Lindskog, Preskription s. 569 f. och Ingvarsson s. 202 har kritiserat denna ordning och menar att det skulle vara lämpligare om även den icke personliga fordringen samtidigt preskriberas, dvs. att panträtten bör följa fordringen (»accessorisk preskription»). En traditionell förklaring till att panträtten inte preskriberas samtidigt med fordringen är att panträtten är en sakrätt och att sakrätter inte kan preskriberas, se t.ex. Lindskog, Pre skription s. 65 ff. och 568 samt där anförd litteratur och beträffande sakrättsbegreppet t.ex. Lennander s. 4 f., Forssell s. 11 ff. och 203 ff. samt Rodhe, Obligationsrätt s. 653 f. Det framgår visserligen av 1 § PreskL att lagen endast avser fordringar, dvs. inte sakrät ter, men som bakomliggande ändamålsskäl för en sådan ordning har, som jag ser det med fog, sakrättsskälet kritiserats av Taxell s. 192, Carstensen/Rordam s. 114, Brsekhus s. 486 och Lindskog a.st. Ett annat skäl för den gällande ordningen vad gäller »accessorisk pre skription» skulle kunna vara att gäldenären när preskriptionsfristen löpt ut kan sägas ha inrättat sig efter att inte behöva betala den personliga fordringen, medan motsvarande inte gäller den icke personliga fordringen, om man antar att gäldenären har avskurits från rådigheten över panten (dvs. att sakrättsligt skydd uppkommit). Om däremot något så dant rådighetsavskärande inte skett kan ett inrättande sägas ha ägt rum även beträffande panten (som ju har kunnat brukas etc. av gäldenären/pantsättaren), vilket skulle kunna motivera att i det fallet inte heller någon icke personlig fordran kvarstår efter preskription av (den personliga) fordran (vad som gäller när sakrättsligt skydd inte uppkommit beträf fande panträtten har ansetts oklart, se Lindskog, Preskription s. 573, jfr dock a.a. s. 575 beträffande fast egendom, och Lindskog i Festskrift till Walin s. 389; jfr även Ingvarsson s. 206). Till stöd för det här förda resonemanget om inrättande kan anföras att sådan underpanträtt, dvs. panträtt utan tradition, som förut kunde åstadkommas enligt lagen (1924:298) om viss panträtt i spannmål och lagen (1942:505) om viss panträtt i spånads- lin och hampa (lagarna är nu upphävda) inte överlevde en preskription av fordran, se Rodhe, Obligationsrätt s. 657 (jfr Taxell s. 192 (not 1) och Carstensen/Rordam s. 114 f. beträffande liknande förhållanden i finsk och dansk rätt, men däremot annorlunda Brask- hus s. 486 f. beträffande norsk rätt). - I NJA 1996 s. 560 har regeln att den icke personli-
Lindskog, Preskription s. 569 f. och Ingvarsson s. 202 har kritiserat denna ordning och menar att det skulle vara lämpligare om även den icke personliga fordringen samtidigt preskriberas, dvs. att panträtten bör följa fordringen (»accessorisk preskription»). En traditionell förklaring till att panträtten inte preskriberas samtidigt med fordringen är att panträtten är en sakrätt och att sakrätter inte kan preskriberas, se t.ex. Lindskog, Pre skription s. 65 ff. och 568 samt där anförd litteratur och beträffande sakrättsbegreppet t.ex. Lennander s. 4 f., Forssell s. 11 ff. och 203 ff. samt Rodhe, Obligationsrätt s. 653 f. Det framgår visserligen av 1 § PreskL att lagen endast avser fordringar, dvs. inte sakrät ter, men som bakomliggande ändamålsskäl för en sådan ordning har, som jag ser det med fog, sakrättsskälet kritiserats av Taxell s. 192, Carstensen/Rordam s. 114, Brsekhus s. 486 och Lindskog a.st. Ett annat skäl för den gällande ordningen vad gäller »accessorisk pre skription» skulle kunna vara att gäldenären när preskriptionsfristen löpt ut kan sägas ha inrättat sig efter att inte behöva betala den personliga fordringen, medan motsvarande inte gäller den icke personliga fordringen, om man antar att gäldenären har avskurits från rådigheten över panten (dvs. att sakrättsligt skydd uppkommit). Om däremot något så dant rådighetsavskärande inte skett kan ett inrättande sägas ha ägt rum även beträffande panten (som ju har kunnat brukas etc. av gäldenären/pantsättaren), vilket skulle kunna motivera att i det fallet inte heller någon icke personlig fordran kvarstår efter preskription av (den personliga) fordran (vad som gäller när sakrättsligt skydd inte uppkommit beträf fande panträtten har ansetts oklart, se Lindskog, Preskription s. 573, jfr dock a.a. s. 575 beträffande fast egendom, och Lindskog i Festskrift till Walin s. 389; jfr även Ingvarsson s. 206). Till stöd för det här förda resonemanget om inrättande kan anföras att sådan underpanträtt, dvs. panträtt utan tradition, som förut kunde åstadkommas enligt lagen (1924:298) om viss panträtt i spannmål och lagen (1942:505) om viss panträtt i spånads- lin och hampa (lagarna är nu upphävda) inte överlevde en preskription av fordran, se Rodhe, Obligationsrätt s. 657 (jfr Taxell s. 192 (not 1) och Carstensen/Rordam s. 114 f. beträffande liknande förhållanden i finsk och dansk rätt, men däremot annorlunda Brask- hus s. 486 f. beträffande norsk rätt). - I NJA 1996 s. 560 har regeln att den icke personli-s. 151