1.Enligt huvudregeln är klanderfristen tre månader från den bolags stämma, på vilket det klandrade beslutet fattades. För beslut innebä rande godkännande av fusionsplan har enligt ABL 14:30 klanderfristen utsträckts till 6 månader. Såsom framgår av ABL 9:40 (jfrt med ABL 14:30), går rätten till klandertalan förlorad, om talan inte väcks inom klanderfristen. Ett bolagsstämmobeslut som klandras inom klanderfris-s. 180
2.357s. 180
3.VII. Klander av bolagsstämmobeslut ten kan emellertid verkställas genast, och om det inte är verkställbart utan registrering, kan registrering normalt ske. (Om registreringshinder, inhibition, etc. se nedan.) Vid klanderpreskription framgår emellertid enligt ABL, att hinder på grund av sådana omständigheter som kan för anleda klander icke längre föreligger (se ABL 18:4, 2 st.).s. 181
4.Klanderbestämmelserna ger emellertid intrycket av att motsatsvis måste följa, att klanderfristen i de s.k. nullitetsfallen är evig. Detta kan visserligen i allmänhet sägas vara riktigt i det första nullitetsfallet, dvs, där ett bolagsstämmobeslut strider mot tvingande bestämmelser, men kan inte utan vidare utsträckas till att omfatta de övriga nullitetsfallen. Nullitetsbestämmelserna i ABL 9:40, 2 och 3 p. får ju enligt vad som ovan framgått anses ha tillkommit till skydd för aktieägarna (minorite ten). Beträffande dessa fall kan sägas, att viss tids passivitet kan leda till att rätten till talan går förlorad. En sådan princip om passivitetsverkan har också kommit till uttryck i lagförarbetena (se SOU 1971:15 s. 245 och prop. 1975:103 s. 412): Inte heller i nullitetsfallen kan (med undan tag av brott mot tvingande regler) ogiltigheten alltid göras gällande hur länge som helst. En ”längre tids passivitet” från aktieägarnas sida kan enligt ”allmänna rättsregler” ha den verkan att de förlorar sin rätt att föra talan mot beslutet. Det ratio som ligger till grund för denna syn på pas sivitetsverkan är uppenbar: En ogiltigförklaring av ett bolagsstämmobe slut efter lång tid kan vara mycket skadlig för bolaget och dess intres senter (jfr SOU 1941:9 s. 557).s. 181
5.Inom ramen för lagstiftningsarbetet har tidigare förekommit förslag om varierande klandersfrister, alltefter hur allvarligt de materiella eller formella fel som förelupit får anses ha varit. I gällande rätt stipuleras i lagtexten uttryckligen endast två möjligheter, nämligen en klanderfrist om tre månader (alternativt sex månader enligt ABL 14:30) eller en i princip evig klanderfrist. När passivitetsverkan skall inträda i de nämnda nullitetsfallen är ytterst oklart. Enligt förarbetena skall, såsom nämnts ovan, frågan regleras av ”allmänna rättsregler”. Det är emeller tid fortsatt omstritt om det överhuvudtaget existerar en allmän grundsats om passivitet inom civilrätten (se härom t.ex. Cervin, Om passivitet inom civilrätten, och Passivitetsspörsmålet i senare nordisk praxis och doktrin, Karlgren, Passivitet, Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl.s. 181
6.358s. 181
7.10. Klanderpreskription och passivitetsverkan s. 122 ff. med vidare hänvisning till en mycket omfattande litteratur om passivitetsbegreppet). Så mycket tycks stå klart, att det saknas en gene rell princip om att passivitet kan leda till avtalsbundenhet, men att enligt särskilda lagbestämmelser passivitet kan medföra avtalsbundenhet eller åtminstone bevisverkan (presumtionsverkan). Utanför det lagreglerade området har rättspraxis präglats av försiktighet vad gäller att låta passi vitet leda till avtalsbundenhet, bevisverkan eller rättsförluster (se Ram berg op. cit. s. 124. Se om passivitet beträffande påkallandet av bodelningsförfarande, NJA 1993 s. 570 och vid entreprenad Högsta domsto lens dom av den 16 december 2002 T 4406-01).s. 182
8.Behandlingen av rättsverkan av passivitet i den rättsvetenskapliga doktrinen har hitintills haft en mycket stark anknytning till den centrala obligationsrätten (avtals-, köp- och kommissionslagen samt växel- och checkrätten och näraliggande rättsområden). De försök till att formulera allmänna rättsregler om passivitetsverkan utanför det sålunda lagstad gande området som har förekommit, har allt som oftast vilat på försik tiga analogier från det lagstadgade området (se främst Cervin, Om pas sivitet inom civilrätten och Karlgren, Passivitet. Karlgrens kapitel IX i sistnämnda monografi utgör en god illustration på det anförda). Såvitt kan överblickas, har passivitetsverkan inom ABL överhuvudtaget inte utretts. Det begränsat antal hållpunkter som ges för utformningen av en grundsats om passivitetsverkan inom aktiebolagsrätten är möjligen de allmänna överväganden som bildat det mycket bräckliga fundamentet för principer härom inom andra rättsområden.s. 182
