Stycket

31.I enlighet med den s.k. Zug um Zug-principen anses en gäldenär/pantsättare alltid utan risk för påföljd ha rätt att kräva att få tillbaka panten i samband med att skulden slutbetalas.988 Om B i »återpantsättningsfallet» inte längre besitter panten eller i vart fall inte får lämna tillbaka den till A, bör också detta (även om A skulle vara i god tro om »återpantsättningen») utgöra skäl för att B inte får kräva att A skall betala till denne. I NJA 1991 s. 736 synes emellertid HD ha gjort avsteg från Zug um Zugprincipen. Borgenären vägrade i nämnda fall att utge panten mot att gäldenären erlade skulden, 37.500 kr, varvid gäldenären deponerade beloppet hos sitt om­ bud. Grunden för vägran var att borgenären, falskeligen, påstod att skulden uppgick till 65.000 kr. Under processens gång fastställdes i annan dom att skul­ den faktiskt uppgick till endast 37.500 kr (borgenären hade gjort sig skyldig till osann partsutsaga genom att förneka emottagande av en amortering om 27.500 kr). Målet kom därför att gälla endast huruvida borgenären hade rätt till dröjsmålsränta, eftersom gäldenären, på grund av att denne inte velat betala utan att samtidigt få tillbaka sin pant, varit i dröjsmål med restskulden 37.500 kr. HD förpliktade gäldenären att utge dröjsmålsränta på det innehållna beloppet. Det digt motiverad, förefaller egendomlig.989 Å andra sidan bör C rimligen inte utan vidare vara berättigad att för egen räkning kräva A på betalning (t. ex. vad gäller amorteringar och rän­ tor). Det är ju fortfarande B som är borgenär och B:s fordran är inte hel­ ler pantsatt, låt vara att den kan sägas ha »spärrats» för B genom den fö­ retagna »återpantsättningen».990 Lösningen bör därför vara att B fortfa­ rande har rätt att kräva A på betalning, men att den skall erläggas till C (ett krav på betalning skulle kunna framföras av C om B lämnat denne fullmakt därtill)991. B:s rätt gentemot A att kräva att denne betalar sin skuld direkt till B benämns i det följande B:s aktiva »betalningslegitimation» (med citattecken).992 B bör alltså vid en (enbar) »återpantsättning» fortfarande betraktas som aktivt betalningslegitimerad (utan citatteck­ en), eftersom B fortfarande har kvar sin kravrätt i egenskap av borgenär. När väl A försatts i ond tro om »återpantsättningen» avskärs dock den­ nes aktiva »betalningslegitimation» (med citattecken), dvs. B får gent­ emot A inte kräva betalning till sig själv, utan endast till C.993 Vad som angivits i det föregående stycket bör vara ändamålsenligt så länge B sköter sina kreditåtaganden gentemot C. Om B skulle hamna på obestånd eller eljest bryta mot kredit- eller pantavtalet med C kan det dock finnas skäl för en annan lösning. Antag t.ex. att A:s kredit löper tills vidare med en månads uppsägningstid för B. På grund av förbudet mot strängare villkor saknar C rätt att realisera A:s pant förrän dennes kredit förfallit till betalning.994 Det är därför viktigt för C att kunna ha möjlighet att utnyttja B:s uppsägningsrätt i ett sådant fall. Om även A skulle missköta sin kredit är det vidare av vikt för C att, i enlighet med vad som avtalats mellan A och B, kunna säga upp den till förtida upp­ hörande eller att kräva tilläggssäkerhet. Vad som gäller i detta fall inte helt givet. Enligt min mening bör dock, i vart fall in dubio, C här ha rätt att agera gentemot A för B:s räkning. Om B och C skulle avtala om en sådan lösning och informera A om denna (lämpligen i samband med att A denuntieras) är det givet att den skulle gälla även gentemot A. En annan sak än vad som angivits ovan beträffande B:s aktiva »betal­ ningslegitimation» är att B gentemot C får anses ha avhänt sig rätten att kräva att A skall betala till B redan genom avtalet om »återpantsättning», dvs. även innan A försatts i ond tro om »återpantsättningen».995 Detta bör således gälla som ett underförstått villkor mellan B och C. På mot­ svarande sätt bör B in dubio vara skyldig gentemot C att till denne överlämna sådana belopp som A i god tro betalar till B (i vart fall såvida inte B ställer annan fullgod säkerhet eller avbetalar sin skuld till C). Om B i ett sådant fall skulle ha panten i sin besittning skulle en föll betalning från A (i god tro) medföra skyldighet för B att utlämna panten till A. Om A i stället skulle vara i ond tro, och B:s passiva »betalningslegitima­ tion» därför vara avskuren, får sådant utlämnande inte ske.996 Hittills har här förutsatts att pantsättning av panten regleras i återpantbestämmelserna. Vad gäller beträffande de ovan diskuterade frågorna om B:s »betalningslegitimation» om så inte skulle vara fallet? För att en pantsättning av panten skall kunna fa ske krävs då att A - generellt eller i ett visst fall - samtyckt därtill.997 En formell skillnad är att 10 kap. 6 § HB inte gäller i detta fall. Därmed saknas en uttrycklig lagbestämmelse om att A skall underrättas.s. 276