Stycket

1.4.4.1 Icke-normativa grunder – den allmänna rättsuppfattningen Användandet av den allmänna rättsuppfattningen som rättskälla har som tidigare nämnts kritiserats, främst för att den utgör en vag, svåråtkomlig motivering som egentligen grundar sig mer på de dömandes egen rättsuppfattning än någon riktig undersökning av den allmänna rättsuppfattningen i en viss fråga. Det ligger en del i kritiken. Men det finns också skäl som talar för att vissa delar av det rättsliga systemet bör bygga på den allmänna rättsuppfattningen för att fungera väl. Inom arvsrätten finns det dessutom en rad exempel på att lagstiftaren faktiskt motiverat förändringar med hänvisning till den allmänna rättsuppfattningen, och att kunskapen om denna grundat sig på empiriska undersökningar. Inom alla rättsområden är det en fördel om reglerna står i samklang med den allmänna rättsuppfattningen. Om det rör en tvingande rättsregel leder en sådan överensstämmelse sannolikt till ökad laglydnad och legitimitet. Ett exempel är de straffrättsliga reglerna. Även om det alltså rörande de tvingande reglerna är en fördel om de är i enlighet med den allmänna rättsläran, så motiveras de kanske ändå oftast primärt av normativa skäl. Lagstiftningen har gjorts tvingande just för att lagstiftaren vill driva igenom vissa mål. Men även dispositiv rätt kan motiveras med en kombination av normativa grunder och en vilja att skapa regler som stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen. Ofta kan det senare argumentet vara primärt. Ett dispositivt regelsystem vars innehåll står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen har flera fördelar. För det första kommer det att minska behovet av rättshandlingar för att justera den dispositiva rätten. Inom arvsrättens område betyder det att färre arvlåtare har behov av att upprätta testamente, om arvsordningen är inrättad på ett sådant sätt att det stämmer överens med deras uppfattning om hur kvarlåtenskapen bör fördelas. Vidare kan väl diskrepansen mellan den materiella rätten och den allmänna rättsuppfattningen sägas vara en nackdel om det finns många som trots en avvikande uppfattning inte kommer sig för att upprätta testamente. Fördelningen kommer i sådana fall att ske i enlighet med arvsordningen och inte på det sätt som arvlåtaren önskade. En genomgång av förändringarna i arvsordningen under det förra århundradet visar tydligt vilka grunder som använts för att motivera dess innehåll och förändringar. I stor utsträckning, och främst när det gäller efterlevande makes successivt förbättrade skydd, har lagstiftaren försökt åstadkomma en anpassning till den allmänna rättsuppfattningen. Förändringar i den allmänna rättsuppfattningen, och en därmed uppkommen diskrepans i förhållande till arvsordningen, har tagit sig uttryck i en omfattande testamentspraxis. Med denna som grund har lagstiftaren sett sig föranledd att ändra arvsordningen så att den bättre stämmer överens med hur arvlåtare i allmänhet vill att deras kvarlåtenskap ska fördelas. Redan införandet av 1920 års lag om makes arv motiverades med en utbredd testamentspraxis, som ansågs uttrycka ett behov av en lagändring. Samma sak gällde den mer permanenta ändringen om makes arv som kom några år senare i samband med den nya arvslagens införande. Inför den hade lagberedningen gjort en noggrann utredning av testamentsvanorna, som tydligt motiverade den förbättring av makars arvsrätt som genomfördes. I de fall där makarna endast hade arvingar i andra arvsklassen hade 64 procent upprättat testamente. Motsvarande siffra för makar med arvingar i endast den tredje arvsklassen var 79 procent, vilket får anses vara en mycket hög andel. Även 1987 års reform av makars arvsrätt grundade sig på en undersökning av den allmänna rättsuppfattningen. Familjelagssakkunniga lät undersöka efterlevande makes situation vid bouppteckningen, däribland