10 · Verkan av ändrade rättsliga förutsättningar

Inledning

1.Ändrade förutsättningar, och frågan hur ett testamente ska tolkas med hänsyn tagen till dessa, är en viktig fråga, som ofta aktualiseras. Viss ledning ges inom ramen för de kodifierade tolkningsreglerna i ÄB 11 kapitel, men dessa berör långtifrån alla fall. Det föreligger en principiell skillnad mellan de fall där konkreta omständigheter i testators omgivning ändrats, någon har dött, egendomsförhållandena har ändrats och så vidare, och de fall där de rättsliga förutsättningarna för testamentets tolkning har ändrats. I detta kapitel ska endast ändrade förutsättningar i den senare bemärkelsen behandlas. Typfallet för denna situation är att testator upprättar ett testamente och däri förordnar att ”fördelningen i övrigt skall ske i enlighet med lag” eller att ”kvarlåtenskapen i övrigt skall fördelas till mina arvingar”. Den lag som vid testamentets upprättande är gällande hinner emellertid ändras innan testator dör. Frågan uppstår då vilken lag som ska tillämpas vid verkställandet av testamentet. I princip finns det två möjliga lösningar. Antingen fördelas egendomen enligt den lag som gällde när testamentet upprättades, nedan kallad den gamla lagen, eller enligt den lag som gällde när testator avled, nedan kallad den nya lagen. Lokutionerna "fördelning enligt lag" eller ”arvingar” ger ingen säker ledning, vilket samtidigt innebär att formkravet inte begränsar de möjliga tolkningarna. Om testators vilja kan utrönas bör den således verkställas, oavsett om den innebär en tillämpning av den gamla eller den nya lagen. Om man däremot inte kan fastställa vare sig testators faktiska eller hypotetiska vilja, måste man lösa problemet genom uppställandet av en presumtion. Varken lag eller förarbeten brukar ge någon ledning om hur äldre testamenten som hänvisar till den legala arvsordningen ska tolkas. Frågan har dock berörts av ett antal författare, som uppställt huvudregler för hur presumtioner ska utformas. Beckman föreslog redan 1937 en huvudregel som innebar att testamentet, vid förordnande om fördelning enligt lag, skulle förstås så att lagen vid testamentets upprättande skulle tillämpas. Huvudregeln grundade sig på två avgjorda fall om kusiners arvsrätt, som refereras nedan under 10.3. Beckman höll fast vid denna huvudregel så sent som 1972, då den femte upplagan av Svensk familjerättspraxis utkom. Dock angavs undantag för de ändrade regler om adoption och makes arvsrätt som infördes under 1910- och 20-talet. Eftersom dessa ändringar kunde antas stämma med den allmänna rättsuppfattningen, menade Beckman att lagstiftningen vid dödsfallet i stället borde tillämpas. Höglund menar dock att det är tveksamt om denna huvudregel kan sägas bestå. Det finns en del avgöranden som pekar i annan riktning, till exempel om makars arvsrätt och om adoption. Walin refererar flera rättsfall av intresse, och sammanfattar fallen genom att poängtera att det framgår att HD i flera fall ansett att förordnande om fördelning enligt lag ska innebära att lagen vid arvtagarens död ska tillämpas. Agell menar att i rättspraxis numera utkristalliserats en linje som innebär att den vid testators död gällande lagen läggs till grund för tolkningen. En sådan presumtion skulle kunna byggas på antagandet att testator är villig att anpassa sig till de värderingar som kommit till uttryck i lagändringen. Detta gäller i vart fall om kretsen av arvingar utökats genom lagstiftning. Om denna i stället inskränkts, såsom vid borttagandet av kusiners arvsrätt, bör i stället den gamla lagen gälla. Riksskatteverkets handbok för bouppteckningar, en källa som förmodligen har stor betydelse, i vart fall i skatteärenden, menar att ett förordnande om fördelning enligt lag vanligen ska anses innebära att lagens lydelse vid tiden för testators död ska tillämpas. Vid en närmare betraktelse av den praxis som finns, kan man ana sig till att presumtionerna ofta uppställs på grund av skäl som hänför sig till den aktuella lagändringen, till exempel att den allmänna rättsuppfattningen stämmer väl med ändringen. Sådana skäl kommer att diskuteras i det följande, både utifrån resonemang i praxis och utifrån allmänna synpunkter. Men det finns också anledning att fundera över en generell utgångspunkt för uppställandet av presumtioner när lagen har ändrats. Frågan är om det finns något skäl att ha som grundinställning att fördelningen bör ske antingen enligt den gamla eller enligt den nya lagen. En utgångspunkt skulle kunna vara att testamentet uttrycker testators vilja rörande hela kvarlåtenskapen när det skrivs. Det är rimligt att anta att testator när han upprättar testamente tagit ställning till fördelningen av hela sin kvarlåtenskap utifrån den för tillfället gällande rätten. Testator har då funnit det nödvändigt att förordna om endast en viss del av egendomen, eftersom hans övriga önskemål stämmer väl överens med den legala arvsordningens regler. Enligt detta resonemang borde fördelningen ske enligt den lag som gällde vid testamentets upprättande. Ett motsatt antagande skulle vara att testator visserligen har förordnat om viss egendom, till exempel en fastighet, som varit särskilt viktig för honom, men i övrigt utan närmare eftertanke lämnat den övriga fördelningen av kvarlåtenskapen åt den legala arvsrätten. Testator har varit villig att anpassa sig till de förändringar av arvsrätten som lagstiftaren kunde komma att genomföra. Enligt ett sådant resonemang ska fördelningen ske i enlighet med den legala arvsrätt som gäller när arvlåtaren dör, liksom det skulle ha gjort om denne inte skrivit testamente. För den senare lösningen talar enligt min mening även ett annat argument, nämligen utfallet om testator testamentariskt reglerar om viss del av sin egendom, men i övrigt inte berör vad som ska ske med den resterande egendomen. Om testator inte skrivit något om detta, alltså inte ens angivit att egendomen ska fördelas enligt lag, är det väl rimligt att fördela egendomen enligt den lag som är gällande när han dör. Skillnaden mellan en testator som inte skriver något, och en testator som skriver – det självklart underförstådda – att egendomen ska fördelas enligt lag, är minimal. Om denna skillnad skulle innebära att man i det ena fallet uppställde presumtionen att den gamla lagen skulle tillämpas, och i det andra fallet, att den nya lagen skulle tillämpas, får denna skillnad möjligen en oproportionerligt stor betydelse. Ett ytterligare skäl till att anse att testatorer så att säga är beredda att följa med i rättsutvecklingen är att det oftast finns en möjlighet för testator att ändra testamentet, om det sker en förändring i rätten som han inte tycker om. Denna möjlighet är dock av flera anledningar begränsad, och bör inte tillmätas någon stor betydelse i detta sammanhang. Frågan om vilken betydelse det ska anses ha om testator agerat respektive inte agerat vid en lagändring har diskuterat i avsnitt 2.5 ovan. Sammantaget menar jag nog ändå att den gamla lagen ska gälla som en utgångspunkt vid uppställandet av presumtioner. När testator upprättar testamentet är det rimligt att anta att han i de flesta fall ser över hela arvssituationen, och detta ger en svag övervikt för antagandet att testator velat att den gamla lagen skulle gälla. Visserligen sker rättsutvecklingen inom arvsrätten mycket långsamt, och är enligt min mening i allmänhet mycket följsam i förhållande till den allmänna rättsuppfattningen. Det är därför rimligt att anta att testatorer sällan blir överraskade av lagändringar, och att de i allmänhet kan tänka sig att acceptera förändringen. Men sådana faktorer tillmäts ju betydelse i de enskilda fallen, när varje enskild presumtion ska uppställas, och kan därför vägas in ändå. Det ska dock medges att utgångspunkten grundar sig på ett antagande, eller en gissning, om hur testatorer i allmänhet resonerar när de skriver testamente. Det ovan nämnda gäller regler som är dispositiva; annorlunda kan det förhålla sig med regler som är tvingande. Ett sådant exempel är laglotten för bröstarvingar, som kommer att behandlas nedan. Om testator funderar över laglotten när han skriver sitt testamente kan man tänka sig att han har tycker att det är en bra och rimlig regel. Man kan också tänka sig att testator inte bryr sig om fördelningen av egendomen i större utsträckning än han uttryckligen förordnat om. Han har en allmän inställning att de regler som uppställs av lagstiftaren nog är bra och kan därför tänka sig att låta förordnandets innehåll förändras i takt med rättsutvecklingen. Därtill kommer dock en komplikation; det är fullt tänkbart att testator funderar över laglotten, ogillar den men så att säga finner sig i den, och därför tar med den i testamentet. Den ovan nämnda utgångspunkten, att den gamla lagen ska ges ett visst företräde, kanske därför inte är motiverad när det gäller tvingande regler. Frågan behandlas bland annat i avsnitt 10.5.2 nedan som behandlar tolkning av äldre laglottsförbehåll. Även om utgångspunkten, som ovan nämnts, bör vara att testator avsett att den gamla lagen skulle gälla, bör man vid bedömningen av de enskilda frågorna även ta hänsyn till andra argument. Liksom vid uppställandet av övriga presumtionsregler är det enligt min uppfattning rimligt att domstolen försöker skapa en regel som i största möjliga mån stämmer med gemene mans uppfattning. I de fall där lagändringen kommit till stånd på grund av att många människor upprättar testamenten med visst innehåll, talar detta för att den nya lagen får utgöra presumtionsregel. I de fall där lagstiftaren genomfört en omstridd lagändring, talar detta för att den gamla lagen ska tillämpas vid utfyllnad av sådana testamenten. Ett visst mått av rimlighetsbedömning eller rättspolitisk bedömning lär av och till också få betydelse. En särskild fråga är vilket beviskrav som bör uppställas för att presumtionen ska anses bruten. Även här måste man enligt min mening ta hänsyn till styrkan av de skäl som talar för presumtionen. Om det finns starka skäl, som dessutom är kopplade till den allmänna rättsuppfattningen, bör man kräva starka motbevis för att anse det visat att testators vilja står i motsats till presumtionen. Om skälen för presumtionen är mindre starka, bör det krävas mindre stark motbevisning. Frågan om beviskrav har behandlats i avsnitt 2.2.3 ovan. Här nedan redovisas ett antal lagändringar, som har inneburit tolkningsproblem. Ändringarna är olika till sin karaktär i det att vissa avser inskränkande, andra utvidgande, regler. Vissa berör dispositiva och åter andra tvingande regler. Genom att undersöka de sakförhållanden och de motiv som legat bakom lagändringarna och domstolarnas avgöranden ska jag försöka se om det finns någon gemensam nämnare i de tolkningsregler som därvid uppställts. Min hypotes är dock att motiven till de presumtioner som uppställts varierar på samma sätt som motiven till ändringarna varierar, och att det är svårt att dra några generella slutsatser av gällande rätt, utom möjligen när det gäller de typer av skäl som ligger bakom presumtionerna. Kapitlet fortsätter med att undersöka tolkningsfrågor vid adoptivbarns förändrade ställning, inskränkningen av kusiners arvsrätt, förbättringen av makars arvsrätt samt betydelsen av gamla laglottsförbehåll när testator förordnat till förmån för sin efterlevande make. Efter denna genomgång följer en kort diskussion om vilken betydelse det kan ha att den nya lagen är den som var gällande vid testators död respektive vid testamentets verkställande. Kapitlet avslutas med en sammanfattning samt några synpunkter på rättsutvecklingen inom området.s. 12

