Hela artikeln

1.1.5 Utlämningsinstitutet i rättssystemet 72s. 72

2.1.5.1 Utlämningsrätten i ett större sammanhang 73s. 72

3.1.5.1.1 Den folkrättsliga aspekten 73s. 72

4.1.5.1.2 Den nationella aspekten 76s. 72

5.1.5.2 Utlämning och mänskliga rättigheter 81s. 72

6.1.6 Alternativ till utlämning 87s. 72

7.1.6.1 Inledning 87s. 72

8.1.6.2 Åtgärder på den anmodade statens territorium 88s. 72

9.1.6.2.1 Rättegång och straffverkställighet i dens. 72

10.anmodade staten 89s. 72

11.1.6.2.2 Överföring av lagföring 98s. 72

12.1.6.2.3 Överförande av straffverkställighet 103s. 72

13.1.6.3 Överförande av individen till den ansökande statenss. 72

14.territorium 109s. 72

15.1.6.3.1 Allmänt 109s. 72

16.1.6.3.2 Bortförande eller kidnappning 111s. 72

17.1.6.3.3 Informellt överlämnande 118s. 72

18.1.6.3.4 Tillämpning av utlänningslagen 121s. 72

Villkor för utlämning 129

1.2.1 Kravet på dubbel straffbarhet 132s. 72

2.2.1.1 Nuvarande reglering 132s. 72

3.2.1.2 Skäl för regleringen 134s. 72

4.2.1.3 Tolkning av regleringen 139s. 72

5.2.2 Förbudet mot utlämning av egna medborgare 152s. 72

6.2.2.1 Nuvarande reglering 152s. 72

7.2.2.2 Skäl för regleringen 155s. 72

8.2.2.3 Tolkning av stadgandet 161s. 72

9.2.3 Kravet på viss svårhetsgrad och viss påföljd 164s. 72

10.2.3.1 Nuvarande reglering och tolkning av denna 164s. 72

11.2.3.2 Skäl för det aktuella stadgandet 168s. 72

12.2.4 Accessoriska brott 170s. 72

13.2.5 Förbudet mot utlämning för militära brott 173s. 72

14.2.5.1 Nuvarande reglering och tolkning av denna 173s. 72

15.2.5.2 Skäl för regleringen 174s. 72

16.2.6 Förbudet mot utlämning för politiska brott 176s. 72

17.2.6.1 Nuvarande reglering 176s. 72

18.2.6.2 Skäl för regleringen 179s. 72

19.2.6.3 Tolkning av regleringen 185s. 72

20.2.7 Förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse 191 8s. 72

21.2.7.1 Nuvarande reglering 191s. 191

22.2.7.2 Skäl för regleringen 192s. 191

23.2.7.3 Tolkning av regleringen 192 2.8 Humanitära skäl 198s. 191

24.2.8.1 Nuvarande reglering 198s. 191

25.2.8.2 Skäl för regleringen 199s. 191

26.2.8.3 Tolkning av regleringen 200s. 191

27.2.8.3.1 Personens ungdom eller hälsotillstånd 205s. 191

28.2.8.3.2 Anknytning till Sverige 213s. 191

29.2.8.3.3 Tredjemanshänsyn -familjesituationen i etts. 191

30.vidare perspektiv 216s. 191

31.2.8.3.4 Rättegång och straffverkställighet i dens. 191

32.ansökande staten 219s. 191

33.2.8.3.5 Hänsynstagande till den ansökandes. 191

34.staten 225 2.9 Viss bevisning 226s. 191

35.2.9.1 Nuvarande reglering 226s. 191

36.2.9.2 Skäl för regleringen 228s. 191

37.2.9.3 Tolkning av regleringen 229s. 191

38.2.9.3.1 Dom i den ansökande staten 229s. 191

39.2.9.3.2 Häktningsbeslut i den ansökandes. 191

40.staten 234s. 191

41.2.9.3.3 Överenskommelse om att godta domars. 191

42.och häktningsbeslut 239s. 191

43.2.9.3.4 Utevarodomar 244 2.10 Ne bis in idem 252s. 191

44.2.10.1 Nuvarande reglering 252s. 191

45.2.10.2 Skäl för regleringen 254s. 191

46.2.10.3 Tolkning av stadgandet 256s. 191

47.2.10.3.1 Svenska avgöranden 256s. 191

48.2.10.3.2 Utländska avgöranden 260 2.11 Preskription 263s. 191

49.2.11.1 Nuvarande reglering 263s. 191

50.2.11.2 Skäl för stadgandet 264s. 191

51.2.11.3 Tolkning av stadgandet 267 2.12 Tillfälligt hinder mot utlämning 272s. 191

52.2.12.1 Nuvarande reglering 272s. 191

53.2.12.2 Skäl för regleringen 273s. 191

54.2.12.3 Tolkning av regleringen 273s. 191

55.2.12.3.1 Ett brottsbegrepp eller etts. 191

56.gärning sbegrepp? 273s. 191

57.9s. 191

58.2.12.3.2 Undergående av frihetsstraff ochs. 192

59.verkställighet av andra påföljder 275s. 192

60.2.12.3.3 Begreppet ” att stå åtalad för brott” 277s. 192

61.2.13 Specialitetsprincipen 280s. 192

62.2.13.1 Nuvarande reglering 280s. 192

63.2.13.2 Skäl för stadgandet 284s. 192

64.2.13.3 I vems intresse är stadgandet uppställt? 290s. 192

65.2.13.4 Tolkning av stadgandet 292s. 192

66.2.13.4.1 Brottsbegreppet, gärningsbegreppet ochs. 192

67.specialitetsprincipen 292s. 192

68.2.13.4.2 Exempel på situationer som faller utanförs. 192

69.specialitetsprincipens skydd 300s. 192

70.2.13.5 Förbudet mot vidareutlämning 302s. 192

71.2.13.6 Inskränkningar av specialitetsprincipen 304s. 192

72.2.13.7 Skyddets upphörande 307s. 192

73.2.14 Förbudet mot utlämning till extraordinär domstol 309s. 192

74.2.15 Förbudet mot utlämning för verkställandes. 192

75.av dödsstraff 311s. 192

76.2.16 Två eller flera stater begär utlämning av samma person 312s. 192

77.2.17 Villkorad utlämning 316s. 192

Utlämningsvillkorens samverkan 320

1.3.1 Introduktion 320s. 192

2.3.2 Kravet på dubbel straffbarhet 322s. 192

3.3.2.1 Kravet på dubbel straffbarhet och förbudet mots. 192

4.utlämning med hänsyn till humanitära skäl 322s. 192

5.3.2.2 Kravet på dubbel straffbarhet och förbudet mots. 192

6.utlämning vid preskription 325s. 192

7.3.3 Förbudet mot utlämning av egna medborgare 326s. 192

8.3.3.1 Förbudet mot utlämning av egna medborgare ochs. 192

9.kravet på dubbel straffbarhet 326s. 192

10.3.3.2 Förbudet mot utlämning av egna medborgare ochs. 192

11.förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 192

12.skäl 328s. 192

13.3.3.3 Förbudet mot utlämning av egna medborgare ochs. 192

14.situationen att flera länder ansöker om utlämnings. 192

15.av samma individ 329s. 192

16.3.4 Kravet på att det aktuella brottet skall vara av viss svårhets. 192

17.och en utdömd påföljd av viss stränghet 331 10 3.5 Möjligheten att bevilja utlämning för accessoriska brott 332 3.6 Förbudet mot utlämning för militära brott 333s. 192

18.3.6.1 Förbudet mot utlämning för militära brott och kravets. 332

19.på dubbel straffbarhet 333s. 332

20.3.6.2 Förbudet mot utlämning för militära brott ochs. 332

21.förbudet mot utlämning för politiska brott 334s. 332

22.3.6.3 Förbudet mot utlämning för militära brott ochs. 332

23.förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

24.skäl 334s. 332

25.3.6.4 Förbudet mot utlämning för militära brott ochs. 332

26.förbudet mot utlämning till extraordinärs. 332

27.domstol 335 3.7 Förbudet mot utlämning för politiska brott 335s. 332

28.3.7.1 Förbudet mot utlämning för politiska brott och kravets. 332

29.på dubbel straffbarhet 335s. 332

30.3.7.2 Förbudet mot utlämning för politiska brott ochs. 332

31.förbudet mot utlämning vid risk för svårs. 332

32.förföljelse 337s. 332

33.3.7.3 Förbudet mot utlämning för politiska brott ochs. 332

34.förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

35.skäl 339s. 332

36.3.7.4 Förbudet mot utlämning för politiska brott ochs. 332

37.förbudet mot utlämning till extraordinäras. 332

38.domstolar 340 3.8 Förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse 340 3.9 Förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

39.skäl 340s. 332

40.3.9.1 Förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

41.skäl och preskriptionskravet 341s. 332

42.3.9.2 Förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

43.skäl och förbudet mot utlämning med hänsyn tills. 332

44.principen om ne bis in idem 342s. 332

45.3.9.3 Förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

46.skäl och förbudet mot utlämning till en extraordinärs. 332

47.domstol 343s. 332

48.3.9.4 Förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitäras. 332

49.skäl och förbudet mot utlämning vid risk för döds­s. 332

50.straff 344 3.10 Beviskravet inom utlämningsrätten 344s. 332

51.3.10.1 Beviskravet inom utlämningsrätten och kravet pås. 332

52.dubbel straffbarhet 344s. 332

53.11s. 332

54.3.10.2 Beviskravet inom utlämningsrätten och förbudet mots. 333

55.utlämning med hänsyn till humanitära skäl 345s. 333

56.3.10.3 Beviskravet inom utlämningsrätten och förbudets. 333

57.mot utlämning med hänsyn till principen oms. 333

58.ne bis in idem 345s. 333

59.3.11 Förbudet mot utlämning med hänsyn till principen oms. 333

60.ne bis in idem 346s. 333

61.3.12 Specialitetsprincipen 347s. 333

62.3.12.1 Specialitetsprincipen och övriga principer inoms. 333

63.utlämningsrätten - skyddsaspekten 347s. 333

64.3.12.2 Specialitetsprincipen och kravet på dubbels. 333

65.straffbarhet - samarbetsfrämjande 349s. 333

66.3.12.3 Specialitetsprincipen och förbudet mot utlämnings. 333

67.vid risk för svår förföljelse 349s. 333

68.3.13 Flera länder ansöker om utlämning av samma person 350s. 333

69.3.14 Sammanfattning 351s. 333

Utlämningsvillkorens framtid - så vitt avser kravet på

dubbel straffbarhet, utlämning av egna medborgare och

specialitetsprincipen 357

1.4.1 Introduktion 357s. 333

2.4.2 Kravet på dubbel straffbarhet 358s. 333

3.4.3 Förbudet mot utlämning av egna medborgare 365s. 333

4.4.4 Specialitetsprincipen 372s. 333

Den europeiska arresteringsordern 378

1.5.1 Bakgrund 378s. 333

2.5.2 Överlämnande i stället för utlämning 379s. 333

Summary 388

Källor 400

Bilagor 434

Sakregister 439

1.12s. 333

Förkortningar

1.AIDS acquired immune deficiency syndrome AllmL lag (1957:668) om utlämning för brott Amsterdam- Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om fördragetEuropeiska unionen, Fördragen om upprättandet avs. 334

2.Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hörs. 334

3.samman med dem art. Artikel bl.a. bland annat BrB Brottsbalken (1962:700) CIACentral Intelligence Agency, den amerikanska under­s. 334

4.rättelsetjänsten DEA Drug Enforcement Administration Ds(Ju) Departementsserien (Justitiedepartementet) dvs. det vill säga EG Europeiska gemenskapema/gemenskapema EKMREuropeiska konventionen angående skydd för de mänskligas. 334

5.rättigheterna och grundläggande friheterna Etc.och så vidare EU Europeiska unionen Europadomstolen den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna f och följande sida f.d.före detta f.Kr.före Kristus FN Förenta Nationerna HD Högsta Domstolen HIV human immunbristvirus HovR hovrätt(en) jfr jämför JO Riksdagens justitieombudsmän/(ämbetsberättelsen) JT Juridisk tidskrift kap. kapitel Kommissionen den europeiska kommissionenför de mänskliga rättigheterna KU Konstitutionsutskottet KVS Kriminalvårdsstyrelsen m.mening m.m. med mera NATO North Atlantic Treaty Organisation NJANytt Juridiskt Arkiv, avd. Is. 334

6.13 NJA IINytt juridiskt Arkiv, avd. II NordLlag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,s. 334

7.Finland, Island och Norge NSL Narkotikastrafflagen (1968:64) NTfK Nordisk Tidsskrift for kriminalvidenskab osv. och så vidare p- Punkt p.g.a. på grund av PKK Partia Karkaren Kurdistan, Kurdiska arbetarpartiet Prop. Kungl. Majt:s eller regeringens proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RF Regeringsformen (kungjord genom KK 1974:152) RH Rättsfall från hovrätterna RIDP Revue Internationale de Droit Pénal RomfördragetFördraget om upprättande av Europeiska Ekonomiskas. 335

8.Gemenskapen RSV Riksskatteverket RÅRiksåklagaren s.sida SBL Skattebrottslagen (1971:69) SFS Svenskförfattningssamling s.k.så kallad SOU Statens offentliga utredningar SSL lagen (2000:1225) om straff för smuggling st.stycke SvJT Svensk Juristtidning SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter TBL lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott t.ex. till exempel TF tryckfrihetsförordningen (kungjord genom KK (1949:105) TfR Tidskrift for rettsvitenskap t.o.m. till och med UD Utrikesdepartementet UNHCR United Nations Office of High Commissioner for Refugees uppl. Upplaga vol.volym YGLYttrandefrihetsgrundlagen (kungjord genom förordningens. 335

9.1991.1469) 1913 års laglag 4 juni 1913 ang utlämning av förbrytare 1954 års UtlL Utlänningslag; given Stockholms slott den 30 april 1954 1989 års UtlL Utlänningslag (1989:529) 1995 års EU­Konventionen 1995 om ett förenklat förfarande för konventionutlämning mellan Europeiska unionens medlems­s. 335

10.stater 1996 års EU­Konventionen 1996 om utlämning mellan konventionEuropeiska unionens medlemsstaters. 335

Inledning

Ämnet

1.Det här arbetet behandlar den svenska utlämningsrätten. Utlämningsrät­ ten reglerar internationellt straffrättsligt samarbete vars syfte är att miss­ tänkta, tilltalade och dömda individer skall ställas inför rätta och/eller avtjäna straff. Utlämning aktualiseras när individen inte befinner sig i det land där rättegång skall hållas eller straffverkställighet skall avtjänas. I samarbetet kan stater antingen ha funktionen av att vara ansökande part (den som begär utlämning) eller anmodad part (den som beviljar utläm­ ning). Den stat som beviljar utlämning brukar regelmässigt kräva att ett antal förutsättningar skall vara uppfyllda för att man skall vara beredd att utlämna en eftersökt individ. Det är den anmodade staten som ställer upp villkoren. I praktiken har dessa villkor vuxit fram genom ett internatio­ nellt samarbete där stater måste beakta att de ena gången kan vara den anmodade parten men nästa gång den ansökande parten. En ovanligt re­ striktiv hållning slår ofta tillbaka på den anmodade staten då denna för egen del ansöker om utlämning.s. 336

Syftet

1.Mitt arbete har fem övergripande syften. För det första har jag haft ambi­ tionen att introducera läsaren i utlämningsrätten. Förutom att söka besva­ ra elementära frågor, som vad utlämning är, när aktualiseras den och hur, liksom att ge en kortfattad historisk beskrivning och peka på var utlämningsfrågan är reglerad i svensk rätt, har jag velat introducera läsaren i utlämningsrätten genom att sätta in denna (utlämningsrätten) i ett större sammanhang. Jag har ansett att en introduktion som börjar vid första para­ grafen i utlämningslagen och slutar vid dess sista paragraf knappast kan ge ämnet rättvisa. Det har framstått som mer intressant att söka sätta in utlämningsrätten i ett större perspektiv, dels genom att kortfattat beskrivas. 336

2.15 rättsområden som utlämningsrätten tangerar, dels genom att beskriva vilka andra vägar (såväl inom som utanför ett lands rättssystem) som står till buds när man av en eller annan anledning väljer att inte begagna sig av utlämningsinstitutet men likväl önskar att misstänkta, tilltalade och dömda individer skall bli föremål för rättegång och/eller avtjäna straff. För det andra har syftet med arbetet varit att redovisa och tolka de villkor som Sverige ställer upp för att bevilja en utlämningsansökan. Ut­ gångspunkten har här varit den svenska utlämningslagstiftningen och till denna hörande utlämningsavtal. I viss mån har syftet varit att i anslutning till de olika utlämningsvillkoren också ge förslag till förändring av den nuvarande utlämningslagstiftningen. Förutom en tolkning av de olika vill­ koren har jag sökt fastställa vilket eller vilka syften som kan tänkas ligga bakom vart och ett av villkoren. Många gånger har en sådan redovisning också varit intressant för själva tolkningen av villkoren. För det tredje har mitt syfte varit att undersöka om utlämningsvillkoren kan sägas samverka eller t.o.m. överlappa varandra. I jämförelse med mitt första syfte, dvs. att visa att utlämningsinstitutet är en del av rättssystemet och inte enbart en ”separat kropp” har jag sökt föra ner samma systemtän­ kande till utlämningsrätten som sådan. Jag tror att kunskap om själva utlämningsvillkorens samverkan kan vara särskilt intressant i tider då man söker förenkla och förnya utlämningssamarbetet och därmed står inför frå­ geställningen om gamla hävdvunna principer skall få finnas kvar eller inte. För det fjärde har jag sökt föra en förutsättningslös (och på intet sätt fullständig eller slutgiltig) diskussion kring framtiden för tre av utlämningsrättens villkor, närmare bestämt kravet på dubbel straffbarhet, för­ budet mot utlämning av egna medborgare och specialitetsprincipen.s. 336

3.Mot slutskedet av mitt arbete stod det klart att EU-ländema, genom att anta den europeiska arresteringsordem kommer att (den 1 januari 2004) överge det traditionella utlämningssamarbetet för ett överlämnandeförfa­ rande. Mycket kortfattat redogör jag därför för den europeiska arreste­ ringsordem i slutet av mitt arbete. En sådan introduktion (något annat är det inte, mycket mer kan sägas och kommer att sägas) till arresterings­ ordem får anses vara det femte syftet med mitt arbete.s. 337

Avgränsningen

1.En stor del av arbetet behandlar Sveriges roll i egenskap av anmodad stat. Detta kan förklaras med att bokens kapitel 2, som till sitt omfång är om­ fattande, behandlar tolkningen av de svenska utlämningsvillkoren. Man skulle kunna säga att bokens tonvikt ligger på Sveriges roll som anmo­ dad stat. Också kapitel 3 som behandlar utlämningsvillkorens samverkan 16 utgår huvudsakligen (men inte enbart; se t.ex. avsnitt 3.7.1 angående po­ litiska brott och kravet på dubbel straffbarhet) ifrån de svenska utläm­ ningsvillkoren och hur dessa samverkar. Detta innebär inte att Sveriges roll som ansökande part eller samspelet mellan att ena stunden vara ansökande part och nästa stund anmodad part saknar intresse eller förbi­ gås i arbetet. Detta mera ”dubbla” betraktelsesätt söker jag ge i kapitel 1 varav avsnitt 1.3 behandlar staternas och individernas roll i utlämnings­ samarbetet och avsnitt 1.4.5 ger allmänna riktlinjer om Sveriges roll som ansökande stat. Ett ”dubbelt betraktelsesätt”, där såväl den ansökande statens som den anmodade statens intresse beaktas, söker jag också ge i kapitel 4 som ställer frågan om några av de vanligt förekommande ut­ lämningsvillkoren skall behållas i morgondagens utlämningssamarbete. När det gäller bokens tonvikt är det emellertid ändå korrekt att säga att denna ligger på Sveriges roll som anmodad part. Utlämningsinstitutet kan behandlas utifrån ett flertal infallsvinklar, t.ex. från en bred folkrättslig aspekt, utifrån frågan om mänskliga rättigheter eller utifrån en mer nationell straffprocessrättslig aspekt. Min utgångs­ punkt är den sistnämnda med tonvikten på den straffrättsliga aspekten. Arbetet är tänkt att behandla utlämningssamarbetet generellt under fredstid. Någon begränsning av kretsen eftersökta individer, t.ex. till ekonomiska brottslingar eller terrorister, har inte gjorts. Den övervägan­ de delen av de brottslingar som finns bakom de behandlade paragraferna och rättsfallen är i stället konventionella brottslingar som gjort sig skyl­ diga till brott som i den svenska strafflagen finns i BrB eller den vanliga­ re specialstraffrättsliga lagstiftningen.1 Många arbeten har ett komparativt inslag. Något sådant konsekvent moment, i den bemärkelsen att jag genomgående jämför varje svenskt utlämningsvillkor med tolkningen av liknande villkor i t.ex. den franska utlämningsrätten finns inte. Däremot gör jag en hel del hänvisningar (ofta fotnotsvis) till utländska lösningar som jämförelser till de svenska utlämningsvillkoren. Det centrala har varit att ge exempel som har upp­ levts som intressanta (avseende det utlämningsvillkor som behandlas) oav­ sett från vilket land dessa exempel har kunnat hämtas. En annan tänkbar inskränkning hade kunnat vara att avgränsa utläm­ ningssamarbetet till att avse en begränsad krets av länder, t.ex. de nordiska länderna eller EU:s medlemsstater. Jag har inte gjort någon sådan begräns­ ning. I stället söker jag peka på olikheter exempelvis när det gäller det nordiska utlämningssamarbetet i relation till utlämningssamarbetet med stater med vilka vi saknar utlämningsavtal. Eftersom utgångspunkten har varit att behandla utlämningsvillkoren utifrån ett principiellt plan har dets. 337

2.17 många gånger varit intressant att peka på vilka skillnader som finns i det svenska utlämningssamarbetet beroende på vem som är ansökande part.s. 338

3.En annan begränsning av arbetet hade varit att helt utesluta de utläm­ ningskonventioner som skapats i EU eftersom dessa numera är tänkta att ersättas av den europeiska arresteringsordem. Jag har i vart fall tre för­ klaringar till varför en sådan avgränsning inte har gjorts. För det första innehåller arbetet, som påpekats ovan, en principiell granskning av ut­ lämningsvillkoren och EU-konventionema på området leder till att en rad principiella frågor kan ställas när det gäller förändringar av villkoren för utlämning. För det andra är det inte alls omöjligt (snarare troligt) att Sverige, i den mån landet söker förenkla utlämningssamarbetet med icke EU-länder, kommer att se på de förändringar och förenklingsförsök som gjorts i EU. För det tredje tillhör de nämnda konventionerna alltjämt den svenska regleringen av utlämningsrätten. Arresteringsordem skall börja tillämpas först den 1 januari 2004.s. 339

4.Trots att kapitel 2 har en nationell karaktär har jag i ett avseende beak­ tat en stor del utländsk litteratur. Detta rör frågeställningen kring varför ett visst utlämningsvillkor finns. Jag har ansett att svaret på en sådan fråga kan sökas också utanför svenskt material (ofta finns inte ens något sådant), dels därför att utlämningsvillkoren till stor del har utvecklats genom internationellt samarbete, dels därför att när man talar om över­ gripande syften bakom ett villkor blir nationella teknikaliteter beträffan­ de tolkningen av villkoret ofta är av mindre betydelse.s. 339

Dispositionen

1.Mitt arbetes disposition följer de fem olika syften jag har redovisat ovan. Dvs. kapitel 1 har en introducerande karaktär. Avsnitt 1.1-1.3 behandlar utlämningsinstitutet från ett allmänt perspektiv. Avsnitt 1.4 behandlar den svenska utlämningsrätten (däri inbegripet de mest centrala utläm­ ningskonventionerna som Sverige slutit) medan avsnitten 1.5-1.6 söker sätta in utlämningsrätten i ett vidare perspektiv, dels genom att peka på vilka rättsområden den tangerar dels genom att peka på vilka alternativa lösningar som kan tillgripas för att uppnå utlämningsinstitutets syfte, dvs. att se till att misstänkta, tilltalade och dömda individer ställs inför rätta och/eller får avtjäna straff.s. 339

2.Kapitel 2 behandlar tolkningen av de olika utlämningsvillkoren i den svenska utlämningsrätten. I kapitlet diskuteras också vilket eller vilka skäl som kan tänkas ligga bakom respektive villkor. Kapitel 3 visar hur utläm­ ningsvillkoren samverkar med varandra. Kapitel 4 ställer frågan om tre av utlämningsvillkoren, kravet på dubbel straffbarhet, förbudet mot ut­ 18 lämning av egna medborgare och specialitetsprincipen, skall finnas kvar i morgondagens utlämningssamarbete. Kapitel 5 behandlar den europeiska arresteringsordem. Därefter presenterar jag statistik avseende det svenska utlämningssam­ arbetet i en bilaga. En kortfattad beskrivning på engelska av arbetet ges i en s.k. summary och slutligen följer en käll- och litteraturförteckning. När det gäller utländska rättsfall kan det vara värt att nämna att dessa presen­ teras med fullständig hänvisning endast i käll- och litteraturförteckning­ en. I den löpande texten anges de utländska rättsfallen enbart med namn.s. 339

Terminologin

1.Förhoppningsvis skall de termer som används i mitt arbete inte kunna missförstås. Något kan dock sägas om vissa termer, särskilt för den som väljer att inte läsa boken i sin helhet. Till att börja med används orden stat och land synonymt. Med orden se vidare i fotnotsapparaten menar jag att man kan läsa ytterligare om den aktuella frågan i den litteratur till vilken jag hänvisar. Med ordet jämför i fotnotsapparaten pekar jag på en skillnad i jämförelse med vad som sägs i huvudtexten. Med ordet torde (som används ofta i kap. 2) markerar jag ett eget ställningstagande. När det gäller tolkningen av utlämningsvillkoren i det nämnda kapitlet menar jag alltså med ”torde” att jag föreslår att gällande rätt skall tolkas på det av mig angivna sättet. När det gäller förbudet mot utlämning med hänsyn till humanitära skäl talar jag ibland om en vid tolkning av förbudet. Härmed menar jag antingen en extensiv tolkning av 8 § AllmL (med beaktande av EKMR) eller rent av att de humanitära skälen får bli föremål för allmänna humanitära beaktanden genom Rege­ ringens fria prövningsrätt. När jag talar om statsintresset i vid bemärkelse (till skillnad från ett traditionellt synsätt där statsintresset ses i ett mot­ satsförhållande till individintresset) innefattas hänsynstaganden från sta­ tens sida avseende individen. Sådana hänsynstaganden hänger samman med att staten, som gör anspråk på att kallas rättsstat, söker värna mänsk­ liga fri- och rättigheter samt humanitära värden.s. 340

Forskningsläget

1.Det har inte tidigare skrivits någon avhandling i Sverige, eller ens i Nor­ den, som exklusivt behandlar utlämningsinstitutet. Närliggande områden, såsom frågan om jurisdiktion för internationella brott har behandlats av Falk i Sverige i avhandlingen Straffrätt och territorium (1976) och av Träskman i Finland i avhandlingen Straffrättsliga åtgärder vid brott meds. 340

2.19 främmande inslag (1977). Den förstnämnde har i sin avhandling också särskilt behandlat kravet på dubbel straffbarhet när det gäller utlämning. Bland något senare avhandlingar kan man nämna Iain Camerons avhand­ ling som också den behandlar jurisdiktionsfrågor. Delar av avhandlingen har omarbetats och utvecklats i The Protective Principle of International Criminal Jurisdiction (1994). Även om avhandlingar inte har skrivits som exklusivt behandlar utlämningsinstitutet så har det naturligtvis inte varit alldeles tyst i utlämningsfrågan i Sverige. Ett antal juridiska artiklar har författats antingen för att ge en introduktion till utlämningslagstift­ ningen eller för att debattera ett eller flera specifika utlämningsärenden. I artiklar och böcker som behandlar till utlämningen angränsande områden, t.ex. flyktingrätten och frågan om mänskliga rättigheter, har utlämnings­ frågan också lyfts fram. Vid särskilda sammankomster har internationellt straffrättsliga frågor behandlats och också ofta lett till att artiklar förfat­ tats på området. Det som har avhandlats har många gånger varit av in­ tresse för utlämningsfrågan även om denna inte har varit i huvudfokus. Exempelvis kan man nämna att svenska forskare, tillsammans med ut­ ländska forskare, inom ramen för en särskilt publikation (NTfK Double Criminality 1989) har behandlat kravet på dubbel straffbarhet inom det internationella samarbetet.s. 340

3.Utomlands har utlämningsfrågan ofta fått mer uppmärksamhet. Det finns en hel del utländska handböcker och även avhandlingar på området som antingen tar sin utgångspunkt i det egna landets utlämningslagstiftning eller behandlar utlämningsfrågan på ett folkrättsligt plan. I regel har de mer omfattande arbetena (läs avhandlingar) behandlat ett specifikt ut­ lämningsvillkor. Också en rad utländska sammankomster har lett till att internationellt straffrättsliga frågor har diskuterats och artiklar publice­ rats. Exempelvis kan man nämna skrifter som skapats inom ramen för straffrättsliga studier vid Max-Planck-Institutet i Freiburg im Breisgau, Tyskland. Särskilt kan man också nämna de årliga världsomfattande konferenser som anordnas av A.I.D.P. (the International Association of Penal Law) vid vilka internationellt straffrättsliga frågor diskuteras. Till dessa sammankomster publiceras sedan en rad artiklar, antingen som generella rapporter om det egna landet eller utifrån ett särskilt tema (som inte enbart behöver behandla ett visst slags internationellt samarbete utan tvärtom kan behandla en särskild fråga, t.ex. organiserad brotts­ lighet, utifrån flera infallsvinklar). Utlämningsfrågan har särskilt lyfts fram i International Review of Penal Law vol. 62 1991, men därefter återkommande behandlats i senare skrifter. I sammanhanget bör man också nämna de publikationer som härrör från the International Law Association där t.ex. frågor rörande utlämning och mänskliga rättigheter behandlas. 20s. 341

Utlämningsinstitutet

Introduktion

1.Inom utlämningsrätten behandlas det system av rättsregler och principer som styr samarbetet mellan stater för att möjliggöra såväl brottmålsrättegångar som verkställighet av brottmålsdomar på en annan stats territori­ um än det egna. Utlämningsinstitutet får anses vara en av hörnpelarna i det internationella straffrättsliga samarbetet. Frågan om utlämning aktualiseras då en stat begär att misstänkta, till­ talade eller dömda personer som befinner sig utanför dess territorium skall utlämnas till det egna territoriet för att där bli föremål för en brottmålsrättegång och/eller straffverkställighet. Eftersom varje stat enligt folkrätten har suveränitet över sitt territorium,2 är det nödvändigt att den stat där individen vistas samtycker till utlämning. Såvida inte individen självmant beger sig till den ansökande staten3 är ett utlämningsförfarande nämligen den enda möjlighet som existerar för att den ansökande staten skall kunna genomföra en brottmålsrättegång i vilken individen närvarar och/eller kunna låta denne avtjäna ett utdömt straff.4 Det klassiska skolexemplet på en utlämningssituation torde vara att X, som är medborgare i land A, begår ett brott på land A:s territorium, och därefter beger sig till land B som får motta en utlämningsbegäran från land A. Men situationen kan naturligtvis vara mer komplex än i skol­ exemplet. Ju vanligare det blir för människor att röra sig över nations­ gränserna för att besöka, arbeta eller leva i andra länder än det ursprung­ liga hemlandet, desto mer komplexa utlämningssituationer kan naturligtviss. 1

