Hela artikeln

Medborgarskapets utveckling och grunddrag 59

1.3.1 Staten och medborgaren 59s. 3

2.3.2 EU som (kvasi)konstitution 61s. 3

3.3.3 Medborgarskapets tidiga historia 64s. 3

4.3.3.1 1700-talets rättighetsidéer och deras betydelse 68s. 3

5.3.3.2 Rättslig reglering av medborgarskapet. Jus solis. 3

6.och jus sanguinis 70s. 3

7.3.3.3 Utvecklingen på medborgarskapsområdet efters. 3

8.första världskriget 72s. 3

9.3.4 Medborgarskapets historiska utveckling i Sverige 73s. 3

10.3.4.1 Tiden före 1809 73s. 3

11.3.4.2 Tiden efter 1809 75s. 3

12.3.4.3 Den nu gällande medborgarskapslagen 78s. 3

13.3.5 Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning 78s. 3

14.3.5.1 Nationalitets- och domicilprincipen i internationells. 3

15.privat- och processrätt 79s. 3

16.3.5.2 Medborgarskapskrav i grundlag 83s. 3

17.3.5.3 Medborgarens särskilda lojalitetsplikt 85s. 3

18.3.5.4 Andra medborgarskapskrav i svensk rätt 88s. 3

19.3.5.5 Vilka medborgarskapskrav tillåter EU-rätten? 91s. 3

20.3.6 Tillkomsten av unionsmedborgarskapet 94s. 3

21.3.6.1 Syftet med unionsmedborgarskapet 96s. 3

22.3.6.2 Översikt över utvecklingen i EU-domstolenss. 3

23.praxis 100s. 3

24.3.7 Huvudlinjer i nationell medborgarskapsrätt i vissas. 3

25.EU-länder 103s. 3

26.3.7.1Finland 103s. 3

27.3.7.2Danmark 105s. 3

28.3.7.3Frankrike 107s. 3

29.3.7.4Tyskland 109s. 3

30.3.7.5Storbritannien 110s. 3

31.3.7.6Irland 113s. 3

32.3.7.7Spanien 114s. 3

33.3.7.8Portugal 117s. 3

34.3.7.9Nederländerna 118s. 3

35.3.7.10 Sammanfattning 119s. 3

36.3.8 Översikt över internationella konventioner som berörs. 3

37.medborgarskapet 122s. 3

38.3.8.1 1997 års Europeiska konvention oms. 3

39.medborgarskap 126 8s. 3

40.3.9 Normhierarki och fördragskonform tolkning 128s. 128

41.3.10 Sammanfattning och slutsatser 131s. 128

42.3.10.1 Utvecklingen mot ökade rättigheter förs. 128

43.individen 133s. 128

Förvärv och förlust av medborgarskap i svensk rätt 136

1.4.1 Förvärv av svenskt medborgarskap 136s. 128

2.4.1.1 Genom födseln 136s. 128

3.4.1.2 Genom hemvist i landet 139s. 128

4.4.1.3 Genom giftermål 141s. 128

5.4.1.4 Genom legitimation 141s. 128

6.4.1.5 Genom naturalisation 142s. 128

7.4.1.6 Medborgare i annat nordiskt land 147s. 128

8.4.2 Förlust av svenskt medborgarskap 148s. 128

9.4.2.1 Genom förvärv av främmande medborgarskap 148s. 128

10.4.2.2 Genom hemvist i utlandet (preskription) 150s. 128

11.4.2.3 Genom befrielse 151s. 128

12.4.2.4 Genom giftermål 152s. 128

13.4.2.5 Genom legitimation 153s. 128

14.4.3 Återvinning av svenskt medborgarskap 154s. 128

15.4.4 Förvärv och förlust till följd av annans förvärv ellers. 128

16.förlust 155s. 128

17.4.5 Handläggning av medborgarskapsärenden 157s. 128

18.4.6 Sammanfattning och slutsatser 159s. 128

Förvärv och förlust av unionsmedborgarskap 163

1.5.1 Förvärv av unionsmedborgarskap 163s. 128

2.5.1.1 Medlemsstaternas rätt att bestämma vem soms. 128

3.är unionsmedborgare 163s. 128

4.5.1.2 Den danska uppfattningen och Edinburgh-s. 128

5.överenskommelsen 168s. 128

6.5.2 Förlust av unionsmedborgarskap 170s. 128

7.5.3 Skillnaden mellan medborgarskap för nationellas. 128

8.respektive unionsrättsliga ändamål 170s. 128

9.5.4 Sammanfattning och slutsatser 176s. 128

10.9s. 128

Det nationella medborgarskapets internationellrättsliga

karaktär 179

1.6.1 Medborgarskapet som mänsklig rättighet 179s. 6

2.6.2 Förhållandet mellan mänskliga och medborgerligas. 6

3.rättigheter 183s. 6

4.6.2.1 Medborgerliga rättigheter i svensk rätt. Regerings­s. 6

5.formen 185s. 6

6.6.2.2 Rörelsefriheten 188s. 6

7.6.3 Förvärv av medborgarskap 189s. 6

8.6.3.1 Statens rätt att bestämma vem som är medborgare is. 6

9.landet 189s. 6

10.6.3.1.1 Begränsningar i statens rätt 193s. 6

11.6.3.2 Kravet på anknytning. Genuine link och effectives. 6

12.nationality 197s. 6

13.6.3.3 Statslöshet 203s. 6

14.6.4 Rätten att behålla medborgarskapet 207s. 6

15.6.5 Rätten att byta medborgarskap 217s. 6

16.6.6 Sammanfattning och slutsatser 218s. 6

Unionsmedborgarskapets rättsliga karaktär 220

1.7.1 Unionsmedborgarskapet som komplement till dets. 6

2.nationella medborgarskapet 220s. 6

3.7.2 Unionsmedborgarskapet som rättighet 221s. 6

4.7.2.1 ”Unionsmedborgerliga” rättigheter 222s. 6

5.7.3 Europakonventionens ställning inom EU och desss. 6

6.förhållande till unionsmedborgarskapet 224s. 6

7.7.3.1 Europakonventionens ställning inom EU 224s. 6

8.7.3.1.1 Gibraltarmålet 227s. 6

9.7.3.2 Europakonventionens förhållande tills. 6

10.unionsmedborgarskapet 228s. 6

11.7.4 EUs rättighetsstadga 230s. 6

12.7.5 Medlemsstaternas skyldighet att respekteras. 6

13.unionsrätten 234s. 6

14.7.6 Centrala rättigheter som följer avs. 6

15.unionsmedborgarskapet 246s. 6

16.7.6.1 Unionsmedborgarens rättigheter ochs. 6

17.skyldigheter 246s. 6

18.7.7 Sammanfattning och slutsatser 251 10s. 6

19.7.7.1 Är det Europeiska medborgarskapet reellt? 253s. 253

20.7.7.2 En jämförelse mellan unionsmedborgarskapets. 253

21.och det nationella medborgarskapet 254s. 253

Dubbelt medborgarskap 258

1.8.1 Internationell rätt 258s. 253

2.8.2 Förskjutning i synen på dubbelt medborgarskaps. 253

3.i Sverige 262s. 253

4.8.3 Skäl för och emot dubbelt medborgarskap i Sverige 264s. 253

5.8.4 Utländsk lagstiftning 269s. 253

6.8.5 Dubbelt medborgarskap i två EU-länder 271s. 253

7.8.6 Nationell medborgare och unionsmedborgare -s. 253

8.dubbelt medborgarskap? 273s. 253

9.8.7 Sammanfattning och slutsatser 274s. 253

Medborgarens och unionsmedborgarens rösträtt

och valbarhet 279

1.9.1 Rösträtten som rättighet 279s. 253

2.9.2 Rösträtt och valbarhet i Sverige 282s. 253

3.9.2.1 Utvidgad rösträtt i kommunala val 284s. 253

4.9.3 Rösträtt och valbarhet i några EU-länder 285s. 253

5.9.4 Europeiska medborgares rösträtt och valbarhet i dets. 253

6.EU-land där de bor 286s. 253

7.9.4.1 Rösträtt och valbarhet i kommunala val 288s. 253

8.9.4.2 Rösträtt och valbarhet i val tills. 253

9.Europaparlamentet 289s. 253

10.9.5 Sammanfattning och slutsatser 291s. 253

Rätten till rörelsefrihet - huvudlinjerna 294

1.10.1 Rörelsefrihetens olika komponenter 294s. 253

2.10.2 Något om rörelsefrihetens historiska utvecklings. 253

3.i Sverige 297s. 253

4.10.2.1 Utvandrings-och utreseförbud 298s. 253

5.10.2.2 Landsförvisning 299s. 253

6.10.2.3 Diskussioner om rörelsefriheten i den äldres. 253

7.doktrinen 300s. 253

8.10.3 Medborgares rörelsefrihet i svensk rätt 301s. 253

9.11s. 253

10.10.4 Den europeiske medborgarens fria rörlighet i EU 304s. 304

11.10.4.1 Allmän jämförelse mellan rörelsefrihet ochs. 304

12.fri rörlighet 305s. 304

13.10.4.2 Rätten till likabehandling 307s. 304

14.10.4.3 Den fria rörligheten för ekonomiskt aktivas. 304

15.personer 315s. 304

16.10.4.3.1 Arbetstagare 316s. 304

17.10.4.3.2 Etableringsrätt 317s. 304

18.10.4.3.3 Tjänster 317s. 304

19.10.4.3.4 Kort sammanfattning 318s. 304

20.10.4.4 Den fria rörligheten för ekonomiskt icke-aktivas. 304

21.personer 318s. 304

22.10.4.5 Unionsmedborgarskapet och den frias. 304

23.rörligheten 319s. 304

24.10.4.5.1 Unionsrättens tillämplighet i det egnas. 304

25.landet 324s. 304

26.10.4.5.2 Begränsningar och villkor för den frias. 304

27.rörligheten 3T7s. 304

28.10.4.5.3 Artikel 18 EGF och direkt effekt 330s. 304

29.10.4.6 Medborgarskapets betydelse för den frias. 304

30.rörligheten 336s. 304

31.10.5 Uppehållsrätt och rörelsefrihet för tredjelandsmedborgares. 304

32.i EU 338s. 304

33.10.5.1 Unionsmedborgarens familjemedlemmar 339s. 304

34.10.5.2 Associationsavtal 341s. 304

35.10.5.3 Fri rörlighet och uppehållsrätt för andras. 304

36.tredjelandsmedborgare 343s. 304

37.10.6 Anslutningen till EU 2004 344s. 304

Passtvång och passfrihet 348

1.11.1 Pass 348s. 304

2.11.1.1 Något om passens historiska utveckling 349s. 304

3.11.1.2 Pass i internationell rätt 352s. 304

4.11.1.3 Den svenska passlagen 355s. 304

5.11.1.3.1 Överklagande av beslut 357s. 304

6.11.1.4 Pass i EU 358s. 304

7.11.2 Schengenavtalet och rörelsefriheten 360 12s. 304

Rätten till fri inresa i det egna landet och i övriga EU 364

1.12.1 Allmänt om inreserätten 364s. 12

2.12.2 Internationella överenskommelser 365s. 12

3.12.3 Svenska medborgares inreserätt i Sverige. Regerings­s. 12

4.formen 373s. 12

5.12.3.1 Svenska medborgares möjlighet att genomdrivas. 12

6.sin inreserätt 375s. 12

7.12.4 Förhållandet till utlänningar i allmänhet 376s. 12

8.12.5 Exempel på utländsk lagstiftning 378s. 12

9.12.6 Utlämning av medborgare 381s. 12

10.12.6.1 Internationell rätt 382s. 12

11.12.6.2 Svensk rätt 387s. 12

12.12.6.2.1 Förfarandet enligt utlämningslagen vids. 12

13.utlämningf rän Sverige 389s. 12

14.12.6.2.2 Uppluckrat förbud mot utlämning avs. 12

15.medborgare 391s. 12

16.12.6.3 Utlämning av svenska medborgare inoms. 12

17.Norden 393s. 12

18.12.6.3.1 Förfarandet enligt den nordiskas. 12

19.utlämningslagen 394s. 12

20.12.6.4 Utlämning för politiska brott 395s. 12

21.12.6.5 Utlämning inom EU 398s. 12

22.12.6.5.1 Utvecklingen av utlämningsfö farandets. 12

23.inom EU 398s. 12

24.12.6.5.2 Europeiska arresteringsordern 400s. 12

25.12.6.6 Exempel på utländsk lagstiftning oms. 12

26.utlämning 404s. 12

27.12.6.7 Sammanfattande synpunkter 406s. 12

28.12.7 Unionsmedborgares inreserätt i annat EU-land 410s. 12

29.12.7.1 Rätten för unionsmedborgaren att återvändas. 12

30.till sitt eget medlemsland 413s. 12

31.12.8 Sammanfattning och slutsatser 414s. 12

Rätten till fri utresa ur det egna landet och ur

övriga EU 418

1.13.1 Allmänt om utreserätten 418s. 12

2.13.2 Huvudlinjer i den historiska rättsutvecklingen 420s. 12

3.13.2.1 Utreserätten i Sverige under äldre tider 421s. 12

4.13s. 12

5.13.2.2 Kort översikt över utvecklingen is. 13

6.utlandet 422s. 13

7.13.3 Internationella överenskommelser 423s. 13

8.13.3.1 Inskränkningar i utreserätten 423s. 13

9.13.3.2 Utlänningars rätt till utresa 427s. 13

10.13.4 Svenska medborgares utreserätt ur Sverige 428s. 13

11.13.4.1 Inskränkningar i utreserätten 429s. 13

12.13.4.2 Svenska medborgares möjlighet att genomdrivas. 13

13.sin utreserätt 431s. 13

14.13.5 Exempel på utländska författningar 431s. 13

15.13.6 Unionsmedborgares rätt till fri utresa inom EU 433s. 13

16.13.7 Sammanfattning och slutsatser 433s. 13

Rätten att röra sig fritt i det egna landet och i

övriga EU 436

1.14.1 Internationella överenskommelser 436s. 13

2.14.1.1 Inskränkningar i rätten att röra sig fritt 439s. 13

3.14.2 Svenska medborgares rätt att röra sig fritt i Sverige 442s. 13

4.14.2.1 Inskränkningar i medborgarnas rätt att röras. 13

5.sig fritt 443s. 13

6.14.3 Utlänningars rätt att röra sig fritt i Sverige 445s. 13

7.14.4 Exempel på utländska författningar 447s. 13

8.14.5 Unionsmedborgares uppehållsrätt och rörelsefrihets. 13

9.inom EU 449s. 13

10.14.6 Sammanfattning och slutsatser 453s. 13

Rätten att ge diplomatiskt skydd till egna medborgare

och till unionsmedborgare 459

1.15.1 Internationell rätt 459s. 13

2.15.1.1 Dubbelt medborgarskap 463s. 13

3.15.2 Unionsmedborgarens rätt till diplomatiskt skydd 466s. 13

4.15.3 Svenska medborgares rätt till konsulärt bistånd fråns. 13

5.Sverige 470s. 13

6.15.4 Sammanfattning och slutsatser 474 14s. 13

Tankar om unionsmedborgarskapets framtida utveckling:

särskilt om domicil som ny urvalsgrund 476

1.16.1 Unionsmedborgarskapet som medborgarskap 476s. 16

2.16.1.1 Förhållandet mellan unionsmedborgaren ochs. 16

3.unionen 476s. 16

4.16.1.2 Förändringar som skulle krävas för att göras. 16

5.unionsmedborgarskapet mer likt ett traditionellts. 16

6.medborgarskap 480s. 16

7.16.1.3 Harmonisering av medborgarskapslagarna is. 16

8.EU-länderna 482s. 16

9.16.2 Möjligheten att skapa en gemensam definition avs. 16

10.begreppet unionsmedborgare 484s. 16

11.16.2.1 Unionsmedborgarskapet som ett urvalskriteriums. 16

12.och inte som ett medborgarskap 486s. 16

13.16.3 Möjligheten att ge tredjelandsmedborgares. 16

14.unionsmedborgarskap 488s. 16

15.16.4 Domicil som urvalsgrund för unionsmedborgarskapets. 16

16.istället för medborgarskap 493s. 16

17.16.4.1 Definition av domicilbegreppet 498s. 16

18.16.5 Termen unionsmedborgarskap 500s. 16

19.16.6 Avslutande synpunkter 501s. 16

Sammanfattning och slutsatser 503

1.17.1 Sammanfattning och slutsatser 503s. 16

2.17.2 Inför framtiden 526s. 16

3.17.2.1 Avsaknad av definition av medborgare ochs. 16

4.möjlighet till judiciell prövning 526s. 16

5.17.2.2 Det svenska medborgarskapet och framtiden 528s. 16

6.17.2.3 Den framtida internationellas. 16

7.rättsutvecklingen 532s. 16

8.17.2.4 Unionsmedborgarskapet och framtiden 533s. 16

Nationality and Citizenship in Sweden and

the European Union 536

1.18.1 Summary 536s. 16

2.18.2 Conclusions Facing the Future 561s. 16

3.18.2.1 The Absence in Sweden of a Definition of ”Citizen”s. 16

4.and the Possibility for Judicial Review 561s. 16

5.15s. 16

6.18.2.2 Swedish Citizenship and the Future 563s. 563

7.18.2.3 The Future International Legals. 563

8.Development 566s. 563

9.18.2.4 Union Citizenship and the Future 567s. 563

Litteratur 570

Offentligt tryck 587

1.Sverige 587s. 563

2.Finland 595s. 563

3.Norge 595s. 563

4.Danmark 595s. 563

5.Europeiska unionen 596s. 563

6.Europarådet 602s. 563

7.Förenta nationerna 603s. 563

8.Övrigt 603s. 563

Rättsfall 605

1.Sverige 605s. 563

2.Tyskland 605s. 563

3.USA 606s. 563

4.Europeiska unionen (EU) 606s. 563

5.Europarådet 611s. 563

6.Internationella domstolen (ICJ) 613s. 563

7.Permanent Court of International Justice (PCIJ) 613s. 563

8.Kommittén för de mänskliga rättigheterna (Human Rightss. 563

9.Committee) 613s. 563

10.Inter-American Court of Human Rights 614s. 563

11.Iran-USA-tribunalen (Iran-United States Claims Tribunal) 614s. 563

12.Italian-United States Conciliation Commission 614s. 563

Sakregister 615

1.16s. 563

Förkortningar

1.AJCLThe American Journal of Comparative Law ArtArtikel BrBBrottsbalken Bull ECBulletin of the European Communities BVerfGEBundesverfassungsgericht CDCollection of Decisions of the Europeans. 564

2.Commission of Human Rights CML Rev Common Market Law Review COM Europeiska kommissionen CONV Europeiska konventet DDR Deutsche Demokratische Republik DN Dagens Nyheter DREuropean Commission of Human Rightss. 564

3.Decisions and Reports DsDepartementsserien DsADepartementsserien, Arbetsmarknads­s. 564

4.departementet DsC Departementsserien, Civildepartementet EC European Community Treaty ECAS European Citizen Action Service ECHREuropean Court of Human Rights,s. 564

5.Reports of Judgments and Decisions ECJ European Court of Justice ECR European Court Reports EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapen EGF EG-fördraget EGTEuropeiska gemenskapernas officiella tid­s. 564

6.ning EJIL European Journal of International Law EKSG Europeiska kol- och stålgemenskapen EL Rev European Law Review ELJEuropean Law Journals. 564

7.17 EPEuropaparlamentet EPLEuropean Public Law ERTEuroparättslig tidskrift ETABaskiska separatiströrelsen ETSEuropean Treaty Series EUEuropeiska unionen EU-domstolenEuropeiska gemenskapernas domstol EUFUnionsfördraget EUTEuropeiska unionens officiella tidning EuropadomstolenEuropeiska domstolen för de mänskligas. 564

8.rättigheterna EuropakonventionenEuropeiska konventionen om skydd förs. 565

9.de mänskliga rättigheterna ochs. 565

10.de grundläggande friheterna Europarådets KommissionEuropeiska kommissionen för de mänskligas. 565

11.rättigheterna FBFöräldrabalken FNFörenta nationerna FTFörvaltningsrättslig tidskrift GAORGeneral Assembly Official Records GBGiftermålsbalken GGGrundgesetz GLGrundlagen, Finland 1930 års Haagkonvention1930 års Haagkonvention för lösande avs. 565

12.vissa konflikter mellan medborgarskaps-s. 565

13.lagar HDHögsta domstolen HovRHovrätt HRCHuman Rights Committee HRLJHuman Rights Law Journal ICJInternational Court of Justice ICJ ReportsInternational Court of Justice Report ofs. 565

14.Judgments, Advisory Opinions and Orders ILCInternational Law Commission ILRInternational Law Reports INAImmigration and Nationality Act IOM 'International Organization of Migration JCMSJournal of Common Market Studies JFTTidskrift utgiven av Juridiska föreningen is. 565

15.Finland JTJuridisk tidskrift JuUJustitieutskottet 18 KapKapitel KFKungl. Förordning KKKunglig kungörelse KOMEuropeiska kommissionen KommissionenEuropeiska kommissionen KUKonstitutionsutskottet Kungl Maj:tKunglig Majestät LEdUnited States Supreme Court Reportss. 565

16.Lawyers edition LIEILegal Issues of European Integration LNTSLeague of Nations Treaty Series LOALagen (1994:260) om offentlig anställ­s. 566

17.ning LOTLagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt MBMiljöbalken MedbKMedborgarskapskungörelsen ( 1969:235) MLRThe Modern Law Review MRMänskliga rättigheter NFNationernas förbund NJANytt Juridiskt Arkiv, avd I NJA IINytt Juridiskt Arkiv, avd II NOUNorges offentlige utredninger NUNordisk utredningsserie O.A.SOrganization of American States OAUOrganization of African Unity OJOfficial Journal PCIJPermanent Court of International Justice PCIJ PublicationsPublications of the Permanent Court ofs. 566

18.International Justice Prop Proposition från riksdagen RB Rättegångsbalken RBG1. Reichsgesetzblatt rd Riksdagen, Finland REGRättsfallssamling från Europiska gemen­s. 566

19.skapernas domstol och förstainstansrätt RegR Regeringsrätten RF Regeringsformen RGSL Riga Graduate School of Law RP Regeringens proposition, Finland RuStAG Reichs- und Staatsangehörigkeitsgesetz RÅ Regeringsrättens årsbok RådetEuropeiska unionens råds. 566

20.19 SAOBSvenska akademiens ordbok Series APublications of the European Court ofs. 566

21.Human Rights, Series A, Judgments ands. 567

22.Decisions SEW Sociaal-Ekonomische Wetgeving SFS Svensk Författningssamling SfU Socialförsäkringsutskottet SOU Statens offentliga utredningar SvD Svenska Dagbladet SvJT Svensk juristtidning SÖSveriges överenskommelser med främ­s. 567

23.mande makter (Sveriges internationellas. 567

24.överenskommelser) TFTryckfrihetsförordningen TfRTidsskrift for Rettsvitenskap UDUtrikesdepartementet UN United Nations UNGAUnited Nations General Assembly U.N.T.S.United Nations Treaty Series UpplUpplaga U.S.C.A.United States Code Annotated YbYearbook of the European Convention ons. 567

25.Human Rights YEL Yearbook of European Law YGL Yttrandefrihetsgrundlagen YLJ Yale Law Journal ZERP Zentrum für Europäische Rechtspolitik ÄB Ärvdabalken ÄktBÄktenskapsbalken 20s. 567

Inledning

1."Universus hic mundus sit una civitas communiss. 1

2.deorum atque hominum existimanda”1s. 1

3.(Cicero, De legibus 1,18)s. 1

Ämnesval och syfte

1.Så långt tillbaka man har kunnat spåra mänsklig organisation har man varit tvungen att i någon form reglera förhållandet mellan organisationen och individen. I den mån organisationen har innefattat en kontroll över ett visst landområde har regleringen gällt i förhållande till den befolk­ ning som haft anknytning till området, framför allt i förhållande till dem som bott inom områdets gränser.s. 1

2.Det senaste århundradets politiska omvälvningar har, inte minst i Europa, aktualiserat medborgarskapets betydelse. Vad som innefattas i begreppet medborgarskap är inte alltid självklart, utan varierar mellan olika stater. Begreppet har dock alltid den gemensamma fasta kärnan att det rör tillhörighet till en nation och ett folk. Medborgarskapsbegreppet är inte begränsat till att gälla vårt moderna medborgarskap i västvärlden, utan det har och har haft en avgörande be­ tydelse även under andra tidsepoker och i andra delar av världen. Som allmänt begrepp är medborgarskapet mycket gammalt, även om dess när­ mare konsekvenser i form av rättigheter och skyldigheter, för såväl stat som enskild, växlat kraftigt över århundradena. Det nationella medborgarskapsbegrepp som behandlas i denna avhandling avser dock, om inget annat anges, endast det moderna, nu tillämpade medborgarskapsbegrep­ pet. Medborgarskapet har en viktig funktion i samhället, inte minst för att bevara landets oberoende och identitet som självständig stat. I Sverige ut­ går t ex all makt från folket (RF 1 kap 1 §). Folket (eller enligt äldre benäm-s. 1

3.21 ning statsfolket) är de personer som tillsammans bildar statens mänskli­ ga underlag.2 Det ansågs tidigare bestå enbart av medborgare.3s. 1

4.Under många år har det dock funnits en tendens att, såväl nationellt som internationellt, försöka minska skillnaderna mellan medborgare och utlänningar. Även om man nu på vissa håll i Europa ser en politisk vilja att behålla och öka medborgarens särställning (t ex i Danmark och Stor­ britannien), ger de flesta europeiska länder utlänningar ett väsentligt bättre skydd och starkare rättigheter än vad som föreskrivs i internatio­ nella konventioner. Skillnaderna mellan medborgare och utlänningar blir därför i praktiken ofta ganska små och bofasta utlänningar räknas i allmänhet till landets befolkning. Numera torde därför t ex ”folket” i RF 1 kap 1 § avse även utlänningar med rösträtt i kommunal- och lands­ tingsval.4s. 2

Föreskrifter om svenskt medborgarskap skall enligt RF 8 kap 2 §

1.meddelas genom lag. Detta sker genom lagen (2001:85) om svenskt med­ borgarskap. Denna lag rör endast förvärv och förlust av medborgarskap och ger ingen information om medborgarskapets rättsverkningar eller om medborgarens rättigheter och skyldigheter. Sådant återfinns istället i en rad andra lagar som t ex BrB 2 kap (angående tillämpligheten av svensk lag för brott begångna utomlands), RF 3 kap 2 § (angående rätten att delta i riksdagsval) och RF 2 kap om fri- och rättigheter.s. 2

2.I Sverige har man successivt i hög grad likställt medborgare och ut­ länningar, och medborgarskapets centrala funktion att skilja medborgar­ na från andra befolkningsgrupper har försvagats och urvattnats. Man kan hävda att medborgarskapet på senare år i viss mån har deklassificerats och medborgarskapstanken har ifrågasatts. Även internationaliseringen, inte minst unionsmedborgarskapet, bidrar till en ny syn på medborgar­ skapsbegreppet. Det är endast ett fåtal rättigheter som fortfarande är ex­ klusiva för medborgaren.s. 2

3.De ändringar i medborgarskapslagstiftningen som gjorts i Sverige, sär­ skilt genom 2001 års medborgarskapslag, synes enbart se till de enskilda delarna. Någon bakomliggande helhetssyn på medborgarskapet och dess 22 idé, kärna och rättsliga innebörd verkar inte ha funnits. Idag synes med­ borgarskapets betydelse i Sverige hänga allt mer samman med vissa rät­ tigheter och skyldigheter. Det speciella rättsförhållandet och identitets­ känslan mellan staten och individen har blivit svagare bl a genom att dubbelt medborgarskap tillåts, förvärv av medborgarskap har underlät­ tats och antalet områden där medborgarskap är ett krav har reducerats. Denna utveckling har dock inte föranlett någon större diskussion.s. 2

4.Medborgarskapets betydelse för individen bör dock inte underskattas. Förutom att det ger en identitet och en tillhörighet ger det också möjlig­ het att ställa krav på staten. En viktig fråga som behandlas i denna avhand­ ling är därför i vilken utsträckning den nya. svenska hållningen är lämplig ur ett EU-perspektiv, där medborgarskapet sätts i ett större europeiskt sammanhang och den nationella identiteten riskerar att urvattnas.s. 3

5.Det europeiska unionsmedborgarskapet, som infördes i EU 1992, tillför en intressant dimension till medborgarskapstanken med nya euro­ peiska bärande idéer. Här utgår allt från de olika europeiska folken och ett särskilt ”medborgarskap” i unionen har skapats på ett övernationellt plan. Unionsmedborgarskapet har en europaideologisk grundval och är en viktig del i strävan att minska skillnaden mellan medborgare i ett visst EU-land och utlänningar från andra EU-länder. I vissa avseenden har dessa skillnader minskats så mycket att de upphört att vara av rätts­ lig och praktisk betydelse. Gentemot utlänningar från tredje land behål­ ler EU-länderna dock särregleringar.s. 3

6.Vad gäller unionsmedborgarskapet råder det mycket delade meningar om vilken betydelse det har i praktiken. Vissa anser att det inte medfört något nytt av intresse, somliga att det i vart fall är ett utvecklingsbart be­ grepp och åter andra att det är något mycket stort och revolutionerande. Kritiken i litteraturen har bl a gällt unionsmedborgarskapets begränsade rättsverkningar, och frågan om vem som är unionsmedborgare (framför allt uteslutandet av de tredjelandsmedborgare som bor i EU-länderna). I den juridiska doktrinen torde dock de flesta vara överens om att unions­ medborgarskapet har en enorm potential, och är ett steg på vägen i att engagera medborgarna i det europeiska projektet och skapa en gemensam demokratisk organisation.5 Det pågår en ständig utveckling av unions­ medborgarskapet, och för många är tanken att det alltmer skall komma att likna ett verkligt medlemskap grundat på de gemensamma värderingar som framkommer i art 6 EUF (t ex frihetsprincipen, demokratiprinci­ pen, respekten för de mänskliga rättigheterna m m).s. 3

7.23s. 3

8.Det har intill nyligen funnits ca 375 miljoner unionsmedborgare. Detta har från och med 1 maj 2004 utökats ytterligare med de ca 75 miljoner medborgare som finns i EUs nya medlemsländer, dvs totalt ca 450 miljoner. För att unionen och unionsmedborgarskapet skall fungera krävs medborgarnas aktiva deltagande och engagemang. I dagsläget är unionsmedborgarskapet emellertid ganska okänt bland medborgarna, inte minst beroende på brist på information. Unionsmedborgarskapet är dock viktigt för att ge unionen legitimitet i medborgarnas ögon, och viktigt för målet att skapa en europeisk identitetskänsla.6s. 4

9.Unionsmedborgarskapet har skapats från ovan, till skillnad från vad som vanligen gäller för ett nationellt medborgarskap. Det är inte avsett att vara ett substitut för det nationella medborgarskapet, utan utvidgar och kompletterar istället detta genom att ge europeiska rättigheter som är gemensamma för alla europeiska medborgare. Erkännandet av det eu­ ropeiska medborgarskapet och dess rättigheter har dock gått trögt i EUländerna. Det finns fortfarande stora begränsningar som hindrar unionsmedborgaren från att utnyttja sina rättigheter fullt ut.s. 4

10.Vad gäller det europeiska medborgarskapet kan man konstatera att det endast finns uttryckligen omnämnt i ett fåtal svenska lagar, de flesta rörande rösträtten i Sverige och Europaparlamentet. Andra regler om det europeiska medborgarskapet som är relevanta för svensk rätt finns att hitta i EU-fördragen och i sekundärrätten, och många bestämmelser i svensk lagstiftning har anpassats till dessa regler.s. 4

Ett viktigt syfte med denna avhandling är att nå fram till en helhets­

1.syn på det nationella medborgarskapets och unionsmedborgarskapets idé och kärna i nuläget. I ett Europa som blir alltmer integrerat, men som samtidigt bygger på och värnar om sina nationella särarter, synes en studie av detta slag vara väl motiverad. Ämnet är spännande i den bryt­ ningstid som nu föreligger, och förhållandet mellan svenskt och europe­ iskt medborgarskap är viktigt att genomlysa. Det svenska medborgarska­ pet har fått en ny dimension genom EU och måste ses i ett större, mer internationellt perspektiv. Den utveckling som det svenska medborgar­ skapet har genomgått på senare år kan i viss mån sägas ha inneburit att Sverige monterat ner sitt medborgarskap. EU och unionsmedborgarska­ pet går däremot åt motsatt håll. Här byggs ett medborgarskap istället upp, och själva grundtanken är att skapa en europeisk identitet. Det kan vara skäl att vårda även det svenska medborgarskapet, så att svenskt medbor­ garskap innebär mer än bara ett unionsmedborgarskap, något som blir av stor betydelse i ett allt mer integrerat EU. 24 En viktig tyngdpunkt i avhandlingen ligger på att klarlägga individens rättsskydd och hur de rättigheter som den enskilde garanteras i svensk rätt, EU-rätt och i internationella konventioner kan genomdrivas så att de blir verkliga rättigheter för individen i praktiken. Inom Europa har utveck­ lingen under senare år gått framåt på denna punkt. Genom framför allt 1950 års Europeiska konvention om skydd för de mänskliga rättigheter­ na och de grundläggande friheterna (i fortsättningen kallad Europakon­ ventionen),7 som gäller som lag i Sverige, ges individen möjlighet att ut­ kräva sina rättigheter och fa dem prövade i domstol. Utöver detta ger EU-rätten ytterligare rättsskydd, och EU-domstolen ser unionsrättens rättigheter som gällande, genomdrivbara rättsregler. Vad gäller svensk rätt återfinns många medborgerliga rättigheter i regeringsformen. Regerings­ formens rättigheter är dock på denna punkt generellt sett oklart utfor­ made eftersom några uttryckliga bestämmelser om individens möjlighet att genomdriva sina rättigheter saknas. Vad gäller flera rättigheter har det heller aldrig retts ut ordentligt hur individen i praktiken skall kunna ut­ kräva dem.8 Det nationella medborgarskapet och unionsmedborgarskapet sam­ behandlas eller parallellbehandlas genom hela avhandlingen. Anledningen till detta är att de i hög grad är interrelaterade. Det nationella medbor­ garskapet är en viktig grund för staten, och EU och unionsmedborgar­ skapet bygger helt på medlemsländernas nationella identiteter och på den nationella medborgartanken. Medborgarskapet berör en rad olika juridiska discipliner, såsom inter­ nationell rätt, EU-rätt, förvaltningsrätt och statsrätt. Det berör också andra ämnen, t ex statsvetenskap och historia. Medborgarskapets kärna måste därför sökas på flera olika håll. Denna avhandling tar främst upp medborgarskapet utifrån den svenska statsrätten, den internationella rätten och EU-rätten. Kontinuerligt ge­ nom avhandlingen behandlas och jämförs varje delområde utifrån dessa olika regelsystem. Någon jämförelse av detta slag har inte tidigare gjorts. Även nationell icke-svensk rätt används som kortfattad bakgrund och exempel, för att belysa olika lösningar och problem. Här har jag framför allt valt att behandla andra EU-länder, dels eftersom deras rättsordning­ ar ofta ligger nära vår, och dels därför att det är intressant för den EUrättsliga analysen. Även andra länder behandlas dock emellanåt utifrån förhållanden som jag funnit intressanta att nämna.s. 4

