1.Resonemanget i detta kapitel bygger på att B:s »betalningslegitimation» avskärs genom att A försätts i ond tro om »återpantsättningen». Såväl pantsättning av panten som av panträtten avses. I kapitel 11.4 har den närmare innebörden av godtroskravet vid C:s godtrosförvärv diskuterats. En stor del av vad som anges där är av relevans även vid bedömningen av A:s goda/onda tro i det här aktuella fallet. Det bör dock som en utgångspunkt vara rimligt att ställa något lägre aktsamhetskrav på A än på C. En betalare (A) hamnar, som Hessler påpekat, i ett slags tvångssituation, där ett »försiktigt» beslut (dvs. att inte betala) i efter hand kan visa sig vara felaktigt och leda till dröjsmålspåföljder. Motsva rande tvångssituation föreligger typiskt sett inte för en förvärvare (C).1027s. 287
2.En första fråga är om det alltid kan anses tillräckligt att i underrättel sen ange att »återpantsättning» skett (respektive att A:s onda tro endast avser att »återpantsättning» skett). Underrättelsens huvudsakliga funk tion är att avskära A:s rätt att få ut panten genom att betala sin skuld till B. Det bör därför krävas att A är i ond tro även om att han inte skall betala till B. Huruvida en »naken» uppgift om att panten är »återpantsatt» i sig kan anses tillräcklig för att avskära B:s »betalningslegitimation» får där med avgöras från fall till fall. Därvid bör hänsyn tas i första hand till A:s person - vad insåg och borde denne ha insett? - men även till omstän digheterna i övrigt.s. 288
3.I NJA 1986 s. 44, som avsåg pantsättning av avbetalningskontrakt, hade köparen, en konsument, på avbetalningskontraktet bekräftat delfåendet av en pantförskrivning av avbetalningssäljarens rättigheter enligt följande förtryckta standardmening: »Av ovannämnda pantförskrivning har jag/vi tagit del». Själva pantförskrivningen, som var intagen i kon traktet, innehöll endast att all rätt enligt kontraktet var pantförskriven. HD förklarade beträffande frågan om pantförskrivningens/bekräftelsens rättsverkan följande:s. 288
4.»Det är sannolikt inte ovanligt att avbetalningsköpare i konsumentförs. 288
5.hållanden inte fäster tillräckligt avseende vid en underrättelse om övers. 288
6.låtelse eller pantsättning av rättigheterna enligt kontraktet. Särskilt lärs. 288
7.konsumenten stå frågande till betydelsen av en pantsättning... Särskildas. 288
8.krav påtydlighet får därför ställas på en underrättelse tills. 288
9.konsumenten om pantsättning av kontraktet för att dennes rätt att meds. 288
10.befriande verkan betala till säljaren skall vara avskuren [kursiverat här].» Visserligen kan, vilket påpekades av HD, den omständigheten att kö paren i avbetalningsförhållanden enligt 10 § i dåvarande KkrL kunde ställa krav gentemot säljaren även efter en pantsättning, bidra till att den rättsliga innebörden av en pantsättning i just dessa förhållanden var sär skilt svåra att förstå. Möjligen kan vidare en pantsättning som tas in i ett köpekontrakt vara ägnad att passera mer obemärkt än en pantsättning som sker separat och vid en senare tidpunkt. Rättsfallet visar likväl att det i vart fall i konsumentförhållanden är osäkert om en »naken» denuntiation om en »vanlig» pantsättning håller för att typiskt sett försätta A i ond tro. Ett liknande fall (överlåtelse av leasingavtal, där leasingtagaren var konsument) prövades i NJA 1989 s. 671. HD:s majoritet (tre röster mot två) hänvisade här till NJA 1986 s. 44 och kravet på »särskilda krav på klarhet och tydlighet». Majoriteten fann att den använda överlåtelse meningen var »avfattad i klara och koncisa ordalag» och »[a]tt den som förbehållslöst överlåter något till en annan därmed avhänder sig rätten att tillgodogöra sig eller eljest förfoga över det överlåtna torde stå i över ensstämmelse med en allmän rättsuppfattning». Majoriteten kom därför fram till att underrättelsen var tillräckligt tydlig för att leasingtagaren borde ha insett att betalning inte längre skulle erläggas till överlåtaren. Dennes betalningslegitimation befanns således