1.Straff- och skadeståndsansvarets anknytning till förekomsten av myndig-s. 50
2.hetsutövning har ända sedan senare delen av 1970-talet kritiserats i mångas. 50
3.skilda sammanhang. Så väckte det mycket diskussion när det i rättsfallets. 50
4.RH 1994:70 fastslogs att en polisman inte hade gjort sig skyldig tills. 50
5.brott när han på tjänstgöringstid i en polisbil hade sexuellt umgänges. 50
6.med en berusad kvinna, vars hjälpbehov hade föranlett att polis tillkal-s. 50
7.408 lats." Även rättsfallet NJA 1987 s. 535 rör felaktigheter vars bristande samband med myndighetsutövning medförde att skadeståndsansvar i dess då gällande utformning inte ansågs föreligga, trots att en statlig myndighets agerande hade åsamkat en enskild stora skador.100s. 50
8.Eftersom eget budgetansvar på 1970-talet inte i någon högre grad förekom inom den statliga förvaltningen är det, såsom har nämnts i avsnitt 11.5 ovan, inte förvånande att föga debatt vid denna tid fördes om att misshushållning med allmänna medel depenaliserades genom ämbetsansvarsreformen. Curt Riberdahl framhöll emellertid redan då att försumlighet vid ekonomisk kommunalförvaltning efter år 1975 inte längre var effektivt rättsligt sanktionerat.101 Numera anses det ofta egendomligt att inte ens allvarlig misshushållning med allmänna medel normalt sett i sig konstituerar vare sig straff- eller skadeståndsansvar. Sålunda anförs i JK-rapporten ”Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig förvaltning” (1997) att det borde övervägas om inte en särskild straffregel skall införas mot sådana förfaranden.102s. 51
9.En förstärkning av det Sanktionssystem som skall skydda de offentliga funktionernas duglighet kan ske på olika sätt. Enligt min mening torde något av följande fyra tillvägagångssätt ligga mest nära till hands. För det första kan nuvarande ansvarssystem bibehållas oförändrade men tillämpas mer effektivt. För det andra kan det allmännas skadeståndsansvar vidgas utöver vad som följer av 3 kap. 2 och 3 §§ SkL. För det tredje kan ett nytt offentligrättsligt disciplinansvar skapas. För det fjärde kan de myndighetsexterna tjänsteförseelserna återföras till straffrätten såsom bötesbrott.s. 51
10.Problemen med det arbetsrättsliga ansvarssystemet är i hög grad knutna till att arbetsgivarmyndigheten eller motsvarande offentligt organ utövar en kombinerad polis-, åklagar- och domstolsfunktion, varvid enskilda saknar partsställning i ärendet. Särskilt på mindre arbetsplatser torde det därvid finnas en risk för att interna konflikter och personliga anti- respektive sympatier påverkar de arbetsrättsliga sanktionsbeslut som fattas. Såsom har nämnts i avsnitt 11.4 ovan kan svårigheterna att garantera objektivitet i de myndighetsinterna sanktionsärendena sålunda drabba både tjänstemän, som kanske missgynnas om de inte har ”goda” relationers. 51
11.409s. 51
12.med arbetsledningen, och medborgare, vars rättssäkerhet kanske missgyn-s. 52
13.nas om de har utsatts för försummelser begångna av tjänstemän som hars. 52
14.”goda” relationer med arbetsledningen. Grunddragen av det nuvarandes. 52
15.systemet har tillämpats sedan mitten av 1970-talet. Under denna tid hars. 52
16.i och för sig en del regler ändrats, inte sällan i syfte att stärka allmänhe-s. 52
17.tens rättssäkerhet. Enligt min mening är det emellertid inte sannolikt atts. 52
18.det skulle vara möjligt att utan att vidta ytterligare lagändringar åstad-s. 52
19.komma en effektivare och mer medborgarrättsligt orienterad tillämpnings. 52
20.av det redan befintliga ansvarssystemet.103s. 52
21.För de enskilda som drabbas av försummelser är möjligheten att få ska-s. 52
22.destånd troligen av större vikt än att en enskild tjänsteman utsätts för nå-s. 52
