1.till synes följer av tillämpningsexemplena i propositionen till KöpL (ovan).s. 86
2.CISG tillämpas enligt art. 5 inte på personskador som varan orsakar. Detta anses föranleda ett motsatsslut, varvid man får utgå från att konven tionen är tillämplig i fråga om all skada som den köpta varan orsakar på köparens övriga egendom. I allmänhet har man ansett att konventionens harmoniseringssyfte inte kan uppnås om man tillåter anspråkskonkurrens på grundval av divergerande lösningar i nationell rätt.313s. 86
3.Se även från rättspraxis t.ex. UNILEX d. 26.04.1995 (Schweiz, Handelsgerichts. 86
4.Zürich) om skador på köparens egendom p.g.a. att den köpta saltvattentankens. 86
5.läckte, samt d. 24.03.1999 (Tyskland, BGH) om köpt vinvax som skadade köpas. 86
6.rens vinrankor.314s. 86
7.I t.ex. det amerikanska fallet Saratoga Fishing Co. v. J.M. Martinac & Co.,315s. 86
8.hade en fiskebåt efter köpet fattat eld och sjunkit till följd av konstruktionsfels. 86
9.i ett hydrauliskt system, som den tidigare ägaren hade låtit installera. Frågas. 86
10.ansågs vara om skada på "other property", och skadestånd utdömdes på utom-s. 86
11.obligatorisk grund enligt den s.k. East River-doktrinen. I förhållande till CISGs. 86
12.hade art. 5 medfört kontraktuellt ansvar, frånsett att CISG inte tillämpas på köps. 86
13.av fartyg (art. 2(e)). Lösningen i CISG art. 5 har emellertid från nordiskt håll även blivit kritise 310 Se Ot prp nr 80 (1986-87) s. 124 f. samt om direkt förlust RG 1994 s. 710 (nedans. 86
14.kap. 5.6.3 not 351). Se även Bergem & Rognlien s. 371, Herre, TfR 1999 s. 136. 311 Se Ot prp nr 80 (1986-87) s. 125, Bergem & Rognlien s. 371. 312 Jfr t.ex. Rt 1992 s. 453 där det dock var fråga om utomkontraktuellt ansvar närs. 86
15.importerade laxyngel hade spridit sjukdomen furunkolose. 313 Se vidare om CISG art. 5 och om dess förhållande till divergerande lösningars. 86
16.i nationell rätt t.ex. Bergem & Rognlien s. 506 f., Bianca & Bonell (eds) s. 49 f.,s. 86
17.Gomard & Rechnagel s. 41 ff., Lookofsky, CISG in Scandinavia s. 29 f., Rambergs. 86
18.& Herre, CISG-kommentaren s. 100 ff., Schlechtriem s. 34 f. 314 Se även om bägge avgöranden ovan kap. 5.2.3.2 med vidare hänvisningar. 315 520 U.S. 875,117 S.Ct. 1783 (1997).s. 86
19.328s. 86
20.5.6 Differentieringen mellan direkt och indirekt förlust: rad.3161 detta sammanhang bör även nämnas att principen enligt SvKöpL 67 § 1 st. är, att skadestånd enligt denna lag inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan (jfr däremot den avvikande principen i KKöpL 31 §317). Av förarbetena framgår dock att undantaget för produktskador i SvKöpL 67 § 1 st. inte gäller om det förelig ger "identitet mellan den beståndsdel som utgör den köpta varan och slut produkten". Det räcker dock inte enbart med att den sålda varan används som en komponent eller ingrediens i en annan vara som därvid skadas.318 Detta innebär samtidigt en viss justering av rättsläget jämfört med tidigare rätt.3191 t.ex. NJA 2001 s. 309 ansågs dock säljaren strikt ansvarig när felaktig smörjolja hade skadat lokmotorer. I domskälen hänvisar SvHD analogivis till SvKöpL 40 § 3 st. om egenskaper som "särskilt utfästs". Tydligt är enligt Håstad att, "om den sålda varan saknar egenskaper som får anses särskilt utfästa och felet leder till en produktskada, slutresultatet trots 67 § 1 st. ... köplagen blir det samma som om köplagens skadeståndsregler hade varit tillämp liga på produktskador''.320 Som skäl för lösningen i SvKöpL 67 § 1 st. anfördes bl.a. den pågående beredningen av produktansvarslagen (1992:18) om strikt ansvar beträffande varor avsedda för enskilt bruk, samt den absoluta rekla