Adoptivbarns rättsliga ställning förbättras

1.Adoption förblev länge ett okänt institut för den svenska rättsordningen. Innan adoption infördes fanns dock möjlighet för makar att uppta fosterbarn i familjen. Detta betecknades som ett mellanting mellan legohjonsförhållande och föräldraskap och fosterbarnet hade ingen arvsrätt. Däremot kunde fosterbarnet i vissa situationer vara berättigat till understöd från fosterföräldrarnas dödsbo, en rätt som begränsades med hänsyn till egna barns laglott och underhåll, men hade företräde i förhållande till testamentstagare. 1917 infördes, efter norsk-danskt samarbete, adoptionsinstitutet i Sverige. Adoptionen sades uppfylla flera syften. Många barn kunde få förbättrade förhållanden under uppväxten, samtidigt som adoptivföräldrarnas liv skulle få ökat innehåll. Det låg därför i statens intresse att uppmuntra adoption och ge goda rättsliga förutsättningar för adoption. Reglerna syftade dock inte som nu till att ge barnet en rättslig ställning motsvarande de biologiska barnens. Barnet fick till exempel bara arvsrätt efter adoptanten och inte efter dennes släktingar. Eventuella biologiska barns laglott hade dessutom företräde framför adopterade barns arvsrätt. Förhållandet till de biologiska föräldrarna bröts inte heller helt, bland annat kvarstod en underhållskyldighet om adoptivföräldrarna inte kunde försörja barnet, liksom de arvsrättsliga banden mellan adoptivbarnet och dess biologiska släktingar. Dessutom kunde adoptionen under vissa förutsättningar sägas upp från båda sidor. Vid införandet av ärvdabalken 1958 förbättrades situationen för adoptivbarn och ett viktigt steg i riktning mot så kallad stark adoption togs. Ett adoptivbarn likställdes i arvsrättsligt hänseende helt med biologiska barn och fick därmed full arvsrätt även efter adoptantens släkt. Alla rättsliga band med den biologiska familjen skars samtidigt av. Utvecklingen mot arvsrätt efter adoptantens släkt sågs som ett naturligt steg, och i enlighet med det allmänna rättsmedvetandets krav. I själva verket var det redan innan införandet av ÄB en utbredd uppfattning bland allmänheten att adoptivbarn hade arvsrätt även efter adoptantens släkt. Enligt övergångsbestämmelserna till ÄB skulle dock adoption, som skett enligt de gamla reglerna, arvsrättsligt behandlas enligt de gamla reglerna. Någon arvsrätt i förhållande till adoptantens släkt uppstod således inte för äldre adoptivbarn vid denna reform. Adoptanten kunde dock ansöka om förklaring att de nya reglerna om stark adoption skulle gälla emellan denne och adoptivbarnet. Inte förrän år 1970 fick barn som adopterats före den 1 juli 1959 arvsrätt på samma villkor som biologiska barn. Motivet till reformen var att reglerna för ett stort antal adoptioner fortfarande speglade en föråldrad syn på adoptionsinstitutet, och att de inte hade någon förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Dessutom hade möjligheten att ansöka om stark adoption inte utnyttjats i någon högre utsträckning, något som antogs bero på att många inte kände till möjligheten, inte kommit sig för samt i vissa fall varit tveksamma till att dra in de biologiska föräldrarna i förfarandet. Men även efter denna genomgripande ändring kvarstod ett undantag, nämligen rörande arv efter den som avlidit före den 1 juli 1971. För dessa fall skulle den gamla lagen alltjämt äga tillämpning. Den successiva utvecklingen av adoptionsinstitutet har givit upphov till en del frågeställningar rörande tolkningen av testamenten och gåvor. Frågan har varit hur den ändrade lagstiftningen, eller snarare det därmed sammanhängande förhållandet att någon har blivit adopterad, ska påverka tolkningen av ett testamente i den mån testator inte har angett detta. Det första rättsfall som behandlade frågan var NJA 1927 s 280. Förutsättningarna var följande: Utan att närmare beröra den ändrade förutsättningen, möjligheten till adoption, gav HR adoptivdottern rätt. Domstolen tycks ha gjort en språklig tolkning, enligt vilken hon var att anse som arvinge, och därmed arvsberättigad. Eftersom Bünsows syskon inte visat på omständigheter som gav anledning till sådan ”mot ordalydelsen stridande tolkning av testamentet” bifölls hennes talan. Domstolen tycks alltså ha uppställt en presumtion, som innebar att begreppet arvingar skulle omfatta även adoptivbarn även i de fall där testamentet upprättats före adoptionsinstitutets införande. Något skäl för presumtionsregeln lämnades dock inte, förutom hänvisningen till ordalydelsen. Att den språkliga tolkningen skulle ha varit så självklar att den kunde få avgöra frågan, är dock en aning tveksamt. Vid testamentets skrivande, liksom vid testators död, innebar arvingar helt enkelt biologiska barn och annan biologisk släkt. Att begreppet senare fått en annan innebörd borde i vart fall inte automatiskt ha lett till att denna nya innebörd fick slå igenom vid verkställandet av testamentet. Genom att hänvisa till ordalydelsen förbigick domstolen på sätt och vis det problem som införandet av adoption innebar. Som tidigare nämnts bör utgångspunkten för uppställandet av presumtioner vid ändringar i den legala arvsordningen vara de regler som gällde vid testamentets upprättande. I det enskilda fallet kan det dock vara motiverat att komma till den motsatta slutsatsen. Ett tänkbart skäl bakom domstolens slut skulle ha kunnat vara den allmänna rättsuppfattningen. I NJA 1961 s 344, som ju avgjordes drygt 30 år senare, påstod domstolen att adoptivbarn ”regelmässigt införlivas i adoptantens släkt, som vore det hans eget”. Liknande synpunkter framkom i den utredning som gjordes inför införandet av den starka adoptionen 1959. Möjligen kan man därav dra slutsatsen att det var en allmän uppfattning att adoptivbarn skulle behandlas som om det vore adoptantens eget. Förslaget om arvsrätt efter adoptantens släkt mötte inte heller något motstånd hos remissinstanserna. Huruvida det var en riktig bedömning av den allmänna rättsuppfattningen är förstås svårt att veta, liksom det är svårt att bedöma vilken utveckling den genomgått sedan 1927. Men det tycks vara ett rimligt antagande; ett barn som i de flesta rättsliga avseenden var jämställt med biologiska barn och som bodde med sin adoptivfamilj torde i de flesta fall ha accepterats som en del även i adoptantens släkt. Det fanns dock även skäl som talade emot den av domstolen uppställda presumtionen. Vid tidpunkten för testamentets verkställighet hade som tidigare nämnts adoptivbarn ingen arvsrätt efter adoptantens släkt, men väl efter sin biologiska släkt. Att barnet fick arvsrätt efter farfadern enligt testamentet medförde en viss dubbel arvsrätt, som i viss mån misstämde med systemet. Detta skäl kan dock inte sägas väga särskilt tungt; samma sak hade ju kunnat åstadkommas genom testators uttryckliga förordnande till adoptivbarnbarnens förmån. I NJA 1961 s 344 kom en liknande fråga upp till bedömning. Visserligen gällde det då tolkningen av ett gåvobrev, men domstolarna utgick vid bedömningen ifrån att samma tolkningsregler skulle gälla som för testamente. Förutsättningarna var följande: Det är i förstone svårt att se hur domstolarna resonerade. Majoriteten i samtliga instanser ansåg att det måste antas att givaren inte haft anledning eller avsett att ta beslut om adoptivbarns rätt till gåvan. Därav följde att givarens faktiska vilja inte var visad. Huruvida domstolarna ansåg att testators hypotetiska vilja visats är mer tveksamt. Både RR och HovR hänvisade till givarens vilja, vilket skulle kunna tyda på att slutet grundade sig på en tolkning snarare än en utfyllnad av förordnandet. Domstolarna anförde två argument för att adoptivbarnet skulle anses ha rätt till gåvan. Det första var att givaren i sitt gåvobrev avsett att främja inte bara barnen utan också dessas familjer. Det andra argumentet var att adoptivbarn i allmänhet införlivas i adoptantens släkt, som om det vore hans eget. Särskilt det andra argumentet var mer generellt, och hänförde sig inte till just denne givare. Det var snarare en bild av domstolarnas syn på den allmänna rättsuppfattningen. Som sådant kan det naturligtvis dels användas som en del i fastställandet av testators vilja, men det skulle också ha kunnat användas som ett led i argumentationen för en utfyllnadsregel, en presumtion. Rodhe har kommenterat fallet, och menar att det är förvånande att HovR efter ett utpräglat objektivt tolkningsresonemang ändå avslutar med en hänvisning till givarens vilja. Han menar dock att det skulle kunna vara en ”innehållslös reverens” till viljeprincipen som huvudprincip för tolkning av testamente och gåva. Tydligen menar Rodhe att domstolarna inte har gjort någon individuell tolkning utan i stället löst frågeställningen genom en presumtionsregel. Hänvisningen till givarens vilja blir därför motsägelsefull eller i bästa fall meningslös. Walin har, liksom Beckman-Höglund refererat fallet utan att resonera kring frågan om domstolarna gjort en tolkning eller uppställt alternativt tillämpat en presumtionsregel. Det är intressant är att konstatera att dissidenterna i HD gjorde en annan bedömning av bevisningen än majoriteten. De ansåg att bevisningen räckte för att göra en tolkning av förordnandet. Även om de inte specifikt nämnde frågan om givaren tagit faktisk ställning till frågan om adoptivbarns ställning, får man utgå från att de i den frågan delat majoritetens uppfattning. Gåvobrevet skrevs ju trots allt redan 1911. Dissidenterna menade sannolikt att en tolkning av givarens hypotetiska vilja ledde till att gåvobrevet inte skulle anses gälla till förmån för adoptivbarnet. Oavsett om man menar att domstolen gjort en tolkning av givarens hypotetiska vilja eller inte, tycks slutet bygga på uppfattningen att givaren får antas vara villig att följa med i utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen. Domstolens slut ligger också i linje med 1927 års fall, enligt vilket bevisbördan tilldelades den som påstod att ordet arvinge inte också omfattade adoptivbarn. Det tidigare rättsfallet nämns dock inte i domskälen. Skillnaden mot 1927 års fall är att motparten faktiskt försökt föra bevisning om testators vilja, men att domstolen inte ansett att de lyckats. Slutsatsen av detta är att hänvisningen till arvingar inte bara talade för att adoptivbarn skulle inkluderas. Man kan också anta att hänvisningen hade ett ganska högt bevisvärde för att adoptivbarnet skulle anses inkluderat, ett bevisvärde som inte kunnat uppvägas av den övriga bevisningen. Det är osäkert hur man ska bedöma de två argumentens vikt i förhållande till varandra. Givarens avsikt att gynna inte bara sina barn utan också deras familjer åberopades ju också som ett argument för att adoptivbarnet skulle omfattas av gåvan. En försiktig tolkning av rättsfallet skulle väl snarast innebära att endast i det fall givaren givit uttryck för en vilja att gynna barnens familj ska man uppställa presumtionen att adoptivbarn bör inkluderas i begreppet arvinge. En sådan tolkning är dock i mina ögon väl försiktig, särskilt med tanke på det tidigare avgjorda 1927 års fall, som på ett tydligare sätt uppställde nämnda presumtion. Sammanfattningsvis törs man nog dra slutsatsen att de två fallen sammantaget visar att det finns grund för en presumtion som innebär att en hänvisning till fördelning enligt lag eller till arvingar omfattar även adoptivbarn – även i de fall där förordnandet har upprättats före lagändringen. 