2.25s. 5

3.De sociala9, demokratiska10 och filosofiska11 aspekterna på medbor­ garskap behandlas främst ur ett historiskt perspektiv. Medborgarskapets informella betydelse, som rör dess faktiska och emotionella innebörd för människorna (t ex identitet, självkänsla och solidaritet med ett land/EU), ses som en grundläggande utgångspunkt för medborgarskapets idé, men kommer inte i sig att närmare behandlas.12 Anledningen till detta är att medborgarskapets informella betydelse enligt min mening inte ingår i den rättsliga definitionen av ett medborgarskap. Av samma anledning kommer förfarandet i nationella och europeiska domstolar och myndig­ heter att endast översiktligt beröras.s. 6

Disposition

1.Både det nationella och det europeiska medborgarskapets rättsliga bety­ delse kan delas in i två delar, en uppdelning som också är grunden för dispositionen i denna avhandling. Den första delen rör identifieringen av medborgarna och definierar vem som får medborgarskap eller blir från­ tagen sitt medborgarskap. Den rör också medborgarskapets rättsliga karak26 tär. Den andra delen rör medborgarskapets rättsverkningar, innehåll och betydelse för medborgarna, dvs framför allt de förmåner och skyldighe­ ter som medborgaren har.s. 6

Avhandlingens första del rör alltså främst grunderna för medborgar­

skapet, dvs statens/EUs möjligheter att bestämma om medborgarska­

1.pet samt den rättsliga definitionen av medborgarskapsbegreppet. Här undersöks bl a frågan om medborgarskapet och unionsmedborgarskapet i sig är rättigheter och frågan i vilken utsträckning individen har rätt att be­ hålla, förvärva och byta medborgarskap. Avhandlingen undersöker också vad som kännetecknar unionsmedborgarens rättsställning jämfört med den nationelle medborgarens och tredjelandsmedborgarens ställning. De nationella och internationella reglerna om medborgarskap används här som instrument för att beskriva unions­ medborgarskapets karaktär, eftersom man för att förstå unionsmedbor­ garskapet måste se det mot bakgrund av det nationella medborgarskapet. Unionsmedborgarskapet och det nationella medborgarskapet rör dessut­ om samma grundtankar, t ex utövandet av politisk makt, rörelsefrihet samt medborgarnas särställning i förhållande till utlänningar. Andra delen av avhandlingen behandlar medborgerliga rättigheter. De medborgerliga rättigheterna torde, tillsammans med de medborgerliga skyldigheterna, vara de viktigaste konsekvenserna av medborgarskapet för den enskilde i det moderna samhället.13 De medborgerliga rättigheterna kan studeras utifrån medborgarnas rättigheter och skyldigheter i staten, men också utifrån medborgarens särställning i förhållande till utlänningen. En komparativ jämförelse visar att vissa centrala rättigheter och skyldigheter i allmänhet förknippas med medborgarskapet i de flesta rättsordningar, åtminstone av västerländsk typ. Deras innehåll kan emellertid variera kraftigt från land till land. En distinktion kommer att göras mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter, där mänskliga rättigheter definieras som sådana rättigheter som tillerkänns envar och medborgerliga rättigheter som de rättigheter som lagstiftaren knyter till medborgarskapet. Denna uppdelning visar sig dock inte vara helt konsekvent genomförd vare sig i lagtext eller i in­ ternationella konventioner, men kan ändå vara av betydelse eftersom sta­ ten ofta vill sätta medborgaren i särställning i förhållande till utlänningen. Avhandlingen tar upp vissa utvalda medborgerliga rättigheter i Sverige och EU. Urvalet har gjorts utifrån vilka rättigheter som är av intresse både nationellt, internationellt och inom EU. Här kommer framför allt den medborgerliga rörelsefriheten att diskuteras. Även rösträtt ochs. 7

2.27 diplomatiskt skydd kommer dock kortfattat att behandlas, för att få en mer komplett bild av unionsmedborgarskapets rättigheter.s. 7

3.Samtliga rättigheter undersöks utifrån nationell rätt, internationell rätt och EU-rätt. En grundläggande fråga blir då om de unionsmedborgerliga rättigheterna egentligen tillför något utöver de medborgerliga rättig­ heter som individen redan har i nationell och internationell rätt och utöver de rättigheter som finns i andra bestämmelser i EG-fördraget. Vissa rättig­ heter, t ex rösträtt i andra EU-länder, synes vara en klar utvidgning medan saken är mer tveksam vad gäller delar av rörelsefriheten, t ex inreserätten i det egna landet.s. 8

4.Den medborgerliga rörelsefriheten behandlas på det nationella planet ganska ingående. EUs fria rörlighet tas främst upp ur ett unionsmedborgarskapsperspektiv. Framställningen koncentreras på en jämförelse mellan unionsmedborgarens fria rörlighet i EU och den medborgerliga rätten till rörelsefrihet i nationell och internationell rätt, samt på de mer for­ mella aspekterna av den fria rörligheten, dvs dokument och andra for­ mella förutsättningar som krävs för unionsmedborgarens resa inom EU.s. 8

5.De medborgerliga skyldigheterna kommer endast kortfattat att beröras. Anledningen till detta är framför allt att unionsmedborgarskapet inte medför några skyldigheter och någon jämförelse mellan nationellt och europeiskt medborgarskap därför inte kan göras på detta område.s. 8

Medborgarskapet kan inte förstås annat än mot sin historiska bak­

grund och i sitt historiska sammanhang. En historisk och rättshistorisk

1.genomgång är av intresse i sig, men också viktigt för analysen och förstå­ elsen av det aktuella rättsläget. Medborgarskapet har genomgått en lång historisk utveckling i Europa, och det moderna medborgarskapet har växt fram genom erfarenheter och diskussioner under mycket lång tid. Redan under antiken var medborgarskapet en fungerande institution, och medborgarskapstanken har sedan dess diskuterats och debatterats flitigt av såväl Platon, Aristoteles och Hobbes som Rousseau och Marx m fl. Utvecklingen är en alltjämt pågående process, där unionsmedborgarska­ pet framstår som det senaste steget i den historiska utvecklingen. Ingres­ sen i förslaget till EUs nya konstitution påminner om medborgarskapets historiska ursprung och värde. En grundlig genomgång av såväl den tidi­ ga historien och idéhistorien, som senare tiders framsteg är därför viktig för att få ett grepp om medborgarskapet och unionsmedborgarskapet (se kapitel 3). Det är viktigt inte minst för att förstå de suveränitetsaspekter som alla stater knyter till sitt medborgarskap. I alla tider har medborgar­ skapet inneburit någon form av juridiskt och politiskt deltagande i sta­ ten. Medborgarskapet har alltid inkluderat vissa, medborgarna, medan de övriga har exkluderats. Detta är ett av medborgarskapets grundläggande drag, som också blir mycket tydligt i unionsmedborgarskapet. Idag, när 28 människor fått nya rörelsemönster, bör dock detta traditionella synsätt ifrågasättas och kanske omprövas. Avhandlingen är i sina historiska delar främst deskriptiv.s. 8

Mål, problem och metod

Målet med avhandlingen är att sätta in unionsmedborgarskapet i sitt

1.medborgarskapsrättsliga sammanhang och samtidigt finna huvudlinjerna i nationell och internationell medborgarskapsrätt. Syftet är att ge en bild av hur medborgarskapsrätten är uppbyggd och att systematisera den.14 Avhandlingen försöker finna sammanhangen och undersöker hur uni­ onsmedborgarskapet passar in eller inte passar in i traditionell medbor­ garskapsrätt. Unionsmedborgarskapet framstår här som en något udda skapelse. Avhandlingen är en rättsdogmatisk genomgång av gällande nationell och internationell rätt samt EU-rätt. Gällande rätt utreds, förklaras och (om så är aktuellt) kritiseras. Avhandlingen är normativ så till vida att den nationella och internationella rätten utgör bakgrund för en diskussion om unionsmedborgarskapet. Detta gör att medborgarskapsrätten sätts in i ett större sammanhang där olika intressemotsättningar och lösningssätt kan diskuteras. Idag grundar sig unionsmedborgarskapet uteslutande på medborgarskapsdefinitionerna i EUs medlemsländer, som inbördes är starkt olikar­ tade. EUs bristande kompetens att bestämma om sitt eget medborgarskap är därför en viktig punkt som tas upp i denna avhandling. Även betydel­ sen av de speciella förklaringarna i medlemsländerna om vem som är medborgare i förhållande till unionsrätten behandlas. Avhandlingen dis­ kuterar om det verkligen är rimligt att EU inte har kompetens att bestäm­ ma om sitt eget medborgarskap, samtidigt som unionen har kompetens att bestämma vilka europeiska rättigheter som medborgarna skall få. Det konstateras dock att medlemsstaterna när de bestämmer det egna med­ borgarskapet faktiskt i stor utsträckning måste låta sig påverkas av EUrätten, trots att de är suveräna på medborgarskapsområdet.s. 9

De genomgående problem som behandlas i avhandlingen rör med­

1.borgarskapets och unionsmedborgarskapets rättsliga innebörd och bety­s. 9

2.29 delse. Viktiga frågor som avhandlingen söker besvara är: vad är egentli­ gen ett medborgarskap respektive ett unionsmedborgarskap, och vad innebär det i praktiken att vara medborgare och unionsmedborgare. Vilket särskilt rättsskydd far individen i egenskap av medborgare?s. 9

3.En viktig fråga i avhandlingen är hur långt den internationellrättsliga utvecklingen på medborgarskapsområdet hunnit och vart den är på väg. Det är otillfredsställande att den enskilde individen idag vanligen är hänvisad till att få sina internationella rättigheter tillvaratagna såsom de garanteras av staten. Detta gör individens rättigheter beroende av statens implementering och tillämpning av internationella konventioner. Indi­ viden har idag små möjligheter att på annat sätt än rent nationellt hävda sin rätt till medborgarskap. Hänsynen till statssuveräniteten sitter djupt och sätts ofta före hänsynen till individen. Ett aktuellt exempel är 1997 års Europarådskonvention om medborgarskap15 som inte har underkas­ tats Europadomstolens jurisdiktion.s. 10

4.Vad gäller unionsmedborgarskapet är en huvudfråga i avhandlingen om det bara är ett juridiskt begrepp som definierar ett förhållande mellan individen och EU via det nationella medborgarskapet, eller om det är en egen typ av medborgarskap, en sui generis-skapelse, som kan ge medborger­ liga, politiska och sociala rättigheter på ett sätt som liknar ett traditionellt medborgarskap. Konklusionen i avhandlingen är bland annat att unions­ medborgarskapet saknar många av medborgarskapets traditionella känne­ tecken. Inte heller är det troligt att de förändringar som krävs för att det skall bli ett riktigt medborgarskap kommer att genomföras inom över­ skådlig framtid. En genomgång av de unionsmedborgerliga rättigheterna görs också för att undersöka om eller hur de liknar de medborgerliga rättig­ heterna. Denna undersökning visar att dessa i hög grad skiljer sig från nationella medborgerliga rättigheter.s. 10

5.Unionsmedborgarskapet framstod från början som ett outvecklat skal. När det infördes lät man det i fördragstexten stå helt öppet om de unionsmedborgerliga rättigheterna skapade verkliga rättigheter för den enskilde som kunde genomdrivas i praktiken. Det har emellertid nu på­ börjats en intressant utveckling i EU-domstolen, där domstolen utgått från att bestämmelserna i viss utsträckning ger individen ett verkligt rättsskydd. En ytterligare utveckling av individens rättigheter och rätts­ skydd krävs dock, både för att förstärka individens rättsställning och för att stärka unionsmedborgarskapet som begrepp. Avhandlingens slutsat­ ser består därför i denna del av de lege ferenda-resonemd.n^.s. 10

6.Det finns flera möjliga utvecklingslinjer för unionsmedborgarskapet. Man kan låta begreppet fortsätta att ha samma innehåll som idag och 30 alltså inte göra någonting. Detta är dock inte någon särskilt trolig ut­ veckling. Man kan också stärka konceptet i dess nuvarande form, genom att t ex utvidga unionsmedborgarens rättigheter. Detta är på kort sikt den mest troliga utvecklingen. Ett tredje sätt att förändra unionsmed­ borgarskapet vore att ge det en ny definition. Det är huvudsakligen detta sätt som kommer att diskuteras i denna avhandling. Den nya definition som här förespråkas grundar sig på domicil i unio­ nen. Att grunda unionsmedborgarskapet på domicil i unionen skulle ge unionsmedborgarskapet ett eget existensberättigande och kunna inklude­ ra både unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare. Genom att med­ lemsländernas nationella medborgarskap idag är avgörande för vem som är unionsmedborgare utesluts alla de tredjelandsmedborgare som bor, lever och betalar skatt i EU från de flesta unionsmedborgerliga rättigheter. Det synes dock svårt att motivera att dessa tredjelandsmedborgare inte har samma europeiska rättigheter som medborgarna i det medlemsland där de bor. Avhandlingen avser här att vara en del i diskussionen om inte EU borde ha en ny urvalsgrund för de europeiska rättigheterna, och kanske rent av skapa ett eget medborgarskapsbegrepp. Ett domicilbaserat unions­ medborgarskap skulle ge en rättvisare fördelning av rättigheterna, vara mer lättillämpat och kanske rent av ett bättre sätt att bevara den natio­ nella identiteten i medlemsstaterna. Det skulle lite likna den äldre defi­ nition på medborgarskap som fanns t ex under delar av medeltiden där medborgarskapet var helt kopplat till bosättningsort. Något sådant krä­ ver dock stora förändringar i synen på unionsmedborgarskapet.s. 10

Avhandlingen bygger på sedvanlig juridisk metod där de olika rätts­

1.källor som används är rättsregler, rättspraxis och doktrin. Vad gäller svensk rättsvetenskaplig litteratur på medborgarskapsområdet finns knappast något skrivet. Äldre verk av t ex Blomberg och Naumann m fl har idag främst ett historiskt intresse. I modern litteratur finns endast några lagkommentarer som framför allt bygger på lagförarbeten, och några kortfattade översikter, främst publicerade som SOU. Just bristen på litteratur i Sverige, och även övriga Norden, gör att jag sett det som en viktig uppgift att behandla medborgarskapet och dess rättsverkningar för individen. Vad gäller unionsmedborgarskapet är det ganska observerat utanför Sverige. I svensk och nordisk rättsvetenskaplig litteratur finns emellertid mycket lite skrivet. I Finland synes dock finnas ett visst intresse. Här märks framför allt verken av Allan Rosas, men också andra verk.16 Det finns som nämnts ett stort värde i att se svensk medborgarskapsrätt i sitts. 11

2.31 EU-rättsliga sammanhang. Någon sådan studie har hittills inte gjorts och detta är en av huvudanledningarna till mitt ämnesval.s. 11

3.Rättspraxis från domstolar på medborgarskapsområdet är tämligen obetydlig i Sverige vad gäller sådana frågor som tas upp här. Lagtext och förarbeten får därför en stor betydelse. Aven i den internationella rätten är praxis förhållandevis mager, men de relevanta rättsfall som finns be­ handlas. Från EU-domstolen finns däremot vissa rättsfall av avgörande betydelse. De mest relevanta rättsfallen tas upp på flera ställen i avhand­ lingen, och de olika aspekter som domstolarna har diskuterat behandlas i sina respektive sammanhang.s. 12

4.EU-samarbetet är nu inne i en ny spännande fas, där ett förslag till ny konstitution nyligen har lagts fram.17 EG kommer med största sannolik­ het att upphöra i och med den nya konstitutionen, och det ter sig därför redan idag allt mindre naturligt att skilja mellan EG och EU.s. 12

5.I denna avhandling föregriper jag den utveckling som man här kan förutse. Systematiskt genom hela avhandlingen används därför begrep­ pen EU, EU-rätt och unionsrätt. De europeiska gemenskapernas domstol kallas av samma anledning för EU-domstolen. Begreppen EG, EG-rätt och gemenskapsrätt används endast när det finns anledning att särskilt markera annat, främst i historiska sammanhang.s. 12

6.Vad gäller artikelnumrering gäller fortfarande uppdelningen i olika fördrag. Genom den föreslagna nya konstitutionen kommer dessa för­ drag dock att föras ihop till ett enda. I denna avhandling tillämpas emel­ lertid den nu gällande numreringen i EG-fördraget (EGF) och unionsfördraget (EUF). I direkta citat kan även äldre numrering förekomma. Numreringen i den föreslagna nya konstitutionen anges i sitt samman­ hang, men används normalt inte.s. 12

7.När medlemsstaterna genomför och tillämpar bestämmelser som härrör från EU används i avhandlingen termerna EU-rätt och unionsrätt, för att skilja dem från sådan nationell lagstiftning som inte stammar från EU.s. 12

8.Under 2004 har EU att utökats med ytterligare tio länder. Denna av­ handling behandlar dock huvudsakligen de femton länder som var med­ lemmar i EU före denna utvidgning. 32s. 12

Begrepp och definitioner

1.Medborgare: av fornsvenskas. 2

2.mädhborghare-, jfr danska medborger,s. 2

3.högtyska mitbürgers. 2

4.(Svenska Akademiens ordbok)s. 2

Begreppsbildningens framväxt

1.Begreppet medborgarskap är närmast att härleda från upplysningstiden och tiden för franska revolutionen (och därmed från naturrätten), och markerar individens självständighet. Till skillnad från det äldre begreppet undersåte, som framhäver ett lydnadsförhållande där staten förkropps­ ligades i furstens person, speglar medborgarskapsbegreppet den rättsliga likställdheten mellan människorna i staten.1 Begreppet ”citizen” kom först att accepteras i det nybildade USA där det uttryckte frigörelsen från England.2 Nybyggarna var inte längre kungens ”subjects” utan blev ”citizens” i det fria USA och fick medbor­ gerliga rättigheter.3 Redan i Artides of Confederation 1781 fastslås atts. 2

2.”the free inhabitants of each of these states, paupers, vagabonds and fugitivess. 2

3.from Justice excepted, shall be entitled to all privileges and immunities ofs. 2

4.free citizens in the several states; and the people of each state shall have frees. 2

5.ingress and regress to and from any other state, and shall enjoy therein alls. 2

6.the privileges of trade and commerce, subject to the same duties, imposi­s. 2

7.tions and restrictions as the inhabitants thereof respectively” (art VIII).s. 2

8.33 I amerikanska konstitutionens fjortonde tillägg, som infördes 1868 efter inbördeskrigets slut, fastslås att medborgarna är ”citizens” i federationen och i sin hemstat samt att de har vissa medborgerliga rättigheter (se 3.7.10).s. 2

I Frankrike ersattes i och med revolutionen det förrevolutionära "régni-

cole” av ”citoyen français”, och i Österrike, Bayern och Württemberg

1.infördes så småningom termen ”Staatsbürger”.4s. 3

I norra Tyskland medförde dock den allmänna misstron mot allt som

1.påminde om franska revolutionen att ordet ”Staatsbürger” länge undveks.5 Uttrycket ”Staatsangehörigkeit” infördes emellertid 1864 och 1866 i Hamburgs respektive Lübecks lagar och övergick därifrån till tyska rikets lagspråk. Tyska medborgarskapslagen av den 1 juni 1870 talade om ”Staatsangehörigkeit” i motsats till ”Bundes- (senare ”Reichs-) Angehörig­ keit”.6 Under Weimarrepubliken förekom både ”Reichsangehörigkeit” och ”Staatsangehörigkeit” (dvs tillhörighet till en delstat, t ex Preussen eller Bayern). I Tredje riket uppdelades medborgarna i de privilegierade ”Reichsbürger” med fullständiga politiska rättigheter (de s k arierna) och ”Reichangehörige” (de övriga).7s. 3

I Sverige har en mängd olika uttryck använts för att beteckna med­

1.lem av statsfolket. I lagtexter har rättsutvecklingen, generellt sett, gått från begreppet undersåte8 över mer neutrala termer såsom svensk man9 och inländsk man10 till medborgare. I litteraturen har även uttrycket statsborgare använts (jämför norska och danska statsborger).11 Någon rättslig 34 skillnad kan dock inte spåras bakom valet av term. Dock kan man skönja en förändring i synsättet på förhållandet mellan stat och individ, där ordet medborgare, som ju är det modernare ordet, återspeglar en ny syn på relationen mellan stat och individ.12 Medborgarskapet är inte odelbart utan kan ges olika innebörd för oli­ ka grupper inom ett land.13 En åtskillnad mellan olika medborgargrupper kan förekomma i nationell rätt t ex om en federation består av flera stater med sinsemellan olika medborgarskapslagar. I sådana situationer har man dock ur internationell synvinkel vanligen att göra med ett fede­ ralt medborgarskap och medborgarskapet i delstaterna synes främst vara till för interna, nationella ändamål. En annan typ av åtskillnad kan gälla en naturaliserad persons rätts­ ställning. I en del länder har man skilt mellan en stor naturalisation {grande naturalisation), enligt vilken personen likställts med de infödda medborgarna, och en liten, vanlig, naturalisation {naturalisation ordinaire), som endast givit begränsade rättigheter och där de politiska rättigheter­ na ofta undantagits.14 Skillnader mellan olika typer av naturalisationer finns kvar i vissa länder än idag, tex i Belgien.15 Detta är principiellt mycket intressant, inte minst eftersom det visar att medborgarskap har förekommit på flera nivåer och medfört olika rättigheter för olika perso­ ner även före unionsmedborgarskapet. Även i sådana länder där man inte skiljer mellan olika former av naturalisationer kan inskränkningar för de naturaliserade, exempelvis vad gäller rätten till vissa ämbeten, förekomma.16 I USA kan tex en naturaliserad medborgare inneha alla ämbeten utom president och vice-president. Diskriminering far enligt internationella konventioner emellertid inte förekomma mellan medborgare, vare sig de är medborgare från födseln eller har förvärvat medborgarskapet senare. Enligt 1997 års Europeiska konvention om medborgarskap art 5.2 skall varje konventionsstat respek­ tera principen om icke-diskriminering mellan medborgarna oavsett närs. 3

2.35 de har förvärvat medborgarskapet. Enligt art 17 skall medborgare i en konventionsstat som också har ett annat medborgarskap, inom den kon­ ventionsstat där han har sitt hemvist, ha samma rättigheter och skyldig­ heter som andra medborgare i den konventionsstaten.s. 4

I svensk rätt skiljer man inte mellan olika medborgargrupper, även

1.om specialbestämmelser kan förekomma för vissa kategorier, t ex samer.17 Någon skillnad görs inte heller mellan infödda och naturaliserade svens­ kar. I svensk rätt betraktas alltså medborgarskapet som odelbart. Be­ gränsningar vad gäller rätten att inneha ämbeten, har dock förekommit i äldre rätt. Enligt 1809 års RF 33 § tillförsäkrades en naturaliserad utlän­ ning samma rättigheter och förmåner som en infödd svensk man, förut­ om att han inte kunde utnämnas till statsråd. Detta ämbete ansågs fordra en förtrogenhet med landets förhållanden som endast en infödd svensk medborgare bedömdes ha.18 Kanske skulle man dock kunna se systemet med kommunal rösträtt för utlänningar som ett uttryck för en tanke som påminner om en liten naturalisation. En utlänning med kommunal rösträtt blir ett slags ”halvmedborgare”, eftersom han i viss utsträckning tillerkänns det deltagande i samhället som kännetecknar en medborgares särskilda ställning, men inte får alla de rättigheter som ingår i en ”stor natuarlisation”.s. 5

2.Speciella terminologiska problem och rättsliga skillnader mellan olika medborgargrupper har förelegat i kolonialstaterna, tex Frankrike och Storbritannien, vad gällt benämningen på moderlandets invånare ochs. 5

invånarna i koloniserade områden. I Frankrike betecknade ”citoyen” en

1.fransman i moderlandet med fullständiga politiska rättigheter, medan ”sujet” betecknade undersåte utan politiska rättigheter i ett koloniserat land.19 Något gemensamt uttryck för de båda kategorierna fanns inte, och det var först genom fredsfördraget efter första världskriget som ut­ trycket ”ressortissant” skapades. Vanligen används dock termerna ”natio­ nal” och ”nationalité” som sammanfattande uttryck.s. 5

I Storbritannien användes länge termen ”allegiance” för att beteckna

1.det undersåtliga förhållandet enligt common law, men detta ersattes vid mitten av 1800-talet delvis av ”nationality”.20 Enligt British Nationality Act 1948 var invånarna i det brittiska samväldet ”citizens” i det samväldesland som de tillhörde, tex Kanada. Termen ”British subject” avsåg en person som var ”citizen” i ett samväldesland. Samtliga hade brittisk natio­ nalitet, d v s var ”British nationals”. Termen ”citizenship” infördes i lagtexten 36 först genom British Nationality Act 1981, och utöver ”British Citizenship” finns idag flera andra kategorier och nivåer av brittisk nationalitet utan­ för Storbritannien (se 3.7.5).21s. 5

Begreppet nationalitet

Bakgrund

1.Det är viktigt att hålla isär begreppen nationalitet och medborgarskap. Skillnaden kan dock vara svår att upprätthålla, eftersom det i stort sett är samma personkategorier som bär en viss nationalitet och som är med­ borgare. I litteraturen finns delade åsikter om vad begreppen egentligen innebär och hur de skall definieras. Klart är dock att båda begreppen berör relationen mellan stat och individ. De flesta länder i Västeuropa använder båda begreppen. I vissa länder, däribland Sverige och länder i Central- och Östeuropa, skiljer man emellertid inte konsekvent på nationalitet och medborgarskap, och någon tydlig betydelseskillnad kan inte alltid spåras. Ordet nationalitet kommer ur ”nation” (latin natio = födelse, släkt, folkslag). Ursprungligen angav nationaliteten endast en persons här­ stamning och vilken ort han kom från. Nationaliteten kom emellertid efterhand att utvecklas till att också avse ett samband mellan en individ och ett samhälle. Begreppet anknyter alltjämt till en persons härstam­ ning och geografiska tillhörighet. Att personer har en viss nationalitet innebär att de har en gemensam identitet av något slag. Nationaliteten erhålles vanligen vid födseln.s. 6

Begreppet nationalitet i folkrätten

1.Nationalitet och medborgarskap kan i folkrätten sägas uttrycka två olika aspekter av en persons medlemskap i staten. Som termer i internationell rätt bör de definieras genom förhållanden som är internationella till sin karaktär.22 Begreppet nationalitet visar anknytningen mellan en person och en stat i internationella rättsförhållanden medan begreppet medbor­ garskap är mer konstitutionellt relaterat (se nedan i 2.3.2).23 Nationalitets­s. 6

2.37 begreppet synes snarast knyta an till de internationella funktioner och relationer som finns mellan folkrättsubjekten (dvs staterna) och beskri­ ver den juridiska relationen mellan staten och individen såsom det mani­ festeras utåt.24 Några kvalifikationsgrunder finns dock inte kopplade till begreppet. Man kan förmoda att användningen av begreppen nationali­ tet och medborgarskap i folkrätten grundar sig på begreppens engelska betydelse, där ”nationality” oftast används för att beteckna personens juridiska band till en stat, medan ”citizenship” är beteckningen för den status som ger rätt till medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Även i franskan skiljer man på ”nationalité” och ”citoyenneté”.s. 6

3.Nationaliteten ger tillgång till vissa rättigheter i internationell rätt. Den bestämmer framför allt den personkrets för vilken staten far utöva jus protectionis, dvs har möjlighet att ingripa genom diplomatiska kana­ ler för att tillvarata någons intressen i utlandet (se kapitel 15).25 Detta är ett uttryck för den folkrättsliga principen nationality of claims.s. 7

4.Svenska versioner av internationella överenskommelser använder, i likhet med vanlig lagtext, dock hellre termen medborgarskap än natio­ nalitet. I tex de engelska textversionerna av samma överenskommelser används däremot termen nationalitet. Någon betydelseskillnad mellan svenska och engelska versioner torde dock inte föreligga härvidlag. Att de engelska versionerna använder ”nationality” stämmer istället väl över­ ens med den betydelse som detta begrepp har i engelskan (se nedan i 2.2.3).s. 7

5.Som exempel på skillnader i val av term kan nämnas 1930 års Haagkonvention, som på svenska benämns ”Konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar”.26 Enligt dess art 1 i svensk språk­ version är envar stat berättigad att bestämma vem som är ”medborgare i staten”. På engelska heter konventionen däremot ”Convention on certain questions relating to the conflict of Nationality”. Enligt art 1 har staten rätt att bestämma ”who are its nationals”. Ordvalet är detsamma i 1963 års Europarådskonvention ”om begränsning av fall av flerfaldigt med­ borgarskap och angående militära förpliktelser i fall av flerfaldigt med­ borgarskap”.27 På engelska heter denna konvention ”Convention on Re­ duction of Cases of Multiple Nationality and Military Obligations in Cases of Multiple Nationality”. 38 1997 års Europeiska konventionen om medborgarskap28 heter på engelska ”European Convention on Nationality”. I den svenska konven­ tionstexten stadgas att med medborgarskap avses ”det rättsliga förhållan­ det mellan en person och en stat; termen har inte avseende på en persons etniska ursprung” (art 2). I den engelska versionen stadgas här att ”natio­ nality means the legal bond between a person and a State and does not indicate the person’s ethnic origin”. Den engelska textens användning av begreppet nationalitet skiljer sig alltså från den normala svenska, där na­ tionalitet i juridiska sammanhang oftast bör anses beteckna just etnicitet (se nedan i 2.2.3). Nationalitet och medborgarskap används dock som synonymer i konventionen.29 Begreppet nationalitet förekommer dock även i svenska fördragsstexter, och används tex i 1948 års FN-förklaring om de mänskliga rättig­ heterna30 (se art 15 angående rätten till nationalitet). Man får anta att begreppet nationalitet används i FN-förklaringen pga influens från ut­ ländska textversioner, och att det inte syftar på etnicitet, utan används i begreppets folkrättsliga betydelse och syftar på förhållandet mellan sta­ ten och individen såsom det manifesteras utåt. Begreppet nationalitet (”nationality”) definierades av Internationella domstolen i Haag (i fortsättningen kallad ICJ) i det viktiga Nottebohmmälet.5xs. 7

6.Nottebohm, som ursprungligen var tysk medborgare, hade 1905 flyttat tills. 1997

7.Guatemala. År 1939 ansökte han om och fick medborgarskap i Liechten­s. 1997

8.stein, varvid han förlorade sitt tyska medborgarskap. Han bodde dock allt­s. 1997

9.jämt kvar i Guatemala. Pga åtgärder i samband med kriget konfiskeradess. 1997

10.Nottebohms egendom i Guatemala. Han arresterades och utvisades urs. 1997

11.Guatemala och tilläts inte att återvända till landet. Liechtenstein ställde kravs. 1997

12.på Guatemala och hävdade att Guatemala hade handlat på ett sätt soms. 1997

13.stred mot folkrätten. På grund av särskilda omständigheter ansåg ICJ atts. 1997

14.Liechtenstein inte hade rätt att åberopa reglerna om jus protectionis mots. 1997

15.Guatemala. Nationalitet definierades av ICJ soms. 1997

16.”a legal bond having as its basis a social fact of attachment, a genuine con­s. 1997

17.nection of existence, interests and sentiments, together with the existences. 1997

18.of reciprocal rights and duties. It may be said to constitute the juridical ex-s. 1997

19.39s. 1997

20.pression of the fact that the individual upon whom it is confirmed, eithers. 1998

21.directly by the law or as a result of an act of the authorities, is in fact mores. 1998

22.closely connected with the population of the State conferring the nationalitys. 1998

23.than with that of any other State”.32 Uttalandet rör diplomatiskt skydd vid naturalisation. ICJ synes här mena att nationaliteten har två olika funktioner. Den visar dels att det föreligger ett juridiskt band mellan en individ och en viss stat, där staten bestämmer vem som bär dess nationalitet (”legal bond”, ”directly by the law or as a result of an act of the authorities”), och dels att den har en historisk, kulturell och social funktion (”having as its basis a social fact of attachment, a genuine connection of existence, interests and sentiments”).s. 1998

24.Nottebohmmålet kommer i denna avhandling att behandlas på flera olika ställen i sina respektive sammanhang. Staternas rätt att själva bestäm­ ma sitt medborgarskap tas upp i 6.3.1, och rätten att kräva en genuine link mellan en individ och ett land tas upp i 6.3.2.s. 1998

Begreppet nationalitet i nationell rätt

”Nationality” är som framgått ett viktigt begrepp i bl a engelskan, och har

1.där en annan betydelse än ”citizenship”.33 Många engelska författare ser nationaliteten som ett formellt juridiskt begrepp som definierar ett med­ lemskap i staten, men som inte i sig ger några rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna och skyldigheterna är istället kopplade till ”citizenship”.34 Koessler menar t ex att nationaliteten ”is no more than a formal frame, surrounding a picture of changeable character”.35 ”Nationality” utgör då 40 det juridiska band mellan en individ och den nation, det folk eller det territorium han hör till, som gör att personen i fråga är underkastad myndigheternas kontroll och rättsordningen i en viss stat. Den ses som utgångspunkt för rätten till ”citizenship” och de nationella rättigheter och skyldigheter som kopplas till medborgarskapet, men berör snarare frågan om vem som är medborgare än de medborgerliga rättigheterna och skyldigheterna i sig. I Nottebohmmålet skrev ICJ:s. 1998

2.”nationality has its most immediate, its most far reaching and, for mosts. 1999

3.people, its only effects within the legal system of the State conferring it.s. 1999

4.Nationality serves above all to determine that the person upon who it iss. 1999

5.conferred enjoys the rights and is bound by the obligations which the laws. 1999

6.of the State in question grants to or imposes on its nationals. This is implieds. 1999

7.in the wider concept that nationality is within the domestic jurisdiction ofs. 1999

8.the State”.36 I engelskan används ”nationality” och ”citizenship” emellertid ofta som synonymer, något som också är vanligt vad gäller motsvarande uttryck i andra språk.37 Inte sällan blandas begreppen dessutom ihop. Ett exem­ pel på när man försöker upprätthålla skillnaden finns emellertid i den engelskspråkiga versionen av EG-fördraget. I art 17 EGF betecknas medborgarna i medlemsstaterna som personer med ”nationality of a Member State”, medan unionsmedborgarna betecknas som ”citizens of the Union”. Här gör man skillnad mellan ”nationality” som bandet mel­ lan medlemsstaten och individen, och ”citizens” som är personer med unionsrättsliga rättigheter. I amerikansk engelska används ”nationality” och ”citizenship” som synonymer vilket hänger samman med att invånarna, som ovan berörts, övergick från att vara ”subjects of the King” till att bli ”citizens of the State”. ”Subject” används som synonym till ”national” och ger en påmin­ nelse om begreppets feodala ursprung i anglosaxisk rätt.38s. 1999

I svensk lagtext används vanligen begreppet medborgarskap istället

1.för nationalitet, eftersom det har en tydligare innebörd.39 I svenskan be­ tecknar ordet nationalitet framför allt språk- och härstamningsmässig tillhörighet. I dagligt tal används dock ofta nationalitet som synonym till medborgarskap och betecknar då tillhörighet till en nation.40 I denna be­ tydelse får nationalitet en rättslig innebörd, och nationaliteten ger, enligts. 1999

Weis Ps 4.