testationsfrekvensen. Med tanke på att många människor har en viss motvilja mot att upprätta testamente ansågs antalet fall där makar upprättat inbördes testamente för att skydda varandra vid enderas död, anmärkningsvärt högt. Testationsfrekvensen ansågs alltså även vid denna reform vara ett tungt vägande skäl för att förbättra den efterlevandes ställning. Vid den stora genomgången av testamentspraxis som gjordes inför den nya arvslagen 1928 undersökte man också testationsfrekvensen i de fall där arvlåtarens närmaste arvinge var en kusin. Ungefär 80 procent av den kvarlåtenskap som enligt arvsordningen skulle ha tillfallit kusiner, testamenterades bort till andra. Detta faktum ansågs tala för att kusiner och mer avlägsna släktingar inte längre skulle ha någon arvsrätt. Det hävdades dock också att tolkningen av den allmänna rättsuppfattningen var felaktig; särskilt på landsbygden påstods kusinarvet fortfarande ha stor legitimitet. Även regleringen av allmänna arvsfondens arvsrätt kan i viss mån sägas ha grundat sig på en bedömning av den allmänna rättsuppfattningen. Vid begränsningen av släktens arvsrätt var det naturligt att införa en arvsfond. Fondens syfte att hjälpa barn, ungdomar och handikappade uppställdes utifrån tron att det var ett ändamål som de flesta arvlåtare gärna främjade. Införandet av den starka adoptionen grundade sig också delvis på en bedömning av den allmänna rättsuppfattningen. Utredningen fann det visat att många människor felaktigt trodde att adoptivbarn hade arvsrätt efter alla adoptivsläktingar. Därav drog man slutsatsen att införandet av sådan arvsrätt var en naturlig utveckling, och i enlighet med den allmänna rättsuppfattningen. Det fanns även andra tecken som tydde på att detta var en riktig uppfattning. Även vid införandet av utomäktenskapliga barns arvsrätt tydde remissvaren på att förändringen hade ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Den demografiska utveckling som skett hade sannolikt haft ett stort inflytande på den allmänna rättsuppfattningen. Vid tiden när utomäktenskapliga barn fick samma arvsrätt som inomäktenskapliga barn – år 1970 – föddes drygt 18 procent av barnen av ogift mor. Tolv år tidigare, när det föregående förslaget förkastades av lagrådet, var siffran bara drygt tio procent. De förändringar som motiverats på detta sätt gäller i första hand arvsordningens dispositiva regler, men det finns också exempel på att förändringen av tvingande regler har motiverats med testamentspraxis. Ett exempel på detta är 1987 års reform rörande efterlevande makes arvsrätt. I den undersökning som gjordes inför reformen hade det ju visat sig att många makar gjorde förordnanden till varandras förmån. Detta var ett argument för att förbättra makars arvsrätt, och därför också indirekt ett argument för att inskränka de gemensamma barnens rätt att åberopa laglott gentemot efterlevande make. Vid en nordisk diskussion om utvecklingen av laglotten häromåret uttryckte Krister Thelin stark skepsis rörande ett förslag att avskaffa laglotten. Enligt hans uppfattning ”åligger det den som vill ändra en del av något så centralt som familjerätten, en tung bevisbörda”. Thelins beskrivning var normativ, det vill säga en beskrivning av hur han ansåg att rättsutvecklingen borde gå till. Men som ovan visats är det samtidigt en träffande beskrivning av hur rättsutvecklingen faktiskt går till. Just när det gäller förändringar av arvsordningen har lagstiftaren som ovan visats i många fall bemödat sig om att uppfylla sin bevisbörda genom att empiriskt undersöka hur den allmänna rättsuppfattningen har förändrats. Därigenom har man sannolikt också lyckats utveckla arvsordningen på ett sätt som gör att den relativt väl uppfyller de krav som kan ställas på ett dispositivt system för fördelning av kvarlåtenskap. Arvsordningen står med andra ord i relativt god samklang