2.21 uppstå.5 Ett alternativt utlämningsscenario skulle kunna vara att X och Y tillsammans och i samråd förövar ett brott mot Z då de vistas i land C. Därefter beger sig de båda förövarna till land D, varvid land E, där Z har hemvist, önskar få X (som har dubbla medborgarskap, både i land D och i land F) och Y (som är medborgare i land A) utlämnade för det brott som dessa båda har begått mot Z. Samtidigt inkommer också land A med en utlämningsbegäran avseende sin medborgare Y och det brott som denne förövat mot Z. Land F agerar på samma sätt när det gäller dess medbor­ gare X. Ytterligare ett land, nämligen land G eftersöker Y och kort efter land A:s utlämningsbegäran kommer därför också land G in med en ut­ lämningsbegäran avseende Y. Av den sistnämnda ansökan framgår det att Y har rymt från ett fängelse i land G där han avtjänade straff för ett helt annat brott än det han förövat mot Z. Land G begär nu att Y omedelbart skall utlämnas för att avtjäna den återstående delen av fängelsestraffet. De båda exemplen illustrerar att utlämning handlar om straffrättsligt samarbete mellan stater. Det förhållandet att ett sådant samarbete kan in­ volvera alla världens länder får dock inte leda till ett antagande om att det skulle finnas en enda gemensam utlämningsrätt som delas av alla dessa länder. Tvärtom är utlämningsrätten, likt den internationella privat­ rätten, nationellt betingad på så sätt att varje land har sin egen utläm­ ningsrätt.6 Trots sin nationella karaktär kan man dock konstatera att olika länders utlämningsrätt är föremål för ett oerhört starkt internationellt inflytande. Ett flertal av de principer som t.ex. konstituerar den svenska utlämningsrätten återfinns därför också i flera andra länders utlämnings­ rätt.7 En rimlig förklaring till denna utveckling torde vara att de olika 22 ländernas utlämningsrätt i mångt och mycket utvecklats genom interna­ tionella avtal långt innan länderna beslutade att också lagfästa sitt utlämningssamarbete. Utlämningsrätten har således inte vuxit fram isolerat i vart och ett av världens olika länder utan i stället har den till mycket stor del varit frukten av diskussioner och överenskommelser länderna emellan. Också efter det att olika länder har lagfäst sin utlämningsrätt är det interna­ tionella samarbetet på utlämningsområdet ett ständigt incitament till för­ ändring av respektive lands inhemska utlämningslagstiftning. Med detta sagt bör man dock vara uppmärksam på att det förhållandet att en princip återfinns i ett flertal länders utlämningsrätt inte i och för sig behöver bety­ da att principen också tolkas på ett enhetligt sätt.8 Så är inte ens fallet om länderna sinsemellan har slutit utlämningsavtal i vilka principen upptas. Till grund för ett lands avgörande i ett utlämningsärende ligger i regel dels landets utlämningslagstiftning, dels ett utlämningsavtal mellan vis­ telselandet och det land som begär utlämning eller, för det fall avtal sak­ nas mellan de båda länderna, en ad hoc-överenskommelse mellan dessa.9 Sedan en stat mottagit en utlämningsansökan inträder ett ansvar för staten att se till så att den eftersökte individen verkligen överlämnas till den stat som framställt utlämningsbegäran om det är så att begäran be­ viljas. Genom sin utlämningslagstiftning har det förstnämnda landet vanligen en rad inhemska tvångsmedel till sitt förfogande, exempelvis reseförbud och häktning. Så länge som individen befinner sig på dess territorium är det detta lands polis-, åklagar- och rättsväsende som har rätt att agera och fatta beslut. Den främmande statens polis-, åklagaroch rättsväsende tar över först när individen överlämnats till denna. I såväl den svenska som den internationella straffprocessrättsliga litte­s. 1

3.23 raturen brukar man benämna den stat som begär utlämning den ansökande staten, medan den stat som mottar begäran ofta benämns den anmodade staten™ Jag kommer i fortsättningen att använda mig av dessa beteck­ ningar också i mitt arbete. För svensk rätts vidkommande regleras utlämningssamarbetet när Sve­ rige innehar rollen av anmodade stat i två lagar. Dessa lagar uppställer vissa villkor som måste vara uppfyllda för att en utlämningsbegäran skall kunna beviljas. Den ena, lag (1957:668) om utlämning för brott, behand­ lar utomnordiska ansökningar.^ I den andra, lag (1959:254) om utläm­ ning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, behandlas nordiska ansökningar)2 Till denna ansluter förordning (1982:58) om förfarandet vid utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. I sammanhanget kan man även nämna lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Lagen har skapats för att Sverige skall kunna uppfylla sina internationella åtaganden så att människor som har begått allvarliga brott mot internationell humanitär rätt också ställs till svars för sina handling­ ar inför den av FN:s säkerhetsråd inrättade internationella tribunalen.11 1 1 3012 Sveriges tillträde till Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen innebär också en rad förpliktelser. Däribland kan nämnas att Sverige skall överlämna misstänkta, tilltalade och dömda personer till den internatio­ nella brottmålsdomstolen om domstolen begär det enligt 3 § 1 st. och 2 st. lag (2002:329) om samarbete med internationella b*rottmålsdomstolen.™ Beträffande det motsatta förhållandet, dvs. då Sverige står som ansö­ kande part, finns några riktlinjer upptagna i förordning (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige. Dessutom finns det en erinran i 2 kap. 8 § 2 st. BrB (enligt den översyn som företagits av 2 kap. BrB skall stadgandet i framtiden återfinnas i 2 kap. 12 § BrB)14 om att Sverige, då landet har ansökt om utlämning, måste beakta de vill­ kor som den anmodade staten ställer upp. Jag har tidigare nämnt att ett land som mottar en begäran om utlämning måste konsultera sin utlämningslagstiftning för att se om det ansökande 24 landet uppfyller de i lagstiftningen angivna villkoren för utlämning. Så­ dana villkor behandlar i regel antingen karaktären av det aktuella brottet eller den eftersökte individen och dennes situation. Men det finns också stater som, förutom de angivna villkoren för utlämning, dessutom kräver att ett utlämningsavtal skall finnas med det ansökande landet för att de skall vara villiga att samarbeta i utlämningsfrågan. Andra länder kan i vart fall kräva att det ansökande landet avger en ömsesidighetsförklaring. Detta innebär att det ansökande landet måste garantera att det under liknande förhållanden skulle bevilja utlämning till den anmodade staten om denna stod som ansökande part.15 Sverige tillhör ingen av dessa båda kategori­ er utan är tvärtom villig att bevilja utlämning utan att för egen del kräva vare sig utlämningsavtal eller någon slags ömsesidighetsförklaring.16 När det gäller kravet att den ansökande staten måste ha slutit utläm­ ningsavtal med den anmodade staten brukar man i litteraturen, kanske alldeles särskilt i äldre litteratur, hävda att detta är typiskt för common law-ländema, medan man brukar påstå att civil law-ländema generellt accepterar utlämningsframställningar också då den ansökande staten inte är en avtalspartner.17 Några vattentäta skott mellan de olika kategorierna av länder existerar emellertid inte. Det finns länder som är s.k. civil lawländer men som ändå kräver utlämningsavtal, exempelvis Belgien och Nederländerna. Det finns också common law-länder, t.ex. Australien, som inte uppställer något generellt krav på att ett utlämningsavtal skall före­ ligga för att landet skall vara villigt att bevilja utlämning.18 Oavsett om ett land kräver utlämningsavtal eller inte för att samarbeta i utlämningsfrågor bör man vara medveten om att det i ett konkret ären­ de innebär en stor skillnad om det är så att det föreligger ett utlämnings­ avtal eller inte mellan den ansökande och den anmodade staten. Någon folkrättslig skyldighet att utlämna föreligger nämligen inte annat än då ett land har slutit ett utlämningsavtal med ett annat land.19 I ett så­s. 3

4.25 dant läge måste det avtalsslutande landet utlämna en eftersökt individ, förutsatt att de villkor som stadgas i utlämningsavtalet är uppfyllda. Det brukar därför generellt sägas att en viktig skiljelinje går mellan de länder som det anmodade landet slutit utlämningsavtal med och de länder som inte omfattas av sådana avtal.s. 5

5.För Sveriges del måste emellertid utlämningssamarbetet beskrivas något mer nyanserat än enbart med utgångspunkt i en skiljelinje mellan avtalsslutande och icke avtalsslutande stater. En särskild ställning i det svenska utlämningssamarbetet har så gott som alltid de övriga nordiska länderna haft, trots att några utlämningsavtal inte föreligger mellan dessa och Sverige. Länderna har i stället valt att lagstiftningsvägen skapa en särreglering avseende det nordiska utlämningssamarbetet. Den nordiska utlämningslagstiftningen karakteriseras av få villkor för beviljandet av en utlämningsframställning och vidare av ett mycket förenklat utlämningsförfarande, där åklagarna i de olika länderna ofta kan ta direktkontakt med varandra.20s. 6

6.I övrigt intar naturligtvis de länder med vilka Sverige har slutit bi­ eller multilaterala utlämningsavtal en särställning i enlighet med vad jag beskrivit ovan.21 När det gäller de bilaterala utlämningsavtalen har Sve­ rige slutit sådana med länder vars lagstiftning kräver, eller i vart fall vid avtalsslutandet krävde, avtal för att bevilja utlämning. När det gäller de multilaterala utlämningsavtalen är dessa resultat av arbeten som bedri­ vits i mellanstatliga organ som FN och Europarådet, båda organ i vilka Sverige intagit en aktiv roll. Särskilt förtjänar den europeiska utläm­ ningskonventionen att nämnas. Denna konvention har utarbetats i Europa­ rådets regi och dess syfte är att förstärka utlämningssamarbetet mellan Europarådets medlemsstater. I de av Europarådets medlemsstater som också är medlemmar i EU pågår vidare ett ständigt arbete för att förenkla och effektivisera utlämningssamarbetet inom EU. Man kan därför redan i dag, och säkerligen än mer så i framtiden, anse att EU:s medlemsstater har en särställning bland de länder med vilka Sverige har slutit utläm­ ningsavtal. Denna särställning börjar mer och mer närma sig det mycket speciella förhållande som Sverige har till de övriga nordiska länderna i utlämningsfrågor.s. 6

7.Slutligen kan man urskilja ytterligare en grupp länder när man talar om det svenska utlämningssamarbetet, nämligen de länder med vilka Sverige valt att inte sluta utlämningsavtal eller i vart fall inte övervägt en sådan möjlighet. Numerärt är detta den största gruppen av länder. Grup­ pen är på intet sätt homogen och skälen till varför några utlämningsavtal inte har slutits mellan dessa länder och Sverige kan naturligtvis vara av 26 vitt skilda slag. Inte minst har det dock, för samtliga länder, sin förklaring i det faktum att man från svensk sida konsekvent intagit ståndpunkten att man i så liten utsträckning som möjligt vill binda sig inför framtiden genom att sluta utlämningsavtal.22 Om det är så att dessa länder, liksom Sverige, inte har lagstiftning som kräver utlämningsavtal för att landet skall kunna bevilja utlämning finns det inga tungt vägande skäl för Sve­ rige att söka få till stånd några utlämningsavtal.s. 6

Utlämningsrättens historia fram till våra dagar

1.Man skulle naturligtvis kunna skriva tusentals sidor enbart om utläm­ ningsrättens historia.23 Det låter sig emellertid inte göras inom ramen för mitt arbete. En mycket kort historik fram till våra dagar kan dock vara på sin plats, och en sådan följer nedan. Den företeelse som i dag sorterar under begreppet utlämning har ett mångtusenårigt ursprung och torde därmed vara den äldsta formen av internationellt straffrättsligt samarbete. Världens äldsta utlämningsavtal anses vara det fredsavtal24 som slöts år 1280 f.Kr. mellan den egyptiske faraonen Ramses II och hettitemas kung Hattusili III i syfte att få ett slut på det syriska kriget. Förutom en överenskommelse om överlämnande av brottslingar stadgade avtalet evig fred mellan parterna, en allians mot gemensamma fiender, förpliktelser att värna handel och industri samt en reglering av emigrationen länderna emellan. Detta avtal speglar dåtidens syn på utlämningsinstitutet - ett sätt bland flera andra för att uttrycka välvilja och samarbetsvillighet gentemot ett främmande land som det var lämpligt att knyta vänskapsband med.25 Litet krasst skulle man kunna säga att efterlysta brottslingar i praktiken kom att bli en handelsvara bland andra handelsvaror. Tidigt kom de politiska brottslingarna att stå i centrum för utlämnings-s. 7

2.27 förfarandet. En politisk byteshandel utvecklades där furstar, feodalherrar och även kyrkans män26 utbytte politiska förbrytare mellan varandra. I jakten på de politiska förbrytarna kom utlämningssamarbetet så små­ ningom att expandera. I ett inledande skede hade samarbetet varit förbe­ hållet länder som stod på god fot med varandra. Snart kom emellertid utlämningssamarbetet att utvidgas till att omfatta även andra länder. Gam­ malt groll sköts i viss mån åt sidan. Det överskuggande intresset för sta­ terna blev kampen mot den egna statens fiende framför andra, nämligen de politiska förövarna.27s. 7

3.Under 1700-talet och 1800-talet ökade rörligheten mellan västvärldens länder. Nya transportmedel kom att ställas till människors förfogande i och med att järnvägsnätet byggdes ut och ångfartygstrafiken vann terräng. Det blev således väldigt mycket lättare att färdas över nationsgränserna. I den industriella revolutionens fotspår växte internationella storstäder fram. Dessa storstäder kom att förändra tillvaron radikalt för personer av utländsk härkomst som vistades i de olika länderna. Storstäderna blev en mångkulturell mötesplats och den utsatthet som utländska medborgare ofta erfarit tidigare blev mindre. Detta fick till följd att flertalet länder fick omvärdera innebörden av att leva i landsflykt. Tidigare hade ett liv i landsflykt allmänt betraktats som det värsta av de öden som kunde drab­ ba en enskild individ och därför hade de styrande ofta inte brytt sig om att eftersöka det egna landets konventionella brottslingar då dessa begav sig utomlands.28 Genom de internationella storstädernas framväxt blev landsflykten emellertid mer lockande för de människor som var på flykt undan rättvisan. Flertalet västerländska stater sökte som en konsekvens av detta att utvidga utlämningssamarbetet till andra områden än det rent politiska. Under 1800-talet slöts alltfler utlämningsavtal mellan staterna. 28 Ett flertal av de principer som utvecklades under denna period inom ut­ lämningssamarbetet skulle visa sig livskraftiga även in i vår tid.29 I och med födelsen av de revolutionära ideologierna i slutet av 1700talet förändrades gradvis synen på de politiska förbrytarna. Dessa sågs av de moderna demokratiernas ledare som frihetskämpar vilka skulle ges skydd, inte utlämnas. Som en viktig förklaring till denna ändrade inställ­ ning kan man nämna att de moderna ledarna för egen del ofta hade börjat sin karriär som politiska förbrytare innan de genom revolution hade lyckats störta det egna landets förhatliga regim.30 År 1833 kan betecknas som ett viktigt år i utlämningsrättens historia. Belgien lagstiftade då som första land om sitt utlämningsförfarande. Den belgiska lagen uppställde en rad villkor för att en utlämningsbegäran skulle beviljas. I tidens tecken undantogs de politiska brotten från utläm­ ningssamarbetet. Utlämningsförfarandet hade fram till dess helt och hål­ let vilat i det belgiska statsöverhuvudets händer, men nu infördes till och med en - om än begränsad - domstolskontroll i utlämningsärendena. Andra länder skulle komma att följa Belgiens exempel först långt senare. En domstolskontroll introducerades först år 1927 i Frankrike och år 1929 i Tyskland.31 Under 1900-talet har utlämningsinstitutet i de västerländska staterna kommit att bli en angelägenhet inte bara för regeringarna utan också för domstolarna. Individens rättsskydd har under 1900-talets senare del kommit att stå i fokus inom ett flertal rättsområden, utlämningsrätten är här inget undantag. Från att tidigare ha betraktats som ett objekt i utläm­ ningsförfarandet har individen kommit att mer och mer få ställning av ett subjekt. Denna förskjutning i synsättet vad gäller individens status i ut­ lämningsförfarandet avspeglar sig i de olika ländernas utlämningslag­ stiftning och utlämningsavtal på så sätt att stadgandena i dessa numera har en utformning som inte enbart tar hänsyn till statens intressen utan även till den enskilde individen.32 Parallellt med tendensen att stärka individens rättsskydd inom utläm-s. 8

4.29 ningsrätten pågår reformer i syfte att förenkla utlämningsförfarandet. Förenklingssträvandena syftar till att modifiera eller helt ta bort många av de villkor som tidigare uppställts för att bevilja utlämning och att minska domstolskontrollen i utlämningsärenden. Paradoxalt nog tenderar dessa reformsträvanden att urholka en del av de garantier som tidigare uppställts i just individens intresse. En sådan utveckling är särskilt tydlig vad gäller stater som står varandra nära, inte endast kulturellt och socialt sett, utan även i politiskt och ekonomiskt hänseende. Inom EU pågår ett intensivt arbete för att söka förenkla utlämningssamarbetet mellan med­ lemsstaterna. Det som länge ansågs vara det mest radikala förenklingsförslaget vilket innebar att utlämningsinstitutet i dess mer traditionella utformning borde ersättas av ett mer formlöst förfarande vann terräng efter terrorattentaten i New York den 11 september 2001 och EU-statema antog efter händelsen den s.k europeiska arresteringsordem vilken skall vara genomför i Sverige den 31 december 2003. Den 1 januari 2004 skall det tidigare utlämningsförfarandet mellan EU-statema ersättas av ett enk­ lare överlämnandeförfarande.33s. 9

Staternas och individernas roll i

utlämningssamarbetet

1.Från brottsbekämpningssynpunkt kan man konstatera att utlämning kan vara av intresse såväl för den ansökande som för den anmodade staten. Vanligtvis begärs en person utlämnad för att denne begått brott på den ansökande statens territorium.34 Intresset av att beivra brott försvinner inte bara för att gärningsmannen lämnar landet. Om en stat i ett sådant fall konsekvent skulle avstå från att begära utlämning, och om detta blev allmänt känt, är det sannolikt att flyktmöjligheten i sig skulle attrahera brottslingar. Åtminstone torde detta gälla personer som begått mycket grova brott och som därför löper en risk att dömas till långa fängelse­ straff. I de fall tillflyktslandet saknar vilja eller behörighet att lagfora dem skulle dessa, om de inte eftersöktes av det land där de förövat brott, annars gå helt fria.35 Det huvudsakliga skälet som ligger bakom den an­ sökande statens utlämningsbegäran har en nationell karaktär. Utlämnings­ institutet är nämligen ett medel för att realisera den inhemska straffrätten och de mål som denna anses vila på - individualprevention, allmänprevention, proportionalitetstänkande eller en blandning av dessa stora teorier.s. 10

2.När det gäller den anmodade staten och dess intresse av att bevilja ut30 lämning kan det, särskilt i de fall utlämningsansökan avser mycket grova brottslingar, säkerligen finnas en rädsla inför att de eftersökta individer­ na också kan begå brott på det egna territoriet. En utlämningsbegäran kan därför ur den anmodade statens perspektiv vara välkommen utifrån det egna statsskyddsintresset. En bieffekt av en beviljad utlämningsansö­ kan blir ju självfallet att den anmodade staten slipper ha individen på sitt territorium.36 Det torde dessutom inte vara alldeles ovanligt att det är just genom en utlämningsansökan som den anmodade staten får kännedom om en persons tidigare brottsliga förehavanden. En anledning till varför den anmodade staten beviljar den ansökande statens utlämningsbegäran är naturligtvis en önskan om att främja den ansökande statens rättsskipning. Men detta behöver långt ifrån vara det enda, eller övervägande, skälet till varför den anmodade staten medger utlämningsbegäran. Finns det ett utlämningsavtal, och är villkoren upp­ fyllda i detta, bryter staten mot sina folkrättsliga förpliktelser om den inte utlämnar. För det fall inget avtal föreligger är staten visserligen inte skyldig att utlämna men kan ändå finna fördelar med ett sådant förfaran­ de. Förutom att staten genom en restriktiv hållning kan vara rädd för att bli en lockande tillflyktsort för brottslingar, finns det andra mer taktiska skäl som kan motivera att en ansökan beviljas. Den anmodade staten kan ha egna utlämningsansökningar i åtanke, och genom att tillmötesgå den ansö­ kande statens begäran söker den borga för att den ansökande staten skall vara välvilligt inställd till dessa utlämningsframställningar i framtiden.37 Men skälen för att bevilja utlämning har inte enbart ansetts handla om ren och skär statsegoism. Man kan i vart fall ge två exempel som pekar på att det inte går att förklara hela utlämningssamarbetet och den anmo­ dade statens skäl för att bevilja utlämning enbart utifrån det egna statsin­ tresset. Det första exemplet som kan erbjuda en något mer nyanserad bild av utlämningsinstitutet rör den eftersökte individen. Under efterkrigstiden har fokus på ett helt annat sätt än tidigare satts på individen och dennes rättsskydd. Inte minst de inom FN och Europarådet utarbetade kon­ ventionerna på området för mänskliga fri- och rättigheter38 vittnar om en respekt för och en vilja att värna den enskildes rättigheter. En sådan ut­ veckling har också varit tydlig när det gäller utlämningssamarbetet. Des. 10

3.31 flesta länder har numera ställt upp ett flertal villkor i sin utlämningslag­ stiftning som tar tillvara individens intressen.39 Eftersom länderna är be­ redda att neka utlämning om dessa villkor inte är uppfyllda kan man inte enbart tala om att den ansökande staten styrs av ett egenintresse i utläm­ ningssamarbetet. I sådana fall, om egenintresset var allena rådande, skul­ le ju nämligen stater alltid bevilja utlämning för att på så sätt maximera de egna möjligheterna till att erhålla utlämning i framtiden.40 Man kan naturligtvis också fråga sig vad som egentligen menas med begreppet ”statsintresset.” Uppdelningen mellan ett statsintresse och ett individ­ intresse synes vanlig när man talar om utlämning och i modellen tycks det ligga ett motsatsförhållande mellan de båda. För egen del kan jag tycka att uppdelningen inte alltid ger en fruktbar förklaring. Bakom de stadganden som traditionellt hänförs till individintresset ligger, enligt min me­ ning, också ett statsintresse, nämligen att i egenskap av rättsstat behandla varje enskild individ med respekt för dennes fri- och rättigheter liksom att, vid behandlingen av individen, inte förbise humanitära hänsyn.41s. 11

4.Det första exemplet som förkastar den kanske litet gammaldags för­ klaringen att den anmodade staten beviljar utlämning uteslutande för att värna sitt statsintresse (i snäv bemärkelse) har därmed, som jag beskrivit ovan, sin utgångspunkt i hänsynstagande till individen. Det andra exemp­ let som ifrågasätter statsintresset såsom en uttömmande anledning till varför den anmodade staten beviljar utlämning tar i stället sin utgångs­ punkt i skäl hänförliga till det ansökande landet. Det finns nämligen de som påstår att beviljandet av en utlämningsansökan är en solidaritetshandling för att hjälpa en annan stat med dess brottsbekämpning. Den anmodade staten skulle alltså av solidaritet med den ansökande staten bevilja utlämning och detta alldeles oavsett om den anmodade staten i framtiden kan tänkas få behov av utlämning för egen del eller behöver frukta att de eftersökta individerna fortsätter sin brottsliga verksamhet på det egna territoriet.42 När det gäller särskilt avskyvärda brott, t.ex. terror­ dåd vilka leder till omfattande förstörelse och mänskligt lidande, kan 32 man i ökad utsträckning skönja en tanke om att den anmodade staten har ett moraliskt ansvar att understödja den ansökande staten i dess brotts­ bekämpning.43 44 Men med allt detta sagt måste man ändå tillstå att de tankar om ömse­ sidigt utbyte länder emellan som historiskt präglat utlämningsrätten allt­ jämt lever kvar. Reciprocitetsprincipen har en stark ställning inom hela det internationella samarbetet och utlämningssamarbetet utgör sannerli­ gen inget undantag på denna punkt. Tanken bakom reciprocitetsprincipen är att samarbetande länder skall vara beredda att ömsesidigt lämna var­ andra bistånd av samma slag och i ungefär lika stor omfattning.^ Ett tyd­ ligt exempel på reciprocitetsprincipens inflytande45 är naturligtvis det fak­ tum att vissa staters inhemska lagstiftning endast tillåter utlämning om ett utlämningsavtal föreligger med den ansökande staten. Ett annat exempel på reciprocitetsprincipens fotfäste är de stater vars inhemska lagstiftning kräver att den ansökande staten skall avge en ömsesidighetsförklaring med innebörd att den under liknande omständigheter skulle bevilja en ut­ lämningsansökan från den anmodade staten.46 Så långt framför allt staters intresse i utlämningssamarbetet. Om fokus i stället sätts på individen i utlämningssamarbetet kan man konstatera följande. Bland alla tänkbara former av internationellt straffrättsligt sam­ arbete torde utlämningsinstitutet vara den form av samarbete som är mest ingripande för individen. För den enskilde som inte längre får vistas i den anmodade staten, utan som i stället med denna stats hjälp sänds iväg till den ansökande staten, är utlämningen alltid ett ingrepp i friheten. Den ut­ redning som i Sverige föregår en utlämning är ofta förenad med frihetsberövande, ibland under lång tid.47 Dessutom behöver den ansökande staten inte vara hemlandet utan denna kan mycket väl vara en stat som indivi­ den saknar närmare anknytning till.s. 12

5.33s. 13

6.Visserligen har ländernas utlämningslagstiftning en rad villkor som är uppställda i individens intresse, men som alltid i en stat-individ relation kan man naturligtvis långt ifrån påstå att individen skulle vara en jäm­ bördig part i förhållandet till den ansökande och den anmodade staten. Ytterst vilar själva bedömningen i utlämningsärenden på den anmodade staten vars domstolar tolkar de olika utlämningsvillkoren och det är inom ramen för dessa villkor som individen, tillsammans med sitt ombud, får söka argumentera mot en utlämning.48 Det faktum att ärendets behand­ ling har en internationell karaktär kan innebära nackdelar för individen. Exempelvis kan det uppstå svårigheter när det gäller tillgång till ut­ ländskt material som individen och dennes ombud anser vara av relevans för utlämningsfrågan.49 Det är långt ifrån en självklarhet att individen, inför den ansökande statens inhemska domstol kan åberopa den s.k. specialitetsprincipen, vilken innebär att det ansökande landet inte får döma för andra brottsliga gärningar än de som upptagits i dess utlämningsbe­ gäran. I många länder ser de inhemska domstolarna sig nämligen inte bundna av överenskommelser som träffats på statlig nivå.50s. 14

7.För det fall individen skulle kunna lagforas i flera länder har denne inget omedelbart inflytande över frågan i vilket land en framtida lagföring skall företas.51 En sådan möjlighet skulle i och för sig på många sätt också kunna leda till helt absurda konsekvenser. En person som begått brott i ett land flyr till ett annat land, till vilket hon helt saknar anknyt­ ning, och när hon grips anför hon att i första hand önskar hon helt undslippa bestraffning (det var syftet med flykten) och i andra hand, för det fall straffet är lindrigare i det anmodade landet, att detta land tar över lagföringen. Det synes långt ifrån självklart att tillflyktslandet i ett sådant fall undantagslöst skall ta på sig kostnaderna för rättegång och eventuell straffverkställighet i stället för att utlämna den eftersökte personen.52s. 14

8.Även om individen inte kan anses jämställd med den ansökande och den anmodade staten i utlämningsförfarandet finns det, på ett plan, en ut­ vecklingstendens som går mot ett ökat inflytande för individen. Jag tän­ ker då på 1995 års EU-konvention53 (som när det gäller individinflytan­ 34 det utvecklats genom 1996 års EU-konvention) liksom Sveriges relativt nyligen omförhandlade utlämningsavtal med Kanada.54 I dessa överens­ kommelser har individen fått möjlighet att bestämma om specialitetsprincipen skall gälla i utlämningssamarbetet. I praktiken innebär det ökade inflytandet för individen att denne på egen hand kan ge det ansökande landet tillstånd att döma henne för andra brott än de brott som omfattas av landets utlämningsansökan samt också tillåtelse att vidareutlämna hen­ ne till ett tredje land. När man betecknar en sådan utveckling på utlämningsområde som ett tecken på ett ökat individinflytande bör man dock ha i åtanke att individinflytandet faktiskt har skapats av staterna för att utvidga - inte för att begränsa - utlämningssamarbetet.55 Den konflikt som kan skönjas mellan staters intresse av brottsbekämp­ ning och individers rätt till frihet är i och för sig inte unik för utläm­ ningsrätten. Snarare är det så att denna avvägning får anses vara straff­ rättens eviga dilemma. Till skillnad från den inhemska straffrätten finns det dock inom utlämningsrätten ett starkt internationellt inslag genom den ansökande statens roll i förfarandet. I utlämningsförfarandet ankom­ mer det ytterst på den anmodade staten att mot varandra väga de motstå­ ende intressen som representeras av å ena sidan den ansökande staten och å andra sidan den berörda individen. Intresseavvägningen kan natur­ ligtvis vara än mer komplex än ett slags tvåpartsförhållande mellan den eftersökte individen och den ansökande staten. Den ansökande statens intresse av att en utlämning kommer till stånd kan delas av andra länder då dessa ingår i en större gemenskap. Exempelvis torde samtliga EU-stater ha ett intresse av att en ekonomisk förbrytare som förskingrat EU-pengar utlämnas till något EU-land för att där ställas till svars för det begångna brottet. För individer som begått särskilt grova brott, t.ex. sådana som ägnar sig åt omfattande internationell narkotikasmuggling eller terrordåd, kan en utlämning för att möjliggöra lagföring vara något som ligger i så gott som hela världssamfundets intresse eller i vart fall vara av intresse för ett stort antal stater. Trots försök att avpolitisera utlämningsförfarandet genom att ge dom­ stolarna en större roll vid granskningen av utlämningsframställningar och säkra individens rättsskydd genom lagstiftning, präglas förfarandet alltjämt i dag av ett starkt politiskt inslag.56 Kanske kan detta inslag tyckas än mer laddat än tidigare. Medan gamla tiders härskare främst hade att ta ställning till om de önskade stå på god fot med den ansökande statens. 14

9.35 måste dagens anmodade stater, mot bakgrund av de rättsskyddsgarantier som uppställs till skydd för den enskilde, många gånger kritiskt granska sina vänners rättssystem.s. 15

10.I avsnittet rörande utlämningsrättens historia (se ovan avsnitt 1.2) har jag sökt peka på att utlämningsfrågan många gånger varit politiskt lad­ dad. Det vore naivt att tro att utlämningsfrågan i dag har förvandlats till något apolitiskt fenomen bara för att beslutanderätten har flyttats över till oberoende domstolar. En beviljad utlämningsansökan kan betyda så oändligt mycket mer än att en brottsling ställs till svars för begångna oförrätter eller får avtjäna ett straff som väntat denne. Ett beviljande av en utlämningsansökan kan exempelvis ge ledare i ett främmande land prestige och legitimitet inför de egna medborgarna och det övriga världs­ samfundet. En beviljad utlämningsframställning blir därmed ett bevis för att dessa accepteras och respekteras av andra länders ledare liksom också ett internationellt godkännande av det rättssystem som byggts upp i lan­ det. På samma sätt blir ett nekande en prestigeförlust som innefattar något mer än att en skyldig individ inte ställs till svars för sina handling­ ar eller att en dömd individ inte får sona sitt brott. En nekad utlämnings­ begäran som motiveras utifrån att en stat inte uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav i sin domstolsprocess eller att ett tänkt straff skulle vara oacceptabelt ger stöd åt inhemska kritiker som kan peka på att de inte är ensamma om sin kritik utan att tvärtom andra stater också fördömer det ansökande landets rättssystem.s. 16