1.41 de kriterier staten själv bestämmer, tillgång till de rättigheter som knutits till medborgarskapet.s. 1999

2.Skillnaden mellan nationalitet i betydelsen språk- och härstamnings­ mässig tillhörighet och nationalitet i betydelsen medborgarskap är i praktiken mycket svår att upprätthålla. I Svenska synonymordboken anges som synonymer till ordet nationalitet såväl kultursamhörighet, ursprung och härkomst m m, som statstillhörighet och medborgarskap.41 I Svenska Akademiens ordlista förklaras ordet nationalitet som ”tillhörighet till en nation el. stat, statstillhörighet”. Uttrycket ”av svensk nationalitet” för­ klaras som ”tillhörande svenska folket, med svenskt medborgarskap”.42s. 2000

3.Även 1983 års rösträttskommitté konstaterade att det finns en mång­ tydighet i de termer som används på området.43 Utredningen skriver dock att nationalitet och medborgarskap är två skilda begrepp och reser­ verar termen medborgarskap för att beteckna det juridiska förhållandet mellan en enskild och en stat. Termen nationalitet används i utredning­ en uteslutande för att beteckna etnicitet.s. 2000

4.En nationalitet beskrivs som en grupp människor som har gemen­ samma egenskaper, såsom gemensamt språk och ursprung, gemensam historia, gemensamma kulturella drag etc. Förekomst av alla dessa egen­ skaper är dock inte alltid nödvändig. Det krävs också att medlemmarna i gruppen identifierar sig själva i nationella termer, alternativt att andra gör det.s. 2000

5.Den nyssnämnda rösträttskommittéen menade att medborgarskapet, till skillnad från nationaliteten, är rättsligt bestämt. Lagstiftningen avgör vilka som är att anse som medborgare. Medborgarskapet kan då omfatta 42 såväl de som bär landets nationalitet som andra personer. Svenskt med­ borgarskap behöver därför inte vara detsamma som svensk nationalitet. Det finns också många personer som till sin nationalitet är svenska men som har ett annat medborgarskap. Således är de svensktalande som bor i Finland av svensk nationalitet: de talar svenska, har gemensamt ursprung med rikssvenskarna samt räknar sig som (finlands-) svenskar, men de är medborgare i Republiken Finland. I vissa fall kan det vara besvärligt att avgöra vilken nationalitet en per­ son har. I en idealtypisk nationalstat sammanfaller medborgarskap och na­ tionalitet. Genom invandring har dock befolkningen i Sverige och många andra länder blivit mångkulturell. Det är därför svårt att finna exempel på en nationalstat där alla medborgarna har samma nationalitet och alla de som har landets nationalitet är medborgare. Sammanfattningsvis kan man konstatera att termen nationalitet såle­ des kan sägas ha två huvudsakliga betydelser i svenska språket. För det första kan termen beteckna tillhörighet till en viss stat, och då vara en synonym till termen medborgarskap. I denna betydelse får nationalitet en rättslig innebörd, och nationaliteten ger, enligt de kriterier staten själv bestämmer, tillgång till de rättigheter som knutits till medborgar­ skapet. I rättsliga sammanhang är dock lämpligare att endast använda natio­ nalitetsbegreppet i dess andra betydelse, d v s för att visa etnisk härkomst. Nationalitet betecknar då tillhörighet till en språk- och härstamnings­ mässig enhet och utgör närmast ett identitets- och identifieringssamband mellan en stat och ett folk. Medborgarskapet kan innefatta personer av viss nationalitet men även personer av annat ursprung. Nationalitets­ begreppet blir då kopplat till den folkrättsliga principen om folkens självbestämmande och frågeställningen vad som konstituerar ett folk.s. 2000

Användningen av begreppet nationalitet i

denna avhandling

1.I möjligaste mån kommer begreppet nationalitet i denna avhandling en­ dast att användas i sin etniska och kulturhistoriska betydelse för att be­ teckna en språk- och härstamningsmässig tillhörighet till ett folk eller ett land (etnicitet). Begreppet kommer inte att användas som synonym till medborgarskap och är alltså inte rättsligt bestämt. I citat av engelsk text, översättningar från engelska och i text om det engelska regelsystemet används dock emellanåt begreppen nationalitet och ”nationality”. Det har då den betydelse som det ges i engelska språket, dvs som beteckning för rättsförhållandet mellan en individ och en stat. Även i folkrättsliga sammanhang används emellanåt begreppet natio-s. 2001

2.43 nalitet. Det används då i dess folkrättsliga betydelse, d v s för att beteck­ na det internationella rättsförhållandet mellan en enskild individ och en stat såsom det manifesteras utåt.s. 2001

Begreppet medborgarskap

Medborgarskapet som statusförhållande

1.Det moderna medborgarskapet uppkom som nämnts under slutet av 1700-talet och markerade individens självständighet i förhållade till sta­ ten. Medborgarskapet som norm har dock i alla tider återspeglat stats­ bildningarnas karaktär. Den ursprungliga betydelsen och definitionen av medborgarskap knöt tidigt an till de politiska rättigheterna i ett samhälle och medborgarskapet ansågs länge innebära endast ett politiskt medlem­ skap.44 Det var först vid tiden för franska revolutionen som begreppet utvidgades till att avse den ställning som ger tillgång till medborgerliga rättigheter och skyldigheter.s. 2002

2.Om man skiljer på nationalitet och medborgarskap såsom ovan föror­ dats, så att nationaliteten huvudsakligen anses visa vem som etniskt hör till en viss stat, bör medborgarskapet anses beteckna de juridiska och politiska konsekvenserna av denna tillhörighet. Medborgarskapet styrs huvudsakligen av nationella regler i varje stat, men också av folkrättsliga principer och skyddet för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter (se kapitel 6).45s. 2002

3.Att ge någon fast allmängiltig definition på det moderna medborgar­ skapet och dess innebörd för den enskilde är svårt. Det är ett flexibelt begrepp såväl vad gäller definition som närmare innebörd. Avgörande är först och främst om medborgarens hemland är en demokrati av väster­ ländsk typ eller har ett mer totalitärt styre. Medborgarskapet hör till de områden där de enskilda staterna ogärna släpper till av sin suveränitet, kanske beroende på att medborgarskapet primärt är ett sätt för staten att definiera sig själv och de personer som bildar grunden för samhället. Man kan därför hävda att det i princip finns lika många bestämningar av medborgarskap som det finns stater i världen.s. 2002

4.Medborgarskapet har beskrivits som ”en fingerad rättslig kvalitet” där faktisk gemenskap mellan medborgarna, såsom språk- och kulturarv, inte 44 står i något nödvändigt samband med medborgarskapet (jämför ovan om nationalitet/etnicitet).46 Att medborgarskapet i stor utsträckning speglar faktiska förhållanden påverkar alltså inte medborgarskapets karaktär och rättsliga innehåll. United States Supreme Court definierade 1875 medborgarskap på följande sätt:s. 2002

5.”Citizens are the members of the political community to which they belong.s. 2003

6.They are the people who compose the community, and who, in their asso­s. 2003

7.ciated capacity, have established or submitted themselves to the dominions. 2003

8.of a government for the promotion of their general welfare and the protec­s. 2003

9.tion of their individual as well as their collective rights.”47 I juridisk doktrin kan man finna flera olika definitioner på medborgar­ skapet. Den traditionella definitionen av medborgarskap (”citizenship”) och dess innebörd är formulerad av Marshall.48 Marshall delar upp medborgarskapsbegreppet i tre delar; en civil,49 en politisk och en social. Dessa tre delar ger individen hans personliga ställning och om alla tre är uppfyllda är han en fullvärdig medborgare. De garanterar också en viss önskvärd jämlikhet mellan medborgarna.50 Den civila delen består enligt Marshall av de rättigheter som skyddar den personliga friheten, t ex ytt­ randefrihet och religionsfrihet. Den politiska delen innebär en lika demo­ kratisk rätt för medborgarna att delta i utövandet av politisk makt. Den sociala delen innebär att medborgaren skall vara tillförsäkrad viss social grundtrygghet enligt den standard som råder i samhället.51 I en historisk schematisering menar Marshall att dessa tre delar utvecklats under tre se­ kel. De civila rättigheterna tillkom huvudsakligen under 1700-talet, de politiska under 1800-talet och de sociala under 1900-talet.52 Marshalls teori­ er ger än i dag en bra utgångspunkt för analysen av medborgarskapsbegreppet, även om de har kritiserats för att vara alltför ”engelska” och för att inte ta hänsyn till den politiska och sociala utvecklingen i samhället.53s. 2003

Marshall T Hs 14.

1.45s. 2003

2.Evans har definierat medborgarskapet som ”the constitutional arrange­ ments made for the participation by a defined category of individuals in the life of a State”.54 De som har denna status får på jämlik grund vissa rättigheter och skyldigheter.55 Troper menar att termen medborgare dels identifierar dem som har politiska rättigheter i landet, dels dem som till skillnad från utlänningar har andra medborgerliga rättigheter.56s. 2004

3.I tysk doktrin anses medborgarskapet definieras av omedelbarhet (Un­ mittelbarkeit), personalhöghet (Personalhoheit), varaktighet (Beständig­ keit), exklusivitet (Ausschliesslichkeit) och effektivitet (Effektivität).57s. 2004

4.Omedelbarhet innebär att medborgarskapet skall bestå av ett omedel­ bart eller direkt rättsligt förhållande mellan den enskilde och staten, och inte vara beroende av något annat statusförhållande. Vad gäller personal­ höghet utgår man från att staten har överhöghet över sina medborgare oavsett om de vistas inom eller utom landets gränser.58 Vilka dessa med­ borgare är överlåts åt de enskilda staterna att bestämma. I detta större sammanhang innebär medborgarskapet ett anspråk från statens sida på en överhöghet över en viss kategori människor. Varaktighet innebär att medborgarskapet inte skall vara beroende av att medborgaren vistas på statens territorium. Exklusivitet innebär framför allt att en person som har dubbelt medborgarskap inte kan åberopa sitt medborgarskap gent­ emot en stat i vilken han också är medborgare.59 Effektivitetskriteriet an­ vänds för att, vid dubbelt medborgarskap, bestämma vilket medborgar­ skap som skall gälla i tredje land och vilket land som har rätt att ge vederbörande diplomatiskt skydd.60s. 2004

5.Dessa tyska kriterier synes stämma väl överens med hur man traditio­ nellt har uppfattat det svenska medborgarskapet. Den utveckling som medborgarskapet genomgår gör emellertid att man idag måste ifrågasätta om kriterierna fortfarande är lämpliga. Vi lever nu i en värld där den na­ tionella identiteten och lojaliteten till en viss stat inte längre är statiska 46 begrepp. Accepterandet av dubbelt medborgarskap, medborgarskap i EU etc gör t ex att en person kan vara medborgare i flera politiska enheter. Eftersom Sverige genom 2001 års medborgarskapslag fullt ut har accep­ terat dubbelt medborgarskap kan t ex exklusivitetskriteriet få stora kon­ sekvenser. Även i övrigt gör den växande etniska blandningen att de tyska kriterierna blir alltmer svårtillämpade. Vad gäller unionsmedborgarskapet är ett gemensamt, verkligt medborgarskap idag en omöjlighet (se 7.7.1).s. 2004

6.Bland de teoretiska frågor som framför allt sysselsatt rättsvetenskapen på medborgarskapsområdet märks frågan huruvida medborgarskapet är en (rättslig) egenskap av statuskaraktär som i likhet med t ex ålder och kön följer personen genom livet, eller om det är ett rättsförhållande mellan stat och individ som ger upphov till mängd rättigheter och förpliktelser.61s. 2005

Rötterna till tanken på medborgarskapet som en rättslig egenskap

1.(status, ett personligt tillstånd) går tillbaka till den romerska rätten och begreppet status civitatis, dvs indelningen i medborgare och icke-medborgare i staden Rom.62 Uppfattningen om status civitatis som ett slags medborgarskap har genom civilrätten kommit in i den moderna rätts­ vetenskapen. Man använde sig av detta begrepp när man i den franska Code Civil införde medborgarskapsrättsliga bestämmelser som förutsätt­ ning för det fulla utnyttjandet av medborgerliga rättigheter.63s. 2005

2.Medborgarskapet har ofta betecknats som en rättslig egenskap i bl a tysk litteratur. Utgångspunkten är en statsuppfattning där monarken till­ delats en viss ställning och undersåten tilldelats ett fullt berättigat med­ lemskap i samhället. Bland de mest framträdande företrädarna för denna teori är Laband och Jellinek. Laband ger t ex följande definition: ”Die Angehörigkeit zu einem Staate ist ein Zustand, ein persönlicher Status wie Stand, Alter, Geschlecht, Zugehörigkeit zu einer Kirchengenossen­ schaft u.s.w”.64 Jellinek definierar rättstillståndet som ett ”dauerndes, kraft juristischer Anschauungsweise hypostasiertes Verhältnins”.65s. 2005

3.I engelskspråkig litteratur har Koessler betecknat medborgarskapet som ”a formal legal category, consisting in a person s status of belonging to a state”.66 Även Paul Close beskriver medborgarskapet som ett status­ förhållande.67s. 2005

4.47s. 2005

Uppfattningen om medborgarskapet som ett rättsförhållande mellan

individen och staten förutsätter att medborgarskapet reglerats genom

1.särskilda bestämmelser. Den historiska grunden ligger i föreställningen om ett rättsförhållande mellan monarken och undersåtarna. Mest utpräg­ lad var denna föreställning i det engelska common law-systemet genom läran om permanent allegiance, som gav undersåten rätt att kräva sin här­ skarens beskydd.68 Liknande tankegångar förekom i Frankrike under l’ancien régime. Inte minst i äldre fransk litteratur finner man beskriv­ ningen av förhållandet mellan stat och individ som lien eller lien politi­ que et juridique. Under tidigare skeden bands dessa tankar samman med den naturrättsliga uppfattningen om ett grundläggande statsfördrag.s. 2006

2.I senare engelskspråkig litteratur har Evans definierat medborgarska­ pet som ”the special status that the law of a particular state accords an individual by virtue of his connection with that state”.69s. 2006

3.Man måste dock konstatera att stora beröringspunkter finns mellan de båda teorierna. Teorin om medborgarskapet som en rättslig egenskap gäller ju ett rättsligt reglerat förhållande, och teorin om ett rättförhållan­ de mellan stat och medborgare gäller den rättsliga statusen mellan indi­ viden och staten. Det synes därför inte helt meningsfullt att skilja mellan dessa teorier. Medborgarskapet har drag av båda och bör därför istället lämpligen ses som ett rättsförhållande mellan staten och de individer som hör till den, där individen får en rättslig ställning i egenskap av sub­ jekt för detta rättsförhållande. Begreppet medborgarskap bör därför anses beteckna det formella, rättsliga förhållandet mellan en individ och den­ nes land och rör frågan om vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en person skall anses vara medborgare i en viss stat.70s. 2006

Begreppet medborgarskap i folkrätten

1.Trots att de folkrättsliga reglerna om medborgarskap är förhållandevis få har det hävdats att det vid sidan om ett inomstatligt medborgarskapsbegrepp också finns ett folkrättsligt begrepp med en delvis annan inne­ 48 börd.71 I många internationella sammanhang finns ett behov av ett medborgarskapsbegrepp till vilket man kan knyta vissa folkrättsliga verkning­ ar, men vars närmare innebörd bestäms av de nationella lagstiftningarna.s. 2006

2.Medborgarskapet betecknar i folkrätten en persons förhållande till det egna landet för nationella ändamål. Till medborgarskapet knyts de speciella politiska och andra rättigheter som tillkommit i nationell rätt huvudsakligen för inomstatliga syften. Hit hör rösträtt, uppehållsrätt etc. Medborgarskap är alltså i folkrätten ett mer konstitutionellt begrepp än nationalitet.s. 2007

Användningen av begreppet medborgarskap i

denna avhandling

1.Termen medborgarskap används i denna avhandling för att beteckna det fasta juridiska statusförhållandet mellan en stat och en individ som nor­ malt bestäms genom nationell lagstiftning och definieras och upprätt­ hålls av myndigheterna. Medborgarskapet grundar sig på något slags anknytning till staten, och erhålles vanligen genom födsel eller genom naturalisation.72 Anknytningen kan bestå i t ex gemensam historia, kultur eller gruppkänsla, men också i bosättning m m. Motsatsen till medbor­ gare är utlänning. Även i folkrättsliga sammanhang används i denna av­ handling företrädesvis termen medborgarskap, i enlighet med de svenska konventionstexterna.s. 2007

Medborgerliga rättigheter och skyldigheter

1.Konventioner om mänskliga rättigheter gäller i regel oavsett nationalitet och medborgarskap. Hit hör t ex 1950 års Europakonvention, där det i art 1 fastslås att konventionens rättigheter skall garanteras var och en som befinner sig under de fördragsslutande parternas jurisdiktion.s. 2007

2.Några av medborgarskapets viktigaste konsekvenser är dock rätten att åtnjuta särskilda rättigheter och skyldigheten att underkasta sig vissa plikter. Medborgarskapet ger tillgång till vissa specifika s k medborgerliga rättigheter som gäller utöver de grundläggande mänskliga rättigheter som gäller för var och en (angående skillnaden mellan mänskliga och med­ borgerliga rättigheter, se 6.2). Medborgaren har vanligen t ex rätt att vistass. 2007

3.49 och röra sig fritt på statsterritoriet, skydd mot landsförvisning, möjlighet att få diplomatiskt skydd vid ingrepp från främmande stat samt politiska rättigheter etc (se vidare kapitel 9-15).73 Rättigheterna har kallats för medborgarskapets aktiva, sida.s. 2007

4.Medborgaren har även medborgerliga skyldigheter, dvs vissa specifi­ ka skyldigheter såsom värnplikt och en trohets- och lojalitetsplikt mot staten.74 Detta har kallats för medborgarskapets passiva sida.75s. 2008

5.Det är dock olämpligt att karakterisera en medborgare som en person som har vissa medborgerliga rättigheter och skyldigheter.76 De medbor­ gerliga rättigheterna och skyldigheterna hör nämligen inte i sig samman med medborgarskapet, även de bör ses som exklusivt förknippade med det. Grunden för rättigheterna och skyldigheterna är alltid det juridiska förhållandet mellan individen och staten. Att se medborgarna som en samling personer med vissa rättigheter och skyldigheter skulle bli alltför komplicerat, särskilt i länder där personer med samma medborgarskap kan ha olika ställning (såsom fallet är t ex i Belgien). Att det är olämpligt att karakterisera medborgare som innehavare av vissa rättigheter och skyldigheter understryks ytterligare av att rättsutvecklingen har lett till att många traditionellt medborgerliga rättigheter och skyldigheter inte längre är förbehålla endast medborgaren. I Sverige och många andra län­ der gäller de flesta rättigheter för alla människor i landet, alltså även för utlänningar (se 6.2.1). Endast ett litet fåtal rättigheter är förbehållna medborgarna. Detta är en fortgående utveckling som till stor del har sin grund i reglerna om de mänskliga rättigheterna. Att beteckna en med­ borgare som någon som har vissa medborgerliga rättigheter och skyldig­ heter blir därför inte korrekt. 50 Den rättsutveckling som pågår i Sverige och som alltmer försvagar och bagatelliserar medborgarskapet som grund för medborgerliga rättig­ heter och skyldigheter bör dock inte drivas alltför långt. För medborga­ ren är de särskilda medborgerliga rättigheterna och skyldigheterna några av de viktigaste konsekvenserna av medborgarskapet i praktiken. Utan särskilda rättigheter och skyldigheter blir medborgarskapet ett tomt be­ grepp för den enskilde individen. Hur attraktivt det är att vara medbor­ gare hänger därför nära samman med vilka särskilda rättigheter och skyl­ digheter som medborgarskapet medför.s. 2008

Begreppen nationalitet och medborgarskap

i EG-fördraget

1.I den svenska översättningen av EG-fördraget har man använt såväl ter­ men nationalitet som medborgarskap. I art 12 EGF, som innehåller den s k non-diskrimineringsprincipen, fastslås t ex att ”all diskriminering på grund av nationalitet” skall vara förbjuden. I art 17 EGF används istället begreppet medborgarskap när det stadgas att varje person som är ”med­ borgare i en medlemsstat” skall vara unionsmedborgare. Unionsrätten definierar dock inte vad som avses med medborgarskap eller nationalitet. Det synes föreligga en viss rörighet i användningen av begreppen.s. 2009

Begreppet nationalitet

1.Att tolka nationalitet i EG-fördraget som en språk- och härstamningsmässig enhet utan juridisk innebörd torde inte vara korrekt. Termen syf­ tar inte primärt på den etniska tillhörigheten till en viss befolknings­ grupp i medlemsstaterna. Inte heller har unionsmedborgarskapet skapat någon ny europeisk nationalitet i etnisk mening. Samhörigheten mellan de europeiska folken är i detta avseende ganska svag. Det finns t ex inget gemensamt språk, den gemensamma historien präglas av att man krigat mot varandra, och även kulturellt skiljer sig medlemsstaterna i stor ut­ sträckning åt. Vad gäller frågan om man skall tolka begreppet nationalitet som en synonym till medborgarskap synes det dock råda delade meningar. 11 ex non-diskrimineringsprincipen i art 12 EGF specificeras inte om skyddet mot nationalitetsdiskriminering gäller endast till förmån för medborgar­ na i medlemsstaterna eller om även andra personer kan grunda rättigheter på bestämmelsen.77 Green m fl skriver att nationalitet i art 12 ”must ofs. 2009

2.51 course be understood as applying only to discrimination against Com­ munity nationals”.78 Detsamma anser Smit och Herzog, som hävdar att detta följer av EG-fördragets struktur, eftersom fördraget endast avser att skapa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i medlemsstaterna.79 De menar att stadganden i EG-fördraget som behandlar icke-medborgares rättigheter annars vore meningslösa. Även i annan, nyare litteratur finner man många författare som menar att endast medborgarna i medlems­ staterna omfattas av artikeln. Till dessa författare hör t ex Handoil, som skriver att artikeln ”favours only those who possess the nationality of one or other Member State”.80 Han menar att artikeln framför allt gäller för diskriminering mellan värdmedlemslandets medborgare och andra unionmedborgare. Den omfattar dock även diskriminering mellan ut­ ländska unionsmedborgare i olika medlemsstater. Diskriminering mel­ lan landets egna medborgare, t ex mellan engelsmän och skottar, har dock inte ansetts falla in under artikeln.81 Även Schermers och Waelbroek skriver att ’”Nationality’ is to be understood as the nationality of the Member States.”82s. 2009

3.Att hävda att artikeln bara omfattar medborgare i medlemsstaterna synes dock vara ett något förenklat resonemang. I första hand omfattar artikeln naturligtvis dem som har medborgarskap i en medlemsstat enligt de nationella reglerna i det landet. Även de personer som har dubbelt medborgarskap, varav det ena är ett medborgarskap i ett EU-land, om­ fattas av artikeln (se 8.5). Tredjelandsmedborgare faller däremot enligt huvudregeln utanför eftersom de vanligen inte omfattas av unionsrätten.s. 2010

4.Om en tredjelandsmedborgare emellertid har en rättsställning i unions­ rätten enligt särskilda unionsrättsliga regler bör dock även en sådan per­ son kunna stödja sig på art 12. Om man tolkar begreppet nationalitet i ljuset av EUs speciella mål och syften finner man att nationalitetsbegrep­ pet bör kunna syfta på alla som faller under EG-fördragets tillämpnings­ område. För att tolka begreppet nationalitet i EG-fördragets art 12, bör man ta hänsyn till EUs speciella karaktär och tolka i ljuset av denna. Unionens mål är bl a att främja ekonomiska och sociala framsteg, särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser. EU avser också att stärka solidariteten mellan medlemsstaternas folk samt stärka skyddet av med­ 52 borgarnas rättigheter. Det finns en önskan att minska de ekonomiska och sociala hindren i den fria rörligheten mellan medlemsstaterna. Förbudet mot nationalitetsdiskriminering i art 12 är därför ett förbud mot all dis­ kriminering som utgör hinder för en gemensam marknad, och det rör både förhållanden i ett och samma land och sådant som rör förhållanden mellan två medlemsstater. Syftet är i första hand att underlätta utbytet av personer, varor etc över gränserna. Unionens mål torde därför uppnås bättre om alla som faller inom EG-fördragets tillämpningsområde omfat­ tas av non-diskrimineringsskyddet.83 Stöd för denna åsikt finner man hos Holoubek som menar att:s. 2010

5.”Nur dort, wo das Gemeinschaftsrecht vertragliche Bestimmungen ... oders. 2011

6.sekundärrechtliche Vorschriften ... enthält, die den Drittstaatsangehörigens. 2011

7.eine gemeinschaftsrechtlich begründete Rechtsposition verleihen, die auchs. 2011

8.den Schutz durch das allgemeine Diskriminierungsverbot des Art. 12 eins­s. 2011

9.chließt, können sich Drittstaatsangehörige auf Art. 12 berufen.”84 Den lämpligaste definitionen av termen nationalitet i unionsrätten torde därför vara att se nationaliteten som en förbindelselänk mellan en enskild person och unionsrättens regelsystem.85 Detta liknar nationalitetsbegrep-s. 2011

10.53 pets folkrättsliga användning, som ju avser just förhållandet mellan en individ och en stat utåt i internationella sammanhang. Nationalitet i EG-fördraget rör dock inte förhållandet mellan en enskild och en stat, utan förhållandet mellan en enskild och EU som överstatlig organisa­ tion. Nationaliteten används för att bestämma vem som skall ha unions­ rättsliga rättigheter (förutsatt naturligtvis att andra kriterier uppfylls). På svenska är dock i allmänhet begreppet medborgarskap att föredra i en­ lighet med begreppens användning i svenska språket.s. 2011

4.2 Begreppen medborgarskap och unionsmedborgarskap

I EG-fördraget förekommer inte sällan uttrycket medborgare i med­

lemsstaterna (t ex i art 17, 43 och 49 EGF). Vem som är medborgare

1.avgörs i enlighet med folkrätten av varje lands egen lagstiftning. Någon gemensam EU-rättslig definition av vem som är medborgare finns alltså inte (se kapitel 5).s. 2012

2.I de engelska, franska och tyska språkversionerna av art 17 EGF an­ vänds emellertid samma ord som i art 12 EGF, nämligen nationalitet, för att beteckna medborgarskap i medlemsstaterna: ”nationality of a Mem­ ber State”, ”nationalité d’un État membre” och ”Staatsangehörigkeit eines Mitgliedstaats”. Till skillnad från art 12, anger art 17 uttryckligen att den syftar enbart på medborgare i medlemsstaterna. Begreppet används för att beteckna statstillhörighet i ett medlemsland. Varje person som är medborgare i en medlemstat är enligt art 17 EGF unionsmedborgare.s. 2012

3.Både i art 12 och 17 EGF syftar orden ”nationality”, ”nationalité” och ”Staatsangehörigkeit” på rättsförhållandet mellan individen och med­ lemsstaten såsom det manifesteras utåt. Enligt ovan förda resonemang torde det dock föreligga en viss betydelseskillnad mellan ordet i art 12 EGF jämfört med samma ord i art 17 EGF. Art 17 inbegriper bara med­ borgare i medlemsstaterna. Också art 12 inbegriper i huvudsak endast dem som har medborgarskap i en medlemsstat, men kan också inkludera tredjelandsmedborgare som har unionsrättsliga rättigheter. ”Nationality” etc i art 12 bör därför anses ha en något vidare innebörd än samma ord i art 17. Att den svenska språkversionen använder olika begrepp i artiklar­ na innebär inte att den svenska fördragstexten har annan betydelse än de ovannämnda utländska. Användningen av begreppet ”nationalitet” i art 12 kan istället vara en markering att begreppet används i en EU-rättslig be­ tydelse såsom en förbindelselänk mellan en enskild person och unions­ rättens regelsystem.s. 2012

Begreppet unionsmedborgarskap syftar på det gemensamma, över­

1.nationella ”medborgarskap” som skapats av EU-länderna och som fast­ slås i art 17 EGF. Unionsmedborgarskapet är ett medborgarskap i EU, 54 men grundas helt på de nationella medborgarskapen i medlemsländerna och är endast ett komplement till dessa (se 7.1).s. 2012

2.Unionsmedborgarskapet betecknas i de engelska, franska och tyska språkversionerna av EG-fördraget som ”citizenship of the Union”, ”citoyenneté de l’Union" och ”Unionsbürgerschaft”. Olika begrepp har alltså använts för att beteckna unionsmedborgarskapet och det nationel­ la medborgarskapet (”nationality of a Member State”, ”nationalité d’un État membre” och ”Staatsangehörigkeit eines Mitgliedstaats”). Även den spanska, portugisiska och nederländska texten använder olika begrepp; ”ciudadanfa de la Uniön”/”nacionalidad de un Estado miembro”, ”Cidadania da Uniao”/”nacionalidade de um Estado-Membro” och "burgerschap van de Unie”/”nationaliteit van een liedstaat”. Att skilda begrepp används i dessa språkversioner visar tydligt distinktionen mellan unions­ medborgarskapet och det nationella medborgarskapet, och att det rör sig om två skilda förhållanden på olika plan.s. 2013

3.Personer som har ”nationality of a Member State”, ”nationalité d’un État membre” och ”Staatsangehörigkeit eines Mitgliedstaats” är också ”citizens of the Union”, ”citoyens de 1’Union” och ”Unionsbürger”.86 ”Citizens”, ”citoyens” och ”Unionsbürger” används emellertid inte som synonym till det EU-rättsliga nationalitetsbegreppet utan markerar en särskild status i förhållande till unionen, som ger unionsrättsliga rättig­ heter och skyldigheter och som används huvudsakligen för internt EUbruk (med undantag för det diplomatiska skyddet).87s. 2013