10.2.1 Jämförelse med utvecklingen av adoptivbarns legala arvsrätt Det finns ytterligare ett rättsfall av intresse som behandlar adoptivbarns arvsrättsliga ställning. Fallet, NJA 1978 s 664, rör inte tolkningen av testamente, men visar på en intressant skillnad mellan utvecklingen av adoptivbarnens rätt enligt den legala arvsordningen och enligt de i testamentsrätten uppställda presumtionerna. Frågan som aktualiserades var hur adoptivbarns arvsrätt skulle bedömas när arvlåtaren avlidit före lagändringen 1959, men arvet skulle fördelas först efter arvlåtarens makes död på grund av sekundosuccession. Förutsättningarna var följande: Som tidigare nämnts fyller det arvsrättsliga systemet flera funktioner. Den viktigaste är dock att fungera som dispositivt system vid fördelning av arv. Som sådant bör det vara uppbyggt på ett sätt som i största möjliga mån stämmer överens med gemene mans uppfattning om hur arv bör fördelas. Samma sak kan sägas om det system för tolkning av testamente som successivt byggts upp av lagstiftaren och genom prejudikatbildning. Det är därför intressant att se skillnaden mellan den hållning som HD intog genom sina avgöranden 1927 och 1961 och den hållning som lagstiftaren intagit sedan adoptionsinstitutets införande 1917, en hållning som HD:s avgörande i fallet NJA 1978 s 664 kan sägas vara ett uttryck för. I fallet från 1927 uppställdes en presumtionsregel som innebär att adoptivbarn ska inräknas i kretsen av arvtagare, även om testamentet skrivits under en tid när adoption inte var möjlig. I rättsfallet NJA 1961 s 344 angavs som skäl för att i begreppet arvingar inkludera adoptivbarn bland annat att ”adoptivbarn – under förhållanden som de i målet föreliggande – icke blott rättsligt jämställs med bröstarvinge utan även regelmässigt införlivas i adoptantens släkt, som vore det hans egen”. HD antog i båda fallen att adoptivbarn enligt det allmänna rättsmedvetandet bör behandlas som biologiska barn. Domstolen kan därigenom sägas ha valt en progressiv linje, som innebar att adoptivbarnens ställning förbättrades i de fall testator skrivit testamente till förmån för sina ”arvingar”, jämfört med den ställning de skulle ha haft om arvlåtaren inte skrivit något testamente. Huruvida denna uppfattning om det allmänna rättsmedvetandet var riktig är svårt att uttala sig om, men även i förarbeten till ÄB har hävdats att så var fallet. Frågan om vad allmänheten egentligen ansåg var dock omdebatterad. En viss skepsis till påståendet att allmänheten var för stark adoption, uttrycktes inför ändringen av ÄB bland annat av Domarföreningen och Hovrätten över Skåne och Blekinge. Lagstiftaren har med avseende på den legala arvsordningen ännu inte kommit ikapp den presumtionsregel, som uppställdes av HD redan 1927. Som ovan nämnts var den starka adoptionen inte riktigt genomförd förrän 1970, och än i dag kvarstår risken för att de gamla reglerna tillämpas. Vid sekundosuccession, där arvlåtaren avlidit före den 1 juli 1971, ska nämligen fortfarande den gamla lagen tillämpas, något som kom till uttryck i utgången av NJA 1978 s 664. Visserligen må det vara en gammal princip att ändringar i arvsrätten inte ska verka på de fall där arvlåtaren avlidit innan ändringen trätt i kraft, men det är ändå, med tanke på HD:s progressiva inställning vid tolkning av testamente i dessa fall, förvånande att lagstiftaren tvekat så länge att genomföra reformen fullt ut.s. 10

Kusiners och mer avlägsna släktingars arvsrätt inskränks

1.En av de mer omdebatterade ändringarna i den nya arvslagen var att kusiner och mer avlägsna släktingar förlorade sin arvsrätt år 1929. Samtidigt skapades den allmänna arvsfonden, som ersatte det gamla institutet danaarv. Allmänna arvsfonden fick rätt att motta arv i de fall där släktarvingar och testamentstagare saknades. Fondens avkastning skulle användas till främjande av barns och ungdomars vård och fostran. Frågan om arvsrättens begränsning var den svåraste fråga som arvsutredningen hade att brottas med. Dittills hade den enligt svensk rätt varit obegränsad, vilket innebar att även den mest avlägsna släkting hade arvsrätt efter arvlåtaren. Blodsbandet uppfattades som en tillräcklig grund för arvsrätten. I den tredje arvsklassen gällde en sträng gradualprincip utan istadarätt. Detta innebar att en överlevande mormor uteslöt alla mostrar, morbröder, fastrar och farbröder från arvsrätt. På samma sätt kunde en överlevande moster utesluta alla kusiner från arv. Nu började man i stället föra fram den ”på blodsbandet vilande ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen” som grund för arvsrätten. Motivet till att inskränka arvsrätten var främst den ändrade familje- och släktstrukturen. Släkten uppgavs ha förlorat starkt i betydelse under de gångna århundradena efter 1734 års lag, medan de nära familjebanden uppgavs ha stärkts. Många av de uppgifter som tidigare hade tillkommit släktingar, såsom stöd och hjälp i både socialt och ekonomiskt hänseende, hade dessutom övertagits av samhället. Denna utveckling, tillsammans med nackdelarna av arv som splittrades på alltför många arvtagare, var anledningen till att ändringen genomfördes. Dessutom hade utredningen gjort en statistisk undersökning, där det framkommit att kusinarvet hade ganska liten praktisk betydelse. Arvsutredningen medgav dock att frågan kunde vara delikat, och att reformer borde genomföras med försiktighet. Det antogs också att landsortsbor, för vilka arvsrätten och den ärvda jorden alltjämt hade stor betydelse, kunde ha en mer restriktiv inställning till förändringarna än stadsbor. I lagrådet kritiserades dock statistiken, och främst utvärderingen av den, av ett justitieråd. Enligt honom var kusinarvet i mindre bon av ganska stor betydelse. I omkring 50 procent av de fall där kusiner varit närmaste arvingar, hade också arvet tillfallit dem. En förklaring till detta kunde vara att mindre bon oftast bestod av fast egendom, särskilt mindre jordbruk, och att dessa ofta var släktegendomar. Släktbandet mellan kusiner inom de ”mindre burgna men talrikare samhällsskikten” kvarstod sannolikt med tämligen oförminskad kraft. Även von Seth ansåg dock att det nationalekonomiskt viktiga argumentet att inte splittra upp förmögenheter i smådelar fick väga tyngre än det ovan nämnda behovet, och instämde därför i slutresultatet. Lagförslaget gav också upphov till en del motioner som kommenterades av lagutskottet. Vissa av motionärerna menade att arvsrätten för kusiner borde behållas. En begränsning av arvsrätten hade inte det stöd ”av den allmänna folkopinionen, som borde krävas för en så vittgående lagändring på ett viktigt och ömtåligt område”. Man menade dessutom att förhållandena på landsbygden var sådana att de flesta tyckte att kusiners arvsrätt var helt naturlig. Särskilt bland jordbrukare ansågs släktkänslan vara stark. Lagutskottet upprepade dock argumenten från de tidigare förarbetena, och menade att det inte förelåg något nära förhållande mellan kusiner och att risken med den gamla ordningen var att många arv splittrades på alltför många arvtagare. Frågan om hur ett testamente skulle tolkas med hänsyn till de ändrade rättsliga förutsättningarna kom att indirekt beröras när man diskuterade övergångsbestämmelserna. De personer som vid lagens ikraftträdande saknade rättshandlingsförmåga hade inga möjligheter att genom testamente justera de effekter av lagstiftningen som de inte gillade. En motionär menade att de blivande arvtagarna kunde ha inrättat sina liv efter ett förväntat arv, och att det måste anses obilligt att inte ta hänsyn till det. Därför föreslogs en regel som innebar att den gamla lagen skulle tillämpas beträffande de arvlåtare som sedan lagens införande saknat rättshandlingsförmåga. Första lagutskottet instämde i stort med att den inskränkta arvsrätten kunde verka obillig både i förhållande till arvlåtare och arvtagare. Den arvlåtare som innan han förlorade sin rättshandlingsförmåga haft för avsikt att hans mer avlägsna släktingar skulle ärva, skulle inte kunna förverkliga sin vilja. De nya reglerna innebar ju att kvarlåtenskapen i stället skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. En arvtagare kunde å sin sida ha berättigade förväntningar på arv, särskilt i de fall då arvlåtaren inte längre, på grund av bristande behörighet, kunde upprätta testamente. Det ansågs därför rimligt att genom en övergångsregel göra ett undantag från de nya reglerna. Utskottet ville dock göra vissa inskränkningar i förslaget. När det gällde de övriga lagändringar som gjorts, till exempel förbättringen av äkta makes arvsrätt, fanns ingen anledning att tillämpa den gamla lagen, även om arvlåtaren varit oförmögen att upprätta testamente. Den gamla lagen skulle bara tillämpas i de fall då arvlåtaren inte hade någon arvinge enligt de nya reglerna. I dessa fall skulle kusiner och deras avkomlingar ha arvsrätt efter arvlåtaren. För att ge regeln en övergående karaktär skulle den endast gälla den som vid lagens ikraftträdande fyllt femtio år. Övergångsregelns utformning gav också en fingervisning om hur man skulle tolka äldre testamenten där testator hade hänvisat till fördelning enligt lag. Ett liknande resonemang kan nämligen föras om en testator i sitt förordnande har hänvisat till fördelning enligt lag eller till arvingar. Om testator inte har haft rättshandlingsförmåga sedan den nya lagens tillkomst, kan det verka obilligt att tillämpa de nya reglerna. Även de fall där testator har förordnat om fördelning enligt lag, och inte känt till att en lagändring skett, eller i vart fall inte känt till den betydelse