23.gon typ av sanktion. Att stärka medborgarnas position mot det allmännas. 52
24.genom en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar kan därförs. 52
25.tyckas ligga närmare till hands än förändringar av disciplin- eller straff-s. 52
26.ansvaret.104 En sådan utvidgning skulle kunna ske genom att 3 kap. 2 ochs. 52
27.3 §§ SkL togs bort och det istället angavs t.ex. att det allmänna skalls. 52
28.ersätta skador som vållas genom fel eller försummelse vid utförandet avs. 52
29.uppgifter för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, om anting-s. 52
30.en felet med hänsyn till omständigheterna har varit av allvarlig beskaf-s. 52
31.fenhet eller har kunnat föranleda straff- eller arbetsrättsligt sanktions-s. 52
32.ansvar. En av nackdelarna med denna typ av lagändring vore emellertids. 52
33.att s.k. socialt svaga samhällsmedlemmar sällan kommer sig för att vändas. 52
34.sig till JK eller väcka en tvistemålstalan för att ta till vara sin rätt.s. 52
35.Av Förvaltningspolitiska kommissionen anvisad, i avsnitten 12.2.3s. 52
36.och 14.3.2 ovan nämnd, förändring av sanktionssystemet genom en nys. 52
37.disciplinreglering skulle i motsats till justeringar i skadeståndslagen an-s. 52
38.tagligen innebära en viss skärpning av de enskilda tjänstemännens ansvar.s. 52
39.Trots detta är en sådan lagändring enligt min mening troligen politiskts. 52
40.möjlig att genomföra. Att göra de speciella faktorer som är knutna till des. 52
41.offentliga funktionerna, dvs. regeringsformens krav på saklighet, objek-s. 52
42.tivitet, legalitet och likabehandling, till utgångspunkt för ett nytt disci-s. 52
43.plinansvar förefaller rimligt. Ett sådant särskilt externt tjänsteförseelse-s. 52
44.ansvar skulle troligen kunna inordnas i LOA och omfatta såväl statligas. 52
45.som kommunala arbetstagare. Denna typ av tjänsteförseelseansvar skulles. 52
46.emellertid lida av samma svaghet som den sedan 1970-talet gällande dis-s. 52
47.410 ciplinprocessen, nämligen att ansvarsutkrävandet handhas av en arbetsgivarmyndighet eller motsvarande samtidigt som av försummelser drabbade medborgare saknar talerätt och varken kan kräva att höras, väcka en egen talan eller i anslutning till ärendet kräva skadestånd.s. 52
48.Det mest logiska och systemkongruenta sättet att förstärka sanktionssystemet till skydd för de offentliga funktionernas duglighet vore enligt min mening att återföra de myndighetsexterna tjänsteförseelserna till straffrätten såsom bötesbrott. Denna lösning skulle otvetydigt innebära en skärpning av de enskilda arbetstagarnas ansvar och är ur tjänstemannasynpunkt sålunda föga attraktiv.105 Ett återförande av myndighetsexterna tjänsteförseelser till straffrätten skulle emellertid kunna ske genom en ny bestämmelse i 20 kap. BrB med följande lydelse.s. 53
49.Den som i förtroendeställning eller till skada för enskilt intresse vid självständigt uförande av en uppgift, för vars fullgörande staten eller en kommun svarar, genom handling eller underlåtenhet uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa, åsidosätter vad som gäller för uppgiften, skall dömas för tjänsteförseelse till böter.s. 53
50.Att avgöra huruvida en uppgift är sådan att det är det allmänna som svarar för dess fullgörande kan ibland vara svårt. Uttrycket verksamhet ”för vars fullgörande staten eller kommunen svarar” förekommer emellertid i 3 kap. 2 § SkL, vilket stadgande har tillämpats i nästan tre decennier. Även om frågan om vilken omfattning som uttrycket verksamhet ”för vars fullgörande staten eller kommunen svarar” i 3 kap. 2 § SkL har inte är okomplicerad saknas anledning att anta att svårigheterna att tolka detta uttryck är större än svårigheterna att tolka myndighetsutövningsbegreppet.106 Huruvida en person ägnar sig åt uppgifter för vars fullgörande staten eller en kommun svarar är därvid, på samma sätt som utövande av myndighet, inte kopplat till vem man har som arbetsgivare utan till vad man gör.107 Sålunda bör privatanställda som har anförtrottss. 53
