Jfr rättsfallet NJA 1981 s 815, i vilket en köpare av en hundraårig träbyggnad gjort en otillräcklig undersökning och inte upptäckt att byggnaden var angripen av husbock. Säljaren borde ha misstänkt att insektsangrepp pågick, men om köparen hade undersökt byggnaden mera omsorgsfullt hade han med stor sannolikhet upptäckt angreppet, vilket HD ansåg var avgörande och friade säljaren från ansvar för detsamma. Fallet kommenteras av Grauers i a a, s 211 f.
Hänvisas från p. 1 (s. 45)
1.möjlighet att upptäcka. Ju mer långtgående upplysningsplikten är, desto mindre omfattande blir undersökningsplikten. Sistnämnda uttalande riskerar dock att leda till slutsatsen att om total upplysningsplikt råder, så föreligger ingen undersökningsplikt och en sådan slutsats är inte självklar. Även om man säger att upplysningsplikten är total, återstår att ta ställning till vem som bär risken för sådana omständigheter som den upplysningspliktige inte känner till. Nära besläktad med det spörsmålet är frågan om vilket ansvar den upplysningspliktige har att informera sig om avtalsobjektet. Måste den upplysningspliktige själv undersöka objektet, så att han kan upplysa om allt som kan tänkas vara relevant för medkontrahenten eller kan ha sträva efter att förhålla sig okunnig? Vad händer om den upplysningspliktige trots en noggrann undersökning inte upptäcker en relevant omständighet, därför att den svårligen låter sig upptäckas (d v s vem bär ansvar för dolda fel, för att använda en i fastighetsrätten vanligt förekommande term)? Om vigilansprincipen uppfattades så att en avtalspart ansågs bära risken även för icke upptäckbara fel (”dolda fel”), trots att sådana fel per definition inte kan upptäckas hur mycket parten än ”ser sig för”, skulle dess utgångspunkt förändras. Den skulle inte längre innebära att avtalspart skall vara uppmärksam – dvs bygga på att parten bär ansvar för att informera sig om medkontrahentens prestation även om det kräver viss ansträngning – utan att parten bär risken för alla fel på medkontrahentens prestation (utom möjligen i de fall han blir svikligt förledd), vilket ger parten ansvar även för sådant som ligger utanför hans kontrollmöjligheter. Det förefaller språkligt sett inte rimligt att uppfatta principen på sistnämnda vis. Snarare får man nog säga att vigilansprincipen inte har något att säga om dolda fel. Om man uppfattar vigilansprincipen och lojalitetsprincipen som ett motsatspar, blir argumenten för lojalitetsprincipen samtidigt argument mot vigilansprincipen. Grundtanken bakom lojalitetsprincipen är ”att avtalet är en form av samverkan. De intressen, som avtalet representerar, bör inte uppfattas enbart såsom motstående och konkurrerande. Genom avtalsgemenskapen eftersträvar parterna att nå i avtalet fixerade eller förutsatta resultat”. Med det synsättet ger vigilansprincipen en avtalspart alltför stora möjligheter att dra nytta av medkontrahentens misstag och förbiseenden, eftersom parten kan tillbakavisa de flesta klagomål med hänvisning till att medkontrahenten borde ha sett sig för bättre.s. 45