2.1 · Testators vilja avgörande

1.Tolkning är ett komplicerat förfarande, som i mycket hög utsträckning styrs av vilken rättshandling som ska tolkas. Tolkningen av testamente ska, till skillnad från vad som gäller de flesta förmögenhetsrättsliga rättshandlingar, vara subjektiv. Det innebär att tolkningens mål är att fastställa testators vilja med förordnandet. Denna helt avgörande princip finns uttryckligen fastlagd i ÄB 11:1, där det framgår att ”åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja”. Det väsentliga är alltså vad testator avsett med testamentet, inte så mycket vilken form detta fått. Det innebär att till exempel felskrivningar i ett förordnande kan rättas till om det kan fastställas vad testator egentligen avsett med sitt förordnande. Fastställandet av testators vilja är i många fall enkel. Det framgår av förordnandet, eventuellt med stöd av testators uttalanden eller annan bevisning, klart hur testator har velat ordna fördelningen av sin kvarlåtenskap. Om det vid tolkningen framgår att testator själv har tagit ställning till den fråga som tolkningen rör, brukar man säga att testators faktiska eller verkliga vilja har fastställts. Det finns många exempel på detta i praxis. I andra fall kan vissa frågor om fördelningen kvarstå obesvarade, sedan man fastställt vad testator faktiskt tagit ställning till. Sådana luckor kan till exempel bero på att testator vid upprättande av sitt förordnande har glömt att ta ställning till en viss fråga eller att det senare har inträffat något som innebär att det ursprungliga förordnandet inte kan – eller rimligen bör – bli tillämpligt. I sådana fall får man i stället genom tolkning söka fastställa testators hypotetiska vilja. Man får då fråga sig hur testator skulle ha ställt sig till frågeställningen om han hade tänkt på eller kunnat förutse den när han upprättade förordnandet. Exempel på att man tagit hänsyn till testators hypotetiska vilja finns i praxis, även om det inte alltid framgår så tydligt. I båda fallen, oavsett om det gäller den faktiska eller hypotetiska viljan, är tolkningen alltså subjektiv, och syftar till att fastställa just denne testators vilja. I många avseenden har skillnaden mellan testators faktiska och hypotetiska vilja ingen betydelse. Begreppet testators vilja används därför oftast i en betydelse som omfattar både den faktiska och hypotetiska viljan. I vissa fall kan det dock finnas skillnader. Det är till exempel något oklart om man ställer samma krav på att testators faktiska vilja respektive hypotetiska vilja ska ha en anknytningspunkt i förordnandet. I de fall där antingen testators faktiska eller hypotetiska vilja avses kommer detta att framgå i den fortsatta framställningen. Den tydliga fokuseringen på testators vilja, denna ”utpräglat viljeteoretisk[a] tolkningsprincip”, kan kallas viljeteorin eller viljeprincipen. Vid tolkning av andra rättshandlingar än testamenten tar man ofta hänsyn till de befogade förväntningar som motparten kan ha på innehållet. Sådana hänsyn utesluts av viljeprincipen. Ett exempel skulle kunna vara att en testamentstagare har känt till ett förordnande till sin förmån. Vid tolkningen av förordnandet vill denne att man ska ta hänsyn till att han inrättat sig efter sin uppfattning om hur förordnandet ska tolkas. Några sådana hänsyn ska dock inte tas enligt viljeteorin, vilket också framhölls av lagberedningen: ”Uppgiften är sålunda att utröna den avlidnes genom testamentet tillkännagivna vilja, icke att utfinna den uppfattning av förordnandet, som från testamentstagarens synpunkt ter sig såsom den normalaste.” Tolkningens föremål är det i laga form givna förordnandet. Det innebär att tolkningen måste vara knuten till testamentet. Om det inte finns tillräcklig anknytning mellan förordnandet och tolkningsresultatet finns det nämligen risk att formkravet inte iakttas. Synen på hur tolkningsprocessen ser ut, och i vilket skede man tar hänsyn till kravet på att tolkningens resultat måste ha en anknytningspunkt i förordnandet, varierar. Tolkningen kan för det första beskrivas så att man i ett första steg söker fastställa testators vilja, och därefter prövar om tolkningsresultatet har tillräcklig anknytning till förordnandet, ett synsätt som kommer att användas i detta arbete. Å andra sidan kan det beskrivas så att frågan om formkravets begränsningar är inbakad i tolkningen, eftersom tolkningens föremål är testamentet, och detta således utgör utgångspunkt för tolkningen. Någon uppdelning mellan fastställande av testators vilja och bedömningen om formkravet tillåter denna tolkning görs i sådana fall inte. Oavsett vilket synsätt man väljer, leder det sannolikt till samma resultat angående vilket innehåll förordnandet med hänsyn tagen till formkravet ska anses ha. Viljeprincipen innebär alltså att tolkningens syfte är att fastställa testators vilja med förordnandet. Detta innebär att tolkningen i stort sett enbart utgörs av bevisvärdering, där bevistemat är testators vilja. Några rättsliga överväganden behöver i princip inte göras under tolkningsprocessen. I andra tolkningssituationer, som inte rör testamente, kan det redan på tolkningsstadiet bli aktuellt med sådana rättsliga överväganden. Bedömningen om testators vilja har tillräcklig anknytning i förordnandet, som ovan nämnts, är dock att anse som en rättslig frågeställning. Motivet till den subjektiva tolkningsprincipen är att ett testamentariskt förordnande är ensidigt och benefikt samt att testator alltid kan välja att återkalla sitt förordnande.s. 4