Stycket

1.Presumtionsregeln i ÄB 11:8 behandlar en situation där testamentet visserligen kan verkställas enligt sin ordalydelse, men lagstiftaren har bedömt att de ändrade förhållandena bör leda till att det blir verkningslöst. Regeln har sedan sin tillkomst 1931 ändrats på två sätt, dels avseende vilken sorts förhållande den gäller och dels avseende vilket stadium under skilsmässoprocessen som presumtionen ska kopplas till. När regeln infördes omfattade den både gifta par och förlovade som avslutat sin relation. I samband med införandet av ÄktB togs regeln om förlovade par bort. Samtidigt infördes en ny regel som innebär att ett förordnande upprättat till förmån för en sambo presumeras vara utan verkan om samboförhållandet har upphört. Förändringen, som innebar att presumtionen i fortsättningen skulle omfatta även samboförhållanden, motiverades inte på något särskilt sätt. Sannolikt ansågs det självklart att ett samboförhållande som brutits borde få konsekvenser för ett tidigare testamente som upprättats till förmån för sambo. Även förslaget att ta bort regeln om uppbrutna förlovningar antogs utan någon längre diskussion. Begreppet trolovad hade redan tidigare försvunnit ur giftermålsbalken, och institutet hade numera förlorat alla övriga rättsverkningar. Som påpekades av en remissinstans haltar motiveringen något. Även om de övriga rättsverkningarna tagits bort är förlovning fortfarande en relativt utbredd social vana. Och en förlovning är fortfarande den sortens relation som, när den upphör, motiverar en tillämpning av presumtionen i ÄB 11:8. Trots förändringen bör därför presumtionen rimligen tillämpas analogiskt på en situation där testator och testamentstagaren visserligen varken varit gifta med varandra eller varit sambor, men förordnandet upprättats under en tid när parterna varit förlovade, och förlovningen sedermera slagits upp. Detta bör rimligen gälla trots det numera bristande lagstödet. Som nämnts har presumtionen också varit kopplad till olika stadier av skilsmässoprocessen. Sedan regelns tillkomst i samband med införandet av testamentslagen, har bestämmelserna om äktenskapsskillnad ändrats, och därmed också presumtionsregelns koppling till dessa. I arvslagen hade förlusten av arvsrätt kopplats till om makarna levde åtskilda på grund av hemskillnad, om talan om äktenskapets återgång, om hemskillnad eller äktenskapsskillnad var anhängig, eller om makarnas giftorättsgods vid bodelning i anledning av dödsfallet skulle delas som om återgång hade skett. Testamentslagens presumtionsregel kopplades till samma grunder genom en hänvisning till bestämmelsen i arvslagen. Sedan 1930-talet har dock reglerna för äktenskaps upphörande ändrats flera gånger. De har blivit både materiellt och processuellt förenklade. Enligt nuvarande regler ska alltså presumtionsregeln i ÄB 11:8, liksom regeln om arvsrättens upphörande i ÄB 3:10, inte bara tillämpas om make dör sedan makarna fått äktenskapsskillnad, utan också om dödsfallet inträffar under den tid som mål om äktenskapsskillnad pågår. Mål om äktenskapsskillnad – eller för den delen mål om partnerskapsskillnad – inleds genom att talan väcks, det vill säga när ansökan om stämning inkommer till domstolen eller, om makarna har ansökt gemensamt, när den gemensamma ansökan inlämnats till domstolen. Målen kan avslutas på flera sätt, till exempel genom att dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, eller genom att beslut om avvisning eller avskrivning av mål om äktenskapsskillnad vinner laga kraft. Också i de fall när makarna har haft betänketid men ingen av dem ansökt om äktenskapsskillnad inom ett år från betänketidens början, förfaller mål om äktenskapsskillnad. Undantagsvis kan det hända att en fråga om makars rätt enligt testamente aktualiseras när de lever under hemskillnad. I ett fall, NJA 1992 s 753, prövade HD frågan om den efterlevandes rätt till arv i en sådan situation; frågan gällde arvsskatt. Omständigheterna var följande: Frågan är vilken utgång fallet skulle ha fått om det i stället varit frågan om tolkningen av ett testamente, och en eventuell tillämpning av presumtionsregeln i ÄB 11:8. Frågan kompliceras av att det är svårt att bedöma betydelsen av testators passivitet. Om ingen av makarna, trots den långa hemskillnadstiden, skulle ha ansökt om äktenskapsskillnad och inte heller återkallat sitt förordnande, skulle det möjligen kunna tyda på att teststor hade avsett att förordnandet skulle fortsätta gälla. Ett skilsmässoförfarande som inletts enligt de nuvarande reglerna om betänketid skulle i en liknande situation ha fallit, och presumtionen skulle därmed inte vara tillämplig, vilket möjligen också talar för en sådan tolkning. Å andra sidan kan man inte heller utesluta att testator i ett sådant fall skulle ha utgått ifrån att presumtionen skulle komma att tillämpas, och därför inte ansett det nödvändigt att återkalla förordnandet till maken. Presumtionsregeln i ÄB 11:8 kan nog generellt sägas vila på en relativt stabil grund. Men frågan är om detta gäller även i det