51.411s. 53
52.att självständigt utföra uppgifter, för vars fullgörande staten eller en kom-s. 54
53.mun svarar, omfattas av det straffrättsliga tjänsteförseelseansvaret.s. 54
54.Såsom framgår av avsnitt 5.1.1 ovan ansågs tjänstemännens ämbets-s. 54
55.ansvar i början av 1900-talet medföra att avtalsförbud rådde beträffandes. 54
56.ämbetsplikterna. Uppfattningen att straffrättsligt sanktionerade förplik-s. 54
57.telser inte kunde avtalas bort och att straffansvar inte kunde uppkommas. 54
58.genom civilrättsliga avtalsbrott var i och för sig historiskt väl förank-s. 54
59.rad.108 Numera finns emellertid åtskillig lagstiftning som gör det möjligts. 54
60.att överlämna myndighetsutövning till privata rättssubjekt. Således ärs. 54
61.det redan idag många privatanställda som genom sitt anställningsavtals. 54
62.har lagreglerade befogenheter, vilka är kopplade till straffansvar enligts. 54
63.20 kap. 1 § BrB. Några principiella betänkligheter mot att låta ett straff-s. 54
64.rättsligt tjänsteförseelseansvar följa av avtalsreglerade arbetsuppgifter tordes. 54
65.därför inte föreligga.s. 54
66.Huruvida någon vid fullgörandet av en viss uppgift, genom handlings. 54
67.eller underlåtenhet uppsåtligen eller av ej ringa oaktsamhet har åsidosatts. 54
68.vad som gäller för uppgiften, bör utan större problem kunna avgöras ut-s. 54
69.ifrån den praxis som finns rörande motsvarande lokution i 20 kap. 1 §s. 54
70.BrB. Rekvisitet ”vid självständigt utförande” saknar däremot motsvarig-s. 54
71.het i dagens lagstiftning. Detta kriterium för straffansvar förefaller emel-s. 54
72.lertid lämpligt mot bakgrund av att det inom den offentliga verksamhe-s. 54
73.ten, särskilt sedan 1987 års verksledningsbeslut, har pågått en utvecklings. 54
74.mot mål- och resultatstyrning, ett betonande av lednings- och organisa-s. 54
75.tionsstrukturer samt ökade inslag av individuell lönebildning.s. 54
76.Enligt min mening är det naturligt att den som antingen genom an-s. 54
77.ställningsavtal, muntligen eller på annat sätt uttryckligen åtar sig ansva-s. 54
78.ret för en viss uppgift måste räkna med att ha ett ansvar för just dennas. 54
79.uppgift. Misskötsel av ekonomiska transaktioner skulle omfattas av tjäns-s. 54
80.teförseelseansvaret såvitt avser personer som har specifika befogenheters. 54
81.att utföra sådana uppgifter och som alltså har en förtroendeställning. Ar-s. 54
82.betsplatsinterna försummelser, såsom sen ankomst och otillbörligt upp-s. 54
83.trädande mot medarbetare, skulle däremot i regel alltjämt kunna beivrass. 54
84.endast disciplinärt, under förutsättning att en sådan förseelse inte hars. 54
85.drabbat enskilda medborgare eller på annat sätt skadat ett enskilt intresse.s. 54
86.Fel som uppstår p.g.a. resursbrister i form av t.ex. arbetsbelastnings-s. 54
87.eller kompetensproblematik bör inte kunna läggas en enskild individ tills. 54
88.412 last, om det kan påvisas att problematiken i det särskilda fallet har varit känd för denne överordnade personer inom verksamhetens ledning. Personer, som har haft ledningsansvar för en verksamhet men har underlåtit att aktivt försöka att avhjälpa uppkomna svårigheter, torde däremot ibland skola kunna dömas för tjänsteförseelse, om svårigheterna har medfört t.ex. att enskilda medborgare har drabbats av försummelser. Tjänsteförseelseansvaret skulle således genom en sorts exculperingsförfarande kunna ledas uppåt inom en arbetsorganisation, i sista hand upp till politisk nivå. Ledamöter av beslutande statlig eller kommunal församling bör därvid emellertid alltjämt vara undantagna från straffansvar och istället inom ramen för sitt politiska uppdrag svara direkt inför väljarna.109 Exakt hur ett här skisserat straffbud bör vara utformat måste dock naturligtvis undergå ytterligare analys och utredning.s. 54