4.Denna åtskillnad har inte gjorts i den svenska fördragstexten, där båda persongrupperna betecknas medborgare (”unionsmedborgare”/ ”medborgare i en medlemsstat”). Även i den italienska, danska och finska texten har samma ord använts i båda betydelserna (”cittadinanza dell’Unione”/”cittadinanza di un Stato membro”, ”unionsborgerskab’7” statborgerskab” respektive ”unionin kansalainen”/”jäsenvaltion kansalainen”).88 Någon betydelseskillnad mellan å ena sidan de svenska, italienska, dan­ ska och finska textversionerna och å andra sidan de engelska, franska och tyska föreligger dock naturligtvis inte. Möjligen speglar det svenska ord­ valet oviljan att använda det vagare begreppet nationalitet i lagtext. Ord­ valet skulle dock också kunna vara ett uttryck för svensk språkfattigdom.s. 2013

5.55s. 2013

6.Även vad gäller unionsmedborgarskapet bör man göra skillnad mellan unionsmedborgarskapet som statusförhållande mellan individen och uni­ onen, och unionsmedborgarskapet som bärare av rättigheter och skyldig­ heter. Som senare kommer att visas (kapitel 7 och 16.2.1) är det dock, till skillnad från ett nationellt medborgarskap, unionsmedborgarskapets rättigheter som är starkast och bör ligga till grund för definitionen. Rättsförhållandet däremot är ganska svagt. Rättigheterna har ytterligare förstärkts genom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rät­ tigheterna (i fortsättningen kallad EUs rättighetsstadga (se 7.4)).89s. 2014

Andra begrepp och definitioner i

denna avhandling

Som ovan nämnts används i denna avhandling begreppet medborgar­

skap i nationella sammanhang för att beteckna det rättsligt bestämda

1.statusförhållande som knyter en individ till dennes land. Begreppets. 2014

nationalitet används huvudsakligen i sin etniska betydelse och är alltså

1.inte rättsligt bestämt.s. 2014

2.I folkrättsliga sammanhang används nationalitet emellanåt för att be­ teckna förhållandet mellan en stat och en individ såsom det manifesteras gentemot omvärlden.s. 2014

3.I EU-sammanhang används i enlighet med de svenska fördragstexter­ na termen medborgarskap för att beteckna rättsförhållandet mellan en individ och dennes medlemsstat. Även begreppet nationalitet förekom­ mer dock. Det syftar då inte på etnisk tillhörighet eller på någon gemen­ sam etniskt definierad europeisk nationalitet, utan på förhållandet mel­ lan individen och medlemsstaten såsom det manifesteras utåt.s. 2014

Termen unionsmedborgarskap syftar på det medborgarskap i EU

1.som bestäms i art 17 EGE Som synonym till unionsmedborgarskap kom­s. 2014

mer termen europeiskt medborgarskap att användas i denna avhand­

1.ling. Det sistnämnda begreppet används alltså inte som ett samlings­ namn på medlemsstaternas medborgarskapslagstiftningar. Dessa skiljer sig mycket åt, och en sådan definition skulle därför inte få något tydligt innehåll i sig.s. 2014

Begreppet medborgerliga rättigheter och skyldigheter avser de

1.rättigheter som kopplas till medborgarskapet, och som staten ger till de egna medborgarna. Vissa av dessa rättigheter gäller bara för medborgarna, medan andra kan utnyttjas även av utlänningar som vistas i staten. 56s. 2014

Med unionsmedborgerliga rättigheter (ibland även kallade unions-

medborgarens och unionsmedborgarskapets rättigheter) avses de rät­

1.tigheter som finns i EG-fördragets art 18-21, och som alltså är specifikt kopplade till unionsmedborgarskapet. Andra rättigheter som medborgare i medlemsstaterna tillerkänns i EG-fördraget räknas normalt inte hit (om inget annat uttryckligen sägs).s. 2015

Med uttrycket unionsrättsliga sammanhang menas sådana samman­

1.hang som ligger inom unionens kompetensområde.s. 2015

Begreppet utlänning är ganska vagt i svenska språket. Vanligen avser

1.det en icke-medborgare, men i vardagligt språkbruk kan det ibland ock­ så avse en medborgare med utländsk härkomst. I denna avhandling an­ vänds begreppet utlänning emellertid endast för att beteckna en person som inte är medborgare i ett visst land enligt lagstiftningen där. En unions­ medborgare är alltså utlänning när han vistas i ett annat EU-land än sitt eget. Till utlänningarna räknas även de statslösa.s. 2015

Till statslösa räknas ibland både de personer som inget land anser

1.vara medborgare enligt sin lagstiftning (statslösa de juré), och de perso­ ner som visserligen har ett medborgarskap men som inte åtnjuter hem­ landets beskydd (statslösa de facto). I denna avhandling avser begreppet statslös dock endast statslösa de jure.s. 2015

Med dubbelt (eller flerfaldigt) medborgarskap avses att en person

1.som samtidigt har två eller flera medborgarskap.s. 2015

Beteckningen tredjelandsmedborgare används för personer som inte

1.är medborgare i ett EU-land, vare sig de bor och vistas i unionen eller inte. Till tredjelandsmedborgarna räknas såväl invandrare med medbor­ garskap i ett land utanför EU (tredje land), som personer födda i ett medlemsland men med medborgarskap i tredje land. Hit räknas även statslösa. Viktigt i medborgarskapssammanhang är begreppen vertikala ochs. 2015

horisontella relationer. En vertikal relation finns mellan medborgaren

1.och staten. Den begränsar den grupp av personer som har statens hela beskydd, men som samtidigt har de mest betungande skyldigheternas. 2015

gentemot staten. Den horisontella relationen däremot binder ihop

1.medborgarna med varandra, och skapar ett samhälle som består av män­ niskor med samma lojaliteter och samma ställning. Begreppen horisontella och vertikala relationer är också viktiga för förhållandet mellan EU, EU-länderna och unionsmedborgarna, och utgör ett vanligt begreppstänkande inom EU-rätten. I denna avhandling kommer begreppen horisontella och vertikala relationer enbart att användas i EU-rättsliga sammanhang. Med horison­ tella rättigheter avses typiskt sett rättigheter mellan enskilda unionsmed­ borgare, medan vertikala rättigheter är sådana som rör relationen mellans. 2015

2.57 EU och individen.90 Unionsmedborgarskapet i sig framstår idag som mer horisontellt än vertikalt, eftersom de flesta unionsmedborgerliga rättigheter rör förhållanden mellan de europeiska folken och inte förhål­ landet mellan unionsmedborgaren och unionen som sådan. Endast röst­ rätten till Europaparlamentet, framställningsrätten i Europaparlamentet och rätten att vända sig till ombudsmannen kan betraktas som vertikala rättigheter och skapa en direkt relation mellan individen och unionen. 58s. 2015

Medborgarskapets utveckling

och grunddrag

1.”Est français l’enfant, légimtime ou naturel,s. 3

2.dont l’un des parents au moins est français.”s. 3

3.(Code Civil, Art 18) Som visats i 2.3 bör medborgarskap definieras som ett särskilt rättsför­ hållande mellan individen och staten. Detta rättsförhållande skiljer sig mellan olika länder, vilket ofta har en historisk bakgrund. I detta kapitel kommer därför medborgarskapets och unionsmedborgarskapets historis­ ka utveckling att behandlas, och en kortfattad översikt göras av vissa EU-länders medborgarskapslagstiftningar.s. 3

Staten och medborgaren

1.Begreppen stat1 och medborgarskap är intimt förknippade med varandra. Staten är en förutsättning för att medborgarskapet skall ha ett reellt innehåll, samtidigt som medborgarskapet utgör en av grundvalarna för staten. Medborgarskapet är i såväl nationell som internationell rätt en nöd­ vändig rättslig företeelse till vilken staten knyter rättsverkningar av olika slag. Det är ett instrument för nationell slutenhet, men även för en social tillhörighet till en gemenskap. Medborgarskapet är ett växelspel mellan individen och staten, som ger rättigheter och skyldigheter, ansvar och skydd.2 Det måste dock ständigt anpassas och omdefinieras för att passa in i samhällsutvecklingen.s. 3

2.59s. 3

3.Medborgarna är en av grundförutsättningarna för att en stat skall anses existera. De utgör en rättsligt definierad grupp som bebor ett visst, inte helt obetydligt och gentemot andra självständigt landområde och som (vanligen) erkänner en enda politisk makt.31 en demokrati innebär det­ ta att medborgarna, som den verkliga källan till politisk makt, har rätt att välja formen för styre och att ändra den om de är missnöjda.s. 4

4.För individen är medborgarskapet ofta en given företeelse, som i lik­ het med ras, religion, namn etc följer personen genom livet. Det innebär främst en särställning som ger skydd och rättigheter, såväl politiskt, som ekonomiskt och socialt. I gengäld förutsätts medborgarna vara lojala mot staten och uppfylla de skyldigheter som åläggs dem.s. 4

5.För staten är folket och medborgarna nödvändiga för legitimiteten. Förhållandet mellan staten och medborgaren är tänkt att vara hela livet, oberoende av om personen befinner sig i eller utanför landet. Staten är också en grundförutsättning för medborgarskapet, eftersom den bestäm­ mer vilka personer som är dess medborgare och närmare reglerar inne­ börden av medborgarskapsrätten, d v s de rättigheter och skyldigheter som tillkommer de enskilda medborgarna.s. 4

6.Det kan på sätt och vis hävdas att såväl staten som medborgarskapet härleder sitt ursprung ur den fornhistoriska stammen.4 Här förirrar man sig dock lätt i historiens dunkel, och det kan endast bli fråga om mycket vaga rekonstruktioner. I dessa tidiga samhällsbildningar finner man emellertid att en gemensam härstamning vanligen utgör grunden för gemenskapen oavsett organisationsform. När något fastare statsbildningar framträder i historien synes dessa vara federationer av ätter, gentes eller klaner.5s. 4

7.Medan en stam kan existera även utan fasta gränser är en stat utan ett fixerat landområde inte tänkbar. Uppkomsten av statsbildningar hänger således samman med att nomadiserande stammar blir bofasta i ett områ­ de som de anser som sitt eget. Det är först när det blir fråga om relatio­ nen mellan flera avgränsade områden vilka var och en gör anspråk på överhöghet över en befolkning, som vikten av att tillhöra en viss grupp ger medborgarskapet en rättslig betydelse.s. 4

8.Staten och dess roll som maktfaktor, liksom relationer mellan stat och undersåte, har under århundradena varit föremål för många teorier. Även statsbegreppet har under tidernas lopp genomgått åtskilliga förändringar, 60 som i allmänhet återspeglat den aktuella maktsituationen i olika länder. De grekiska och romerska statsbegreppen (X (polis) respektive res publica), liksom det äldre germanska, avvek sålunda på väsentliga punk­ ter från nutida statsbegrepp. Machiavelli kan ges äran av att första gång­ en ha präglat det moderna statsbegreppet.6 Även det moderna statsbegreppet växlar i olika staters praxis.7 Någon form av definition av en stat krävs dock inom folkrätten, inte minst i och för erkännande av nya stater. Enligt 1933 års Montevideo Conven­ tion on Rights and Duties of States består en stat av en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå överenskommelser med andra stater (art l).8 Självständighet är också ett nödvändigt kriterium hos den politiska enheten för att en stat skall anses föreligga. Det krävs dessutom att den erkänns av de andra staterna i statsförbundet. I det praktiska internationella umgänget, t ex inom FN, undviker man problem med definitionen av en stat genom att i stället göra upp listor över staterna. I stort sett laborerar man dock med ett lik­ artat statsbegrepp.s. 4

EU som (kvasi)konstitution

1.EU saknar kännetecknen på en stat och kan inte betraktas som en stat i folkrättslig mening. Det finns inget statsterritorium, inget enhetligt folk (utan tjugofem olika) och ingen central makt som bestämmer över terri­ torium och folk i en mer generell mening etc. I förslaget till ny europe­ isk konstitution föreslås dock att EU skall bli en juridisk person, som i så fall skulle kunna agera som internationellt rättssubjekt vid sidan av medlemsstaterna.9 Tidigare har endast EG varit juridisk person.s. 5

2.61s. 5

3.EU är emellertid mer än en traditionell internationell organisation eftersom medlemsstaterna överfört viss suveränitet till organisationen. EU ses ofta som en skapelse sui generis, men har drag som påminner om olika organisationsmodeller, såväl en federation som ett statsförbund.10 I van Gendn uttalade domstolen:s. 6

4.”The Community constitutes a new legal order of international law for thes. 6

5.benefit of which the States have limited their sovereign rights, albeit withins. 6

6.limited fields, and the subject of which comprise not only Member Statess. 6

7.but also their nationals. Independently of the legislation of the Members. 6

8.States, Community law therefore not only imposes obligations on the indi­s. 6

9.viduals but is also intended to confer upon them rights which become parts. 6

10.of their legal heritage.” Detta uttalande återupprepades i Costa mot ENEL,12 där domstolen ock­ så tilläde att fördraget för medlemsstaterna medför en ”permanent limi­ tation of their sovereign rights, against which a subsequent unilateral act incompatible with the concept of the Community cannot prevail” och att till skillnad från normala internationella överenskommelser har EGfördraget ”created its own legal system which, on the entry into force by the Treaty, become an integral part of the legal systems of the Member States and which their courts are bound to apply.”s. 6

11.Det är dock uppenbart att EU i dagsläget inte är en federation i vanlig bemärkelse.13 Vissa federala drag finns emellertid. Hit hör framför allt 62 principen om europarättens företräde, direktval till Europaparlamentet, rådets möjlighet att fatta bindande majoritetsbeslut etc.14 Viktiga be­ gränsningar finns dock. Europaparlamentet har exempelvis en ganska svag maktställning, viktiga rådsbeslut måste ofta fattas enhälligt och åt­ skilligt av samarbetet sker ännu i mellanstatliga former. Unionsmedborgarskapet kan ses som ett federalt drag i EU. En fede­ ration har ju internationellt sett vanligen ett gemensamt medborgarskap för invånarna i samtliga delstater, och det federala medborgarskapet är ett medborgarskap i federationen som sådan. Även inom en federation kan dock olika medborgarskap i delstaterna förekomma, men dessa är utan betydelse utåt mot andra länder. Unionsmedborgarskapet är just ett slags gemensamt medborgarskap för invånarna i EUs medlemsländer. Till skillnad från medborgarskap i en vanlig federation är det dock det nationella medborgarskapet i med­ lemsländerna som primärt räknas, även utåt. De enskilda personerna tillhör alltjämt i första hand de olika statsfolken i medlemsländerna och unionsmedborgarskapet bygger helt på de nationella medborgarskapen. EU har ingen möjlighet att själv bestämma om medborgarskap i unio­ nen och har heller ingen jurisdiktion över individen. Unionsmedborgar­ skapets federala karaktär är alltså ännu ganska svag och dess utformning och rättsverkningar är begränsade. Unionsmedborgarskapets främsta federala drag idag är kanske dess politiska symbolvärde.15 Själva ordet är i sig en stor federalistisk landvin­ ning. Begreppet ger en känsla av samhörighet mellan de europeiska folken och skapar en lojalitet till unionen. Den enskilde unionsmedborgaren ges vissa rättigheter som påminner om de medborgerliga rättigheterna i en stat. Dessa rättigheter är emellertid annorlunda och ofta svagare än mot­ svarande medborgerliga rättigheter i det egna landet (se kapitel 9-15). Ju fler rättigheter unionsmedborgarna tillerkänns i unionsrätten, ju när­ mare kommer de dock att knytas till unionen och ju starkare blir unio­ nens och unionsmedborgarskapets federala karaktär. Genom de grundläggande EU-fördragen har medlemsstaterna skapat en ny typ av politisk sammanslutning. Zetterqvist menar att detta kan liknas vid ett andra samhällskontrakt, där medborgarna har överlåtit makt till unionen.16 Förhållandet är konstitutionellt därför att unionen, staterna och individerna är juridiska personer inom ett juridiskt system. I ett yttrande om EES-fördraget uttalade EU-domstolen att medlemssta­s. 6

12.63 terna har inskränkt sina suveräna rättigheter ”in even wider fields”.17 Domstolen har också talat om EG-fördraget som unionens ”constitutio­ nal charter”, vilket ännu starkare poängterar att det rör sig om en speciell, i många avseende statslik, konstruktion.18s. 7

13.Utvecklingen på detta område går snabbt framåt. Ett utkast till ny europeisk konstitution överlämnades till Europeiska rådet i Rom den 18 juli 2003.19 Bland de föreslagna förändringarna märks bl a att EG upp­ hör och att EUs rättighetsstadga görs bindande. Detta ställer individens rättsmedel och sanktioner i ett nytt ljus. Den rättsutveckling som är av intresse för denna studie kommer att fortsätta och med all sannolikhet att föras vidare. Även om unionsmedborgarskapet i konstitutionen i allt väsentligt kvarstår som förut, lyfts det fram ytterligare. Medborgarnas stärkta ställning markeras inte minst genom att det anges att även de, och inte bara medlemsstarna, står bakom konstitutionen. Man kan ock­ så notera att medborgarna i förslaget till konstitutionen uttryckligen nämns på flera nya ställen, t ex i art 44 om jämlikhet mellan medborga­ re, i art 45.3 om medborgarnas demokratiska deltagande och i art 46 om deltagande demokrati.s. 8

Medborgarskapets tidiga historia

1.Medborgarskapet har en lång historisk bakgrund med början i antikenss. 8

2.Grekland och Rom och det har alltid diskuterats och debatterats flitigt.20s. 8

3.Redan i antiken kan man urskilja några av medborgarskapets viktigaste be­s. 8

4.tydelser nämligen att skilja invånarna från andra staters medborgare och atts. 8

5.ge medborgarna vissa särskilda rättigheter och skyldigheter.s. 8

6.Olikheterna mellan de antika medborgarskapen och våra dagars med­s. 8

7.borgarskap är dock naturligtvis stora. Att stammen förvandlades till stat in­s. 8

8.nebar inte omedelbart att stamtillhörigheten ersattes av ett medborgarskap.s. 8

9.Tvärtom var det länge härstamningen som bildade det naturliga bandet. Is. 8

10.det antika Grekland och Rom kunde staten sålunda snarare betraktas soms. 8

11.ett personförbund än en territorialstat, eftersom medborgarskapet inte grun­s. 8

12.dade sig på något samband med territoriet. Istället utgjorde härstamning 64s. 8

13.från någon av de familjer som bildat detta förbund, eller särskilt upptagandes. 9

14.till medborgare, grunden för medborgarskapet. Genom denna konstruk­s. 9

15.tion kom stora delar av den fria befolkningen att sakna medborgerliga rät­s. 9

16.tigheter.s. 9

17.I Grekland uppstod medborgarskapet i stadsstaterna, främst Aten,s. 9

18.Sparta och Korint. Det gav staten kontroll över vem som hade privilegiers. 9

19.och en möjlighet att skilja invånarna åt politiskt. Medborgarskap och de­s. 9

20.mokrati hängde nära ihop och anses ha uppstått 593 f Kr med Solons re­s. 9

21.former i Aten, då andra grupper än den traditionella eliten gavs rätt att tas. 9

22.del i statens styrelse.21 Befolkningen delades in i slavar, medborgare ochs. 9

23.icke-medborgare. Medborgare var alla män med egen utkomst som tjänst­s. 9

24.gjorde i armén. Släktskap med någon av de fyra ursprungliga familjerna vars. 9

25.dock nödvändigt. Kravet på släktskap innebar att endast ca 30 000-40 000s. 9

26.män hade rätt att delta i det politiska livet.22 Medborgarrättigheterna för­s. 9

27.delades efter förmögenhet efter en graderad skala. Till icke-medborgarnas. 9

28.räknades de inflyttade fria männen {metoikernä) samt resande. Kvinnor vars. 9

29.en särskild klass som var utestängd från det politiska livet.s. 9

30.Enligt Perikles medborgarskapslag i Aten (450 f Kr) blev alla fria män,s. 9

31.som var födda eller hade sitt ursprung i staten, medborgare. Dessa personers. 9

32.fick rätt att delta i det demokratiska politiska livet. Grunden för de med­s. 9

33.borgerliga rättigheterna var deltagande i statens försvar.23s. 9

34.Genom formellt ingripande av statsmakten kunde även utomstående blis. 9

35.medborgare. Att alltför lätt dela ut medborgarskap ansågs emellertid varas. 9

36.en svaghet. Vissa stadsstater tvingades dock så småningom att sälja med­s. 9

37.borgarskap, under vad som anses vara deras nedgångsperiod.s. 9

38.Platon (427-347 f Kr) och Aristoteles (384-322 f Kr) utvecklade vikti­s. 9

39.ga tankar om medborgare och medborgarskap. Platon ansåg att det var sta­s. 9

40.ten och inte familjen som skulle uppfostra medborgaren. Platons akademis. 9

41.hade till uppgift att utbilda en elit bland medborgarna. I Lagarna beskrivers. 9

42.Platon hur uppfostran börjar redan vid barnens födelse, något som skulles. 9

43.ge dem en önskan att bli perfekta medborgare.24s. 9

44.Aristoteles däremot ansåg att alla män skulle fostras till goda samhälls­s. 9

45.medborgare. I Politiken analyserade han medborgarskapet och även statenss. 9

46.skyldigheter gentemot medborgaren. Han ansåg medborgarna vara den sär­s. 9

47.65s. 9

48.skilda grupp som utgjorde staten.25 Denna grupp skiljde sig från andra ge­s. 10

49.nom att ha ”del i dömande och styrande funktioner”.26 Aristoteles menades. 10

50.dock att innebörden av medborgarskapsbegreppet varierade mellan olikas. 10

51.statsskick, men medborgare i ordets vidaste bemärkelse var den som tog dels. 10

52.i statliga värv. Det sanna medborgarskapet framkom i individens handlingar.s. 10

Även i romarriket användes medborgarskapet för att definiera tillhörig­

1.het till staten och utesluta icke-medborgarna. Indelningen i medborgares. 10

2.och icke-medborgare kallades status civitatis. Medborgarskapet gav somliga,s. 10

3.de s k patricierna, en särställning som bl a gav rätt att äga jord och rätt atts. 10

4.delta i det politiska livet. Man skilde mellan fullt medborgarskap och med­s. 10

5.borgarskap utan rösträtt (civitas sine suffragio). Medborgarskap utan rösträtts. 10

6.hade t ex invånarna i besegrade städer, allierade och även plebejerna (solda­s. 10

7.ter, hantverkare, handelsmän och lägre ämbetsmän). Det romerska med­s. 10

8.borgarskapet gav ett starkt skydd. En medborgare kunde t ex inte arresterass. 10

9.eller dömas av militärdomstol eller förvaltningsdomstol utan senatens ellers. 10

10.plebejernas folkförsamlings tillåtelse.27s. 10

11.Romersk rätt (jus civile} gällde ursprungligen endast för medborgare.s. 10

12.Den definierade medborgarens rättigheter \.jus connubii (familje- och ägan­s. 10

13.derätten), jus commercium (rätten att bedriva handel) och jus suffragiums. 10

14.(rösträtt).s. 10

15.För att underlätta vid kontakter med utlänningar skapades så småning­s. 10

16.om ett nytt rättssystem, jus gentium, som gällde förhållandena mellan främ­s. 10

17.lingar och mellan främlingar och romare. Efterhand utvidgades emellertids. 10

18.jus civile till att gälla även i grannområden och kolonier.s. 10

19.Skillnaderna mellan medborgares och icke-medborgares ställning ledde, is. 10

20.takt med romarrikets utvidgning, till problem. Medborgarskapet utnyttjadess. 10

21.för konfliktlösning och sociala spänningar minskades ofta genom att mans. 10

22.delade ut medborgarskap till nya grupper.28 Kravet på medborgarrätt fråns. 10

23.de italiska bundsförvanterna resulterade, efter det s k bundsförvantskrigets. 10

24.91-89 f Kr, i lex Sulpicia år 88 genom vilken de tilldelades fullständigas. 10

25.medborgerliga rättigheter. Rättigheterna kunde dock endast utnyttjas oms. 10

26.vederbörande infann sig i Rom. Under Julius Caesar erhöll invånarna i Gal­s. 10

27.lia Cicalpina och Sicilien medborgarrätt och under kejsar Galba 68 e Krs. 10

28.även de i Gallia Narbonensis. Parallellt därmed tilldelades högre tjänstemäns. 10

29.och även vissa andra personer i provinserna och ibland hela samhällens. 10

30.medborgarrätt. Denna utveckling avslutades under kejsar Caracalla som,s. 10

31.genom den sk lex Antoniniana de civitate, år 212 eKr tilldelade alla fria 66s. 10

32.män i romarriket romersk medborgarrätt. För första gången i Europa kundes. 11

33.man därmed tala om medborgarskap i egentlig mening och corpus iuriss. 11

34.civilis, som starkt betonade medborgarskapet, kom att omfatta en hel världs­s. 11

35.del.29s. 11

36.Hos de germanstammar som bröt in i romarriket var dock fortfarandes. 11

37.stamtillhörigheten avgörande. Medborgare i Theoderiks och Geiserikss. 11

38.riken var t ex endast de som tillhörde den östgotiska respektive vandaliskas. 11

39.folkstammarna. Dessa medborgarskapsregler och de romerska gällde länges. 11

40.sida vid sida. Under 1000-talet anammade dock franker, goter och longo-s. 11

41.barder m fl den romerska lagstiftningen och antikens medborgarskapsideals. 11

42.återupplivades.s. 11

Under medeltiden kom feodala tankegångar att påverka uppfattningen

1.om relationen mellan furste och invånare. Invånarna ansågs stå i ett person­s. 11

2.ligt trohetsförhållande till sin furste. Därmed förlorade medborgarskapets. 11

3.sin betydelse och invånaren blev undersåte.s. 11

4.Efterhand kom dock det personliga inslaget i statstillhörigheten atts. 11

5.tonas ner. Avgörande blev istället födsel och bosättning inom ett visst om­s. 11

6.råde.30 Statstillhörigheten blev rent territoriellt betingad och det personligas. 11

7.bandet mellan fursten och hans underlydande existerade knappast längre.s. 11

8.En person som flyttade till ett land för att bosätta sig där för gott ansågss. 11

9.tillhöra statsfolket och den som flyttade från landet utan avsikt att återvän­s. 11

10.da ansågs ha förlorat sitt medborgarskap. Så var förhållandena t ex i Sveriges. 11

11.(se 3.4.1). De politiska följderna av medborgarskapet var beroende av bo­s. 11

12.sättningsorten.31 Den enskilde kunde som regel inte lämna landet utan till­s. 11

13.stånd.s. 11

Under hög- och senmedeltid (1100-1350) fick medborgarskapet stor

1.betydelse i de flesta stadsstater i Norditalien. I Florens infördes ett differen­s. 11

2.tierat medborgarskapsbegrepp där municeps (medborgare i staden med flo­s. 11

3.rentinskt ursprung, som hade fullständiga medborgerliga rättigheter) vars. 11

4.67s. 11

5.mäktigast. Civis (medborgare som ofta hade sin hemvist på landsbygden)s. 12

6.saknade vissa handels- och hantverksrättigheter. Incola hade residensrätt ochs. 12

7.rätt att utöva ett yrke eller bedriva handel, men saknade politiskt inflytan­s. 12

8.de.32s. 12

Med renässansen försvann dock medborgarskapet som grund för stats­

1.skicket ytterligare en gång. Genom Machiavelli (1469-1527), Thomass. 12

2.More (1477-1535) och de Montaigne (1533-1592) fortsatte emellertids. 12

3.medborgartanken att diskuteras.s. 12

Genom naturrätten kom medborgaren att återuppstå. Behovet av legiti­

1.mitet gjorde undersåtarna till medborgare i staten. Enligt Thomas Hobbess. 12

2.(1588-1679) byggde staten på ett samhällskontrakt och utgjorde ett jäm­s. 12

3.viktstillstånd mellan invånarnas motstridiga intressen. Den starka statens. 12

4.var nödvändig pga bellum omnium contra omnes (allas krig mot alla). Statens. 12

5.hade inte utrymme för fria medborgare om den skulle tillhandahålla inres. 12

6.och yttre fred, och människor kunde endast ha rättigheter och skyldigheters. 12

7.inom ramen för en politisk ordning. I naturrätten angavs vilka rättigheters. 12

8.medborgarna hade och i naturlagarna fanns medborgarens skyldigheter.33s. 12

9.Även John Locke (1632-1704) menade att staten byggde på ett samhälls­s. 12

10.kontrakt och ytterst på de enskilda medlemmarnas samtycke. Människans. 12

11.hade vissa rättigheter av naturen oberoende av staten och statens uppgifts. 12

12.var att skydda dessa.s. 12

1700-talets rättighetsidéer och deras betydelse

Det är egentligen först under upplysningen under senare hälften av 1700-

1.talet som den politiska och sociala utvecklingen i Europa nått så långt atts. 12

2.man kan tala om medborgarskapsrätt i egentlig mening. Många upplysnings-s. 12

3.män, bl a Montesquieu (1689-1755), Voltaire (1694-1778) och Diderots. 12

4.(1713-1784), debatterade flitigt olika samhällsteorier.s. 12

5.Viktigast för medborgarskapsbegreppet är dock kanske Jean-Jacquess. 12

6.Rousseaus (1712-1778) tankar om folkligt självbestämmande. Rousseau vars. 12

7.anhängare av naturrättsläran och menade, enligt läran om contrat social, atts. 12

8.förhållandet mellan individ och stat var ett slags fördrag där båda parter vars. 12

9.likaberättigade. I Du contrat social (1762) skriver han: ”Det människan för­s. 12

10.lorar genom samhällsfördraget är sin naturliga frihet och en oinskränkt rätts. 12

11.till allt som frestar henne och som hon kan uppnå. Det hon vinner är med­s. 12

12.borgerlig frihet och rätten till alla sina ägodelar”.34 Medborgarnas allmänviljas. 12

13.{volonté générale) som råder i staten är ett uttryck för folkets gemensammas. 12

14.intresse. 68s. 12

15.Ur teorin om allmänviljan utvecklades medborgarprincipen, dvs prin­s. 13

16.cipen att om samhällets styre grundas på allmänviljan kan de medborger­s. 13

17.liga fri- och rättigheterna utvecklas. Rätten till fri utvandring hyllades.s. 13

18.Som nämnts i 2.1 kom uttrycket medborgare tidigt att accepteras i det frias. 13

19.USA. I Europa fick naturrättsföreställningarna en enorm betydelse genoms. 13

franska revolutionens idéer om de medborgerliga rättigheterna och skyl­

1.digheterna. Revolutionen lade grunden till ett nytt ideologiskt tänkande,s. 13

2.som bildar utgångspunkten för den moderna medborgarskapsuppfattning-s. 13

3.en i det demokratiska samhället och för det medborgarskapsbegrepp som vis. 13

4.har idag. Idéerna byggde på ett rättssystem som garanterade de medborger­s. 13

5.liga fri- och rättigheterna samt betonade människans frihet och jämlikhets. 13

6.inom ramen för en historiskt, kulturellt och etniskt sammanhållen nation.35s. 13

7.I 1789 års franska förklaring om mänskliga och medborgerliga rättigheters. 13

8.fastslås att alla föds jämlika och att statens uppgift är att säkerställa frihet,s. 13

9.egendom, säkerhet och rätt till uppror mot förtryck. I 1791 års förklarings. 13

10.säkerställs jämlikhet, frihet, säkerhet och ägande. I 1795 års förklaring fannss. 13

11.förutom rättigheter även skyldigheter för medborgarna, bl a skyldighet atts. 13

12.följa lagen och att försvara fosterlandet. Rättigheterna och skyldigheternas. 13

13.samt införandet av militärtjänstgöring förutsatte ett klargörande av vilkas. 13

14.personer som var att betrakta som franska medborgare och en definition avs. 13

15.medborgaren infördes därför.36 I förklaringen definierades också allmänvil­s. 13

16.jan som det som uttrycks av en majoritet av medborgarna. Därmed hade etts. 13

17.demokratiskt medborgarideal införts.s. 13

18.Viktig för vårt moderna medborgarskapsbegrepp var också Immanuels. 13

19.Kant (1724-1804) som hävdade att medborgarstatusen var fri, jämlik ochs. 13

20.oberoende. Han menade också att nationen var en grund för en legitims. 13

21.statsbildning och för folkrätten.37s. 13

22.Utvecklingen på medborgarskapsområdet gick emellertid långsamt, ochs. 13

23.det var först under loppet av 1800-talet som de nya tankegångarna efters. 13

24.hand slog igenom. Vid Wienkongressen 1815 utgick man fortfarande fråns. 13

25.äldre uppfattning att bosättningsorten var avgörande för statstillhörighetens. 13

26.och den berörda befolkningen inordnades helt enkelt efter bostadsort. Bo­s. 13

27.sättning och statstillhörighet hörde ännu oskiljaktigt ihop. Principen hades. 13

28.uppenbara fördelar genom sin enkelhet att tillämpa. Dock passade den intes. 13

29.69s. 13

30.längre ihop med de nya tankegångarna om förhållandet mellan stat och in­s. 14

31.divid.s. 14

32.Av betydelse för den fortsatta utvecklingen på medborgarskapsområdets. 14

33.var även den förändring som de europeiska samhällena genomgick vids. 14

34.denna tid. Efter att tidigare ha varit mycket statiska började de nu lösas upps. 14

35.och skråsamhället försvagades. På ett mer ideologiskt plan var den fram­s. 14

36.växande nationalstatstanken viktig för utvecklingen. Denna bidrog till ut­s. 14

37.formningen av enhetliga statsbildningar, där bestämning av medborgar-s. 14

38.skapsbegreppet blev en del av den rättsliga uppbyggnaden av nationen.s. 14

39.Också Adam Smiths (1723-1790) ekonomiska liberala idéer, som för­s. 14

40.utsatte en större rörlighet hos arbetskraften, var av stor betydelse.38 Rörlig­s. 14

41.heten krävde att man snabbt kunde förflytta sig fritt mellan olika territorier,s. 14

42.vilket möjliggjordes av förbättrade kommunikationer. En stor del av befolk­s. 14

43.ningen kunde därmed inte längre knytas till en viss bosättningsort, och dets. 14

44.blev nödvändigt med en annan anknytning till landet.s. 14

Rättslig reglering av medborgarskapet.

