7.1 · Allmänt

1.Lagstiftarens förhoppning är att hänvändelseordningen skall kunna vara ett alternativ till skyddsombudstopp. En jämförelse skall därför göras ur ett inflytandeperspektiv. 7.1.1 Tillämpningsområde Hänvändeheordningen har ett något vidare tillämpningsområde än stoppningsrätten^ Hänvändelseordningen gäller även vid övning som leds av Försvarsmakten och vid sådan övning med kommunal organisation av räddningstjänst som avser verksamhet under höjd beredskap enligt 14 § AMF. Här gäller inte stoppningsrätten. En förklaring till skillnaden kan vara att hänvändelseordningen inte ingriper i försvarets och räddningskå­ rens ledningsrätt på samma sätt som stoppningsrätten gör. Tillämpningsstudien visade att både stopp och hänvändelse kom att omfatta också elever och barn, trots att de senare inte omfattas av AML och trots att det vare sig i lagtexten eller i förarbetena framgår att elever ingår i skyddsombudens skyddsområde. En förklaring till att elever och barn kom att omfattas av befogenheterna var att de vistades i samma loka­ ler som de arbetstagare som skyddsombuden företrädde. En annan förkla­ ring kan vara att skyddsombuden uppfattade att dessa grupper också ingick i deras skyddsområde. 7.1.2 Tider Hänvändelse och stopp år knutna till olika tider, men det saknade betydelse enligt tillämpningsstudien^1 Vid stopp gäller att en omedelbar fara skall ha uppstått för att vissa stopp skall kunna meddelas. Stopp kan också medde­ las om arbetsgivaren inte genast vidtar rättelse, då skyddsombudet vänt sig till denne och påpekat en brist. Stopp får tillämpas vid brott mot förbud då det vunnit laga kraft, Hänvändelseordningens tider innebär att ett skyddsombud har rätt att kräva att arbetsgivaren genast lämnar en skriftlig bekräftelse på att denne tagit emot skyddsombudets begäran. Arbetsgiva­ ren förväntas sedan lämna besked utan dröjsmål och beakta skyddsombu­ dets begäran inom skälig tid. Underlåter arbetsgivaren att uppfylla endera av de sistnämnda tiderna, har skyddsombudet rätt att vända sig till tillsy­ nen. Den är då skyldig att pröva om föreläggande eller förbud kan medde­ las. Stoppningsrättens tider skall vara uppfyllda innan stopp meddelas. A andra sidan kan ett skyddsombud som inte hinner vända sig till arbetsgi­ varen avbryta ett arbete. Hänvändelseordningens tider utan dröjsmål och inom skälig tid är förutsättningar för att tillsynen skall vara skyldiga att pröva ärendet, vilket är en viss skillnad i jämförelse med stoppningsrätten.s. 82

2.Tillämpningsstudien visade att nämnda tider inte hade någon större betydelse vare sig vid stopp eller vid hänvändelse. Tillsynen tog inte ställ­ ning till nämnda tider utan endast till de materiella kraven, som skydds­ ombuden ställde. En förklaring till att tiderna saknade betydelse var att det inte ingick i tillsynens uppgift att undersöka dem. Ett undantag skulle kunna vara om en arbetsgivare bröt mot ett förbud som ännu inte vunnit laga kraft. Något sådant fall var inte med i studien. 7.1.3 Formregler Stoppningsrätten har färre och otydligare formregler än hänvändelseord­ ningen.83 Stoppningsrätten har t.ex. inga krav på skriftlighet. Enligt hän­ vändelseordningen är arbetsgivaren skyldig att lämna skriftligt besked på att denne har mottagit skyddsombudets begäran, om ombuden begär det. Stoppningsrättens bristande formkrav har lett att skyddsombud i vissa fall har ansett sig hindrade, då arbetsgivaren inte har respekterat stoppen. Arbetsgivarna å sin sida har i flera AD domar (AD 1979 nr 165, AD 2000 nr 92 och AD 2002 nr 98) hävdat att de inte uppfattat att stopp medde­ lats.84s. 298

3.En likhet är att skyddsombuden skall vända sig till arbetsgivaren för att få rättelse innan stopp meddelas respektive innan skyddsombudet gör framställan till tillsynen.s. 298

