eller svikligen

1.Det är en huvudregel att en underlåten eller försenad reklamation av konsumenten inte länder honom till skada, om näringsidkaren förfarit svikligen, i strid med tro och heder eller grovt vårdslöst och detta förfarande har samband med avtalsbrottet.685 Uttrycken för det klandervärda beteen­ det varierar något i de olika lagarna, men det kan bero på att lagarna härstammar från olika tid.686 I vissa fall har kretsen av de personer vilkas kvalificerat klandervärda beteende kan leda till att reklamationsskyldigheten faller bort utvidgats. Ett flertal av de reklamationsbestämmelser som jag behandlar här in­ nehåller regeln om att konsumenten inte behöver reklamera om näringsid­ karen förfarit grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder.687 688 1 de fall då det finns en regel om absolut reklamationsfrist i lagrummen ovan, kommer undantagsregeln att gälla för den likaså.689 I dansk rätt har undantagsregeln fått ett något annat innehåll än i finsk, svensk och norsk rätt. Detta beror på att man i Danmark ännu tillämpar den gamla köplagen och ordalydelsen i denna lag är så att säga grund­ mönstret. Undantagsregeln är olika beroende på om det är fråga om en relativ reklamationsfrist enligt kobeloven § 81 eller en absolut reklama­ tionsfrist enligt § 83. Om säljaren har handlat ”i strid med almindeligs. 62

2.253 htederlighed eller groft uagtsomt” kan han inte åberopa konsumentens underlåtna reklamation enligt §81. Undantagsregeln är densamma i loven om pakkerejser § 27.s. 63

3.När det gäller den absoluta reklamationsfristen på ett år i kobeloven § 83 är situationen en annan än i Sverige och Norge. Endast säljarens handlande mot allmän hederlighet leder till att konsumenten inte behöver reklamera inom ettårsfristen enligt § 83. Handlande mot allmän heder­ lighet innefattar även svek av näringsidkaren. Säljarens grova vårdslöshet påverkar således inte konsumentens reklamation vad gäller ettårsfristen.690s. 64

4.I FKN-praxis kan nämnas t.ex. att en begagnad vara sålts som ny, se FKN JÅs. 64

5.1997 6.2.7. där en stereoanläggning hade reparerats nio månader innan dens. 64

6.såldes till konsumenten som ny. FKN ansåg att förfarandet stred mot allmäns. 64

7.hederlighet. När föremålet för köpet är en fastighet eller om det är fråga om en konsu­ menttjänst anses det i dansk rätt — såsom redan påpekats — att kobelovens regler kan tillämpas analogt. Vid svek och grov vårdslöshet faller kravet på reklamation bort på samma sätt som enligt kobeloven § 53.691s. 64

8.Några undantag till reklamationsskyldigheten anges inte i KonsumenttjänstL 26 § st. 2, som ju gäller reklamation vid näringsidkarens dröjsmål, varför det är oklart om näringsidkarens handlande i strid med tro och heder påverkar skyldigheten att reklamera. Å andra sidan har man ju ansett att redan näringsidkarens vetskap om ett fel uppfyller kriterierna för näringsid­ karens handlande i strid med tro och heder.692 Dock kan vetskap om ett dröjsmål inte jämställas med vetskap om ett fel. Ett dröjsmål i sig behöver inte förringa näringsidkarens prestation värdemässigt sett och dröjsmålet kan bero på omständigheter som är oberoende av näringsidkaren. Detta torde vara förklaringen till varför något undantag inte införts i samband med regeln om reklamation vid näringsidkarens dröjsmål. Lika väl kan man emellertid sätta i fråga kravet på neutral reklamation i samband med att näringsidkaren slutfört tjänsten för sent. Han kan ju vänta sig att dröjsmå­ let leder till att konsumenten framställer anspråk med anledning av detta. Å andra sidan är det möjligt att näringsidkarens förfarande är kvalifice­ rat klandervärt på ett sådant sätt att det leder till ett dröjsmål.693 Borde inte konsumenten åtminstone då ha rätt att åberopa dröjsmålet oberoende av reklamationen? Min uppfattning är att det inte är skäligt att i en sådan situation kräva reklamation av konsumenten. Denna regel hittar vi ju i den norska avhendingsloven § 4-19, där näringsidkarens kvalificerat klander­ värda beteende även vid dröjsmål leder till att konsumenten inte behöver reklamera. I de transporträttsliga regelverken är det vanligt att undantagsregeln i fråga om transportörens klandervärda beteende är utformad på ett något annat sätt än i t.ex. köprätten. Enligt den finska lagen om vägbefordringsavtal 40a.3 §, den svenska lagen om inrikes vägtransport 40 § och den norska lov om vegfraktavtaler § 40 (1) faller reklamationsskyldigheten bort vid inrikestransporter, om fraktföraren eller någon som han svarar för694 har handlat grovt vårdslöst eller uppsåtligt. Det som skiljer regeln från den köprättsliga regeln är att ordet ”uppsåt” används i stället för ”i strid med tro och heder”.695 Valet av begreppen har här styrts av att dessa begrepp ingår i bl.a. CMR artikel 29 som hindrar transportören att åberopa ansvarsbegränsningar vid klandervärt beteende. CMR innehåller dock inte något motsvarande undantag i fråga om reglerna om reklamation. I fråga om den danska lagen, som ju gäller endast internationella transporter, anses därför att uppsåt eller grov vårdslöshet på transportörens sida påverkar reklamationen.696s. 64