Jus soli och jus sanguinis

1.Medborgarskapet blev from slutet av 1700-talet och början av 1800talet föremål för rättslig reglering i ett flertal länder. Tidigt ute var USA. I Europa var Frankrike först ut, där medborgarskapet reglerades i författ­ ningen, framför allt som förutsättning för politiska rättigheter.39 Något senare infördes också regler om medborgerliga rättigheter i Code Civil.s. 14

2.I Tyskland upphävdes livegenskapen i de tyska staterna med början i Baden på 1780-talet.40 Därefter följde Preussen 1807 och Bayern 1808. Vid samma tid tillkom de första konventionerna mellan de tyska staterna om utvandring från en stat till en annan. Mellan 1815 och 1867 utfärda­ de förbundsstaterna medborgarskapslagar.41 Lagarna skilde sig avsevärt åt och något medborgarskap för hela Tyskland eller någon samlad tysk etnicitet var det inte fråga om. Samtliga lagar byggde dock på.jus sanguinis. Utvecklingen mot gemensamma medborgarskapsregler påbörjades genom 70 en preussisk lag av den 31 december 1842 om förvärv och förlust av egenskapen att vara preussisk undersåte (medborgarskapsbegreppet var ännu inte känt i denna lag).42 Lagen kan sägas vara den första moderna regleringen av medborgarskapet och blev i stor utsträckning normbil­ dande för lagstiftningen på medborgarskapsområdet. Det moderna medborgarskapsbegreppet anknyter mycket till framste­ gen vad gäller medborgerliga fri- och rättigheter.43 De nya idéerna om medborgarskap innebar att relationen mellan stat och individ helt föränd­ rades. Medborgarskapet fick en självständig ställning och istället för bosättning skapades nya förvärvs- och förlustgrunder, där varje person förvärvade ett medborgarskap redan vid födseln. Två principer kom här­ vid till användning nämligen jus soli- och jus sanguinis-principerna.^ (Se också 6.3.1) Dessa principer tillämpas än idag i praktiskt taget alla stater.45 Jus soli (markens rätt, territorialprincipen) härleder medborgarskapet från det land där vederbörande är född, även om detta inte är identiskt med bosättningsorten. Avgörande för jus sanguinis-principen (blodets rätt, härstamningsprincipen) är istället föräldrarnas (tidigare faderns) medbor­ garskap oavsett var födseln äger rum. I länder som tillämpar jus sanguinisprincipen är etniciteten viktig, och det kulturella och språkliga medlem­ skapet utgör grunden för medborgarskapet och för nationen. Jus sangui­ nis utvecklades under franska revolutionen, där det skapades en känsla av patriotism och broderskap bland fransmännen. De såg sig som ett av­ gränsat folk, och denna typ av nationalistiska tankegångar spred sig se­ dan till andra länder i Europa. Jus soli däremot betonar samhörigheten med det land där man föds.46 Jus soli har ett feodalt ursprung och desss. 14

3.71 stora fördel anses ligga i att det ger fler personer rätt till politiskt deltagande.47s. 15

4.De flesta stater tillämpar en kombination av de båda principerna (se nedan i 3.7).48 Vilken princip som anses vara huvudprincipen växlar dock. I Sverige och övriga Norden är huvudprincipen jus sanguinis, lik­ som i de flesta andra västeuropeiska länder. I Storbritannien tillämpas dock som huvudregel jus soli. Jus soli är också den vanligaste principen utanför Europa och tillämpas t ex i USA och i sydamerikanska länder. I USA behöll man jus soli trots dess feodala ursprung, som en del av den common law som man ärvde från England. Att man behöll jus soli berod­ de mycket på att det var en fördel när landet blev självständigt, eftersom man därigenom snabbast kunde skapa en enhetlig befolkning med ett och samma medborgarskap.49 Jus soli kodifierades genom Fjortonde till­ lägget till konstitutionen år 1868. Ända sedan slutet av 1700-talet har dock även USA tillämpat jus sanguinis som komplement.50 I Europa, varifrån många människor utvandrade, var det däremot praktiskt att fortsätta tillämpa jus sanguinis, eftersom man då lättare kunde hålla kon­ takten med utvandrarna och på så sätt förhindra att de blev statslösa.s. 16

Utvecklingen på medborgarskapsområdet efter

första världskriget

1.Innehav av medborgarskap fick ökad betydelse efter första världskriget, och staterna började införa pass och visumtvång. I krigets spår följde också stora folkförflyttningar, och människor med skilda medborgarskap kom att bo inom samma område. Eftersom medborgarskapen i olika länder grundade sig på olika principer, antingen jus soli eller jus sanguinis, uppstod många fall av statslöshet och dubbelt medborgarskap. Mot detta kunde man folkrättsligt inget göra.s. 16

2.Under NFs överinseende tillkom därför 1930 års Haagkonvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar, där man försök­ te komma tillrätta med de vanligaste konfliktsituationerna.51 Därefter har en rad internationella överenskommelser som berör medborgarskapet kommit till stånd. Senaste konventionen på området är 1997 års Euro­ 72 peiska konvention om medborgarskap. Angående viktigare konventioner som berör medborgarskapet se 3.8. Det EU-rättsliga unionsmedborgarskåpet är naturligtvis också en av de största händelserna i medborgarska­ pets moderna europeiska historia.s. 16

Medborgarskapets historiska utveckling

i Sverige52

Tiden före 1809

1.Man har i Sverige länge gjort skillnad mellan utlänningar och icke-utlän-s. 17

2.ningar. Uttrycken "utlændinger" och "utlændsker" förekom redan i de äld­s. 17

sta svenska landskapslagarna men syftade här på en person som var född

1.eller bodde utom landskapet.53 Denna betydelse av ordet utlændinger före­s. 17

2.kom i t ex Upplandslagen, medan övriga svealagar i huvudsak använde ordets. 17

3.som motsats till svensk man.s. 17

4.I lands- och stadslagarna övertogs denna senare betydelse av ordet.54 Meds. 17

5.utlänning menades dels en till annat rike hörande person, dels en i annats. 17

6.rike bosatt person och dels en person som inte var född i Sverige, även oms. 17

7.denne senare fått sin hemvist här.s. 17

Under medeltiden fanns det inte några bestämmelser som hindrade

1.utlänningar från att flytta till Sverige. Tvärt om skapades privilegier förs. 17

2.inflyttade utlänningar, t ex för lübeckborna, som gav dem rätt till sammas. 17

3.behandling som svenskar. Alla som bodde i Sverige räknades till svenskas. 17

4.folket vare sig personen var född i landet eller inflyttad utan avsikt att åter­s. 17

5.vända till sitt ursprungsland. Förvärv av burskap var ett tecken på att verk­s. 17

6.lig inflyttning hade ägt rum, liksom giftermål med en kvinna från stadens. 17

7.och arv av fastighet.55s. 17

8.Vad gällde stadgandenas utformning gjordes inte några större föränd­s. 17

ringar under vasatiden. Däremot skedde åtskilliga förändringar i reglernas

1.faktiska tillämpning. Genom Kalmarunionens upplösning och genom kunga­s. 17

2.maktens utveckling hade Sverige blivit nationellt oberoende. Aven reforma-s. 17

3.73s. 17

4.tionen gjorde att landet avskärmande sig från andra länder. Statsbegreppets. 18

5.blev starkare och svenska folket blev ett mer slutet begrepp, där svensken allts. 18

6.oftare sattes i särställning i förhållande till utlänningen. Viss utländsk in­s. 18

7.flyttning medgavs dock, även om den begränsades.s. 18

Under stormaktstiden ökade behovet av inflyttade utlänningar och ge­

1.nom olika privilegier försökte man åter främja en sådan inflyttning. För atts. 18

2.en utlänning skulle räknas till svenska statsfolket krävdes alltjämt att ens. 18

3.verklig inflyttning hade ägt rum och för köpmän var fortfarande vinnandes. 18

4.av burskap det mest synliga beviset för detta.56 Regeln att svenska folkets. 18

5.måste ansluta sig till den lutherska läran fanns dock kvar, även om annans. 18

6.religion tilläts för vissa utlänningar.s. 18

7.Under 1600-talet infördes mer eller mindre stränga förbud mot utflytt­s. 18

8.ning för inrikes födda, och för att hindra utflyttning lade man också avgif­s. 18

9.ter på den egendom som den utflyttade förde med sig. Adelsmän fick docks. 18

10.lämna landet för att studera utomlands.s. 18

11.Några principiella förändringar på medborgarskapsområdet gjordes intes. 18

under frihetstiden och den gustavianska perioden. Praxis ändrades dock

1.åtskilligt. Att utlänningar flyttade in i riket ansågs fortfarande vara något po­s. 18

2.sitivt, och vissa uppmjukningar skedde i religionskravet som ju länge hades. 18

3.hämmat inflyttningen.57s. 18

4.Burskapets betydelse var under denna period oförändrad och det fannss. 18

5.noggranna bestämmelser om hur burskap skulle meddelas åt utlänning.s. 18

6.Burskapseden eller en särskild tro- och huldhetsed var fullständigt bevis förs. 18

7.att en person hade upptagits till svensk medborgare. Även andra faktorers. 18

8.kunde dock åberopas som bevis för naturalisation. Naturalisationen behöv­s. 18

9.de dock inte fastställas i någon särskild urkund, men det var inte ovanligts. 18

10.att kungen utfärdade naturalisationsbrev, exempelvis till adelsmän.s. 18

11.De stränga reglerna för utflyttning som gällt under 1600-talet fortsatte is. 18

12.huvudsak att gälla även under 1700-talet. Den som flyttade utomlands tor­s. 18

13.de ha ansetts som utlänning och miste därmed sitt svenska medborgarskap.s. 18

14.Den som flyttade utan Kungl Maj:ts tillstånd ansågs dock fortfarande has. 18

15.vissa skyldigheter gentemot Sverige. Straff stadgades för den som olovligens. 18

16.övergav fäderneslandet. 74s. 18

Tiden efter 180958

1.Kungl Maj:ts funktion i naturalisationssammanhang betonades efterhands. 19

2.alltmer. RF 1809 var ett tidigt uttryck för ett modernt nationalstatsmed-s. 19

3.vetande och i KF 19 februari 1811 förbjöds resande utlänning att kommas. 19

4.in i landet utan att ha fått Kungl Maj:ts tillstånd.59s. 19

5.Burskapet var fortfarande viktigt och en utlänning, som med Kungls. 19

6.Maj:ts tillstånd hade vunnit burskap, betraktades som svensk undersåte.s. 19

7.Det fordrades dock att den inflyttade hade vistats viss tid i landet och atts. 19

8.han avlade tro- och huldhetsed. Kungl Maj:t kunde även ställa vissa villkors. 19

9.för vinnande av burskap, t ex att den inflyttade hade förlorat sitt gamlas. 19

10.medborgarskap. Burskapets betydelse kvarstod fram till år 1864.s. 19

11.Vid 1850-51 års riksdag anmärkte konstitutionsutskottet att praxis vars. 19

12.alltför växlande i naturalisationsärenden.60 Naturalisationsfrågorna hades. 19

13.också börjat uppmärksammas av riksdagen och vid 1856—57 års riksdags. 19

14.antogs ett nytt andra stycke i RF 28 §, varefter en lag utarbetades för natura­s. 19

15.lisation av utlänningar.s. 19

Denna lag, 1858 års KF (nr 13) angående ordningen och villkoren

för utländsk mans upptagande till svensk medborgare var Sveriges första

1.medborgarskapslag i egentlig mening. Förordningen var emellertid begrän­s. 19

2.sad till att behandla naturalisation av utländska män. Att just naturalisations. 19

3.av utländska män kom att behandlas först berodde på den osäkerhet soms. 19

4.den historiska utvecklingen hade givit på denna punkt.s. 19

5.Andra frågor av medborgarskapskaraktär förblev däremot okodifierade.s. 19

6.Förutsättningarna för annat förvärv respektive förlust av svenskt medbor­s. 19

7.garskap fanns därför inte fastställda i lag, utan man var här hänvisad tills. 19

8.praxis. Denna praxis var länge ganska växlande. Mot slutet av 1800-talets. 19

9.utkristalliserades dock vissa tämligen fasta normer för bedömningen.s. 19

10.I början av 1890-talet var rättsläget dock alltjämt osäkert på mångas. 19

11.punkter. Behovet av en kodifiering av medborgarskapsrätten var tydligt,s. 19

12.inte minst med tanke på Sveriges växande internationella förbindelser. Frå­s. 19

13.gan om en ny medborgarskapslag kom att tas upp i ett nordiskt samman­s. 19

14.hang och en kommitté tillsattes 1888 med svenska och danska ledamöter.61s. 19

15.Den utökades senare med norska ledamöter.s. 19

16.Kommitténs förslag kom att ligga till grund för medborgarskapslagar is. 19

17.Sverige och Danmark. För Sveriges del resulterade lagstiftningssamarbetet is. 19

18.75s. 19

Lag den 1 oktober 1894 (nr 71) om förvärfvande och förlust af med­

borgarerätt62 I Danmark lades kommitténs förslag till grund för Lov (nr 42)

1.om Erhvervelse og Fortabelse af Indfodsret av den 19 mars 1898. I Norges. 20

2.hade man redan Lov om norsk statsborgerrett mm av den 21 april 1888s. 20

3.och förslaget resulterade därför inte i någon ny lagstiftning där.s. 20

4.Till skillnad från den danska lagen innehöll den svenska ingen bestäm­s. 20

5.melse om att den ersatte äldre regler. Detta föreföll naturligt eftersom rätts­s. 20

6.regler inte tidigare hade funnits i Sverige. Till de enda äldre bestämmelsers. 20

7.som fanns, nämligen 1858 års KF angående naturalisation, innehöll 1894s. 20

8.års lag i 4 § en uttrycklig hänvisning. 1858 års KF gällde alltså fortfarande.s. 20

9.1894 års lag var emellertid till stor del en kodifiering av vad som tidigares. 20

10.ansetts vara gällande rätt.63 I praxis kom lagen också att uppfattas som ens. 20

11.lösning på de oklarheter om förvärv och förlust av svenskt medborgarskaps. 20

12.som funnits före lagens tillkomst.64s. 20

13.1894 års svenska medborgarskapslag gällde fram till 1 januari 1925 dås. 20

den ersattes av Lag den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap. 1924 års lag överensstämde i stor utsträck­

1.ning med 1894 års lag och innehöll endast ett fatal nyheter. På konstitu­s. 20

2.tionsutskottets initiativ ersattes begreppet medborgarrätt med medborgar­s. 20

3.skap, eftersom man ansåg att det tydligare speglade att rättsförhållandets. 20

4.inte bara innefattade rättigheter utan också förpliktelser för den enskilde.65s. 20

5.Även 1924 års lag hade tillkommit i nordiskt samarbete. I Danmark re­s. 20

6.sulterade samarbetet i Lov Nr 123 af 18 april 1925 om Erhvervelse og For­s. 20

7.tabelse af Indfodsret, och i Norge i Lov om norsk statsborgerret av dens. 20

8.8 augusti 1924. Den svenska lagen blev också förebild för 1941 års med­s. 20

9.borgarskapslagstiftning i Finland.s. 20

års lag ersattes 1950 av lag (1950:382) om svenskt medborgar­

skap. I likhet med 1894 och 1924 års medborgarskapslagar, byggde 1950

1.års lag på nordiskt samarbete.66 Också Island och Finland anslöt sig. Vissas. 20

2.särskilda bestämmelser för förhållandet mellan de nordiska länderna inför­s. 20

3.des. Lagen byggde på en strävan att i möjligaste mån likställa medborgarnas. 20

4.i annat nordiskt land med det egna landets medborgare.67 Detta ansåg man 76s. 20

5.vara ett rättsligt uttryck för samhörigheten mellan de nordiska folken ochs. 21

6.det sades i realiteten, om än inte formellt, kunna leda till något som likna­s. 21

7.de ett gemensamt nordiskt medborgarskap.68s. 21

8.1950 års lag byggde på tre huvudprinciper: härstamningsprincipen,s. 21

9.undvikande av dubbelt medborgarskap och undvikande av statslöshet.s. 21

10.Den största förändringen i 1950 års lag, jämfört med tidigare lagstift­s. 21

11.ning, gällde den gifta kvinnans ställning. Tidigare hade hon varit en biper­s. 21

12.son till sin man och förändringar i mannens medborgarskap hade även gällts. 21

13.för henne. Detta var ett uttryck för principen om familjens enhet. Redans. 21

14.vid tillkomsten av 1924 års lag hade man dock riktat kritik mot detta. Dets. 21

15.var emellertid först genom 1950 års lag som principen fick stå tillbaka förs. 21

16.kraven på medborgerliga skyldigheter också för kvinnor.69s. 21

17.Kvinnan fick nu en helt självständig ställning. Som skäl för detta anför­s. 21

18.des hennes ”rättsliga och faktiska likställighet med mannen”, att en auto­s. 21

19.matisk ändring av kvinnans medborgarskap vid giftermål kunde medföras. 21

20.betydande faktiska olägenheter för henne samt att det tidigare systemets. 21

21.inte gav staten möjlighet att förhindra att icke önskvärda individer förvär­s. 21

22.vade svenskt medborgarskap.70 Utredningen uttalade att kvinnans osjälv­s. 21

23.ständighet enligt den äldre ordningen framstod ”som en kvarleva av en äld­s. 21

24.re tids uppfattning av förhållandet mellan makar och av kvinnans ställnings. 21

25.i samhället”.71s. 21

26.77s. 21

27.Vad gällde barn följde de ursprungligen faderns medborgarskap, mens. 22

28.1979 ändrades lagen så att barnen istället kom att följa modern. Anled­s. 22

29.ningen till denna förädring var att den äldre ordningen ansågs otidsenlig.72s. 22

Den nu gällande medborgarskapslagen

1.Som en konsekvens av de stora förändringar som skett i samhället sedan tillkomsten av 1950 års lag och mot bakgrund av den stora internationa­ liseringen tillsattes 1997 en medborgarskapskommitté med uppdrag att se över den svenska medborgarskapslagen samt utreda vissa speciella frå­ gor rörande medborgarskapslagstiftningen. Den fick genom ett tilläggs­ direktiv också i uppdrag att förutsättningslöst utreda frågan om dubbelts. 22

medborgarskap. Den 1 juli 2001 trädde en ny medborgarskapslag, lag

(2001:82) om svenskt medborgarskap, i kraft.73

1.2001 års lag har till skillnad från tidigare medborgarskapslagar inte utarbetats i nordiskt samarbete. De starka strävandena mot en inter­ nordisk medborgarskapsrätt, som låg bakom 1950 års lag, har frångåtts utan någon ingående diskussion. Lagen bygger istället till stora delar på 1997 års Europeiska konvention om medborgarskap. Den nya medbor­ garskapslagen avser att spegla det moderna samhället där medborgarska­ pet, inte minst genom internationaliseringen, fatt minskad betydelse.74s. 22

2.2001 års lag bygger liksom tidigare lagstiftning på jus sanguinis-prin­ cipen, men även på jus soli och hemvistprincipen. Principen om undvi­ kande av statslöshet är alltjämt mycket viktig. Som en anpassning till nya förhållanden har Sverige dock genom 2001 års lag övergivit princi­ pen om undvikande av dubbelt medborgarskap och tillåter nu detta fullt ut (se kapitel 8).s. 22

Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning

1.Avsikten med detta avsnitt är endast att ge en kort översikt över områden där medborgarskap är ett krav i lagstiftningen. Avsikten är inte att ge någon heltäckande redogörelse eller att redovisa några detaljer.s. 22

2.I lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ges ingen information om vilka rättsverkningar medborgarskapet har. Dessa återfinns istället i 78 en rad andra lagar, där medborgarskapet används som rättsfaktum. Un­ der de senaste decennierna har dock skillnaderna mellan medborgare och utlänningar i Sverige, liksom i många andra länder, kommit att allt­ mer suddas ut och man har börjat bortse från medborgarskapet som rättslig anknytning till staten.75 Allt oftare beaktas rätten i det land där personen bor istället för rätten i det land där personen är medborgare. Mycket av denna utveckling har styrts av internationella strömningar och närmandet av utlänningars och medborgares rättsliga ställning har till stor del sin grund i internationella konventioner till skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna. Det finns också vissa konventioner som just har till syfte att förbättra utlänningars rättsskydd. Utlänningars rättsställning i Sverige varierar dock med deras medborgarskap. Vissa länders medborgare, framför allt från Norden och EU, privilegieras och ges särskilda rättigheter. I många sammanhang kan man därför se en tydlig försvagning av med­ borgarskapets roll som anknytningsfaktum och som grund för rättighe­ ter.76 En kortfattad genomgång av svensk rätt visar att antalet bestäm­ melser där svenskt medborgarskap är ett krav är förhållandevis få. Det förekommer också att t ex arbetsgivare kräver svenskt medborgar­ skap för andra uppdrag och anställningar, där medborgarskap inte före­ skrivs i lag. För att motverka sådana krav har bl a lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning införts. Denna lag har till ändamål . att främja lika rättigheter och möjligheter i fråga om arbete, anställnings­ villkor och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet.s. 22

Nationalitets- och domicilprincipen i internationell

privat- och processrätt

1.I svensk internationell privat- och processrätt har nationalitetsprincipen, där personalstatut bestäms av den enskildes medborgarskap, i många sammanhang fått stå tillbaka för domicilprincipen. Utlänningar är där­ för i hög grad jämställda med svenska medborgare på detta område.s. 23

2.79s. 23

3.Enligt domicilprincipen bestäms en persons personalstatut av hans hemvist, och hemvistlandets rätt blir personalstatut för samtliga personer som varaktigt uppehåller sig inom riket.77 Denna princip kan naturligt­ vis drivas mer eller mindre långt. I praktiken leder dock oftast nationali­ tetsprincipen och domicilprincipen till samma resultat eftersom de flesta är medborgare i det land där de bor. Utvecklingen mot domicilprinci­ pen har i viss mån sin grund i att medborgarskapet har förlorat mycket av sin distinktivitet och betydelse som anknytningsfaktum.78 Att tillämp­ ningen av domicilprincipen i sin tur emellertid bidrar till att beröva medborgarskapet mycket av dess betydelse och exklusivitet torde dock stå helt klart.s. 24

4.Domicilprincipen är äldre än nationalitetsprincipen och gällde ur­ sprungligen i alla länder, även i Sverige. Nationalitetsprincipen kom dock under 1800-talet att läggas till grund för lagstiftningen allmänt i Europa och dominera i Sverige på den internationella privat- och process­ rättens område. Nationalitetsprincipen är en frukt av 1800-talets nationa­ listiska strömningar, med början i franska Code Civil 1804.79 Nationali­ tetsprincipen passade väl in i dåtidens politiska anda. Den ansågs också vara lagtekniskt enklare än domicilprincipen, eftersom man menade att medborgarskapet var lättare att fastställa än en persons hemvist. Även känslomässiga aspekter spelade in i valet av princip. Nationalitetsprinci­ pen hade också en viktig internationell aspekt, nämligen att staterna re­ spekterade varandras särart och lagstiftning. Det fanns här tydliga libera­ la inslag och lagstiftningen anknöt till individen. En förklaring till valet av nationalitetsprincipen i Sverige kan ha varit Sveriges dåvarande karak­ tär av ett utpräglat utvandrarland.80 För ett utvandrarland var det natur­ ligt att tillämpa nationalitetsprincipen eftersom någon definitiv brytning med utvandrarna därmed inte skedde, och man istället kunde behålla kontakten med dem.81s. 24

5.Efterhand har dock domicilprincipen blivit allt viktigare i Sverige. Denna utveckling började redan på 1930-talet med nordiska konventio­ 80 ner som byggde på denna princip (Norge och Danmark hade behållit domicilprincipen). Utvecklingen påskyndades av att Sverige kring år 1960 frånträdde fyra Haagkonventioner på familjerättens område som byggde på nationalitetsprincipen. Nationalitetsprincipens försvagning anses ha flera olika förklaringar.82 Bland annat anförs att Sverige har blivit ett invandringsland, och det an­ ses naturligt att individens förhållanden prövas enligt lagen i det nya hemlandet. Domicilprincipen anses också ha flera fördelar, inte minst praktiska eftersom individen ofta har starkare social anknytning till det land där han bor än till medborgarskapslandet.83 Individen anpassar sig till den miljö där han lever, och det är dessutom ofta lättare, billigare och snabbare att ta reda på gällande bestämmelser i det land man bor.84 Do­ micilprincipen leder också till att samma lag gäller för alla dem som bor inom ett visst område. En annan fördel med domicilprincipen är att svensk domstol inte behöver tillämpa utländsk rätt. Att tillämpa domicil­ principen följer också utvecklingen i det internationella samarbetet och i andra europeiska stater, och det kan ha fördelar att vara konsekvent i valet av princip. En nackdel med domicilprincipen kan dock vara att innebörden av domicilbegreppet växlar mellan olika stater (se 16.4.1). Ett annat pro­ blem kan vara att hemvisten lättare växlar än vad medborgarskapet gör, och att medborgarskapet därför kan vara enklare att fastställa än domicil. Det sistnämnda är dock enligt Schmidt inte längre något giltigt argu­ ment.85 Medborgarskapet som anknytningsfaktum har blivit allt mer problemfyllt, t ex genom dubbelt medborgarskap (se kapitel 8) och genom att flyktingar ofta endast har ett formellt medborgarskap i ursprungslan­ det och saknar verklig anknytning dit. Medborgarskap är därför inte längre något entydigt begrepp i detta avseende. Det uppstår också pro­ blem att tillämpa nationalitetsprincipen vid statslöshet, och eftersom det inte finns några regler som garanterar att en person får ett medborgar­ skap (se 6.3.3) är detta ett inte helt ovanligt problem. Förutom dessa synpunkter skulle man också kunna tänka sig att det spelar in att många av de utlänningar som bor i Sverige kommer från länder vars rättsystem på ett djupgående sätt skiljer sig från det svenska, rättsystem som kanske inte alltid uppfyller de krav som det svenska samhället ställer. Männi­s. 24

6.81 skors ökade rörlighet i världen torde också spela in. Enligt Schmidt består de tankar om individens autonomi som nationalitetsprincipen ursprung­ ligen byggde på ”av en serie naturrättsliga trossatser, som nutidens män­ niskor torde betrakta som illusioner”.86 Han menar att nationalitetsprin­ cipen är en belastning.s. 25

7.Domicilprincipen anses därför bättre passa in i de nya samhällsmönstren. Utveckling mot domicilprincipen sker i hela Västeuropa och präglar även det internationella samarbetet, t ex nyare Haagkonventio­ ner.87 De författningar som tillkommit i Sverige under de senaste decen­ nierna på den internationella privaträttens område har därför i huvudsak tagit sin utgångspunkt i domicilprincipen. Den nya lagstiftningen är dock inte enhetlig på denna punkt utan bygger inte sällan på kombinationer av de bägge principerna. Nationalitetsprincipen har inte övergivits helt utan finns kvar vid sidan om. Många äldre bestämmelser som bygger på nationalitetsprincipen har t ex mjukats upp med hjälp av domicilprinci­ pen. Som exempel kan nämnas lagen (1904:26 s 1) om vissa internatio­ nella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, där de båda principerna samexisterar.88 Ett annat exempel finns i lagen (1937: 81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, där nationali­ tetsprincipen kompletterats med domicilprincipen. Även i nyare be­ stämmelser finns nationalitetsprincipen kvar. Exempel finns i bl a 2 § i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Såväl Bogdan som Pålsson menar dock att nationalitetsprincipen inte längre kan anses vara den dominerande principen i svensk internationell privaträtt. Över­ gången från nationalitetsprincipen till domicilprincipen, och en kombi­ nation av dessa, skapar dock en osäkerhet där skrivna kollisionsregler saknas, och även betydelsen av äldre praxis kan vara oklar.89s. 26

8.Nationalitetsprincipen möjliggör olika behandling, och därigenom kanske diskriminering, av människor som bor inom samma område. Frågan är dock i vilken utsträckning EU-rätten tillåter detta. Bogdan menar att det efter Amsterdamfördragets ikraftträdande är svårt att hävda att internationell familjerätt faller utanför tillämpningsområdet för EGfördraget, inklusive dess diskrimineringsförbud.90 Han skriver dock att 82 de flesta, inklusive rådet, synes utgå från att medborgarskapet som an­ knytningsfaktum inte strider mot diskrimineringsförbudet i art 12 EGF, trots att kollisionsregler och domsrättsregler som grundar sig på med­ borgarskapet av naturliga skäl leder till olika behandling.91 Rättsläget förefaller osäkert och är i utveckling.s. 26

Medborgarskapskrav i grundlag

1.Vad gäller medborgarskapskrav i grundlag kan man konstatera att utlän­ ningar åtnjuter många av de fri- och rättigheter som tillförsäkras svenskas. 27

medborgare i regeringsformens andra kapitel (RF 2 kap 22 §).92 Hit

1.hör t ex skydd mot retroaktiv brottspåföljd, skydd mot köns- och rasdis­ kriminering etc. Några rättigheter i RF 2 kap är dock förbehållna endast medborgare. Hit hör förbud mot åsiktsregistrering, förbud mot lands­ förvisning och hinder att resa in i riket samt skydd mot berövande av medborgarskap och frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Detta är åtgärder som måste kunna vidtas mot utlänningar. Se vidare ka­ pitel 12-14.s. 27

I tryckfrihetsförordningen föreskrivs i flera fall svenskt medborgar­

1.skap.93 Kraven på svenskt medborgarskap för pressen speglade vid tryck­ frihetsförordningens tillkomst en önskan att behålla pressen under svensk kontroll och bevara dess frihet och oberoende.94 Sådana argument ter sig idag tveksamma och diskutabla, inte minst mot bakgrund av EU-rätten, vars principer om etableringsfrihet även gäller för pressen. Även fri rör­ lighet för tjänster inom EU kan bli aktuell i detta sammanhang. Enligt TF 1 kap 1 § 1st förstås med tryckfrihet varje svensk medborga­ res rätt att ge ut skrifter utan hinder lagda i förväg av myndighet eller an­s. 27

2.83 nat allmänt organ, och att endast kunna tilltalas för deras innehåll inför laglig domstol, och inte i annat fall kunna straffas för innehållet än om det strider mot tydlig lag given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Enligt andra stycket har en svensk medborgare rätt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. I tredje och fjärde styckena tillerkänns envar rätt att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande i skrift.s. 27

3.Enligt TF 2 kap 1 § har svensk medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar95 och enligt TF 4 kap 1 § rätt att framställa tryckalster. Enligt TF 5 kap 1 och 2 §§ skall ägare till periodisk skrift samt utgivare vara svensk medborgare. Utgivaren skall dessutom ha sitt hemvist i Sverige. Enligt TF 6 kap 1 § har svensk medborgare rätt att sprida tryckt skrift. Enligt TF 12 kap 5 § skall en juryman i tryckfrihetsmål vara svensk med­ borgare.s. 28

4.Enligt TF 14 kap 5 § 2st är dock utlänningar i princip likställda med svenska medborgare, såvitt annat ej följer av tryckfrihetsförordningen eller av annan lag.96 Med annan lag avses såväl grundlag som vanlig lag. Utlänningars tryckfrihet är alltså inte grundlagsskyddad och är därmed svagare än svenska medborgares. Det förekommer dock få materiella sär­ regleringar. Enligt TF 5 kap 1 och 2 §§ får det i lag föreskrivas att utlän­ ning får vara ägare och utgivare till periodisk skrift. Undantag från medborgarskapskravet finns i 2 kap 1 § 1st och 6 § i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.97 Att utlänningar får vara utgivare motiveras främst av att de anses ha ett behov av egen utgivning.98 Denna motivering ter sig otill­ räcklig, eftersom den inte beaktar EUs regler om etableringsrätt. Be­ stämmelsen att en juryman skall vara svensk medborgare är en av de få regleringar där utlänningar inte likställs med svenska medborgare.99 84s. 28

Enligt yttrandefrihetsgrundlagen är varje svensk medborgare gent­

1.emot det allmänna tillförsäkrad rätt att offentligen uttrycka tankar, åsik­ ter och känslor samt i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i radio, tv och liknande samt film, video, ljudupptagning m m (YGL 1 kap 1 §).100 I YGL 11 kap 1 § jämställs utlänning med svensk medbor­ gare om inte annat följer av YGL eller av annan lag. Vad gäller rättegång i yttrandefrihetsmål hänvisar YGL till TF, bl a vad gäller kravet att endast svensk medborgare får vara juryman. En utgivare av radioprogram och tekniska upptagningar skall vara svensk medborgare och ha hemvist i Sverige (YGL 4 kap 2 §). Enligt 3 kap 19 § och 4 kap 3 § i lagen (1991: 1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets­ grundlagens områden får dock även utlänning vara utgivare.s. 29