fall när presumtionen aktualiserats på grund av att mål om äktenskapsskillnad pågår. Utgör en ansökan om skilsmässa – enskild eller gemensam – en tillräcklig grund för att ett förordnande mellan makarna ska vara utan verkan? Den näraliggande regeln om att makes arvsrätt upphör redan när ett mål om äktenskapsskillnad inleds har kritiserats, främst av Walin. Enligt honom är en ansökan, som i vissa fall bara inlämnats av den ena maken, en mycket bräcklig grund för en sådan långtgående rättsverkan som följer enligt ÄB 3:10; totalt bortfallande av arvsrätt. Det skulle till och med kunna hända att någon förlorar sin arvsrätt utan att veta om det, nämligen om en make dör utan att dennes skilsmässoansökan ännu delgivits den andra maken. Dessutom kan man i de fall där makarna är överens om att skiljas enligt Walin knappast anta att makarna velat beröva varandra arvsrätt redan genom inlämnandet av den gemensamma ansökan. Om en av makarna dör strax efter att den gemensamma ansökan inlämnats, och denne inte har några barn, tillfaller arvet den andra parentelen. Detta är enligt Walin uttryck för en dåligt grundad avvägning. Man kan inte heller räkna med att makar upprättar testamente för den aktuella situationen. Regeln har också diskuterats i lagstiftningssammanhang tidigare. I samband med ändringen av GB i början av 1970-talet föreslog de sakkunniga att regeln skulle ändras så att makarna fick behålla sin arvsrätt under skilsmässoförfarandet. Men departementschefen menade att de flesta makar nog inte ville att arvsrätten skulle kvarstå under skilsmässoförfarandet och någon förändring genomfördes inte. Däremot menade departementschefen att det kunde vara rimligt att göra undantag för de fall att makarna försonats och flyttat ihop efter det att ansökan inlämnats. Men eftersom en sådan regel skulle strida mot tanken att närmare undersökningar av makarnas personliga förhållanden skulle undvikas föreslogs inte heller rörande dessa fall någon ändring. Folke Schmidt rekommenderade juridiska rådgivare att råda makar som försonas under pågående mål om äktenskapsskillnad att återkalla sin ansökan, en rekommendation som för övrigt fortfarande torde vara giltig. För makar som bara har gemensamma barn finns numera ingen större anledning att upprätta testamente till varandras förmån eftersom den legala arvsrätten ger den efterlevande ett mycket gott skydd. Men för den växande gruppen makar som har särkullbarn kan inbördes testamenten fortfarande behövas. Den kritik som riktats mot regeln i ÄB 3:10 gäller även presumtionen i ÄB 11:8, om än kanske inte fullt ut. Att generellt säga att en ansökan om skilsmässa är en svag grund för presumtionen att ett testamente till förmån för maken bör vara utan verkan är kanske att ta i. Men i vissa fall, till exempel om testator dör sedan parterna har försonats, men innan ansökan om äktenskapsskillnad förfallit eller återkallats kan man nog ifrågasätta om presumtionen bör tillämpas. I sådana fall har den efterlevande maken inte längre någon arvsrätt efter den döde, enligt ÄB 3:10. Men om den efterlevande maken kan visa att makarna hade försonats, vilket kan framgå till exempel av att de flyttat ihop igen, borde detta i de flesta fall leda till att en fördelning kan ske med förordnandet som grund. Man kan nog därigenom anse visat att testator velat att förordnandet skulle vara gällande, och att det därför inte är aktuellt att tillämpa presumtionen. Bevisbördan för att makarna försonats efter det att ett mål om äktenskapsskillnad inletts bör dock ligga på den som påstår det, nämligen den efterlevande. I den situation som Walin beskrivit, där makarna är överens om att skiljas och har gjort en gemensam ansökan om skilsmässa, kan det kanske också finnas en allmän grund för att ifrågasätta presumtionen, även om makarna inte har flyttat ihop igen och kanske inte heller bestämt sig för att förbli gifta. Vid bedömningen av presumtionens tillämplighet bör man i sådana fall också kunna ta viss hänsyn till vem som står på tur i den legala arvsordningen. Presumtionen för att testator skulle föredra en fördelning enligt den legala arvsordningen före fördelning till maken i enlighet med testamente torde vara mer befogad ju närmare de legala arvtagarna och testator står varandra enligt arvsordningen. Om testator har barn är det mycket som talar för en tillämpning av presumtionen till barnens fördel. Men om en tillämpning av presumtionen skulle leda till att kvarlåtenskapen tilldelas den allmänna arvsfonden, är det mindre sannolikt att testator skulle ha valt en sådan lösning – även om han och makan var överens om att äktenskapet skulle upphöra genom skilsmässa. Resonemanget förutsätter naturligtvis att inte testator i testamentet utsett någon som genom accrescens kan överta makens lott. Även i ett sådant fall torde väl det mesta tala för presumtionens tillämpning. Den övriga kritik, som Walin framfört mot regeln i ÄB 3:10, är inte lika relevant för regeln i 11:8. Walin hänvisar bland annat till risken för att en make ska förlora arvsrätten