1.Partsställningen kan anses skilja sig åt i skattemål och dispositiva tviste mål, eftersom skattemål generellt avser den skattskyldige mot beskattnings-/skattemyndigheten, medan dispositiva tvistemål generellt avser en enskild person mot en annan enskild person. Partsställningen den en skilde mot det allmänna föreligger i alla skattemål enligt TL, SBetL och LPP. Det kan dock noteras att även ett allmänt organ, exempelvis en kommun, kan vara skattskyldig i vissa fall.82s. 39
2.Däremot är partsställningen i dispositiva tvistemål mer komplicerad. Vad som tas upp i allmän domstol i form av ett dispositivt tvistemål styrs huvudsakligen av forumreglerna i 10 kap. RB.83 Av särskilt intresse för skatteprocessrätten är 10 kap. 17 § RB, enligt vilken allmän domstol inte är behörig att ta upp tvist som skall tas upp av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller enligt lag eller författning omedels. 39
3.40 Skatteprocessens särdrags. 40
4.bart skall prövas av skiljemän.M Trots ordalydelsen konstaterar Wenns. 40
5.ergren att förvaltningsdomstol faller in i kategorin annan myndighet äns. 40
6.domstol.^5 Den direkta anledningen till att skattemål handläggs i förvalts. 40
7.ningsdomstol och inte i allmän domstol är således inte partsställningen,s. 40
8.utan att det finns en specialreglering som ger förvaltningsdomstolars. 40
9.kompetens att döma i skattemål.88 8 645s. 40
10.Det allmänna kan vara part i mål om skatter vid allmän domstol, i des. 40
11.fall en enskild väcker talan mot staten för felaktig implementering av etts. 40
12.EG-direktiv. Det kanske mest kända skattemålet i allmän domstol tordes. 40
13.vara Stockholm Lindöpark, som handlades vid Solna tingsrätt i förstas. 40
14.instans.87 Målet avsåg skattskyldighet för mervärdesskatt och föranleds. 40
15.de ett förhandsavgörande av EG-domstolen.88 EG-domstolen konstates. 40
16.rade att skadeståndsskyldighet för staten förelåg.89 I skadeståndsmåls. 40
17.mot staten, exempelvis när skadeståndsanspråk reses mot skattemyndigs. 40
18.heten på grund av ett felaktigt beskattningsbeslut, företräder Justitie-s. 40
19.kanslern staten.90 I andra mål, som inte avser felaktig myndighetsutövs. 40
20.ning, kan staten i stället företrädas av behörig myndighet.91 Även skats. 40
21.temyndigheten kan således vara part i tvistemål i allmän domstol i måls. 40
22.som inte rör skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning. Partss. 40
23.konstellationen enskild mot skattemyndigheten är följaktligen inte exs. 40
24.klusivt förbehållen förvaltningsdomstolarna, även om denna partskons. 40
25.stellation framstår som betydligt vanligare förekommande i förvalts. 40
26.ningsdomstol än i allmän domstol.s. 40
27.En skillnad mellan det allmännas roll i ett tvistemål i förhållande tills. 40
28.i ett skattemål kan möjligen vara att det allmänna i tvistemålet företräs. 40
29.der ett enskilt intresse, medan det allmänna i skattemålet företräder atts. 40
30.allmänt intresse.92 I skattemålen kan intressemotsättningen avse ett ens. 40
31.Partsställning och partsintressen 41 skilt intresse i förhållande till ett allmänt intresse, medan tvistemålen av ser ett enskilt i förhållande till ett annat enskilt intresse.s. 41
32.I skattemål, där partsställningen är den enskilde mot det allmänna, är det karaktäristiska styrkeförhållandet att den enskilde yrkesmässigt inte arbetar med det slags processer skattemålet avser, medan företrädaren för det allmänna generellt gör det. Även här finns undantag, eftersom även skattetjänstemännen betalar skatt, och således kan uppträda som enskild part beträffande sin egen skatt, och det finns processförande om bud som är lika specialiserade som många skattetjänstemän.s. 41