11.För den anmodade staten kan utlämningsfrågan ibland bli politiskt laddad inte enbart på ett mellanstatligt plan utan faktiskt också på ett in­ rikespolitiskt plan. Även på ett inhemskt plan kan det nämligen finnas intressen som pekar åt det ena eller det andra hållet när det gäller frågan om en eftersökt individ skall utlämnas. Ett svenskt exempel kan hämtas från början av 1990-talet då ett antal ryska flygplan landade i Sverige sedan ryska medborgare under hot tvingat flygplanspersonalen att ta dem till Sverige.57 Ryssland begärde att förövarna, ofta unga pojkar, skulle ut­ lämnas såsom misstänkta för att ha gjort sig skyldiga till flygplanskapning. I Sverige bröt en debatt ut som bl.a. kom att handla om flygsäkerhet och piloternas liksom resenärernas utsatthet vid denna typ av brott. Det svens­ ka Pilotförbundet krävde öppet att de berörda individerna skulle utläm­ nas vilket också kom att ske i samtliga fall utom ett.58s. 16

12.Utlämningsfrågan kan t.o.m. bli laddad för det land som väljer att avstå från att begära utlämning och ikläda sig rollen av ansökande part. 36 Spanien begärde 1998 att Storbritannien skulle utlämna den f.d. chilen­ ske diktatorn och generalen Augusto Pinochet med anledning av de brott som begåtts i regimens namn mot människor vilka sedermera blivit spanska medborgare. I Sverige höjdes röster från bl.a. exilchilenare och aktivister inom området för mänskliga rättigheter för att också Sverige skulle begära Pinochet utlämnad för liknande brott. En sådan utläm­ ningsbegäran överlämnades dock inte från svensk sida. I den allmänna debatten ifrågasattes det om regeringspartiets (det Socialdemokratiska arbetarpartiet) uppvisade flathet kunde ha samband med att Sverige inlett förhandlingar om export av ett antal Jas-plan till Pinochets hemland Chile, där en eventuell brittisk utlämning av Pinochet till Spanien väckte kraftig kritik och bestörtning i vissa kretsar.59 Den svenska debatten kring frågan varför inte Sverige begärde Pinochet utlämnad illustrerar också den att utlämningsinstitutet inte är frikopplat från den politiska arenan. Förvisso kan ett lands utlämningssamarbete avpolitiseras genom att ge­ nerella regler uppställs för utlämning och genom att beslutanderätten överlämnas till domstolarna. Men i ett större sammanhang kan utläm­ ningsfrågan ändå få politiska konsekvenser när det gäller andra för lan­ det viktiga områden, t.ex. handel, bistånd och säkerhetspolitik. Ett ytterligare exempel där utlämningsfrågan vävts samman med den internationella politiken i stort är USA:s utlämningsbegäran till Afghani­ stan avseende den saudiarabiske terroristledaren Usama Bin Laden. Efter terroristattentaten mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 ställdes Afghanistan inför ett ultimatum. USA uppmanade landet att utlämna terroristledaren Usama Bin Laden, annars skulle USA invadera Afghanistan med sina militära styrkor. Usama Bin Laden utlämnades inte och USA kom också senare att invadera landet. Med stöd av FN:s säkerhetsråd ansåg USA att man befann sig i ett krigstillstånd och att man därmed hade rätt att försvara sig också militärt mot terrorister som hade sitt säte bl.a. i Afghanistan.60 Också på ren gräsrotsnivå och utan någon mer organiserad politisk styrning kan utlämningsfrågor väcka starka känslor och reaktioner vilka kan drabba inte enbart en inblandad stat utan också enskilda individer eller företag med samma nationalitet som den berörda staten. Ett tydligt sådant exempel är när man under slutet av 1990-talet från italienskt håll uttryckte tveksamheter inför en eventuell turkisk utlämningsbegäran av den kurdiske PKK-ledaren Öcalan som sannolikt vistades i Italien. I an­ slutning till de italienska uttalandena utbröt spontan skadegörelse och plundring av den italienska butikskedjan Benettons lokaler i Istanbul.61s. 16

13.37s. 17

Utlämningsinstitutet i Sverige

1.Medan avsnitt 1.1-1.3 till stor del har behandlat utlämningsrätten i ett mer allmängiltigt perspektiv kommer förevarande avsnitt enbart att be­ handla utlämningsinstitutet i ett svenskt perspektiv. Som helhet kan de olika avsnitten sägas ha en övergripande och introducerande karaktär. När det gäller själva villkoren för utlämning behandlas dessa ingående i kapitel 2. Själva utlämningsförfarandet behandlas däremot mer ingående i avsnitt 1.4 än någon annanstans i arbetet (när det gäller det förenklade utlämningsförfarandet med anledning av 1995 års EU-konvention be­ handlas denna också i avsnitt 2.13.6). Därmed dock inte sagt att några ”djupdykningar” företas när det gäller själva utlämningsförfarandet. Också detta beskrivs i huvudsak översiktligt och i stora drag.s. 18

2.Avsnitt 1.4.1 behandlar den första svenska utlämningslagstiftningen och handlar därmed om ”dåtid” eller om man så vill ren historik. Denna numera sedan flera decennier upphävda lag är dock intressant också för vår nuvarande utlämningslagstiftning eftersom flertalet av dagens utlämningsvillkor återfanns redan i den första svenska utlämningslagen. I den mån nuvarande utlämningslagstiftnings förarbeten inte erbjuder annat än klen tolkningshjälp för de olika utlämningsvillkoren finns det all anled­ ning att snegla på vad som sägs om dessa i förarbetena till den första ut­ lämningslagen, något som den som läser kapitel 2 för övrigt kommer att bli varse.s. 18

3.Övriga avsnitt, dvs. 1.4.2-1.4.5, behandlar däremot nutid och det som i dagsläget utgör den svenska regleringen för utlämningssamarbetet. Av­ snitt 1.4.2 behandlar den lagstiftning som skapats för utomnordiska utlämningsansökningar då Sverige är den anmodade staten medan avsnitt 1.4.3 behandlar den reglering som är specifik för det nordiska samarbetet när Sverige är det anmodade landet. Avsnitt 1.4.4 behandlar de utlämnings­ avtal som Sverige har slutit med främmande länder. Slutligen behandlas den motsatta situationen, dvs. att Sverige är ansökande part, i avsnitt 1.4.5.s. 18

Lag 4 juni 1913 ang utlämning av förbrytare

1.Sveriges första lag om utlämning, lag 4 juni 1913 ang utlämning av för­ brytare, trädde i kraft den 1 juli 1913. I mitt arbete kommer lagen fort­ sättningsvis att benämnas 1913 års lag. Denna lag uppställde en rad vill­ kor för att en utlämningsbegäran skulle bifallas. I de fall den eftersökte individen samtyckte till en utlämning överlämnades ärendet till Konung­ en för avgörande. Om däremot individen motsatte sig ett utlämnande fick ärendet överlämnas till domstol. Domstolsprövningen bestod av två 38 etapper. Först fick Stockholms rådstuvurätt vid förhandling pröva om de i lagen uppställda villkoren för utlämning var uppfyllda.62 Därefter fanns det möjlighet att överklaga utlämningsbeslutet till HD.63 Genom 1913 års lag kom domstolarna att inta en huvudställning i utlämningsärendena. Om domstolen underkände en utlämningsansökan var beslutet bindande för Konungen som därmed inte kunde bevilja utlämning. I de fall dom­ stolen ansåg att en utlämningsbegäran kunde beviljas hade Konungen möjlighet att efter ett mer fritt skön ändå avslå utlämningsbegäran.64 Sverige var på intet sätt ett föregångsland när det gällde att lagstift­ ningsvägen reglera utlämningsfrågan. Vid tidpunkten för ikraftträdandet av 1913 års lag hade redan följande länder i vårt närområde lagfäst sin ut­ lämningsrätt: Belgien, vilket nämnts tidigare, med en lag år 1833, som sedermera avlöstes av en lag från år 1874, Luxemburg år 1870, Neder­ länderna år 1875, Schweiz år 1892 och Norge år 1908. Italien, Österrike och Ryssland hade i sina straffprocesslagar upptagit bestämmelser röran­ de utlämning. När det gäller mer avlägsna länder kan nämnas att exem­ pelvis USA och Argentina, redan hade infört lagstiftning på utlämningsrättens område.65 Från svensk sida ansåg man att det var betydelsefullt att genom lag skapa en uttömmande reglering av de villkor som måste vara uppfyllda för att en utlämningsbegäran skulle bifallas. Att utlämningsfrågan kom att underställas en domstolsprövning ansågs öka individens rättsskydd. Inte minst med tanke på den stora inverkan ett utlämningsbeslut kunde ha på individen och dess framtid var det av vikt att frågan reglerades på ett enhetligt sätt genom lagstiftning. En lagstiftning på området ansågs också kunna ge vägledning för slutande av framtida utlämningsavtal. I lagens förarbeten framträder också en önskan om en avpolitisering av ut­ lämningsärendena: ”Kan en regering vid afvisande af en utlämningsbegäran stödja sig på lags bestämmelser och domstols beslut, mister utlämningsfrågan den särskildt för en liten stat farliga och ömtåliga politiska karaktär, som dylika frågor under­ stundom kunna få.”66 Före lagens tillkomst hade beslutanderätten helt och hållet varit förbe­ hållen Konungen som efter en föredragning av justitieministern avgjorde om en ansökan skulle beviljas. I de fall det fanns ett utlämningsavtal67s. 18

2.39 mellan Sverige och den ansökande staten låg detta till grund för bedöm­ ningen. I de fall ett utlämningsavtal inte förelåg sökte Konungen ändå vägledning i de existerande utlämningsavtalen. Utifrån de villkor som dessa avtal innehöll fick man från svensk sida fråga sig om en ansökan från en icke avtalsslutande stat skulle beviljas.s. 19

3.Före införandet av 1913 års lag hade dessutom ett mer formlöst för­ farande kommit att utvecklas mellan Sverige, i vart fall landets södra del, och Danmark. I allmänhet tog de enskilda tjänstemännen direktkontakt med varandra och skickade därefter de eftersökta personerna över sundet. Ärendena underställdes Konungen endast om tjänstemännen ansåg att en ansökan var förenad med problem.68 1913 års lag var däremot tänkt att en gång för alla ge en enhetlig reglering för samtliga utlämningsärenden. Några till lagen parallella förfaranden tilläts inte.69s. 20

4.Såväl tidigare ingångna utlämningsavtal som andra länders utläm­ ningslagstiftning var av betydelse för den första svenska utlämningslagens utformning. Somliga av de villkor som uppställdes i 1913 års lag åter­ fanns genomgående i de vid tidpunkten gällande utlämningsavtalen. Bland dessa kan nämnas förbudet mot utlämning för militära brott, förbudet mot utlämning för politiska brott, förbudet mot utlämning av egna med­ borgare, förbudet mot utlämning för en brottslig gärning som enligt svensk rätt skulle vara preskriberad och kravet på ett upprätthållande av specialitetsprincipen, däri inbegripet bl.a. att den ansökande staten inte får döma eller verkställa påföljd för andra brott än de som omfattas av statens utlämningsframställning.s. 20

5.Från utländsk samtida lagstiftning på utlämningsområdet hämtades ett krav på dubbel straffbarhet, dvs. att den aktuella gärningen förutom att vara brottslig i den ansökande staten också skulle motsvara brott i svensk strafflagstiftning.70 Utlämningssamarbetet inskränktes vidare, genom 1913 års lag, till att enbart omfatta brott som föll under den allmänna straff­ lagen eller sjölagen. Övriga brott hänförliga till specialstraffrätten föll däremot utanför det tänkbara utlämningssamarbetet.71s. 20

6.Den i internationellt samarbete förhärskande reciprocitetsprincipen av­ speglades i 1 § 2 st. 1913 års lag av vilken det framgick att utlämning kunde beviljas endast om det fanns särskilda omständigheter i sådana 40 fall där den främmande staten inte utfäste sig att i liknande fall bevilja en utlämningsbegäran från Sverige. 1913 års lag kom att ligga till grund för vårt utlämningssamarbete till långt in på 1950-talet. Nuvarande lagstiftning på området, vilken be­ handlas i nästföljande avsnitt, är dels lag (1957:668) om utlämning för brott, nedan benämnd AllmL, dels lag (1959:245) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, nedan benämnd NordL?x&s. 20

Lag (1957:668) om utlämning för brott

1.År 1951 lade 1949 års utlänningskommitté fram ett förslag till ny utlän­ ningslagstiftning som skulle omfatta dels en ny utlänningslag, dels viss omarbetning av 1913 års lag.72 På grundval av kommitténs förslag antogs en ny utlänningslag. Vid beredningen inom Justitiedepartementet fram­ fördes önskemål om en mer genomgripande omarbetning av utlämningslagstiftningen än vad som föreslagits av utlänningskommittén, och resul­ tatet blev därmed att kommitténs förslag om omarbetning av 1913 års lag lades åt sidan. I stället påbörjades ett arbete med att skapa en helt ny utlämningslag vilken kom att få namnet lag (1957:668) om utlämning för brott (AllmL). Vid utarbetandet av den nya utlämningslagen utgick man ifrån att särskilda bestämmelser skulle utvecklas för det nordiska utläm­ ningssamarbetet.73 Den 1 januari 1958 trädde AllmL i kraft. AllmL är utformad utifrån tanken att Regeringen har en fri prövnings­ rätt i varje utlämningsärende. Den fria prövningsrätten kan man utläsa av 1 § AllmL, där det framgår att utlämning får äga rum - inte skall - under de förutsättningar som stadgas i lagen. Även om lagens villkor är upp­ fyllda finns det således en möjlighet för Regeringen att efter ett mer fritt skön lämna en utlämningsansökan utan bifall. Regeringen har således möjlighet att inte enbart beakta de villkor som AllmL uppställer utan den kan dessutom göra en mer allsidig bedömning när det gäller frågan om en utlämning är önskvärd i det enskilda ärendet.74 En central tanke vid utformningen av AllmL var att denna, jämfört med tidigare utlämningslagstiftning, i ökad utsträckning skulle tillvaratas. 21

2.41 individens rättssäkerhet och skapa utrymme för humanitära hänsynstagan­ den.75 Mot denna bakgrund genomfördes en rad förändringar i utlämningslagstiftningen. Exempelvis infördes ett förbud mot utlämning om personen i fråga riskerade dödsstraff.76 En annan nyhet var att en utläm­ ningsbegäran skulle vägras om humanitära skäl talade mot utlämning. Mer precist kom detta stadgande att utformas så att en utlämning skulle nekas om denna på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotill­ stånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande också av gär­ ningens beskaffenhet och den främmande statens intresse ansågs uppen­ bart oförenlig med humanitetens krav.77 Vidare infördes ett förbud mot utlämning om individen riskerade att utsättas för svår förföljelse i den an­ sökande staten.78 Detta förbud skall ses som ett led i en strävan att nå samstämmighet mellan utlämnings- och utlänningslagstiftningen i fråga om behandlingen av utländska medborgare som sökt asyl i Sverige.79s. 21

3.En dom eller ett häktningsbeslut som grund för en utlämningsbegäran godtogs inte längre villkorslöst. Lagen kom nu att kräva att den aktuella domen skulle ha stöd i en av den ansökande staten presenterad brottsut­ redning och inte heller i övrigt föranleda allvarlig erinran. I de fall ett häktningsbeslut låg till grund för en utlämningsbegäran godtogs beslutet endast om sannolika skäl förelåg för att den eftersökte personen begått den aktuella gärningen. Beviskravet kunde dock uppmjukas i de fall en över­ enskommelse härom slutits mellan Sverige och den ansökande staten.80s. 22

4.Till skillnad från 1913 års lag, vilken endast omfattade brott som föll under den allmänna strafflagen eller sjölagen fick AllmL även omfatta all specialstraffrätt. Ett tidigare förbud mot utlämning för gärningar som en­ ligt svensk rätt klassificerades som tryckfrihetsbrott togs också bort.81s. 22

5.En rad villkor som 1913 års lag ställt upp lät man emellertid vara kvar i den nya lagstiftningen. I AllmL behöll man sålunda ett krav på dubbel straffbarhet,82 ett förbud mot utlämning av svenska medborgare,83 ett förbud mot utlämning för militära brott84 och ett förbud mot utlämning för politiska brott.85 Det sistnämnda förbudet modifierades dock något. I den gamla lagen hade mord, mordförsök och dråp undantagits från be­ 42 greppet politiskt brott om offret var ett statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns familj hörande person. Något sådant undantag gjor­ des inte i den nya lagen.86 I AllmL återfinner vi, i enlighet med äldre lag­ stiftning, också ett krav på att specialitetsprincipen87 skall upprätthållas i utlämningssamarbetet och ett förbud mot utlämning om den aktuella gär­ ningen skulle vara preskriberad enligt svensk rätt.88 Vidare är det värt att påpeka att reciprocitetsprincipen, genom den nya lagstiftningen, inte kom att få någon framträdande roll i svensk utläm­ ningsrätt. Det är nämligen så att AllmL varken kräver avtal eller ömse­ sidighetsförklaring för att en utlämningsbegäran skall beviljas.89 Fram till för några år sedan hade jag kunnat sätta punkt för min be­ skrivning av AllmL här. Det intensiva arbetet inom EU för att förenkla utlämningssamarbetet mellan medlemsstaterna har dock lett till att en rad av AllmLrs traditionella villkor för utlämning har mjukats upp eller t.o.m. helt fallit bort i förhållande till övriga EU-stater. Exempelvis har förbu­ det mot utlämning för politiska brott avskaffats om det ansökande landet är ett EU-land.90 Den enskilde individen kan också medge att specialitets­ principen inte tillämpas, varvid hon ger den ansökande EU-staten rätt att ställa henne till ansvar och straffa henne för annat brott som begåtts före utlämningen än vad som omfattas av utlämningsansökan.91 Individen kan vidare medge att den ansökande staten, utan att be Sverige om tillstånd, får utlämna henne till en tredje EU-stat.92 Vidare kan utlämning av sven­ ska medborgare under vissa omständigheter ske till övriga EU-stater.93 Så långt förutsättningarna för att bevilja utlämning. När det gäller själ­ va ansökningsförfarandet i ett utlämningsärende stadgar AllmL att förfa­ randet inleds med att den ansökande staten ger in en framställning om utlämning till Justitiedepartementet. Framställningen skall göras skrift­ ligen. Från svensk sida tillåter man att begäran översänds per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt.94 Tanken bakom AllmL var att man i så stor utsträckning som möjligt skulle anknyta till de allmänna grunderna för rättegången i brottmål.95 Tidi­ gare hade utredningen i utlämningsärendena åvilat länsstyrelsem men ge­ nom den nya lagstiftningen kom utredningsarbetet att överflyttas till RÅ.s. 22

6.43 Utredningen skall numera verkställas i form av en vanlig förundersök­ ning varvid RÅ förutsätts få biträde av de lokala åklagarmyndigheterna. Under utlämningsförfarandet finns det möjlighet att använda tvångsmedel mot den person som begärs utlämnad.96 Underrätternas roll reduceras, genom AllmL, till att avse en prövning av tvångsmedelsfrågor och andra åtgärder i samband med förundersökning i brottmål.97 Sådana av under­ rätterna fattade beslut kan överklagas till HD.98s. 23

7.I samtliga utlämningsärenden skall RÅ avge ett yttrande i frågan om villkoren för att bevilja utlämning är uppfyllda.99 Vid lagens tillkomst åvilade det också HD att pröva samtliga utlämningsärenden såvitt avser frågan om villkoren i 1-10 §§ AllmL är uppfyllda. Numera skall HD pröva ärendena endast om den som begärs utlämnad inte samtycker till en ut­ lämning. Annars, om samtycke föreligger, underställs ärendet, med RÅ:s yttrande, omedelbart Regeringen. Vid HD:s granskning av utlämnings­ ärenden kan, om det bedöms erforderligt, prövningen föregås av en munt­ lig förhandling.100 Sedan HD har meddelat beslut i utlämningsärendet anmäls detta till Regeringen. Om HD funnit att hinder mot utlämning före­ ligger får Regeringen inte bevilja utlämningsframställningen.101 För det fall HD slagit fast att hinder inte föreligger mot en utlämning, har Rege­ ringen fortfarande möjlighet att avslå framställningen. I de ärenden där HD godtagit en utlämning är det faktiskt fullt möjligt att Regeringen kommer fram till en annan tolkning av AllmL:s villkor än HD. I de fall den ansökande staten inte är en avtalsstat och Sverige således inte har kommit överens med staten om att utlämning skall vara möjlig om vill­ koren i AllmL är uppfyllda, kan Regeringen dessutom, efter ett mer fritt skön, utnyttja sin fria prövningsrätt och avslå framställningen.102 Den fria prövningsrätten går alltså utanför de villkor som AllmL stadgar och genom denna kan Sverige mer fritt bedöma om en utlämning i det speci­ fika fallet skulle vara lämplig.s. 24

8.Jag har tidigare pekat på att det intensiva förenklingsarbetet i EU, när det gäller utlämningsfrågan, har lett till att de uppställda villkoren i AllmL har modifierats eller utsorterats. Också på utlämningsförfarandets område har EU-samarbetet lett till stora förändringar av AllmL vad gäller förhållandet till övriga EU-stater. Exempelvis kan den individ som be­ gärs utlämnad till en annan EU-stat samtycka till ett förenklat förfarande 44 och därmed får RÅ ensam godkänna utlämningsbegäran om det är uppen­ bart att utlämning skall ske och det inte är flera stater som ansöker om utlämning av samma person. I annat fall skall RÅ med eget yttrande överlämna ärendet till Justitiedepartementet för beslut. Ett utlämningsbeslut när flera stater ansöker om utlämning av samma person eller ett beslut om avslag på den grunden att hinder mot utlämning föreligger måste dock alltid fattas av Regeringen.1031 sådana ärenden, dvs. där den enskilde individen samtycker till utlämning, behöver den ansökande sta­ ten inte presentera någon traditionell dokumentation såsom en dom eller ett häktningsbeslut. Det anses tvärtom tillräckligt att den ansökande sta­ ten uppger att ett sådant underlag finns.104 Det finns möjlighet för den in­ divid som en gång har gett ett samtycke eller ett medgivande att återkalla detta.105 Vid ett återkallat samtycke inträder de s.k. vanliga reglerna för utlämningsförfarandet, vilket bl.a. innebär att individen har rätt till en rättslig prövning av HD.s. 24

Lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge

1.Den lagstiftning som i Sverige behandlar det nordiska utlämningssamar­ betet, lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (NordL),106 är frukten av ett nära lagstiftningssamarbete mel­ lan de nordiska länderna.107 NordL trädde i kraft den 30 juni 1960. Jämte lagen finns det nordiska utlämningssamarbetet också reglerat i förord­ ning (1982:58) om förfarandet vid utlämning för brott till Danmark, Fin­ land, Island och Norge.108 1913 års lag hade tillkommit under en tid då resandet mellan de nor­ diska länderna ännu var tämligen begränsat. I och med att passfrihet inför­ des mellan länderna, och till följd av den allmänna välståndsutvecklingen, kom situationen emellertid att förändras radikalt. Miljontals människor överskred varje år de nordiska ländernas gränser. Därmed kom önskemål att framföras om ett nordiskt utlämningssamarbete som skulle vara enk­s. 25

2.45 lare, i jämförelse med det utlämningssamarbete som reglerades av 1913 års lag, både vad det gäller villkoren för utlämning och själva förfaran­ det. Målet var att försöka uppnå ett så enkelt utlämningsförfarande som möjligt utan att för den skull behöva eftersätta kravet på rättssäkerhet. Med hänsyn till den nära rättsgemenskap som rådde mellan de nordiska länderna ansågs en sådan utveckling också möjlig. Vid överläggningar mellan länderna växte tanken fram att det dåvarande konventionssystemet länderna emellan skulle slopas. I stället skulle varje land anta en lik­ artad lagstiftning om det nordiska utlämningssamarbetet. Den beslutande myndigheten skulle ha rätt att pröva det aktuella utlämningsärendet med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Det skulle således inte vara obligatoriskt att bevilja varje framställning som föll inom ramen för de villkor som uppställdes av den egna utlämningslagen. Tvärtom skulle varje lands regering dessutom tillerkännas en fri prövningsrätt.109 På så sätt kom de nordiska länderna att stå friare gentemot varandra än om de slutit traditionella utlämningsavtal, eftersom ett sådant avtal förpliktar till utlämning om de villkor som uppställs är uppfyllda. Med detta sagt om den ökade friheten för den anmodade parten i ländernas utlämnings­ samarbete är det emellertid på sin plats att påpeka att tanken bakom det nordiska utlämningssamarbetet ändå är att en utlämningsframställning som uppfyller de villkor som uppställs i regel skall beviljas. I förarbetena till NordL poängteras det att en sådan begäran, som alltså uppfyller de lagstadgade utlämningsvillkoren, skall avslås endast om det föreligger särskilda skäl.110 Vid en jämförelse mellan AllmL i dess ursprungliga form och NordL kan man slå fast att den sistnämnda innebar radikala förändringar i en rad hänseenden. Om man inledningsvis granskar vilka villkor som ställs upp för att en utlämningsbegäran skall beviljas, kan man konstatera följande. Något absolut förbud mot utlämning av egna medborgare finns inte i NordL. Utlämning av svenska medborgare är tillåten om personen i fråga sedan minst två år stadigvarande vistas i det ansökande landet vid brotts­ tillfället eller den gärning som avses i utlämningsansökan motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än fyra år. Om den aktuella gärningen i sin helhet begåtts i Sverige krävs det dessutom, för att utlämning av en svensk medborgare skall beviljas, att gärningen innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller att utlämning begärs även för en gärning som förövats utanför svenskt territorium.111 Vidare finns det inte heller något absolut förbud mot utlämning för poli­ tiska brott. Svenska medborgare undantas dock alltid från sådan utläm­ 46 ning. När det gäller politiska brott upprätthålls vidare ett generellt krav på dubbel straffbarhet.112 Med undantag för de situationer som räknats upp när det gäller utlämning av svenska medborgare och utlämning för politiska brott113 har man också valt att slopa kravet på dubbel straffbar­ het i NordL. Inte heller finns det något hinder mot utlämning för militära brott eller något stadgande som kräver att den aktuella gärningen inte skall vara preskriberad i Sverige. Något stadgande som skyddar mot ut­ lämning då individen riskerar att utsättas för svår förföljelse i den ansö­ kande staten har inte heller ansetts behövligt. NordL saknar alltså en rad villkor som brukar ställas upp i utlämningssamarbetet länder emellan. Vid remissbehandlingen av lagförslaget ut­ tryckte en rad remissinstanser oro inför den föreslagna förenklingen. Man fruktade att avsaknaden av många traditionella utlämningsvillkor skulle äventyra den enskildes rättssäkerhet. Detta föranledde departe­ mentschefen att understryka att NordL är en särlagstiftning som endast skall gälla då någorlunda normala samhällsförhållanden kan sägas råda. Skulle denna förutsättning brista, t.ex. vid krigstillstånd, borde, enligt departementschefens mening, lagen sättas ur tillämpning och utlämningssamarbetet mellan de nordiska länderna i stället regleras av AllmL.114 Vidare poängterades att de förhållandevis få villkor som uppställs skall ses mot bakgrund av den fria prövningsrätt som den beslutande myndig­ heten alltid tillerkänns i ett nordiskt utlämningsärende.115 Det är emellertid inte enbart förutsättningarna för utlämning som har förenklats i det nordiska utlämningssamarbetet, också själva utlämningsförfarandet är förenklat. I det nordiska utlämningssamarbetet kan en utlämningsframställning göras av den lokala polis- eller åklagarmyndighe­ ten i den ansökande staten. Om den eftersökte individens uppehållsort är känd kan direktkontakt tas med en till området knuten allmän svensk åklagare.116 Det fortsatta förfarandet beror sedan på om den person som begärs utlämnad samtycker till åtgärden eller inte. Det finns inget allmänt krav på att det ansökande landet måste presentera en domstols fällande dom eller ett beslut som visar att individen är på sannolika skäl miss­ tänkt för den aktuella gärningen. För det fall individen samtycker till utlämning eller erkänner den aktuella gärningen behöver nämligen den ansökande staten inte presentera någon sådan utredning. Motsatsvis måste däremot en utredning presenteras om den som begärs utlämnad motsätter sig en utlämning eller förnekar att hon skulle ha gjort sig skyldig till dens. 25

3.47 påstådda gärningen. När individen begärs utlämnad för lagföring avse­ ende flera brott räcker det att ett sådant beslut presenteras för något av brotten.117 Om den som begärs utlämnad samtycker till åtgärden kan en allmän åklagare i Sverige fatta beslut om utlämning, dock under förut­ sättning att framställningen inte rör ett s.k. politiskt brott, att den som be­ gärs utlämnad inte är föremål för förundersökning eller åtal i Sverige för annat brott för vilket är stadgat fängelse i minst två år, eller att dom finns i Sverige avseende fängelsestraff eller annat omhändertagande på anstalt, eller att utlämningsbegäran avseende samma person föreligger från två eller flera stater.118 I de fall den som begärs utlämnad inte samtycker till åtgärden eller all­ män åklagare, trots ett samtycke, är förhindrad att fatta beslut måste ären­ det överlämnas till RÅ som kan besluta om utlämning också mot den eftersöktes vilja. RÅ har rätt att besluta om utlämning om det är uppen­ bart att framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medbor­ gare eller avser en gärning som är ett s.k. politiskt brott eller om två eller flera stater har begärt utlämning av samma person. I övriga fall skall RÅ med eget yttrande anmäla ärendet till Justitiedepartementet, varefter Rege­ ringen meddelar beslut i ärendet.119 Under förfarandet finns möjlighet att använda tvångsmedel förutsatt att den aktuella gärningen är belagd med straff i Sverige.120 I nordiska utlämningsärenden är HD:s roll väsentligt mindre än i utomnordiska ärenden. Enligt NordL gäller blott att tingsrättens beslut om tvångsmedel i utlämningsärenden kan överklagas till HD samt att det åligger Regeringen att, om det finns särskilda skäl, inhämta yttrande från HD i frågan om en utlämning lagligen kan beviljas. Vid sådana tillfällen finns det möjlighet att hålla förhandling i HD innan ärendet avgörs. I lik­ het med vad som gäller enligt AllmL får, enligt NordL, en utlämnings­ begäran inte bifallas om HD finner att hinder mot utlämning föreligger.121s. 1914