9.Undantagsregeln i den finska JärnvägstransportL 33.2 § och den svens­ ka järnvägstrafiklagen 3:31 och 4:13 är utformad på samma sätt som i lagen om vägbefordringsavtal, dvs. uppsåt och grov vårdslöshet på fraktförarens sida befriar från reklamation.697 Om järnvägen både har känt till att den transporterade varan skadats och försöker hemlighålla detta för mottaga­ ren, har det ansetts vara klart att någon reklamation inte krävs. Förfarandet kan jämföras med svek.698 Enbart vetskap om skadan i sig skulle således inte räcka för att konsumenten inte behöver reklamera. En annan situation där konsumenten inte behöver reklamera torde vara den då det klandervärda förfarandet har orsakat skadan.s. 66

10.Av ordalydelsen i de lufttransporträttsliga reglerna att döma verkar omfattningen av transportörens klandervärda beteende som leder till att konsumenten inte behöver reklamera vara ännu mer begränsad än i de övriga transporträttsliga regelverken. Endast transportörens svikliga hand­ lande leder till att skyldigheten att reklamera faller bort. Likväl har i lagförarbeten och doktrin angetts att undantaget även omfattar uppsåt och grov vårdslöshet, vilka således jämställs med svek.699s. 66

11.Betraktar man åter sjörätten, saknas en motsvarande undantagsbestäm­ melse helt. Frågan behandlas inte i lagförarbeten och doktrin. Fram till 1975 års reform av sjölagen ingick en undantagsbestämmelse för svek och grovt vårdslöst förfarande i de nordiska sjölagarna 121 §. Rättsföljden av en underlåten reklamation var då förlust av möjligheten att åberopa avtals­ brottet. När rättsföljden i samband med inarbetandet av Haag-Visbyreglerna ändrades till en presumtion om felfrihet, slopades även undantags­ bestämmelsen. När en traditionell reklamationsregel åter infördes 1994 för dröjsmålets del, övervägdes inte ens möjligheten att ta in en undantags­ bestämmelse. Därför är frågan om man utan lagstöd och t.ex. genom analogi från de andra transporträttsliga lagarna trots allt kan anse att en underlåten reklamation inte länder den reklamerande till nackdel, om transportören förfarit svikligen, uppsåtligen eller i strid med tro och heder? Åtminstone när transportkunden är en konsument torde det vara motiverat att tolka de olika transporträttsliga lagarna på denna punkt på ett enhetligt sätt. Konsumenten skall kunna åberopa transportörens klandervärda förfa­ rande oberoende av vilket transportmedlet är. Om det således i ett enskilt fall där sjölagens reklamationsregel tillämpas kommer fram att transportö­ ren t.ex. förfarit grovt vårdslöst så att den transporterade varan skadats, har konsumenten i regel lyckats bevisa att varan skadades under transporten, varför den underlåtna reklamationen följaktligen saknar betydelse. Även i nordisk hyresrätt torde principen tillämpas att hyrestagaren är befriad från att reklamera pga. hyresgivarens grova vårdslöshet eller hand­ lande i strid med tro och heder, t.ex. om hyresgivaren med vetskap om att hyreslägenheten lider av en relevant brist upplåter hyreslägenheten åt hyrestagaren. Ovan ifrågasatte jag ju i avsnitt 6.4.4 om neutral reklamation kan krävas, om hyresgivaren får vetskap om en brist efter att upplåtelsen av lägenheten skett. Huvudregeln om att rätten till felpåföljder faller bort, om konsumenten helt låter bli att reklamera under hyrestiden700 har uppluckrats i KKN:s praxis. I fallet KKN 90/35/2007 var den hyrda stugan så dålig att den underlåtna reklamationen inte medförde förlust av hävningsrätten. Som en liten exkurs är det här på sin plats att behandla de allmänna regler om inverkan av den kontraktsbrytande partens kvalificerat klandervärda beteende som Christina Hultmark tycker sig kunna iaktta i det svenska material som hon studerat.701 Frågan är således hur — i mitt fall — näringsid­ karens grovt vårdslösa handlande eller handlande i strid med tro och heder skall påverka konsumentens skyldighet att reklamera. Enligt Hultmark kan en indelning göras i tre typiska situationer utgående från vilken konsumen­ tens vetskap om avtalsbrottet är. För det första har vi en sådan situation där konsumenten inte är medveten om avtalsbrottet, men reklamationstiden har börjat löpa, eftersom konsumenten borde ha märkt avtalsbrottet. I denna situation leder näringsidkarens kvalificerat klandervärda beteende till att konsumenten inte behöver reklamera för att ha rätt att åberopa avtalsbrottet. För det andra har vi den situationen att konsumenten blivit medveten om ett avtalsbrott som har orsakats av näringsidkarens kvali­ ficerat klandervärda beteende. Enligt Hultmark är dets. 66