33.I ett dispositivt tvistemål står det ofta den skattskyldige fritt att bryta förbindelserna med sin motpart efter avslutad tvist. Om exempelvis en affärsförbindelse resulterat i en tvist som slitits av domstol kan parterna ofta välja att avbryta affärsförbindelsen. I skattemål är situationen en annan. Så länge de enskilda uppbär inkomster, eller bedriver viss verk samhet som föranleder skattskyldighet, kommer de skattskyldiga att be finna sig i en relation med beskattnings-/skattemyndigheten. Detta beror på att det allmänna så att säga har ”monopol” på beskattningen och är en konsekvens av att skatterätten är offentligrättslig och tvingande. Lik nande situationer kan givetvis föreligga i tvistemål, om exempelvis en le verantör har monopolställning. Liksom beträffande den typiska parts ställningen i förvaltningsdomstol respektive allmän domstol är det såle des inte möjligt att fastslå att skattemål och dispositiva tvistemål alltid skiljer sig åt beträffande bundenheten vid motparten. Det kan endast konstateras att den enskilde generellt har svårare att bryta sina förbin delser med skattemyndigheten än med en affärspartner eller en annan motpart i ett dispositivt tvistemål.s. 41
34.Partsställningen vad beträffar vem som är part kan således variera i tvistemål, medan den i skattemål är en enskild mot det allmänna. Parts ställningen i skattemål, vad beträffar styrkeförhållandena mellan parter na kan också variera alltifrån att det allmänna till att den enskilde är markant starkare än sin motpart. Ett sätt för domstolen att i rättskraftshänseende hantera vem som är part och styrkeförhållandena mellan par terna är att använda sig av materiell processledning vad beträffar parter nas yrkanden och grunder. Förvaltningsprocessen torde lämna större ut rymme för domstolarna att använda sig av materiell processledning än vad den dispositiva tvistemålsprocessen gör,93 eftersom FPL är utformads. 41
35.42 Skatteprocessens särdrags. 42
36.utifrån att partsställningen är den enskilde mot det allmänna och att olis. 42
37.ka styrkeförhållanden råder mellan parterna.94 Förvaltningsdomstolars. 42
38.na uppmanas också i förarbetena till TL att tillämpa en kraftfull mates. 42
39.riell processledning vid identifikationen av saken, dvs. föremålet förs. 42
40.rättskraften, i skatteprocessen.95 Den materiella processledningen torde,s. 42
41.och bör enligt min uppfattning, i skattemål liksom i dispositiva tvistemåls. 42
42.variera beroende på parternas styrkeförhållanden.96 När den skattskyls. 42
43.dige har ett ombud kan det vara lämpligt för domstolarna att inta etts. 42
44.mer passivt förhållningssätt beträffande saken, i stället för att ägna sigs. 42
45.åt den i förarbetena föreslagna kraftfulla materiella processledningen.97s. 42
46.Det faktum att den enskilde inte kan göra sig av med sin motpart is. 42
47.skattemål men däremot har större möjlighet till detta i ett dispositivts. 42
48.tvistemål, torde inte vara av större betydelse från rättskraftsperspektiv.s. 42
49.Möjligen kan det dock, tillsammans med den ovan nämnda principens. 42
50.om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet, leda till atts. 42
51.samma skattskyldiga person får en större erfarenhet av samma slags pros. 42
52.cesser. Om en skattskyldig person årligen överklagar skattemyndighes. 42
53.tens periodisering av samma slags inkomster och denna person förstas. 42
54.gången utformar sin talan på ett sätt som inte är ändamålsenligt fråns. 42
55.rättskraftsperspektiv kan det tänkas att personen i fråga, kanske meds. 42
56.hjälp av ett ombud, utformar sin talan mer omsorgsfullt året därefter.s. 42
57.Denna konsekvens av det faktum att det är lättare att bli av med sin mots. 42
58.part i dispositiva tvistemål än i skattemål är dock troligen av mindres. 42
59.praktisk betydelse, bl.a. på grund av att domstolen troligen redan i dets. 42
60.första fallet med hjälp av materiell processledning haft möjlighet att föras. 42
61.den skattskyldige rätt.s. 42
62.Sammanfattning 43s. 43