med hur arvlåtare i allmänhet vill att den ska vara utformad. Den hjälp som lagstiftaren kan få av den genom testamentspraxis visade allmänna rättsuppfattningen vid utformandet av arvsordningen är dock sannolikt begränsad. Smärre diskrepanser mellan den allmänna rättsuppfattningen och arvsordningen lär knappast ta sig uttryck i någon omfattande testamentspraxis, främst för att de flesta inte upprättar testamente om det inte finns ett någorlunda starkt behov av att avvika från arvsordningen. Och i sådana fall blir det naturligtvis svårt att få någon ledning genom empiriska undersökningar av testamentspraxis. 4.4.2 Normativa grunder Arvsordningens materiella innehåll styrs alltså delvis av syftet att det ska överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen, men det motiveras också av vissa normativa grunder som lagstiftaren har ansett viktiga. I många fall har förändringar i den materiella rätten styrts både av normativa grunder och av en önskan att arvsordningen ska stämma överens med den allmänna rättsuppfattningen. Ett tydligt exempel där båda typerna av skäl anförts är förändringen av efterlevande makes arvsrätt. Nedan kommer de normativa grunder som använts för att motivera arvsordningens materiella innehåll under 1900-talet att redovisas. Vid första anblicken verkar den legala arvsrätten grunda sig främst på biologiskt släktskap. Vid arvslagens tillkomst markerades dock noga att det inte var endast det biologiska släktskapet, utan också den på släktskapet byggda sociala och ekonomiska samhörigheten, som var grunden för arvsrätten. Senare, under 1950-talet, kom dock även det rent biologiska släktskapet att användas som motiv för arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Man menade att man vid så nära släktrelationer som mellan föräldrar och barn borde bortse ifrån den bristande ekonomiska och sociala samhörigheten, och i stället fästa vikt vid blodsbandet. Lagrådet kritiserade de sakkunniga för detta, som man menade, konstruerade argument. Argumentet avsåg bara att motivera de utomäktenskapliga barnens arvsrätt på ett sätt som någorlunda stämde med det gamla systemet. Enligt lagrådet var det uteslutet att allmänheten skulle fästa större vikt vid biologiskt släktskap på 50-talet än vid arvslagens tillkomst. Samtidigt såg lagrådet i det biologiska släktskapet ett av de avgörande praktiska skälen för att avstyra reformen. Risken för felaktigt fastställda faderskap var enligt lagrådet ett avgörande hinder mot arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Vid arvslagens införande var dock uppfattningen att det inte var blodsbandet i sig, utan den på blodsbandet byggda sociala och ekonomiska samhörigheten, som utgjorde grunden för arvsrätten. Denna grund utforskades på ett omfattande sätt när det gäller den legala arvsrättens utbredning. Vid borttagandet av kusiners och mer avlägsna släktingars arvsrätt fick en undersökning av testamentsvanorna utgöra bevis på att samhörigheten mellan kusiner sällan var så stark att det motiverade en bibehållen arvsrätt. Den allmänna utvecklingen, som innebar att staten övertagit allt mer av släktens gamla uppgifter när det gällde ekonomiskt och socialt skydd, åberopades också som argument för att inskränka arvsrätten. Frågan om en ytterligare begränsning av arvsrätten har diskuterats av och till sedan dess, bland annat av familjelagssakkunniga i samband med 1987 års reformer. Departementschefen tillstod att släktbanden tunnats ut och att familjebegreppet blivit snävare sedan arvslagens tillkomst 1928. I vissa fall ansågs dock sammanhållningen mellan generationerna vara bra, och någon anledning att ompröva gränsen fanns ännu inte. Även införandet av den starka adoptionen, som innebar en fullständig överflyttning av barnet till dess nya släkt, motiverades med den sociala och ekonomiska gemenskap som ofta uppstod adoptionsförhållanden. Det