Närliggande

7.50 II.Några generella internationellt privat- och processrättsliga rättsliga frågor vid elektronisk handel styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Alternativet är att fastställa hemvistet genom en analog tillämpning av Bryssel I-förordningens bestämmelser. En tillämpning av principen i RB 10 kap. 1 § 3 st. vid elektronisk handel synes inte framkalla några särskilda problem utöver dem som annars uppträder i anknytning till regeln. Att dessa problem är få till antalet framgår bl.a. av att det i rättspraxis är tunnsått med fall där frågor rörande regelns tillämpning behandlas. Bedömningen av om svenskt hemvist föreligger skall enligt denna bestämmelse ske enligt svensk rätt, oavsett om tvisten i sig är underkastad utländsk rätt. Därmed omfattas även den som bedriver e-handelsverksamhet i form av näringsidkare. I allmänhet är det tämligen okomplicerat att fastställa var styrelsen har sitt säte eller var förvaltningen föres. Förvisso kan man föreställa sig att svårigheter uppstår vid den för elektroniska handeln signifikanta problematiken rörande osäkerhet var en aktör egentligen befinner sig och var denne agerar ifrån. Den avgörande frågan i sådana fall är att fastställa om det finns ett säte, eller i annat fall en central förvaltning med relevans för det aktuella fallet som kan lokaliseras till Sverige. Någon egentlig vägledning till hur frågan skall angripas föreligger inte i rättspraxis. Dennemark är av den grundläggande uppfattningen att för ”juridiska personer som blivit registrerade eller oktrojerade i främmande land gäller att de i princip icke kunna anses ha forum domicilii här i riket, därest styrelse eller därmed jämförligt förvaltningsorgan för dem statutenligt har sitt säte utomlands.” I de bestämmelser som särskilt reglerar den elektroniska handeln finns det tydligt angivet på vilken plats en tjänsteleverantör är etablerad. I den tidigare nämnda e-handelslagens 2 § framgår att etableringsstaten är den stat där tjänsteleverantören har sitt fasta driftställe.I det bakomliggande direktivet framhålls i art. 2 c) att förekomsten och användningen av teknisk utrustning och teknik inte i sig innebär att tjänsteleverantören är etablerad. Denna lag är i och för sig inte av internationellt processrättslig karaktär, men ett av lagens fundament är just den väsentliga frågan om var en ”tjänsteleverantör” av ”informationssamhällets tjänster” är etablerad. Skulle vid elektronisk handel tveksamhet råda beträffande den avgörande frågan om huruvida tjänsteleverantören skall anses ha hemvist i Sverige förefaller det inte finnas någons. 270