12.”rimligt att kräva att den drabbade parten reklamerar så snart han blivits. 68

13.medveten om kontraktsbrottet”. Hon tycker sig finna en allmän trend i lagstiftningen att reklamationsreglerna är utformade så att det inte finns någon undantagsregel till reklamationsskyldigheten, om reklamationstiden börjar löpa vid den tidpunkt när den part som drabbats av ett avtalsbrott de facto upptäcker avtalsbrottet.702 Som en tredje situation utkristalliserar hon den ”medvetna, taktiska passi­ viteten” som kan leda till skadeståndsskyldighet vid underlåten rekla­ mation.s. 68

14.Jag har svårt att finna stöd i svensk lagstiftning för den indelning som Hultmark förfäktar. Oberoende av om reklamationsfristen börjar löpa vid den tidpunkt när konsumenten märkte eller borde ha märkt felet är hu­ vudregeln vid fel att näringsidkarens kvalificerat klandervärda beteende leder till att reklamationsskyldigheten faller bort. En längre tids passivitet kan i sin tur påverka konsumentens rätt att åberopa felet. Till denna fråga återkommer jag i avsnitt 6.9.5. Vid dröjsmål är situationen inte lika klar. Skadeståndsskyldighet vid underlåten reklamation då reklamationen fun­ gerar som rättsbevarande akt förekommer inte.s. 68

15.Frågan om vad som skall anses utgöra svek, handlande i strid med tro och heder eller grovt vårdslöst handlande har fått relativt liten uppmärk­ samhet i lagförarbeten och nordisk doktrin. Svek och handlande i strid med tro och heder har i svensk doktrin jämställts med varandra.703 Vetskap om ett avtalsbrott har ansetts uppfylla kriteriet för svek.704 Även om näringsid­ karen inte kan ha varit ovetande om de omständigheter som lett till avtalsbrottet befrias konsumenten från skyldigheten att reklamera. Ut­ trycket ”i strid med tro och heder” möjliggör att andra former av kvalifice­ rat klandervärda förfaranden på näringsidkarens sida kan befria konsu­ menten från skyldigheten att reklamera.705 I den finska KKN:s praxis är det vanligt att resenärens skyldighet att reklamera fallit bort vid näringsidkarens vetskap om felet utan att nämnden skulle ha konstaterat att researrangören förfarit svikligen.706 Dock torde det vara denna regel som legat som grund för avgörandet. I fallet KKN 88/35/3426 lämnade nämnden ett villkor obeaktat enligt vilket resenären skulle reklamera på resmålet. Motiveringen var att det skulle ha varit oskäligt att åberopa detta villkor, eftersom researrangören var medveten om felet. Se även KKN 89/35/2292 där två kvinnor logerades i ett enkelrum. Reklamationen skedde först sista dagen av resan. Researrangören kunde inte åberopa den sena reklamationen, eftersom nämnden ansåg att researrangören måste ha varit medveten om att inkvarteringen inte var avtalsenlig. Se även 90/ 35/622 och 90/35/2375. I många fall kan det dock vara svårt för konsumenten att bevisa att näringsidkaren faktiskt varit medveten om avtalsbrottet. För sådana fall kan det ofta vara nära till hands att anse att näringsidkarens förfarande har varit grovt vårdslöst. Bo von Eyben konstaterar i sin undersökning om begreppet ”grov vårdslöshet” att s.k. ”grovt vårdslöst borde-vetande” befriar motparten från att reklamera. Dock anser han att det är svårt att fastställa den nedre gränsen för vad som skall anses utgöra ett grovt vårdslöst förfarande.707s. 68