vara avskuren. Bl.a. utgången i NJA 1989 s. 671 föranledde, genom införandet av 16 § 2 st. KkrL, en mildring av ondtroskravet vid kreditköp - avbetal ning, låneköp samt även, när det är avsett att köparen skall bli ägare till varan, »hyrköp» och leasing1028 1 -0 2n9är köparen är konsument. I bestäm melsen, som trädde i kraft den i januari 1993, har för det nämnda fallet gjorts undantag från regeln om betalningslegitimation i 29 § SkbrL, så till vida att köparen (gäldenären) äger betala med befriande verkan till säljaren om inte köparen visste att säljaren saknade rätt att ta emot be talningen eller om köparen uppsåtligen eller av grov o akt samhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.^ Genom bestämmelsen har alltså på grund av konsumenthänsyn kravet på underrättelsens kvalitet höjts i förhållande till 29 § SkbrL (kännedom eller skälig anledning att miss tänka). Det kan inte uteslutas att den nämnda lagändringen i KkrL kan påverka bedömningen av ondtroskravet (om än inom ramen för skriv ningen i 29 § SkbrL) beträffande en överlåtares/pantsättares betalnings legitimation även i andra fall än vid kreditköp. Som ovan framgått råder i rättskällorna oenighet både om vad som av ses med »återpantsättning» och om dess rättsliga verkningar, bl.a. just avse ende huruvida A kan betala till B »med befriande verkan». Mot den bak grunden torde det beträffande »återpantsättning» vara viktigare än eljest att det för A uttryckligen påtalas hur framtida betalningar skall erläggas. Det är även troligt, i vart fall i konsumentförhållanden, att underrättel sen för att försätta A i ond tro i vissa fall måste innehålla en beskrivning av vilka konsekvenser som en betalning till B kan innebära. C bör därför, för att säkrast tillvarata sin rätt gentemot A, se till att det av underrättelsen klart framgår att A skall erlägga (av- och ränte)betalning antingen direkt till C eller till B endast mot utfaende av panten, och att A annars riskerar att få betala två gånger.1030 I kapitel 18.7.2 anges ett fall där den onda tron bör omfatta att vissa betalningar - i samband med försäljning av aktier i en värdepappersdepå - automatiskt kommer att erläggas till B (genom att en skuld på till depån knutet konto minskar eller att kontots tillgångar ökar) och att dessa därför inte sker »med befriande verkan».1031s. 288
11.Det torde alltså ofta inte vara en tillräcklig förutsättning för avskäran det av B:s »betalningslegitimation» att underrätta A blott om (eller att A eljest är i ond tro om) att panten är »återpantsatt». En annan fråga är om information därom utgör en nödvändig förutsättning för ett sådant av skärande; måste A:s onda tro för avskärande av möjligheten att betala till B med »befriande verkan» innefatta att panten är »återpantsatt»'! Eller är det kanske tillräckligt att A informerats om att betalning inte längre får erläggas till B, utan att skälet därtill anges?s. 290
12.Som angivits i resonemanget ovan bör det väsentliga vara att A får kännedom om att han inte skall betala till B. Ordalagen i 29 § SkbrL uppställer således inte något krav på upplysning om vilken rättshandling som företagits; det är tillräckligt att den onda tron omfattar att B »inte längre äger uppbära betalning». Det ligger därför nära till hands att anta att det räcker med att A är i ond tro om att denne inte skall betala till B. Det bör i vart fall vara tillräckligt att A utgår från att pantsättning eller över låtelse skett. En sådan uppfattning har förespråkats av Helander och Håstad beträffande en underrättelses innehåll för borgenärsskydd, men uppfattningen bör, på grund av det nära sambandet mellan avskuren betalningslegitimation och borgenärsskydd (jfr 29 § och 31 § 1 st. SkbrL), vara av relevans även här.1032 I enlighet med vad som angivits i resones. 290