Medborgarens särskilda lojalitetsplikt

1.Även vad gäller medborgarens särskilda lojalitetsplikt mot staten ställs ofta samma krav på en utlänning som på en svensk. Hit hör t ex skyldig­ heten att följa spelreglerna för samhällets styrande och organisation. I brottsbalken finns några brott som skyddar medborgerlig frihet, men brotten är inte begränsade till att gälla enbart för medborgare. I BrB 18 kap 3 § föreskrivs att den som samlar eller anför väpnat manskap, håller det samlat, förser det med vapen etc med uppsåt att brott skall för­ övas mot bl a medborgares frihet döms för väpnat hot mot laglig ord­ ning. Denna gärning skall rikta sig mot minst en persons frihet på ett sätt som innebär angrepp på medborgerlig frihet.101 Den som genom olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka åsiktsbildningen inkräktar på handlingsfriheten inom politisk organisa­ tion eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter ytt­ rande,- församlings,- och föreningsfriheten i fara döms enligt BrB 18 kap 5 § för brott mot medborgerlig frihet. Detta brott utgör en kvalificerad form av olaga tvång eller olaga hot, och det krävs ett uppsåt att påverka åsiktsbildningen (t ex press, radio, TV eller film).102 Det ger ett särskilt skydd för de uppräknade medborgerliga rättigheterna (jfr RF 2 kap 1 §). Brottet måste rikta sig mot ledande eller tongivande personer eller sam­ manslutningar, eller mot ett stort antal personer i mindre framskjuten ställning. Det skall gälla frihetens existens hos en vidare krets av med­s. 29

2.85 borgare. Brottet kompletterar upprors- och förräderibestämmelserna eftersom brott mot t ex pressen kan ingå i uppror och högförräderi.103s. 29

3.Enligt BrB 16 kap 5 § bestraffas den som uppmanar eller förleder någon att svika medborgerlig skyldighet för uppvigling. Med medborger­ lig skyldighet avses lagligen föreskrivna skyldigheter, såsom t ex själv­ deklaration, och icke-moralisk plikt mot samhället såsom t ex rösträtt.104 Att agitera för t ex avskaffande av värnplikt är dock inte straffbelagt.s. 30

4.Brotten mot rikets säkerhet i BrB 19 kap utgår från principen att des­ sa brott kan förövas av såväl svenskar som utlänningar, eftersom utlän­ ningars gärningar kan vara lika skadliga för landet som brott begångna av svenskar.105 Enligt BrB 19 kap 4 § har dock svenska medborgare en speciell trohetsplikt mot landet, genom att inte utan tillstånd låta sig brukas av främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket. Detta är den enda bestämmelse i BrB 19 kap som gäller enbart för med­ borgare. I samma paragraf stadgas också att envar (alltså även utlänningar) som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan diplomatisk angelägenhet med främmande makt gör sig skyl­ dig till brott.s. 30

5.I sammanhanget bör observeras att brottsbalken enligt 2 kap 2 § är tillämplig på brott begångna utomlands. Den teoretiska utgångspunkten här är mycket långtgående, nämligen att svenska medborgare ansvarar för alla brott som de begår utanför landets gränser. Även utlänningar med hemvist i Sverige ansvarar på samma sätt för brott begångna utomlands. Detsamma gäller för en utlänning som efter brottet har blivit svensk medborgare eller tagit sitt hemvist här, och för dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som finns här i landet.106 Bestämmelsen i 2 kap 2 § synes nu sakna varje EU-koppling, vilket torde kunna vara diskutabelt.s. 30

6.Bestämmelsen föranleddes ursprungligen av att svensk medborgare inte kunde utlämnas utanför Norden, samt att man även i övrigt hade restriktioner för utlämning (se 12.6).107 Enligt Falk måste det dock vara 86 fråga om extraterritoriellt tillämpliga straffstadganden.108 Exempel på sådana icke-nationella brott är brotten mot allmänheten i BrB 13-15 kap. Nationella brott är t ex brott mot rikets säkerhet. Syftet med bestämmel­ sen i 2 kap 2 § är att de brott som inte är nationellt begränsade skall tol­ kas så omfattande som möjligt. Det ger också en möjlighet att lämna rättshjälp åt främmande stater. En viktig begränsning av medborgarens ansvar för brott begångna ut­ omlands är dock att det som huvudregel krävs att gärningen inte är fri från straff enligt lagen på gärningsorten {dubbel straffbarhei). Falk menar att det mot bakgrund av kravet på dubbel straffbarhet är rimligt att tolka så många brott som möjligt så att de blir villkorligt tillämpliga när gär­ ningen förövats utomlands.109 Kravet på dubbel straffbarhet säkerställer två huvudprinciper.110 För det första innebär det att varje land endast tillämpar sin egen straffrätt. Kravet på dubbel straffbarhet blir då en be­ gränsning av den egna straffrättens tillämplighet. För det andra säkerställer det också ett slags måttstock för hur långt ett land är berett att under­ stödja rättskipningen i ett annat land. Detta är särskilt viktigt vid utläm­ ning.s. 30

7.Personen får ej dömas till strängare påföljd i Sverige än det svåraste straff som är stadgat för brottet på gärningsorten. Det straffmaximum som föreskrivs där skall respekteras, även om påföljden underskrider svenska straffbestämmelser.111 Den lag som gällde vid tidpunkten för brottet skall beaktas, oavsett om ändringar senare har skett. I enlighet med folkrättsliga principer råder straffrihet för gärningar företagna av utlänningar som tillhör en fientlig krigsmakt under förutsättning att gärningen inte står i strid med ömsesidigt gällande avtal eller allmänt er­ kända folkrättsliga grundsatser.112s. 31

8.Ett uttryckligt undantag från reglerna om dubbel straffbarhet finns i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Detta motiverades bl a med kravet på effektivitet eftersom lagstiftningen annars lätt skulle kunna kringgås genom att fara utomlands.113s. 31

Till medborgarens särskilda lojalitetsplikt hör vidare värnplikten. En­

1.ligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt (LOT) är totalförsvaret ens. 31

2.87 angelägenhet för hela befolkningen (1 kap 1 §). Varje svensk medborgare är totalförsvarspliktig, liksom utlänningar som är bosatta i Sverige (1 kap 2 §). Skyldigheten att fullgöra värnplikt omfattar dock enligt 1 kap 5 § endast män som är svenska medborgare. Detta är en särskilt central be­ stämmelse knuten till medborgarskapet. Enligt lagen (1994:1810) om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning är dock även en svensk kvinna som skrivits in för värn­ plikt skyldig att fullgöra denna. Utlänningar deltar inte i Sveriges försvar. Angående värnplikt och dubbelt medborgarskap, se kapitel 8.s. 31

Andra medborgarskapskrav i svensk rätt

Vad gäller diplomatiskt skydd är huvudregeln att ett land bara kan

1.skydda sina egna medborgare. Genom unionsmedborgarskapet har dock EU-länderna åtagit sig ge andra EU-länders medborgare konsulärt skydd i tredje land på samma villkor som de egna medborgarna (se 15). Vad gäl­ ler rösträtt finns medborgarskapskrav för rösträtt till riksdagen (se 9.2).s. 32

2.En kvarvarande skillnad mellan medborgare och icke-medborgare is. 32

Sverige är också att svenskt medborgarskap krävs för vissa offentliga

uppdrag och anställningar. Som huvudregel är dock utlänning och

1.svensk jämställd vad gäller tjänst eller uppdrag i stat och kommun.114 Det finns emellertid ett antal undantag. Undantagen har motiverats ”bl.a. av hänsyn till rikets säkerhet och av önskemålet att beslut som rör enskildas rättsliga ställning skall fattas av svenska medborgare”.115s. 32

2.De viktigaste medborgarskapskraven framgår direkt i regeringsformen. Enligt RF 5 kap 2 § skall statschefen -dvs kungen eller regerande drott­ ning - vara svensk medborgare (infödd eller naturaliserad). Vidare kan endast den som varit svensk medborgare i tio år bli statsråd (RF 6 kap 9 §).116 Av RF 3 kap 10 § framgår att endast svensk medborgare kan vara riksdagsledamot.s. 32

3.I RF 11 kap 9 § räknas ett antal offentliga tjänster upp för vilka det krävs svenskt medborgarskap. Dessa är domartjänst, ämbete som lyder omedelbart under regeringen, tjänst eller uppdrag som chef för myndig­ het som lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen eller såsom ledamot av en sådan myndighet eller dess styrelse, tjänst i regeringskansliet närmast under statsråd, tjänst som svenskt sändebud samt även i andra 88 fall tjänst eller uppdrag som tillsätts genom val av riksdagen. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap för behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag hos stat eller kommun uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar som angives i lag. Att medborgarskapskravet för domare uppställs direkt i grundlagen har motiverats med domarmaktens konstitutionella betydelse,117 och av den ovan nämnda önskan att beslut som rör den enskildes rättsliga ställ­ ning skall fattas av svenska medborgare118. Medborgarskapskravet för lagfarna domare gäller både för ordinarie och icke-ordinarie domare.119 Medborgarskapskrav för nämndemän framgår i lag120 och för jurymän i grundlag genom TF och YGL (se ovan). Med ämbete som lyder omedelbart under regeringen avses Justitiekanslern och Riksåklagaren. Chef för myndighet som lyder omedelbart under regeringen avser bl a anställning som verkschef och landshöv­ ding.121 Svenska sändebud är i första hand Sveriges ambassadörer utom­ lands. Sannolikt får även representanter i mellanfolkliga organ anses vara svenska sändebud, t ex Sveriges representanter i FN och EU.122 Krav på svenskt medborgarskap finns också i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) samt i olika författningar utfärdade med stöd av RF och LOA. I LOA 5 § föreskrivs att utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regeringsformen eller någon annan lag, får bara svenska medborgare inneha anställning som åklagare och polis eller inneha en militär anställning. Detta motiveras i förarbetena med rikets säkerhet och önskemålet att beslut som rör den enskildas rättsliga ställ­ ning skall fattas av svenska medborgare.123 Enligt LOA 6 § får regering­ en föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara svenska medborgares. 32

4.89 får inneha anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen, inneha statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutöv­ ning eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till mellanfolkliga organisationer, eller statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller enskilda ekonomiska in­ tressen. Vid tillkomsten av LOA bedömdes att de svenska medborgar­ skapskraven låg inom ramen för vad som tillåts i art 39.4 EGF (se nedan).124s. 33

5.Enligt 29 § i säkerhetsskyddslagen (1996:627) får en säkerhetsklassad tjänst i stat, kommun eller landsting endast innehas av den som är svensk medborgare. Undantag kan dock medges i enskilda fall. Säker­ hetsskyddet ”är ett viktigt och ofrånkomligt inslag i skyddet för vårt statsskick och för vårt oberoende i förhållande till andra stater”.125s. 34

6.Enligt utlänningslagen (1989:529) 12 kap 4 § får regeringen meddela föreskrifter om utlännings rätt att inneha anställning eller offentligt för­ troendeuppdrag i landet om det föreligger krig, krigsfara e dyl.s. 34

7.I SOU 2000:106 har kommittén om medborgarskapskrav gjort en översyn av krav på svenskt medborgarskap och andra krav relaterade till medborgarskap i svensk lagstiftning.126 Den ledande principen för kom­ mittén har varit att lika rättigheter och skyldigheter skall gälla för alla in­ vånare i landet oavsett medborgarskap, samt att medborgarskapskraven i lagstiftningen skall tas bort om det inte föreligger sakligt godtagbara skäl bakom kraven. Sådana skäl kan t ex vara hänsyn till rikets säkerhet eller allmän säkerhet eller förhållandet till främmande stater eller mellanfolklig organisation.127s. 34

8.Utredningen har föreslagit att flera av de ovannämnda medborgar­ skapskraven skall tas bort. Bl a har det föreslagits att kravet vad gäller an­ ställningar och uppdrag med anknytning till regeringen (t ex chef för myndighet som lyder omedelbart under regeringen) skall tas bort. Istäl­ let föreslås att regeringen med stöd av LOA 6 § skall kunna föreskriva eller för särskilda fall besluta om krav på svenskt medborgarskap för berörda 90 anställningar och uppdrag. Det föreslås också att medborgarskapskravet för flera andra anställningar och uppdrag skall tas bort. Hit hör bl a nämndemän och jurymän samt tingsrätts- och länsrättsnotarier. Där­ emot föreslås medborgarskapskravet för statschef, statsråd, anställning och uppdrag med anknytning till riksdagen, ordinarie domare, åklagare och poliser finnas kvar. Huvuddelen av utredningens förslag ligger ännu öppet.128 Mot vissa grundlagsändringar har framförts remisskritik, och förslaget kommer att hanteras tillsammans med andra grundlagsfrågor framöver.s. 34

Vilka medborgarskapskrav tillåter EU-rätten?

1.Enligt art 12 EGF skall som framgått all diskriminering p g a nationalitet vara förbjuden (innebörden av begreppet nationalitet diskuteras i 2.4.1). Detta är en grundläggande regel för EU som kompletteras av specialbe­ stämmelser på andra ställen i EG-fördraget. Att ge de egna medborgarna en särställning tillåts dock i vissa undantagsfall. Ett undantag från nondiskrimineringsprincipen är bestämmelsen i art 39.4 EGF där det fast­ slås att den fria rörligheten för arbetstagare inom EU inte skall tillämpas på anställning i offentlig tjänst. Medan diskriminering är förbjuden vad gäller annan typ av anställning, innebär därför undantaget i art 39.4 att nationalitetsdiskriminering är tillåten vad gäller sådana tjänster. Anledningen att behålla denna typ av medborgarskapskrav i EUs medlemsländer ter sig ganska självklar. Varje medlemsstat är, i olika hög grad, mån om att viss verksamhet i staten endast utförs av de egna med­ borgarna. Medborgarna anses vara mer lojala och ha bättre förståelse för landet.129 Art 39.4 gäller för statliga och kommunala arbeten som direkt eller indirekt innebär en sådan myndighetsutövning som är avsedd att skydda statens allmänna intressen och där en särskild lojalitet och trohet till staten krävs. Anställningen skall enligt EU-domstolen ”presume on the part of those occupying them the existence of a special relationship of allegiance to the State and reciprocity of rights and duties which form the founda­ tion of the bond of nationality”.130 Art 39.4 undantar från den fria rör­ ligheten ”a series of posts which involve direct or indirect participation in the exercise of powers conferred by public law and duties designed tos. 35

2.91 safeguard the general interests of the State or of other public authoriti­ es”.131 Det råder i litteraturen delade meningar om huruvida både kravet på utövande av offentlig myndighet och kravet på ett ansvar för statens eller andra myndigheters allmänna intressen skall vara uppfyllda, eller om dessa krav är alternativa. Craig och De Burca menar att båda kraven skall vara uppfyllda.132 Beenen menar att EU-domstolen synes föredra en kumulativ tolkning framför en alternativ, men att domstolen inte klart har uttalat sig åt någotdera hållet.133s. 35

3.Någon uttrycklig definition av begreppet offentlig tjänst finns inte i EG-fördraget, utan EU-domstolen har fått bestämma gränserna för när medborgarskap kan krävas. Dessa gränser synes dock inte vara fast fixerade. Eftersom bestämmelsen i art 39.4 är ett undantag från den grundläggan­ de EU-rättsliga regeln om fri rörlighet för arbetskraft, blir den emellertid föremål för samma typ av snäva tolkningar som andra begränsningar i den fria rörligheten. Detta innebär också att medlemsländerna inte själva får bestämma omfattningen av undantaget.134 En medlemsstat kan där­ med inte genom att benämna något offentlig tjänst undanhålla tjänsten från den fria rörligheten. Den snäva tolkningen synes ha som mål att minimera antalet fall där undantaget kan tillämpas. Därmed uppfyller man kraven på EU-rättens effektivitet.s. 36

4.Även om det är uppenbart att EU-domstolen valt att tolka bestäm­ melsen snävt, är det dock inte självklart vilka typer av tjänster som om­ fattas. Domstolen har valt att undersöka varje enskild tjänst istället för att undanta hela områden.135 Domstolen har inte varit särskilt benägen att uttala sig om vilka tjänster som omfattas av undantaget och där medlems­ länderna alltså kan ha medborgarskapskrav. Den har dock godtagit med­ borgarskapskrav för kommunalt anställd arkitekt och kommunal natt­ vakt.136 Domstolen har också godtagit medborgarskapskrav för statens tekniska och vetenskapliga rådgivare och för chef för offentliga organ.137 Däremot är det enligt domstolen inte tillåtet att uppställa medborgar92 skapskrav för tex järnvägsarbetare, aktiemäklare eller städare.138 Inte heller medborgarskapskrav för sjuksköterskor139 eller lärare140 tillåts. Med denna typ av ad hoc-tolkningar från domstolens sida är det är dock na­ turligtvis svårt för EUs medlemsstater att veta om medborgarskapskrav är tillåtet eller ej. Osäkerheten i rättsläget kan också bli en ursäkt för att inte följa EU-rätten. Några direktiv som preciserar art 39.4 finns inte. Istället publicerade kommissionen 1988 ett meddelande där inställningen till undantaget klargjordes.141 Enligt kommissionen gäller undantaget bara för speciella anställningar, t ex inom försvaret, polisen, rättsväsendet, skattemyndig­ heten m m. Det framgår också av meddelandet att kommissionen anser att varje EU-land skall öppna sin offentliga sektor för utländska unionsmedborgare bl a vad gäller samhällsservice (tele, post och transport), sjukvård, undervisning och forskning. Möjligheten att uppställa medborgarskapskrav gäller endast vid an­ ställning. Den kan inte användas för att diskriminera arbetstagare som redan är anställda.142 Domstolen har uttalat att det faktum att personen anställts visar att de intressen som skyddas i art 39.4 inte är aktuella. Art 39 EGF har direkt effekt och den enskildes rättigheter enligt arti­ keln kan prövas vid de nationella domstolarna. Denna genomgång av rättsläget i EU är endast en allmän orientering och avser inte att vara något bidrag till den exakta gränsdragningen för vilka medborgarskapskrav som tillåts. Mot bakgrund av EU-rätten kan man emellertid dra slutsatsen att Sverige uppställer betydligt färre med­ borgarskapskrav än vad som måste anses vara tillåtet enligt EU-rätten. Många andra EU-länder har väsentligt mer långtgående krav än Sverige, krav som inte har någon motsvarighet här. Bakom dessa utländska krav synes ofta finnas ett drag av nationalism. Även om man inte i svensk rätt uppställer medborgarskapskrav i den utsträckning som EU-rätten tillå­ ter, kan man dock kanske tänka sig att det ibland finns andra krav än medborgarskap som fungerar som liknande hinder. Sådana krav kan t ex vara bestämmelser om erkännande av utländska examina eller språkkrav. Även om man jämför med länder utanför EU, t ex USA, kan man konstatera att de svenska medborgarskapskraven är förhållandevis fa. Is. 36

5.93 amerikanska konstitutionens artikel IV finns ett skydd för ”Privileges and Immunities” som bara gäller medborgare, liksom i Fjortonde tilläg­ get, som förutom ”privileges and immunities” även skyddar olika rättsstatsprinciper. Medborgarskap är också ett krav för rösträtt på alla nivåer, utom i undantagsfall i skolstyrelser och andra liknande lokala val.143 De flesta federala anställningar, liksom många delstatliga och kommunala anställningar, kräver också medborgarskap, t ex brandman. Även många allmänna bidrag gäller, efter en reform 1996, ofta endast till förmån för medborgare. Med medborgarskapet följer dock vissa särskilda skyldig­ heter, t ex skyldighet att på begäran delta i domstolsjury.144s. 37

Tillkomsten av unionsmedborgarskapet

1.Unionsmedborgarskapet, som infördes i EU genom Fördraget om Euro­ peiska unionen, undertecknat i Maastricht år 1992, är ett särskilt slags medborgarskap i EU. Det regleras huvudsakligen i art 17-22 (fd 8-8e) EGF.s. 38

2.Tanken att närma de europeiska folken är inte ny, utan är en av hörn­ pelarna i det europeiska samarbetet.145 Införandet av ett medborgarskap på europeisk nivå har diskuterats inom EU sedan 1970-talet.146 På upp­ maning av Parismötet (1974) föreslogs i Tindemans rapport om den Eu­ ropeiska Unionen147 att varje medlemsstat skulle ge medborgare från andra medlemsstater vissa speciella rättigheter (medborgerliga och poli­ tiska).148 På uppdrag av Parismötet undersöktes också möjligheten till ge­ mensamt pass och en passunion.149 94 Den s k Adonninokommittén (1984)150 fick i uppdrag att undersöka hur EG skulle kunna göras mer betydelsefullt för den enskilde medbor­ garen i medlemsstaten. Här behandlades frågor om utbildning, kultur, kommunikation etc. Många av de förslag kommittén framlade genom­ fördes redan i samband med den europeiska enhetsakten {Single European Aci) 1986 och under genomförandet av den inre marknaden (t ex mins­ kade inresekontroller). De nya rättigheter som infördes genom unionsmedborgarskapet fanns huvudsakligen med redan bland Adonninokommitténs förslag. Vid förhandlingarna om upprättandet av en europeisk union kom unionsmedborgarskapet åter i fokus. Första gången unionsmedborgarskåpet på allvar behandlades var i ett brev från den spanske premiär­ ministern till rådet. Premiärministern ansåg att ett medborgarskap borde ingå som en av tre pelare i den nya unionen. Förslaget understöddes av Danmark och Italien. Storbritannien däremot ansåg inte tiden vara mogen för att ta upp frågan.151 Vid Europeiska rådets möten under 1990 behandlades frågan om ett unionsmedborgarskap. Vid mötet i Dublin ombads rådet att undersöka hur unionen skulle ”include and extend the notion of Community citi­ zenship carrying with it specific rights (human, political, social, the right of complete freedom of movement and residence etc.) for the citizens of Member States by virtue of these States belonging to the Union”.152 Det främsta bidraget i den fortsatta utvecklingen gjordes av den spanska regeringen. I dokumentet Towards a European Citizenship häv­ dade den att medborgare från andra medlemsstater inte behandlades som något annat än privilegierade utlänningar.153 Den framhöll att ut­ vecklingen som skett runt EG-fördraget var otillräcklig och efterlyste ett europeiskt medborgarskap. I dokumentet definierades det europeiska medborgarskapet som en ”personal and inalienable status of citizens of Member States, which, by virtue of their membership of the Union, have special rights and tasks, inherent in the framework of the Union, which are exercized and protected specifically within the borders of the Community, without this prejudicing the possibility of taking advantage of this same quality of European citizens also outside the said borders”.s. 38

3.95s. 39

4.Kommissionen understödde idéerna om ett unionsmedborgarskap.154 Det gjorde även den danska regeringen. Danskarna förespråkade också en rätt för unionsmedborgaren att rösta i lokala val i den medlemsstat där vederbörande är bosatt, samt upprättandet av ett ombudsmannainstitut.155s. 40

5.Europeiska rådet i Rom menade att unionsmedborgarskapet skulle byggas kring tre grupper av rättigheter.156 Första gruppen rörde medbor­ gerliga rättigheter (deltagande i val till Europaparlamentet samt ett even­ tuellt deltagande i kommunala val). Den andra gruppen rörde sociala och ekonomiska rättigheter (t ex fri rörlighet och likabehandling). Den tredje gruppen rörde rätt till diplomatisk hjälp för medborgarna när de vistades utanför EUs gränser.s. 40

6.Vissa rättigheter, framför allt rätten att delta i kommunala val i det land där man bor, motarbetades av flera medlemsländer. Unionsmedbor­ garskapet var dock inte någon speciellt kontroversiell fråga vid förhand­ lingarna om upprättandet av den Europeiska unionen. Danskarna rösta­ de emellertid i en folkomröstning nej till unionen, vilket bl a ledde till flera förtydliganden av unionsmedborgarskapet (se 5.1.2).s. 40

Syftet med unionsmedborgarskapet157

1.Unionsmedborgarskapet ligger på en övernationell nivå och ingår som en del av EG-fördraget. Det är en del i strävan att skapa ett ”Peoples’ Europe”.158 I ingressen till unionsfördraget framgår att medlemsstaterna har föresatt sig att införa ett gemensamt unionsmedborgarskap för med­ borgarna i sina länder. Enligt art 1 EUF markerar fördraget en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europe­ iska folken, där besluten skall fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt. I art 2 EUF framgår att ett av unionens mål är att stärka skyddet av medlemsstaternas medborgares rättigheter och intressen ge­ nom att införa ett unionsmedborgarskap. Rättigheterna skall avspegla den ekonomiska, politiska och sociala utvecklingen i unionen.159 96 Unionsmedborgarskapet har två huvudsakliga syften och målsätt­ ningar. För det första avser det att skydda den enskilde individen och hans intressen samt förstärka dennes rättigheter, både i unionen och i medlemsländerna. Rätten att röra sig och uppehålla sig fritt (art 18 EGF), rätten att delta i kommunala val och i val till Europaparlamentet (art 19 EGF) och rätten till skydd av diplomatiska och konsulära myndigheter (art 20 EGF) måste alla förverkligas i ett medlemsland eller av ett med­ lemsland. En non-diskrimineringsprincip gäller för rätten att delta i val och för skyddet från diplomatiska och konsulära myndigheter. Också den fria rörligheten bygger på non-diskriminering. Unionsmedborgaren har även fatt rättigheter gentemot unionen enligt art 21 EGF. Den enskilde kan göra framställningar till Europaparlamen­ tet i frågor som rör Europeiska gemenskapens verksamhetsområden. Han kan också framföra klagomål till ombudsmannen i frågor som rör miss­ förhållanden i verksamheten hos gemenskapens institutioner och organ. Unionsmedborgarskapets andra huvudsyfte är att ge unionen en mer statslik och öppen karaktär. Unionsmedborgarna ges rätt att delta i poli­ tiken i unionen genom direkta val till Europaparlamentet, och en insyn i EUs beslutsprocesser genom framställningsrätten till Europaparlamentet och klagorätten hos ombudsmannen. Att unionsmedborgarskapet avser att göra EU mer öppet för insyn framgår redan i art 1 EUF, där det fast­ slås att besluten inom unionen skall fattas så öppet och så nära medbor­ garna som möjligt.160 Avsikten är att ge EU en ny politisk och social dimension och att föra den enskilde individen och unionen närmare var­ andra. Kommissionen skrev i sin rapport om unionsmedborgarskapets. 40

att ”the Treaty has created a direct political link between the citi­

1.zens of the Member States and the European Union such as never exis­ ted with the Community, with the aim of fostering a sense of identity with the Union”.161 I sin andra rapport om unionsmedborgarskapet 1997 skrev kommissionen att unionsmedborgarskapet är avsett att göra den europeiska integrationen mer relevant för den enskilde medborgaren, genom att öka dennes delaktighet, förbättra rättighetsskyddet och främ­ ja den europeiska identiteten.162 I sin tredje rapport om unionsmedbor­ garskapet 2001 uttalade kommissionen att unionsmedborgarskapet legi­ timerar den europeiska integrationen genom medborgarnas deltagande, och skapar en känsla av att medborgaren tillhör den Europeiska unio­ nen.163 Därmed avser man att skapa en äkta europeisk identitet.s. 41

2.97s. 41

3.Unionsmedborgarskapet avser också att stärka unionens demokratiska legitimitet.164 Kommissionen har uttalat att unionsmedborgarskapet är en del i strävan att motverka det demokratiska underskottet och stärka den demokratiska legitimiteten ”both supplementing and transcending the national citizenship”.165 Även enligt rådet skall unionsmedborgarska­ pet ”underpin the democratic legitimacy of the Union”.166 Enligt det ovan nämnda spanska förslaget är unionsmedborgarskapet ”the very source of democratic legitimacy and a fundamental pillar of the Union”.s. 42

4.Unionsmedborgarskapet hade från början inte så stor betydelse i unionsrätten. Domstolen har dock efterhand börjat använda reglerna för att utvidga unionsrättens räckvidd, framför allt vad gäller fri rörlighet (se 3.6.2 och 10.4.5). Det finns också tecken på att unionsmedborgar­ skapet, utöver de speciella unionsmedborgerliga rättigheterna, får allt större betydelse i unionens lagstiftning i allmänhet.s. 42

5.Mycket har skrivits om unionsmedborgarskapet och dess betydelse.167 Kort kan man konstatera att många författare är positiva till unionsmed­ borgarskapet och anser att det har stor betydelse på många olika plan, även rättspolitiskt och socialt. Många menar också att det utökat indivi­ dens rättigheter i de europeiska fördragen.168 Closa skriver t ex att unions­ medborgarskapet inte bara har formaliserat och konstitutionaliserat redan existerande rättigheter, utan också infört nya rättigheter, och framför allt skapat en grund för ytterligare utvidgning av individens rättigheter.169 Shaw menar att unionsmedborgarskapet också har en viktig konstitutio­ nell dimension som gör individen till ett rättssubjekt i EU.170 Hon utgår här från Marshalls indelning av medborgarskapet (se 2.3.1), och delar in unionsmedborgarskapet i en civil, en politisk och en social del.s. 42

6.Andra författare har framfört kraftig kritik.171 Det har hävdats att unionsmedborgarskapet bara har ett symboliskt värde, och att det är ett svagt begrepp där utvecklingen går för långsamt. Man menar att flera viktiga frågor alltjämt framstår som olösta och att EU-domstolen har varit alltför tveksam till att ta upp unionsmedborgarskapet i sina avgö­ 98 randen (se nedan i 3.6.2). Det har också hävdats att det inte finns något europeiskt folk eller någon europeisk nation, ingen europeisk identitet eller lojalitet samt ingen gemensam historia, språk eller kultur att bygga på. Vad som finns är istället ett ekonomiskt och socialt samarbete. Weiler menar t ex att integrationen inte primärt syftar till att skapa ett europeiskt folk, utan endast en fastare sammanslutning mellan de olika europeiska folken.172 Han skriver:s. 42

7.”The treatment of European Citizenship both in the TEU itself, and sub­s. 43

8.sequently, by the Institutions and the Member States of the Union, is ans. 43

9.embarassment ... It is no surprise that, so far as we can tell, the introduc­s. 43

10.tion of Citizenship by the TEU ... has had negligible if any impact on itss. 43

11.subject, the citizens of the Union.”173 Aven Europaparlamentet har i ett tidigt skede kritiserat unionsmedbor­ garskapet och hävdat att det som skapades inte var ett europeiskt med­ borgarskap utan bara en lista över rättigheter som, för att kunna utövas, måste förverkligas i mellanstatliga överenskommelser.174 More menar att unionsmedborgarskapet inte består av något annat än rättigheter som fanns redan innan det skapades.175 Han menar också att det saknar ”con­ nection to a set of common and shared values and, moreover, to a proper democratic process”. Gormley m fl betecknar unionsmedborgarskapet som en ”flag which fails to cover its cargo”.176 O’Leary kritiserar unions­ medborgarskapets svaga koppling till de mänskliga rättigheterna.177 Kritik har också riktats mot att unionsmedborgarskapet inte innehåller några skyldigheter, vilket gör att medborgarna blir mindre aktiva i unio­ nen. Vidare har det framförts kritik mot att uppehållsrätten är begränsad genom direktivbestämmelser. Det har också riktats kritik mot att alla de tredjelandsmedborgare som bor i unionen utesluts från de flesta unionsrättsliga rättigheter.178 (Angående möjligheten att i framtiden inkludera tredjelandsmedborgare, se kapitel 16).s. 43

12.99s. 43

13.Också flera medlemsländer har varit starkt kritiska, inte bara till ska­ pandet av ett slags ”överstatligt” medborgarskap, utan även till själva ut­ formningen av det. Danmark och Belgien har t ex hävdat, som intervenienter i målet Grzelczyk, att unionsmedborgarskapet inte innebär att unionsmedborgaren fatt några nya rättigheter som är mer omfattande än de som redan gällde enligt andra artiklar i EG-fördraget och i sekundär­ rätten.179 Länderna menade därför att unionsmedborgarskapet inte har något autonomt innehåll, utan enbart är knutet till andra bestämmelser. EU-domstolen delade dock inte dessa länders åsikt.s. 44

14.Såsom kommer att framgå i denna avhandling måste man dock anse att unionsmedborgarskapet i några avseenden har medfört utökade rät­ tigheter för unionsmedborgaren. Det har dessutom medfört att unions­ medborgaren kommit att stå något närmare unionen än tidigare, genom att den enskilde personen blivit mer delaktig i unionens verksamhet. Att unionsmedborgarskapet är ett dynamiskt begrepp som kräver vidare ut­ veckling för att uppfylla intentionerna är dock uppenbart. De utökade rättigheterna är inte särskilt långtgående, förhållandet mellan individen och unionen är fortfarande svagt, och den enskildes delaktighet i unio­ nens verksamhet behöver stärkas ytterligare. Unionsmedborgarskapet är en mycket central del i debatten om Europas framtid. Hur långt unions­ medborgarskapet kommer att kunna sträcka sig i framtiden beror dock på medlemsstaternas vilja och på hur EU-domstolen väljer att tolka och tillämpa de befintliga reglerna. Om och när några genomgripande för­ ändringar kommer att ske är ännu oklart. Att det finns utrymme för en spännande utveckling råder det emellertid ingen tvekan om. Som nämnts innebär dock inte den nu föreslagna konstitutionen några större föränd­ ringar vad gäller unionsmedborgarskapet.s. 44