denna skulle komma att få, kan jämföras med grunden för övergångsregeln. Någon parallell till de lagändringar som skedde samtidigt var dock inte motiverad. Som nämnts menade utskottet att de övriga lagändringarna, till exempel makes förbättrade arvsrätt, inte kunde omfattas av samma resonemang. Inskränkningen av släktingars arvsrätt till förmån för den allmänna arvsfonden ansågs alltså vara principiellt annorlunda än övriga förändringar. Frågan hur den borttagna arvsrätten för kusiner ska påverka tolkningen av testamenten som hänvisat till fördelning enligt lag har också prövats i två fall från Högsta domstolen, NJA 1932 s 502 och 1935 s 1. I viss mån berördes också betydelsen av testators kännedom om lagändringen och av dennes agerande i dessa fall. Förutsättningarna i fallet från 1932 var följande: Domen, som hade en kortfattad motivering, ger inget tydligt svar på vad som varit avgörande för domslutet. En möjlig tolkning av domen är att man kan utgå ifrån att om testator hänvisat till att "kvarlåtenskapen ska fördelas enligt lag", så har han avsett den lag som gällde vid testamentets upprättande. En annan möjlighet är att bevisningen ledde domstolen till slutsatsen att testator velat att kusinen skulle ärva. Något klart besked gav dock inte domen, och frågan om vilken betydelse den ändrade lagändringen skulle ha behandlades inte specifikt. Att en del av grunden för domslutet hänfördes till ordalagen skulle kunna tyda på att domstolen menade att hänvisningen till fördelning enligt lag i sig uppfattas som att det talar för att den gamla lagen ska tillämpas. Hur domstolen i så fall resonerade lämnade dock domstolen ingen ledtråd till. Det är också tänkbart att domstolen menade att ordalagen i sig inte pekade åt vare sig det ena eller andra hållet. En hänvisning till ordalagen i domsmotiveringen skulle i så fall kunna motiveras för att klargöra att tolkningen av testamentet i vart fall inte kunde anses strida mot testamentets ordalydelse. Den muntliga bevisningen fick i sådant fall ensamt fälla utslaget. Hänvisningen till utredningen i målet tyder på att domstolen kan ha tolkat förordnandet med hjälp av den muntliga bevisning som fanns i målet. Testator påstods ju ha sagt att kvarlåtenskapen skulle tillfalla hans kusin. Uttalandet hade gjorts sommaren 1928, det vill säga innan den nya arvslagen trädde i kraft, men dock vid en tidpunkt när lagen borde ha fått viss uppmärksamhet. Kärande- respektive svarandesidan åberopade också att testator kände till respektive inte kände till den genomförda lagändringen. Denna fråga berördes inte uttryckligt av underrätten, möjligen beroende på att bevisläget inte var klart, eller beroende på att det inte behövdes för att motivera domslutet. Vilken betydelse som ska ges till testators kännedom om lagändringen och efterföljande inaktivitet är inte heller självklar, i vart fall inte så länge det inte finns någon tolkningsregel fastställd, se vidare 2.5. Sammanfattningsvis kan sägas att det är oklart om domstolen tolkade förordnandet eller uppställde en presumtion. Domskälen ger inget tydligt svar. Även om hänvisningen till ordalydelsen möjligen antyder att det fanns allmänna skäl som talade för en tillämpning av den gamla lagen, tyder hänvisningen till utredningen i övrigt på att förordnandet tolkats. Ett liknande fall, NJA 1935 s 1, kom några år senare. Förutsättningarna var följande: HR förde ett intressant resonemang. Trots att domstolen fann det klarlagt att testator vid ett flertal tillfällen uttalat som sin önskan att kusinerna skulle ärva henne, det vill säga att den gamla lagen skulle äga tillämpning, ansåg man att den nya lagen skulle tillämpas. Anledningen var att makarna i testamentet hade angivit att kvarlåtenskapen skulle vara underkastad den legala arvsordningen, och möjligen underförstått även arvsordningens eventuella förändringar. Resonemanget kan tolkas på två sätt. Antingen ansåg HR att förordnandet språkligt sett var så entydigt att någon annan tolkning än den av domstolen föreslagna inte kunde komma i fråga med tanke på formkravet. Den andra möjligheten är att domstolen ansåg att ordalydelsen talade mycket starkt för att den lag som gällde vid testators död skulle äga tillämpning, men att man skulle kunna komma till motsatt slut om man hade tillräcklig bevisning om testators vilja. Domstolen måste i sådant fall ha ansett att bevisningen inte räckte till för att man vid en samlad bedömning skulle anse att det var testators vilja att tillämpa den gamla lagen. HD, som ju kom till motsatt slut, var ännu mer förtegen om sitt resonemang. Med hänvisning till vad som framkommit i målet menade domstolen att fördelningen skulle ske enligt den gamla lagen. Huruvida detta innebar att testators vilja blivit avgörande eller om man eventuellt uppställt en presumtionsregel är oklart. Någon värdering av bevisningen redovisades inte, och inte heller resonerade man kring en eventuell presumtionsregel och möjliga argument för en sådan regels uppställande. Tydligare skäl hade kunnat klargöra rättsläget. Fallen har kommenterats av bland annat Beckman, som anser att en presumtion om den gamla lagens tillämpning uppställts genom de båda fallen. ”Ett före nya arvslagens tillkomst upprättat testamente till förmån för testators lagliga arvingar gäller otvivelaktigt till förmån för hans kusiner eller avlägsnare släktingar, oaktat dessa genom nya lagen förlorat sin arvsrätt, och arvsfördelningen bör ske efter den vid testamentets tillkomst gällande arvsordningen.” Men kanske är det ändå tveksamt om domstolarna verkligen uppställt en presumtion av den innebörd som Beckman menar. Formuleringarna tyder på att det lika gärna kan röra sig om två av varandra oberoende individuella tolkningsresultat, där testators muntliga uttalanden varit viktiga. En presumtion som innebär att den gamla lagen ska tillämpas hade dock goda skäl för sig. Det första var den tidigare nämnda omständigheten att testator, när han skriver testamentet, endast kan ta ställning till den lag som är gällande vid det tillfället. Detta ger ett visst, om än inte alltför stort, försteg för en presumtion att den gamla lagen ska tillämpas. Det andra och viktigaste argumentet rör den materiella innebörden av lagändringen och dess konsekvenser. Förändringen av rätten innebar att kusiner och andra, mer avlägsna släktingar förlorade den arvsrätt de tidigare haft. Samtidigt tillskapades den allmänna arvsfonden. I fallet från 1932 skulle alternativet till att tillämpa den gamla lagen därmed ha varit att den då nyligen inrättade allmänna arvsfonden skulle ha tilldelats kvarlåtenskapen. Häri ligger den springande punkten. Man kan nog utgå ifrån att de flesta arvlåtare skulle ha föredragit att deras kusiner fick ärva snarare än den allmänna arvsfonden. Den allmänna rättsuppfattningen talade således sannolikt för en presumtion om tillämpning av den gamla lagen. Visserligen fanns statistik som visade att många arvlåtare med endast avlägsna släktingar testamenterade bort sin egendom, men i stor utsträckning torde testamentena varit till förmån för närmare vänner och bekanta. Sådana testamenten sade alltså inte nödvändigtvis något om testatorers sannolika val mellan att låta kusiner eller den allmänna arvsfonden få kvarlåtenskapen. Testamenten till förmån för institutioner var dock också tämligen frekventa. I ungefär 56 respektive 30 procent av fallen när testator testamenterat bort från kusiner och mer avlägsna släktingar, var institutioner testamentstagare. Detta skulle kunna tyda på att många ville fördela sin kvarlåtenskap till välgörande ändamål snarare än till avlägsen släkt. I så fall skulle den allmänna arvsfonden vara en lämplig testamentstagare. Vid utvärderingen av denna statistik måste man dock ta hänsyn till att de testamenten vi talar om inte hade avvisat släktarvet som fördelningsgrund. Tvärtom, förordnandet om fördelning enligt lag innebar vid den tid testamentet upprättades just en fördelning av arvet till släktingar. Med tanke på detta bör det ha varit ett rimligt antagande att testatorer i allmänhet hellre skulle ha sett att kusinerna tilldelades kvarlåtenskapen än att den tillföll den allmänna arvsfonden. Något tungt vägande skäl emot en presumtion av innebörd att den gamla lagen ska tillämpas är svårt att hitta. Förändringen av arvsrätten innebar en inskränkning av avlägsna arvingars arvsrätt, till förmån för den allmänna arvsfonden. En tillämpning av den gamla lagen medförde därför omvänt en fördel för släktingar och en nackdel för den allmänna arvsfonden. Enligt min mening är den allmänna arvsfondens eventuella förlust av arvsrätt inte något starkt vägande skäl emot en tillämpning av den gamla lagen. I många av de övriga fallen har den nya lagen inneburit en utvidgad arvsrätt för någon kategori, till exempel adoptivbarn och makar. Denna utvidgning har dock samtidigt medfört en inskränkning av någon annans, till exempel biologiska släktingars och barns arvsrätt. I dessa andra fall ställs intresset från en mottagare mot någon annans, och man kan ofta utgå ifrån att de båda stått testator relativt nära. Avvägningen mellan de olika möjliga presumtionerna blir därmed svårare att göra än i kusinfallet. Sammantaget innebär detta att uppställandet av en presumtion vid inskränkning av kusiners, och mer avlägsna släktingars arvsrätt ter sig ovanligt enkel; det finns väsentliga skäl som talar för presumtionen och egentligen ingenting som talar emot. Detsamma gäller naturligtvis vid eventuella framtida inskräningar av kretsen av arvsberättigade.s. 11

Efterlevande makes arvsrättsliga ställning förbättras