89.Om de externa tjänsteförseelserna återförs till straffrätten såsom bötesbrott skulle enskilda på ett enkelt sätt kunna fa skadestånd genom att, sedan lagakraftvunnen dom eller motsvarande förelåg, på grundval av principalansvaret vända sig till det allmänna med krav på ersättning i anledning av försummelsen.110 Dessutom skulle efter en sådan lagändring problem sällan kunna uppstå p.g.a. att ett handlande som har prövats i straffrättslig ordning kan föranleda disciplinansvar bara om gärningen har ansetts inte skola föranleda ansvar av annan orsak än bristande bevisning.111 Åsidosättanden av enskildas rättigheter som sker genom kumulerade felaktigheter är emellertid knappast möjligt att sanktionera effektivt genom utvidgningar av straffansvaret. Inte heller torde det vara möjligt att genom straffrättsliga förändringar åtgärda att den som i praktiken har begått ett fel ibland undgår ansvar p.g.a. sin underordnade ställning, samtidigt som ansvar inte kan utkrävas av den formellt ansvarige p.g.a. att denne anses ha kunnat förlita sig på den underordnades kompetens.112s. 55
90.413s. 55
91.Tanken att de externa tjänsteförseelserna bör återföras till straffrättens. 56
92.kan på samma sätt som min generella uppfattning att medborgarna skalls. 56
93.ha en stark position mot det allmänna ses som ett argumenterande förs. 56
94.att den offentliga sektorn skall försvagas. Brister inom de tjänstemanna-s. 56
95.rättsliga Sanktionssystemen torde emellertid inte i någon högre utsträck-s. 56
96.ning drabba välutbildade, intellektuellt kapabla individer. Dessa är näm-s. 56
97.ligen för det mesta bra på att tala för sin sak, överklaga och på andra sätts. 56
98.kräva sin rätt. Personer som är socialt marginaliserade och saknar närma-s. 56
99.re kunskaper om t.ex. hur rättssystemet fungerar är däremot vanligen is. 56
100.sådant underläge gentemot myndigheterna att de är tämligen skyddslösas. 56
101.när de behandlas felaktigt.113 Att fullgörandet av offentliga funktioners. 56
102.skall vara förenat med ett effektivt system för ansvarsutkrävande är en-s. 56
103.ligt min mening därför en fråga framför allt om att skydda socialt svagas. 56
104.samhällsmedlemmars fri- och rättigheter.s. 56
JO:s funktioner
1.Inom svensk förvaltningsverksamhet har inga mer omfattande korrup-s. 56
2.tionsskandaler med systematiskt maktmissbruk eller t.ex. mutbrottslighets. 56
3.inträffat i modern tid. Detta förhållande kan antas bero på att bl.a. of-s. 56
4.fentlighets- och självständighetsprinciperna har motverkat uppkomstens. 56
5.av korruption till den grad att sådan har förekommit endast i begränsads. 56
6.utsträckning. Så framhöll dåvarande JO:n Alfred Bexelius år I960 i an-s. 56
7.ledning av JO-ämbetets 150-års jubileum att ”några uppseendeväckandes. 56
8.upprensningar bland korrumperade tjänstemän ha icke förekommit i äm-s. 56
9.betets historia och icke heller har ombudsmännens verksamhet inneburits. 56
10.någon riskfylld kamp mot orätt och förtryck. Ombudsmännen böras. 56
11.emellertid icke lastas för att så icke varit fallet; sådana verkliga missför-s. 56
12.hållanden ha - om man bortser från sociala orättvisor utanför ämbetetss. 56
13.verksamhet - helt enkelt icke förekommit.”114s. 56
14.I uppsatsen "Grundlagsmodeller och maktdelning”, som ingår i de-s. 56
15.mokratiutredningens forskning, noterar Joakim Nergelius att ”en del avs. 56
16.motviljan mot domstolsmakt i vårt land troligen beror på att delar av des. 56