Översikt över utvecklingen i EU-domstolens praxis

1.EU-domstolen har, särskilt under de första åren, förhållit sig tvekande till att använda unionsmedborgarskapet i sina avgöranden.180 Ibland har det inte ens tagits upp till närmare diskussion, utan domstolen har valt att istället använda andra regler i EG-fördraget. Exempel på detta finns i Calfa, som rörde en italiensk medborgare som åkte fast för narkotika­ 100 brott i Grekland.181 Enligt grekisk rätt skulle hon utvisas och förbjudas att någonsin återvända till landet. Utan att närmare beröra unionsmed­ borgarskapets rättigheter avgjorde EU-domstolen målet med stöd av andra regler om fri rörlighet.182 Se också 12.7. Inte heller Wijsenbeek avgjordes med stöd av unionsmedborgarska­ pet.183 I målet undersökte EU-domstolen om införandet av unionsmed­ borgarskapet gjorde gränskontroller olagliga. Målet rörde en holländsk medborgare som vägrade visa sitt pass när han reste in i Nederländerna via Rotterdams flygplats. EU-domstolen konstaterade att Nederländerna, trots att personen var unionsmedborgare, i detta fall hade rätt att kon­ trollera identiteten, eftersom det ännu inte fanns några gemensamma regler om yttre gränskontroll. Istället för att använda sig av unionsmed­ borgarskapet, tillämpade domstolen emellertid mer traditionella lös­ ningar. Domstolen föreskrev dock att påföljderna för åsidosättande av skyldigheten att visa legitimation måste vara proportionerliga till be­ stämmelserna om fri rörlighet, och alltså ses i ljuset av unionsmedbor­ garskapet. Målet Sala var första gången som domstolen använde unionsmedbor­ garskapet för att utvidga unionsmedborgarens rättigheter.184 Målet rörde en arbetslös spansk medborgare som bodde i Tyskland. Hon ansökte om vårdnadsbidrag, men ansökan avslogs eftersom hon inte hade uppehålls­ tillstånd i landet. Detta godtogs inte av EU-domstolen som fastslog, med stöd av reglerna om unionsmedborgarskapet och non-diskrimineringsprincipen i art 12 EGF, att hon diskriminerats pga nationalitet. Genom detta betydelsefulla avgörande utökade domstolen skyddet mot nationalitetsdiskriminering i art 12 EGF till att gälla för alla unionsmed­ borgare som lagligen bor i ett annat medlemsland, alltså inte bara för dem som utövar ekonomisk aktivitet.185 Domstolen stödde sig här på bestämmelsen i art 17.2 EGF om att unionsmedborgaren skall ha de rät­ tigheter som föreskrivs i fördraget. Se vidare 10.4.2. Aven Bickel och Franz handlade om diskriminering pga nationali­ tet.186 Bickel och Franz hade båda gjort sig skyldiga till brott i italienskas. 44

2.101 Bolzanoprovinsen, en provins i Sydtyrolen där tyska har samma status som italienska och där de tysktalande invånarna har rätt att använda tyska i sin kontakt med domstolar. EU-domstolen preciserade här unionsmed­ borgarskapet ytterligare genom att konstatera att enligt non-diskrimineringsprincipen skall unionsmedborgare som utnyttjar sin fria rörlighet i princip ha rätt att använda samma språk i den lokala domstolen som medborgarna i värdstaten. Non-diskrimineringsprincipen i art 12 EGF ansågs alltså gälla för alla unionsmedborgare som faller inom tillämp­ ningsområdet för art 18 EGEs. 45

3.Ett annat mycket viktigt mål för utvecklingen och tillämpningen av unionsmedborgarskapet är Grzelczyk}9,7 där domstolen utvidgade de rät­ tigheter som fastslagits i Sala. Målet handlade om en fransk medborgare som studerade i Belgien. Under de första åren i Belgien hade han arbetat för att försörja sig, men under det sista året ville han koncentrera sig på studierna och begärde därför sk existensminimumbidrag, något som belgiska studenter i hans situation kunde få. Han nekades dock bidrag. EU-domstolen förde ett långt resonemang om unionsmedborgarens rätt till sociala förmåner, och konstaterade att unionsmedborgarskapet ger en självständig rätt till sociala förmåner på icke-diskriminerande grun­ der. Domstolen använde här åter unionsmedborgarskapet för att be­ stämma den personliga räckvidden av non-diskrimineringsprincipen. Eftersom Grzelczyk var unionsmedborgare och lagligen bosatt i Belgien hade han rätt att stödja sig på art 12 EGF i alla situationer som föll inom unionsrättens materiella räckvidd.188 Vad som i målet utgjorde unionsrättens materiella räckvidd avgjordes av bl a reglerna om fri rör­ lighet. Se vidare 10.4.2. I D'Hoop utvidgade EU-domstolen sitt resone­ mang till att gälla även för en student som återvände till sitt eget land.189s. 46

4.Frågan om unionsmedborgarens fria rörlighet skulle anses ha direkt effekt debatterades länge. I Wijsenbeek ansåg domstolen att bestämmelsen inte hade direkt effekt, och i Kaba använde domstolen bestämmelsen utan att ta ställning till frågan, när den konstaterade att medlemsländerna har rätt att handla utifrån objektiva skillnader mellan landets egna med­ borgare och andra unionsmedborgare när de fastställer villkoren för att bevilja dessa personers makar permanent uppehållstillstånd i landet.190 102 I Baumbast fastslog dock EU-domstolen att unionsmedborgarens generella fria rörlighet skall anses ha direkt effekt, och att redan det fak­ tum att en person är unionsmedborgare ger denna rättighet.191 Detta är ett avgörande steg i unionsmedborgarskapets utveckling som ger be­ stämmelserna en verklig och konkret betydelse för den enskilde unions­ medborgaren. Angående art 18 EGF och direkt effekt, se vidare 10.4.5.3. Sammanfattningsvis kan man konstatera att domstolen tidigare hellre har använt andra regler i EG-fördraget än unionsmedborgarskapet när den tagit ställning till individens rättigheter. Man kan dock nu se en ten­ dens till en tydlig omsvängning särskilt genom rättsfallen Sala, Grzelczyk och Baumbast. Hur domstolen väljer att i framtiden behandla unions­ medborgarskapet och dess rättigheter är dock naturligtvis avgörande för unionsmedborgarskapets fortsatta utveckling och genomslagskraft.s. 46

Huvudlinjer i nationell medborgarskapsrätt

i vissa EU-länder

Finland

1.De finska grundlagsreglerna om medborgarskap är tydligare än de svens­ ka. Till skillnad från Sverige preciseras förvärv av medborgarskapet ut­ tryckligen i den finska grundlagen (GL). I 5 § stadgas att barn får finskt medborgarskap vid födelsen och genom föräldrarnas medborgarskap en­ ligt vad som närmare bestäms genom lag. Enligt grunder som bestäms i lag kan medborgarskap också beviljas efter anmälan eller på ansökan. I samma paragraf stadgas även att ingen kan fråntas eller befrias från sitt finska medborgarskap annat än på i lag bestämda grunder och under förutsättning att han eller hon har eller får medborgarskap i en annan stat (jfr RF 2 kap 7 §).192 Finland har sedan den 1 juni 2003 en ny medborgarskapslag (359/ 2003). Denna lag ersatte en äldre medborgarskapslag från 1968, som ansågs vara bristfällig och föråldrad med alltför generella bestämmel­ ser.193 Till de viktigaste förändringarna i den nya lagen hör godkännande av flerfaldigt medborgarskap (se 8.4). En annan viktig skillnad är att ett språkkrav för naturalisation införts i lagen (se 4.1.5). En ytterligare ny­s. 47

2.103 het är att medborgarskapet kan förloras och upphävas om det förvärvats genom oriktiga eller vilseledande uppgifter (se 6.4). Som kommer att framgå utgör båda de sistnämnda bestämmelserna viktiga skillnader jämfört med svensk rätt.s. 47

3.De finska reglerna om förvärv genom födsel är mycket lika de svens­ ka. I Finland förvärvas medborgarskap i första hand på grundval av jus sanguinis genom att modern är finsk medborgare, eller genom att fadern är finsk medborgare och gift med barnets utländska mor (9 §). Om för­ äldrarna inte är gifta får barnet medborgarskap genom fadern om det fötts i Finland. Är barnet fött utomlands får det medborgarskap efter an­ mälan. Jus sanguinis kompletteras med jus soli. Ett barn som föds i Fin­ land får finskt medborgarskap om föräldrarna är utländska och barnet inte får deras medborgarskap. Ett barn kan också förvärva medborgar­ skap genom legitimation.s. 48

4.En utlänning kan förvärva medborgarskap genom naturalisation (13 §). Vissa villkor skall då vara uppfyllda. Personen skall vara 18 år eller gift dessförinnan. Han skall ha haft sitt egentliga bo och hemvist i Finland de senaste sex åren utan avbrott eller sammanlagt under åtta år efter fyllda 15 år varav de senaste två åren utan avbrott. Personen skall också uppfylla ett oförvitlighetsvillkor, inte ha gjort sig skyldig till väsentlig försummelse av underhållsskyldighet eller offentlig betalnings­ förpliktelse, tillförlitligt kunna redogöra för hur han får sin utkomst samt uppfylla språkkravet. Undantag kan göras enligt grunder som an­ ges i lagen. Naturalisation förutsätter också att personens identitet är tillförlitligt fastställd. Annars prövas inte de egentliga villkoren. En per­ son naturaliseras inte om den huvudsakliga anledningen till förvärvet är att utnyttja de förmåner som hänför sig till finskt medborgarskap utan avsikt att bosätta sig i Finland. I propositionen betonar man att naturali­ sation inte skall ske om det är uppenbart att den sökande endast vill bli finsk medborgare för att kunna flytta till en annan stat, dit en flyttning på grund av det utländska medborgarskapet är svår eller omöjlig.194 I så fall anser man att personen inte ansöker om själva medborgarskapet utan endast om de fördelar som medborgarskapet medför. Språkkravet innebär att personen nöjaktigt skall kunna använda finska eller svenska i tal och skrift (se 4.1.5).s. 48

5.Medborgarskap kan också förvärvas genom anmälan. Detta rör bl a tidigare finska medborgare och nordiska medborgare. För nordiska med­ borgare gäller att de skall vara 18 år, ha fått sitt nordiska medborgarskap på annat sätt än genom naturalisation, under de senaste sex åren varit bo­ satta i Finland och under denna tid inte ha dömts till frihetsstraff (30 §). 104 Finskt medborgarskap kan förloras när en person fyller 22 år om den­ ne har medborgarskap i utlandet och har förlorat kontakten med Fin­ land (34 §). Medborgarskap kan också förloras om det förvärvats genom fadern och faderskapet upphävs. Detta måste dock ske inom bestämd tid (32 §). Medborgarskapet kan även förloras genom befrielse. En nyhet i medborgarskapslagen är också som nämnts att medborgarskapet kan för­ loras om det förvärvats genom vilseledande eller oriktiga uppgifter (se 6.4). Detta gäller bara medborgarskap som förvärvats genom anmälan eller ansökan, och beslut om förlust måste ske inom bestämd tid (33 §).s. 48

Danmark

1.Den första danska medborgarskapslagen tillkom redan 1776 under Christian VII.195 Medborgare var den som var född i Danmark eller var barn till en medborgare. Att t ex äga jord eller viss förmögenhet kunde också ge medborgarskap. Medborgarskapet gav rätt att inneha offentlig anställning. Därefter har medborgarskapet reglerats i lag den 25 mars 1871 (med anledning av utvandringen till Amerika), lag den 19 mars 1898, lag den 5 september 1920 (som reglerade medborgarskapet efter Versaillesfreden), lag den 18 april 1925 och lag den 27 maj 1950. 1950 års lag gäller fort­ farande. From 1898 års lag har de danska medborgarskapslagarna ut­ formats i nordiskt samarbete. De nya 2002 införda strängare kraven för naturalisation har emellertid tydligt brutit med den internordiska tradi­ tionen. Förvärv av danskt medborgarskap sker automatiskt vid födseln om barnet föds i Danmark och ena föräldern är dansk medborgare. Föds det utomlands får det automatiskt danskt medborgarskap om föräldrarna är gifta och den ena föräldern är dansk. Förvärv är också möjligt genom bl a legitimation, förklaring (erklæring) och naturalisation. För förkla­ ring krävs att man är mellan 18 och 23 år och har bott i Danmark under en väsentlig del av sin ungdom, eller att man tidigare varit dansk med­ borgare, eller att man är medborgare i annat nordiskt land. För en nor­ disk medborgare gäller att personen skall ha erhållit sitt nordiska med­ borgarskap på annat sätt än genom naturalisation, ha fyllt 18 år, ha bott i Danmark under de senaste sju åren, inte dömts till frihetsstraff eller ut­ visning samt att personen förlorar sitt tidigare medborgarskap när han blir dansk.s. 49

2.105s. 49

3.Förlust av medborgarskap kan t ex ske genom frivilligt förvärv av ut­ ländskt medborgarskap, eller om en person är född utomlands och ald­ rig bott i Danmark eller haft anknytning dit. Genom en lagändring 2002 kan det danska medborgarskapet också förloras om det har förvär­ vats genom svek.s. 50

4.I Danmark har medborgarskapet på senare tid kommit i fokus av den politiska debatten och strängare regler för naturalisation har genomförts. Enligt grundlagens 44 § kan ingen utlänning ”få indfodsret uden ved lov”, och det är därför Folketinget som bestämmer om en person får danskt medborgarskap. Den 1 juli 2002 trädde nya riktlinjer ”for optagelse på lovförslag om infodsrets meddelelse” i kraft,196 där nya krav för naturalisation fastställdes. Kraven för naturalisation är mer långt­ gående i Danmark än i Sverige (se 4.1.5). Den sökande skall uppfylla ett uppehållskrav, ha uppnått viss ålder, avsäga sig sitt gamla medborgar­ skap, uppfylla ett vandelskrav, uppfylla krav på kunskaper i danska språ­ ket och om det danska samhället samt inte ha eller har haft en skuld på över 50 000 kr till det offentliga.197 ”Tro og love-erklæringer" är också nödvändiga. Sökanden skall lova trohet och lojalitet till Danmark och det danska samhället samt avge en förklaring att han respekterar dansk lagstiftning och grundläggande danska rättsprinciper. Vad gäller kravet på viss uppehållstid i Danmark för natuarlisation gäller att en nordisk medborgare skall ha bott två år i Danmark, och en flykting eller statslös i åtta år. Andra utlänningar måste däremot ha bott i Danmark i nio år. Danmark har alltså, jämfört med andra länder, förhållandevis långtgåen­ de krav på bosättning i landet. Den som är gift med en dansk medborga­ re kan emellertid få danskt medborgarskap något snabbare.198 Att den sökande uppfyller kraven på kunskaper i danska språket, om det danska samhället, i dansk kultur och dansk historia dokumenteras genom sär­ skilda prov. Kravet på straffrihet innebär att den som utvisats från Dan­ mark eller fått fängelsestraff på två år eller mer inte kan få danskt med­ borgarskap. Har man dömts till andra straff kan man få medborgarskap efter en karenstid.s. 50

5.Vad gäller unionsmedborgarskapet uppstår särskilda problem när det gäller medborgare från sådana utomeuropeiska länder och territorier som tillhör eller har tillhört europeiska stater. Om inget annat bestämts bör dock alla som är medborgare i ett EU-land anses vara unionsmedborga106 re, även om de härstammar från ett område utanför Europa (se vidare 5.1.1). Vad gäller Danmark är dock invånarna på Färöarna, som är danska medborgare för nationella ändamål, inte unionsmedborgare (art 299.6a) EGF). Enligt det danska anslutningsfördraget från 1972 (art 4, proto­ koll 2) hade Danmark möjlighet att fram till och med 1975 förklara att EG-fördraget skulle gälla även för Färöarna. Någon sådan förklaring gjor­ des dock aldrig. Invånarna är därför nationella danska medborgare men inte unionsmedborgare. Grönland blev däremot 1973, tillsammans med Danmark, en del av EG. Efter en folkomröstning ändrades dock EG-fördraget 1985 och Grönland utträdde ur EG.199 Istället blev det ett sådant utomeuropeiskt territorium som anges i EG-fördragets bilaga II och för vilka en särskild associeringsordning gäller.200 Grönländarna är medborgare i Danmark, och Danmark har inte gjort någon förklaring som utesluter grönländar­ na från unionsrätten. De har dock ej fri rörlighet i unionen.201s. 50

Frankrike

1.I Frankrike tillämpas sedan gammalt både jus soli och jus sanguinis.1Q1 Bestämmelser om medborgarskap finns i Gode Civil art 17 ff.203 Vad gäller förvärv genom jus soli, görs skillnad mellan enkel och dub­ bel jus soli. Enkel, d v s att barnet föds i Frankrike till utländska föräldrar, ger endast medborgarskap i Frankrike om barnet riskerar att bli statslöst (art 19 c. civ). Den som föds i Frankrike av utländska föräldrar, varav minst den ena är född i Frankrike, förvärvar däremot franskt medbor­ garskap vid födseln (dubbel jus soli, art 19-3 c. civ). Barn med en fransk förälder blir, i enlighet med jus sanguinis, fransk medborgare, vare sig det är fött i Frankrike eller utomlands (art 18 c. civ). Om bara den ena föräldern är fransk medborgare och barnet föds utom­s. 51

OJ 1985 L29/1.

1.107 lands kan det, i samband med att det blir myndigt, avsäga sig sitt franska medborgarskap (art 18-1 c. civ).s. 51

2.Medborgarskap kan också förvärvas på andra sätt, t ex genom förkla­ ring av den som är gift med en fransk medborgare (art 21-2 c. civ). För naturalisation finns ett bosättningskrav på fem år (undantag görs för sär­ skilda grupper, t ex personer från fransktalande länder). Det finns också ett krav på ”de bonne vie et de moeurs” (art 21-23 c. civ) samt ett krav på att personen anpassat sig till det franska samhället och då särskilt att han har tillräckliga kunskaper i franska språket.s. 52

3.Dubbelt medborgarskap godtas som huvudregel. En fransman som bor utomlands och som frivilligt förvärvar utländskt medborgarskap behål­ ler sitt franska medborgarskap, och förlorar det endast om han uttryckli­ gen begär befrielse från det. Medborgarskapet kan däremot förloras av den som arbetar inom utländsk militär eller i utländsk offentlig tjänst (art 23-8 c. civ), och av den som inte har närmare anknytning till Frank­ rike (art 23-6 c. civ). Även den som ”se comporte en fait comme le natio­ nal d’un pays étranger” kan förlora sitt franska medborgarskap om han har det andra landets medborgarskap (art 23-7 c. civ). Det föreskrivs också att en naturaliserad fransman kan förlora medborgarskapet bl a om han döms för allvarlig brottslighet eller brott mot landets intressen, förutsatt att han inte därigenom blir statslös (art 25 c. civ). Detta måste dock ske inom tio år från förvärvet av medborgarskapet.s. 52

4.De franska koloniernas självständighet skapade problem vad gällde medborgarskapet. Frankrike har slutit avtal med Tunisien, Vietnam m fl länder om invånarnas medborgarskap.s. 52

5.Avtal har dock varken slutits med länderna i Afrique noire eller med Algeriet. Frankrike har i dessa fall ensidigt bestämt vem som fått behålla sitt franska medborgarskap. I Afrique noire fick t ex de som härstamma­ de från moderlandet behålla medborgarskapet, liksom de som inte för­ värvade det nya landets medborgarskap. Övriga förlorade sitt franska medborgarskap om de inte bosatte sig i Frankrike.s. 52

6.Invånarna i de franska utomeuropeiska landområdena som ännu inte blivit självständiga är medborgare i Frankrike om så är bestämt.204s. 52

7.Alla personer med franskt medborgarskap är unionsmedborgare, vare sig de härstammar från moderlandet, kolonier eller före detta kolonier.s. 52

8.Enligt art 299.2 EGF skall EG-fördraget gälla för de franska utomeu­ ropeiska departementen. Rådet skall fastställa villkoren. För de områden som räknas upp i bilaga II till fördraget gäller dock en särskild associe­ ringsordning (art 182 ff EGF). Detta rör dock bara Nya Kaledonien och vissa småkolonier. 108s. 52

Tyskland

1.Ett gemensamt tyskt medborgarskap infördes 1870 och varje person blev medborgare i både riket och i sin förbundsstat.205 Detta system be­ stod i huvudsak till dess de tyska länderna upplöstes av nazisterna. Idag finns endast ett gemensamt tyskt medborgarskap och förbundsstaterna har ingen kompetens på medborgarskapsområdet. Det gamla tyska kejsardömets nationalitet anses aldrig ha upphört. De­ finitionen av ”tysk” i art 116 Grundgesetz är därför vidare än enbart med­ borgarskap i Tyskland,206 eftersom man menar att det bara finns en tysk nationalitet.207 Var och en som härstammar från det tyska kejsardömet ses än idag som tysk, även om vederbörande nu bor utanför Tyskland. Defi­ nitionen inkluderar alltså även personer som inte har något personligt eller territoriellt samband med Tyskland. Hit hör bl a de så kallade "Volgatyskarna”. I praktiken har art 116 främst varit av betydelse för utlänningar med tyska förfäder från Östeuropa och f d Sovjetunionen, som velat kom­ ma till Tyskland. Art 116 ligger också till grund för den tyska förklaringen om vem som skall anses vara medborgare i förhållande till EU (se 5.3). De tyska medborgarskapsreglerna har på senare år varit föremål för livlig debatt, framför allt mot bakgrund av att den stora gruppen turkis­ ka invånare som finns i landet ofta valt att behålla sitt turkiska medbor­ garskap, istället för att ansöka om tyskt. Den nuvarande medborgarskapslagstiftningen grundar sig på 1913 års Reichs- und Staatsangehörigkeitsgesetz (RuStAG). Den bygger alltjämt starkt på jus sanguinis-principen, och förvärv av tyskt medborgarskap sker enligt huvudregeln vid födseln om en av föräldrarna är tysk (art 4 RuStAG). Genom en lagändring den 1 januari 2000 förvärvar dock även barn som föds i Tyskland automatiskt tyskt medborgarskap, om föräldrarna har uppehållstillstånd, har bott lagligt i landet i minst åtta år och har tillstånd att bo där ytterligare tid. Om barnet förvärvar ytterliga­ re ett medborgarskap vid födseln måste det välja medborgarskap när det blivit myndigt. Möjlighet till naturalisation i Tyskland infördes egentligen först 1991. Dessförinnan var naturalisation förhållandevis ovanligt.208 Reglerna ärs. 53

2.109 emellertid fortfarande stränga. Sedan den 1 januari 2000 krävs bl a att personen lagligen bott i Tyskland i åtta år samt att han kan försörja sig, behärskar tyska språket och inte är kriminell. Dessutom krävs ett slags lojalitetsförklaring till grundlagen samt grundläggande kunskaper om det tyska samhället. Tyskland betonar alltså starkt vikten av att personen är väl integrerad. Alla personer som blev expatrierade under andra världs­ kriget av politiska, rasistiska eller religiösa skäl, samt deras barn och barnbarn har dock en rätt att naturaliseras i Tyskland (art 116 II GG).209s. 53

3.Enligt huvudregeln tillåter inte Tyskland dubbelt medborgarskap. Tyskt medborgarskap förloras därför vanligen om man frivilligt förvär­ var ett utländskt medborgarskap (art 17 f RuStAG). För personer som förvärvar tyskt medborgarskap tillåts dock dubbelt medborgarskap i undantagsfall, om det inte är möjligt att avsäga sig det andra medbor­ garskapet eller om det är förenat med stora svårigheter. Personer som har laglig rätt till tyskt medborgarskap har rätt att naturaliseras utan att för­ lora sitt utländska medborgarskap.s. 54

Storbritannien

1.Brittisk medborgarskapslagstiftning bär fortfarande spår av sitt feodala och kungliga ursprung.210 Fram till 1948 grundades den på sk perma­ nent alligience, och medborgarskap tillkom de personer som föddes inom kungens område (s k natural-born subjects).s. 54

2.I Storbritannien finns ingen skriven konstitution eller lag som beskriver medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Termen ”British citizenship” infördes i lagtexten först genom den nu gällande medborgarskapslagen, 110 British Nationality Act 1981 (se 2.2.3). Syftet med 1981 års lagstiftning var bl a att skilja dem som har rätt till inresa och bosättning i landet från andra personer. De brittiska medborgarskapsreglerna är ganska kompli­ cerade.s. 54

3.I Storbritannien tillämpas jus soli kompletterat med jus sanguinis. Barn som föds i landet blir ”British citizens” om någon av föräldrarna är brittisk medborgare (för ogifta föräldrar modern), eller bosatt i Förenade kungariket (inklusive Kanalöarna och Isle of Man) eller i s k British over­ seas territories (part I s 1). Aven barn med utländska föräldrar som föds på dessa platser blir medborgare om föräldrarna är lagligen bosatta där. För barn som föds i Förenade kungariket men som inte uppfyller dessa krav finns särskilda regler om förvärv av medborgarskap. Jus soli är alltså här, till skillnad från t ex Tyskland, inte att betrakta som en undantags­ regel, utan snarare som en huvudregel. Barn födda utomlands, vars för­ äldrar är brittiska medborgare, kan under vissa omständigheter få med­ borgarskap, t ex om föräldrarna är brittiska medborgare på annat sätt än genom härstamning (såsom genom födsel, adoption, naturalisation eller registrering) eller om de arbetar för Storbritannien i utlandet.s. 55

4.De huvudsakliga sätten att förvärva brittiskt medborgarskap på annat sätt än genom födsel är genom anmälan eller naturalisation.211 För natu­ ralisation krävs att personen är myndig, vid mental hälsa och hederlig.212 Det finns ett bosättningskrav på fem år (tre år för den som är gift med en britt). Personens avsikt skall dessutom vara att även i fortsättningen bo i landet. Det krävs också att personen har tillräckliga kunskaper i engels­ ka, walesiska eller skotsk gäliska. Undantag från språkkravet kan dock göras. Barn kan inte naturaliseras tillsammans med föräldrarna utan kan istället registreras som ”British citizens”.s. 55

5.Storbritannien är ett av de länder i Europa som nu alltmer betonar vikten av medborgarskapet och diskuterar skärpningar i reglerna för naturalisation. Under hösten 2003 har ett förslag lagts fram om att införa ett särskilt prov för personer som önskar bli brittiska medborgare. För­ utom språkkunskaper skall personen också testas i kunskaper om det brittiska samhället. Detta inkluderar bl a kunskaper om landets institu­ tioner samt praktiska kunskaper om hur samhället fungerar (såsom t ex hur man beställer el-abonnemang). De sökande skall också få lära sig lite om vett och etikett samt om jämställdheten mellan könen. Genom detta vill man underlätta integrationen, men även motverka främlingsfientlig propaganda. Sedan februari 2004 har man också särskilda obligatoriskas. 55

6.Ill ceremonier där den som önskar bli medborgare får svära trohetsed till landet och dess rättigheter och friheter, samt till drottningen.213s. 55

7.Storbritannien accepterar som huvudregel dubbelt medborgarskap, och det är i praktiken ganska vanligt. Den som blir utländsk medborga­ re far behålla sitt brittiska medborgarskap, men kan på begäran befrias från det om det andra medborgarskapslandet kräver det. Den som blir brittisk medborgare far vanligen behålla sitt utländska medborgarskap.s. 56

8.Brittiskt medborgarskap kan förloras bl a genom att man begär befri­ else från det. Detta får dock bara göras av den som visar att han istället blir utländsk medborgare.214 En naturaliserad person kan också fråntas sitt medborgarskap, t ex om det har förvärvats genom svek. Staten kan också beröva en person medborgarskapet på grund av en viss typ av maje­ stätsbrott (se 6.4).s. 56

9.Utöver ”British citizenship” finns det två andra kategorier av brittiskt medborgarskap nämligen ”British Dependent Territories citizenship” och ”British Overseas citizenship”. Dessutom har ”British Protected per­ sons” och ”British Subjects” en särskild ställning. Antalet personer med brittisk nationalitet i vid mening är ca 950 miljoner personer.s. 56

10."British Dependent Territories citizenship” är ett kolonialt medborgar­ skap som inte ger rätt att resa in i Förenade kungariket eller någon annan koloni, och heller inte ger unionsmedborgarskap. I Hong Kong fanns ca 5 miljoner ”British Dependent Territories citizens” när området över­ lämnades till Kina 1997. Vid överlämnandet förekom starka påtryck­ ningar för att dessa personer skulle få fullt medborgarskap i Storbritanni­ en. Så skedde dock inte, utan endast ett fåtal utvalda Hong Kong-bor blev ”British citizens”. Förhoppningen var att dessa skulle stanna kvar i Hong Kong under den nya regimen och bidra till den ekonomiska ut­ vecklingen där. I övrigt gjorde man en ny kategori av brittisk nationali­ tet, ”British National (Overseas)”, som dock i praktiken endast innebar en rätt till brittiskt pass.215 De flesta Hong Kong-bor förlorade därmed sitt brittiska medborgarskap och blev kineser (vilket de redan var enligt kinesisk lag). Varken EU eller de andra EU-medlemsstaterna hade några 112 synpunkter på detta, vilket kan ha haft att göra med att Hong Kong-bor­ na inte var unionsmedborgare och alltså inte omfattades av unionsrätten. ”British Overseas citizens" är de personer som fått brittiskt medborgar­ skap i före detta kolonier och protektorat och som inte förlorade detta när kolonierna blev självständiga. Dessa personer har ofta andra med­ borgarskap samtidigt. Till denna kategori hör bl a de invånare i Hong Kong som inte blev kinesiska medborgare vid överlämnandet till Kina. "British subjects" är personer som inte fick medborgarskap i det land där de bodde när området blev självständigt från Storbritannien. "British Protected persons" är personer från Storbritanniens protektorat. Personer som är ”British subjects” på annat sätt än genom ett band till Irland, och ”British Protected persons” förlorar sin brittiska status om de förvärvar ett utländskt medborgarskap. Här finns alltså ett undantag från huvud­ regeln att dubbelt medborgarskap godtas. De brittiska invånarna på Falklandsöarna fick efter Falklandskriget fullt brittiskt medborgarskap.216 Genom en lagändring 2002 fick också invånarna på ett flertal andra mindre öar fullt medborgarskap.217 Endast ”British citizens” har laglig rätt att resa in och ut ur Förenade kungariket och rätt att bosätta sig där {right to abode).2ïÿ Andra personer med brittisk nationalitet måste invandra i Storbritannien enligt de regler som gäller för detta. Efter fem år i landet kan de dock ansöka om ”British citizenship” genom registrering. Dessa regler gäller även för ”British Over­ seas citizens”, ”British subjects” och ”British Protected persons”, trots att dessa personer har rätt till brittiskt pass. Angående vilka brittiska medborgare som också är unionsmedborgare, se 5.3.s. 56

Irland

1.Irländskt medborgarskap regleras närmare i Irish Nationality and Citi­ zenship Act från 1956 med senare ändringar. Reglerna är en kombina­ tion av jus soli och jus sanguinis. Varje person som föds i Irland är irländsk medborgare (vissa undantag finns dock t ex för diplomatbarn).219 Ävens. 57

2.113 barn som föds utomlands blir irländska medborgare om någon av för­ äldrarna är född i Irland. En person kan också bli medborgare genom re­ gistrering även om den irländska föräldern inte är född i Irland.220s. 57

3.För naturalisation krävs bl a att personen har uppnått viss ålder, är he­ derlig, uppfyller bosättningskravet på fyra år, avser att bo kvar i Irland samt gör en trohets- och lojalitetsförklaring till den irländska staten. Un­ dantag kan göras i särskilda fall.221 Medborgarskap kan också förvärvas på annat sätt, bl a ”as a token of honour” från presidenten till särskilda personer.222s. 58

4.Liksom i flera andra länder kan en naturaliserad person fråntas sitt medborgarskap om det förvärvats genom falska eller missledande upp­ gifter, eller genom hemlighållande av uppgifter.223 Även i andra situatio­ ner kan staten beröva någon medborgarskapet, t ex om personen inte uppfyller trohets- och lojalitetsplikten mot staten. En förutsättning är dock att personen har ett annat medborgarskap.s. 58

5.Irland godtar dubbelt medborgarskap. Det irländska medborgarskapet kan dock förloras genom att en person som blir utländsk medborgare på egen begäran avsäger sig sitt irländska medborgarskap.224s. 58

6.Många personer från Irland, födda före självständigheten 1922, har både irländskt och brittiskt medborgarskap. De gavs en särställning i British Nationality Act 1948 och Ireland Act 1949. Personer födda före 1949 kan under vissa omständigheter välja att även få brittisk medbor­ garskap.225 Också i Nordirland kan invånarna ha dubbelt medborgar­ skap och vara såväl brittiska som irländska medborgare. Personer födda efter 1922 måste dock göra en förklaring för att få medborgarskap i Irland.226s. 58

Spanien

1.Spanien tillämpar en kombination av jus soli och jus sanguinis.217 Barn med spansk mor eller far blir medborgare i Spanien. Också barn med utländska föräldrar som föds i Spanien blir spanska medborgare om ena förälder också är född där (civillagen art 17). Samtliga dessa personer 114 anses vara av s k spanskt ursprung. Medborgarskap kan också förvärvas genom bl a naturalisation efter tio års bosättning i landet (kortare tid för vissa grupper). Den som naturaliseras måste kunna dokumentera att han är integrerad i det spanska samhället. Personen måste också svära trohet till kungen och till den spanska konstitutionen och lagstiftningen. Det spanska medborgarskapet kan förloras bl a av den som endast använder sitt utländska medborgarskap och av den som har sitt hemvist utomlands (civillagen art 24). Även den som arbetar inom utländsk militär eller i utländsk offentlig tjänst kan förlora sitt medborgarskap (civillagen art 25). Liksom i Frankrike och Storbritannien, men till skillnad från Sverige, kan staten också som ett slags straff frånta en person medborgar­ skapet. En person med spanskt medborgarskap, men som inte anses vara av sk spanskt ursprung, kan nämligen förlora sitt medborgarskap på grund av brott. Personer som är av spanskt ursprung har däremot ett skydd i konstitutionen mot berövande av medborgarskap (art 11). Spanien godtar som huvudregel inte dubbelt medborgarskap och den som frivilligt förvärvar utländskt medborgarskap förlorar därför sitt spanska medborgarskap. Den som blir spansk medborgare måste vanli­ gen frånsäga sig sitt utländska medborgarskap. Enligt konstitutionens art 11 får dock Spanien ingå avtal om dubbelt medborgarskap med latin­ amerikanska länder och med sådana länder som har särskilda band till Spanien. Spanien har slutit ett flertal sådana bilaterala avtal {tratatos de doble nacionalidad) .228 Spanjorer som blir medborgare i ett sådant land förlorar inte sitt spanska medborgarskap och vice versa (civillagen art 24, art 23 b)). Så länge dubbelmedborgaren bor utanför Spanien ”vilar” dock det spanska medborgarskapet {en hibernacion} och personen har inga medborgerliga rättigheter i Spanien eller rättigheter som unionsmedbor­ gare. Den liberala syn på dubbelt medborgarskap som vi har i Sverige finns alltså inte i Spanien. Spanien har, till skillnad från Storbritannien och Tyskland (se 5.3), inte gjort någon förklaring om vem som skall anses vara medborgare i landet i förhållande till EU-rätten. Inte heller finns det några regler i an­ slutningsfördraget. Systemet med vilande medborgarskap synes dock vara tillräckligt för att utesluta personer med latinamerikanskt ursprung från EU-rätten. Något intresse för ett motsvarande system i Sverige synes inte ha funnits vid tillkomsten av 2001 års medborgarskapslag. I vart fall framgår det inte att det har övervägts.s. 58