1.10.4.1 Reformerna på 1920-talet Den svenska arvsrätten omfattade under lång tid endast arvsrätt för släktarvingar. Ännu in på 1900-talet hade makar ingen arvsrätt efter varandra. I 1734 års lag stadgades att boet efter den som inte hade några släktarvingar skulle tillfalla kronan genom så kallat danaarv. Man försökte flera gånger förbättra situationen för den efterlevande maken, bland annat i förslaget till ny civillag 1826, men utan att lyckas. Det var dock möjligt för änka eller änkling att ansöka hos riksdagen om att danaarvet skulle efterskänkas. Sedan slutet av 1800-talet biföll riksdagen också regelmässigt alla sådana ansökningar från efterlevande makar. Frågan om inte arvsrätt för makar borde införas kom åter på riksdagens agenda år 1912. Lagberedningen lämnade i sitt förslag till giftermålsbalk år 1918 också ett förslag om makes arvsrätt. Lagen var tänkt som ett provisorium eftersom frågan om makes arv också skulle behandlas vid den stora revisionen av ärvdabalken några år senare. Förslaget, som också genomfördes, innebar att man den 1 januari 1921 införde en begränsad arvsrätt för efterlevande maka. En förutsättning för makens arvsrätt var dock att den avlidne inte hade några biologiska eller adopterade bröstarvingar. I sådana fall skulle arvet tillfalla dessa. Om det inte fanns några bröstarvingar men släktarvingar i andra parentelen, skulle hälften av kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken och hälften släktarvingarna. Om det endast fanns arvingar i tredje parentelen, fick den efterlevande makan ta hela arvet. Någon regel om efterarv togs inte med i lagen, trots att efterarvet som institution var väl utvecklat i testamentspraxis redan tidigare. Ett arv till maken enligt 1920 års lag innebar alltså att den efterlevande maken ärvde egendomen med full äganderätt. Vid den efterlevande makens död leddes därför den först avlidnes kvarlåtenskap så att säga över till den sist avlidnes släktingar. År 1929 infördes så den nya ÄB, varvid makens arvsrättsliga ställning förbättrades ytterligare. Om den döde inte efterlämnade några bröstarvingar eller adoptivbarn fick den efterlevande maken ärva hela boet. Släktingar i den andra parentelen fick dock rätt till efterarv vid den efterlevande makens död, vilket var en viktig skillnad jämfört med den tidigare lagen. Den förbättrade ställningen kan med säkerhet sägas ha haft stöd i den allmänna opinionen. Det var mycket vanligt att äkta makar skrev inbördes testamente till varandras förmån för att trygga den efterlevandes ställning som änkeman eller änka. Någon förstärkning av den efterlevandes rätt i förhållande till bröstarvingarna var dock inte aktuell. En av anledningarna var att det var ganska sällsynt att makar skrev inbördes testamenten för att stärka den efterlevandes ställning på barnens bekostnad. Även efterarvsrätten motiverades utifrån den allmänna rättsuppfattningen. Vid inbördes testamenten mellan makar var det nämligen mycket vanligt att man föreskrev att arvet vid den efterlevande makens död skulle delas mellan båda makarnas arvingar. HD har i ett antal fall prövat frågan om vilken lag som ska tillämpas när arvlåtaren skrivit testamente till förmån för ”arvingar enligt lag” eller angivit att arvet ska ”delas enligt lag”. Man kan se en ganska tydlig struktur i praxis som innebär att den nya lagen tillämpats snarare än den som gällt vid testamentets upprättande. Beckman menar att detta beror på att man kan presumera att de successiva förbättringarna för makes arvsrätt har stämt med den allmänna rättsuppfattningen hos testatorer. Därför bör lagstiftningen vid testators död bli gällande snarare än lagen vid testamentets upprättande. Beckman menar dock att man rörande testamenten upprättade under den tid 1920 års lag var gällande bör göra ett undantag. I dessa fall bör man i allmänhet kunna utgå ifrån att testator inte avsett att den lagen skulle tillämpas. Som exempel på denna undantagsregel nämns ett antal rättsfall, som också behandlats nedan. Vid bedömningen av den ställning som man i praxis intagit till de två lagändringarna, 1920 års lag om makes arv och 1928 års ÄB, bör man enligt min mening hålla i minnet att lagreglerna i själva verket reglerade två frågor. Den första och viktigaste var frågan om makens arvsrätt vid den först avlidnes död. Den andra frågan var hur fördelningen av efterarvet skulle göras. Skulle hela kvarlåtenskapen tillfalla den sist avlidnes släktingar, eller skulle den del som härrörde från den först avlidne tillfalla dennes släktingar? Utvecklingen av makes arvsrätt var kontinuerlig och successiv, först genom riksdagens praxis att efterskänka danaarv till makar, genom testamentspraxis, 1920 års lag, reglerna i 1928 års ÄB och så småningom även reglerna i 1987 års reform. Denna utveckling stämde också överens med utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen. Utvecklingen av efterarvet kan däremot sägas ha präglats av vissa avbrott. Trots att institutet efterarv var väl utvecklat i testamentspraxis, valde man vid 1920 års reform att inte ta med någon regel om efterarv, möjligen på grund av att detta skulle ha inneburit en hel del följdregleringar. Regeln innebar att frågan om vilken släkt som slutligen skulle få makarnas arv, avgjordes slumpmässigt beroende av vem av makarna som dog först. Regleringen i 1920 års lag följde alltså inte utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen när det gällde fördelningen av efterarvet. Att detta inte var någon lyckad lösning framkom också vid reformen några år senare. Om man utgår ifrån utvecklingen av de båda instituten verkar det rimligt att dra följande slutsatser. Förändringen av makes arvsrätt stämde hela tiden väl överens med utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen. Det verkar därför rimligt att man vid tolkning av testamente hela tiden skulle ha presumerat en användning av den nya lagen, eftersom den inneburit en fördel för den efterlevande maken. Det gäller även 1920 års lag. När det gäller regleringen av efterarvet innebar däremot regleringen i 1920 års lag ett brott i utvecklingen, och man skulle därför kunna anta att man när det gäller efterarvet inte skulle ha velat tillämpa 1920 års lag. En genomgång av praxis bekräftar denna hypotes, eller motsäger den i vart fall inte. Den första frågan, som rör den efterlevande makens arvsrätt, har behandlats i två fall, ett där testator dött under den tid när 1920 års lag var gällande rätt, och ett fall där testator dött sedan 1928 års arvslag införts. Förutsättningarna i det första fallet, NJA 1928 s 32, var följande: Exakt hur HR resonerade är svårt att veta. Hänvisningen till testamentets ordalydelse, och att det av den framgick vad testator avsett, tyder på att domstolen gjorde en tolkning av testators vilja, och således inte behövde ställa upp någon presumtion. Domstolen hänvisade även till den specificerade rätt som hustrun givits genom testamentet, och menade att lagändringen inte kunde förbättra denna rätt. Detta skulle kunna tolkas så att domstolen ansåg att testator i testamentet gjort en fullständig reglering av efterlevande makans arvsrätt, och att en eventuell lagändring inte borde påverka testamentets verkställande. Sammanfattningsvis är det därför tveksamt om man kan säga att någon generell presumtionsregel har ställts upp. Detta fall är det enda, förutom NJA 1936 s 47, där maken processade mot den först avlidnes arvingar. Frågan gällde alltså snarare den efterlevandes skydd än fördelningen vid den efterlevandes död. Enligt mitt ovan nämnda synsätt, borde domstolarna, vid uppställandet av en eventuell presumtion, inte ha tvekat att tillämpa 1920 års lag för att förbättra makens situation. Som ovan nämnts fanns dock en del fakta som tydde på att domstolen gjorde en individuell tolkning, snarare än uppställde en presumtion. Hustruns rätt var ju noggrant specificerad med rätt till all lös egendom och dispositionsrätt till den fasta egendomen. Detta kan väl motivera att någon tillämpning av 1920 års lag inte blev aktuell. I jämförelse med nästa fall, NJA 1936 s 47, som behandlade en liknande situation, måste tolkningen dock sägas ha varit försiktig. I fallet behandlades frågan om en föreskrift om att boet skulle skiftas enligt lag innebar att den gamla lagen, 1920 års lag, eller den nya lagen, 1928 års lag, skulle tillämpas. Förutsättningarna var följande: Här uppställde domstolarna en tydlig presumtionsregel. Om omständigheterna inte gav anledning till annan tolkning, skulle förordnandets ordalydelse ”skifte enligt lag” innebära att den lag som gäller vid testators död skulle tillämpas. Någon motivering för presumtionsregeln lämnades dock inte. Presumtionen kan antas gälla oavsett om testamentet upprättats före den första förbättringen, det vill säga före 1921, eller under tiden för den provisoriska lagen om makes arv. Enligt min mening är det förvånande att domstolen valde just detta fall för att ställa upp en, i och för sig rimlig, presumtion. Såvitt kan förstås gjordes all mannens egendom till enskild genom äktenskapsförordet, och för det fall hustrun skulle dö före mannen, avsade hon sig all arvsrätt. Syftet med förordnandet var således inte att skydda hustrun, snarare att skydda mannens egendom mot hustrun, i vart fall avseende hennes giftorätt. Makarna var dessutom relativt gamla när de ingick äktenskap, han 59 år och hon 39 år. Detta skulle kunna innebära att det var mer naturligt för dem att hålla isär sina respektive ekonomier. Om detta nämner domstolen inget. Vidare fanns fem vittnen, som, om än inte samstämmigt, uppgav att mannens avsikt varit att begränsa hustruns arvsrätt. HovR nämner detta endast genom att påpeka att omständigheterna inte påverkade tolkningen som gjorts med hänsyn till förordnandets ordalydelse. Uttalandet ger inte någon ledtråd om vilket bevisvärde domstolen tillmätt vittnena. En av dissidenterna i HD, Lind, som tydligt tar ställning till bevisningen, menar dock att testator måste anses ha avsett att hustrun inte skulle få mer än enligt 1920 års lag. Möjligen skulle man kunna dra slutsatsen, att domstolen uppställde en presumtion om tillämpning av den nya lagen, och att beviskravet för att bevisa testators motsatta vilja ställdes relativt högt. Motiveringen för presumtionen var dock kanske en aning förenklad, att förordnandets ordalydelse skulle vara så klar att det avgjorde frågan var att ta i. HovR diskuterade inte alls kring det faktum att hänvisningen till lagen språkligt sett kan betyda antingen den gamla, eller den nya lagen, och angav inte heller de skäl som kan ha funnits för att man valt att tillämpa den nya lagen. Om man bortser från omständigheterna i det enskilda fallet, kan det sägas ha varit mycket som talade för den nya presumtionen. Som nämnts var testamenten till förmån för efterlevande make extremt vanliga mellan makar som inte hade barn. Dessutom stämde den nya lagen väl överens med testamentspraxis när det gällde efterarvet, så det fanns alltså inte samma anledning att tveka inför tillämpningen av 1928 års lag, som det gjort rörande den provisoriska lagen. Emot presumtionen i NJA 1936 s 47 talade det grundantagande som nämndes under 10.1 ovan. Normalt bör man kanske utgå ifrån att testator vid det tillfälle han upprättar testamente, funderar igenom hela arvssituationen. Om denne vill förbättra situationen, till exempel för sin efterlevande make, är detta enkelt att göra i testamentet. Sammantaget utgjorde dock den nya presumtionsregeln en logisk följd av den legala arvsrättens utveckling. Beckman menar, som ovan nämnts, att fallet utgör ett exempel på den undantagsregel som innebär att man rörande testamenten upprättade under den korta tid som lagen 1920 om makes arvsrätt var gällande normalt sett kan utgå ifrån att testator inte avsett att lagen skulle tillämpas. Enligt min mening kan man också se fallet på ett annat sätt. Eftersom tvisten uppstod mellan efterlevande maken och den först avlidnes släktingar, kan frågan främst sägas ha gällt hustruns skydd. 