4.Tillämpningsstudien visade att tillsynen inte ställde några särskilda krav på vem i linjeorganisationen som skyddsombuden hade vänt sig till före framställan gjordes till myndigheten. Frågan blev inte lika aktuell vid stopp, eftersom tillsynen enligt ett TjMed krävde att det skulle vara arbets­ givaren och inte skyddsombudet som begärde tillsynens ställningstagande. A andra sidan tillämpades denna regel något olika, eftersom vissa skydds­ ombud kontaktade tillsynen vid stopp. Tillsynen var då i vissa fall villig att göra inspektion. Det kan bero på att de bortsåg från gällande TjM och ex officio gjorde inspektion vilket den har rätt till eller att de uppfattade skyddsombudets framställan som ett krav enligt hänvändelseordningen. En förklaring till att hänvändelseordningen har fler och tydligare formreg­ ler än stoppningsrätten kan bero på att den har tagit intryck av parternas tidiga avtal om säkerhet, där det fanns en mycket utvecklad hänvändelse­ ordning. Det är svårt att förstå att stoppningsrätten som är så ingripande inte har fatt fler formregler. Det kan bero på att lagstiftaren kan ha upp­ fattat att för många formregler skulle ha varit hämmande för stoppnings­ rättens tillämpning, t.ex. vid omedelbar fara. Frånvaron av tydliga form­ regler vid stopp har enligt rättspraxis i AD bidragit till att skyddsombuden meddelat oklara stopp, som inte har respekterats av arbetsgivaren, vilket har varit till nackdel för skyddsombuden ur ett inflytandeperspektiv. Hänvändelse kan tillämpas för att påverka alla slag av brister i arbets­ miljön, medan stoppningsrätten förutsätter mycket speciella brister. De rättsliga förutsättningarna för att tillämpa hänvändelse är mycket lägre än vid stopp. Hänvändelse förutsätter att skyddsombuden bedömer att det finns ett behov. De rättsliga förutsättningarna för att tillämpa stopp är mycket högre. En förklaring till att hänvändelse har så låga krav kan vara att den ej så direkt som stoppningsrätten griper in i. arbetsgivarens led­ ningsrätt. Tillämpningen av hänvändelse och stopp hade både likheter och skill­ nader avseende orsakerna till att respektive befogenheter tillämpades. Det framkom att skyddsombuden oftast tillämpade stopp för att påverka psyko-sociala belastningar (39 fall), brister i luftkvalitet m.m. (37 fall) och förekomsten eller hanteringen av olika ämnen (31 fall). Skyddsombuden tillämpade oftast hänvändelse för att förebygga psyko-sociala belastningar (45 fall), ämnen (24 fall) och brister i luftkvalitet (19 fall). Det framkom att skyddsombuden tillämpade hänvändelse för att påverka också andra risker än vid stopp. Hänvändelse, men inte stopp tillämpades för att påverka bristande samverkan med skyddsombud och skyddskommittén (12 fall) och för att förebygga brister med anledning av arbetstid (10 fall). Skyddsombuden tillämpade oftast stopp och hänvändelse för att förebygga skador i samband med psyko-sociala belastningar, men orsakerna var mycket olika. Jag fann följande skillnader. Tabell IV:13. Våld och hot ledde nästan tre gånger så ofta till stopp som till hänvändelse 22 stopp och 8 hänvändelser medan brister i arbetsorganisationen/utbildning ledde till 17 hänvändelser, men endast till ett stopp. En förklaring till att skyddsombuden oftare tillämpade stopp än hänvändelse vid hot och våld kan vara att de uppfattade dessa brister som omedelbara och allvarliga faror. En förklaring till att det var fler hänvändelser än stopp med anled­ ning av arbetsorganisation/utbildning var säkerligen att skyddsombuden inte ansåg att dessa brister utgjorde någon omedelbar fara.s. 298

5.Brister i luftkvalitet m.m. ledde dubbelt så ofta (37 fall) till stopp som till hänvändelse (19 fall). En likhet var att bristande ventilation var den oftast förekommande orsaken både vid stopp (9 fall) och vid hänvändelse med (11 fall). En förklaring till att skyddsombuden tillämpade båda befo­ genheterna ungefär lika ofta kan vara att riskerna var lika, men att skydds­ ombuden bedömde dem olika. En annan förklaring kan vara att riskerna var olika och därför tillämpades stopp i vissa fall och hänvändelse i andra fall.s. 300

