7.2 · Allmänt om hemvistbegreppet

1.Om en talan väcks vid svensk domstol skall frågan om svensk hemvist föreligger bedömas enligt svensk lag oavsett vilken lag som i övrigt äger tillämpning i fallet. Den definition av begreppet som därvid bildar utgångspunkt för tolkningen av svenska internationellt privatoch processrättsliga bestämmelser återfinns i IÄL 7:2 och IMF 14 § och stadgar att den som är bosatt i viss stat anses ha hemvist där, ”om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande”. Definitionen är vagt utformad och, som Bogdan skriver, löser den ”ingalunda alla svårigheter, eftersom den endast består av en generalklausul vars egentliga innebörd till stor del beror på rättstillämpningen.” Vid fastställande av behörig domstol är hemvistfrågan av avgörande betydelse i flera av de centrala reglerna i RB 10 kap. samt i Bryssel- och Luganokonventionerna och i Bryssel Iförordningen. Trots att det är fråga om regelverk av varierande ålder och ursprung har tolkningen av begreppet inte tidigare föranlett några större problem eller lett till disparata förståelser. I Bryssel- och Luganokonventionerna, och numera tillika Bryssel I-förordningen, finns inte någon egen definition av begreppet hemvist avseende fysiska personer. I stället hänvisas de nationella domstolarna till att, vid avgörandet huruvida part har hemvist på den ort där målets. 263

2.43 II.Några generella internationellt privat- och processrättsliga rättsliga frågor vid elektronisk handel är väckt, använda sin egen lag. För svensk del innebär detta att avgörandet grundas på samma principer som gäller för fastställande av svenskt hemvist vid tillämpning av RB 10 kap. Avseende bolag och juridiska personer råder motsvarande förhållande vid tillämpningen av Bryssel- och Luganokonventionerna. I art. 53 anges att en juridisk persons säte anses vara dess hemvist. Var sätet är beläget skall domstolen fastställa genom en tillämpning av sin egen internationella privaträtt, vilket medför att avgörandet även i dylika fall grundas på samma principer som gäller för RB 10 kap. Det som sedermera förändrat denna tolkningskongruens är att det i Bryssel Iförordningen införts ett autonomt fastställande av bolags och andra juridiska personers hemvist. Enligt art. 60.1 skall en juridisk person anses ha hemvist på orten för dess a) stadgeenliga säte, eller b) huvudkontor, eller c) huvudsakliga verksamhet. Dessa tre kriterier är desamma som återfinns i art. 48 (f.d. art. 58) i EG-fördraget rörande juridiska personers etableringsrätt i inom gemenskapen. Eftersom det är fråga om tre alternativa bestämningar är konsekvensen att en juridisk person i vissa fall kan anses ha hemvist i upp till tre olika stater. Skulle en juridisk person ha fördelat de tre anknytningsmomenten till olika medlemsländer blir följden således den att domstolar i samtliga tre länder är behöriga att ta upp en talan mot den juridiska personen i enlighet med förordningens art. 2. Vidare är det för förordningens tillämplighet tillräckligt att en juridisk person förvärvar hemvist i en medlemsstat i enlighet med ett av de tre kriterierna.s. 263