17.funktioner som en sådan maktutövning kan och bör fylla i en fungeran-s. 56
18.de demokrati (till exempel kontroll av maktmissbruk) istället utförts avs. 56
19.en fri och självständig förvaltning. Offentlighetsprincipen, JO-ämbetets. 56
20.och förbudet mot ministerstyre kan i all enkelhet ha fungerat lika effektivts. 56
21.414 och lett till samma resultat som en regelrätt maktdelning. Utvecklingen under de senaste åren har dock visat att inte heller dessa mekanismer är tillräckliga. Här finns en parallell till Storbritannien, där det ensidiga förlitandet på mycket gamla rättstraditioner inte längre tycks vara tillräckligt för att upprätthålla rättssäkerheten, varför en mängd konstitutionella reformer nu genomförts av den nya Labourregeringen. I Sverige har vissa av de gamla specialiteterna, till exempel JO-ämbetet, av allt att döma tappat en del av sin betydelse. Samtidigt har EG-rättens hastiga uppdykande i den svenska rätten ökat domstolarnas betydelse; dessa far antas ha större kompetens än andra organ att avgöra EG-rättsliga frågor och har dessutom ensamrätt på att begära förhandsbesked från EG-domstolen."115s. 56
22.Inträdet i EU har medfört att det svenska samhället ingår i en alltmer socioekonomiskt internationaliserad infrastruktur. De vanliga människornas inflytande över de politiska besluten synes därför ha blivit alltmer indirekt och sambandet mellan medborgarnas s.k. folkvilja och de politiska beslutsfattarnas ställningstaganden har blivit alltmer uttunnat. Inrättandet av ett europeisk ombudsmannaämbete uppfattas vanligen som ett led i försöken att bemöta kritiken mot EU:s s.k. demokratiska underskott.116s. 57
23.Den mer omfattande spridningen utomlands av ombudsmannainstitutet inleddes vid samma tid som riksdagen genom lagstiftning stadfäste att JO-ämbetet i huvudsak hade ersatt sin åtalsbefogenhet med vad som kan benämnas moraliskt verkande sanktionsmedel såsom vägledande uttalanden. Mot bakgrund av vad som har anförts i bl.a. avsnitt 8.5 ovan om de uppenbara svårigheterna för ett litet, extraordinärt ämbete att upprätthålla rättssäkerhet inom en stor offentlig sektor genom utkrävande av straffansvar är utvecklingen från åklagare till vägledare och riktlinjeproducent logisk. I praktiken innebar JO:s övergivande av åtalsfunktionen för kritiken som arbetsredskap att ämbetet anpassade sig till välfärdssamhällets villkor för extraordinär tillsyn. Sedan JO genom ämbetsansvarsreformen i huvudsak berövades möjligheten att genom åtal infoga sin tillsynsverksamhet i den ordinarie instansordningen har det emellertid framställts olika förslag om förstärkningar av ombudsmännens befogenheter. Så hars. 57
24.415s. 57
25.det anförts att JO borde kunna besluta om skadestånd till enskilda per-s. 58
26.soner som har drabbats av myndighetsförsummelser. Vidare har föreslagitss. 58
27.att JO borde ges rätt att överklaga myndighetsbeslut, att begära tolk-s. 58
28.ningsbesked hos de högsta instanserna samt att besluta om inhibition ochs. 58
29.om viten.s. 58
30.Enligt min mening skulle befogenhetsutvidgningar som på olika sätt is. 58
31.mindre eller större utsträckning åsyftar att infoga JO:s tillsynsverksam-s. 58
32.het i den ordinarie rättsliga verksamheten urholka JO:s ställning som ex-s. 58
33.traordinarie kontrollorgan.117 Så skulle ett införande av en sorts lagför-s. 58
34.klaringsinstitut genom att JO gavs rätt att inhämta tolkningsbesked hoss. 58
35.de högsta instanserna visserligen bereda ombudsmännen möjlighet atts. 58
36.frambringa mer otvetydigt auktoritativa tolkningar än ämbetets egna be-s. 58
37.slut. JO-uttalanden i majoriteten av ärenden, i vilka lagförklaring intes. 58
38.inhämtades, skulle dock troligen jämföras med de ärenden som genoms. 58
39.JO hade kommit under de högsta instansernas prövning och därvid fram-s. 58
