14. C:s skydd mot B:s borgenärer 1210 Håstad s. 299 f. (i 6 u. är i stället för NJA 1995 s. 367 angivet NJA 1995 s. 197 vilket enligt vad som angivits i supplementet till 6 u. dock skall vara det förstnämnda rättsfallet). - I not 43 (s. 299 f.) anges emellertid att om Lennanders åsikt att A alltid kan betala »med befriande verkan» skulle vara riktig (jfr kapitel 12.3 vid not 1000), så »borde åter- panträtt alltid sakna sakrättsligt skydd, eftersom [C] får anses ha godtagit att [B] »säljer tillbaka» panten till [A] med företräde för [B] till betalningen». Detta uttalande stämmer, såvitt jag kan förstå, inte helt överens med det ovan angivna citatet. - Det kan beträffande B:s redovisningsskyldighet till C när A i ett »återpantfall» betalar till B noteras att det inte föreligger identitet mellan vad som mottagits från A och vad som pantsatts till C, samt att B (oavsett god eller ond tro) är betalningslegitimerad vad avser dennes fordran på A. B är således, vad avser enbart fordran på A, »rätt» betalningsmottagare. Jfr Walin, SkbrL s. 197 (avseende gäldenärens betalning till överlåtaren/pantsättaren enligt 29 § SkbrL), Walin, Separationsrätt s. 100 och 104 ff. samt Hessler s. 480. 1211 Se även a.a. s. 240, där det anges att borgenärsskydd vid »återpantsättning» uppkom mer genom tradition. 1212 Håstad (5 u.) s. 288 f. (»[e]n underrättelse till [A] bör [...] vara en nödvändig förut sättning för att [C] skall få sakrättsligt skydd.»). 1213 Det kan i så fall kanske antas att det citerade uttalandet i not 1210 av misstag kommit att stå kvar.
14. C:s skydd mot B:s borgenärer 1210 Håstad s. 299 f. (i 6 u. är i stället för NJA 1995 s. 367 angivet NJA 1995 s. 197 vilket enligt vad som angivits i supplementet till 6 u. dock skall vara det förstnämnda rättsfallet). - I not 43 (s. 299 f.) anges emellertid att om Lennanders åsikt att A alltid kan betala »med befriande verkan» skulle vara riktig (jfr kapitel 12.3 vid not 1000), så »borde åter- panträtt alltid sakna sakrättsligt skydd, eftersom [C] får anses ha godtagit att [B] »säljer tillbaka» panten till [A] med företräde för [B] till betalningen». Detta uttalande stämmer, såvitt jag kan förstå, inte helt överens med det ovan angivna citatet. - Det kan beträffande B:s redovisningsskyldighet till C när A i ett »återpantfall» betalar till B noteras att det inte föreligger identitet mellan vad som mottagits från A och vad som pantsatts till C, samt att B (oavsett god eller ond tro) är betalningslegitimerad vad avser dennes fordran på A. B är således, vad avser enbart fordran på A, »rätt» betalningsmottagare. Jfr Walin, SkbrL s. 197 (avseende gäldenärens betalning till överlåtaren/pantsättaren enligt 29 § SkbrL), Walin, Separationsrätt s. 100 och 104 ff. samt Hessler s. 480. 1211 Se även a.a. s. 240, där det anges att borgenärsskydd vid »återpantsättning» uppkom mer genom tradition. 1212 Håstad (5 u.) s. 288 f. (»[e]n underrättelse till [A] bör [...] vara en nödvändig förut sättning för att [C] skall få sakrättsligt skydd.»). 1213 Det kan i så fall kanske antas att det citerade uttalandet i not 1210 av misstag kommit att stå kvar.s. 346