Sveriges utlämningsavtal

1.1.4.4.1 Allmänt Den svenska inställningen beträffande utlämningsavtal är som nämnts att sådana inte behövs för att Sverige skall kunna bevilja utlämning. Tvärt­ om är det så att Sverige generellt föredrar att inte binda sig genom avtal i utlämningssamarbetet. Från svensk sida har man därför föredragit att 48 reglera utlämningsrätten enbart genom intem lagstiftning och inte också genom utlämningsavtal. En intern lagstiftning medför onekligen en rad fördelar ur såväl statens som individens synvinkel. Medan avtal med andra stater skapar ömsesidig skyldighet att utlämna i de fall avtalets villkor är uppfyllda, anger intem lagstiftning endast vissa grundförutsätt­ ningar som måste vara uppfyllda för att utlämning överhuvudtaget skall komma ifråga. Någon skyldighet att utlämna skapas inte enligt vår utlämningslagstiftning. Regeringen kan, när förutsättningarna är uppfyll­ da, alltid välja mellan att medge eller avslå en ansökan. Denna fria pröv­ ningsrätt innebär således att lämpligheten av ett straffrättsligt samarbete kan bedömas mer allsidigt, utifrån samtliga omständigheter i varje en­ skilt fall. Också innan ett utlämningsavtal undertecknas har naturligtvis önskvärdheten av ett straffrättsligt samarbete övervägts. Avtal skapar emellertid förpliktelser för framtiden. Även om en stat vid själva avtalsslutandet kan anses garantera individen godtagbara rättssäkerhetsgarantier kan staten naturligtvis i ett senare skede komma att genomgå omfattande samhällsförändringar. I ett sådant läge kan det vara ömtåligt från utrikes­ politisk synpunkt att säga upp utlämningsavtalet. Dessutom får en uppsäg­ ning verkan först efter någon tid. Under en övergångsperiod kan Sverige alltså vara förpliktat att bevilja utlämning till den ifrågavarande staten.122 Vid tillkomsten av AllmL valde därför Sverige att i mycket stor ut­ sträckning säga upp sina tidigare ingångna utlämningsavtal.123 Utgångspunkten när Sverige ändå väljer att sluta utlämningsavtal är att de villkor som finns uppställda i AllmL respekteras antingen så att dessa återfinns också i utlämningsavtalet eller när det gäller ett multilateralt utlämningssamarbete att Sverige i vart fall, har möjlighet att reservera sig mot ett stadgande som strider mot AllmL.124 Men det vore fel att tro att AllmL och dess villkor är något statiskt och oföränderligt. I realiteten är det naturligtvis så att AllmL:s utformning kan påverkas och också många gånger har påverkats genom Sveriges utlämningsavtal, så att den svenske lagstiftaren har fått ändra AllmL för att denna skall överensstämma med våra utlämningsavtal. Inte minst EU-samarbetet på utlämningsrättens om­ råde har, som tidigare nämnts, inneburit många förändringar av AllmL. Man bör komma ihåg att den svenska utlämningslagstiftningen endast uppställer vissa minimivillkor som man från svensk sida anser måste vara uppfyllda för att en utlämning skall kunna medges. Det finns såle­s. 1915

2.49 des ingenting som hindrar Sverige att, på eget initiativ eller på initiativ av någon avtalspartner, infoga ytterligare villkor i ett utlämningsavtal. I ett avsnitt som behandlar utlämningsavtal och därmed det mellanstatliga samarbetet bör också något sägas om hur ett mellanstatligt avtal kan bli en del av ett lands rättsordning och hur man ser på denna fråga i svensk rätt. När det gäller internationella avtal och konventioner finns det två olika rättstraditioner och två olika tillvägagångssätt för att göra dessa till en del av ett lands nationella rättsordning. Den ena, den s.k. monistiska rättstraditionen, innebär att en överenskommelse som har träffats blir tillämplig i den avtalsslutande staten utan att några särskilda lagstiftningsåtgärder behöver vidtas för att införliva överenskommelsen med den nationella rättsordningen. Exempelvis USA och många konti­ nentaleuropeiska länder tillhör denna rättstradition.125 Den andra rätts­ traditionen benämns den dualistiska rättstraditionen. Denna gäller bl.a. i Sverige och innebär att de avtalade reglerna i princip måste införlivas med den svenska rättsordningen genom särskilda lagstiftningsåtgärder innan de blir tillämpliga. Det finns inte några föreskrifter i svensk rätt om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall införlivas med den svenska rättsordningen. Den praxis som har utbildats innebär i stora drag följan­ de. Om bestämmelsen i en överenskommelse berör myndigheternas eller enskildas handlande, görs överenskommelsens bestämmelser tillämpliga genom att en lag eller en annan författning utfärdas genom vilken be­ stämmelserna i överenskommelsen införlivas med den svenska rättsord­ ningen. En sådan procedur behöver dock endast företas till den del dessa bestämmelser saknar motstycke i eller strider mot redan existerande svenska rättsreglerna.126 Det stora flertalet utlämningsavtal som Sverige har slutit har också beaktat de utlämningsvillkor som AllmL uppställer och därmed har de inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. Den svenska inställningen vid förhandlingar om utlämningsavtal har som bekant ge­ nerellt också varit att AllmL:s villkor skall respekteras, inte att man stän­ digt skall behöva ändra AllmL.127 När en överenskommelse skall införlivas med svensk rätt kan två me­ toder bli aktuella. Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas och därmed bli en del av svensk rätt antingen genom transformation eller genom inkorporation. Transformation innebär att den internationella överenskommelsen omarbetas till att bli svensk författningstext. Så har skett när utländska överenskommelser har varit motstridiga eller kom50 pletterande till AllmL, dvs. dessa överenskommelser har omarbetats för att bli en del av AllmL. Den andra metoden - inkorporation - innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att överenskommelsens be­ stämmelser gäller direkt i Sverige och följaktligen också skall tillämpas i Sverige av de svenska myndigheterna.128 Oavsett vilken särskild lagstiftningsåtgärd - transformation eller in­ korporation - som vidtas i Sverige med anledning av en träffad överens­ kommelse är Sverige folkrättsligt förpliktat att följa överenskommelsen i förhållande till andra stater. En bristande överensstämmelse mellan en bestämmelse i en internationell överenskommelse och en intem regel i svensk lagstiftning kan många gånger avhjälpas med tillämpning av prin­ cipen om att inhemska regler skall tolkas i fördragsvänlig anda)29 I utlämningsrätten kan särskilt nämnas rättsfallet NJA 1984 s. 903130 i vilket en sådan fördragsvänlig tolkning företogs beträffande Sveriges interna­ tionella överenskommelser om mänskliga fri- och rättigheter. Vid tidpunk­ ten för avgörandet var EKMR inte en del av den svenska rättsordningen, men HD sneglade ändå på denna och övriga konventioner på området då man beslutade att neka utlämning, när den ansökande staten till grund för sin utlämningsansökan åberopade en tvivelaktig utevarodom. Om en renodlad konflikt föreligger mellan ett internationellt åtagande och den interna lagstiftningen, måste emellertid de inhemska myndighe­ terna, i utlämningsärenden t.ex. HD, välja att tillämpa den svenska lagen. Detta kan i sin tur leda till att Sverige av andra stater anklagas för att ha brutit mot folkrätten.131 Den svenska inställningen när det gäller införlivandet av överenskom­ melser innebär också att i den mån ett utlämningsavtal, t.ex. för att stärka individens rättsskydd, har kommit att innefatta högre ställda krav än vad som stadgas i AllmL, så kan dessa krav prövas enbart av Regeringen i egenskap av företrädare för avtalsparten, dvs. Sverige, och inte av HD som enbart tillämpar AllmL, dvs. den interna svenska lagstiftningen. En sådan skillnad mellan AllmL och ett ingånget utlämningsavtal, där avtalet innehåller högre ställda krav än AllmL, är exempelvis den euro­ peiska utlämningskonventionen, till vilken Sverige har gjort en reserva­ tion avseende förbudet mot utlämning av egna medborgare. Från svensk sida har man, jämfört med AllmL, inte bara undantagit svenska medbor-s. 1916

3.51 gare från utlämningssamarbetet utan också låtit undantaget omfatta övriga nordiska medborgare samt personer som stadigvarande vistas i Sverige eller i ett annat nordiskt land.132 1.4.4.2 De bilaterala utlämningsavtalen I föregående avsnitt har jag pekat på de fördelar som följer med att vara fri från utlämningsavtal. En specifik nackdel för ett land som inte är bun­ det av utlämningsavtal kan emellertid även påtalas. En del staters interna lagstiftning föreskriver att utlämning får medges endast med stöd av avtal. Inför denna verklighet har Sverige ibland ansett det nödvändigt att sluta utlämningsavtal med sådana stater. Utan utlämningsavtal skulle nämligen svårigheter kunna uppstå när det gäller situationen att Sverige står som ansökande part. Samtliga länder med vilka Sverige har slutit bilaterala utlämningsavtal tillhör, eller tillhörde vid avtalsslutandet, den nämnda kategorin av länder, dvs. länder vars interna utlämningslagstiftning kräver utlämningsavtal för att medge en utlämningsansökan.133 Detta innebär inte att Sverige har slutit utlämningsavtal med alla världens län­ der vars utlämningslagstiftning kräver avtal. Förutom det faktum att våra bilaterala avtalspartner tillhör kategorin av stater som kräver utlämnings­ avtal så torde man såväl från svensk sida som från varje avtalsstats sida dessutom ha ansett att ett framtida utlämningssamarbete mellan Sverige och respektive land både är önskvärt och kommer att vara behövligt. De länder med vilka Sverige har bilaterala utlämningsavtal är följan­ de. Sveriges äldsta avtal som alltjämt är i kraft är utlämningsavtalet med Belgien från år 1870, vilket därmed existerade också före skapandet av 1913 års lag. Avtalet har omförhandlats vid ett par tillfällen under 1900talet, senast år 1988. Sedan Belgien har ratificerat den europeiska utläm­ ningskonventionen torde avtalet sakna egentlig betydelse och det kommer därför inte att behandlas närmare i detta arbete.134 Sverige har ytterligare ett bilateralt utlämningsavtal med en stat som också omfattas av den euro­ peiska utlämningskonventionen, nämligen utlämningsavtalet med Stor­ britannien och Nordirland från år 1963.135 Fortsättningsvis kommer detta 52 avtal att benämnas utlämningsavtalet med Storbritannien. Eftersom det här avtalet också omfattar landområden som faller utanför den europe­ iska utlämningskonventionen, t.ex. Falklandsöama, har jag bedömt att avtalet, till skillnad från det belgiska avtalet, alltjämt har ett praktiskt in­ tresse. Utlämningsavtalet med Storbritannien kommer därför att också fortsättningsvis kommenteras. Sverige har vidare ett utlämningsavtal med USA från år 1961 vilket senare kompletterats med en tilläggskonvention år 1983.136 Mellan län­ derna pågår numera också förhandlingar vilka skall möjliggöra utläm­ ning av egna medborgare. Dessutom har Sverige ett utlämningsavtal med Australien från år 1973, vilket genom förhandlingar i viss mån ändrats i protokoll från år 1985 och år 1989,137 och ett utlämningsavtal med Kana­ da från år 2001,138 vilket ersatt ett tidigare utlämningsavtal mellan Kana­ da och Sverige från år 1976.139 Det nya kanadensiska utlämningsavtalet har inneburit ett närmande till utlämningssamarbetet inom EU såvitt avser tillämpningen av specialitetsprincipen. Det kanadensiska utlämningsavta­ let ger nämligen individen möjlighet att avgöra om den ansökande staten skall ha rätt att ställa henne till svars och/eller låta henne avtjäna straff för andra brott än de som omfattas av utlämningsansökan.140 När man jämför de bilaterala utlämningsavtalen med AllmL kan det vara värt att konstatera följande. Utlämningsavtalet med Storbritannien innehåller en s.k. brottskatalog, vilken införts i avtalet på begäran av Stor­ britannien.141 Denna brottskatalog innehåller en lista på samtliga de brott för vilka utlämning får beviljas. Brottskataloger är relativt vanliga i äldre utlämningsavtal men har på senare år stött på mer och mer kritik.142 Kri­ tikerna anser att brottskataloger leder till en avsevärd stelbenthet i utläm­ ningssamarbetet. Katalogen i sig är statisk och innebär att nykriminalise­ ring i respektive land helt faller utanför utlämningsavtalet. Detta torde vara särskilt olyckligt för utlämningssamarbetet med de länder vars ut-s. 1918

4.53 lämningsrätt i regel kräver avtal för att utlämning skall få beviljas. För­ visso kan utlämningsavtal omförhandlas men det är alltid förenat med kostnader och tidsåtgång. För att undvika den påtalade nackdelen har Sverige i utlämningsavtalet med Storbritannien kompletterat detta genom ett tillägg som gör det möjligt att utlämna för andra brott än de som ut­ tryckligen omfattas av avtalet, om intern lagstiftning i framtiden skulle tillåta utlämning för dessa.143 Den påtalade stelbentheten som är inbyggd i utlämningsavtalen slår emellertid inte bara mot nykriminalisering utan också mot avkriminalisering i respektive stat. Så länge som den aktuella handlingen finns upptagen i utlämningsavtalets brottskatalog är respektive stat folkrättsligt bunden att utlämna för handlandet alldeles oavsett om det avkriminaliserats i den inhemska straffrätten.144 En sådan olycklig följd skulle i och för sig också kunna undvikas genom att ett utlämnings­ avtal som innehåller en brottskatalog dessutom stadgar att brottskatalogen enbart gäller så länge som det också finns stöd för denna i den inhemska strafflagen. Ett sådant stadgande finns i Sveriges utlämningsavtal med Storbritannien.1443 Utvecklingen synes dock generellt vara att stater överger s.k. brottskataloger i sina utlämningsavtal till förmån för en generell regel att brott av viss svårhetsgrad skall föranleda utlämning. En sådan reglering finns i Sveriges utlämningsavtal med USA, Australien och Kanada.145 När det gäller brott som begåtts utanför det ansökande landets territo­ rium stadgar utlämningsavtalen med USA och Kanada att utlämning kan beviljas om det ansökande landets jurisdiktionsregler motsvarar det an­ modade landets jurisdiktionsregler men motsatsvis ger avtalet inte något stöd för att bevilja utlämning om den ansökande statens jurisdiktions­ regler är mer omfattande än den anmodade statens jurisdiktionsregler.146 Enligt utlämningsavtalet med USA kan utlämning förvisso också bevil­ jas om den eftersökte individen är medborgare i det ansökande landet.147 Utlämningsavtalet med Storbritannien däremot inskränker utlämnings­ samarbetet till att enbart avse brott som begåtts på den ansökande statens territorium eller på öppna havet ombord på fartyg registrerat inom denna parts område.148 54 Vidare har en möjlighet att vägra utlämning när brottet begåtts på den anmodade statens territorium införts i Sveriges utlämningsavtal med USA, Australien och Kanada. I avtalen med USA och Kanada förutsätts den anmodade staten i en sådan situation för egen räkning vidta alla de åtgär­ der som är möjliga för att lagfora personen. Enligt utlämningsavtalet med Australien kan den eftersökte individen utlämnas trots att brottet be­ gåtts på den anmodade statens område om den eftersökte personen är ämbets- eller tjänsteman hos den ansökande staten och också medborgare i denna stat.149 1.4.4.3 Den europeiska utlämningskonventionen och desss. 1920

5.tilläggsprotokoll Inom ramen för Europarådet kom ett intensivt samarbete på straffrättens område att växa fram under efterkrigstiden.150 Så gott som parallellt med utarbetandet av AllmL i Sverige sökte medlemsländerna i Europarådet att skapa en plattform för ett gemensamt europeiskt utlämningssamarbete.151 Från svensk sida kom man också att snegla på arbetet inom Europarådet när man sökte skapa en ny svensk utlämningslagstiftning.152 Startskottet för arbetet inom Europarådet var en tidigare rekommendation som dess rådgivande församling antagit. Rekommendationen syftade till att söka fastställa gemensamma godtagbara principer för utlämning mellan med­ lemsländerna. Sverige stod bakom rekommendationen och hade också synpunkter på hur det framtida samarbetet borde utformas. De svenska delegaterna förespråkade ett utlämningssamarbete som liknade det till­ tänkta nordiska utlämningssamarbetet, dvs. enhetlig utlämningslagstift­ ning i de olika europeiska länderna och en möjlighet till fri prövningsrätt för varje enskild utlämningsansökan. Den nordiska modellen vann dock inte gehör, utan i stället föredrog flertalet europeiska länder den mer tradi­ tionella avtalsformen, vilken förpliktar till utlämning så snart som avtalets villkor är uppfyllda. Inte minst föredrogs avtalsformen av de länder vars interna lagstiftning kräver avtal för att utlämning skall kunna beviljas. Det europeiska utlämningssamarbetet visade därmed tydligt att traktat­ systemet alltjämt hade ett starkt fotfäste i Europas länder.153 Från svensk sida ansåg man att ett europeiskt utlämningssamarbete både var nödvändigt och önskvärt. Den europeiska utlämningskonven­s. 1922

6.55 tionen gav också möjlighet för de avtalsslutande staterna att reservera sig mot en eller flera av dess artiklar med den följden att inget land, med stöd av konventionen, kan kräva utlämning i vidare mån än vad det själv är berett att erbjuda.154 Härmed befästs också reciprocitetsprincipen - en stat kan räkna med straffrättslig assistens endast i den utsträckning som den själv kan tänka sig att bistå med sådan.s. 1922

7.Reservationsmöjligheten var säkerligen en positiv, kanske t.o.m. nöd­ vändig, drivkraft för att få de olika medlemsländerna att underteckna och ratificera den nya konventionen.155 En baksida av den vida möjlighet till reservationer som konventionen lämnar kan naturligtvis vara att någon gemensam vidareutveckling av utlämningssamarbetet inte kommer till stånd.156 I flertalet fall torde varje avtalsstat ha reserverat sig så snart som avtalet inte överensstämde med den egna utlämningslagstiftningen, i stället för att ändra och vidareutveckla den egna lagstiftningen i enlig­ het med avtalet och de nymodigheter som detta innebar.s. 1923

8.Från svensk sida reserverade man sig i den utsträckning den europeis­ ka utlämningskonventionen inte överensstämde med AllmL.157s. 1923

9.Liksom enligt Sveriges bilaterala utlämningsavtal med USA och Ka­ nada stadgar den europeiska utlämningskonventionen att utlämning kan vägras om den ansökande statens jurisdiktionsregler är mer omfattande än de egna.158 Detta torde i viss mån kunna ses som ett utslag av det reciprocitetstänkande som så ofta har starkt fotfäste i det internationella straff­ rättsliga samarbetet. Från det anmodade landets sida anser man därmed att det inte finns någon anledning att bevilja utlämning för situationer då det ansökande landets jurisdiktionsregler är mer långtgående än de egna. Det anmodade landet är nämligen säker på att det, för egen del, aldrig kommer att framställa utlämningsansökningar som grundar sig på så vida jurisdiktionsbestämmelser.s. 1923

10.Den europeiska utlämningskonventionen har, i skrivande stund, trätt i kraft mellan följande utomnordiska stater: Albanien, Andorra, Belgien,158a Bulgarien, Cypern, Estland, Frankrike,159 Georgien, Grekland,160 Irland, 56 Israel, Italien,161 Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal,162 Rumänien,163 Ryssland, Schweiz,164 Slovakien, Slovenien,165 Spanien,166 Storbritannien och Nordirland,167 Tjeckien, Turkiet,168 Tyskland,168a Ukraina, Ungern169 och Österrike.170 Samtliga nordiska länder har tillträtt konventionen. Sinsemellan regle­ rar de som bekant utlämningssamarbetet genom enhetlig intern lagstift­ ning. Konventionen lägger inte något hinder i vägen för ett sådant sam­ arbete mellan några av dess avtalsstater. Tvärtom så stadgar konventionen uttryckligen att utlämningssamarbetet mellan två eller flera av de avtals­ slutande parterna i stället kan regleras av enhetlig lagstiftning på utlämningsrättens område.171 Arbetet kring utlämningssamarbetet mellan de europeiska staterna stan­ nade inte upp enbart för att den europeiska utlämningskonvention skapa­ des. Efter skapandet av konventionen har två tilläggsprotokoll utarbetats. Sverige har tillträtt de båda tilläggsprotokollen, men reserverat sig för de fall dessa avviker från AllmL.172 De två protokollen är bindande mellan de stater som har antagit dem och innebär alltså att en möjlighet skapats för de länder som så önskar att vidareutveckla samarbetet under den europeiska utlämningskonventio-s. 1923

11.57 nen. Inte minst kan ett arbete med tilläggsprotokoll innebära att frågor som är kontroversiella för en eller flera stater lyfts ut från ”moderkon­ ventionen” till ett särskilt protokoll. Dessa frågor behöver därmed inte hindra ett generellt utlämningssamarbete eller innebära att utarbetandet av själva ”moderkonventionen” försenas. Ett sådant exempel torde vara utlämningssamarbetet kring fiskala brott vilket, vid tidpunkten för till­ komsten av den europeiska utlämningskonventionen, på sina håll uppfat­ tades som mycket kontroversiellt och därför lyftes ut från konventionen för att i stället regleras i ett av dessa tilläggsprotokoll.173 En nackdel med att använda en metod där samarbetet delas upp på dels en ”moderkon­ vention”, dels tilläggsprotokoll är naturligtvis att samarbetet blir mindre lättöverskådligt än om utlämningssamarbetet skulle ha sin fullständiga reglering i en och samma konvention. Så är naturligtvis alldeles särskilt fallet ju fler tilläggsprotokoll som skapas.s. 1924

12.Det första tilläggsprotokollet174 från 1975 har ett dubbelt syfte.175 Dels är syftet att för vissa gärningar skapa ett generellt undantag från förbudet mot utlämning för politiska brott, dels är syftet att i stor utsträckning ut­ vidga den nationella principen ne bis in idem så att denna beaktas också på det internationella planet, dvs. i konventionsstatemas utlämningssam­ arbete.176s. 1925

13.Följande utomnordiska stater är, i skrivande stund, anslutna till det första tilläggsprotokollet: Albanien, Andorra, Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Georgien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Ungem och Ukraina.s. 1925

14.Det andra tilläggsprotokollet177 från 1977 berör ett flertal frågor.178 Protokollet är tänkt att öppna en möjlighet för accessorisk utlämning, dvs. utlämning skall kunna beviljas för en brottslig gärning som inte är av den svårhetsgraden och för en utdömd påföljd som är mindre sträng än vad som stadgas i den europeiska utlämningskonventionen, om det är 58 så att utlämning samtidigt begärs för en annan brottslig gärning som uppfyller de nämnda kraven såvitt avser svårhet respektive såvitt avser påföljdens stränghet. Genom protokollet skapas också en möjlighet till ut­ lämningssamarbete avseende fiskala brott. Dessa var som tidigare nämnts undantagna från utlämningssamarbetet i den europeiska utlämningskon­ ventionen.179 Med hänsyn till frågan om mänskliga rättigheter kom pro­ tokollet vidare att ställa upp vissa krav som måste vara uppfyllda för att en utevarodom skall kunna godtas som grund för en utlämningsansökan. Protokollet behandlar också frågan om när meddelad amnesti i den an­ modade staten skall anses vara ett hinder mot utlämning. Detta var en fråga som hade förbigåtts med tystnad i ”moderkonventionen”. Slutligen var protokollet tänkt att förenkla ansökningsförfarandet genom att införa direktkommunikation mellan konventionsstatemas justitiedepartement i stället för att som tidigare kräva att en utlämningsansökan skulle överlämnadas via diplomatiska kontakter.180 Följande utomnordiska stater är, i skrivande stund, anslutna till det andra tilläggsprotokollet: Albanien, Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Georgien, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern och Österrike. Mellan Sverige och Frankrike har det vidare, inom ramen för den europeiska utlämningskonventionen, slutits ett bilateralt utlämningsavtal som för Frankrikes del utsträcker samarbetsområdet till att omfatta vissa franska utomeuropeiska territorier.181 Arbetet inom Europarådet när det gäller utlämningsfrågor har emeller­ tid inte enbart handlat om konventioner och tilläggsprotokoll. Tvärtom har Europarådet också utvecklat ett antal rekommendationer182 vilka i sigs. 1925

15.59 kan tjäna som vägledning för tolkningen av den europeiska utlämnings­ konventionen. Rekommendationerna torde också kunna utgöra incita­ ment för medlemsländerna att utveckla den egna utlämningslagstiftningen. Bland Europarådets rekommendationer kan man exempelvis nämna rekommendation nummer (80) 7 vilken ställer upp riktlinjer för utlämningsförfarandet, bl.a. skall den eftersökte individen ha rätt att bli infor­ merad om utlämningsansökan på ett språk som denne förstår, ha rätt att framföra argument i utlämningsfrågan och ha rätt till ett rättsligt biträde under utlämningsförfarandet också då denne inte för egen räkning kan betala ett sådant biträde. Rekommendationen uppmanar vidare den ansö­ kande staten att beakta vilka konsekvenser en utlämningsansökan kan få för den eftersökte individen liksom för dennes familj. Särskilt skall den ansökande staten betänka det stora intrång som utlämningsförfarandet innebär för den enskilde innan en utlämningsbegäran överlämnas avse­ ende brottsliga gärningar vars straff precis överskrider den nedersta grän­ sen för utlämningssamarbetet eller brottsliga gärningar för vilka man inte kan förvänta ett högre straff än inom denna nedre gräns.183s. 1926

16.Bland Europarådets rekommendationer kan man vidare nämna rekom­ mendation nummer (80) 9 som behandlar utlämningsfrågan när den an­ sökande staten inte har tillträtt EKMR.184 1 1 M8856edlemsstaterna bör, enligt rekommendationen, inte bevilja utlämning till en stat som inte under­ tecknat EKMR om det finns välgrundad anledning att anta att den efter­ sökte personen kommer att ställas inför rätta och/eller avtjäna straff p.g.a. sin ras, religion, nationalitet eller politiska åsikt. Medlemsstaterna bör också skjuta upp ett utlämningsförfarande om utlämningsfrågan har överklagats till Europadomstolen och medlemsstaterna har rekommen­ derats att låta utlämningsfrågan bero till dess att Europadomstolen har granskat denna. Rekommendation nummer (86) 13 behandlar frihetsberövande med anledning av utlämningsframställningar. Enligt rekommen­ dationen bör ett sådant frihetsberövande i det anmodade landet kunna avräknas mot det frihetsstraff som det ansökande landet begärt utläm­ ning för. Det anmodade landet bör också, enligt rekommendationen, kontakta det ansökande landet om det finns risk för att ett frihetsberövan60 de som föregår beslutet i utlämningsfrågan skulle bli oproportionerligt långt med tanke på det straff som det ansökande landet begär utlämning för. Vid kontakten med den anmodade staten skall den ansökande staten höra sig för om denna, med hänsyn till det framtida frihetsberövandet, önskar återta sin utlämningsbegäran.185 Slutligen kan man nämna rekom­ mendation (96)9 som ger råd dels avseende överlämnande av beslagta­ gen egendom i samband med utlämningsförfarandet, dels avseende den situationen att flera stater ansöker om utlämning av samma individ.186 För den som önskar kontinuerlig information om vilka nya länder som ansluter sig till den europeiska utlämningskonventionen respektive de båda tilläggsprotokollen lämnas aktuella uppgifter härom i SFS. I skrivan­ de stund är det tillkännagivande (2001:860) av andra länders anslutning till vissa konventioner om straffrättsligt samarbete som ger den aktuella informationen. 1.4.4.4 EU-samarbetet Det intensiva straffrättsliga samarbetet som Europarådet stod för under efterkrigstiden har allt mer kommit att övertas av EU:s medlemsstater,187 vilket i sig inte är speciellt konstigt om man betänker att EU i huvudsak består av de länder som tidigare utgjorde Europarådet innan detta kom att radikalt utvidgas också mot länder i central- och Östeuropa.188 Det intensiva straffrättsliga samarbetet kan inte enbart förklaras med att de ursprungliga Europarådsländema ligger i varandras närområden och att ett land därför lätt kan bli tillflyktsort för ett annat lands brotts­ lingar. I allra högsta grad är det i stället så att förklaringen ligger i själva samarbetet inom EU och målet att genomföra den inre marknadens s.k. fyra friheter, däribland fri rörlighet för personer. Genomförandet av en fri rörlighet för personer kan i sig leda till oönskade bieffekter såsom en ökad gränsöverskridande brottslighet och större möjligheter för brottsling­ ar att fly mellan de olika ländernas gränser. För att vara rustade att möta dessa negativa följder har EU-statema inlett ett intensivt straffrättsligt samarbete vilket tillsammans med polis- och tullsamarbetet brukar hän­ föras till EU:s tredje pelare. Till skillnad från det överstatliga samarbetet i första pelaren (EG) ärs. 1927

17.61 samarbetet i tredje pelaren (liksom samarbetet i den andra pelaren vilket behandlar säkerhets- och utrikespolitik) traditionellt mellanstatligt till sin karaktär. EU:s institutioner har på detta område inte samma roll som i EG-samarbetet. Besluten utgörs av mellanstatliga överenskommelser, t.ex. konventioner, som - på sedvanligt sätt - måste undertecknas och antas av medlemsstaterna. Närmare bestämt måste en konvention godkännas av varje lands parlament (ratificeras). Först därefter kan konventionen genomföras i enlighet med medlemsstaternas respektive konstitutionella bestämmelser.189s. 1928

18.Efter Amsterdamfördraget torde samarbetet på många sätt dock ha bli­ vit så institutionaliserat att det är svårt att jämställa det med andra mel­ lanstatliga samarbeten. Enligt Amsterdamfördraget kan fyra typer av rättsakter användas inom ramen för den tredje pelaren. Förutom konven­ tioner kan rambeslut, beslut och gemensamma ståndpunkter användas. För syftet att harmonisera lagstiftningen i medlemsstaterna kan naturligt­ vis konventioner skapas men en harmonisering kan också uppnås genom rambeslut.190 Dessa beslut är uppbyggda på ett sätt som motsvarar direk­ tiven i första pelaren. Besluten är bindande för medlemsländerna redan genom antagandet och det anges också en tidsram inom vilken rambeslu­ tet skall vara genomfört i varje enskild medlemsstat. Den i särklass vikti­ gaste skillnaden mellan rambeslut och direktiv är att det beträffande ram­ besluten uttryckligen sägs att de inte skall ha direkt effekt. Varje rambeslut måste därför också förankras i den nationella rätten för att det skall få ge­ nomslag på nationell nivå. För att driva EU-samarbetet framåt torde ram­ besluten, utan tvekan, vara mer effektiva än det traditionella konventionsförfarandet. Exempelvis eftersom varje rambeslut innehåller en tidsfrist inom vilken medlemsländerna skall genomföra det aktuella beslutet.191s. 1929

19.Initiativrätt på tredjepelarens område tillkommer både EU-kommissionen och medlemsstaterna. En sådan bred möjlighet till initiativrätt verkar också den i praktiken för att EU-samarbetet ständigt utvecklas. Initiativrätten innebär rent konkret att varje land som anser att det finns ett behov av att reglera en viss fråga på EU-nivå kan väcka förslag i frå­ gan. Hittills kan man konstatera att ett sådant initiativ från en medlems­ stat regelmässigt också lett till någon form av åtgärd.192s. 1929

20.Också EG-domstolen har, genom Amsterdamfördraget, getts en viktig roll i utvecklandet av samarbetet mellan medlemsstaterna. Domstolen har bl.a. kompetens att företa en laglighetsgranskning av rambeslut och 62 beslut. Om medlemsstaterna lämnar en förklaring härom kan EG-domstolen meddela förhandsavgöranden bl.a. om tolkningen av konventioner och rambeslut.193 Själva EU-samarbetet innebär i och för sig inget hinder mot att mera ”lokala” samarbeten utvecklas mellan två eller flera av dess medlemssta­ ter. I nuvarande fördraget,193a art. 40 p. 1 föreskrivs att ett närmare sam­ arbete (dvs. vid sidan av tredje pelaren) är möjligt mellan två eller flera medlemsstater under förutsättning att ett sådant samarbete respekterar EG:s befogenheter och dess mål samt syftar till att göra det möjligt för unionen att snabbare utvecklas till ett område med frihet, säkerhet och rätt­ visa. Ett sådant samarbete brukar kallas flexibel integration och t.ex. ut­ lämningssamarbetet mellan de nordiska EU-ländema hämtar sitt godkän­ nande från den aktuella artikeln. Bestämmelsen om flexibel integration kom främst till för att i själva EUfördraget klargöra att det var möjligt att fortsätta med det s.k. Schengensamarbetet,194 i vilket samtliga EU:s medlemsstater med undantag av Storbritannien och Nordirland, i nuläget deltar.195 196 1.4.4.4.1 Schengensamarbetet Den fria rörligheten för personer är som bekant en av grundstenarna i EG:s regelverk för den inre marknaden. Jämfört med den andra grundste­ nen, den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital skulle det visa sig att den fria rörligheten för personer var mer komplicerad att förverkliga. Exempelvis innebar ett förverkligande av denna frihet att en rad kompen­ satoriska åtgärder först var tvungna att utvecklas. För att möta myntets baksida, dvs. det faktum att den fria rörligheten för personer också kunde öppna dörren för gränsöverskridande brottslighet och göra det lättare för brottslingar att fly från ett land till ett annat, var man tvungen att först skapa regler för en enhetlig kontroll av de gemensamma yttre gränserna samt utveckla samarbetet för brottsbekämpning. Förverkligandet av den fria rörligheten för personer försenades också p.g.a. den oenighet som rådde mellan EU:s stater beträffande frågan om den fria rörligheten skulle vara förbehållen endast medlemsstaternas medborgare eller även omfatta andra länders medborgare när de väl passerat kontrollen vid den yttre gransen.s. 1929