40.stå som betydligt mindre auktoritativa än dessa. Sålunda skulle JO:s väg-s. 58
41.ledande synpunkter i vanliga uttalandebeslut troligen tappa åtskilligt is. 58
42.rättslig auktoritet om ett lagförklaringsinstitut införs.s. 58
43.På ett likartat sätt skulle enligt min mening ombudsmannabeslut oms. 58
44.viten mot myndigheter som inte har följt JO-anvisningar, liksom en in-s. 58
45.hibitions- eller överklaganderätt, urholka ämbetets ställning som extra-s. 58
46.ordinärt tillsynsorgan. Eftersom ombudsmännens beslut i sådana frågors. 58
47.torde kunna bli föremål för prövning inom den ordinarie instansord-s. 58
48.ningen skulle nämligen ombudsmännens partsställning inför domstolarnas. 58
49.förstärkas genom sådana befogenheter. Därigenom skulle JO:s legitimi-s. 58
50.tet som vägledare och riktlinjeproducent minska. Enligt min menings. 58
51.framstår därför inget av dessa förslag som särskilt konstruktivt.s. 58
52.En rätt för JO att besluta om skadestånd till enskilda skulle kunna ut-s. 58
53.mynna i oöverklagbara bifallsbeslut och framstår sålunda som en befo-s. 58
54.genhetsutvidgning som i princip vore möjlig att genomföra utan att för-s. 58
55.ändra JO:s nuvarande funktioner. Såsom har utvecklats närmare i avsnitts. 58
56.11.1.6 ovan ställer jag mig dock ändå tveksam till detta förslag, bl.a.s. 58
57.eftersom jag anser att ett återförande av de externa tjänsteförseelserna tills. 58
58.straffrätten skulle stärka de rättssäkerhetsintressen som ombudsmännens. 58
59.skall slå vakt om betydligt bättre än vad utvidgningar av JO:s befogenhe-s. 58
60.ter någonsin kan göra. Ett återförande av de externa tjänsteförseelsernas. 58
61.till straffrätten skulle i och för sig öka antalet JO-ärenden som prövas avs. 58
62.domstol och kan sålunda på samma sätt som ovan nämnda förslag sägass. 58
63.stärka ombudsmännens partsställning inför domstolarna. JO borde emel-s. 58
64.lertid kunna omgående lämna över ärenden i vilka brottslighet tycks has. 58
65.416 uppdagats för vidare handläggning av det vanliga polisväsendet. Såsom har påpekats i avsnitt 14.1.3 ovan torde det centrala för enskilda medborgare nämligen inte vara att JO-ämbetet har långtgående sanktionsmöjligheter utan att de offentliga funktionerna generellt är knutna till ett effektivt och välfungerande ansvarssystem, som ur medborgarnas synpunkt sett kan hanteras av ordinarie myndigheter likaväl som av JO.118s. 58
66.För att ett ombudsmannaämbetes preventiva verksamhet skall fungera fordras att ämbetets undersökningsbefogenheter inom tillsynsområdet är i stort sett obegränsade. Vidare fordras att ombudsmannafunktionen utövas av personer som har sådan auktoritet att deras uttalanden får genomslagskraf hos tjänstemän och politiker samtidigt som allmänheten känner förtroende för ämbetet. Båda dessa kriterier torde, såvitt jag kan bedöma, uppfyllas av JO. Även om det troligen föreligger en betänkligt stor diskrepans mellan JO:s faktiska verksamhet och de föreställningar som allmänheten ofta har om ämbetets funktion, fungerar JO på en rättsteoretisk nivå väl såsom vägledare och producent av handlingsdirektiv för den offentliga sektorn. Det förhållandet att allmänheten ibland hyser förhoppningar om att JO är någonting annat än en riktlinjeproducerande ”klagomur” rör egentligen inte JO utan är främst ett problem för riksdagen såsom ansvarig för det straff- och skadeståndsrättsliga tjänsteansvarets begränsade räckvidd.119 Ett mer komplicerat och svårutrett spörsmål är emellertid i vilken utsträckning som JO är ett effektivt kontrollorgan då det gäller att motverka lagöverträdelser i situationer då såväl tjänstemän som politiker anser att ”ändamålen helgar medlen”.s. 59