16.I svensk rätt har man ansett att det är tillräckligt att näringsidkaren t.ex. medvetet tagit en risk i samband med sin prestation för att detta förfarande skall anses vara grovt vårdslöst. Med stöd av det svenska HD-fallet NJA 1992 s. 130, där domstolen tog ställning till om fästandet av ett tak med för stort spikavstånd utgjorde grov vårdslöshet enligt de allmänna bestämmel­ serna för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72), är det likväl möjligt att anse att den grova vårdslösheten även kan grunda sig på ett oskickligt förfarande hos näringsidkaren.708s. 70

17.Såsom ovan redan framgick har grov vårdslöshet inom transporträtten förenats med uppsåt som omständigheter som befriar konsumenten från att reklamera. Vid tolkningen av dessa begrepp måste beaktas att samma begrepp ingår även på andra ställen i transportlagarna, t. ex. i L om vägbefordringsavtal 38 och 41 §, som dels hindrar fraktföraren att åberopa ansvarsbegränsningar, dels förlänger preskriptionstiden från ett till tre år. En utgångspunkt måste vara att dessa begrepp tolkas någorlunda enhetligt, om inte inom hela rättsområdet, så åtminstone inom en och samma lag. Bo von Eyben anser att begreppet i dansk transporträtt väl kan anses omfatta situationer där näringsidkarens förfarande utvisar en betydande risk för att den transporterade varan skadas eller kommer bort.709s. 70

18.I vissa fall är det inte endast näringsidkarens eget kvalificerat klandervärda beteende som leder till att konsumenten inte behöver reklamera. Ovan angav jag redan att regeln i vägtransporträtten och järnvägstransporträtten beaktar inte endast den kontraherande transportörens eget kvalificerat klandervärda beteende, utan även ett kvalificerat klandervärt beteende av någon som denne transportör svarar för leder till att konsumenten inte behöver reklamera.s. 70

19.Enligt den finska BostKL 4:20, 4:27.3 och 4:28.2 faller konsumentens skyldighet att reklamera bort också om andra personer på säljarens sida handlar grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder.710 Detsamma gäller även för undantagsregeln i den norska boligoppforingsloven §§ 30 (4) och 63 (2). Det kvalificerat klandervärda beteendet kan ligga dels hos närings­ idkaren själv, dels hos någon som näringsidkaren svarar för.711 En motsvarande utvidgning av personkretsen ingår även i den finska lagstiftningen om paketresor. Enligt PaketreseL 18.2 § faller resenärens reklamationsskyldighet bort antingen då researrangören själv eller då någon näringsidkare som researrangören anlitat för att fullgöra avtalet har handlat kvalificerat klandervärt. I fråga om det kvalificerat klandervärda beteendet skall en förmedlare med stöd av PaketreseL 5.2 § i regel likställas med researrangören.712 När det gäller kretsen av de personer vilkas kvalificerat klandervärda beteende enligt lagstiftningen om köp leder till att reklamationsskyldigheten faller bort, är det intressant att märka att personkretsen - förutom undantaget i den finska BostKL — begränsats till säljaren. Ar det så att ett kvalificerat klandervärt beteende av någon annan, t.ex. en förmedlare eller en underleverantör, inte befriar konsumenten från reklamationsskyldighet? Argument kan läggas fram både för och emot att konsumenten befrias från skyldigheten att reklamera. Ur konsumentens synvinkel är det inte av betydelse vem på säljarens sida som förfar t.ex. svikligen. Det är lika förkastligt om förmedlaren, en underleverantör eller säljaren själv förfarit kvalificerat klandervärt. Detta skulle tala för att konsumenten alltid befrias från reklamationsskyldigheten, om någon på säljarens sida förfarit kvalifi­ cerat klandervärt. Å andra sidan har säljaren samma intresse av att få en rättidig reklamation, om någon annan än han själv förfarit kvalificerat klandervärt, som när ingen förfarit klandervärt. Reklamationens funktion är ju att göra näringsidkaren medveten om att nyttigheten inte är avtalsenlig, och det är han ofta inte, om t.ex. förmedlaren upptäckt ett fel i varan och trots det förmedlat den till konsumenten.s. 70