21.63s. 1930

22.I några av EU-statema växte önskemål fram om att i Romfördragets anda påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer. Dessa stater, dvs. Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, ingick därför 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontroller­ na vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rätts­ liga samarbetet sinsemellan. Avtalet är ett separat mellanstatligt avtal som vid tidpunkten för dess skapande låg utanför EG.197 Avtalet ingicks i gränsstaden Schengen i Luxemburg och kallas därför Schengenavtalet.s. 1931

23.År 1990 undertecknades tillämpningskonventionen till Schengenavta­ let (Schengenkonventionen)198, med bestämmelser för praktiska åtgärder för att genomföra avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränser­ na samt övriga samarbetsåtgärder. Schengenkonventionen började tilläm­ pas och gränskontrollerna upphörde den 26 mars 1995 mellan sju av de länder som då hade anslutit sig till Schengenavtalet.199s. 1931

24.Varje stat som är medlem i EU har rätt att delta i Schengensamarbetet. Kretsen av Schengenländer har hela tiden utökats och i dag har som bekant samtliga EU-länder med undantag av Storbritannien och Nordirland under­ tecknat avtal om anslutning till Schengensamarbetet. Förhandlingar pågår också med Storbritanninen och Nordirland om en framtida anslutning.200s. 1931

25.Mer konkret innebär Schengenkonventionen t.ex. att de berörda län­ derna får möjlighet till ökat polisiärt samarbete, rätt till polisiärt efterföl­ jande av misstänkta personer över gränsen, s.k. hot pursuit, och ett gemen­ samt polisiärt informationssystem. Schengenkonventionen innehåller emellertid också regler för det rättsliga samarbetet vilket omfattar inbör­ des rättshjälp i brottmål, tillämpning av principen ne bis in idem, över­ förande av verkställighet av brottmålsdom, bekämpande av brottslighet som avser narkotika och vapen samt slutligen utlämning.s. 1931

26.Schengenkonventionens bestämmelser om utlämning är huvudsakli­ gen tänkta att komplettera och underlätta tillämpningen av den europeis­ ka utlämningskonventionen. I Schengenkonventionen förbinder sig stater­ na bl.a. att utlämna personer som är åtalade eller skall avtjäna straff för brott avseende punkt- eller mervärdesskatt samt tullavgifter. Konventio­ nen lämnar möjlighet till ett förenklat utlämningssamarbete vid sam­ tycke från individen201 och anvisar att den ansökande statens lagstiftning 64 skall tillämpas då det gäller verkan av preskriptionsavbrott.202 Schengen­ konventionen minskar betydelsen av det anmodade landets inhemska lagstiftning också genom att slå fast att frånvaron av en angivelse eller annat officiellt meddelande som medger lagföring och som krävs endast enligt det anmodade landets lagstiftning inte får påverka möjligheten att bevilja utlämning.203 1.4.4.4.2 EU-konventionema om utlämning Två specifika utlämningskonventioner har utarbetats inom ramen för EU:s tredje pelare.204 På flera punkter överlappar dessa konventioner de överenskommelser om utlämning som är en del av Schengenkonventio­ nen. Den ena, konventionen 1995 om ett förenklat förfarande för utläm­ ning mellan Europeiska unionens medlemsstater, kommer i detta arbete att kallas 1995 års EU-konvention^5 Den andra, konventionen 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, kommer att be­ nämnas 1996 års EU-konvention i fortsättningen.206 De båda konventionerna är tänkta att utgöra ett komplement till den inom Europarådet år 1957 utarbetade europeiska utlämningskonventionen vilken tillträtts av samtliga EU-länder. Konventionerna är tänkta att ut­ göra ett led i strävandena att förenkla utlämningsförfarandet inom EU.207 1995 års EU-konvention tar sikte på en speciell sorts eftersökta indi­ vider, nämligen sådana som samtycker till utlämning. För dessa skapar konventionen ett snabbare utlämningsförfarande, där beslutsnivån för­ flyttas från landets regering till en inhemsk myndighet, i Sverige RÅ. Be­ slutet om utlämning måste fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats och därefter verkställas inom tjugo dagar från beslutsdagen.208 Den ansökande staten behöver inte komma in med någon dokumentation, såsom en dom eller ett häktningsbeslut. I stället räcker det att den ansö­ kande staten uppger att ett sådant avgörande finns. Vidare kan den efter­ sökte individen, enligt 1995 års EU-konvention, frånsäga sig specialitetsprincipens skydd. Följden av en sådan deklaration från individens sida ärs. 1931

27.65 att den ansökande staten, utan att behöva be den anmodade staten om tilllåtelse, kan åtala eller straffa individen för ett annat brott som hon begått före utlämningen trots att detta inte angetts i den ansökande statens utlämningsbegäran. Dessutom får den ansökande staten efter individens medgivande vidareutlämna denne till en annan medlemsstat i EU utan att begära tillstånd av den anmodade staten.s. 1932

28.Medan 1995 års EU-konvention lade tyngdpunkten vid att förenkla själva utlämningsförfarandet kom 1996 års EU-konvention i stället att innebära förändringar också för de traditionella utlämningsvillkoren. Kon­ ventionen tar exempelvis bort förbudet mot utlämning för politiska brott när den ansökande staten är en av EU:s medlemsstater.209 Vidare syftar konventionen till att mjuka upp kravet på dubbel straffbarhet för vissa grova brott210 och att göra den anmodade statens preskriptionsregler211 och straffskalor212 av mindre betydelse för bedömningen av utlämnings­ frågan. Det skall i princip vara tillräckligt att den aktuella gärningen är av viss svårhet och inte är preskriberad enligt det ansökande landets lag. Genom 1996 års EU-konvention öppnas också dörren för ett utlämnings­ samarbete som omfattar egna medborgare.213s. 1933

29.Konventionerna träder i kraft mellan de medlemsstater som har ratifi­ cerat dem. Staterna behöver således inte vänta på att alla medlemsstater skall ha undertecknat en konvention för att denna skall bli tillämplig.s. 1933

30.1995 års EU-konvention har i skrivande stund trätt i kraft mellan Sverige och följande utomnordiska länder214: Belgien, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland samt Österrike.215s. 1933

31.1996 års EU-konvention har i skrivande stund trätt i kraft mellan Sverige och följande utomnordiska länder: Belgien, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland samt Österrike. 1.4.4.5 De multilaterala utlämningsavtalen I FN:s och Europarådets regi, liksom på senare år också inom EU:s regi, har dessutom en rad multilaterala konventioner216 utarbetats vilka som 66 ett delmoment behandlar utlämningsfrågan och därför också till viss del kan anses vara utlämningskonventioner. Dessa konventioner föreskriver i regel inte en generell utlämningsplikt utan inriktar sig på en viss brottstyp som bedöms som särskilt viktig att beivra i det internationella straffrättsliga samarbetet. Konventionerna är ofta uppbyggda utifrån principen aut dedere aut judicare, vilken förplik­ tar stater att antingen utlämna eller lagfora.217 Bland dessa konventioner kan man exempelvis nämna Haagkonventionen2^ och Montrealkonventionen2V) som båda avser brott mot den allmänna samfärdseln med luft­ fartyg,220 FN:s diplomatskyddskonvention22X som söker förebygga och bestraffa vissa uppsåtliga gärningar riktade mot grupper av internatio­ nellt verksamma personer, den internationella konventionen mot tagande av gisslan222 och Wienkonventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen 223 Också konventioner som utarbetats inom EU:s regi är uppbyggda utifrån principen aut dedere aut judicare. Exempelvis kan nämnas den s.k. bedrägerikonventionen vilken syftar till att bekämpa brott mot EU:s finansiella intresse. Konventionen ålägger medlemsstater­ na, för det fall egna medborgare inte utlämnas för de aktuella brotten, att i stället lagfora dessa.224 Särskilt när det gäller de konventioner som utarbetats i FN:s regi kan man konstatera att ett flertal av världens länder har anslutit sig till dessa.224a I skrivande stund har t.ex. Wienkonventionen mot olaglig han-s. 1933

32.67 tering av narkotika och psykotropa ämnen tillträtts av mer än 150 länder. När det gäller de särskilda brottstyper som dessa konventioner behandlar blir det område där Sverige har folkrättsliga förpliktelser mycket större än om man när det gäller utlämning enbart har de bilaterala utlämnings­ avtalen och den europeiska utlämningskonventionen jämte EU-samarbetet i åtanke. Sverige har förvisso inget utlämningsavtal med Sierra Leone, men om landet inkommer med en utlämningsbegäran avseende en per­ son misstänkt för narkotikabrott är Sverige förpliktat att antingen utläm­ na eller lagfora den eftersökte personen.s. 1934

33.Multilaterala konventioner kan emellertid komma att påverka utläm­ ningssamarbetet också på ett annat sätt. Inom FN har man skapat kon­ ventioner vars syfte är att bekämpa en viss brottstyp och som ett moment i dessa konventioner stadgas det bl.a. att de stater som ansluter sig till kon­ ventionerna skall anse att de brott som konventionerna behandlar också omfattas av staternas utlämningsavtal. I sammanhanget kan exempelvis nämnas FN:s internationella konvention jämte protokoll och fakultativt protokollför bekämpande av penningförfalskning125 och internationella konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister116 som båda innehåller stadgande av sådant slag som nyss beskrivits. Konventioner av denna typ torde dock så gott som undantagslöst omfatta så grova brott att dessa redan innan skapandet av konventionerna föll under de svenska utlämningsavtalen. Genom de multilaterala konventionerna har emeller­ tid ”dubbla” förpliktelser skapats. Dessutom leder konventionerna till att Sverige inte kan skapa undantag för de aktuella brotten i sitt utlämnings­ samarbete t.ex. genom förbudet mot utlämning för politiska brott.22 2 222756s. 1935

34.Ett annat exempel på ett multilateralt avtal som får betydelse för län­ ders utlämningssamarbete, och mer specifikt förbudet mot utlämning av­ seende politiska brott är den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism ,228 Konventionen har utarbetats i Europarådet och syftar alltså till bekämpande av terroristdåd. Genom konventionen förbinder sig avtalsstatema bl.a. att i sin tolkning av begreppet ”politiskt brott” inte in­ kludera de gärningar som behandlas i konventionen. Avtalsstatema för­ säkrar alltså att de inte skall neka utlämning med hänsyn till förbudet mot utlämning för politiska brott om den eftersökte individen begått sådana brott som omfattas av konventionen.s. 1935

35.FN har vidare, efter nationella oroligheter som utmynnat i brott mot 68 den internationella humanitära rätten och krigets lagar, ansett sig nöd­ sakad att inrätta internationella tribunaler till vilka FN:s medlemsstater skall utlämna individer som misstänks för de aktuella brotten.229 Härvid kan nämnas FN-resolutionen 1993 om att inrätta Jugoslavientribunalen, vars syfte är att beivra brott som begåtts i forna Jugoslavien mot interna­ tionell humanitär rätt och krigets lagar.230 Vidare kan FN-resolutionen 1994 om att inrätta Rwandatribunalen nämnas. Tribunalen är tänkt att beivra folkmord och andra allvarliga brott mot internationell humanitär rätt som begåtts under 1994 i Rwanda eller av medborgare i Rwanda på angränsande staters territorium.231s. 1935

Sverige som ansökande stat

1.Att Sverige står som ansökande part i utlämningsärenden, är tämligen sparsamt behandlat i såväl litteraturen som den svenska lagstiftningen. Inte heller i mitt arbete är tyngdpunkten lagd på Sveriges roll i egenskap av ansökande stat. Eftersom det blir den utländska anmodade staten som skall bedöma en svensk ansökan blir den utländska utlämningslagstiftningen avgörande. Bedömningen av en svensk utlämningsansökan kan därmed variera från land till land och i högsta grad också vara beroende av huruvida ett utlämningsavtal föreligger mellan Sverige och den an­ modade staten. Nedan följer en kortfattad introduktion till frågan om Sve­ riges roll som ansökande stat. Utgångspunkten från svensk sida, när man ansöker om utlämning, är förordning (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige, nedan benämnd förordningen. Det slutgiltiga avgörandet när Sverige ansöker om utlämning vilar naturligtvis helt och hållet i den anmodade statens händer.232 Sverige har dock, i egenskap av ansökande stat, ett stort ansvar gentemot såväl den anmodade staten, vars resurser tas i anspråk, som gentemot den eftersök­ te individen vars frihet inskränks genom utlämningsförfarandet, ibland under avsevärd tid. I förordningens 9 § kan man läsa att en skälighetsbedömning skall för­ etas i varje enskilt ärende då man från svensk sida överväger att begära utlämning. Det ingrepp en utlämning innebär för individen skall vägass. 1936

2.69 mot Sveriges intresse av att få personen i fråga utlämnad. Trots att ett formellt krav som stadgar att det aktuella brottet skall ha en viss straff­ skala är uppfyllt kan Sverige komma att avstå från en begäran om utläm­ ning. Lite schablonmässigt kan sägas att ju allvarligare brott, desto större är intresset från svensk sida. Även andra omständigheter, t.ex. existensen av ett svenskt målsägandeanspråk, kan inverka på bedömningen. Allmänt kan sägas att det svenska intresset skall vara tyngre i de fall personen saknar närmare anknytning till landet än när sådan föreligger. Det före­ kommer att Sverige begär utlämning av den anmodade statens egna med­ borgare trots att en motsvarande ansökan inte skulle beviljas från svensk sida. Framför allt torde sådana svenska ansökningar gälla medborgare i de engelskspråkiga länderna, vars jurisdiktionsregler i huvudsak bygger på territorialitetsprincipen. Utlämning är ofta enda möjligheten för att dessa länders medborgare skall kunna ställas till svars för handlingar som de begått utomlands.233s. 1936

3.I de fall utlämning begärs för att individen skall bli föremål för rätte­ gång i Sverige måste utredningsläget vara sådant att möjligheterna till en fällande dom bedöms som goda. Att utsätta individen för något så ingri­ pande som utlämning är naturligtvis oacceptabelt om bevisläget i Sverige är sådant att någon fällande dom inte kan förväntas. Vidare bör en prognos göras beträffande vilken påföljd som kan tänkas utdömas. När det gäller ansökningar till utomnordiska stater bör sådana i regel göras endast om den kommande domen kan förväntas lyda på ett fängelsestraff, vilket med beaktande av reglerna för villkorlig frigivning leder till minst fyra månaders faktisk fängelsevistelse. Endast i undantagsfall begärs utläm­ ning när påföljden inte förväntas bli frihetsberövande. Ett sådant skulle kunna vara när det rör sig om brottslighet med flera inblandade gärnings­ män samt utredningsskäl talar för att en person som inte befinner sig i Sverige förs till landet. Även när det gäller flera misstänkta och någon eller några av dem redan finns tillgängliga för lagföring i Sverige kan ut­ lämning begäras trots att påföljden inte förväntas bli fängelse.234s. 1937

4.Innan en utlämningsbegäran överlämnas bör man rimligen även beak­ ta om de kostnader en eventuell utlämning medför är rimliga, liksom huruvida man kan befara att, mot bakgrund av vad man vet om den an­ modade statens utlämningslagstiftning, en utlämningsbegäran skulle vara utsiktslös.s. 1937

5.I de fall Sverige slutit utlämningsavtal har våra avtalsparter, inom ra­ men för dessa, en folkrättslig förpliktelse att utlämna. Med ett utläm­ ningsavtal i botten blir det naturligtvis också lättare att från svensk sida 70 avgöra om en utlämningsbegäran kan förväntas nå framgång i det anmo­ dade landet. I de fall ett utlämningsavtal saknas mellan Sverige och den anmodade staten blir utlämningsansökans framtid beroende av den anmodade sta­ tens interna utlämningslagstiftning. Sverige behöver i ett sådant läge söka få till stånd en överenskommelse som enbart omfattar det specifika ärendet, dvs. en s.k. ad hoc-överenskommelse. En annan möjlighet kan naturligtvis vara att man från svensk sida överväger en begäran om över­ förande av lagföring vilken innebär att man begär att det anmodade lan­ det skall ta på sig ansvaret för att personen ställs inför rätta.235 I de fall icke avtalsslutande länder uppställer krav på ömsesidighetsförklaring, en försäkran att Sverige under motsvarande förhållanden skulle bevilja utlämning, är det viktigt att Sverige överväger om en dylik för­ säkran kan ges innan en utlämningsansökan överlämnas.236 När det gäller våra nordiska grannländer kan man konstatera att de få och enkla regler som karaktäriserar NordL också möter Sverige i egen­ skap av ansökande part i förhållande till de övriga nordiska länderna.237 Som tidigare framgått behandlar AllmL och NordL frågor som rör Sveriges roll som anmodad stat, men i respektive lag finns faktiskt också ett stadgande som får betydelse när Sverige är ansökande stat. Det tar sikte på den inte särskilt ovanliga situationen att den person som Sverige eftersöker avtjänar ett straff i det anmodade landet. Om det anmodade landet är villigt att utlämna personen omedelbart för att denne skall kun­ na närvara vid en svenska brottmålsrättegång skall, enligt 26 a § AllmL samt enligt 22 § NordL, Sverige återlämna den aktuella personen utan att någon prövning av villkoren för utlämning företas. Ur processekonomisk synvinkel är sådana tillfälliga utlämningar238 naturligtvis av stor betydel­ se i mål där flera tilltalade figurerar eftersom en gemensam rättegång härigenom blir möjlig. Eftersom en utlämning till Sverige helt och hållet möjliggörs genom ett godkännande från den anmodade staten blir det viktigt att man från svensk sida mer specifikt beaktar vad denna stat har godkänt. En erinran om detta finns intagen i 2 kap. 8 § 2 st. BrB (enligt den översyn som företagits av 2 kap. BrB kommer det aktuella stadgandet att återfinnas i 2 kap. 12 § BrB)239 av vilken det framgår att de villkor som uppställs vids. 1937

6.71 utlämning från främmande stat till Sverige skall lända till efterrättelse här i riket. Sverige måste vidare respektera den s.k. specialitetsprincipen. Denna innebär att den ansökande staten inte får döma eller verkställa straff för annat brott än vad som framgår av dess utlämningsansökan samt inte heller utlämna individen till ett tredje land utan tillstånd från den anmodade staten. Med specialitetsprincipen i åtanke är det t.ex. vik­ tigt att en svensk utlämningsbegäran avser alla tänkbara gämingsmoment som kan bli aktuella i en kommande svensk rättegång, eftersom ett tillägg eller borttagande av gämingsmoment kan leda till att den inhem­ ska domstolen dömer för ett helt annat brott än det som avsågs i den svenska utlämningsansökan. Förutom att ett brott mot specialitetsprinci­ pen innebär ett illojalt beteende mot det anmodade landet så utgör det, t.ex. om den svenske åklagaren skulle väcka åtal för helt andra gärningar än de som upptas i den svenska utlämningsansökan, också rättegångshinder enligt 34 kap. 1 § RB.240s. 1938

7.En situation som särskilt förtjänar att uppmärksammas är den inte helt ovanliga att en svensk domstol, i samband med lagföring av utlämningsbrottet, även önskar undanröja en tidigare utdömd påföljd för att enligt 34 kap. 1 § 1 st. p. 3 BrB döma till gemensam påföljd. För att undvika ett åsidosättande av specialitetsprincipen bör Sverige i en sådan situation begära utlämning också för det tidigare brottet.241s. 1939

Utlämningsinstitutet i rättssystemet

1.Liksom alla andra rättsområden utgör också utlämningsrätten en del av ett lands rättssystem som helhet. De två följande avsnitten är tänkta att sätta in utlämningsrätten i ett större sammanhang.s. 1939

2.Avsnitt 1.5.1 är tänkt att visa att utlämningsrätten inte kan ses som ett isolerat rättsområde utan att utlämningsrätten faktiskt påverkar och på­ verkas av ett flertal andra rättsområden.s. 1939

3.Avsnitt 1.5.2 är tänkt att särskilt belysa en aspekt av de rättsområden som tangerar utlämningsrätten, nämligen området för mänskliga rättig­ heter. 72s. 1939

Utlämningsrätten i ett större sammanhang

1.1.5.1.1 Den folkrättsliga aspekten Utlämningsrätten tangerar en rad rättsområden. Möjligen kan den bäst förklaras utifrån ett skikttänkande där det allra översta skiktet utgörs av den folkrättsliga aspekten. Folkrätten reglerar de frågor på mellanstatlig nivå242 som blir av relevans för utlämningsrätten. Exempelvis kan man nämna att det är ur folkrätten man kan sluta sig till att en förpliktelse att utlämna uppkommer endast om länder sinsemellan har slutit utlämningsavtal med varandra.243 Folkrätten blir av betydelse för ländernas utlämningsavtal på flera olika sätt. Det folkrättsliga regelverket kan ge ledning för tolkningen av enskilda utlämningsavtal men det kan också verka begränsande för län­ dernas utlämningssamarbete. En naturlig utgångspunkt för alla mellanstatliga avtal, så också utlämningsavtalen, är naturligtvis Wienkonventionen den 23 maj 1969 om traktaträtten.244 Konventionen reglerar exempelvis frågor kring hur avtal ingås mellan stater, hur tillämpningen av avtal skall ske, hur avtal kan ändras, när avtal upphör, följderna av ett krigstillstånd och en statssuccession när det gäller tidigare ingångna avtal.245 Om ett utlämningsavtal i sig inte ger vägledning för tolkningen av utlämningsvillkoren - vilket är vanligt - får bedömningen av de olika vill­ koren i stället överlämnas till vart och ett av de avtalsslutande länder­ na.246 Man får dock inte vara alltför snabb med att flytta ned frågan till den nationella nivån. Man bör nämligen betänka att andra mellanstatliga avtal kan innebära att stater förbundit sig att tolka ett utlämningsvillkor på ett speciellt sätt. Ett skolexempel på ett sådant mellanstatligt avtal som kan få betydelse för tolkningen av utlämningsvillkoren torde vara den tidigare nämnda europeiska konventionen om bekämpande av terro­ rism, vilken stadgar att vissa mycket grova brottsliga gärningar, t.ex. brottet folkmord, inte skall anses vara politiska brott.247s. 1940

2.73s. 1940

3.Ett annat exempel där folkrätten kan verka begränsande på ländernas utlämningssamarbete rör frågan huruvida den eftersökte personen har sådan immunitet, t.ex. då denne är statschef eller diplomat, att han eller hon skall ställas utanför ländernas utlämningssamarbete. När det gäller diplomatisk immunitet finns den modema folkrätten kodifierad i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser.248s. 1941

4.Konkret innebär en utlämning som bekant alltid ett ingrepp i indivi­ dens frihet genom att denne överlämnas från det anmodade landet till det ansökande landet. Frågan om individens mänskliga fri- och rättigheter249 och gränserna för staters ingrepp i dessa regleras generellt i en rad mel­ lanstatliga konventioner som naturligtvis kan få relevans också på utlämningsrättens område.250 Den mest närliggande konventionen för Sverige är EKMR,251 men man kan också nämna de konventioner som upprättats inom FN, dvs. FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter252 och FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.253 Inga av de nämnda konventionerna innehåller särregle­ ringar avseende utlämningsfrågan. Detta till trots torde en rad artiklar i konventionerna kunna aktualiseras i ett enskilt utlämningsärende. Frågor­ na kan dels röra behandlingen i den anmodade staten i väntan på att ett utlämningsbeslut skall fattas, dels behandlingen i den ansökande staten när individen väl överlämnas dit, men också frågan huruvida den anmo­ dade staten, genom att bevilja utlämning, kan hållas ansvarig för kränk­ ningar av individens fri- och rättigheter som företas av den ansökande staten.s. 1941

5.Också andra mellanstatliga konventioner som rör en stats behandling av den enskilde individen kan bli av intresse när den anmodade staten avgör om individen skall utlämnas till den ansökande staten. Ett sådant exempel är Genéve-konventionen om flyktingars rättsliga ställning.254 Asylrätten och det skydd som denna ger mot förföljelse tangerar utläm74 ningsrätten på så sätt att asylrätten manar länder till att ge skydd, inte av­ lägsna människor från sitt territorium om dessa riskerar förföljelse. För att skapa samstämmighet mellan de åtaganden som länder har när det gäller flyktingar och dess utlämningssamarbete har länder ofta infört ett förbud mot utlämning i sina utlämningsavtal om individen skulle riskera sådan förföljelse som Genéve-konventionen beskriver. I den mån en individ skulle riskera att utsättas för tortyr eller annan grovt omänsklig eller förnedrande behandling kan också FN:s tortyrkon­ vention aktualiseras. Denna stadgar bl.a. att ingen konventionsstat skall utlämna en person om det finns välgrundad anledning att tro att personen skulle riskera att utsättas för tortyr i den ansökande staten.255 En aspekt av utlämningsinstitutet är därmed behandlingen av den ef­ tersökte individen i den ansökande staten. En annan aspekt av utlämnings­ institutet avser i stället frågan om länders rätt att döma individer för brott som dessa begått, närmare bestämt hur långt ett lands jurisdiktion kan sträcka sig.256 Folkrätten har betydelse för ländernas jurisdiktionsregler på flera plan. Inledningsvis kan man konstatera att en grundläggande ut­ gångspunkt är att ett land har jurisdiktion över brott som förövats på det egna territoriet. Denna kompetens kan härledas ur den folkrättsliga prin­ cipen om staters suveränitet. Det tillkommer som bekant varje stat att upprätthålla ordning - och bestämma vad som skall vara tillåtet och otilllåtet - inom det egna territoriet. Av olika skäl anses denna grundläggande kompetens vara otillräcklig, och som en konsekvens härav har stater tagit sig en omfattande jurisdiktion också över brott som begåtts utanför dess territorium. Folkrätten får betydelse för staters önskan om att utöva en sådan extraterritoriell brottsbekämpning. Självpåtagen behörighet att be­ ivra brott som begåtts utanför det egna territoriet, och i så gott som alla fall också begåtts på en annan stats territorium, kan utgöra en inbland­ ning i en annan stats interna angelägenheter, och den folkrättsliga sedvanerätten har följaktligen utvecklat riktlinjer för i vilka fall en straffrättslig jurisdiktion som sträcker sig utanför ett lands territorium är tillåten. Man brukar tala om att den folkrättsliga sedvanerätten kan sammanfat­ tas i sju principer såvitt avser ländernas jurisdiktion. För det första inne­ bär territorialitetsprincipen, vilken redan omnämnts, att en stat har juris­ diktion över det egna territoriet. För det andra ger principen om flaggans lag en stat jurisdiktion över brott på inhemska fartyg. För det tredje inne­ bär den aktiva personalitetsprincipen att en stat har jurisdiktion övers. 1941

6.75 brott som begåtts av de egna medborgarna eller personer med hemvist i staten, alldeles oavsett var brottet begåtts. För det fjärde ger den passiva personalitetsprincipen staten jurisdiktion avseende brott begångna mot inhemska enskilda intressen, t.ex. om ett brott förövats utomlands mot en av statens egna medborgare. För det femte har en stat, genom statsskyddsprincipen, möjlighet att ta sig jurisdiktion över brott mot statens egna, allmänna, intressen. Dessutom, för det sjätte, innebär universalitetsprincipen att en stat har jurisdiktion eftersom brottet är sådant att det finns ett uppenbart gemensamt intresse för alla stater att bekämpa sådana brott. Mer konkret avses härmed dels brott som är av sådan allvarlig karaktär att de måste antas vara straffbelagda i alla stater, dels brott som staten, tillsammans med andra stater, enats om att bekämpa gemensamt. Slutli­ gen, för det sjunde, innebär principen om ställföreträdande straffrätts­ skipning, att en stat kan ta sig jurisdiktion över en viss gärning därför att gärningsmannen finns i den staten och det är lämpligt att lagföringen före­ tas där. Det förutsätts i en sådan situation dessutom, att den stat som annars vore närmast att beivra brottet inte har någon invändning mot att den andra staten tar sig jurisdiktion över gärningen.257 Trots att ett land inte tar sig mer omfattande jurisdiktion än vad sedvanerätten godkänner kan jurisdiktionsfrågan innebära problem inom utlämningssamarbetet. En rad län­ der brukar nämligen endast vara villiga att bevilja utlämning i den mån det ansökande landets jurisdiktionsregler inte är mer omfattande än de egna.258 1.5.1.2 Den nationella aspekten , Så långt har jag behandlat folkrättsliga aspekter av utlämningsinstitutet. Om man är min tankemodell trogen, dvs. ser utlämningsrätten som olika skikt, kommer man efter det översta, folkrättsliga skiktet ned på den nationella nivån som därmed kan variera från land till land. Huvuddelen av mitt arbete är koncentrerat till denna nivå. I den mån ett land, liksom Sverige, tillhör den dualistiska rättstraditionen259 kommer en viss ”dub­ blering” att ske med folkrätten eftersom mellanstatliga avtal också måste genomföras på den nationella nivån för att få nationell giltighet.s. 1942

7.Det samspel mellan utlämningsinstitutet och övriga rättsinstitut som finns på det folkrättsliga planet återfinns också på den nationella nivån. Den svenska utlämningsrätten har på den nationella nivån såväl kon­ stitutionella aspekter som t.ex. straff-, process- och utlänningsrättsliga aspekter. 76 Eftersom utlämning är ett ingrepp i individens frihet omfattas detta av 2 kap. RF som behandlar grundläggande fri- och rättigheter. Genom sin ingripande karaktär för den enskildes frihet måste utlämningsinstitutet, enligt 2 kap. 12 § RF regleras genom lag. Den åsyftade lagstiftningen finns för svenskt vidkommande i AllmL och NordL. Sedan EKMR år 1995 blivit en del av den svenska rättsordningen finns det berörings­ punkter inte enbart mellan utlämningsinstitutet och RF på nationell nivå utan också mellan utlämningsinstitutet och EKMR. Även om EKMR har inkorporerats genom vanlig lag så har den en särställning i och med ett tillägg till RF, nämligen 2 kap. 23 § RF, som stadgar att lag eller annan författning inte får meddelas i strid med EKMR.260 Också på det nationella planet finns det ett nära samband mellan ut­ lämningsinstitutet och jurisdiktionsfrågan. Detta samspel gjorde sig sär­ skilt starkt gällande när man från svensk sida, genom AllmL, utvidgade antalet förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Sverige skall be­ vilja utlämning. Som en direkt följd av den utvidgade möjligheten att vägra utlämning ansåg sig Sverige också nödsakat att utvidga sina jurisdiktionsbestämmelser så att det skulle bli möjligt att i större utsträckning döma för gärningar som förövats utomlands.261 Genom att utvidga jurisdiktionsbestämmelsema sökte man förhindra att en nekad utlämningsbegäran skulle leda till att den eftersökte individen förblev ostraffad för gär­ ningar som man från svensk sida också bedömde som klandervärda.262 Jag har tidigare erinrat om att utlämningsavtalen ytterst sällan ger någon vägledning för tolkningen av utlämningsvillkoren. För att tolka villkoren måste man därför ofta söka hjälp i den inhemska rätten. Begrep­ pet ”inhemsk rätt” får inte förstås som enbart den inhemska utlämnings­ rätten. Det kan faktiskt vara så att den inhemska utlämningsrätten använ­ der sig av en rad begrepp som inte förklaras i anslutning till denna. För svenska förhållanden är det t.ex. möjligt att förarbetena till AllmL och NordL inte behandlar olika begrepp som finns i utlämningslagstiftningen. För att utlämningsrätten skall bli meningsfull måste den ses i ett större perspektiv, som en del av det inhemska rättssystemet. Ledning och tolk­ ning måste hämtas från de intemrättsliga områden den tangerar, sam­ tidigt som det naturligtvis alltid är på sin plats att fråga sig om utläm­ ningsrätten har särdrag som gör att begrepp inom denna måste behandlass. 1943