utan att han eller hon vet om det, eftersom delgivning av stämningsansökan ännu inte skett. Den risken finns naturligtvis även när det gäller testamente, men skiljer sig inte från andra situationer där någon förfogat testamentariskt över sin egendom. Ett sådant argument bör inte tilläggas någon vikt eftersom testamente fritt kan återkallas utan hänsyn till testamentstagarnas eventuella förväntningar. Den praxis som finns begränsar sig till ett äldre fall av måttligt intresse för frågan om tillämpningen av presumtionen i ÄB 11:8, NJA 1942 s 521. Fallet var tämligen komplicerat eftersom testator hade upprättat flera förordnanden, och de flesta av dem inte uppfyllde formkraven. Den allmänna arvsfonden, som var legal arvtagare, hade dessutom avstått ifrån att klandra de till formen bristfälliga förordnandena. Fallet har givit upphov till en relativt omfattande diskussion som rör återkallelse, formkravets betydelse när testator upprättat flera förordnanden efter varandra samt verkan av att någon godkänner ett icke formenligt godkännande. Denna diskussion kommer inte att beröras här. Omständigheterna i fallet var följande: I fallet kom HD att tolka två av förordnandena när det gällde den före detta fästmöns rätt att trots den brutna förlovningen få del av kvarlåtenskapen. I det första förordnandet från 1928 hade fästmön tilldelats ett legat om 20 000 kr. Ingenting hade sagts om vad som skulle gälla om förlovningen slogs upp. I det senare förordnandet från 1933 hade testator själv uppställt ett villkor för fästmöns rätt, ett villkor som i stort sett överensstämde med presumtionsregeln i ÄB 11:8. Enligt villkoret skulle hela kvarlåtenskapen tillfalla fästmön vid testators död – om inte förlovningen dessförinnan upplösts. Här kan noteras att det fanns en principiell skillnad mellan de två förordnandena. Eftersom det första förordnandet inte innehöll något villkor om betydelsen av den ändrade förutsättningen fick det tolkas i första hand utifrån eventuell bevisning om testators vilja i frågan, och i andra hand med hjälp av presumtionsregeln. Om det mot bakgrund av den framlagda bevisningen kunde antas att testator avsett att förordnandet skulle vara giltigt även efter en upplösning av förlovningen, skulle detta ha blivit gällande. Det senare förordnandet, från 1933, innehöll däremot ett villkor, som uppställts av testator. Om testator ångrat sig angående villkoret, något som ju gjordes gällande av den tidigare fästmön, skulle det naturligtvis ha stått testator fritt att återkalla villkoret. Men ett återkallande av ett inskränkande villkor som i det här fallet skulle nog inte ha kunnat ses som ett återkallande av ett förordnande, och därmed fritt från formkravet. Tvärtom måste nog ett sådant återkallat villkor ses som ett delvis nytt förordnande, och måste därför upprättas i enlighet med formkravet. Ett uppställande av ett nytt, begränsande villkor hade däremot kunnat göras formlöst. Förordnandet om legat till fästmön som ingick i 1928 års testamente skulle enligt HD tolkas i enlighet med presumtionsregeln i ÄB 3:8. Domstolen kommenterade inte bevisningen och värderingen av den, förutom när det gällde uttalandet från 1938. Dessa muntliga uttalanden bör rimligen ha talat för att testator inte velat att förordnandena till fästmön skulle vara utan verkan. Men testator hade ju själv i 1938 års förordnande uppställt ett villkor med innebörd att en uppbruten förlovning skulle innebära att förordnandet var utan verkan, vilket å andra sidan talade för en tillämpning av presumtionen. HD:s resonemang får nog förstås så att bevisningen inte var stark eller entydig nog för att motivera en annan utgång än en tillämpning av presumtionsregeln, vilket ledde till att fästmön inte ansågs ha rätt till legatet. När det gäller förordnandet till fästmön i 1933 års testamente menade HD att det upphörde i enlighet med villkoret, och att det andrahandsförordnande som testator föreskrivit för den händelse fästmön skulle dö före honom, borde tillämpas även för detta fall, att förlovningen upphört. Som ovan nämnts bör det ha varit svårt att, med hänsyn till formkravet, bortse ifrån det villkor om förlovningen som testator själv uppställt. Fallet refereras i praxis som ett exempel på tillämpningen av presumtionsregeln i ÄB 11:8. Men det kan inte sägas vara av något större intresse när det gäller gränserna för presumtionens tillämpning. Det finns dock några andra fall som behandlar detta, se avsnitt 9.4 och 9.7.2. Inte heller ger fallet någon ledning angående vilket beviskrav som eventuellt krävs för att ett förordnande till en tidigare fästmö eller fästman ska ha verkan trots ändrade förutsättningar. Däremot är fallet en illustration av att förutsättningarna för att låta förordnandet förbli gällande trots en bruten förlovning varierar beroende på om testator själv har uppställt ett villkor om att den brutna förlovningen ska leda till att förordnandet förlorar sin verkan eller om man ska tolka ett förordnande utan villkor, med eventuell tillämpning av presumtionsregeln.s. 9