Stycket

1.Enligt 14 § tobakslagen och 10–11 § alkohollagen får en näringsidkare som marknadsför tobaks- eller alkoholvaror till konsumenter inte använda kommersiella annonser i periodisk skrift eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Inte heller får vid sådan marknadsföring användas kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program. Det gäller även sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen. I övrigt skall enligt 14 § andra stycket tobakslagen och 8 § alkohollagen vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter särskild måttfullhet iakttas. Reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak får inte företas. En marknadsföringsåtgärd som strider mot 14 § 1–2 st. 2–3 men. samt 14 a § första stycket tobakslagen kan dessutom medföra marknadsstörningsavgift enligt 22–28 §§ MFL. Av stor principiell betydelse i detta sammanhang är emellertid att MD nyligen förklarat att det absoluta förbudet mot marknadsföring av alkoholhaltiga drycker i periodisk skrift utgör handelshinder som strider mot de Europarättsliga principerna om fri rörlighet av varor. MD baserade sina domskäl på den tolkningsbesked som givits av EG-domstolen. Enligt MD skulle en proportionalitetsbedömning göras mellan __________ MD 2003:5 (Gourmet). Mål C-405/98 (Gourmet). 100 de allmänna nationella målen att skydda folkhälsan och privata intressen. Prövningen skulle vara inriktad på en bedömning i förhållande till kraven på att förbudet skall vara ändamålsenligt, nödvändigt och proportionellt. Vid en samlad bedömning ansåg domstolen, att annonsförbudet i dess dåvarande utformning var föga effektivt i förhållande till sitt syfte och när skyddssyftet ställdes mot förbudets betydelse som handelshinder enligt artiklarna 28 och 49 i Europafördraget, måste det betecknas som alltför långtgående och därmed oproportionellt i EG-rättslig mening. Den stränga lagstiftningen mot alkohol- och tobaksreklam har gjort det attraktivt för företag med kännetecken för sådana produkter att exponera dem för andra varor. Vanligen har detta skett genom s.k. merchandisingavtal, dvs. att innehavaren av ett varumärken för tobaksvaror eller alkoholhaltiga drycker licensierar rätten att använda det för artfrämmande ändamål, något som inte bara i Sverige utan även internationellt har ansetts skapa ett problem. Det har varit föremål för överväganden av den svenske lagstiftaren vid flera tillfällen. Det uppmärksammades i samband med behandlingen av de särskilda begränsningarna rörande alkohol och tobaksreklam i TF 1:9 1, enligt vilken undantag mot tryck- och yttrandefrihet gäller för annons i marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror. I propositionen med ändringarna i TF rörande alkoholoch tobaksreklam anfördes, att undantagsbestämmelsen inte hade en så vidsträckt innebörd att den medgav ingripande mot en annons så snart den avbildade alkoholhaltiga drycker eller återgav en röksituation. Ett ingripande förutsatte att en alkoholhaltig dryck eller tobaksvara marknadsfördes i annonsen. Så kunde emellertid vara fallet, även om annonsen i första hand avsåg reklam för annan vara. Avgörande blev bland annat det __________ En hänvisning till TF 1:9 1 ges i YGL 1:12.s. 2