8.77 annorlunda än då de uppträder inom övriga rättsområden men det finns naturligtvis också stadganden och begrepp inom utlämningsrätten som är unika för området och där något motstycke således inte står att finna på de övriga rättsområdena.s. 1944

9.Ett exempel där ledning måste hämtas i den inhemska rättsordningen, närmare bestämt från dess straffrätt, är kravet på dubbel straffbarhet.263 Den inhemska straffrätten och dess straffbarhetsbegrepp blir av central betydelse för att besvara frågan om kravet på dubbel straffbarhet är upp­ fyllt, dvs. om gärningen är straffbar inte bara i den ansökande staten utan också i Sverige. Preskriptionskravet inom utlämningsrätten är ett ytterli­ gare exempel där den inhemska straffrätten, närmare bestämt dess preskriptionsreglering, måste användas för att man skall kunna besvara frågan om ett visst utlämningsvillkor är uppfyllt.264s. 1945

10.I den mån ett utlämningsvillkor helt och hållet är baserat på ett annat rättsområde i den inhemska rätten får ändringar av den inhemska straff­ rätten också omedelbara återverkningar för tolkningen av utlämningsvillkoret. När det gäller det svenska straffbarhetsbegreppet kom detta i den inhemska straffrätten, med införandet av BrB, att ändras på så sätt att ett särskilt tillräknelighetskrav utsorterades från begreppet. Inom den in­ hemska straffrätten önskade man ändra brottsbegreppet så att även t.ex. sinnessjuka och barn skulle kunna anses begå brott. I stället skulle dessa grupper särbehandlas i påföljdshänseende. Genom den väl utvecklade vårdapparat som fanns vid sidan av den traditionella kriminalvården kunde t.ex. de sinnessjuka få avancerad medicinsk behandling som en reaktion på ett begånget brott.265 För utlämningsrättens del fick reformen, säkert utan att man i reformarbetet ägnat detta någon tanke, påtagliga konse­ kvenser. Den sinnessjuke individ som blev föremål för ett utlämningsförfarande kunde tidigare inte utlämnas med hänsyn till kravet på dubbel straffbarhet. Nu öppnades dörren för utlämning också av sinnessjuka. För det fall den ansökande staten inte hade en lika utbyggd vårdapparat som Sverige kunde man visserligen söka förhindra en utlämning med hänvisning till humanitära skäl. Stadgandet rörande humanitära skäl är dock restriktivt till sin utformning och uttrycker att utlämning endast skall vägras om en sådan skulle vara uppenbart oförenlig med humanitära hän­ synstaganden.266s. 1945

11.Ett område som regelmässigt brukar lämnas utanför ländernas utläm­ ningsavtal är tvångsmedelsfrågan i själva utlämningsförfarandet. Flertalet 78 länder torde använda sina gängse tvångsmedel, såsom häktning och reseförbud, också för de individer som väntar på beslut i utlämningsfrågan. I den svenska utlämningslagstiftningen ges t.ex. möjlighet att använda sig av häktningsinstitutet. Denna möjlighet har alltid funnits i såväl AllmL som NordL. För tvångsmedel som i sig innebär ett ingrepp i individens frihet anses en proportionalitetsprincip gälla, dvs. skälet för ingreppet måste uppväga själva ingreppet. Den nämnda proportionalitetsprincipen finns numera också stadfäst i RB (se t.ex. RB 24 kap. 1 § 3 st. RB avse­ ende häktningsfrågan). Även om principen inte är uttryckligen inskriven i AllmL och NordL torde den kunna åberopas också för tvångsmedelsfrågan inom utlämningsrätten. Den inhemska regleringen rörande tvångs­ medel i brottmål är därför av intresse också för utlämningsrätten.267 Slutligen kan man, när det gäller samröret mellan utlämningsinstitutet och övriga intemrättsliga rättsområden, nämna den länk som finns mellan förbudet mot utlämning om den berörde individen riskerar svår förföljelse i den ansökande staten och utlänningslagstiftningens asylstadgande. För­ följelsebegreppet har sitt ursprung i utlänningslagstiftningen. I utlämnings­ lagstiftningen har det tillkommit för att inte utlämningsinstitutet skall leda till att människor som en gång fått politisk asyl i Sverige skickas tillbaka till sina forna hemländer. Vid en tolkning av förföljelsebegreppet inom utlämningslagstiftningen är det därför naturligt att söka ledning i utlänningslagstiftningen och den praxis som vuxit fram kring denna. Att utlämningsinstitutet är en del av det svenska rättssystemet innebär naturligtvis inte enbart att institutet blir föremål för påverkan från övriga rättsområden utan även att möjlighet finns till att påverka rättssyste­ met.268 Överklagande som avser vilket brott den misstänkte häktats förs. 1945

12.79 har t.ex. tillåtits i utlämningsärenden eftersom betydande rättsföljder an­ ses följa av vilken brottslighet häktningen gäller i sådana ärenden. Men när frågan inte har rört utlämning finns det också fall där ett överklagan­ de med avseende på brott, för vilket eller vilka den misstänkte skulle anses häktad, endast har ansetts höra till skälen för häktningsbeslutet och där­ med inte kunde bli föremål för överklagande.269s. 1946

13.Utlämningsinstitutets behov har också tillgodosetts genom särskilda lagstiftningsåtgärder. I de fall en svensk dom avser flera gärningar och utlämning inte kan beviljas för samtliga gärningar har domstolen, genom 34 kap. 18 § 1 st. BrB, givits en möjlighet att specificera hur mycket av en ådömd påföljd som belöper på respektive gärning.270 Stadgandet till­ godoser alltså utlämningssamarbetets specifika behov även om man nog får medge att det i viss mån är baserat på en illusion. Det torde nämligen vara svårt att exakt ange hur mycket av en utdömd påföljd som belöper på varje enskild gärning när gärningsmannen dömts för flerfaldig brotts­ lighet. Påföljdsbestämningen är trots allt något mer än enbart en strikt matematisk övning.s. 1947

14.Utlämningslagstiftningen kan i sig också ses som ett system i systemet. Det finns därför beröringspunkter mellan de olika stadgandena inom själ­ va utlämningsrätten, liksom också mellan AllmL och NordL. I den mån begrepp som återfinns inom såväl AllmL som NordL har behandlats mer utförligt i anslutning till endera lagens förarbeten kan detta tjäna till led­ ning vid tolkningen också av begreppet i den andra lagen. Ett sådant exempel är termen ”politiskt brott”, som vi finner inom båda utlämningslagama, men som ingående har behandlats enbart i AllmL:s förarbeten.271s. 1947

15.I den mån ett utlämningsvillkor ändras kan detta få återverkningar också för övriga utlämningsvillkor. Utlämningsvillkoren kan nämligen i viss mån sägas samverka med varandra. Denna fråga, dvs. hur utlämningsrättens villkor samverkar med varandra kommer jag att beröra ytterligare i kapitel 3.s. 1947

16.Komparativa studier torde vara av intresse för de flesta rättsområden. Utlämningsrätten är här inget undantag.272 Ett syfte med komparativa 80 studier kan vara att söka idéer för en framtida förändring av den egna utlämningsregleringen. Andra länders lösningar kan därmed tjäna som incitament för ett inhemskt förändringsarbete. I viss mån torde t.ex. den nordiska utlämningsregleringen ha varit en naturlig utgångspunkt när de nordiska delegaterna diskuterade förenklingar av utlämningssamarbetet inom EU. Ett annat syfte med komparativa studier kan vara att söka tolknings­ hjälp för den egna inhemska utlämningsrätten. Att detta kan vara lämp­ ligt beror på att de förutsättningar som länder ställer upp för att bevilja utlämning ofta återfinns i andra länders utlämningsrätt. I den mån den svenske lagstiftaren uttryckligen sagt att ett villkor och dess utformning hämtats från ett annat lands utlämningsrätt blir det självklart av intresse att se hur detta villkor tolkas i sitt ursprungsland.273 När något sådant nära samband inte finns mellan villkoret i den utländska utlämningsrätten och i den svenska utlämningsrätten bör man dock minnas att det faktum att en princip återfinns hos ett annat land inte behöver betyda att den skall tolkas på samma sätt i Sverige som i det främmande landet. I den mån utlämningsrätten bygger på begrepp hänförliga till den inhemska rätten bör man vara särskilt försiktig med att förbehållslöst överföra ett annat lands tolkning av en princip till den inhemska lagstiftningen. Därmed inte sagt att det skulle vara ointressant att snegla på hur andra länder tol­ kar utlämningsvillkoren. Tvärtom kan det, särskilt vara intressant att ta del av de skäl som har åberopats för ett visst utlämningsvillkor interna­ tionellt. När det gäller övergripande skäl för ett utlämningsvillkor blir nämligen lagtekniska detalj skillnader från ett land till ett annat land ofta av mindre betydelse.274s. 1947

Utlämning och mänskliga rättigheter

1.Ett av de områden som utlämningsrätten tangerar, nämligen området för mänskliga rättigheter, kommer jag att beröra ytterligare i detta avsnitt och då utifrån den konvention som torde vara viktigast för svenskt vid­ kommande, nämligen EKMR.275 Även om mitt arbete inte är en studie is. 1948

2.81 mänskliga rättigheter, utan tvärtom är tänkt att ha sitt fokus på internatio­ nellt straffrättsliga frågor, är relationen mellan utlämning och mänskliga rättigheter av sådan betydelse att den inte helt kan förbigås i ett arbete på utlämningsrättens område. Detta avsnitt är på intet sätt tänkt att presente­ ra några ”djupdykningar” när det gäller rättsområdet för mänskliga rät­ tigheter utan snarare tänkt att understryka, inte minst för de praktiker som arbetar inom utlämningsområdet, det faktum att det finns beröringspunk­ ter mellan utlämningsrätten och regler och principer om mänskliga rättig­ heter. Detta samband får inte glömmas bort i den dagliga hanteringen av utlämningsärenden. I kapitel 2, vilket behandlar villkoren för utlämning, söker jag i viss mån peka på situationer där konventionerna om mänsk­ liga fri- och rättigheter och lagstiftningen som följt på dessa också kan användas som tolkningshjälp när det gäller villkoren för utlämning.s. 1948

3.Genom EKMR har individens rättsskydd avsevärt förstärkts på så sätt att individen har getts en möjlighet till enskild klagorätt vid Europadom­ stolen.276 Ett enskilt klagomål har inte suspensiv effekt på det nationella planet. Motparten, dvs. staten, har därmed ingen skyldighet att, så länge målet är anhängigt, uppskjuta verkställigheten av sitt nationella beslut. Europadomstolen kan dock ge en stat anvisning om att skjuta upp verk­ ställigheten t.ex. om domstolen skall pröva om en verkställighet av det nationella beslutet skulle strida mot EKMR art. 2 eller art. 3. Även om en sådan anvisning inte är bindande brukar stater respektera den. Sådana anvisningar används sparsamt men kan t.ex. aktualiseras i syfte att förmå en stat att tillfälligt avstå från att utlämna en person till ett främmande land.277s. 1949

4.När det gäller EKMR bör man inledningsvis slå fast att konventionen inte ställer upp något generellt förbud mot att dess medlemsstater inlåter sig på ett internationellt samarbete rörande brottsbekämpning och som en del av detta samarbete utlämnar misstänkta, tilltalade eller dömda indi­ vider till länder som eftersöker dessa. Tvärtom stadgar EKMR art. 5.1 ,f, som behandlar individens rätt till frihet och säkerhet, att en stat genom lag kan inskränka individens frihet då denne är föremål för ett utlämningsförfarande. Ingreppet i individens frihet är rättfärdigat så länge som utlämningsförfarandet bedrivs med rimlig skyndsamhet. Om så inte är 82 fallet kan frihetsberövandet komma i konflikt med art. 5.1.f. Några speci­ fika tidsramar för när ett frihetsberövande övergår från att vara accepta­ belt till att inte vara det finns inte. I stället får bedömningen ske utifrån omständigheterna i det specifika fallet.278 EKMR art. 5.1 ger en uttömmande uppräkning av de situationer då staterna har rätt att inskränka individens frihet. Motsatsvis innebär detta att frihetsinskränkande metoder som tillgrips vid sidan av utlämningsin­ stitutet, för att uppnå institutets mål, kan utgöra brott mot EKMR art. 5. Frågan behandlas vidare i avsnitt 1.6.3. En individ torde tillerkännas klagorätt inför Europadomstolen när det gäller utlämningsfrågan tidigast efter det att denne blivit föremål för in­ ledande utlämningsförhandlingar (frihetsberövande med anledning av en utlämningsbegäran kan naturligtvis prövas tidigare med uttryckligt stöd av EKMR art. 5). Enbart en utlämningsbegäran som ännu inte har lett till någon åtgärd gentemot individen kan däremot inte grunda klagorätt. Kommissionen har t.ex. i fallet FT mot Storbritannien inte godtagit ett klagomål avseende en eventuell framtida utlämning när det visserligen var känt att en utlämningsbegäran överlämnats till Storbritannien men klaganden ännu inte eftersökts av brittiska myndigheter.279 Frågor om mänskliga rättigheter kan aktualiseras på två plan inom ut­ lämningsrätten. Det ena rör individens behandling i den anmodade staten, det andra rör individens behandling i den ansökande staten. När det gäller individens behandling i den anmodade staten kan dessa frågor aktualiseras genom åtgärder som vidtas mot individen i väntan på att utlämningsfrå­ gan skall prövas. En sådan fråga, nämligen frihetsberövandet, har redan nämnts. Förutom denna fråga skulle vissa former av övergrepp mot indi­ viden under själva utlämningsförfarandet naturligtvis kunna falla under EKMR art. 3, vilken stadgar förbud mot tortyr och omänsklig eller för­ nedrande behandling eller bestraffning.s. 1949

5.83s. 1950

6.En särskilt angelägen fråga, när individen befinner sig i den anmodade staten, torde vara om art. 6 i EKMR, som reglerar rätten till domstols­ prövning och en rättssäker process, också kan få relevans för själva be­ slutsprocessen kring en utlämningsansökan. Hittills tycks ståndpunkten ha varit att utlämningsprocessen faller utanför art. 6.280 2 28812s. 1951

7.En sådan ordning kan emellertid ifrågasättas. Det är märkligt om indi­ videns intresse helt skulle falla utanför EKMR när det gäller själva utläm­ ningsprocessen. Möjligen kan det vara värdefullt att skilja art. 6.1 och art. 6.3 från varandra. Medan art. 6.1 kräver en bedömning i skuldfrågan räcker det för art. 6.3 att individen står anklagad för brott. Något som torde stämma väl in på den person som är föremål för ett utlämningsförfarande. Därmed borde utlämningsärendena kunna falla under art. 6.3 och individen åtnjuta de rättigheter - t.ex. rätt till rättshjälpsbiträde - som denna artikel ger. Det kan för övrigt tyckas märkligt om individens in­ tresse helt skulle falla utanför EKMR när det gäller själva utlämnings-s. 1951

8.ÖO1 processen.s. 1951

9.Så långt har frågan om mänskliga fri- och rättigheter berört den anmo­ dade staten och dess rättsapparat. Eftersom varje stat är ansvarig för sitt rättssystem ligger det inget kontroversiellt i en prövning avseende den egna rättsapparaten utifrån EKMR.s. 1951

10.En betydligt intressantare och mer intrikat fråga är dock om, och i så fall i vilken mån, den anmodade staten också kan hållas ansvarig för handlingar som den ansökande staten utsätter individen för. Man kan faktiskt hävda att det är den anmodade staten, som genom att bevilja ut­ lämning, rent faktiskt möjliggör den kränkande behandlingen av indivi­ den i den ansökande staten. Frågan ställs naturligtvis på sin spets då den ansökande staten inte har tillträtt EKMR och dess behandling av indivi­ den därmed faller utanför Europadomstolens kompetensområde.s. 1951

11.I sammanhanget är fallet Soering mot Storbritannien2*2 av särskilt in­ tresse. Genom detta rättsfall slog Europadomstolen nämligen fast att den 84 anmodade staten under speciella förhållanden kan hållas folkrättsligt an­ svarig för handlingar som företas av den ansökande staten gentemot indi­ viden.283 Den anmodade statens ansvar upphör alltså inte vid statsgrän­ sen. Kortfattat kan rättsfallet beskrivas enligt följande. Storbritannien hade erhållit en utlämningsframställning från USA avseende en ung tysk man vid namn Soering. USA hade för avsikt att åtala ynglingen för mord. Den unge mannen riskerade dödsstraff, samt att i väntan på verkställighet få tillbringa ca 6-8 år i fängelse under den mycket stränga behandling, ”death row”, som tillämpas på dödsdömda. Vid en granskning av fallet poängterade domstolen inledningsvis att konventionen inte ålägger stater att utifrån samtliga konventionsstadganden granska den behandling som väntar i den ansökande staten. Beträffande art. 3,284 vilken som bekant förbjuder tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling och be­ straffning, var dock situationen speciell. Domstolen slog fast att det an­ svar Storbritannien, såsom konventionsstat, har för de mänskliga fri- och rättigheterna inte bortfaller enbart för att den aktuella behandlingen skul­ le företas av ett annat land, nämligen USA. Den behandling domstolen vände sig mot var inte dödsstraffet som sådant. Detta kunde inte anses falla under art. 3, tvärtom var det uttryckligen tillåtet enligt art. 2.285 Kri­ tik restes i stället mot den hårda och långa vistelse som fångarna, sanno­ likt med stigande dödsångest, fick genomgå innan de avrättades. Behand­ lingen ansågs inhuman och Storbritannien skulle, om landet beviljade utlämning, komma att bryta mot EKMR art. 3. I målet beaktades mannens ungdom, 18 år vid gämingstillfället, hans dåliga psykiska tillstånd samt möjligheten att i stället utlämna honom till hemlandet, Förbundsrepubliken Tyskland, för lagföring. När det gäller utlämning och EKMR art. 3 kan man slå fast följande. Ett avlägsnande av en person, t.ex. genom utlämning, till ett land där denne verkligen riskerar sådan behandling eller bestraffning som faller under EKMR art. 3 är aldrig tillåtet. EKMR art. 3 är undantagslös och en utlämning kan, när art. 3 aktualiseras, aldrig rättfärdigas oavsett vilket brott personen i fråga har gjort sig skyldig till eller vilken säkerhetsrisks. 1951

12.85 som denne utgör.286 Det kan vara värt att påpeka att ansvar för den anmo­ dade staten under EKMR art. 3 kan aktualiseras även i fall där det inte är det ansökande landets myndigheter utan t.ex. privatpersoner som skapar en farlig situation för den utlämnade. Det måste dock vara klarlagt att ris­ ken är reell och att denna inte kan elimineras genom åtgärder från det an­ sökande landets myndigheter.287 Också andra omständigheter kan aktualisera ansvar under EKMR art. 3 för den anmodade staten. Utlämning av en person som är fysiskt eller psykiskt sjuk skulle kunna innebära ett brott mot art. 3 om sjukdomen är tillräckligt allvarlig.288 Likaså torde art. 3 kunna aktualiseras om den ut­ lämnade personen utsätts för ett fullständigt oproportionerligt straff i för­ hållande till det begångna brottet.289 En annan relevant fråga är om den anmodade staten kan hållas ansva­ rig för brister i den ansökande statens brottmålsprocess, närmare bestämt om ansvar under EKMR art. 6 kan aktualiseras också för den anmodade staten när den ansökande staten skulle bryta mot artikeln. Europadom­ stolen har ansett att ett utlämningsbeslut undantagsvis skulle kunna leda till ansvar för den anmodade staten om omständigheterna är sådana att den som skall utlämnas på ett flagrant sätt har förvägrats eller riskerar att förvägras en rättvis rättegång i den ansökande staten. Frågan behand­ lades bl.a. i det tidigare nämnda Soering-fallet. I det aktuella målet fann Europadomstolen inte att Storbritannien skulle bryta mot EKMR art. 6 (som genom sin ordalydelse primärt synes ge minimirättigheter åt den som är anklagad men ännu inte slutligt dömd) med anledning av att någon garanti för rättshjälp inte fanns för den person som efter att ha dömts till döden önskade begära överprövning av själva dödsstraffet för att få detta omvandlat till ett fängelsestraff.290 Vad som mer specifikt aktualiserar ansvar under art. 6 för den anmodade staten har genom Soeringfallet lämnats öppet för framtiden.291 I såväl tidigare som senare ärenden har 86 emellertid både Europadomstolen och Kommissionen, obiter dictum, ut­ talat att en rättegång vid en partisk domstol skulle kunna vara en sådan omständighet som aktualiserar ansvar för den anmodade staten under EKMR art. 6.292 Andra artiklar i EKMR som kan aktualiseras i samband med ett utlämningsförfarande är naturligtvis art. 8, som bl.a. behandlar rätten till familje­ liv. Genom en utlämning som innebär att individen får avtjäna ett straff, kanske under mycket lång tid, i ett annat land, kommer dennes kontakt med anhöriga att kraftigt försämras.293 Den aktuella artikeln är emellertid uppbyggd så att staterna tillåts att inskränka rättigheten bl.a. med hänsyn till förebyggande av brott.294 Eftersom utlämning i regel endast beviljas för gärningar av viss svårhetsgrad torde det vara alldeles särskilda förhållanden som måste aktua­ liseras för att en kränkning av EKMR art. 8 skall föreligga i ett utlämningsärende.295 Också de tilläggsprotokoll som skapats till EKMR kan vara av bety­ delse för medlemsstaterna i deras utlämningssamarbete. Exempelvis kan man nämna sjätte tilläggsprotokollet till EKMR som förbjuder dödsstraff. Tilläggsprotokollet får anses innebära att utlämning inte kan beviljas när det föreligger en påtaglig risk för att den eftersökte individen skulle dömas till döden och senare avrättas i den ansökande staten.296s. 1952

Alternativ till utlämning

Inledning

1.Utlämningsinstitutet har som bekant till syfte att möjliggöra straffprocess och straffverkställighet i ett annat land än det land där den misstänkte, tilltalade eller dömde personen befinner sig. I stället för att börja med lösningen, i det här fallet utlämningsinstitutet, kan man börja med pro­ blemet som måste lösas, dvs. hur kan man möjliggöra straffprocess och straffverkställighet i ett annat land än det land där den misstänkte, till­ talade eller dömde personen befinner sig.s. 1954

2.87s. 1954

3.I detta avsnitt vill jag visa på andra möjliga lösningar än utlämning som kan utnyttjas och som utnyttjas. Några av lösningarna är delar av länders regelsystem och därmed legala alternativ till utlämning, medan andra lösningar innebär att existerande regelverk inte respekteras. Tanken är inte att lämna en fullständig redogörelse för de olika alternativen utan syftet är att på ett översiktligt och övergripande sätt återigen söka placera ut­ lämningsinstitutet i ett större sammanhang.s. 1955

4.Det problem som skall lösas är som sagt möjliggörandet av straffpro­ cess och/eller straffverkställighet i ett annat land än det land där den misstänkte, tilltalade eller dömde personen befinner sig. Även om det inte rör sig om ett utlämningsförfarande kommer jag också i detta avsnitt att använda terminologin anmodad stat och ansökande stat. Den anmoda­ de staten är den stat där den eftersökte individen befinner sig. Den ansö­ kande staten är den stat som önskar att individen skall bli föremål för en rättegång och/eller en straffverkställighet.s. 1955

5.Om det centrala är att en straffprocess och en straffverkställighet kom­ mer till stånd avseende den aktuella personen och det anses vara av mind­ re betydelse var en sådan genomförs så finns det alternativ som Sverige i egenskap av anmodad stat kan tillgripa. Dessa alternativ presenteras i avsnitt 1.6.2. Avsnittet behandlar genomförande av rättegång och straff­ verkställighet i Sverige med stöd av vår interna straffprocessrätt eller med stöd av reglerna om överförande av lagföring och överförande av straff­ verkställighet.s. 1955

6.Om det däremot är centralt inte bara att en straffprocess och en straff­ verkställighet kommer till stånd utan också att denna genomförs i ett annat land, handlar de alternativa lösningarna oftast om metoder som används vid sidan av, och i stället för, det regelverk som stater skapat genom utlämningsinstitutet. Dessa alternativ presenteras i avsnitt 1.6.3. Avsnittet behandlar bortförande eller kidnappning, informellt överläm­ nande och utnyttjande av utlänningslagstiftningen.s. 1955

7.När det gäller utlänningslagstiftningen har jag också för avsikt att belysa problematiken kring avvisnings- och utvisningsärenden rörande länder gentemot vilka Sverige tidigare har nekat eller skulle neka utläm­ ning. En central fråga i sammanhanget blir naturligtvis i vilken omfatt­ ning en nekad utlämningsbegäran bör hindra avvisning eller utvisning.s. 1955

8.os. 1955

Åtgärder pa den anmodade statens territorium

1.Detta avsnittet behandlar alltså den situationen att individen kommer att kvarstanna på det anmodade landets territorium samt att rättegång och/ eller straffverkställighet, som ett alternativ till utlämning, kommer att genomföras i det anmodade landet. En rad situationer kan naturligtvis 88 uppkomma i anslutning till vad som är, eller skulle kunna utvecklas till att bli, ett utlämningsärende. Nedan behandlas några av dessa tänkbara situationer. 1) Den anmodade staten kan (eller kan inte) lagfora individen med stöd av sin inhemska straffrättskompetens men väljer att utlämna individen. Denna situation omfattas inte av avsnittet. De villkor som måste vara uppfyllda för att Sverige skall bevilja utlämning behandlas i stället i kapi­ tel 2. 2) Den anmodade staten kan lagfora individen med stöd av sin inhemska straffrättskompetens och nekar utlämning av individen. Denna situation behandlas i avsnitt 1.6.2.1. 3) Den anmodade staten kan (eller kan inte) lagfora individen med stöd av sin inhemska straffrättskompetens, men i vart fall genom en begäran om överförande av lagföring, erhåller den anmodade statens domstolar inhemsk straffrättslig kompetens att lagfora individen. Utlämning av individen är inte aktuell eller kan tidigare ha nekats. Denna situation be­ handlas i avsnitt 1.6.2.2. 4) Den anmodade staten kan ta över straffverkställigheten av ett i utlan­ det redan utdömt straff. Utlämning av individen är inte aktuell eller kan tidigare ha nekats. Denna situation behandlas i avsnitt 1.6.2.3. 5) Den anmodade staten kan varken lagföralöverta straffverkställigheten eller utlämna individen. Denna situation behandlas inte nedan. Skälen till varför den anmodade staten varken kan utlämna eller lagfora kan t.ex. vara att staten med skärpa anser att den gärning som individen har gjort sig skyldig till inte är straffbar men det kan också vara så att statens inhemska straffrättsliga kompetens inte tillåter lagföring därför att gär­ ningen inte begåtts på det egna territoriet, av egna medborgare etc. Ibland tillgriper stater metoder vid sidan av utlämningsinstitutet för att individen i den beskrivna situationen skall överföras till dess territorium. Dessa metoder behandlas, som tidigare nämnts, i avsnitt 1.6.3. 1.6.2.1 Rättegång och straffverkställighet i den anmodade staten Ett alternativ till utlämning är att den anmodade staten dömer den efter­ sökte individen. Detta har en gammal historisk bakgrund. Den latinska sentensen ”aut dedere aut judicare” - antingen utlämna eller lagfora - brukar sammankopplas med den nederländske rättsfilosofen och huma­s. 1955

2.89 nisten Hugo Grotius. Till skillnad från den tidigare nämnda och nu för­ härskande ståndpunkten, att en skyldighet att utlämna endast föreligger i de fall den anmodade staten har slutit utlämningsavtal med den ansökan­ de staten, ansåg Hugo Grotius att den anmodade staten hade en rättslig skyldighet att antingen utlämna eller för egen räkning straffa en eftersökt brottsling. Enligt Hugo Grotius låg det i hela världssamfundets intresse att straffa den som begått brott.297s. 1956

3.Även om tanken att det skulle föreligga en plikt att utlämna eller lagföra en eftersökt individ har övergetts i modem tid så har själva synsättet, dvs. att en lagföring i den anmodade staten är ett alternativ till utlämning, kommit att leva vidare. I själva verket är ett möjliggörande av en lagfö­ ring i den anmodade staten många gånger nödvändigt för att utlämnings­ samarbetet med sina specifika villkor inte skall leda till olyckliga konse­ kvenser från brottsbekämpningssynpunkt.298 Det är ju trots allt så att en nekad utlämningsbegäran inte nödvändigtvis innebär att den anmodade staten också anser att individen inte bör straffas för sitt handlande. Tvärt­ emot kan det aktuella handlandet som sådant också vara straffbelagt hos den anmodade staten. Att någon automatik inte föreligger mellan en nekad utlämningsbegäran och den anmodade statens syn på frågan om det aktu­ ella handlandet bör bestraffas blir tydlig, om man erinrar sig hur länder brukar utforma sin utlämningslagstiftning. I regel innehåller den aktuella lagstiftningen ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att en utläm­ ningsbegäran skall kunna beviljas. Villkoren är av vitt skilda slag. En del villkor är hänförliga till den eftersökte personen och innebär att hon inte kan utlämnas, t.ex. därför att hon är medborgare i den anmodade staten, skulle riskera svår förföljelse i den ansökande staten eller det annars finns tungt vägande humanitära skäl som talar mot en utlämning. Andra vill­ kor däremot är hänförliga till den brottsliga gärningen, t.ex. att den an­ modade staten kräver att det föreligger dubbel straffbarhet eller att den aktuella gärningen inte är ett politiskt eller militärt brott.s. 1957

4.För att å ena sidan kunna upprätthålla utlämningsinstitutets villkor men å andra sidan inte skapa straffimmunitet, när också den anmodade staten anser att en gärning är klandervärd, måste det råda ett samspel mellan den anmodade statens utlämningsrätt och statens möjligheter att lagfora brott med internationell anknytning. Ju fler utlämningsvillkor som ställs upp i ett lands utlämningsrätt, desto mer talrika blir möjlighe­ terna att vägra utlämning. Den anmodade staten har därför all anledning 90 att parallellt med utvecklandet av den egna utlämningsrätten också se över sina lagföringsmöjligheter. Om ett land inte skapar ett sådant sam­ spel mellan regelverket för utlämning och de inhemska möjligheterna till lagföring torde det rent av finnas risk för att man i förlängningen gräver en grav för de villkor som ställs upp för utlämningssamarbetet. Det lig­ ger nämligen nära till hands att en ovälkommen straffimmunitet, särskilt om detta blir resultatet vid upprepade utlämningsansökningar, får till följd att man från den anmodade statens sida anser sig vara tvungen att av­ skaffa ett eller flera utlämningsvillkor. På internationell nivå har man vid flera tillfällen sökt lösa problemet med en ovälkommen straffimmunitet genom en helhetssyn av såväl utlämnings- som lagföringsmöjligheten. Ett sådant exempel är att stater i sina utlämningsavtal inför ett stadgande som säger att om den anmodade staten inte beviljar utlämning åligger det i stället denna stat att lagfora in­ dividen.299 Det finns också avtal som förpliktar avtalsstatema att gemen­ samt bekämpa en viss brottstyp, men där det lämnas öppet om respektive stat önskar förverkliga avtalets syfte genom att utlämna eller lagfora.300 Vidare har avtal skapats som enbart behandlar möjligheten att den anmo­ dade staten, på den ansökande statens begäran, skall överta lagföringen av en eftersökt individ. De sistnämnda avtalen behandlas i avsnitt 1.6.2.2. Många gånger kan det naturligtvis vara så att möjligheterna för att ge­ nomföra en rättegång är mer förmånliga i den ansökande staten än i den anmodade staten. Så torde alldeles särskilt vara fallet då brottet begåtts på den ansökande statens territorium och en åklagare kommer att vara i behov av bevisning, som också den finns i den ansökande staten. Om lagföringsmöjligheten inte enbart skall bli ett teoretiskt alternativ till ut­ lämning utan också ett realistiskt alternativ måste lagföringsmöjligheten i det anmodade landet alltid kompletteras med möjligheter för detta land att ta del av bevis från utlandet när det gäller skuldfrågan.3011 den situa­s. 1957