13.12.4 Närmare om kravet på A:s onda tro 291 manget strax ovan bör emellertid den onda tron omfatta att en betalning till B kan medföra risk för att behöva betala en gång till för att få ut panten, eller i vart fall att en sådan betalning kan medföra skada. A bör dock rimligen ha rätt att från B på förfrågan få reda på orsaken till att B ej skall uppbära betalning (har »återpantsättning» skett (med eller utan fordran), har fordran pantsatts eller har den kanske rentav överlåtits?).1033 Är det för »återpantsättningens» giltighet gentemot A nödvändigt att A:s onda tro omfattar kännedom om vem som är »återpanthavare», eller till vem betalningen skall erläggas? Skäl saknas enligt min mening för att kräva detta för att A inte längre skall kunna betala till B »med befriande verkan». Ett sådant krav skulle inte överensstämma med godtroskravet i 29 § SkbrL (och framgår inte heller av underrättelsekravet i 10 kap. 6 § HB). En annan sak är dock att A i egenskap av ägare till det pantsatta objektet bör ha rätt att vid förfrågan få uppgift från B både om vem som är »återpanthavare» och om var panten befinner sig.1034 B har väl å andra sidan normalt inte heller någon anledning att dölja C:s identitet.1035 I 3 kap. 3 § LHFI anges som krav för att »återpantsättning» skall få ske att A och B, när B är ett företag som står under Finansinspektionens tillsyn, avtalar därom i en handling som upprättas särskilt för ändamålet. Avtalet kan betecknas som ett föravtal, där A medger att B framdeles får »återpantsätta».1036 Man kan fråga sig om ett sådant avtal i sig är till räckligt för att försätta A i ond tro. Svaret måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Det är vanligt att ett värdepappersbolag re gelmässigt avtalar med sina depåkunder om rätten att pantsätta i sam band med att depån öppnas och ett depåavtal träffas. De flesta värde pappersbolag torde därvid använda sig av det standardiserade föravtal, benämnt förfogandeavtal, som tagits fram inom Svenska Fondhandlare föreningen. I förfogandeavtalet anges atts. 291
14.»[b]olaget äger rätt att skilja panten från den fordran för vilken den ärs. 292
15.pantsatt och i sin tur hos annan pantsätta (återpantsätta) de finansiellas. 292
16.instrumenten eller överlåta panträtten avseende dessa instrument. Sås. 292
17.dan återpantsättning eller överlåtelse får inte ske för högre belopp ellers. 292
18.på strängare villkor än vad som gäller i pantsättningen från kunden tills. 292
19.bolaget.» Kunden, A, medger här en rätt till »återpantsättning», men får därige nom inte någon upplysning om att »återpantsättning» faktiskt kommer att ske (och inte när eller till vem). Inte heller upplyses i förfogandeav talet om »återpantsättningens» rättsverkningar, t.ex. avseende B:s »be talningslegitimation». Det ligger här nära till hands att anta att kunden, inte minst om denne är konsument, inte redan genom förfogandeavtalet vare sig försätts i ond tro eller åläggs viss undersökningsplikt vid framti da betalningar till värdepappersbolaget. Därmed bör en särskild underrät telse i samband med att rätten att »återpantsätta» utnyttjas i allmänhet krä vas. I enskilda fall kan dock det särskilda föravtalet tänkas vara utformat så, att det, eventuellt i kombination med vad som muntligen förevarit mellan parterna, räcker för att försätta kunden i ond tro eller i varje fall för att medföra en undersökningsplikt för denne.1037s. 292
20.I kapitel 11.4.2.5 har frågan om C:s och Bl:s undersökningsplikt i samband med godtrosförvärv diskuterats. Man kan utgå från att stark anledning till misstanke om att »återpantsättning» skett, eller eljest om att en betalning till B inte sker »med befriande verkan», i någon mån kan medföra att A måste förhöra sig närmare om läget - i vart fall ge nom att fråga B - innan betalning sker till denne. I enlighet med det lägre aktsamhetskrav som bör ställas på A i förhållande till C/Cl i ett godtrosfall (jfr inledningen till detta kapitel), bör emellertid A:s skyldig het att närmare undersöka de faktiska förhållandena vara mindre långt gående än vad som gäller för C. Liksom beträffande 29 § SkbrL bör vid en tvist C ha bevisbördan för att A var i ond tro.1038 A skall alltså inte behöva visa god tro.s. 292