6.Förekomsten och hanteringen av olika ämnen ledde oftare till stopp än till hänvändelse. Skyddsombuden tillämpade stopp med anledning av ämnen i 31 fall och hänvändelse i 24 fall. En likhet var att de meddelade ungefär lika många stopp (11 fall) som hänvändelser (13 fall) med anled­ ning av lösningsmedel. En förklaring till det kan vara att olika skyddsombud gjorde olika bedömningar av begreppet omedelbar fara vid likartade brister med lösningsmedel. En annan förklaring kan vara att omfattningen av exponeringen av lösningsmedlen var olika. Exponeringen som ledde till stopp kanske var mer riskfylld och därför upplevdes faran som mer ome­ delbar. En skillnad var att hanteringen av härdplaster ledde till sju stopp, men inte till några hänvändelser. En förklaring kan vara att förekomsten av härdplaster uppfattades av skyddsombuden som omedelbar och allvarlig fara. Hänvändelseordningen kunde då inte tillämpas, eftersom den inte träder i kraft omedelbart. Det kan också ha varit så att hanteringen av härdplaster ansågs bryta mot vad skyddsombuden uppfattade som ett generellt förbud. Ett sådant stopp förutsätter inte omedelbar och allvarlig fara. Arbetstid och bristande samverkan enligt 6 kap. AML ledde endast till hänvändelser. En förklaring måste vara att dessa frågor inte uppfattades som omedelbar och allvarlig fara. Det kan bero på att de är förhandlingsfrågor. En förhandling om arbetstid tar viss tid. En förklaring till att bris­ tande samverkan enligt 6 kap. ledde till hänvändelse och inte till stopp berodde förmodligen också på att farorna inte uppfattades som omedel­ bara för någons liv och hälsa. De är också förhandlingsfrågor. Brister i lokaler ledde oftare till hänvändelse medan problem med ett visst arbete oftare ledde till stopp. Tabell IV:14. Tillämpning av hänvändelse och stopp. Tillämpningsstudien visade att skyddsombuden med stöd av hänvändelse önskade påverka lokaler i 42 %, relationer i 29 % inklusive samverkan enligt 6 kap. och visst arbete i 28 %. Det framkom att skyddsombuden med stöd av stopp ville påverka visst arbete i 45 %, brister i lokaler i 34 % och relationer t.ex. till viss vårdtagare, elever, eller i ledningsfrågor i 20 %. I de resterande 1 % av fallen var det svårt att klassificera orsakerna i dessa begrepp. En förklaring till att skyddsombuden oftare tillämpade hänvän­ delse med anledning av brister i lokaler berodde nog på att kraven är så låga. En förklaring till att skyddsombuden oftare tillämpade stopp för att påverka ett visst arbete berodde säkert på att problemen var mer avgrän­ sade. 7.1.4 Skyddsombudens ställning Huvudskyddsombuden meddelade oftast både stopp (58 %) och hänvändelse (55 %) enligt tillämpningsstudierna. Näst vanligast var att de regionala skyddsombuden tillämpade befogenheterna. De tillämpade hänvändelse (42 %) oftare än stopp (27 %). Det framkom att lokala skyddsombud med­ delade stopp i vissa fall (15 %) men tillämpade sällan hänvändelse (2 %). Då ska man ha i åtanke att skyddsombudens ställning inte framgick i 25 % av stoppen och i 15 % av hänvändelserna. I dessa fall fanns förmodligen ett stort antal lokala skyddsombud. Två elevskyddsombud tillämpade hänvän­ delse, men inga stopp. Lokala, regionala och huvudskyddsombud har samma rätt att tillämpa stopp som hänvändelse. Elevskyddsombud har inte rätt att meddela stopp. De har samma rätt som allmänheten att kontakta tillsynen. En förklaring till att det oftast var huvudskyddsombuden som meddelade stopp och tilllämpade hänvändelse kan bero på att befogenheterna var så ingripande att de överläts till huvudskyddsombuden. En förklaring till att lokala skydds­ ombud oftare tillämpade stopp än hänvändelse kan bero på att de befinner sig närmare den omedelbara risken, vilket är avgörande, då omedelbara faror uppstår. En förklaring till att regionala skyddsombud meddelade fler hänvändelser än stopp beror säkert på att de oftast inte befann sig i närhe­ ten då en omedelbar fara uppstår. 