8 · Istadarätt och fördelning av accrescens

Inledning

1.Ibland uppstår en lucka i ett testamente därför att förordnandet till en viss testamentstagare inte kan verkställas. Denne har kanske avlidit, avsagt sig arvet eller så har man inte kunnat identifiera honom. Ibland har testator själv i förordnandet angett vem som har rätt att få egendomen. I sådana fall fördelas den ledigblivna lotten enligt testamentet. Om det inte finns någon sådan precisering, kan man vid tolkningen få stöd av två presumtioner. Den första presumtionen innebär att testamentstagarens avkomlingar under vissa förutsättningar kan ha rätt att träda i dennes ställe; de ges istadarätt. Om det inte finns någon som har istadarätt enligt presumtionen, kan i stället de universella testamentstagarna få dela den ledigblivna lotten. Man brukar då tala om att de tilldelas accrescensen eller tillväxten. Det gäller dock bara om testator har förordnat om hela kvarlåtenskapen eller om allt utom laglotten. I sista hand, om ingen av de båda presumtionerna är tillämplig, fördelas den ledigblivna lotten i stället i enlighet med den legala arvsordningen. De båda reglerna behandlar i stor utsträckning samma situationer, och tillämpningen av presumtionen om accrescens är dessutom beroende av om presumtionen om istadarätt är tillämplig. Jag har därför valt att behandla dem i ett sammanhang. Kapitlet inleds med ett avsnitt om när tillämpningen av de båda presumtionerna över huvud taget kan aktualiseras. Förutsättningarna för detta är bara delvis desamma, men det är ändå rimligt att behandla dem samtidigt. Därefter behandlas regeln om istadarätt och sedan regeln om accrescens. Slutligen lämnas också några kommentarer om presumtionernas inbördes förhållande.s. 8

När aktualiseras reglerna om istadarätt och accrescens?