biologiska släktskapet ansågs väga lättare än denna gemenskap. Också när det gällde utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern diskuterades den sociala samhörigheten mellan föräldrar och barn. Bristen på sådan samhörighet mellan fadern och barnet hade tidigare använts som argument för att inte införa arvsrätt. Den demografiska utveckling som skedde under mitten av 1900-talet, påverkade dock den sociala samhörigheten även inom den på äktenskapet grundade kärnfamiljen. Arbetsliv och levnadsförhållanden ledde till en ökad rörlighet och splittrade familjer. Dessutom ökade det allmännas inflytande på människors privata ekonomi. Utbyggnaden av socialhjälpen hade också inneburit att den ekonomiska gemenskapen inom familjen minskat. Denna utveckling innebar att skillnaden i förhållandet mellan fadern och hans inomrespektive utomäktenskapliga barn minskade. Därmed minskade också grunden för att behandla barn födda inom och utom äktenskapet olika. Den minskade samhörigheten mellan fadern och hans inomäktenskapliga barn användes alltså som ett argument för att ge utomäktenskapliga barn arvsrätt. Den ekonomiska och sociala samhörighet som normalt finns mellan arvlåtaren och dennes avkomlingar var också en av de grunder som åberopades för att behålla laglottsreglerna vid 1987 års reform. Samhörigheten ansågs vara en anledning att bevara den avlidnes kvarlåtenskap åt de närmaste släktingarna. Om samhörigheten däremot bryts av arvtagare eller testamentstagare på ett brutalt sätt gäller inte längre den presumtion om välvilja som arvsrätten bygger på. Ett relativt färskt rättsfall, NJA 1997 s 645, har gett upphov till en diskussion om vad som egentligen utgör grunden för arvsrätten mellan föräldrar och barn. En kvinna hade, sedan hon fått ut sitt arv efter sin far, väckt talan om hävande av faderskapet. Så skedde också. Mannens andra barn krävde då att få tillbaka den del av arvet som tilldelats kvinnan. HD fann att arvskiftet var giltigt trots den senare upphävda faderskapspresumtionen. En annan lösning skulle enligt domstolen leda till en del praktiska problem och också förhindra människor att försöka fastställa sitt ursprung. Singer, som kommenterat rättsfallet, menar att man vid sidan av det biologiska släktskapet också bör kunna se det rättsliga föräldraskapet som grund för arvsrätten. Agell menar i sin kommentar att grunden för arvsrätten utgörs av biologiskt släktskap och att kvinnans ansökan om faderskapets hävning därför borde ha lett till en återgång av arvskiftet. Utgången i fallet tycks i vart fall betona den sociala och ekonomiska samhörigheten inom en familj som grund för arvsrätten. Denna samhörighet räckte som grund för arvsrätt, även om den inte grundade sig på biologiskt släktskap, utan på ett på faderskapspresumtionen grundat faderskap. I fallet hade ju konstaterats att det inte fanns någon biologisk grund för arvsrätt eftersom den döde inte var kvinnans biologiska far. Denna situation var nog i sig inget anmärkningsvärt. Faderskapspresumtionen torde i åtskilliga fall ha givit barn arvsrätt efter män, som inte är deras biologiska fäder. Och detta har nog dessutom ofta skett med de inblandades vetskap. Rent faktiskt är det alltså ingen tvekan om att arvsrätten har grundat sig på en kombination av ibland felaktigt presumerat faderskap och den sociala och ekonomiska samhörighet som uppstått därur. Vad som var speciellt i 1997 års fall var att kvinnan i efterhand själv fått faderskapet hävt, och att hon trots det ansågs berättigad att behålla den del av arvet som hon redan tilldelats. Efter den senaste reformen av ÄB har bland annat Lind hävdat att också svågerskap numera utgör en grund för arvsrätt. Bakgrunden till påståendet är en regel som innebär att om det vid den efterlevande makens död bara finns arvingar efter en av makarna, så ska dessa ärva allt, ÄB 3:8. Att