mationsfristen om två år i SvKöpL 32 § 2 st.321 Enligt 32 § 2 st. förlorar köpa ren rätten att åberopa felet om han inte reklamerar inom två år från det att han tagit emot varan, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande ut fästelse. Jfr även CISG art. 39(2). Också i den finska köplagspropositionen föreslogs en dylik frist om två år inom vilken köparen bör reklamera när varan har fel. Stadgandet avlägsnades emel lertid i riksdagsbehandlingen. Detta bl.a. med motiveringen att stadgandet vore oförenligt med konsumentköp och att det kunde leda till oskäliga resultat vid bostadsköp.322 Därefter har man dock i både BostadsKöpL (6 kap. 14 § 2 mom.) och JB (2 kap. 25 § 2 mom.) infört absoluta frister för åberopande av fel. Vid köp 316 Se särskilt Hansen, TfR 1984 s. 293 ff. 317 Se även om KKöpL 31 § t.ex. Herre, KKöpL-kommentaren s. 324 ff. 318 Se Prop. 1988/89:76 s. 198. 319 Se närmare t.ex. Ramberg, Köplagskommentaren s. 662 ff. samt t.ex. Dufwa, Festskr. Jan Hellner s. 192 ff. 320 Håstad (5. uppl.) s. 220 f. Jfr även Ramberg, Köplagskommentaren s. 663 ff. 321 Se Prop. 1988/89:76 s. 50 ff., 198,234,236, samt t.ex. Håstad s. 150 ff., Hellner & Ramberg s. 125 ff. 322 Lagutskottets betänkande 1986:13 s. 3 f.s. 87
21.329s. 87
22.5.6 Differentieringen mellan direkt och indirekt förlusts. 88
23.av begagnade bostäder bör, om säljaren är en privatperson, reklamation skes. 88
24.inom två år från att köparen fick bostaden i sin besittning.323 Fastighetsköpares. 88
25.bör reklamera om fel inom fem år från överlåtelsen. KöpL:s avsaknad av ens. 88
26.absolut reklamationsfrist har kritiserats.324s. 88
27.I NoKöpL 32 § 2-3 ledd gäller en två-årsregel med samma innebörd soms. 88
28.SvKöpL 32 § 2 st. och CISG art. 39(2), med undantag för konsumentköpen därs. 88
29.tidsfristen i vissa fall är fem år.s. 88
Annan liknande svårförutsebar förlust
1.Även om de förlusttyper som nämns i KöpL 67 § 2 mom. 1-4 punkterna är avsedda att utgöra typexempel på indirekta förluster, är enumeringen i 67 § 2 mom. inte avsedd att vara uttömmande. Det kunde kanske även hävdas att det inte heller är möjligt att i en uttömmande definition ange vilka förlus ter som skall betraktas som indirekta, utan att definitionen samtidigt görs så allmän att den riskerar att bli intetsägande. Det är mot denna bakgrund man bör förstå 67 § 2 mom. 5 punkten, som kompletterar uppräkningen av de indirekta förlusterna med "annan liknande svårförutsebar förlust". I No KöpL saknas dock en motsvarande bestämmelse, och avsikten härmed sägs vara att uppräkningen i 67 § 2 ledd bokstäverna (a)-(d) skall vara uttömman de.325 Huruvida detta syfte kommer att infrias i rättspraxis återstår att se.s. 88
2.Hur gränsen mellan direkta och indirekta förluster skall dras i stöd av 67 § 2 mom. 5 punkten (och därigenom gränsen mellan culpa- och kontrollan svaret), måste i sista hand alltid bli en fråga för rättspraxis att ta ställning till.326 5 punkten kan dock knappast tolkas som hänvisande till att även de konkreta förlusttyper som nämns i 67 § 2 mom. — t.ex. utebliven vinst — till arten generellt skulle kunna klassificeras som svårförutsebara. Stadgandet får därför tolkas så att förlusten för att vara indirekt enligt 5 punkten till sin art bör kunna jämställas med de förluster som anges i 1-4 punkterna och härtill till sin omfattning vara svårförutsebar i det enskilda fallet.327 Se även 323 Se även redan HD 1986 II 55. Fallet är omdiskuterat; se Bärlund s. 255. 324 Se t.ex. Sisula-Tulokas, Festskr. Edward Andersson s. 379 ff. 325 Se Ot prp nr 80 (1986-87) s. 120 ff., samt t.ex. Bergem & Rognlien s. 367 vilkas. 88