1.Istadarätt för testamentstagarens avkomlingar liksom tillväxt för universella testamentstagare aktualiseras när testamentet inte kan eller bör verkställas rörande en viss testamentstagare. Om man jämför de två reglerna upptäcker man snart att presumtionen om accrescens kan aktualiseras i betydligt fler fall än presumtionen om istadarätt för testamentstagarens avkomlingar. För båda presumtionerna gäller att de kan bli aktuella om den utsedde testamentstagaren har avlidit före testator, om han har avsagt sig sin rätt eller förverkat sin rätt att ta testamente efter denne. Sannolikt är en av de vanligaste anledningarna till presumtionens tillämpning att testamentstagaren har avlidit före testator, men när det gäller istadarätten är det också vanligt att testamentstagaren avstår en del av sin lott av skatteskäl. Det kan vara värt att notera att om en testamentstagare frivilligt har avstått från delar av eller hela sin lott så behöver det inte alltid leda till istadarätt till dennes avkomlingar, även om det nog är det vanliga. Testamentstagaren kan ju ha haft för avsikt att lotten i stället ska tillfalla de legala arvingarna eller de universella testamentstagarna enligt ÄB 11:7. Frågan om vilka konsekvenser ett avstående ska få får bedömas på vanligt sätt, genom en tolkning av testamentstagarens avsikter. I de ovan nämnda situationerna kan alltså antingen istadarätt eller accrescens för de universella testamentstagarna aktualiseras. Presumtionen om accrescens kan dock tillämpas även i andra fall. Det är tydligt att de ovan nämnda situationerna, som lagberedningen uttryckligen förutsåg, bara var avsedda som en exemplifiering. Redan tidigare hade i praxis behandlats fall där verkställighet av ett förordnande omöjliggjorts på grund av att testamentstagare, som var en juridisk person, inte gått att identifiera, eller upphört att existera. Dessutom föreslog lagberedningen uttryckligen en analog tillämpning av grunderna för ÄB 11:7 vid situationer där testamentet inte kunnat verkställas på annan grund än testamentstagarens död eller ”därmed jämförligt hinder”. Det är värt att notera att lagberedningen inte gjorde någon skillnad på om testamentstagaren till den ledigblivna lotten var legatarie eller universell testamentstagare. Båda varianterna hade också godtagits i äldre rättspraxis. Möjligen bör ändå bortfall av legat och bortfall av universellt förordnande ibland bedömas på olika sätt. I anledning av diskussionen kring NJA 1948 s 768, som refereras nedan, menade Karlgren och senare även Wallin, att ett återkallat legat utan vidare skulle räknas in i kvarlåtenskapen och därmed tillfalla de universella testamentstagarna. Det ansågs dock svårare att motivera presumtionsregelns tillämpning på ett återkallat universellt förordnande. Ett sådant skulle nämligen innebära att kvotdelarna för övriga testamentstagares rätt ändrades, något som i normala fall skulle kräva ett nytt förordnande. Det har också diskuterats om presumtionen skulle kunna bli tillämplig om den ledigblivna lotten enligt ursprungsförordnandet skulle ha tillkommit en arvinge. Antag att testator har förordnat att hälften av kvarlåtenskapen ska tillfalla en god vän, och att resten enligt den legala arvsrätten kommer att tillfalla testators ende arvinge, som är hans son. Sonen avlider dock före testator. Testator har visserligen förordnat om allt utom laglotten, men en formell tillämpning av presumtionsregeln i ÄB 11:7 omfattar inte denna situation eftersom den ledigblivna lotten kommer från en arvinge, inte en testamentstagare. I de fall där den allmänna arvsfonden är legal arvtagare är det kanske inte en alltför vågad gissning att testatorer i allmänhet skulle föredra om kvarlåtenskapens andra hälft också tillföll den universella testamentstagaren. En sådan analogisk tillämpning av presumtionsregeln har föreslagits av Forsström. Resonemanget verkar rimligt om än något vågat. Man kan också tänka sig fall där en viss del av ett förordnande blivit ogiltigt, eftersom testator utgått ifrån oriktiga förutsättningar eller förutsättningar som senare ändrats. Det finns exempel i praxis på att accrescens enligt ÄB 11:7 har blivit aktuellt därför att de legatariska förordnandena inte har ansetts giltiga. Ett sådant exempel är NJA 1947 s 457. Fallet var ett arvsskattemål och testator hade förordnat att de universella testamentstagarna skulle utdela medel till vissa personer och till juridiska personer som arbetade för vissa syften. Både de summor som skulle utbetalas och till viss del också mottagarna skulle bestämmas enligt testamentstagarnas gottfinnande, och på det sätt de skulle ”finna behjärtansvärt”. HovR, vars utslag fastställdes av HD, ansåg inte att testators önskemål inneburit att mottagarna därigenom fått rätt till beloppen. Med tillämpning av ÄB 11:7 beskattades därför den kvarvarande testamentstagaren för hela kvarlåtenskapen, inklusive de ”legat” som utbetalats. En ytterligare grund för tillämpningen av presumtionen skulle kunna vara att man saknar kännedom om ett förordnandes närmare innehåll. Uppslaget till denna tanke, som Beckman fört fram, kommer från ett rättsfall, NJA 1954 C 230. Ett testamente hade kommit bort, men var ostridigt ej återkallat. Av vittnesmål framgick att testator bland annat förordnat till förmån för sin fosterdotter och någon eller några andra. Vittnesbevisningen ansågs dock inte tillräckligt stark för att grunda någon rätt. Enligt Beckman borde fosterdottern ha tilldelats hela kvarlåtenskapen om vittnena kunnat intyga att testator hade utsett henne till universell testamentstagare. Okunskapen om hur de andra förordnandena sett ut skulle visserligen ha lett till att dessa inte kunde ha verkställts, men accrescensen skulle i sådana