arvsrätten avser att fylla en ekonomisk skyddsfunktion är tydligt. Denna funktion har legitimerat bland annat förbättringen av makes arvsrätt, men även vissa andra förändringar. Den efterlevande hustruns situation var ett av de tyngst vägande skälen för att i slutet av 1950-talet skjuta upp reformen om utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern. Ett införande av en sådan arvsrätt riskerade att i vissa fall drabba hustrun hårt, och den dåvarande så kallade sextusenkronorsregeln utgjorde knappast något fullgott skydd mot detta. Efter kritik från lagrådet drog departementschefen tillbaka förslaget om utökad arvsrätt för utomäktenskapliga barn med motiveringen att den efterlevande makens position först måste säkerställas. När det registrerade partnerskapet infördes ansågs det okontroversiellt att arvsrätt mellan parterna skulle uppkomma vid registreringen eftersom arvsrätten var en viktig del av det ekonomiska skyddet. Något liknande skydd för sambor har dock inte införts. Vid sambolagens införande antogs att de flesta samboförhållanden var en tillfällig, kortvarig lösning, som i de flesta fall upphörde genom separation eller genom att parterna gifte sig. Något skydd ansågs därför inte behövas för den minoritet som var samboende vid någon av sambornas död. Den lilla basbeloppsregeln ger dock ett visst skydd, och dessutom har ju samborna möjlighet att genom testamente skydda varandra – även om denna möjlighet i praktiken är starkt begränsad. Den ekonomiska skyddsfunktionen omfattar också barns behov av försörjning. Ända fram till 1978 fanns en rätt för barn, vars uppfostran inte var avslutad, att få bidrag ur boet till sitt underhåll. Vid slutet av 70-talet hade den ekonomiska och sociala situationen ändrats så mycket, att det ansågs tveksamt om det längre fanns något behov av en sådan rätt. De flesta barn hade vid den tiden ett gott ekonomiskt skydd, dels på grund av den barnpension som delades ut från den allmänna försäkringen, dels på grund av tjänstegrupplivförsäkringar. Barn kunde dessutom ofta få sina behov täckta genom arvsrätten, i vart fall när det gällde större bon. I mindre bon kunde regeln ofta ändå inte tillämpas eftersom den efterlevande maken övertog hela kvarlåtenskapen på grund av basbeloppsregeln. Det minskade behovet för ekonomiskt skydd av underåriga barn ledde alltså till att rätten att få sin försörjning ur boet togs bort. Barns behov av försörjning kvarstår dock som argument i andra sammanhang. En arvtagare som genom ett grovt brott orsakar arvlåtarens död förverkar normalt sin rätt att ta arv efter honom. Det gäller dock inte om arvtagaren är under 15 år. Dels ansågs det rimligt att ha samma gräns som för straffmyndighet, dels ansågs en förverkad arvsrätt kunna bli en alltför ingripande påföljd för den som ännu inte kan försörja sig. Även bröstarvingars arvsrätt motiverades tidigare med att man ville trygga avkomlingarnas ekonomiska situation. Detta behov har dock avtagit alltmer, bland annat därför att barnen ofta är vuxna och självförsörjande vid föräldrarnas bortgång. Den efterlevande makens behov av ekonomiskt skydd har därför kommit alltmer i förgrunden, och ansågs i samband med 1987 års reform slutligen väga tyngre än i vart fall de gemensamma barnens behov. Tanken att arvsreglerna ska syfta till att behålla egendomen inom släkten är gammal. Sannolikt vilar principen på en kombination av innehållet i den allmänna rättsuppfattningen och en äldre syn på ärvd egendom som en sorts långtidslega från släkten. Reglerna om efterarvsrätt grundar sig till stora delar på denna tanke. Egendom som den efterlevande maken fått i arv skulle visserligen ge denne ett ekonomiskt skydd under livstiden, men därefter skulle den återbördas till dess riktiga ägare; släktarvingarna. Frågan om principens närmare innehåll har varit uppe till diskussion både rörande den efterlevande