1920 års lag och 1928 års ÄB kan i denna fråga sägas vara delar av samma utveckling. Det skydd som gavs enligt 1920 års lag förbättrades ytterligare i nästa lagändring. I valet mellan de två lagarna var det alltså logiskt att välja den senare. Ett testamente som upprättats mellan makar före införandet av 1920 års lag, och som endast angett att fördelning ska ske enligt lag, borde, om testator avlidit vid en tidpunkt när 1920 års lag var gällande, alltså ha kunnat innebära att 1920 års lag skulle ha tillämpats. Det blev visserligen inte fallet i NJA 1928 s 32, men där fanns å andra sidan också en del fakta som talade emot en sådan lösning. För en tillämpning av 1920 års lag talar både utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen och utgången i 1936 års fall, där HD genom att tillämpa 1928 års lag, enligt min mening var relativt generös gentemot den efterlevande. Den andra frågeställningen gäller fördelningen av efterarvet. Även här finns det två rättsfall, NJA 1929 s 630 och 1931 s 252. Förutsättningarna i det första fallet var följande: Även här var det tydligen snarare en tolkning än utfyllnad som enligt domstolen avgjorde frågan. Förordnandet att ”kvarlåtenskapen delas med hälften till vardera makens arvingar” var enligt HR sådant att det uteslöt tillämpning av 1920 års lag om makes arvsrätt. Tolkningen verkar rimlig. Förordnandet innebar en justering i förhållande till den lag som gällde vid tiden för upprättandet, och kan på så sätt inte sägas ha varit enbart en bekräftelse av den legala arvsrätten. Bestämmelsen var dessutom tydlig och konkret och stämde överens med den testamentspraxis som gällde för tiden. Det kan därför inte sägas ha varit en öppen hänvisning till lagstiftarens lösning. Visserligen skulle arvet delas mellan vardera makens arvingar, men det väsentliga i sammanhanget var kanske just att kvarlåtenskapen skulle delas med hälften till vardera makens arvingar. Eftersom tvisten dessutom uppstod mellan de båda makarnas respektive släktarvingar, skulle en tillämpning av 1920 års lag inte ha inneburit någon förbättring för den efterlevande makan, vilket ju var huvudsyftet med lagändringen. En tillämpning skulle däremot ha inneburit en slumpmässig fördel för den efterlevande makans arvingar. Det var inte sannolikt att testatorerna skulle ha velat åstadkomma en sådan effekt. Någon jämförelse med ett förordnande om fördelning enligt lag kan därför troligen inte göras i detta fall. Så var det däremot i nästkommande fall, NJA 1931 s 252. Förutsättningarna var följande: Domstolen menade att utgången av tolkningen var uppenbar; testatorerna hade avsett att vardera släkten skulle tilldelas hälften av boet. Någon motivering för utgången gavs dock inte. Den presumtion som domstolen tycktes uppställa innebar att om makarna, i ett testamente upprättat före 1920 års lag, har gett varandra full äganderätt och dessutom angivit att kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död ska fördelas enligt lag, bör i normalfallet 1920 års lag inte tillämpas vid fördelningen, även om den är gällande när testator dör. Domstolen uppställde en presumtion, som var väl motiverad. Testamentet som upprättats mellan de barnlösa makarna kan sägas ha varit ett standardtestamente. Det upprättades uppenbarligen i syfte att skydda den efterlevande maken. Denne fick full äganderätt till hela boet, och kan därmed sägas ha fått bästa möjliga skydd under livstiden. Eftersom makarna dessutom förordnat om egendomens fördelning efter bådas död, hade efterlevande make dock inte rätt att testamentera bort den andres del av boet. Syftet med 1920 års lag var också att skydda den efterlevande maken. Detta uppnåddes genom att maken gavs rätt till halva arvet, om det fanns släktarvingar i andra parentelen, och till hela arvet om det bara fanns arvingar i tredje parentelen. En jämförelse visar således att testamentet gav den efterlevande maken en bättre position än 1920 års lag, bortsett från testamentsrätten. När det gäller fördelningen av egendomen efter den efterlevandes död, uppkommer frågan om man kan anta att testatorerna avsett att det skulle ske en likadelning mellan släktena, eller om den nya lagen skulle få genomslag så att den efterlevande makens släkt skulle tilldelas tre fjärdedelar av arvet. Domstolen menade att det var uppenbart att de avsett att en likadelning skulle ske. Införandet av 1920 års lag innebar att den efterlevande maken gavs full äganderätt vid arvet, och således blev något efterarv inte aktuellt vid den efterlevande makens död. Denna regel togs dock bort genom 1928 års arvslag, då rätten till efterarv infördes. Möjligen berodde konstruktionen i 1920 års lag på ett förbiseende. Vid den stora arvsutredningen några år senare framkom, som ovan nämnts, att majoriteten av testatorerna förordnade om efterarv med lika delning mellan släktena. Dessutom skulle man genom regler om efterarv sluppit det slumpmässiga utfallet till makarnas släktingar beroende på vem av makarna som dog först. Det är i vart fall tydligt att detta slumpmässiga utfall av reglerna i 1920 års lag, att den först avlidne makens släktarvingar endast fick en fjärdedel av makarnas bo, inte i sig var ett syfte med regeln. Likadelning mellan makarnas släkten var också innebörden av lagen vid tiden för testamentets upprättande, även om det inte som nu innebar att den efterlevande maken hade fri förfoganderätt till egendomen under sin livstid. Frågan uppstår då om det är troligt att testator velat att den gamla lagen eller den nya lagen skulle tillämpas. Med tanke på att det upprättade testamentet redan hade åstadkommit syftet med lagändringen, det vill säga att skydda efterlevande maken, är det svårt att tro att hustrun velat att 1920 års lag skulle tillämpas. En sådan tillämpning skulle ju inte innebära någon förbättring för hennes make, och samtidigt medföra en stor nackdel för hennes släktarvingar. De likartade syftena i testamentet och lagstiftningen, utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen och det faktum att tvisten endast rörde efterarvet innebar att den presumtion som HD uppställde var väl motiverad. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att domstolarna när det gäller efterarvet varit tveksamma att tillämpa lösningen i 1920 års lag, något som ju Beckman också påpekade. Och det finns mycket som tyder på att deras tvekan var berättigad. I flera av de fall som behandlat frågan om makes arvsrätt respektive efterarvets fördelning är det tveksamt huruvida de är principiellt intressanta. Domsmotiveringarna gör det svårt att veta om domstolen tagit fasta på vissa individuella fakta eller om de uppställt några presumtionsregler. Dock kan med säkerhet sägas att HD genom NJA 1936 s 47 tagit ställning till förhållandet mellan 1920 års och 1928 års lag. Vid en hänvisning till fördelning enligt lag, ska, om inte omständigheterna ger anledning till annan tolkning, den nya lagen tillämpas. Frågan om valet mellan den äldre lagen och 1920 års lag är också genom NJA 1931 s 252 klarlagd, såvitt gäller kvarlåtenskapens fördelning vid den efterlevande makens död. 1920 års lag, med dess slumpmässiga fördelning av efterarvet, har avvisats. Det kvarstår dock enligt min mening en osäkerhet om hur denna konflikt skulle ha lösts om det i stället gällt makes arv. Sannolikt skulle huvudsyftet med lagen, att skydda den efterlevande maken, ha lett till att man tillämpat 1920 års lag, trots att detta skulle ha inneburit en nackdel rörande fördelningen av efterarvet vid den efterlevandes död. Möjligen skulle det kunna hävdas att NJA 1928 s 32 talar emot denna hypotes, men jag menar nog snarare att utgången där berodde på omständigheterna i det enskilda fallet. 10.4.2 1987 års reform – tolkning av äldre förordnanden Nästan sextio år efter införandet av 1928 års arvslag förbättrades makes arvsrätt ytterligare. Förändringen innebar att den efterlevande maken fick rätt till arv även om makarna hade gemensamma bröstarvingar. De gemensamma barnen får alltså numera stå tillbaka för den efterlevande makens rätt till arv, men har rätt till efterarv vid den efterlevandes senare död. Ändringen skedde i samband med införandet av den nya äktenskapsbalken 1987. Bröstarvingars arvsrätt, som tidigare fyllde en viktig funktion, nämligen att trygga avkomlingarnas ekonomiska situation, ansågs inte längre vara av samma vikt. De flesta bröstarvingar var vid föräldrarnas bortgång vuxna och ekonomiskt oberoende. För den efterlevande maken kunde det däremot ha stor betydelse att få sitta i orubbat bo. Ett arvskifte enligt de gamla reglerna kunde leda till att den efterlevande maken tvingades sälja både bostad och bohag för att kunna lösa ut arvingarna. Inom ramen för den utredning som familjelagssakkunniga gjorde utfördes även en större studie angående efterlevande makes situation vid bouppteckning. Man undersökte bland annat testationsfrekvensen hos arvlåtare, och det visade sig att det i 23 procent av bouppteckningarna fanns testamente. Dessa innehöll i nästan samtliga fall ett förordnande till förmån för den efterlevande maken. Denna statistik var ytterligare ett argument för att förbättra efterlevande makes situation. Siffrorna ansågs vara anmärkningsvärt höga med tanke på att många människor har en viss motvilja mot att upprätta testamente. Någon statistik på hur många förordnanden som gjort undantag för barnens laglott inhämtades inte, men i 25 procent av fallen där den efterlevande maken gynnades genom testamente framställde bröstarvingar anspråk om jämkning av laglotten. Även det faktum att de gemensamma bröstarvingarna i många fall frivilligt avstod från sina arv till förmån för den efterlevande maken talade för att ge denne en starkare arvsrättslig ställning. Även rörande denna lagförändring kan man tänka sig att tolkningsproblem uppstår om testator i ett äldre förordnande har hänvisat till fördelning enligt lag eller till fördelning till förmån för sina arvingar. De flesta faktiska tolkningsproblem torde dock ha uppstått i samband med förordnanden som rör inbördes testamenten med laglottsförbehåll. Denna frågeställning behandlas i avsnitt 10.5.2 nedan. När det gäller hänvisningar i äldre testamenten till fördelning enligt lag eller till förmån för testators arvingar, bör nog presumtionen vara att testator avser den vid hans dödsfall gällande lagen, och de vid denna tid berättigade arvingarna. Testators efterlevande make bör alltså normalt sett omfattas av ett sådant förordnande, i enlighet med den nya lagen. Ett skäl för att uppställa en sådan presumtion är antagandet att testator varit villig att följa med i rättsutvecklingen. Denna synpunkt har ju också tidigare haft betydelse vid uppställandet av de presumtioner som rör efterlevande makes arvsrätt. Att den förändrade allmänna rättsuppfattningen låg till grund för den förändrade arvsordningen var tydligt, vilket leder till att en sådan presumtion kan anses vara väl motiverad. Frågan har dock ännu inte avgjorts i praxis och det är väl tveksamt om något prejudikat