fall genom en tillämpning av ÄB 11:7 ha tillfallit fosterdottern. En annan möjlighet som inte heller diskuterades i förarbetena, men som kommit att exemplifieras genom senare praxis, är att testator själv har sett till att förordnandet inte kan verkställas rörande en viss testamentstagare. Såväl Karlgren som Wallin menar, som ovan nämnts, att en återkallelse av ett legat bör leda till samma rättsverkningar som om ett verkställande av förordnandet hade hindrats av någon annan anledning. Legatet tillfaller helt enkelt de universella testamentstagarna i enlighet med presumtionen i ÄB 11:7 och släktarvingarna kan i normala fall inte göra några anspråk på egendomen. Frågan om även återkallelse av ett universellt förordnande bör medföra en tillämpning av ÄB 11:7 är svårare att besvara. I rättsfallet NJA 1948 s 768 uppstod frågan om regeln i ÄB 11:7 kunde tillämpas analogt om testator själv återkallat en del av förordnandet. Förutsättningarna var följande: Fallet är svårtolkat, och har inte heller fått någon enhetlig bedömning i doktrinen. Forsström anser att HD:s dom är ett uttryck för en tolkning av testators vilja, sådan den kommit till uttryck vid återkallelsen och andra tillfällen. Några författare talar om att domstolen kompletterat eller utfyllt testamentet i enlighet med testators vilja. Beckman menar att rättsfallet avser en ”komplettering av ett förordnande inom det ursprungliga testamentets ram”. En sådan komplettering eller utfyllnad av luckor som uppstår vid oriktiga eller bristande förutsättningar är enligt honom tillåtna trots formkravet, om de görs i enlighet med testators hypotetiska vilja. Vahlén ser fallet som ett exempel på ”positiv utfyllning av testamente i anknytning till testators individuella förutsättningar”. Även Wallin talar om att HD har tolkat förordnandet. Det finns också författare som menar att HD sökt stöd i presumtionen i 11:7. Adlercreutz menar att domstolen gjorde en närmast analogisk tillämpning av de principer som skulle ha använts om fallet behandlat bristande förutsättningar i stället, eller med andra ord presumtionsregeln i ÄB 11:7. Agell gör samma bedömning. Även Forsström menar att det finns tecken på att domstolen påverkats av regeln i 11:7.I de sakkunnigutlåtanden som ingick i fallet diskuterade dessutom både Karlgren och Nial möjligheten att direkt eller analogiskt tillämpa regeln i ÄB 11:7. Nial menade att det inte fanns något avgörande hinder mot en sådan tillämpning och Karlgren talade för att en analog tillämpning skulle vara möjlig. HD:s motivering innehåller moment som tyder på att man gjort en tolkning av testators vilja, men den innehåller även sådant som antyder att den haft regeln i ÄB 11:7 för ögonen. I domsmotiveringen hänvisas till att accrescensen skulle ha tillfallit den universella testamentstagaren om något av förordnandena inte kunnat verkställas, det vill säga vad som skulle ha gällt vid en direkt tillämpning av 11:7. Dessutom åberopar domstolen den genom 7 § fastslagna grundsatsen att testamentstagare och arvingar är jämställda. Den tolkning som HD förordade skulle ha kunnat kritiseras med tanke på formkravet och på den svaga anknytning en sådan tolkning hade i förordnandet. Det är möjligt att hänvisningarna till regeln och dess grunder delvis gjordes för att förekomma sådan kritik. Den bristande anknytningen i förordnandet kompenserades helt enkelt genom en analogi till en snarlik presumtionsregel. Frågan är då vilka slutsatser man kan dra av fallet. En slutsats skulle kunna vara att formkravet inte ställer några hinder i vägen för en sådan tolkning som HD – eventuellt – gjorde, något som också framhölls av Nial i hans utlåtande. Om fallet innebär att det uppställdes en presumtionsregel med innebörd att 11:7 bör tillämpas även när testator återkallat ett universellt förordnande är väl mer tveksamt, men inte otänkbart med hänsyn till domstolens generella uttalanden. Här bör dock hållas i minnet att testamentet ansågs vara gjort med det huvudsakliga syftet att tillgodose sjuka och fattiga i testators omgivning, något som väl talade för en tolkning med detta innehåll. Sammanfattningsvis kan det alltså bli aktuellt att tillämpa presumtionen om substitution för de universella testamentstagarna i en rad olika situationer där ett testamente inte kan verkställas rörande en viss testamentstagare. Det kan vara allt ifrån att testamentstagaren avböjer att ta emot sin lott till att man inte kan identifiera honom. Hinder kan till och med anses ha uppstått på grund av att testator själv har återkallat ett förordnade. I de flesta fall spelar det ingen roll om det förordnande som inte kunnat verkställas är ett legat eller ett universellt förordnande, men det kan ha betydelse i vissa fall. När det gäller istadarätten är många av dessa situationer inte alls aktuella, och de flesta fall där presumtionen tillämpas är nog sådana där testamentstagaren har dött före testator eller själv har avstått en del av sitt arv. Presumtionen om istadarätt kan dock bli aktuell även i andra fall.s. 8

Istadarätt efter testamentstagare

1.När en testamentstagare av någon anledning inte kan eller vill ta emot något som testamenterats till honom blir det, som tidigare nämnts, en tolkningsfråga vem som i stället ska överta hans lott. Om testator själv har givit instruktioner om detta i förordnandet är saken oftast klar; den som i förordnandet givits rätt att träda i testamentstagarens ställe blir också berättigad till detta. En förutsättning är dock att tolkningen har en tillräcklig anknytningspunkt i förordnandet. Om det inte finns tillräckligt underlag för att tolka in istadarätt för någon kan det bli aktuellt att fylla ut förordnandet genom en tillämpning av presumtionsregeln i ÄB 11:6:s. 9