makens rätt att förfoga över konkret egendom, och tolkningen av inbördes testamenten. En regel som på liknande sätt byggde på principen om att egendom bör behållas inom släkten fanns tidigare rörande arvsrätt efter adoptivbarn i den gamla arvslagen. Om adoptanten genom testamente eller arv lämnat egendom till adoptivbarnet skulle egendomen vid barnets död, om barnet inte hade egna bröstarvingar, tillfalla adoptantens efterlevande make eller barn. Syftet med denna regel var att adoptionen inte skulle leda till någon egendomsöverföring från adoptantens släkt till barnets biologiska släkt. Arvsordningens regler har ibland också använts för att påverka den allmänna rättsuppfattningen. Lagstiftaren har genom att ge arvsordningen ett visst materiellt innehåll velat använda denna som styrmedel. Denna funktion innebär inte att reglerna uppställs i enlighet med den allmänna rättsuppfattningen utan snarare oberoende därav och i akt och mening att påverka den. Regler med ett sådant syfte har ofta samtidigt fyllt en social skyddsfunktion. Ett av de tyngst vägande skälen för att ge utomäktenskapliga barn arvsrätt efter fadern var möjligheten att reformen skulle bryta ner fördomar och förbättra barnens sociala situation. Förhoppningen var att arvsrätten skulle minska deras känsla av mindervärde, och att de skulle framstå som socialt jämbördiga med barn födda inom äktenskapet. Under mitten av 80-talet diskuterades möjligheten att ta bort laglotten för bröstarvingar, men det ansågs inte rationellt med hänsyn till de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Innan reformen om dessas arvsrätt slagit igenom i den allmänna rättsuppfattningen, vore det riskabelt att ta bort det skydd som laglotten innebar. Detta är ett tydligt exempel på hur lagstiftaren öppet använt den legala arvsrätten för att påverka den allmänna uppfattningen i en viss fråga, snarare än att försöka anpassa lagen därefter. De materiella reglerna har också, även om det kritiserats, motiverats av etiska rättvisekrav och likhetskrav. Som tidigare nämnts motiverades till exempel förslaget i slutet av 1950-talet om att införa arvsrätt för utomäktenskapliga barn av ideella hänsyn. De sakkunniga ansåg det stötande att barns arvsrättsliga ställning skulle variera beroende på föräldrarnas civilstånd. Argumentet kritiserades av lagrådet som menade att kravet på lika arvsrätt för alla barn baserade sig på ett etiskt rättvisekrav. Man ifrågasatte om etiska skäl överhuvudtaget kunde åberopas som skäl för arvsrättens utformning, och hur sådana argument i så fall skulle vägas mot varandra. Även önskan att utesluta utomäktenskapliga barn från arvsrätt, kunde nämligen sägas ha en etisk grund, nämligen känslan av samhörighet i en familj byggd på äktenskapet. Argumentet om att det var en principiell fråga om rättslikhet återkom dock i förarbetena till det förslag, varigenom arvsrätt för utomäktenskapliga barn slutligen kom att genomföras. Det ansågs viktigt att en viss grupp av människor inte på grund av sin börd skulle vara sämre lottade än andra. Rättviseargumentet har även återkommit i andra sammanhang, till exempel när det gäller laglotten. Ett av skälen för att behålla laglotten var att arvlåtaren därigenom skulle kunna hindras från att genom testamente gynna en eller flera bröstarvingar på de andras bekostnad. Man ansåg att särskilt särkullbarnen riskerade att missgynnas. Resonemanget syftar till en formell rättvisa grundad på det biologiska släktskapet, snarare än på den sociala gemenskapen. Därutöver har också behovet av nordisk eller allmän rättslikhet åberopats som argument för det materiella innehållet i arvsordningen. Visserligen anses arvsrätten av många vara ett rättsområde som präglas av historiska och kulturella skillnader, och att reglerna bör präglas av kontinuitet. Förändringar av arvsordningen sker därför normalt också