är att vänta. Tvister mellan efterlevande maka och gemensamma barn torde trots allt höra till ovanligheterna. En från denna situation principiellt skild situation är den när någon har testamenterat till förmån för en viss person eller dennes arvingar. Det är alltså inte fråga om en testator som har hänvisat till fördelning enligt lag kan tänkas vilja följa med i rättsutvecklingen och ge sin efterlevande make en förbättrad arvsrätt. Frågan är i stället om en person som upprättat ett förordnande till förmån för en person eller dennes arvingar numera – efter lagändringen – också kan tänkas vilja gynna testamentstagarens efterlevande make. Inte heller denna fråga har prövats i praxis, men den har indirekt berörts i ett arvsrättsligt fall, NJA 1992 s 758. Där avgjordes frågan om en efterlevande make i ett sådant fall kunde anses inkluderad i begreppet arvinge. Testamentet var dock upprättat efter lagändringen 1988, så sakfrågan berörde bara indirekt ändrade rättsliga förutsättningar i den bemärkelse som behandlas i det här kapitlet. Men HD kommenterade också möjligheten att någon upprättat ett testamente före I både HovR:s och HD:s motivering anfördes en rad skäl rörande tolkningen av begreppet arvinge. HovR nämnde i sin motivering att Beckman med hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet förordat att begreppet arvingar bör tolkas så att efterlevande make inkluderas. HovR kommenterade inte påståendet, och det är tveksamt vilken betydelse, om någon, det allmänna rättsmedvetandet gavs i domstolens motivering. HovR:s övriga motivering kommenteras i fotnoten ovan. HD fick frågan att verka enkel. Om testamentet upprättats efter lagändringen, borde det enligt domstolen tolkas med utgångspunkt i nu gällande lagregler. Begreppet arvinge ska då anses omfatta även testamentstagarens efterlevande make. HD:s presumtion har onekligen skäl för sig, men det är inte givet vilket skäl som varit avgörande för domstolen. HD började sitt resonemang med att poängtera att mannen rent faktiskt skulle ha haft arvsrätt efter hustrun, vilket kan tyda på att man velat uppställa en presumtion utifrån begreppets rent språkliga innebörd; den som har arvsrätt är också att anse som arvinge. Det är också möjligt att HD menade att den allmänna rättsuppfattningen är sådan att efterlevande maken bör tolkas in i begreppet arvinge. Kanske var de båda skälen tillsammans avgörande. Vilken betydelse har då utgången i fallet för frågan om hur äldre testamenten till förmån för testamentstagare eller dennes arvingar bör tolkas? Ja, i princip kan man väl bara säga en sak. Utgången utesluter inte att man även i äldre testamenten tolkar in testamentstagarens make i begreppet arvingar – i vart fall inte när det gäller tolkning i arvsskattemål. Men utgången innebär inte heller något direkt stöd för att testamentstagarens make bör ingå i begreppet arvingar. HD menade – i förbigående – att man i vissa fall nog med hänsyn till omständigheterna fick utgå från att begreppet arvingar bara skulle omfatta släktarvingar. Exempel på sådana situationer var att testamentstagaren hade gift sig efter testamentets upprättande eller att testator hade upprättat sitt förordnande före lagändringen. Domstolen menade alltså att man i sådana fall skulle kunna utgå ifrån att testator egentligen bara avsett att gynna testamentstagaren och dennes släktarvingar, och alltså inte dennes efterlevande make. Något motiv för denna tolkning gavs dock inte förutom att det sades kunna framgå av omständigheterna. Domstolen behandlade också frågan om vilken betydelse släktförhållandet mellan testator och testamentstagaren borde ha. Även här talade man i princip om tolkning av de förordnanden som upprättats efter lagändringen. När det gällde förordnanden till förmån för testators bröstarvingar eller deras arvingar, menade domstolen att det var motiverat att inte inkludera efterlevande make i begreppet arvingar. Denna uppfattning stämmer för övrigt också väl överens med presumtionen i ÄB 11:6 som kommenterats ovan. Grunden för den presumtionsregeln är som nämnts att man antar att den som testamenterar något till en avkomling, vill att egendomen ska föras vidare till dennes avkomlingar. Frågan är om denna presumtion är motiverad endast när det gäller barn och barnbarn. Vid förordnanden till bröstarvingar bör presumtionen enligt HD vara att begreppet arvingar omfattar endast släktarvingar. Vid förordnanden till kusinbarn, som numera inte tillhör kretsen legala arvingar är presumtionen att begreppet arvingar omfattar även efterlevande make. HD tycks alltså mena att man vid nära släktskap bör presumera att maken inte omfattas av begreppet arvinge, men att man vid avlägset släktskap eller i fall där testator och testamentstagare inte alls är släkt, bör utgå från att maken omfattas av begreppet. Fallet har bland annat kommenterats av Agell, som menar att maken inte borde ha omfattats av begreppet arvinge, trots att testator och testamentstagare inte var nära släkt med varandra. Han är kritisk till utgången eftersom han menar att den inte stämmer överens med arvsrättens systematik. Argumentet är förmodligen detsamma som HovR anför, även om det inte utvecklats av domstolen. ÄB skiljer mellan skyldemans arvsrätt och makes arvsrätt. Till skillnad från vanliga släktarvingar får maken egendomen med fri förfoganderätt och den först avlidnes arvingar i första och andra parentelen har efterarvsrätt i egendomen. Redan på grund av denna systematik kan man göra skillnad mellan make och andra arvingar. Att räkna maken som arvinge enligt ett testamente som i rättsfallet skulle enligt Agell kunna leda till problem, oavsett om man anser att den ärvts med full äganderätt eller med fri förfoganderätt. Om maken ges full äganderätt innebär detta att egendomen på lång sikt skulle ledas över till makens släkt. Enligt Agell vore det vanskligt att uppställa en sådan presumtion för testators vilja. Naturligtvis finns det en sådan risk, men den är kanske inte överhängande. I de flesta fall lär väl de gemensamma barnen överta egendomen vid makens död. En sådan övergång innebär i praktiken att egendomen leds tillbaka till testators, och makarnas gemensamma, släkt. Dessutom är resonemanget om att egendomen leds över till den andra makens släkt mindre relevant när testator inte är nära släkt med testamentstagaren. Vid nära släktskap är det nog en rimlig utgångspunkt att anta att testator inte skulle vilja åstadkomma en sådan effekt. Men om testator hade varit en god vän till testamentstagaren, hade det sannolikt tett sig mer naturligt för de flesta att intolka efterlevande maken i begreppet arvinge. Då hade man knappast heller resonerat om risken för att egendomen skulle ledas över till den andra makens släkt. Möjligen mynnar frågan i ett gränsdragningsproblem. Ju närmare släkt testator och testamentstagare är, desto mer relevans får argumentet att testator kan antas vilja gynna testamentstagarens släktarvingar snarare än dennes make. Det enklaste vore kanske, som ovan nämnts, att dra gränsen där den nuvarande legala arvsrätten gör det; nämligen vid kusiner. Sammanfattningsvis kan sägas att det är tveksamt om ett äldre förordnande till en person och dennes arvingar ska anses omfatta även testamentstagarens efterlevande make. Om testamentstagaren är avkomling eller annars nära släkt med testator tycks det finnas en hel del som talar emot att räkna in även testamentstagarens efterlevande make i begreppet arvinge. Om testamentstagaren däremot är avlägsen släkt eller inte alls besläktad med testator finns det visserligen en del som talar för att begreppet ska anses omfatta även testamentstagarens make, men det är ändå tveksamt hur en presumtion kommer att utformas. 10.4.3 1987 års reform – tolkning av laglottsförbehåll Den nya lagen gav alltså, som tidigare nämnts, den efterlevande maken företräde före de gemensamma barnens arv. Även barnens rätt till laglott fick stå tillbaka för den efterlevande makens arvsrätt. I många äldre inbördes testamenten, upprättade före den nya lagen, finns dock laglottsförbehåll. Makarna har alltså genom testamentet velat skydda varandra, men samtidigt gjort förbehåll för barnens rätt till laglott. Förbehållen kan vara formulerade på olika sätt, till exempel ”dock undantagandes våra barns laglotter” eller ”dock att detta förordnande inte ska leda till inskränkning i våra bröstarvingars rätt till laglott”. Frågan är hur dessa förbehåll ska tolkas i skenet av den nya lagstiftningen. Enligt den nya lagen har ju de gemensamma bröstarvingarna inte längre rätt till någon laglott i förhållande till den efterlevande maken. Ska man då följa ordalydelsen i förordnandet och tilldela bröstarvingarna deras laglott eller är det rimligare att tillämpa den nya lagens regler och bortse ifrån laglottsförbehållet? I propositionen och lagrådsprotokollet sades ingenting om tolkningen av laglottsförbehåll i gamla testamenten. I utredningen hade man föreslagit en ännu radikalare lösning, nämligen att rätten till laglott för bröstarvingar skulle tas bort i alla situationer. Detta förslag genomfördes som bekant inte, men utredningen kom i samband med detta att nämna problemet med tolkning av laglottsförbehållen. Frågan uppkom i samband med en diskussion om huruvida laglottens borttagande skulle underlättas av övergångsregler. Något svar på frågan hur en presumtionsregel om laglottsförbehåll gjorda innan lagändringen borde se ut ville de sakkunniga dock inte ge: ” Man får räkna med att sådana uttryck [laglott, min anmärkning] kommer att användas även därefter. Upphävandet av kapitlet innebär inte att uttrycket laglott försvinner ur språket. Man får utgå från att, om testator låter uttrycket kvarstå i ett äldre testamente eller använder det i ett senare tillkommet, han därmed i allmänhet har menat en kvotdel av kvarlåtenskapen, hälften så stor som bröstarvinges arvslott enligt lag. Men problemet kvarstår likväl, om testator har velat tillerkänna bröstarvingen denna kvotdel eller om testator endast har gjort en, enligt hans uppfattning om lagens innehåll nödtvungen eftergift för gällande lag. Vi har inte kunnat finna att övergången till ny lag skulle underlättas av att denna gjordes tillämplig först på testamenten som har upprättats efter ikraftträdandet. Det måste ändå, såvitt möjligt, utredas vad som kan anses ha varit testators vilja, om en tvist därom skulle uppkomma.” Frågan kom också att beröras av lagrådet i samband med förslaget till ändring av arvsskattelagen. Lagrådet varnade där för de tolkningsproblem som skulle kunna uppkomma. Något förslag på tänkbar presumtionsregel gav dock inte heller lagrådet, men väl en uppmaning att informera allmänheten om de ändringar som förestod. Därigenom skulle testatorerna ges chansen att förtydliga sina förordnanden. I praxis finns ännu inget exempel på att frågan har avgjorts civilrättsligt i högsta