3.menar att detta med hänsyn till förutsebarhetskravet i 67 § 1 ledd (se ovan kap.s. 88
4.5.2.1.1) kan anses som fullt försvarligt. 326 Jfr även t.ex. Hoppu, LM 1988 s. 64 f. 327 Se även för finsk del t.ex. Routamo, Kaupan lait I s. 232, Routamo & Rambergs. 88
5.(forts...)s. 88
6.5.6 Differentieringen mellan direkt och indirekt förlust från rättspraxis HD-fallet 1997:61 (ref. ovan kap. 5.6.2.3). I SvKöpL 67 § 2 st. får detta anses framgå mera klart genom skrivningen "annan liknande förlust, om den varit svårförutsebar".3 3228 7Med beaktande av att det bakomlig gande syftet med regleringen trots allt är att dra en så skarp gräns som möjligt mellan direkt och indirekt förlust, vore vidare en restriktiv tolkning av 5 punkten att föredra. Särskilt i fall att tvekan råder om huruvida förlus ten till sin omfattning är adekvat eller inte,329 kunde det tyckas motiverat att ersättning endast utgår såsom för indirekt förlust enligt 5 punkten. Detta förutsatt att förlusten till sin art samtidigt uppfyller 5 punktens krav på en "liknande" förlust. Inställningen i den finska köplagspropositionen tycks likväl tämligen långt fjärma sig från en sådan restriktiv tolkning. Som exempel på tillämp ningen av 67 § 2 mom. 5 punkten nämns här ränteförlust på förskottsbetal ning vid säljarens dröjsmål, samt förlorad arbetsinkomst vid köp av varor för eget bruk då köparen varit tvungen att använda sin arbetstid för att utreda avtalsbrottet.330 Det måste likväl betraktas som högst diskutabelt om någon av dessa förluster verkligen bör betraktas som indirekt förlust i stöd av 5 punkten.331 Vad gäller förskottsbetalningen måste för det första säljaren antas vara väl medveten om att sådan skett, och köparens ränteförlust i anledning härav är knappast svårkalkylerad.332 Till detta kommer för det andra att ett accep terande av propositionen till denna del skulle medföra en sådan diskrepans mellan KöpL och skuldebrevslagstiftningen som man i övrigt uttryckligen 327(...forts) s. 509 ff., Sandvik, Kontrollansvar s. 185, Wilhelmsson m.fl. s. 76, samt för svensk del t.ex. Hellner & Ramberg s. 237, Herre, Ersättningar s. 442 ff., Håstad s. 146, Ramberg, Köplagskommentaren s. 669 f. 328 Herre, Ersättningar s. 442 ff. antar att olikheten i utformningen mellan den fin ska och svenska köplagen på denna punkt kommer att leda fram till olika resul tat. Trots den något misslyckade och svårtolkade formuleringen av KöpL 67 § 2 mom. 5 punkten bör dock som framgått någon skillnad i sak inte föreligga. 329 Jfr ovan kap. 5.6.2.3 vid not 307 om HD 1997:61 med anknytning till adekvansbedömningarna i HD 1997:199, HD 1982II52, HD 1950II419 och HD 1948II3. 330 Reg.prop. 1986:93 s. 121. Det bör nämnas att motsvarande exempel inte åter finns i Prop. 1988/89:76 s. 200. 331 Se även Sandvik, JFT 1997 s. 271 f., idem, Scan. Stud. 1999 s. 41 ff. 332 Vid ränteförlust p.g.a. förskottsbetalning utgår ersättning i form av mot grund räntan motsvarande avkastningsränta. Se Wilhelmsson & Sevön s. 9 f., 18 f.s. 89
7.5.6 Differentieringen mellan direkt och indirekt förlust har strävat till att undvika.333 Denna diskrepans upprätthölls inte heller — dock utan att den ens diskuterades — i t.ex. HD 1992:86 (motorbåtsfallet), där avkastningsränta utdömdes oaktat att säljaren inte ansågs culpös.s. 90
8.Jfr även t.ex. HD 1991:4 beträffande den tidigare differentieringen i KSL 5 kap.s. 90
9.9 §,334 där avkastningsränta på förskottsbetalning utdömdes utan att HD togs. 90
10.ställning till skuldfrågan.s. 90
11.Köparen hade här betalt ett köpt möblemang dels i pengar, dels genom atts. 90
12.till säljaren överlåta ett annat möblemang. Detta möblemang hade säljarens. 90