5.91 tionen att den ansökande staten verkligen önskar att den anmodade staten skall ställa individen inför rätta, vilket är fallet i ärendena om överföran­ de av lagföring, kan man nog också generellt räkna med att det ansökande landet kommer att bistå det anmodade landet när det gäller bevisfrågan.s. 1958

6.Detta avsnitt har i huvudsak behandlat lagföringsmöjligheten som ett alternativ till utlämning. Jag har pekat på betydelsen av att den anmoda­ de staten ser över sina möjligheter till lagföring för brott med internatio­ nell anknytning. Det kan nu vara lämpligt att närmare peka på vilka juri­ diska förutsättningar som måste föreligga för att man från den anmodade statens sida skall kunna tillgripa lagföringsmöjligheten.s. 1959

7.Två frågor blir relevanta att ställa i sammanhanget. För det första måste den aktuella gärningen vara ett brott mot den anmodade statens strafflag, dvs. för Sveriges del uppkommer frågan om ett svenskt straffstadgande är tillämpligt. För det andra måste den anmodade statens domstolar anses vara behöriga att döma över den begångna gärningen.302 När det gäller svenska förhållanden måste rättstillämparen konsultera de regler som finns avseende svenska domstolars behörighet. Dessa bestämmelser finns huvudsakligen i 2 kap. BrB.303s. 1959

Ett brott mot svensk strafflag

1.Av 2 kap. 1-3 §§ BrB framgår det att svensk domstol inte får tillämpa ut­ ländsk strafflagstiftning utan endast svensk strafflagstiftning.304 När Sve­ rige är anmodad stat blir därför den första frågan följande. Är ett svenskt straffstadgande tillämpligt? Nästan alltid är detta liktydigt med att den aktuella gärningen kan vara ett svenskt brott. Vad som utgör ett svenskt brott framgår av BrB samt specialstraffrättslig lagstiftning såsom TBL, SSL, NSL och SBL. Till specialstraffrätten hör även yttrandefrihetsbrott och andra brott enligt TF och YGL.s. 1959

2.Man brukar tala om att olika straffstadganden kan vara universellt till­ lämpliga eller nationellt begränsade. Ett universellt tillämpligt straffstad­ gande innebär att den aktuella gärningen anses som ett svenskt brott oav­ sett var i universum som gärningen företas. Ett territoriellt begränsat straffstadgande däremot innebär att den aktuella gärningen endast anses 92 som ett svenskt brott om den företas på svenskt territorium. Man brukar som en huvudregel, som förvisso i betydande omfattning är föremål för undantag, säga att brottsbalksbrotten är universella medan de specialstraffrättsliga brotten endast kan förövas på svenskt territorium.305 I ett enskilt fall som rör en gärning som företagits utomlands måste rättstillämparen alltid företa en analys av det svenska straffstadgandets vidd. Är detta tänkt att ha universell giltighet eller är det endast tänkt att vara tillämpligt på gärningar som ägt rum i Sverige? I vissa fall kan man hämta vägledning i förarbeten till den straffrättsliga lagstiftningen men i betydande utsträckning har frågan inte berörts i dessa utan rättstillämpa­ ren måste på egen hand fråga sig om de olika straffstadgandena i den svenska lagen är tänkta att ha universell giltighet eller inte.306 Frågan kompliceras emellertid av att en straffbestämmelses tillämplig­ het kan vara nationellt begränsad på annat sätt än genom ett krav på att den aktuella gärningen skall vara förövad på svenskt territorium. Exem­ pelvis måste gärningen vid åtskilliga brott mot staten vara riktad mot svensk myndighet eller svensk allmän verksamhet eller svenska statens säkerhet, men det finns i och för sig inget hinder mot att själva gärningen förövats utomlands.307 Vid vissa brott ligger det i stället ett krav på gär­ ningsmannens nationalitet, t.ex. måste denne vara svensk tjänsteman för att ansvar för tjänstefel skall kunna aktualiseras. Regeln att svensk domstol endast får tillämpa svensk strafflag innebär dock inte att svensk domstol endast kan döma för svenskt brott även om detta får anses vara en mycket stark huvudregel. Från huvudregeln finns det ett eller kanske två undantag. Det första undantaget kan vi finna i 13 § 2 st. lagen (1976:19) om in­ ternationellt samarbete rörande lagföring för brott. I stadgandet sägs det uttryckligen, att vid överföring av lagföring från en annan stat till Sveri­ ge döms såsom för brott som enligt svensk lag motsvarar gärningen. Man har därmed frångått kravet på att den aktuella gärningen skall vara ett svenskt brott. Det är tillräckligt att man kan hitta ett motsvarande brott i den svenska strafflagen för att individen skall kunna dömas till ansvar. Denna speciella lagföringsmöjlighet behandlas vidare i avsnitt 1.6.2.2. Det har också ifrågasatts om inte lagen (1971:963) om straff för trafik­ brott som begåtts utomlands är ytterligare ett exempel på att svensk dom­ stol har getts kompetens att döma för gärningar som inte är svenska brott.s. 1959

3.93 I lagens 1 § sägs det att trafikbrottslagen också gäller för gärningar som förövats utomlands. Konkret menar man alltså att brotten vårdslöshet i trafik, rattfylleri osv. anses ha universell tillämpning. I lagens 3 och 4 §§ - i förening med KK (1972:477) om tillämpning av 3 § lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands - har vissa utländska brott straffbelagts som om de var svenska brott, vilket i och för sig får anses vara en ovanlig teknik för kriminalisering. I 2 § sägs det dessutom att straffbestämmelserna i en rad författningar skall tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon i utlandet överträtt motsvarande föreskrift som gällde på gämingsorten. En tolkning av bestämmelsen skulle kunna vara att den på samma sätt som 3 och 4 §§, föreskriver att det föreligger ett svenskt brott genom hänvisning till utländska bestämmelser. Men en annan tolkning som inte helt kan avfärdas skulle vara att ett svenskt straff­ bud skall tillämpas även om man inte kan anse att ett svenskt brott är förövat.308s. 1960

Svensk domstols kompetens

1.När lagtillämparen har kommit fram till att ett svenskt straffstadgande är tillämpligt blir nästa fråga om svensk domstol har jurisdiktion över den brottsliga gärningen.309s. 1961

2.Av 2 kap. 1 § BrB framgår den till synes självklara kompetensregeln att svensk domstol har rätt att döma över brott som har begåtts i Sveri­ ge310. Regeln ger också svensk domstol kompetens att döma om det är ovisst var brottet har förövats men det finns skäl att anta att brottet be­ gåtts i Sverige.s. 1961

3.Reglerna om svensk domstols kompetens förutsätter således att man kan lokalisera var det aktuella brottet har begåtts. Hjälp med denna fråga får man av 2 kap. 4 § BrB som innehåller en legaldefinition vilken säger att ett brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, men också där brottet fullbordades eller, vid försök, där brottet skulle ha full­ bordats. Har en fysisk handling, som konstituerar en del av brottet utförts i Sverige, har brottet förövats i Sverige även om den omedelbara eller medelbara följden av handlingen har inträffat utomlands. Det räcker såle­ des med att någon del av brottet har utförts eller fullbordats i Sverige. Vid underlåtenhetsbrott anses ett brott vara förövat i Sverige, om gär­ ningsmannen befann sig i landet då han eller hon var skyldig att handla, men också om det var här i landet som han eller hon skulle ha utfört hand­ 94 lingen. Vid medverkan till brott kan den brottsliga gärningens lokalise­ ring bestämmas både av medverkansgämingen och huvudgämingen.311 Av det som sagts ovan kan man konstatera att ett och samma brott kan vara begånget på flera olika ställen, och i praktiken även i flera olika län­ der. Redan 2 kap. 1 § BrB kan därmed ge en svensk domstol kompetens att döma över brott som har internationella inslag. Svensk domstol har emellertid också kompetens att under vissa förhål­ landen döma för brott som inte alls kan anses begångna på svenskt territo­ rium. De regler som skapar en sådan domstolskompetens blir naturligtvis ofta av intresse när man från svensk sida önskar döma en person i stället för att bevilja utlämning. De allmänna kompetensreglema när det gäller utomlands förövade brott finns i 2 kap. 2-3 a §§ BrB. Därtill finns det kompetensregler i en del speciallagstiftning.312 Stadgandet 2 kap. 3 a § BrB är speciellt så till vida att det grundar behörighet att döma först sedan Sverige har erhållit en begäran om detta från en annan stat och godkänt denna begäran.313 Stadgandet behandlas vidare i avsnitt 1.6.2.2. När det gäller de svenska domstolarnas principiella kompetens kan man konstatera att den är mycket vidsträckt. Det har till och med ifråga­ satts om något annat land i samma utsträckning som Sverige kan döma till ansvar för utomlands förövade gärningar. Till en stor del hänger detta inte bara samman med de svenska jurisdiktionsreglema utan det har också sin förklaring i att svensk rätt är ovanligt generös när det gäller bedöm­ ningen av frågan om en utomlands förövad gärning är att anse som ett brott mot svensk lag.314 En första regel som bör nämnas när man talar om svensk domstols kompetens att döma för brott som begåtts utomlands är 2 kap. 2 § BrB.s. 1961

4.95 Tre olika faktorer som hänför sig till gärningsmannen kan grunda be­ hörighet för svensk domstol enligt detta stadgande. För det första kan svenskt medborgarskap315 grunda behörighet. Både den som redan vars. 1962

5.svensk medborgare vid gämingstillfället och den som blev det senares. 1963

6.omfattas av stadgandet. För det andra kan hemvist i Sverige grunda behö­ righet för svensk domstol. En sådan behörighet uppkommer inte enbart om personen i fråga hade hemvist i Sverige vid gämingstillfället utans. 1963

7.också om personen efter brottet tagit hemvist i Sverige. Slutligen, för det tredje, om individen vistas i Sverige kan detta i sig ge svenska domstolar behörighet att döma individen för ett utomlands begånget brott. När be­ hörigheten endast grundar sig på den omständigheten att individen vistass. 1963

8.i Sverige och denne inte är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare krävs det dessutom att det kan följa mer än sex månaders fängelse på brottet enligt svensk strafflag.316s. 1963

9.2 kap. 2 § 2 st. BrB ställer upp ett krav på dubbel straffbarhet. Det räcker således inte att gärningen är straffbar i Sverige, vilket naturligtviss. 1963

10.alltid är en grundförutsättning för att en svensk domstol skall kunna döma ut ansvar. Gärningen måste dessutom vara straffbar på gämingsorten.s. 1963

11.Detta krav på dubbel straffbarhet måste förstås annorlunda än inom ut­s. 1963

12.lämningsrätten. Medan kravet på dubbel straffbarhet endast torde avse straffbarhet in abstracto för Sverige i egenskap av anmodad stat när dets. 1963

13.gäller utlämningsärenden,317 3 t1o8rde kravet när det gäller 2 kap. 2 § BrB avse straffbarhet in concreto™ såväl för Sverige som för det land där gär­s. 1963

14.ningen har begåtts. Detta innebär att såväl den svenska domstolen soms. 1963

15.gämingslandets domstol måste kunna utdöma straff i det konkreta fallet.s. 1963

16.En praktisk följd härav blir att svenska åklagare och svenska domstolars. 1963

17.bl.a. måste beakta gämingslandets preskriptionsregler, som kan vara mers. 1963

18.begränsande än de svenska, liksom ändringar i gämingslandets strafflag­s. 1963

19.stiftning som skett efter det att brottet begåtts. Exempelvis är kravet pås. 1963

20.dubbel straffbarhet inte uppfyllt om gärningen skulle avkriminaliseras is. 1963

21.det land där den begåtts.319s. 1963

22.96 Ett ytterligare hänsynstagande till gämingsortens strafflag, nu när det gäller själva påföljdsbestämningen, framgår dessutom av 2 kap. 2 § 3 st. Av detta stadgande kan man nämligen utläsa att den svenska domstolen dessutom måste försäkra sig om att den utdömda påföljden inte är sträng­ are än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt gämingsortens lag.320 321 Den situationen kan naturligtvis också uppkomma att en gärning har begåtts på ett område som inte tillhör någon stat och det därmed inte finns någon utländsk strafflag för själva gämingsorten. För sådana för­ hållanden stadgar 2 kap. 2 § 2 st. BrB att svensk domstol endast kan döma över gärningen om svensk strafflag stadgar svårare straff än böter. Ett uttryckligt undantag från kravet på dubbel straffbarhet görs nume­ ra i lagen mot könsstympning av kvinnor (1982:316)?2X Svensk domstol kan därför t.ex. döma en utländsk medborgare med hemvist i Sverige om denne utför en i Sverige straffbelagd gärning i en stat där den är tillåten. Det andra betydelsefulla stadgandet som bör nämnas när man talar om svensk domstols kompetens är 2 kap. 3 § BrB. Detta kompletterar regler­ na i 2 kap. 2 § BrB genom att utsträcka de svenska domstolarnas kompe­ tens till åtta specialfall när det gäller gärningar som begåtts utomlands. Bestämmelsen ger svenska domstolar behörighet oavsett hur lagen ser ut på gämingsorten. Något krav på dubbel straffbarhet ställs alltså inte upp. De olika specialfallen avser följande specifika situationer. 1) Brott som förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett så­ dant fartyg. 2) Brott som begåtts av någon som tillhör den svenska försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller be­ gåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning. 3) Brott som begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i utlandsstyrka inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens utlandsstyrka. 4) Brott som har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjän­ steman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utfört gränsöverskri­ dande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sve­ rige tillträtt. 5) Brott som förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan me­ nighet eller svensk allmän inrättning.322s. 1963

23.97s. 1964

24.6) Brott som begåtts inom område som inte tillhör någon stat och för­ övats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild in­ rättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige.s. 1965

25.7) Brott som kan klassificeras som kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott eller folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor eller osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol.s. 1965

26.8) Brott för vilka det lindrigaste straffet i svensk strafflag är fyra års fängelse eller mer.323 1.6.2.2 Överföring av lagföring Medan föregående avsnitt behandlade situationen att man från svensk sida, på eget bevåg, inleder en rättegång för ett brott med internationell anknytning, inleds en överföring av lagföring med en begäran om detta från den ansökande staten till Sverige i egenskap av anmodad stat. Medan föregående avsnitt behandlade situationen att svensk domstol med stöd av de inhemska behörighetsreglerna anser sig ha rätt att lagfora indivi­ den för ett brott med internationell anknytning innebär en överföring av lagföring att den anmodade staten genom den ansökande statens begäran härom erhåller behörighet att döma över den brottsliga gärningen.324 Om den anmodade staten har vida jurisdiktionsregler (som Sverige) kan det i och för sig vara så att en behörighet att döma över den brottsliga gär­ ningen finns också utan en begäran om överförande av lagföring.s. 1965

27.Frågan om överförande av lagföring aktualiseras när man från den an­ sökande statens sida har uppmärksammat att den berörde individen har gjort sig skyldig till en brottslig gärning. I stället för att begära individen utlämnad för att lagfora denne så begär den ansökande staten att den an­ modade staten skall ta på sig ansvaret för att individen ställs till svars för den aktuella gärningen inför den anmodade statens inhemska domstol. Att den ansökande staten begär överföring av lagföring i stället för utläm­ ning kan ha flera förklaringar. En sådan förklaring skulle kunna vara att det anmodade landets utlämningsförfarande upplevs som omständligt,325 men det kan naturligtvis också vara så att man anser att det är lämpligare att det anmodade landet handhar rättegången. Överförande av lagföring kan i många stycken tjäna som ett alternativ till utlämningsinstitutet. Men det finns också situationer då överförande av lagföring är mer än ett alter­ nativ, nämligen den enda lösningen, för att en person inte skall undslippa 98 rättegång och straffverkställighet. Ett sådant exempel, dvs. när utlämning inte kan beviljas, är att den anmodade statens utlämningsrätt förbjuder utlämning av egna medborgare. Förvisso har flertalet länder också möjligheter att företa en rättegång i den tilltalades utevaro (jfr för svenska förhållanden 46 kap. 15 § 2 st. RB) men värdet av en lagföring i den tilltalades utevaro är naturligtvis i regel helt beroende av möjligheterna att i ett senare skede få domen verkställd mot den dömde.326 Det kan därför många gånger vara önskvärt att redan själva lagföringen företas av det land där den eftersökte individen befin­ ner sig. Också hänsynstaganden till den enskilde individen kan tala för att lagföringen bör genomföras i det land där denne befinner sig. För att en lagföring skall bli möjlig i praktiken måste den anmodade staten ha straffrättslig kompetens att döma över ett brott med internatio­ nell anknytning.327 Jag har tidigare påpekat att svenska domstolars straff­ rättsliga kompetens är vidsträckt. Detta kommer naturligtvis Sverige till godo inte bara, vilket beskrivits i avsnitt 1.6.2.1, då det finns ett initiativ från svensk sida att lagfora för brott med utländsk anknytning, utan också då Sverige mottar en begäran från ett annat land om att lagfora en individ. I takt med den ökade internationella rörligheten har allt fler länder fått upp ögonen för att det är nödvändigt med ett straffrättsligt samarbete som syftar till att förlägga en lagföring i det land där detta är lämpligast. I vissa fall kan det t.o.m. handla om att förlägga lagföringen i det land där lagföring överhuvudtaget är möjlig för att en individ inte skall förbli ostraffad för ett begånget brott. Stater har därför slutit avtal med varand­ ra som syftar till att man sinsemellan skall kunna överföra lagföringen från en stat till en annan stat. För stater som inte har Sveriges vida jurisdiktionsbestämmelser är det inte alltid möjligt att på egen hand lagfora för brott med utländsk anknytning. Genom överenskommelserna om över­ förande av lagföring har dessa stater emellertid påtagit sig ett ansvar att se till att den inhemska rätten ger domstolarna behörighet att överta lag­ föringen, i vart fall sedan en begäran om överförande av lagföring från en annan stat har överlämnats till staten. En överenskommelse om lagföring kan härmed möjliggöra att lagföringen kan genomföras i den stat där det är lämpligast trots att staten saknar egen ursprunglig behörighet att lagföra för brottet. Men en överenskommelse om lagföring innebär också att i de fall då flera stater har ursprunglig straffrättslig kompetens att pröva ett brott kan lagföringen äga rum i den stat där det är mest ända­ målsenligt att den sker.328s. 1965

28.99s. 1966

Den europeiska konventionen om överförande av lagföring

1.En konvention om överförande av lagföring i brottmål har utarbetats inom ramen för Europarådets verksamhet. Konventionen (European Con­ vention on the Transfer of Proceedings in Criminal Matters) slöts 1972 och trädde i kraft 1978.329 Konventionen brukar gå under benämningen lagföringskonventionen. Följande länder har, i skrivande stund, tillträtt konventionen: Albanien, Cypern, Danmark, Estland, Förbundsrepubli­ ken Jugoslavien, Lettland, Litauen, Nederländerna med Nederländska Antillerna och Aruba, Norge, Rumänien, Slovakien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Ukraina och Österrike.330 Konventionen är också öppen för stater som inte är medlemmar av Europarådet.331s. 1967

2.I Sverige har implementeringen av konventionen skett genom lag (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Jämte lagen finns förordningen (1978:108) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.332s. 1967

3.Konventionen stadgar att de fördragsslutande staterna sinsemellan kan begära att en annan fördragsslutande stat skall överta lagföringen. Kon­ ventionen förutsätter därmed att en fördragsslutande stat utformar sina jurisdiktionsbestämmelser på ett sådant sätt, att den alltid kan tillmötes­ gå en begäran om lagföring som uppfyller de förutsättningar som upp­ ställs i konventionen. Jurisdiktionsbestämmelsema skall därför utformas så, att den stat till vilken lagöverföringen överförs har, eller i vart fall genom förfarandet får, jurisdiktion över brottet då begäran bifalls. I Sve­ rige framgår denna utökade kompetens genom 2 kap. 3 a § BrB som ger svensk domstol behörighet att döma enligt vad som föreskrivs i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.s. 1967

4.Överförande av lagföring till den anmodade staten innebär vidare att den ansökande staten genom sin begäran avstår från sin egen rätt till åtal för brottet.333s. 1967

5.Lagen är naturligtvis endast tillämplig i förhållande till de stater som tillträtt lagföringskonventionen. Överförande av lagföring, dvs. att Sveri­ ge tar över lagföringen efter begäran från ett annat land, kan dock äga rum också gentemot stater som inte tillträtt lagföringskonventionen. I 100 vart fall i teorin innebär detta att Sverige kan överta lagföringen från vil­ ket land som helst i världen. En förutsättning är då att svensk domstol är behörig enligt reglerna om ursprunglig svensk jurisdiktion i 2 kap. 2 § eller 3 § BrB. Överförande av lagföring enligt lagföringskonventionen är däremot oberoende av dessa regler.334 När det gäller lagföringskonventionen kan man konstatera att ett över­ förande har ansetts särskilt lämpligt då den misstänkte individen har hemvist i den anmodade staten, är medborgare i denna stat eller då denna stat är personens ursprungliga hemland. En överföring kan vidare vara önskvärd av andra praktiska skäl, exempelvis då den misstänkte perso­ nen undergår frihetsberövande påföljd i den anmodade staten eller då lagföring av samma eller andra brott redan har inletts mot individen i denna stat. En överföring kan också vara motiverad av att lagföringen effektivare och säkrare kan genomföras i den anmodade staten eller av att en verkställighet av en framtida utdömd påföljd kan ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt i den anmodade staten.335 Liksom inom utlämningssamarbetet kan en framställning om lagföring vägras då den anmodade staten anser att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt336 eller att det brott för vilket framställningen gjorts är av politisk natur eller ett rent militärt brott,337 eller då det finns välgrundad anledning att anta att framställningen har föranletts med hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt.338 Frågor om överförande av lagföring till Sverige prövas av RÅ. Om RÅ finner att en ansökan inte kan beviljas därför att brottet är av politisk natur eller ett rent militärt brott, skall frågan överlämnas till Regeringen för avgörande. Även i övrigt får RÅ överlämna frågan till Regeringen för avgörande.339s. 1967

Den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott

1.När det gäller trafikbrott har en särskild konvention om bestraffning av trafikbrott utarbetats inom Europarådet. Konventionen, som heter den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott, är från 1964.340 Konventionen trädde i kraft 1972.1 Sverige har implementeringen av kon­ ventionen skett genom lag (1971:965) om strafff ör trafikbrott som begåttss. 1968

2.101 utomlands. I anslutning till lagen finns också förordningen (1978:108) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.341 Konventio­ nen har än så länge endast ratificerats av Cypern, Danmark, Frankrike, Rumänien och Sverige.s. 1968

3.Avsikten med konventionen är att underlätta lagföring och bestraffning av trafikbrott som en person har begått i ett annat land än hemlandet.342s. 1969

Bilaterala avtal om överförande av lagföring

1.Sverige har ingått bilaterala överenskommelser med Ungem343 och Po­ len344 om inbördes rättshjälp i brottmål. Dessa avtal innehåller bl.a. ett stadgande som möjliggör överförande av lagföring mellan de båda län­ derna och Sverige om det är så att det aktuella brottet begåtts på den an­ sökande statens territorium.345s. 1969

Det nordiska samarbetsavtalet av år 1970 mellan de högsta

åklagarmyndigheterna

1.De högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna slöt ett inbördes samarbetsavtal år 1970.346 Även om avtalet varken är ett statsfördrag eller har karaktären av en officiell nordisk konvention så har det i prakti­ ken samma betydelse som en sådan överenskommelse.s. 1969

2.Enligt avtalet kan åtal för ett brott som förövats i en nordisk stat väck­ as i en annan nordisk stat förutsatt att den misstänkte personen är bosatt i den sistnämnda staten och saken rör en gärning som är straffbar också i denna stat. Det ställs alltså upp ett krav på dubbel straffbarhet. Om det finns särskilda skäl och vederbörande stats myndigheter lämnar sitt sam­ tycke kan åtal för brottet i stället för i gämingsstaten också väckas i en annan nordisk stat där den misstänkte vistas. För Sveriges del är avtalet möjligt att realisera genom de vida jurisdiktionsreglema i BrB 2 kap. 2 §. Lagföringen sker enligt den straff- och processrättsliga lagstiftning som tillämpas i det land som tar över lagföringen. Vid valet av domstolsstat skall den misstänktes intresse samt möjligheterna till en effektiv hand­ 102 läggning vara avgörande. En framställning om överföring av lagföring från gämingsstaten till en annan stat skall därför inte nekas om den miss­ tänkte individen inte kan utlämnas till gämingsstaten eller om en sådan utlämning inte kan anses vara ändamålsenlig. En begäran om överföring av lagföring kan avslås om åtal för ett annat brott än det brott som begäran avser samtidigt skall handläggas mot den misstänkte i den stat där det brott som begäran avser har begåtts. Överföring av lagföring sker på begäran av behörig myndighet i gärningsstaten. I Sverige är en kammaråklagare behörig både att begära lag­ föring i ett annat nordiskt land och att bifalla en sådan begäran. Om en svensk kammaråklagare anser att en begäran bör avslås skall frågan hänskjutas till RÅ för slutligt avgörande.347 1.6.23 Överförande av straffverkställighet De två föregående avsnitten behandlar båda situationer där alternativet till utlämning är att såväl rättegång som straffverkställighet genomförs i Sverige. Det kan naturligtvis finnas situationer när en utländsk dom redan före­ ligger i den ansökande staten. Det kan t.o.m. vara så att individen delvis har avtjänat ett utdömt straff innan denne beger sig till Sverige. I sådana situationer kan det, som ett alternativ till utlämning, vara av stort värde att själva verkställigheten, i sin helhet eller vad som återstår av denna, kan överföras till Sverige. Sverige har både utarbetat lagstiftning och ingått avtal med syfte att möjliggöra överföring av straffverkställighet. Precis som när det gäller de tidigare beskrivna möjligheterna att döma individen i Sverige och därefter låta denne avtjäna det utdömda straffet, innebär överförande av straffverkställighet inte enbart ett alternativ till utlämning. Med tanke på att den utdömda påföljden enligt utlämningslagstiftning och utlämningsavtal i regel måste vara av viss dignitet kan det också finnas situationer när ett överförande av straffverkställighet är den enda lösningen för att individen inte skall undgå att avtjäna ett redan utdömt fängelsestraff eller undslippa utdömda böter. Överförande av straffverkställighet är vidare den enda lösningen när förbudet mot utlämning av egna medborgare skulle förhindra en utläm­ ning.s. 1969

3.103s. 1970

Den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella

rättsverkningar

1.Inom ramen för Europarådets verksamhet slöts år 1970 den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (Euro­ pean Convention on the International Validity of Criminal Judgements), vanligen kallad brottmålsdomskonventionen^ Konventionen trädde i kraft år 1974. De stater som hittills har ratificerat konventionen är Cypern, Danmark, Estland, Georgien, Island, Litauen, Nederländerna, Norge, Rumänien, San Marino, Spanien, Sverige, Turkiet och Österrike.s. 1971

2.Den grundläggande tanken i konventionen är att en fördragsslutande stat jämställer en brottmålsdom meddelad i en annan fördragsslutande stat med en dom som meddelats i den egna staten. Detta får till följd att verkställigheten av en påföljd kan överföras från en stat till en annan.s. 1971

3.Den stat där domen meddelats, den ansökande staten, måste inkomma med en begäran om överförande av straffverkställighet till den stat, den anmodade staten, som man vill skall överta straffverkställigheten.s. 1971

4.En rad villkor måste vara uppfyllda för att den anmodade staten skall kunna godkänna en överföring av straffverkställighet. Liksom inom utlämningsförfarandet finns det ett krav på dubbel straffbarhet.33 4498 Vidare kan den anmodade staten vägra överföring om den anser att det brott för vilket domen har meddelats är ett brott av politisk natur eller ett rent militärt brott,350 liksom om den anmodade staten anser att det finns an­ ledning att anta att domen har föranletts eller skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt.351 352s. 1971

5.En överföring av straffverkställighet är möjlig framför allt då den dömde har hemvist i den anmodade staten eller denna stat är hans eller hennes ursprungliga hemland, som förklarat sig villig att svara för straff­ verkställigheten. En överföring kan också vara motiverad av praktiska skäl, exempelvis att en frihetsberövande påföljd eller överföring kan verk­ ställas i samband med verkställigheten av en annan sådan påföljd som den dömde personen undergår eller skall undergå i den andra staten. En överföring kan vidare motiveras av att verkställigheten av påföljden i den andra staten kan antas förbättra möjligheterna till den dömdes sociala anpassning. 104 En framställan om överförande av straffverkställighet skall lämnas in till Justitiedepartementet. Om Regeringen inte avslår framställningen skall ärendet överlämnas till RÅ för vidare handläggning. Det ankommer sedan på RÅ att inför domstol begära att den aktuella ansökan skall god­ kännas och att det utländska straffet skall omvandlas till ett svenskt straff.353 Den svenska domstolen skall vid denna omvandling bl.a. se till så att ett svenskt utdömt frihetsberövande straff inte blir strängare än vad som är utdömt i den utländska domen och att individen får tillgodoräkna sig den del av den utländska domen som hon redan har avtjänat.354 I Sverige har implementeringen av brottmålsdomskonventionen skett genom lag (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställig­ het av brottmålsdom jämteförordning (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.355s. 1971

Den europeiska konventionen om överförande av dömda personer

1.Brottmålsdomskonventionen har sällan tillämpats och har inte infriat de förväntningar som ställdes på denna vid dess tillkomst. Bland de europe­ iska staterna framfördes det därför önskemål om att skapa en konvention för överföring av straffverkställighet som skulle både vara snabbare och enklare än brottmålsdomskonventionen. Till arbetet med att skapa en så­ dan konvention bjöd man från Europarådets sida också in utomeurope­ iska stater. Resultatet blev den europeiska konventionen om överförande av dömda personer (European Convention on the Transfer of Sentenced Persons), vanligen kallad överförandekonventionen?56 Konventionen slöts i Strasbourg 1983 och trädde i kraft 1985. Den har numera tillträtts av inte mindre än 34 europeiska stater. Även utomeuropeiska stater kan an­ sluta sig till konventionen. Hittills har åtta utomeuropeiska stater tillträtt konventionen, däribland kan nämnas USA och Kanada. Överförandekonventionen skiljer sig från brottmålsdomskonventionen framför allt i följande avseenden. Överförandekonventionen gäller en­ dast verkställighet av frihetsstraff,357 medan brottmålsdomskonventionen förutom detta även gäller överförande av verkställighet av böter, förverkandepåföljder och påföljder som avser förlust av rättigheter. Förfarandet för överförande av verkställighet av en påföljd är enligt överförandekon­ ventionen betydligt enklare än enligt brottmålsdomskonventionen. Detta beror till stor del på att överförandet enligt överförandekonventionen all­s. 1972