långsamt. Trots detta har ibland fördelarna med fram för allt nordisk rättslikhet framhållits i förarbetena. När till exempel makes arvsrätt infördes första gången motiverades det bland annat med att arvsrätt för make fanns i större eller mindre omfattning i nästan alla ”kulturstater”.Vid 1987 års reform tyckte familjelagssakkunniga att någon absolut rättslikhet inom Norden inte skulle eftersträvas, men att det var viktigt att upprätthålla gemensamma principer, så att inte enskilda som flyttat till annat nordiskt land eller gift sig med en nordbo råkar ut för överraskningar i fråga om äktenskapets rättsverkningar. Ett annat exempel är att ett förslag om att ytterligare inskränka den legala arvsrätten i tredje arvsklassen avvisades bland annat med argumentet att någon sådan reform inte var aktuell i de övriga nordiska länderna. Tanken att det kan finnas praktiska behov av rättslikhet i vart fall inom de nordiska länderna har också legat till grund för den omfattande studie av nordisk arvsrätt som Peter Lødrup nyligen har avslutat. I doktrinen har också anförts att man vid arvsordningens utformning bör ta hänsyn även till rättsekonomiska aspekter. Lars-Göran Sund har i en artikel analyserat efterlevande makes arvsrätt ur ett rättsekonomiskt perspektiv. Vissa av de generella frågor som Sund tar upp kan nog sägas kontinuerligt ha påverkat arvsordningens innehåll, även om resonemangen inte uttryckligen förts i rättsekonomiska termer. Som ovan nämndes har ibland tanken framförts att arvsordningen skulle kunna inrymma arvsrätt för staten, och att detta skulle kunna leda till en förmögenhetsutjämning. Det har dock inte använts som argument när man utformat den svenska arvsordningen. Inte heller kan den svenska legala arvsrätten i praktiken sägas förverkliga något sådant syfte; de flesta bon fördelas fortfarande inom en ganska trång krets av arvtagare. Antalet arvsberättigade har inskränkts, och arvtagare i första klassen utesluter arv för någon av de andra klasserna. På samma sätt utesluter en arvtagare i den andra arvsklassen arv för avlägsnare släktingar. Den allmänna arvsfondens arvsrätt kan dock i viss mån sägas innebära en omfördelning till en större grupp människor. I genomsnitt tillfaller varje år cirka 300 miljoner kronor fonden, varav en viss del på grund av direkta förordnanden eller gåvor. Dessa pengar används för något man skulle kunna kalla fördelningspolitiska syften. Fondens medel får användas för att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Inte heller när det gäller vilken typ av verksamhet fonden skulle främja var omfördelning ett direkt syfte. Tanken var helt enkelt att fonden skulle användas till sådant som de flesta arvlåtare kunde tänkas vilja stödja. Något syfte att allmänna arvsfondens arvsrätt skulle förbättra statsfinanserna fanns inte heller, vilket också poängteras av att medlen inte får användas för sådana ändamål som normalt bekostas av staten. Att det arvsrättsliga systemet varken har något utjämnande syfte eller någon större utjämnande effekt är således klart. Till de civilrättsliga reglerna och deras effekt bör dock läggas skattesystemets effekter. I de flesta industriländer beskattas numera den efterlämnade kvarlåtenskapen. I den svenska modellen baserar sig skatteuttaget på arvslotten, det vill säga skatten beräknas på storleken av de oftast schablonmässigt beräknade lotter som tillfaller arvtagare, testamentstagare och förmånstagare för försäkringar. Detsamma kan sägas gälla för övriga Norden liksom den europeiska kontinenten. I länder med anglosaxiska rättssystem baserar sig skatteuttaget i stället ofta på kvarlåtenskapen i dess helhet. Sannolikt leder den svenska skattemodellen till att fler personer delar på kvarlåtenskapen än som annars skulle vara fallet; det åstadkoms både genom direkta förordnanden och genom skattemässigt förmånliga arvsavståenden.s. 4