13.sedan sålt. Då köpet på talan av köparen hävdes skulle säljaren till köparens. 90
14.återbetala köpesummans kontantbelopp och möblemangets värde. Räntan pås. 90
15.denna skuld skulle betalas från den dag då pengarna och varorna hade mottas. 90
16.gits. För tiden före skuldens förfallodag som avkastningsränta motsvarandes. 90
17.Finlands Banks grundränta, och från den dag då stämningen delgavs soms. 90
18.dröjsmålsränta (som vid denna tid uppgick till 16 procent).335 En här avsedd förlust torde närmast kunna hänföras till den direkta förlust kategorin avseende kostnader som har betalats innan avtalsbrottet men som har blivit onödiga p.g.a. detsamma.336s. 90
19.Beträffande den förlorade arbetsinkomsten bör nämnas att köplagsmotivens tolkning har kommit att återspeglas i KSL (5 kap. 10 § 3 mom. 1 punk ten), BostadsKöpL (4 kap. 11 § 3 mom. 1 punkten) och senast i ElmarknadsL (27 b § 3 mom. 1 punkten).337 Till grund härför torde emellertid närmast lig ga en tämligen tvivelaktig parallell med utebliven vinst. I motsats till utebli ven vinst är förlorad arbetsinkomst i regel inte beroende av köparens framti da, tilltänkta syfte med avtalsobjektet, vilket sägs utgöra ett typiskt känne tecken för indirekta förluster (se nedan kap. 5.6.3). Förlust av arbetsinkomst uppkommer snarare — vilket även motiven till KöpL är inne på338 — som en konsekvens av att köparen har varit tvungen att använda sin arbetstid för 333 Sålunda har man beträffande köparens betalningsdröjsmål i KöpL 57 § 1 mom.s. 90
20.avvikit från kontrollansvaret och stannat för ett force majeure-undantag som ärs. 90
21.samordnat med bl.a. skuldebrevslagen 7 § 2 mom. och RänteL 10 §. Syftet härs. 90
22.med var uttryckligen att undvika en diskrepans med den skuldebrevsrättsligas. 90
23.regleringen. Se Reg.prop. 1986:93 s. 105 f. Se dock även till detta diskussionens. 90
24.ovan kap. 4.2.3 vid not 161-164 med anknytning till även norsk rätt. 334 Se ovan kap. 5.6.1.1 vid not 196. 335 Jfr f.ö. även t.ex. HD 1991:3 om fastighetsköp. 336 Se även nedan kap. 5.6.3 vid not 352. 337 Se även ovan kap. 5.6.1.1 om dessa stadganden. 338 Se Reg.prop. 1986:93 s. 117 f.s. 90
25.332s. 90
26.5.6 Differentieringen mellan direkt och Indirekt förlust att utreda avtalsbrottet. Men är inte utredningskostnader en direkt förlust?339 I all händelse kan köparen i nu avsedda fall ha möjlighet att undvika förlo rad arbetsinkomst genom att anlita en utomstående för att utreda avtalsbrot tet och därefter kräva dessa kostnader ersatta som en direkt förlust. Skulle åter kostnaderna för anlitande av en utomstående komma att överstiga den förlorade arbetsinkomsten, kan köparen välja att ådra sig inkomstförlusten och i förhållande till såväl KöpL (67 § 3 mom.) som KSL (5 kap. 10 § 4 mom.) och BostadsKöpL (4 kap. 11 § 4 mom.) hävda att denna förlust har konverte rats till en direkt sådan.340 Men varför då gå omvägen via denna komplicera de konstruktion? I litteraturen har man som exempel på en annan "liknande" förlust vidare anfört t.ex. förlust av goodwill hos kundkretsen p.g.a. fel i en märkesvara, "när denna förlust inte kan visas ha medfört omsättningsminskning341 utan endast ekonomiska nackdelar genom att kostnadskrävande förklaringar, reklam eller ökade försäljningsansträngningar behövts för att motverka den befarade goodwillförlusten".342 Men knappast heller detta exempel är någon självklarhet då det utmynnar i att köparens förlust består av olika kostnader som annars inte hade uppkommit. Extra utgifter p.g.a. avtalsbrottet brukar allmänt ses som ett typiskt exempel på direkta förluster; en kategorisering som uppföljs även i motiven till KöpL (se nedan kap. 5.6.3).s. 91