2.115s. 59

3.Vad gäller den spanska medborgarskapslagstiftningen kan en jäm­ förelse med Michelettifallet från EU-domstolen göras.229s. 60

4.Micheletti, som var medborgare i både Argentina och Italien, vägrades rätts. 60

5.att etablera sig i Spanien. Orsaken var att han tidigare bott i Argentina ochs. 60

6.därmed, enligt spansk lagstiftning, skulle anses ha argentinskt medborgar­s. 60

7.skap. Spanien förnekade att Michelettis medborgarskap i Italien hade någras. 60

8.unionsrättsliga konsekvenser. Spanien uppställde dessutom vissa krav pås. 60

9.bosättning i Italien som inte hade någon motsvarighet i italiensk rätt. I Michelettifallet förelåg ett avtal mellan Italien och Argentina om dub­ belt medborgarskap, som innebar att den som naturaliserades i Argenti­ na inte förlorade sitt italienska medborgarskap, men heller inte kunde utnyttja några av de rättigheter som var knutna till det italienska med­ borgarskapet så länge personen inte var bosatt i Italien. Micheletti hade dock fatt italienskt medborgarskap vid födseln, vilket enligt italiensk lag gav honom rätt att utöva alla rättigheter, inklusive unionsrättsliga, trots att han även var argentinsk medborgare och bosatt i Argentina. Detta accepterades av EU-domstolen eftersom bestämmandet av medborgar­ skapet inte stred mot vare sig internationell rätt eller unionsrätt, utan ansågs vara en fråga av nationell karaktär. Michelettis unionsrättsliga rät­ tigheter kunde därför inte ifrågasättas, de Groot menar att det knappast skulle vara ett brott mot solidaritetsprincipen i art 10 EGF om Spanien gjorde en förklaring där man tolkade avtalen med de latinamerikanska länderna på liknande sätt.230 Man torde dock kunna hävda att om Spa­ nien ensidigt ger dessa länders medborgare tillgång till alla EUs rättig­ heter, skulle det kunna vara ett brott mot solidaritetsprincipen.231s. 60

10.Michelettifallet kommer i denna avhandling att behandlas på ett fler­ tal olika ställen, där EU-domstolens olika slutsatser tas upp i sitt sam­ manhang. Rätten för staten att bestämma medborgarskapet och de andra 116 medlemsstaternas skyldighet att inte uppställa tilläggsvillkor för att er­ känna en person som medborgare i ett EU-land tas upp i 5.1.1, och medlemsstaternas skyldighet att handla i enlighet med unionsrätten tas upp i 7.5.s. 60

Portugal

1.Även Portugal tillämpar en kombination av jus soli och jus sanguinis.232 Enligt den portugisiska medborgarskapslagen från 198 1 233 blir ett barn med portugisiska föräldrar medborgare i Portugal om det föds i Portugal eller i ett område under portugisisk administration (art 1). Även ett barn vars ena förälder är portugis och som föds utomlands kan bli portugisisk medborgare efter förklaring därom. Barn med utländska föräldrar kan bli portugisiska medborgare om de föds på portugisiskt territorium och föräldrarna har uppehållstillstånd där sedan viss tid. Denna uppehållstid är kortare för personer från portugisisktalande länder. Barn som föds på portugisiskt territorium och som inte får annat medborgarskap blir ock­ så medborgare. Medborgarskap kan även förvärvas genom t ex anmälan, återvinning och naturalisation. Kraven för naturalisation är ganska likartade de som gäller i andra länder i Europa. Enligt art 6 skall personen bl a vara myndig och lag­ ligen bo i Portugal sedan viss tid. För personer från länder där portugi­ siska är officiellt språk krävs sex års bosättning. För andra personer krävs tio år. Vidare skall personen ha tillräckliga kunskaper i portugisiska språ­ ket, kunna försörja sig och vara hederlig. Undantag kan göras från naturalisationskraven. Dubbelt medborgarskap godtas. Medborgarskapet kan endast förloras genom avsägelse, och bara individen kan därför bestämma att det dubbla medborgarskapet skall upphöra. Medborgarskapet förloras av den som förklarar att han inte längre önskar vara portugisisk medborgare, förut­ satt att han är medborgare i annan stat (art 8). Till skillnad från många andra länder, t ex Sverige, har staten därför ingen möjlighet att avgöra om en medborgare som är född och bor utomlands har kvar verkliga band till landet. Berövande av medborgarskap kan heller inte ske som straff eller om det har erhållits pga bedrägligt beteende e dyl. Det görs ingen åtskillnad mellan de personer som har nationellt med­ borgarskap och unionsmedborgarskap, och någon förklaring om vem som är medborgare i förhållande till unionsrätten har inte gjorts. Innans. 61

2.117 tex Macao överlämnades till Kina ansågs även personer som föddes i Macao av en portugisisk förälder vara medborgare i Portugal från föd­ seln, och utlänningar boende i Macao kunde efter en viss tid, genom natu­ ralisation, få medborgarskap i Portugal.234 Dessa personer (ca 100 000) blev, trots att de hade samband med Macao och inte med Portugal, medborgare i Portugal för unionsändamål. I motsats till Hong Kongborna fick de alltså tillgång till de rättigheter som tillkommer unions­ medborgare.235s. 61

Nederländerna

1.Nederländerna består av den europeiska delen samt Nederländska Antil­ lerna och Aruba i Karibien. Varje del har en egen konstitution. Den första medborgarskapslagen kom år 1809.236 För en kort tid blev landet därefter en del av Frankrike och lagen ersattes av franska Code Civil.s. 62

2.Den nuvarande medborgarskapslagen är från 1984, med omfattande senare ändringar.237 Lagen bygger på. jus sanguinis (kombinerat med jus soli) och har tre huvudprinciper: likhet mellan könen, undvikande av statslöshet och undvikande av dubbelt medborgarskap.s. 62

3.Ett barn förvärvar nederländskt medborgarskap vid födseln om fadern eller modern är medborgare i landet (art 3 para 1). Den s k tredje generationen får medborgarskap, om fadern eller modern vid födseln bor i Nederländerna, Nederländska Antillerna eller Aruba och den föräl­ derns moder eller fader också bodde där när föräldern föddes (art 3 para 3).s. 62

4.Medborgarskap kan också förvärvas på andra sätt, t ex genom ett be­ slut om naturalisation av drottningen. För naturalisation krävs bl a att personen är 18 år, inte utgör ett hot mot allmän ordning, säkerhet och hälsa och dessutom är socialt integrerad i Nederländerna. Det sistnämn­ da innebär ett krav på tillräckliga kunskaper i nederländska språket för att kunna föra en alldaglig konversation. Personen skall också kunna visa tillräckliga band till det nederländska samhället och ha bott i Nederlän­ derna, Nederländska Antillerna eller Aruba i minst fem år. Undantag från naturalisationskraven kan dock göras.s. 62

5.Dubbelt medborgarskap accepteras som huvudregel inte. Det krävs 118 därför att den som naturaliseras i Nederländerna försöker avsäga sig sitt utländska medborgarskap. Undantag görs för t ex personer som är gifta med holländska medborgare. Det nederländska medborgarskapet förloras genom frivilligt förvärv av utländskt medborgarskap (med vissa undan­ tag). Den som bor utomlands och har dubbelt medborgarskap förlorar det nederländska medborgarskapet efter viss tid. Andra sätt att förlora medborgarskapet är t ex genom avsägelse.s. 62

6.Genom en lagändring 2000 kan en person berövas sitt nederländska medborgarskap om det förvärvats genom bedrägligt beteende (art 14). Detta kan inte ske om tolv år förflutit från förvärvet.s. 63

7.Endast den europeiska delen av Nederländerna ingår i EU medan Nederländska Antillerna och Aruba är sådana utomeuropeiska territorier som avses i art 299.3 EGE Det finns dock endast en sorts medborgar­ skap i Nederländerna (Nederlanderschap) och någon åtskillnad mellan de europeiska och icke-europeiska delarna gör ej.238 Som nämnts måste man anse att om en medlemsstat inte har gjort någon åtskillnad mellan medborgare i europeiska delar och i icke-europeiska delar av landet, är även de som bor i de icke-europeiska delarna att se som unionsmedbor­ gare.239 Invånarna i Antillerna och Aruba bör därför anses vara unions­ medborgare. Nederländerna kan dock, om man så önskar, göra en ensidig förklaring om att de inte skall anses vara unionsmedborgare.s. 63

Sammanfattning

1.Detta avsnitt har endast syftat till att ge en mycket kortfattad beskriv­ ning av huvuddragen i vissa EU-länders medborgarskapslagstiftningar, för att visa vilka stora skillnader som finns. Valet av olika lösningar ger upphov till stora svårigheter vad gäller att samordna unionsmedborgar­ skapet och unionsmedborgarnas rättigheter. Sammanfattningsvis kan man konstatera att EU-ländernas medborgarskapslagstiftningar är gans­ ka olikartade och icke-koordinerade. Tyskland betonar t ex starkt jus sanguinis. Även den danska medborgarskapslagen bygger på jus sangui­ nis. I Storbritannien däremot är huvudprincipen jus soli. Spanien och Portugal är exempel på länder som tillämpar en långtgående kombina­ tion av båda principerna. Principerna är dock inte renodlade någon­ stans, eftersom det skulle kunna leda till oönskade konsekvenser i form av t ex statslöshet. Angående dubbelt medborgarskap, se kapitel 8.s. 63

2.119s. 63

3.Även i förhållande till kolonier och utomeuropeiska territorier varie­ rar lagstiftningarna kraftigt. Medan medborgare från t ex Aruba, Antil­ lerna och de franska kolonierna bör anses vara unionsmedborgare, är däremot invånarna från de flesta brittiska kolonier uteslutna från unionsrätten. Bakom olikheterna ligger främst skilda synsätt på tillåtligheten att bosätta sig i moderlandet. Någon samordning finns alltså inte heller på denna punkt, utan det är en uppgift för varje medlemsland att be­ stämma vilka medborgare som är unionsmedborgare (se 5.1.1).s. 64

4.Att harmonisera dessa olikartade lagstiftningar, så att medborgarska­ pet definieras på samma sätt och ger samma personkategorier medbor­ garskap (och därmed unionsmedborgare) i alla EU-länder skulle bli mycket komplicerat. Lagstiftningarna bygger på gamla traditioner och värderingar och är ett viktigt uttryck för varje lands oberoende. Harmo­ nisering har diskuterats i den juridiska litteraturen, men det anses så komplicerat att det knappast är aktuellt.240 Frågan är om det ens skulle vara möjligt, eller om det någonsin kommer att finnas en vilja att sam­ ordna lagstiftningarna. Se 16.1.3.s. 64

5.En mycket intressant utveckling som skulle kunna tyda på motsatsen är dock det dubbla fransk-tyska medborgarskap som nyligen diskute­ rats.241 Detta skulle i framtiden kunna ge fransmän och tyskar rätt att bo i varandras länder och rätt att inneha pass från bägge länderna. Det skul­ le också ge rätt att rösta i varandras parlamentsval. Det föreslagna dubbla fransk-tyska medborgarskapet lades fram vid Elyséeavtalets fyrtioårsjubileum 2003.242 Det är emellertid för närvarande inte aktuellt, men utspe­ let bör ses som en del i en strävan att markera och öka de bilaterala kontakterna mellan länderna. Det bör också ses som ett viktigt initiativ i skapandet av ett framtida, mera djupgående europeiskt medborgarskap. Om Frankrike och Tyskland någon gång i framtiden genomför detta projekt är det ett stort steg även i EUs utveckling. Initiativet kan dock jämföras med det samnordiska medborgarskap som föreslogs av före­ ningen Norden 1943 (se 4.3.2). Något samnordiskt medborgarskap in­ fördes aldrig, utan istället införde man som nämnts regler som underlät­ tade förvärv av medborgarskap för andra nordbor. Om inte ens Norden, med sina snarlika rättsordningar och långa gemensamma tradition på medborgarskapsområdet, lyckades skapa ett gemensamt medborgarskap, 120 kan man dock fråga sig hur Tyskland och Frankrike skall lyckas i sina planer.243 I båda länderna är nationalitet och medborgarskap starka be­ grepp och medborgarskapslagarna är som ovan visats idag ganska olik­ artade. Det är dock ett mycket intressant initiativ, men kanske ännu så länge lite av en framtidsdröm.s. 64

Intressant är också att jämföra med USA. I Fjortonde tillägget till

1.konstitutionen (sec 1) framgår att ”All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of United States and of the State wherein they reside”.244 Detta är ett uttryck för jus soli-principen, som i USA alltså är konstitutionellt förankrad. In­ dividen är medborgare både i USA och i den delstat där han bor. Detta fastslås även i annan lagstiftning (Immigration and Nationality Act (INA) §301). . . . Bakgrunden till Fjortonde tillägget var att svarta (både slavar och fria) dessförinnan inte hade kunnat bli medborgare. I ett berömt rättsfall från 1850-talet, Dred Scott, fastslog Supreme Court att en fri slav inte var ”citizen” utan ”Negro” av afrikanskt ursprung, vars förfäder varit slavar.245 Personen hindrades därför från att få sin frihet fastställd. För inbördes­ krigets tillkomst var detta ytterst rasistiska rättsfall betydelsefullt. När slaveriet sedan avskaffades vid inbördeskrigets slut gjordes, mot bak­ grund av rättsfallet, Fjortonde tillägget i konstitutionen för att klarlägga att var och en som är född i landet blir medborgare.246 Att jus soli var en del av den lagstiftning som ärvdes från England och att den som föds i USA blir medborgare även om föräldrarna är utlänningar fastlogs av Supreme Court i Wong Kim Ark.1Å7 I Fjortonde tillägget fastslås dock att det inte räcker med endast föd­ sel i landet. Personen måste också vara ”subject to the jurisdiction” i USA. Undantag från jus soli kan därmed göras t ex för diplomatbarn och barn som föds på skepp som tillhör utländsk stat.248 Barn som föds pås. 65

2.121 privata fartyg innanför USAs gränser blir dock amerikanska medborga­ re. Inte heller barn till fiende som ockuperar amerikanskt territorium blir medborgare.s. 65

3.Vad gäller personer som föds i USA är alltså medborgarskapsreglerna mycket generösa. Vad däremot gäller naturalisation är reglerna strängare. De flesta regler känns dock igen från de europeiska länder som behand­ lats ovan. Möjligheten att naturalisera fastslås i konstitutionens artikel I section 8. Från början kunde endast fria vita utlänningar naturaliseras. Senare, fram till 1940, kunde endast vita och afrikaner naturaliseras. För naturalisation krävs idag att den sökande har bott i USA med perma­ nent uppehållstillstånd i fem år och fysiskt har varit där under minst hälften av tiden (INA § 316), kan tala och förstå enkel engelska i tal och skrift (INA §312), har grundläggande kunskaper om det amerikanska samhället och om amerikansk historia (INA § 312), har en god moral och karaktär (INA § 316). En individuell prövning görs. Personen måste också vara ”attached to the principles of the Constitution of the United States, and well disposed to the good order and happiness of the United States” (INA § 316) samt svära en trohetsed till landet (INA § 337, se 12.6.7).s. 66

Översikt över internationella konventioner

som berör medborgarskapet

1.Betoningen av medborgarskapet och medborgarens roll i samhället åter­ speglas i det internationella umgänget mellan staterna. Medborgarnas interna, nationella betydelse gör det naturligt att man även utåt i många fall hävdar medborgarens särställning. Själva medborgarskapets betydel­ se har betonats i flera internationella överenskommelser. Staternas ovilja att acceptera inskränkningar i sin suveränitet, och svårigheter att detalje­ rat reglera rätten till medborgarskap präglar dock överenskommelserna starkt.s. 66

2.Eftersom medborgarskapet får en rad konsekvenser i den internationel­ la rätten blir internationella regler nödvändiga. Ett viktigt skäl för beto­ ningen av medborgarskapet i internationella sammanhang är behovet av klara begrepp, där staternas åtaganden i förhållande till varandra tydligt kan definieras. Detta blir allt viktigare ju mer omfattande de internatio­ nella förpliktelserna blir och ju mer människors rörlighet i världen ökar.s. 66

3.En internationell organisation i Europa som vid sidan av EU särskilt har intresserat sig för medborgarskapsfrågor är Europarådet. Detta häng­ er samman med medborgarskapets nära koppling till mänskliga rättig122 heter. Europarådet utarbetar konventioner som sedan antas av Europa­ rådets medlemsstater.249 Europarådet har dock ingen överstatlig karaktär såsom EU, utan en konvention blir gällande först när och i den utsträck­ ning som staterna ratificerar den. Detta har i praktiken ofta visat sig vara en tidskrävande procedur, och många konventioner har endast ratifice­ rats av några stater. Av viktiga Europarådskonventioner på medborgar­ skapsområdet märks för Sveriges del särskilt Europakonventionen,250 som gäller som svensk lag från den 1 januari 1995, och 1997 års Euro­ peiska konvention om medborgarskap251. Förhållandet mellan Europa­ konventionen och EUs rättighetsstadga berörs i det följande (se 7.4). Vad gäller tolkningen av konventionstexter kan allmänt hänvisas till Wienkonventionen om traktaträtten.252 Enligt en generell regel i Wien­ konventionen (art 31.1) gäller att en traktat skall tolkas ärligt (”in good faith”) i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens ut­ tryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ända­ mål och syfte. Europakonventionen skall tolkas som en helhet i ljuset av Wienkonventionens principer, så att den får en rimlig innebörd.253 Särskilt bör den sista punkten i Wienkonventionens art 31.1 observeras. Texten i Europakonventionen behöver inte tolkas restriktivt med hänvisning till att staterna gemensamt kommit fram till vissa fastlagda formuleringar, utan vid tolkningen skall man också ta hänsyn till ändamål och syfte. I det s k Pfundersmålet förklarade Europarådets kommission i enlighet härmed att ”the obligations undertaken by the High Contracting Parties are essentially of an objective character, being designed rather to protect the fundamental rights of individual human beings from infrigement by any of the High Contracting Parties than to create subjective and reci­ procal rights for the High Contracting Parties themselves”.254 I ett annat rättsfall, Wemhoff, förklarade Europadomstolen att det var nödvändigt ”to seek the interpretation that is most appropriate in order to realise the aim and achieve the object of the Treaty”.255 En flexibel och ändamåls-s. 66

4.123 orienterad tolkningsmetod tillämpas alltså.256 Tolkningen av konventio­ nen måste vara dynamisk så att den följer den sociala och politiska utveck­ lingen i samhället, och skall ske ”in the light of present-day conditions”.257 Europadomstolen strävar efter en tolkning som gör skyddet effektivt.s. 67

5.Dessa synpunkter gäller i ännu högre grad kommentaren till Europa­ konventionen, som endast kan betraktas som vägledande för medlem­ marnas intentioner.258 Av art 32 i Wienkonventionen framgår att förar­ beten till konventioner endast är en sekundär rättskälla. Hänvisningar till förarbeten finns sällan i Europadomstolens domar. Danelius menar att det inte heller finns några särskilda skäl att bygga på kommentaren till Europakonventionen eftersom konventionen skall tolkas dynamiskt i ljuset av samhällsutvecklingen och förändringar i rättsuppfattningen.259s. 68

6.Som exempel på när kommentaren har haft betydelse för tolkningen kan dock nämnas art 3 i Europakonventionens Fjärde tilläggsprotokoll, där konventionstexten inte medger någon inskränkning i förbudet mot utvisning av medborgare. Enligt kommentaren skall dock utlämning {extradition) anses falla utanför artikelns tillämpningsområde, något som inte alls framgår av själva konventionstexten. I rättsfall har just kommen­ tarens uttalanden haft en avgörande betydelse för utgången av mål där utlämning för brott tillåtits.260 Se vidare 12.6.1.s. 68

7.Någon internationell definition och norm för bestämmandet av medbor­ garskapet som begrepp har inte kunnat uppnås på det internationella planet, utan man är här hänvisad till vad de enskilda staterna förordnar (se 6.3).261 I de internationella överenskommelser som finns på området har man därför koncentrerat sig på att försöka lösa de konflikter mellan olika medborgarskapslagar som är av betydelse för den enskilde. Bland de konventioner som specifikt har till syfte att behandla medborgar­ skapsfrågor märks först och främst 1930 års Haagkonvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar.262 Bestämmelserna i 1930 års Haagkonvention är inte särskilt långtgående. De anses dock vanligen vara sedvanerättsligt bindande, trots att antalet stater som rati124 ficerat den är relativt få.263 Andra konventioner på medborgarskapsom­ rådet är t ex 1966 års Internationella FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.264 Den nyaste konventionen är 1997 års Euro­ peiska konvention om medborgarskap.265 Bestämmelser om medborgarskap finns också i överenskommelser om mänskliga rättigheter, såsom t ex i 1948 års FN-förklaring om de mänsk­ liga rättigheterna,266 Europakonventionen267 och American Convention on Human Rights268. Dubbelt medborgarskap regleras bl a i 1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och angående mili­ tära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap.269 1997 års Europe­ iska konvention om medborgarskap som är neutral i fråga om dubbelt medborgarskap ersätter inte 1963 års Europarådskonvention, utan kon­ ventionerna kan existera sida vid sida (art 26 p 2a). Statslösas ställning behandlas i 1954 års FN-konvention om statslösa personers rättsliga ställning,270 och i 1961 års FN-konvention om be­ gränsning av statslöshet271. 1997 års Europeiska konvention om med­ borgarskap har också långtgående regler om statslöshet. I en ganska ny rekommendation om undvikande av statslöshet från Europarådet ges rekommendationer till staterna bl a baserade på 1997 års konvention.272 Kvinnors ställning skyddas i 1957 års FN-konvention om gifta kvin­ nors medborgarskap273 samt i 1979 års FN-konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor274.s. 68

8.125s. 69

9.Bestämmelser som berör medborgarskap finns också i 1951 års FNkonvention angående flyktingars rättsliga ställning,275 1 966 års FN-kon­ vention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,276 1967 års Europeiska konvention om adoption av barn,277 samt 1989 års Barnkon­ vention (FN)278. Dessutom finns bestämmelser om förvärv av medborgar­ skap i Fakultativa protokollen om förvärv av medborgarskap till 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser (FN),279 och 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser (FN)280. Det nordiska samarbetet kan nämnas som ett speciellt fall för undanröjande av kon­ flikter på medborgarskapsområdet.s. 70

10.1977 antog Europarådet två viktiga resolutioner på medborgarskaps­ området. Den ena gällde makar med olika medborgarskap. Den rekom­ menderade staterna att underlätta för en person att förvärva sin makes medborgarskap, och att avskaffa skillnader mellan man och kvinna.281 Den andra resolutionen rekommenderade staterna att underlätta för barn födda inom äktenskapet att bli medborgare om ena föräldern var med­ borgare.282s. 70

11.Sverige har tillträtt alla centrala överenskommelser, men endast Europa­ konventionen är direkt gällande så att den omedelbart kan tillämpas i domstol.283 1963 års Europarådskonvention om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och angående militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap sades dock upp av Sverige i samband med in­ förandet av 2001 års medborgarskapslag.284s. 70

1997 års Europeiska konvention om medborgarskap285

1.Idag höjs röster för att 1930 års Haagkonvention i vissa delar börjar bli lite ålderdomlig. I 1997 års Europeiska konventionen om medborgar­ skap har man därför önskat samla resultaten av den utveckling som skett i nationell och internationell rätt sedan tillkomsten av 1930 års Haag126 konvention. Konventionen representerar på flera punkter ett nytänkan­ de på medborgarskapsområdet. Konventionen är öppen, inte bara för Europarådets medlemsstater, utan även för andra stater (också icke-europeiska). Konventionens syfte är att fastställa god sed på medborgarskapsområdet, och att utgöra en allmän standard. Detta har sin bakgrund inte minst i upplösningen av Östeuropa, där många länder inte kände till eller godtog de principer som utarbetats i Västeuropa. Att tydliggöra de mest grundläggande väst­ europeiska principerna ansågs därför mycket viktigt, inte minst eftersom de nya demokratierna i öst behövde skapa nya medborgarskaps- och ut­ länningslagar. Konventionen har dock i dagsläget (maj 2004) bara rati­ ficerats av tolv länder (Albanien, Danmark, Island, Moldavien, Makedo­ nien, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Sverige, Tjeckien, Ungern och Österrike). Den gäller därför bara mellan dessa fa stater, och konventio­ nens genomslag är alltså ännu ganska litet. Konventionen trädde i kraft den 1 mars 2000, sedan den ratificerats av tre stater. Konventionen innehåller betydligt mer fullständiga regleringar av medborgarskapslagstiftningen än tidigare konventioner. Medan tidigare konventioner har varit begränsade till att gälla vissa specifika problem (statslöshet, dubbelt medborgarskap etc), har man i 1997 års konvention försökt samla många av de grundläggande principerna. En annan skillnad mot tidigare konventioner är också att 1997 års konvention är neutral i frågan om dubbelt medborgarskap. Konventionen innehåller principer till vilka staterna skall anpassa sina nationella lagstiftningar. Den skyddar individens rättigheter genom att kräva att konventionsstaterna skall ha skäliga medborgarskapslagar som tillämpas korrekt. Detta är naturligtvis av särskilt intresse för den som öns­ kar bli medborgare i ett annat land, för statslösa och för personer med dubbelt medborgarskap. Konventionen gäller bara för fysiska personer. Konventionen behandlar bl a förvärv, bibehållande och förlust av medborgarskap, dubbelt medborgarskap, militära förpliktelser vid dub­ belt medborgarskap, regler vid statssuccession och bestämmelser om sam­ arbete mellan konventionsstaterna. Den har fyra grundläggande princi­ per (art 4): var och en har rätt till ett medborgarskap, statslöshet skall undvikas, ingen skall godtyckligt berövas sitt medborgarskap, och ett förbud mot automatisk inverkan på den andre makens medborgarskap vid äktenskap, upplösning av äktenskap eller ändrat medborgarskap under äktenskap. Konventionen skall inte inverka på bestämmelser som ger mer förmånliga rättigheter för den enskilde i den nationella lagstiftning­ en eller i bindande internationella instrument (art 26). Det bör observeras att konventionen inte innehåller några regler för tvistlösning. I den mån konventionen kan anses vara ett uttryck förs. 70

2.127 accepterade folkrättsliga principer om mänskliga rättigheter och ett ut­ tryck för allmän folkrätt, skulle dock EU-domstolen vid tvister inom EU kunna hänvisa till konventionen, under förutsättning att frågan fal­ ler inom ramen för unionsrätten och EUs kompetens.s. 71

Normhierarki och fördragskonform tolkning

1.Detta avsnitt är endast avsett att vara en kort översikt och utgöra en bakgrund till den fortsatta diskussionen i denna avhandling.s. 72

Väsentligt för den enskildes rättsskydd i Sverige är Europakonven­

tionens ställning, och tolkning av svensk rätt mot bakgrund av Europa­

1.konventionen.s. 72

2.Ärenden som rör en kränkning av Europakonventionen anhängiggörs vanligen av en enskild fysisk eller juridisk person direkt vid Europadom­ stolen i Strasbourg. Den enskilde måste dock först ha uttömt alla in­ hemska rättsmedel. Genom sin omfattande praxis har Europadomstolen utvecklat individens rättsskydd och domstolen har, vad gäller fri- och rättigheter, blivit ett viktigt överstatligt organ.286s. 72

3.Europakonventionen gäller från den 1 januari 1995 som lag i Sverige. Sverige var ett av de sista länderna i Västeuropa att inkorporera konven­ tionen och den gäller som vanlig lag och inte som grundlag (till skillnad från t ex i Österrike).287 I regeringsformen har dock införts en bestäm­ melse i 2 kap 23 § som anger att lag eller annan bestämmelse inte får meddelas i strid med Sveriges åtagande enligt Europakonventionen. Det­ ta stadgande innebär att en lag eller annan bestämmelse som står i kon­ flikt med konventionen också står i konflikt med regeringsformen.288 Domstolar skall då inte tillämpa en sådan lag enligt RF 11 kap 14 §, som ju dock innehåller ett uppenbarhetsrekvisit.s. 72

4.Vad gäller Europakonventionens förhållande till nationell svensk rätt är individens skydd kumulativt, dvs individen kan göra båda systemen gällande.289 I praktiken innebär detta att det starkaste skyddet tillämpas. Europakonventionen och individens grundlagsfästa rättigheter skall dock inte anses utgöra en uttömmande reglering av det svenska rättighetsskyddet, utan detta kompletteras av hävdvunna allmänna rättsprinciper i svensk rätt.290 128 Formellt sett befinner sig Europakonventionen på samma nivå i normhierarkin som annan svensk lag. Samtidigt skall dock konventio­ nens särskilda karaktär och syfie beaktas.291 När den enskilde individens sak prövas i domstol skall konflikter mellan nationell rätt och Europa­ konventionen i första hand lösas genom tolkning, enligt principen om fördragskonform tolkning.2^2 Principen om fördragskonform tolkning innebär att den svenska lag­ regeln skall ges den tolkning som överensstämmer med internationella konventioner som Sverige ratificerat.293 Man presumerar att nationell rätt står i överensstämmelse med konventionerna. Wienkonventionen om traktaträtten blir av betydelse. Fördragskonform tolkning är en viktig huvudprincip, och skall tillämpas så långt det överhuvud taget är fören­ ligt med svensk lagtext. En ganska hårdhänt tolkning kan göras.294 Europakonventionen kan därför sägas befinna sig på en högre nivå än vanlig nationell svensk lag i en tolkningsmässig normhierarki. Eventuell utveckling i Europakonventionens praxis måste följas upp i Sverige genom lagstiftning eller rättstillämpning. Att Europakonventionen har en särskild ställning markeras av RF 2 kap 23 §.295 Om tolkning inte löser en konfliktsituation mellan nationell rätt och Europakonventionen hänvisar propositionen om inkorporering av Euro­ pakonventionen, vid verklig lagkonflikt, till lex posterior-principen (som innebär att en konventionsbestämmelse bör ges företräde framför en äldre svensk lag) och lex specialis-principen. Som en möjlig tredje princip hänvisas i propositionen till att en konvention om mänskliga rättigheter på grund av sin speciella karaktär bör ges särskild vikt vid konflikt med inhemska lagbestämmelser.296 Detta uttalande, som hänför sig till ett ut­ talande i Högsta domstolens remissyttrande, blev omdiskuterat under riksdagsdebatten.297 Rättsläget kan därför sägas vara resultatet av en kompromiss, men i sak torde Högsta domstolens uttalande ändå ha bär­ kraft.298 Europakonventionen tillämpas även inom EU-rätten (se 7.3) och som EU-medlem måste Sverige respektera Europakonventionen såsom en del av EU-rätten. Europakonventionen kommer därmed in på tvås. 72

5.129 sätt i svensk rätt, både som svensk lag och som en del av rättighetsskyddet i EU.299 När Europakonventionen tillämpas såsom EU-rätt har den företräde framför nationell svensk rätt (se nedan). Detta gäller dock bara på områden som faller inom EUs kompetensområde.300 Idag betraktas konventionens rättigheter som allmänna rättsprinciper inom EU, men i förslaget till EUs nya konstitution föreslås att EU skall ansluta sig till konventionen.s. 73

Genom principen om unionsrättens företrädesrätt har EU-rätten

1.företräde framför nationell rätt. Principen har fastslagits av EU-domsto­ len. Utvecklingen började i målet Costa mot ENEL.iQX I Internationale Handelsgesellschaft utvecklades principen och domstolen fastslog att EUrätten har företräde framför all form av nationell rätt, även författningar och grundlagar.302 I Simmentahl II fastslog domstolen att nationell dom­ stol är skyldig att tillämpa unionsrättsliga bestämmelser även om dessa strider mot senare tillkommen nationell rätt, och att unionsrättens före­ trädesrätt hindrar sådana lagstiftningsåtgärder som är oförenliga med EU-rätten.303 Idag är unionsrättens företrädesrätt allmänt accepterad så länge den säkerställer ett fullgott rättighetsskydd för medlemsstaternas medborgare.304s. 74

2.För att säkra individens rättsskydd framgår i RF 10 kap 5 § att riksda­ gen får överlåta beslutanderätt så länge EU har ett fri- och rättighets­ skydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och i Europakon­ ventionen och överlåtelsen inte rör principerna för statsskicket.s. 74