2.105 tid förutsätter att den dömde samtycker till åtgärden.358 Vidare får över­ förande av verkställighet enligt överförandekonventionen både begäras av den stat där domen har meddelats och av den stat som önskar överta verkställigheten.359 Överförandekonventionen förpliktar inte de fördrags­ slutande staterna att alltid samtycka till att verkställigheten överförs då vissa villkor är uppfyllda. Konventionsstatema förbinder sig enbart att erbjuda varandra samarbete i så hög grad som möjligt när det gäller att överföra verkställigheten av frihetsberövade påföljder till den dömdes hemland. För att en överföring av verkställigheten skall vara möjlig för­ utsätts det att den dömde personen är medborgare i verkställighetsstaten, att domen är slutlig och att den dömde vid tidpunkten för mottagandet av den framställning som gäller verkställighetens överförande har minst sex månader av den påföljd som han eller hon har dömts till kvar att avtjäna. Förutsättningar för överförande av straffverkställigheten är vidare att den dömde har samtyckt till åtgärden samt att den gärning för vilken domen har meddelats är straffbar också i den stat som skall överta straffverkstäl­ ligheten.360s. 1972

3.Framställning av främmande stat till Sverige för överförande görs hos Justitiedepartementet och prövas av Regeringen. Regeringen kan också göra framställning hos främmande stat om att verkställigheten skall ske i Sverige.361 När det gäller verkställigheten i Sverige kan Regeringen an­ tingen själv meddela närmare föreskrifter för verkställigheten eller över­ lämna åt RÅ att göra en ansökan vid svensk domstol om att en ny påföljd skall bestämmas i enlighet med svensk lag. Liksom vid överföring enligt brottmålskonventionen måste den svenska domstolen beakta att den svenska påföljden inte blir strängare än påföljden i domen och att indivi­ den kan tillgodoräkna sig den del av det utländska straffet som hon redan avtjänat.362s. 1973

4.För att få till stånd en överföring oberoende av den dömdes samtycke har på svenskt initiativ dessutom ett tilläggsprotokoll till överförande­ konventionen utarbetats.363 1 skrivande stund har följande stater, förutom Sverige, ratificerat tilläggsprotokollet: Cypern, Danmark, Estland, Fin­ land, Georgien, Island, Jugoslavien, Italien, Makedonien, Nederländer­ na, Norge, Polen, Rumänien, Tjeckien, Ungern och Österrike. 106 Också inom ramen för Schengenkonventionen3(A kan överförande av verkställighet av brottmålsdom företas om en medborgare i en avtalsstat efter att ha dömts till frihetsstraff eller annan frihetsberövande åtgärd flyr från domstolslandet till sitt hemland. Överförandet är inte beroende av individens samtycke. I Sverige har implementeringen av överförandekonventionen skett genom vissa tillägg till lag (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom?65s. 1973

Den europeiska konventionen om strafff ör vägtrafikbrott

1.Det finns ytterligare några europeiska konventioner som innehåller be­ stämmelser om överföring av straffverkställighet. En sådan är den tidigare nämnda europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott?66 Enligt konventionen har myndigheterna i den dömdes hemstat behörighet att under vissa förutsättningar verkställa sådana domar och administrativa beslut avseende trafikbrott som utdömts i den stat där gärningen företa­ gits. Ett överförande av straffverkställighet kräver dock att den stat som dömt ut straffet begär att hemstaten skall ta över straffverkställigheten.3 3 3 366667456s. 1974

Den europeiska konventionen om penningtvätt, efterforskning, beslag

och förverkande av vinning av brott

1.Bland de konventioner som utarbetats inom Europarådets regi finns det också anledning att nämna en konvention om penningtvätt, efterforsk­ ning, beslag och förverkande av vinning av brott (European Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime).368 Konventionen, som slöts 1990 i Strasbourg, behandlar en rad åtgärder för att bekämpa brottsligheten, bl.a. möjliggör den ett samarbete mellan dess avtalsstater när det gäller överförande av straffverkställig­ het.369 370s. 1974

Överföring av straffverkställighet med stöd av bilaterala avtal

1.Sverige har vidare ingått tre bilaterala avtal som innehåller bestämmelser om överflyttande av straffverkställighet. Två av dessa avtal, nämligen rättshjälpsavtalet med Ungern?10 från 1983, om inbördes rättshjälp is. 1974

2.107 brottmål avseende delgivning, bevisupptagning och överförande av lagfö­ ring samt rättshjälpsavtalet med Polen™ från 1990, om inbördes rätts­ hjälp i brottmål avseende delgivning, bevisupptagning och överförande av lagföring, gäller också andra former av internationellt samarbete än överföring av straffverkställighet. Det tredje avtalet är rättshjälpsavtalet med Thailand,312 från 1989, om samarbete rörande verkställighet av straffrättsliga påföljder.3 3 3777312s. 1974

Lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella

tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

1.För att uppfylla sina internationella åtaganden när det gäller humanitär rätt har man från svensk sida utarbetat lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internatio­ nell humanitär rätt. Genom denna ges internt rättsligt stöd för att ta över straffverkställigheten av domar som de internationella tribunalerna för brott mot humanitär rätt dömt ut.374s. 1975

Lag (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och

1.Norge ang. verkställighet av straff m.m. Efter en rekommendation av Nordiska rådet utarbetade de nordiska län­ derna i början av 1960-talet i princip enhetliga lagar om överförande av straffverkställighet från ett nordiskt land till ett annat nordiskt land.375 1 Sverige finns därför lag (1963:193) om samarbete med Danmark, Fin­ land, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m, vilken brukar kallas den nordiska verkställighetslagen,376 Vid sidan av lagen finns för­ ordning (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.s. 1975

2.Med stöd av de enhetliga nordiska lagarna kan man i en annan nordisk stat än domstolsstaten verkställa bl.a. utdömda bötesstraff, förverkandepåföljder (konfiskation) eller frihetsstraff samt anordna övervakning för villkorligt dömda, till skyddstillsyn dömda och villkorligt frigivna indi­ viden.377 108 Verkställigheten av ett straff eller en annan påföljd kan överföras från ett nordiskt land till ett annat om detta bedöms vara ändamålsenligt. Så är fallet framför allt om den dömde personen är medborgare i den anmo­ dade staten eller om personen har sin hemvist i denna stat. En överföring av straffverkställighet kan också vara motiverad om den dömde vistas i den anmodade staten, särskilt om det rör sig om en person som varken är medborgare eller har hemvist i någon nordisk stat.378 Om en framställning om verkställighet bifalls skall det utomlands ådömda straffet omvandlas till fängelse på lika lång tid. Om straffet redan har börjat verkställas i det andra nordiska landet skall strafftiden räknas från verkställighetens början i det andra nordiska landet.379 Överföring av straffverkställighet förutsätter alltid att en framställning om detta görs av myndigheter i den stat som önskar att en annan stat, den anmodade staten, tar över straffverkställigheten.380 I Sverige görs framställningar avseende överförande av straffverkstäl­ lighet av varje enskild kriminalvårdsmyndighet.381 Beslutande myndig­ het för utländska ansökningar om överförande av straffverkställighet till Sverige är K VS, RSV eller i vissa fall enskilda övervakningsnämnder. Verkställigheten av ett straff som överförts från en stat till en annan stat sker efter överföringen i huvudsak enligt de bestämmelser som gäller i den stat till vilken överföringen har skett. Från denna regel finns dock vissa undantag. I alla nordiska länder gäller att frågan om preskription alltid avgörs med stöd av bestämmelserna i domstolsstaten och alltså inte med stöd av de preskriptionsregler som gäller i den stat till vilken över­ föringen har skett.382s. 1975

Överförande av individen till den ansökande statens

territorium

1.1.6.3.1 Allmänt Medan föregående avsnitt har behandlat svenska alternativ till utlämningsinstitutet som innebär att individen kvarblir i den anmodade staten och där lagfors i enlighet med den statens regler eller där får undergå straff­ verkställighet, så handlar det nu aktuella avsnittet om alternativ till utläm­s. 1976

2.109 ning som innebär att individen utan tillämpning av utlämningsinstitutet överförs till det ansökande landet. Frågan är regelmässigt om metoder som ligger utanför den anmodade statens rättssystem och många gånger används i syfte att kringgå utlämningslagstiftningen och de krav som denna ställer upp för att en utlämning skall kunna beviljas.383 Nuvarande avsnitt är ”mindre svenskt” i den bemärkelsen att jag också hänvisar till, och beskriver, de olika alternativa förfarandena med hjälp av både svenska och utländska ärenden. När det gäller t.ex. kidnappning har det varit nödvändigt att illustrera det aktuella förfarandet med utländska ärenden eftersom det, mig veterligen, inte finns några svenska kidnappningsfall. Jag gör inte anspråk på att presentera alla möjliga alternativ vid sidan av utlämningsinstitutet som kan tänkas. Däremot anser jag att de som jag presenterar nedan, dvs. bortförande eller kidnappning, informellt över­ lämnande och begagnande av utlänningslagstiftningen, är de i särklass viktigaste alternativa förfarandena.384 Att länder försöker kringgå utlämningsinstitutet genom att söka alter­ nativa vägar är långt ifrån ett nytt fenomen. Man brukar tvärtom säga att kringgående av utlämningsregleringen är i stort sett lika gammalt som utlämningsinstitutet självt. Det förekommer både i umgänget mellan stater 110 som sinsemellan har slutit utlämningsavtal med varandra och när sådana avtal saknas.385 En relevant fråga i sammanhanget blir naturligtvis varför stater väljer att söka kringgå det regelverk som finns genom utlämningsinstitutet och vilka effekter ett kringgående har för den anmodade staten, för staternas (den anmodade staten och den ansökande staten eller hela kollektivet av stater) framtida förbindelser och för individen. 1.63.2 Bortförande eller kidnappning Bortförande eller kidnappning innebär att den eftersökte personen grips när denne befinner sig på en annan stats territorium. Åtgärden utförs utan vistelselandets samtycke. Gripandet kan genomföras antingen av den ansökande statens egna agenter eller av privatpersoner som handlar för den ansökande statens räkning. Våld är inte nödvändigtvis en central del av själva gripandet. När det gäller bortförande anses nämligen ett sådant kunna utföras också genom att representanter för den ansökande staten lurar den efter­ sökte personen att lämna det land där hon vistas för att i stället bege sig till den ansökande statens territorium. Ett flertal fall av gripande har rört personer som kan betecknas som regimmotståndare till den ansökande staten.386 Många gånger skulle en utlämningsansökan från den ansökande staten ha varit helt utsiktslös, eftersom förbudet mot utlämning för politiska brott eller förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse skulle ha hindrat en utlämning. Men metoden kan även tillgripas när andra utlämningsvillkor skulle upp­ ställa hinder mot utlämning, som t.ex. då den eftersökte individen är medborgare i den anmodade staten och denna vägrar utlämning av egna medborgare eller om utlämningsavtal saknas mellan den ansökande och den anmodade staten samt den sistnämnda kräver ett sådant avtal för att bevilja utlämning. Bortförande eller kidnappning är därför ofta en metod som används när den ansökande staten inte tror att en utlämningsbegäran skulle vara framgångsrik. Metoden kan också användas av polismän som förföljer en misstänkt brottsling, och när denne passerar gränsen till ett annat land, inte avbry­s. 1976

3.111 ter polisjakten utan fortsätter.387 Här kan en förklaring vara att man från polishåll inte anser sig ha tid att invänta ett formellt utlämningsförfarande. Det kan finnas farhågor om att individen går under jorden i den an­ modade staten eller att individen beger sig till ett tredje land innan man från den anmodade statens sida har hunnit gripa honom eller henne. Den ansökande statens poliskår kan hysa tveksamheter inför den anmodade statens poliskår, kanske är den sistnämnda ineffektiv och man kan därför på goda grunder anta att den eftersökte individen inte kommer att gripas. Eller så kan farhågorna baseras på det faktum att det anmodade landets poliskår är djupt korrumperad och att den eftersökte individen, särskilt om denna har finansiella möjligheter, kan lyckas muta enskilda polismän att inte kvarhålla henne.s. 1978

4.De skisserade situationerna kan både innefatta ärenden som skulle ha stött på problem vid en utlämningsbegäran och ärenden som efter ett for­ mellt utlämningsförfarande skulle ha beviljats. Men i det överskuggande antalet fall torde det, när det gäller gripanden, handla om situationer där en utlämningsbegäran inte skulle vara framgångsrik. Ett flertal gripanden har under årens lopp utförts för att hämta eftersökta brottslingar till USA. Under Reagan- och Bush-administrationema började man t.o.m. tala om USA som det första landet vilket antagit kidnappning som en nationell policy.388 Bland dessa fall kan man särskilt nämna fallet Noriega, vilket 112 på ett illustrativt sätt speglar det politiska inflytande som utlämningsfrågan många gånger inte kan skyddas ifrån. När det gäller gripandet av Noriega kan man konstatera följande. Un­ der 1980-talet initierades en rad politiska kampanjer mot droger (”get tough on drugs”) i USA. Fokus sattes inte enbart på den inhemska drog­ brottsligheten och de inhemska langarna utan man ställde sig också frå­ gan varifrån narkotikan importerades. En viktig bricka i narkotikahandeln var Panamas de facto statschef, generalen Antonio Noriega. På det tidiga 1980-talet hade Noriega börja tillåta tvätt av narkotikapengar via Pana­ mas bankväsende. Också Panamas hamnar öppnades för narkotikafartyg och Noriega tjänade för egen del en förmögenhet på Panamas inbland­ ning i den internationella narkotikahandeln. Den amerikanska regeringen hade känt till Noriegas inblandning sedan början av 1970-talet men hade tolererat denna, eftersom Noriega hjälpte den amerikanska organisatio­ nen för narkotikabekämpning, DEA, med att gripa ett antal rivaliserande droghandlare. Vidare hjälpte Noriega CIA och general North i deras kamp mot Nicaraguas sandinister. Så länge kriget mot kommunismen stod överst på den politiska agendan satt inte enbart Noriega säkert utan han uppbar t.o.m. lön från CIA vilken vissa år kunde mäta sig med den dåvarande amerikanske presidentens (Ronald Reagan) lön. Vid slutet av år 1986 skulle Noriegas ställning emellertid komma att förändras. En av hans närmaste politiska kontakter i USA, general North, blev åtalad för sin inblandning i Iran-Contras-skandalen och miste där­ med sitt politiska inflytande. USA drog in sitt stöd till Contras och sakta men säkert började en ny politisk fiende ta form i massmedia och i den politiska debatten. Fokus skiftade från kommunismen till den illegala nar­ kotikahandeln. Amerikanska åklagare pekade på att den som stod bakom en stor del av narkotikatrafiken var just Noriega som för övrigt ansågs vara världens i särklass största och första ”narkotikadiktator”. Sedan Noriega valt att ogiltigförklara de fria valen i Panama växte den inrikes­ politiska opinionen i USA mot honom. Allt starkare krav ställdes på att Noriega skulle ställas till svars för sin inblandning i den narkotikahandel som också drabbade USA. En utlämning var omöjlig. Noriega var skyd­ dad från utlämning både i egenskap av statschef och i egenskap av med­ borgare i Panama, eftersom landet vägrade utlämning av egna medbor­ gare. Det var också tveksamt om kravet på dubbel straffbarhet skulle vara uppfyllt när det gällde all den brottslighet som man från amerikansk sida önskade åtala Noriega för. Efter diskussioner som bl.a. involverade alternativet att mörda Noriega kom den amerikanska ledningen med pre­ sident Reagan i spetsen fram till att en kidnappning av generalen var det bästa alternativet för att kunna ställa honom inför rätta och på så sätt få ett slut på den omfattande narkotikahandeln.s. 1979

5.113s. 1980

6.Möjligen hade en del mindre försök att kidnappa Noriega misslyckats, härom råder det oklarheter, när USA så småningom i december 1989 kom att genomföra den mest påkostade kidnappningen i historien. Mer än 24000 soldater attackerade Panama. 26 amerikaner och mer än 700 medborgare i Panama, till övervägande delen civila, fick sätta till livet. Efter fyra dagar på flykt kunde Noriega gripas av amerikanska soldater och man förde honom sedan till USA, där han också ställdes inför rätta och dömdes för narkotikabrott.389s. 1981

7.Gripande som ett alternativ till utlämning väcker frågetecken både när det gäller den anmodade staten och den individ som blir utsatt för åtgär­ den. Till att börja med kan man konstatera att det inte torde vara någon tvekan om att gripandet av en person på en annan stats territorium är ett åsidosättande av folkrätten.390 Åtgärden innebär en grov kränkning av vistelselandets suveränitet och territoriella integritet.391 Trots att en kid­ nappning alltså i sig är en grov kränkning av den anmodade statens suve­ ränitet är det dock inte alltid som de styrande i denna stat protesterar mot det inträffade. Tvärtom kan man genom sin tystnad mer eller mindre deklarera ett godkännande i efterhand av gripandet. De styrande i ett land kan nämligen av politiska skäl välja att inte göra en stor sak av det inträf­ fade. Så torde nog alldeles särskilt vara förhållandet när styrkeskillnaden mellan det anmodade landet (litet och obetydligt) och det ansökande lan­ det (stort och inflytelserikt) är avsevärd. Sedan Noriega väl förts till USA följde t.ex. inte några protester från Panamas nya regim. Snarare var det väl så att den nya regimen kunde gripa makten just genom att USA handgripligen plockade bort Noriega från dennes ställning som de facto statschef.s. 1981

8.I de fall den anmodade staten väljer att protestera mot ett gripande tar detta sig ofta uttryck i att diplomatiska förbindelser bryts, däri inbegripet att man ger den ansökande statens ambassadör respass. Detta var en första åtgärd från argentinskt håll gentemot Israel när det gäller fallet Eichmann. Också detta är ett mycket välkänt gripande som utspelade sig 1960 i Argentina. Eichmann levde i landet men hade ett förflutet som aktiv nazist under andra världskriget. Han var eftersökt av Israel sedan lång tid till­ baka. Från israeliskt håll hävdade man att Eichmann planerat genom­ förandet av judeutrotningen i andra världskrigets Polen. Eichmann greps på argentinskt territorium och bortfördes till Israel där en omfattande brottmålsprocess väntade honom. Det misstänktes att bortförandet genom­ 114 förts av israeliska agenter, troligen med förankring i Mossad, även om Israel hävdade att kidnappningen utförts av privatpersoner och att Israel därför saknade ansvar för gripandet.392 Vid tidpunkten för kidnappningen hade Israel inget utlämningsavtal med Argentina, och en utlämningsbegäran avseende Eichmann hade där­ med varit utsiktslös eftersom argentinsk utlämningslagstiftning ovillkor­ ligen kräver ett utlämningsavtal för att landet skall bevilja utlämning. De argentinska protestema mot Israels agerande ledde så småningom till att konflikten mellan länderna överlämnades för bedömning till FN:s säkerhetsråd. Rådet, som fann att handlandet stred mot FN-stadgan och Argentinas suveränitet över sitt territorium, fördömde aktionen. Trots att rådet ansåg att de brott som Eichmann var misstänkt för i sig var avsky­ värda så uttalade man att stater måste respektera varandras suveränitet över det egna territoriet annars skulle staternas samexistens hotas i grun­ den. Rådet varnade i skarpa ordalag för de aktuella metoderna och påpe­ kade att dessa skulle kunna leda till ”insecurity and mistrust incompatible with the preservation of peace.” Avslutningsvis ansåg säkerhetsrådet att Israel skulle betala skadestånd till Argentina med anledning av det inträf­ fade, vilket också kom att ske.393 Ett ytterligare exempel är fallet Alvarez-Machain. Fallet rör en mexi­ kansk medborgare, Alvarez-Machain, som var misstänkt för att, tillsam­ mans med ett antal andra personer, ha mördat en amerikansk narkotika­ agent i Mexico. Alvarez-Machain kidnappades i början av 1990-talet på amerikansk order. Ett antal amerikanska agenter hämtade honom på hans arbetsplats och han fördes till USA, där en brottmålsrättegång väntade. Den mexikanska regeringen protesterade öppet till USA och krävde att Alvarez-Machain skulle återföras till sitt hemland. USA nonchalerade den mexikanska begäran och kontakten mellan länderna blev allt mer in­ fekterad. I förlängningen ledde kidnappningen av Alvarez-Machain till att det existerande utlämningsavtalet mellan Mexico och USA var tvung­ et att omförhandlas. Situationen hade blivit så spänd mellan länderna att man var tvungen att, så att säga, börja om från början genom att omförhandla hela utlämningssamarbetet. I det nya utlämningsavtalet infördes bl.a. ett uttryckligt förbud för partema att gentemot varandra tillgripa sådana metoder som t.ex. kidnappning för att söka kringgå själva utläm­ ningsavtalet. När det gäller fallet Alvarez-Machain valde man alltså från ameri­ kansk sida att kidnappa den aktuelle mannen trots att det fanns ett utläm­ ningsavtal med Mexico. Förklaringen låg i att Mexico officiellt vägrades. 1981

9.115 att utlämna egna medborgare. Därmed var man från amerikansk sida långt ifrån säker på att en utlämningsbegäran verkligen skulle beviljas. Även om mexikanska politiker skulle ha varit villiga att se mellan fing­ rarna när det gällde utlämningsförbudet i det specifika fallet fanns det en rädsla från amerikanskt håll för att den eftersökte mannen, skulle kunna fly med hjälp av korrupt polis och militär på den mexikanska sidan. En kidnappning ansågs därför som en säkrare väg för att få fast AlvarezMachain.394s. 1982

10.Hittills har fokus satts på den anmodade staten och den kränkning som en kidnappning innebär för denna. Men det är inte enbart den anmodade staten som kränks genom åtgärden. Också den individ som blir utsatt för en kidnappning blir i högsta grad kränkt. En kidnappning är, utifrån indi­ videns perspektiv, problematisk dels därför att individens mänskliga frioch rättigheter inte respekteras, dels därför att individen går miste om det skydd som utlämningsinstitutet ger henne. En kidnappning aktualise­ rar alltså frågor som behandlas i konventionerna om mänskliga fri- och rättigheter.395 Av exempelvis EKMR, som är den konvention på området som jag behandlar i detta arbete, framgår det av art. 5.1 .f att individens frihet inte får inskränkas annat än då denne är lagligen arresterad eller annars berövad sin frihet som ett led i ett förfarande för personens utvis­ ning eller utlämning. Förfaranden som faller utanför stadgandet (t.ex. kidnappning) innebär därmed ett brott mot EKMR art. 5. Också själva behandlingen av individen under bortförandet kan innebära ett brott mot EKMR och dess art. 3, som stadgar ett förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning. Det kan naturligtvis vara så att individen, för att inte kunna fly eller påkalla onödig uppmärksam­ het, transporteras under inhumana förhållanden eller under förvarstagandet utsätts för regelrätt tortyr.396s. 1983

11.För den individ som blir föremål för ett gripande kan kränkningen na­ turligtvis inte göras ogjord. Som en slags kompensation kan individen, om den stat som bär ansvaret för åtgärden är ansluten till EKMR, fram­ ställa ett klagomål mot staten vid Europadomstolen. I ett sådant mål har individen möjlighet att också framställa skadeståndsanspråk. I övrigt är ett återförande av individen till den anmodade staten den åtgärd som på bästa sätt torde kunna reparera vad som inträffat.s. 1983

12.Det stora flertalet författare inom området mänskliga rättigheter är också eniga om att den ansökande staten bör föra tillbaka den individ som 116 utsatts för ett gripande till den anmodade staten. I praktiken inträffar ett sådant återställande sällan.397 Tvärtom ställs individen som regel också inför rätta vid kidnapparlandets inhemska domstol. Kidnappningen innebär inte enbart en kränkning av de rättigheter som exempelvis EKMR uppställer. Individen berövas också de rättigheter som annars skulle tillkomma honom eller henne genom utlämningsinstitutet. Om man jämför kidnappningsförfarandet med utlämningsförfarandet kan man konstatera följande. En formell prövning av om villkoren för utlämning är uppfyllda finns naturligtvis inte i inbyggd i kidnappnings­ förfarandet, som tvärtom ofta tillgrips för att kringgå dessa villkor. Kid­ nappningsförfarandet medför inte, som utlämningsinstitutets specialitetsprincip, att individen ställs till svars enbart för brottsliga gärningar som utlämningsansökan avsåg, här alternativt som motiverade kidnappning­ en. En kidnappning ger inte heller individen en möjlighet att anlita ett juridiskt ombud eller att låta en oberoende instans granska ärendet. Om individen, som en del av kidnappningsförfarandet, har varit frihetsberövad är det inte säkert att tiden är avräkningsbar i den ansökande staten. Det effektivaste medlet för att stoppa kidnappning (och även andra alter­ nativa metoder som beskrivs nedan) skulle kanske vara om de inhemska domstolarna ansåg att ett processhinder föreligger om personen i fråga tagits till landet på ett sådant sätt. Om en rättegång inte kan genomföras i det ansökande landet faller det incitament som leder till att dessa oegent­ liga förfaranden tillgrips. Från akademiskt håll i Sverige har Lundqvist förordat en utveckling där individens rättsskydd stärks när det gäller oegentligt åtkommen be­ visning. Med tanke bl.a. på det fri- och rättighetsskydd som RF tillerkän­ ner individen borde inskränkningar som görs i individens integritet vid sökandet efter bevis endast få företas och få bli en del av bevismaterialet i en rättegång om förfarandet som har föregått inhämtandet av den aktu­ ella bevisningen också har lagstöd.398 Liknande resonemang torde kunna föras om individer blir föremål för sådana oegentliga förfaranden som behandlas i detta avsnitt, dvs. kidnappning, informellt polissamarbete och förtäckt utlämning. Alltså om sådana förfaranden saknar lagstöd, vilket de gör, föreligger det ett processhinder för svensk domstol att ta upp ett sådant mål. Tvärtom vad som sagts har emellertid de amerikanska domstolarna i regel ansett att ett processhinder inte föreligger när en individ har kunnat ställas inför rätta i USA sedan denne kidnappats. Domstolarna har hänvisats. 1983

13.117 till äldre rättsfall, Ker-Frisbie, och intagit ståndpunkten att det sätt på vil­ ket individen har förts till landet i sig är en omständighet som faller utan­ för domstolens prövning. Inställningen har kritiserats från akademiskt håll, men domstolarna har, med ett undantag, hållt fast vid sin bedöm­ ning. Genom rättsfallet Toscanino har den amerikanska högsta domsto­ len förklarat att en kidnappning utgör ett processhinder om den eftersökte individen utsatts för grov tortyr i samband med gripandet.399s. 1984

14.Från Storbritannien kan man nämna ett annat rättsfall som pekar i motsatt riktning, nämligen Bennet mot Horseferry Road Magistrate’s Court. Den tilltalade gjorde gällande att han kidnappats i Sydafrika av engelska polismän vilka kommit på kollisionskurs med de sydafrikanska myndigheterna. I stället för att bli föremål för ett utlämningsförfarande hade mannen under tvång förts till Storbritannien. House of Lords uttala­ de inledningsvis att man ansåg sig behörig att granska på vilket sätt indi­ viden förts till Storbritannien och också frågan om förfarandet kunde anses förenligt med den enskildes mänskliga rättigheter och i övrigt anses vara lagenligt. Polismännen ansågs ha missbrukat sin position genom att kid­ nappa den eftersökte mannen. Domstolen förordnade om omedelbar frigivning.400 1.6.3.3 Informellt överlämnande Informellt överlämnande, eller de facto överlämnande som det ibland kal­ las i litteraturen,401 innebär att den eftersökte individen överlämnas till en annan stats myndigheter utan att funktionärer från den överlämnande staten har beaktat det regelverk som den egna utlämningslagstiftningen uppställer.s. 1985

15.Det informella överlämnandet bygger i regel på ett gränsöverskridande samarbete mellan olika länders polistjänstemän. Den eftersökte individen skickas över gränsen från det land där denne befinner sig till det land som vill genomföra en rättegång och/eller en straffverkställighet. Förfarandet inleds genom att en utländsk kollega tar underhandskontakt med den in­ hemska polisen i vistelselandet.s. 1985

16.Jämfört med bortförande och kidnappning finns det här ett samarbete mellan funktionärer både från den stat där individen vistas och från den 118 stat där det finns önskemål om att individen närvarar vid en rättegång och/eller avtjänar ett redan utdömt straff. Ett sådant samarbete har också förekommit i Sverige. Före tillkomsten av vår första utlämningslag, 1913 års lag, hade ett förfarande där enskilda polismän stod för det huvudsakliga beslutsfattandet kommit att utvecklas mellan Danmark och Sverige, i vart fall såvitt avsåg Sveriges södra del. I praktiken gick det till så att enskilda polismän bedömde de olika ären­ dena. I de fall en polisman ansåg att tveksamheter förelåg fick ett ärende den beredning som annars var den brukliga och officiella, nämligen en föredragning av Justitiedepartementets chef inför Konungen som därefter fattade beslut i utlämningsfrågan. I ärenden där polismannen ansåg att det inte förelåg hinder mot utlämning valde han, tvärtemot den officiella ordningen, att på egen hand bevilja utlämning.402 Samarbetet mellan svensk och dansk polis möttes, när det blev känt, av kritik. Kritikerna menade att ett sådant förfarande inte gav den efter­ sökte individen tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. När den första svenska utlämningslagstiftningen skapades år 1913 uttrycktes det därför klart och tydligt att utlämning skulle få ske endast på framställning av ett lands regering och utifrån ett enhetligt regelverk.403 Efter en tid skulle det visa sig att man inte helt fått bukt med det infor­ mella polissamarbetet genom att utarbeta en utlämningslagstiftning. Även efter införandet av AllmL förekom stundtals ett informellt polissamarbe­ te mellan de nordiska länderna. Nordiska rådet rapporterade några år före NordL:s ikraftträdande, att utlämningsförfarandet praktiskt taget upphört att tillämpas länderna emellan. Samarbetet löstes på ett annat och mer smidigt sätt än vad utlämningslagstiftningen angav. Polismyndigheterna hade helt sonika övergått till att på varandras begäran sända eftersökta personer över gränserna utan större formaliteter. Det informella polissamarbetet ansågs vara en reaktion på de många villkor som uppställts för utlämning och det litet stelbenta förfarande som skapats genom AllmL. Från lagstiftningshåll ansåg man, genom den nära rättsgemenskap som förelåg mellan de nordiska länderna, att en utläm­ ningslagstiftning borde utarbetas för endast det nordiska samarbetet.404 Genom en nordisk utlämningslag med färre villkor och ett effektivare förfarande hoppades man säkerligen också kunna minska attraktions­ kraften hos ett informellt polissamarbete. En anledning till varför ett informellt utlämningssamarbete utvecklas kan vara att den inhemska utlämningslagstiftningen uppfattas som alltförs. 1985

17.119 tidskrävande.4043 Utifrån den ansökande statens perspektiv är ett snabbt överlämnande ofta lika med ett snabbt avgörande i brottmålet. Målsäganden behöver inte vänta och man riskerar inte att vittnen hinner glömma vad de sett.405 Resurser som avsatts för att författa utlämningsansökningar kan i stället användas för att se till att inhemska brottmål avgörs. Samar­ betet kan därmed avse ärenden som i och för sig skulle ha lett till en bevil­ jad utlämning men först långt senare jämfört med ett informellt överläm­ nande. Ett informellt samarbete kan emellertid också gälla ärenden där en utlämning inte skulle ha beviljats. Det informella samarbetet är då en reaktion mot det anmodade landets utlämningslagstiftning som upplevs som alltför tyngd av villkor.s. 1986

18.För den anmodade staten innebär det informella polissamarbetet ett all­ varligt organisatoriskt problem eftersom enskilda funktionärer inte respek­ terar det regelverk som uppställs genom utlämningsförfarandet utan tvärt­ om överskrider sin behörighet. De enskilda polismännen gör sig genom ett informellt förfarande skyldiga till tjänstefel vilket de naturligtvis kan anklagas för i en inhemsk brottmålsprocess.s. 1987