9.Det uppenbara hinder som möter vid försöket att utarbeta en sådan allmän rättsregel för de ifrågavarande nullitetsfallen är, att det för de övriga fallen av klander (som icke utgör nullitetsfall) uttryckligen stad gas en klanderfrist om tre månader, och att sålunda motsatsvis borde följa, att i samtliga nullitetsfall kan talan väckas helt utan tidsbegräns ning. Denna utgångspunkt skall visserligen väga tungt i en slutbedöm ning, men skall icke tillerkännas avgörande betydelse. Redan det förhål landet att det i lagförarbetena indikeras, att talerätten kan förloras vid passivitet, är ägnat att mana till försiktighet vid sådana motsatsslut.s. 182
10.Härvid framträder intresset av att bolaget inte skadas på grund av en talan och ett domstolsavgörande långt efter det att bolaget inrättat sigs. 182
11.359s. 182
12.VIL Klander av bolagsstämmobeslut efter ett bolagsstämmobeslut. Mot detta skall vägas den enskilde aktie ägarens intresse av att göra gällande sina rättigheter, dvs. aktieägarintresset. Antas t.ex. att på grund av ett rent förbiseende ca. 20 % av aktie ägarna i ett bolag inte kallats till bolagsstämma för att där besluta om en riktad nyemission, men att sedan beslut härom ändå fattats, och antas vidare att samtliga aktieägare delgivits beslutsprotokoll härom, varför också samtliga aktieägare bibringats faktisk kännedom om emissionsbeslutet, vilket objektivt, berättigat intresse har några enskilda aktieä gare av de 20 % som ej kallades till bolagsstämman av att t.ex. ett år efter bolagsstämmobeslutet väcka talan däremot och få beslutet ogiltigförklarat? Skaderiskerna för bolaget är tydliga. Detsamma gäller insla get av spekulation: Ofta drivs den enskilde aktieägaren, som vill göra gällande sina rättigheter i ett fall som detta, av högst individuella vinst intressen, som tidoptimerats (i allmänhet intresset för att tvinga majori teten att lösa in minoritetsaktiema till ett förmånligt pris). Ett sådant intresse kan visserligen vara högst legitimt, men tillhör knappast de intressen som motiverat de ifrågavarande nullitetsbestämmelserna och avsaknaden av klanderfrist.s. 183
13.I det förhållandet att i nullitetsfallen saknas en lagstadgad klanderfrist avspeglas självfallet en intresseavvägning till förmån för de förförde lade aktieägarna. Samtidigt kan det med den inom passivitetsläran begagnade terminologin (se t.ex. Cervin, Passivitetsspörsmålet i senare nordisk praxis och doktrin s. 90 ff. med vidare hänvisning till nordisk doktrin) hävdas, att det allteftersom det passerat tid efter bolagsstämmo beslutet successivt sker en intresseförskjutning till förmån för bolaget och samtliga dess ägare. Svårigheten med att lägga en sådan ”abstrakt faktor” (se Cervin , Om passivitet inom civilrätten s. 234 ff.) till grund för en princip om passivitetsverkan i förevarande sammanhang är blott alltför tydlig, särskilt som inträdet av passivitetsverkan inte går att tids bestämma. Som ett komplement till en sådan ”abstrakt faktor” skulle man kunna laborera med en avtalsfiktion, innebärande en avtalsgrundad skyldighet för de förfördelade minoritetsaktieägarna att inom skälig tid väcka nullitetstalan. Nackdelen med sådana avtalsfiktioner är just att de är fiktioner utan tillräcklig rättslig förankring i avsaknad av aktieägaravtal el. dyl. Det skulle också kunna göras gällande, att det finns ens. 183
14.360s. 183
15.11. Klanderrätt och klandertalan mera allmän, associationsrättslig lojalitetsplikt med innebörd att aktie ägarna måste vara lojala mot bolaget och icke drivas i alltför stor utsträckning av personliga vinstintressen eller handla chikanöst (en annan ”abstrakt faktor” omnämnd av Cervin, op. cit. s. 239 ff.) mot bolaget eller eljest spekulera i bolagets skada (jfr. Nial, op. cit. s. 9 f. med fotnot 6). Sådana väsentligt abstraherade överväganden skulle måhända utmynna i en form av aktivitetsplikt för de förfördelade aktie ägarna eller möjligen en slutsats om att en längre tids passivitet skall ses som en viljeförklaring och accept (jfr Cervin op. cit. s. 176). Problemet med tidsbestämningen kvarstår emellertid. En utgångspunkt för tidsbe stämningen måste med säkerhet vara, att de förfördelade aktieägarna vunnit kunskap om nullitetsgrunden ifråga, eller i vart fall borde ha vun nit sådan kunskap. Utan sådan kunskap kan knappast någon aktivitets plikt utlösas.s. 184
16.De allmänna rättsregler om passivitet, till vilka lagförarbetena hänvi sar, är följaktligen tämligen abstrakta och dunkla. För det fall passivitet skall ges rättsverkan, vilket förordas, blir tidsbestämningen godtycklig. En prognos så god som någon är väl att en passivitetstid längre än sex månader (men kanske inte mer än tolv) torde krävas från tidpunkten för nyssnämnd kunskap om nullitetsgrunden.s. 184
17.I beaktande av de nu omtalade svårigheterna med tillämpningen av den s.k. passivitetsläran i svensk rätt är det uppenbart att de lege ferenda en lagstadgad klanderfrist är att föredra framför ett i högsta grad oklart rättsläge. Om sedan denna klanderfrist fastställs till att vara väsentligt längre än den allmänna klanderfristen, kanske dubbelt så lång eller mer därtill, må lämnas öppet (och är måhända mindre väsentligt).s. 184