67.Såvitt känt har JO inte i modern tid uppdagat olagligheter som har härrört från regeringsdirektiv utfärdade såsom ett led i ett åsidosättandes. 59
68.417s. 59
69.av riksdagens maktutövning. JO:s legalitetskontroll av tjänstemännens. 60
70.saknar därför vanligen konstitutionell funktion. Sverige har dock sedans. 60
71.senare delen av 1910-talet styrts parlamentariskt, varför mer omfattandes. 60
72.motsättningar mellan lagstiftande och styrande makt har förekommit en-s. 60
73.dast i begränsad utsträckning. Om den styrande makten i en parlamen-s. 60
74.tarisk demokrati ger tjänstemännen olagliga direktiv är det ganska san-s. 60
75.nolikt att så sker med riksdagsmaj ori tetens goda minne. I ett sådant falls. 60
76.har uppenbarligen varken JK:s eller JO:s respektive huvudmän, dvs. riks-s. 60
77.dag och regering, något intresse av att fa eventuella lagöverträdelser när-s. 60
78.mare utredda.s. 60
79.Enligt min mening är det svårt att veta i vilken utsträckning som dets. 60
80.har förekommit olagligheter i Sverige som har accepterats av såväl riksdags. 60
81.som regering.120 I sammanhanget bör emellertid noteras att såväl JK soms. 60
82.JO på 1970-talet gjorde vissa, ur medborgarrättslig synpunkt föga fram-s. 60
83.gångsrika, försök att utreda förhållanden som knöt an till IB:s i viss måns. 60
84.grundlagsstridiga åsiktsregistrering. I JO:s ämbetsberättelse avslutas ären-s. 60
85.det JO 1975/76 s. 132, som omfattar nästan 40 sidor, av JO Thyressons. 60
86.med konstaterandet av att det ”synes knappast meningsfullt att söka for-s. 60
87.ska vidare i vad som förevarit”, varför ytterligare åtgärder inte vidtogs i sa-s. 60
88.ken. När JO Thyresson i påföljande års ämbetsberättelse redovisade sinas. 60
89.slutsatser av 1975 års s.k. sjukhusaffär i Göteborg utmynnade ärendet, JOs. 60
90.1976/77 s. 49, i ett likartat beslut. Även JK:s utredning av de senare hän-s. 60
91.delserna, som JK Gullnäs färdigställde år 1979, utmynnade i ett konsta-s. 60
92.terande av att det inte gick att dra några säkra slutsatser om de förhållan-s. 60
93.den som hade utretts.121s. 60
94.Polisväsendet och militären omfattas avJK:s och JO:s tillsyn. Däremots. 60
95.saknar dessa ämbeten behörighet att granska statsråd, fackföreningar ochs. 60
96.politiska partier, vilket förhållande möjligen försvårade utredandet av des. 60
97.närmare omständigheterna kring IB och säkerhetstjänsten. I ett arbetes. 60
98.från början av 1990-talet uppges emellertid att JO Thyresson först skalls. 60
99.ha bestämt sig för att ”ta i med hårdhandskarna” men sedan dämpat sigs. 60
100.”efter påtryckningar från ÖB”.122 JK Gullnäs framstår i detta arbete i ochs. 60
101.för sig som den ende som vid denna tid gjorde ett allvarligt menat försöks. 60
102.att undersöka den åsiktsregistrering som bedrevs av SÄPO samt IB ochs. 60
103.418 säkerhetstjänsten. Även Gullnäs avslutade dock sin utredning utan egentligt resultat, delvis p.g.a. ovilligheten från ett flertal personer att besvara hans frågor.123s. 60
104.Dessa händelser knyter an till något som, åtminstone såvitt är känt, tycks ha varit en enstaka om än en omfattande företeelse. Att lägga ovannämnda ärenden till grund för några mer långtgående allmängiltiga slutsatser är därför svårt. Sammantaget måste dock konstateras att såväl JO som JK var uppenbart oförmögna att tillvarata medborgarnas rättssäkerhet i situationer som hade ett nära samband med politiskt känsliga företeelser.124 Med hänsyn till den traditionella oviljan i Sverige mot juridiska överprövningar av politiska beslut hade det enligt min mening emellertid snarast varit förvånande om kontrollorgan som JK och JO hade beivrat eller på annat sätt förhindrat förekomsten av olagliga men av merparten av det politiska etablissemanget accepterade åtgärder.125s. 61
105.419s. 61