Stycket

1.Dotevall pläderar för att ekvivalensprincipen skall ses som en precisering av oskälighetsrekvisitet i 36 § avtalslagen, i synnerhet när det gäller långvariga avtal.[^1050] I Generalklausulutredningen talas det allmänt om att 36 § avtalslagen bör kunna användas för att revidera långvariga avtal till följd av ändrade förhållanden (eller för att avveckla avtal, som slutits för all framtid), men det sägs mycket lite om på vilka grunder sådan jämkning bör ske.[^1051] Vilken typ av förändringar kan motivera en jämkning? Det förefaller, med beaktande av praxis och doktrin, som om det viktigaste skälet för att medge jämkning med hänvisning till senare inträffade förhållanden har ansetts vara just att relationen mellan parternas prestationer har förändrats kraftigt. Sådan argumentation kan ytterst hänföras till ekvivalensprincipen (och rättrådighetens dygd). Det finns således exempel på att HD har jämkat avtalsvillkor utifrån en argumentation som förefaller bygga på att balansen mellan parterna har rubbats. Ett sådant exempel är NJA 1979 s 731, som rörde ett arrendeavtal med fast arrende, vars värde urholkats av inflationen. Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, jämkade arrendet med ett belopp som motsvarade ökningen av konsumentprisindex sedan avtalets ingående.[^1052] I NJA 1996 s 663 uttalar HD att prisjämkning kan göras med stöd av 36 § avtalslagen. Generalklausulutredningen säger dessutom uttryckligen ”…att man vid tillämpningen av generalklausulen rent allmänt bör ha möjlighet att ta hänsyns. 14