7.1.5 Kön Kvinnor tillämpade hänvändelse något mera sällan. Tillämpningsstudierna visade att kvinnor meddelade vart fjärde stopp men endast vart femte hän­ vändelse. En förklaring till att kvinnor meddelat så fa stopp och hänvän­ delser är att de flesta som meddelade stopp var huvudskyddsombud och regionala skyddsombud och de var oftast män. En annan förklaring kan vara att kvinnor har mindre förtroende för att tillsynen skall ge dem stöd än vad män har. Det kan bero på att AML och gällande föreskrifter är mer tillämpliga inom industrin än inom den offentliga sektorn t.ex. inom vård, skola och omsorg. En likhet var att kvinnorna som tillämpade stopp och hänvändelse gjorde det oftast med anledning av psyko-sociala belast­ ningar. Här fanns både likheter och skillnader. Kvinnor meddelade 43 stopp. Orsaken till 20 av dem var psyko-sociala belastningar. Tretton av dem gällde risk för våld och hot och fyra gällde trakasserier och bristande samarbete. Kvinnor meddelade 41 hänvändelser och tolv av dem med anledning av psyko-sociala belastningar. Hälften av dem gällde trakasse­ rier och bristande samarbete. 7.1.6 Elevskyddsombud Elevs kyddsombud^^ inte rätt att tillämpa stopp. De har inte heller rätt att kräva att tillsynen prövar om föreläggande eller förbud skall meddelas. Tillämpningsstudien visade att två elevskyddsombud gemensamt vände sig till Yl. De fick stöd i ett inspektionsmeddelande. En förklaring till det var att tillsynen ansåg att deras krav hade rättslig grund. Myndigheten har alltid rätt att ex officio ställa krav. Inga elevskyddsombud tillämpade stopp. 7.1.7 Rättsskydd Hindras skyddsombuden har de rätt till skadestånd från arbetsgivare och/ eller arbetstagare. Arbetsgivaren får inte heller ge skyddsombuden sämre arbets- eller anställningsvillkor. Samma regler gäller vid stopp som vid hänvändelse. Rätten till skadestånd vid stopp har prövats av AD i fyra domar. I en dom (AD 1979 nr 165) prövades tre olika fall. Skyddsombu­ den fick inte skadestånd i något av dessa fall, eftersom stoppen, dels var oklara (AD 1979 nr 165 fall A-2, AD 2000 nr 92 och AD 2002 nr 98), dels skett av ovidkommande skäl i ett fall (AD 1979 nr 165, A-3). Frågan om försämrade anställningsförhållanden vid stopp har inte prövats särskilt. Rätt till skadestånd har prövats i sex fall med anledning av att skydds­ ombud vänt sig till olika tillsynsorgan. Skyddsombuden fick skadestånd i samtliga fall. Det berodde på att AD fann att det var fel att säga upp skyddsombuden i fem fall (AD 1973 nr 45, AD 1978 nr 99, AD 1988 nr 162, AD 1997 nr 57 och AD 1998 nr 108) och att det var fel att ompla­ cera en vårdtagare tillika skyddsombud i ett fall (AD 1994 nr 56). Det är svårt att finna några större likheter i rättspraxis vad gäller rätten till skadestånd. Skillnaderna är desto fler. En skillnad är att skyddsombu­ den vid stopp oftast krävde skadestånd, då stoppen inte respekterades av arbetsgivaren. Skadestånd vid hänvändelser har oftast prövats i samband med uppsägningar. En förklaring till att skyddsombuden vid stopp inte erhållit skadestånd har varit att de inte har kunnat bevisa att det hade med­ delat stopp. En förklaring till det kan vara att stoppningsrätten har otyd­ liga formkrav. Lagstiftaren har ägnat mer utrymme åt att beskriva de fall då skyddsombuden har rätt att tillämpa stopp än att ge stöd för hur stop­ pen skall formuleras. En förklaring till att skyddsombuden vid hänvändelse erhållit skadestånd har bl.a. berott på att det har haft samband med att de har sagts upp, vilket är mycket mer ingripande och lättare att bevisa. Stoppningsrätten har vissa rättigheter, som inte har någon motsvarig­ het vid hänvändelse. Skyddsombud är uttryckligen befriadef rån skadestånd vid stopp enligt 6 kap. 7 § AML. Några motsvarande rättigheter finns inte vid hänvändelse, vilket beror på att den befogenheten inte innebär att skyddsombudet tar över arbetsgivarens ledningsrätt.s. 300