instans. Kanske är inte heller något sådant prejudikat att vänta. En konflikt mellan en förälder och dennes barn om tolkningen av ett av den andre föräldern upprättat testamente torde trots allt höra till ovanligheterna. Däremot finns det ett prejudikat som rör arvsbeskattningen, NJA 2001 s 865, och ett hovrättsfall där tolkningsfrågan bedömdes i anledning av en ansökan till lagfart för en ärvd fastighet, RH 1992:42. Förutsättningarna i det senare fallet var följande: Fallet är av intresse, men är i viss mån ett specialfall. Huruvida HovR kan sägas ha uppställt en presumtion om tolkningen av äldre laglottsförbehåll är tveksamt. Avgörande var tydligen det allmänna syftet med inbördes testamenten, och det faktum att testamentet upprättats före lagändringen. Hänvisningen till testamentets utformning tyder dock på att även andra fakta, bland annat föreskiften om att laglotten skulle utgå i form av reverser, påverkade. Utgången var kanske därför snarast en effekt av en tolkning av makarnas testamente. Fallet har diskuterats i doktrinen. Höglund menar möjligen att rättsfallet talar för en allmän presumtionsregel av innebörd att den nya lagen ska vara gällande vid verkställandet av gamla testamenten med laglottsförbehåll. I vart fall diskuterar han inte innebörden av att testator angivit att laglotten skulle uttagas i reverser. Agell antyder att en försiktigare tolkning än den Höglund förordar vore att föredra: HovR har i fallet ”synbarligen uppställt den presumtionen, att ett förbehåll för laglott i ett inbördes testamente mellan makar, vilket upprättats före år 1988, inte numera ska gälla; måhända spelade dock de individuella omständigheterna också en roll”. Grauers vill inte dra några generella slutsatser av rättsfallet, med hänsyn tagen främst till klausulen om att makarna ville att laglotten skulle utgå i form av reverser. Fallet kan i vart fall knappast ses som helt avgörande för vilken presumtion som ska ställas upp för tolkningen av äldre laglottsförbehåll. Makarna gav, genom att ange att laglotten skulle utgå som reverser, viktiga data för den tolkning som HovR förordade. En utbetalning i reverser skulle visserligen formellt betyda att laglotten utgick, men i praktiken innebära att den efterlevande maken fick överta hela boet. Fallet bör nog därför ses som ett utslag av individuell tolkning, och kan, även om man bortser från att det inte beslutats av högsta instans, inte ge någon klar ledning för det fall att några övriga tolkningsdata inte finns. Den generella frågan om tolkningen av äldre laglottsförbehålls betydelse har också diskuterats i skatterättslig litteratur. Waller menar att man inte bör fästa alltför stor vikt vid testamentenas uttryckssätt. Inbördes testamenten med laglottsförbehåll har enligt honom ofta upprättats rutinmässigt utan att parterna lagt någon särskild vikt vid ordvalet. Om det visas att testator önskat att den efterlevande skulle få det så bra som möjligt, bör detta kunna leda till att man bortser från laglottsförbehållet. Om det å andra sidan visas att testator låtit bli att ändra testamentet, trots att han känt till lagändringen och den betydelse ett förbehåll om laglott kunnat få, bör detta enligt Waller kunna tala för en motsatt tolkning. ”Saknas det däremot över huvud taget hållpunkter som ger någon antydan om vad makarnas egentliga önskan var, bör ordalydelsen fälla utslaget. Det sagda ger uttryck för uppfattningen att förekomsten av ett laglottsförbehåll – uttalat på ett eller annat sätt – utgör en presumtion för att barnen också genast ska få ut sina laglotter.” Bratt med flera menar att man vid ett schematiskt skifte, där något underlag inte åberopats av de skattskyldiga, och testamentet i sig inte ger någon vägledning, bör presumera att lotter ska utläggas för både efterlevande make och bröstarvingar. Om testamentet upprättats efter lagändringen, men laglottsförbehåll ändå gjorts, talar ännu starkare skäl för en sådan presumtion. För en sådan skattemässig presumtion talar för övrigt även skattesystemets uppbyggnad med grundavdrag både för make och för barn. En utläggning där även barnen tilldelas skattelotter innebär i de flesta fall ett jämbördigt eller bättre skatteutfall för dödsboet jämfört med om maken tilldelas hela boet. Endast i ett medelstort bo, där kvarlåtenskapen uppgår till mellan 140’ och 420’ kr, med ett barn blir utfallet sämre än om maken tilldelas hela boet. När det gäller tolkningen av laglottsförbehåll i arvsskattemål finns det som tidigare nämnts ett relativt nyligt avgjort fall från HD, NJA 2001 s 685. Förutsättningarna i fallet var följande: Inte heller det här rättsfallet kan sägas ge särskilt mycket information om hur en eventuell presumtion bör utformas. Avgörande för utgången i högsta instans var varken allmänna överväganden om hur ett äldre laglottsförbehåll ska tolkas eller, som i HovR, de övriga tolkningsfakta som fanns i förordnandet. Domstolen tycks i stället ha menat att tolkningen låg inom den ram där de efterlevande själva kan få avgöra hur förordnandet ska tolkas. Sammanfattningsvis kan sägas att lagstiftaren inte gjort några uttalanden angående tolkningen av gamla laglottsförbehåll. Inte heller kan frågan enligt min mening sägas vara avgjord av praxis. Inte i något av de två fallen är utgången motiverad från allmänna argument som skulle kunna ligga till grund för uppställandet av en presumtion. Det finns dock en del som talar för att man vid en civilrättslig tolkning av laglottsförbehåll bör utgå ifrån att bröstarvingarna ska tilldelas sina laglotter vid testators död. Att den förbättrade arvsrätten för äkta make var relativt väl förankrad står klart. Både testationsvanor och svaren från remissinstanserna tydde på en allmän vilja att förbättra den efterlevande makens ställning. Hur långt denna förbättring borde sträcka sig är dock en annan fråga. Ett förordnande till efterlevande makens förmån med förbehåll för barnens laglott kan ju tolkas på flera sätt. De testatorer som gjort laglottsförbehåll kan antingen ha gjort detta för att de menat att det skulle leda till en rimlig fördelning av kvarlåtenskapen, eller så har de helt enkelt förhållit sig till en tvingande regel. Angående den senare tolkningen kan man dock invända att laglotten endast aktualiseras om bröstarvingarna begär jämkning av ett inskränkande förordnande. Makar som egentligen velat ge varandra allt, oberoende av laglotten, torde därför i många fall ha avstått från att förordna om att laglotten ska utgå. Det finns också exempel på testamenten, där makarna ber sina bröstarvingar att avstå från att begära jämkning för laglotten, eller gjort föreskrifter om lottläggningen i syfte att mildra effekterna av laglotten för den efterlevande maken. Detta kan ofta tolkas som att testatorerna velat skydda varandra så långt som möjligt, och att någon laglott alltså inte ska utgå. Men även om det inte finns några sådana tolkningsfakta kan man inte bortse från möjligheten att testator visserligen egentligen inte velat utge laglotten, men har gjort laglottsförbehåll för att undvika en konflikt mellan arvtagarna om barnen skulle välja att begära jämkning av testamentet. De testatorer som å andra sidan gjort förordnanden till efterlevande maken utan laglottsförbehåll får antas ha gjort detta för att de ansett att hela arvet ska tillfalla maken. Man kan nog anta att även dessa känt till rätten till laglott, oavsett om de använt professionell hjälp vid upprättandet eller inte. Laglotten är nog ett av de mest kända instituten inom arvsrätten. Det faktum att så många testatorer valt att inte göra laglottsförbehåll talar enligt min mening för att presumtionen bör vara att ett laglottsförbehåll ska innebära att laglotten utgår. Testatorer kan, med hänsyn till att så många undvikit laglottsförbehåll, inte generellt sett sägas ha känt sig tvungna att göra sådana förbehåll. Därför bör de som gjort det möjligen kunna presumeras ha velat att förbehållet ska bli gällande. Därtill talar även ordalydelsen, att testator faktiskt angett att laglotten ska utgå, för en sådan presumtion. Till skillnad från de andra exemplen ovan, enligt vilka kvarlåtenskapen ska fördelas enligt lag eller tillfalla testators arvingar, bör alltså ordalydelsen kunna ge viss ledning för tolkningen. Som ännu ett argument för att ett laglottsförbehåll i sig ska anses tala för att laglott ska utgå, kan följande exempel anföras. Antag att två par upprättat inbördes testamenten till varandra innan lagändringen genomfördes. Antag att makarna A vill att barnen ska få dela kvarlåtenskapen efter den först avlidne med den efterlevande maken. De har åstadkommit detta genom ett inbördes testamente med laglottsförbehåll. Makarna B å andra sidan vill åstadkomma en så bra situation för den efterlevande som möjligt. På grund av dålig rådgivning, eller för att undvika eventuella konflikter vid ett framtida arvskifte, har de dock gjort ett laglottsförbehåll. Sedan lagen ändrats, så att den efterlevande makens arvsrätt stärks, vill makarna A fortfarande att laglotten ska utgå, medan makarna B skulle föredra om den inte utgick. Genom uppställandet av en presumtion kan man säga att endera paret kommer att åläggas att förtydliga sitt testamente för att vara säkra på att deras vilja ska förverkligas. Enligt min mening verkar det, med tanke på ordalydelsen, rimligare att lägga den bördan på det par som angett att laglott ska utgå men inte vill att så ska ske, det vill säga par B. En omvänd presumtion skulle leda till att par A måste upprätta ett nytt – likalydande – förordnande för att vara säkra på att testamentet ska tolkas på rätt sätt. Endast om man utgår ifrån att av de par som gjort förbehåll antalet B-par vida överstiger antalet A-par, bör argumentet verka åt motsatt håll. Sammantaget menar jag alltså att det vore rimligt att äldre laglottsförbehåll presumeras äga fortsatt giltighet trots den ändrade lagstiftningen. Frågan om hur presumtionen ska utformas är dock komplicerad, och på intet sätt självklar. Som Waller menar, kan man nog anta att en hel del testatorer gjort laglottsförbehåll utan att fundera särskilt ingående över ordval. De flesta som upprättat testamenten före lagändringen har inte heller haft anledning att ta ställning till den ändrade lagen. Det kan tänkas att vissa testatorer, som tidigare tyckte att laglotten borde utgå till bröstarvingarna, ändrat sig efter införandet av den nya lagen. Visserligen påverkar den allmänna rättsuppfattningen arvsrätten, men det är förmodligen också så att en eventuell ändring av arvsrätten påverkar den allmänna rättsuppfattningen. Efter lagändringen kan man nog utgå ifrån att något fler kan tänka sig att bortse från laglotten, och i stället lämna allt till den efterlevande maken, vilket möjligen skulle tala för en annan presumtion än den som rekommenderats här.s. 10

Lagen vid testamentets upprättande, lagen vid testators död