20.I sista hand avgörs frågan utgående från en avvägning mellan näringsid­ karens och konsumentens intressen. Enligt min mening har dock lagstifta­ ren i vissa fall delvis tagit ställning till denna intresseavvägning till den del det har föreskrivits att även någon annan än näringsidkaren själv kan vara rätt mottagare av reklamationen. Som jag tidigare påpekat har lagstiftaren ansett att det råder en tillräckligt nära koppling mellan de personer som reklamationen med giltig verkan kan riktas till. Därför borde även ett kvalificerat klandervärt beteende av åtminstone alla de som med giltig verkan för näringsidkaren kan ta emot reklamationen, befria konsumenten från reklamationen. Att en ännu mer vidsträckt krets kan bli aktuell har lagstiftaren visat t.ex. i den finska PaketreseL och BostKL, där ett kvalifice­ rat klandervärt beteende hos en näringsidkare som anlitats för att fullgöra avtalet nog skall anses befria konsumenten från en reklamationsskyldighet, medan denna näringsidkare inte är rätt mottagare av en reklamation. Frågan är om inte regeln såsom den är utformad i den finska BostKL 4 kap. borde följas även enligt den finska KSL och KL till denna del.713 Min konklusion blir alltså att ett klandervärt beteende av både en förmedlare och en näringsidkare som konsumentens avtalspart anlitat för att fullgöra avtalet skall leda till att konsumenten befrias från att reklamera enligt KSL 5:16.2, 8:16.2 och 9:16.2 samt KL 33 §.s. 72

Konsumtionsnyttigheten medför fara för hälsa och egendom

1.De omständigheter som befriar konsumenten från att reklamera har utvid­ gats i en del av de konsumenträttsliga lagarna. En viktig utvidgning av undantagsregeln som befriar konsumenten från att reklamera, gäller de situationer där näringsidkarens prestation på något sätt är farlig för konsu­ mentens hälsa eller säkerhet. Personskador har redan tidigare stått i en särställning vad gäller reklamationsfrågan. En resenär som skadats behöver inte reklamera enligt de transporträttsliga reglerna.714 I KSL 5:16.2, 8:16.2 och 9:16.2 har undantagen utvidgats jämfört med regeln i KL 33 §. Förutom då näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder (KSL 5:16.2 och 9:16.2, 1 punkten), behåller konsumenten sin rätt att åberopa ett fel oberoende av om han reklamerat eller inte, om näringsidkarens prestation med avseende på dess egenskaper inte uppfyller de krav som uppställts i produktsäkerhetslagen (ProduktsäkerhetsL, 914/1986) eller i andra bestämmelser som meddelats till säkerhet för hälsa eller egendom (5:16.2 och 9:16.2, 2 punkten). Likaså faller skyldigheten att reklamera bort, om prestationen i övrigt är farlig för hälsa eller egendom (5:16.2 och 9:16.2, 3 punkten). Enligt propositionen är avsikten att utvidgningen skall förstås på samma sätt som i ProduktsäkerhetsL 4 §.715 Principiellt intressant är undantaget om att skyldigheten att reklamera faller bort om den köpta varan eller erhållna tjänsten är farlig för hälsa eller egendom. Tidigare har nämligen arten av avtalsbrottet inte haft någon betydelse för reklamationen enligt KSL.716 Såväl ett ringa avtalsbrott som ett fundamentalt sådant har krävt reklamation förutsatt att säljaren varit kvalificerat omedveten om detta. Enligt de lagrum som behandlats här kommer således frågan om skyldigheten att lämna neutral reklamation att bli beroende av hurdant felet är. För att förstå vad dessa undantag betyder måste det å ena sidan faststäl­ las vilka kraven på varornas och tjänsternas egenskaper är enligt ProduktsäkerhetsL och å andra sidan vilka de andra föreskrifterna är som meddelats till skydd för hälsa och egendom. För det tredje är det intressant att slå fast hur en vara eller tjänst annars kan vara farlig för hälsa och egendom. Enligt ProduktsäkerhetsL 3 § föreskrivs att en konsumtionsvara eller en konsumenttjänst inte får orsaka ”risk för konsumentens hälsa eller egen­ dom”. Här har man således uppställt en omsorgsplikt för näringsidkaren i och med att han är skyldig att se till att varan eller tjänsten som han tillhandahåller är tillräckligt säker med hänsyn till konsumentens hälsa och säkerhet. När näringsidkarens omsorgsplikt bedöms, måste beaktas att han är fackman inom sin bransch, varför aktsamhetskravet kan ställas relativt högt för honom.71' I ProduktsäkerhetsL 4 § definieras när konsumtionsva­ ran eller konsumenttjänsten orsakar sådan risk för hälsa och egendom som avses i 3 §. Den första situationen är den att en vara kan orsaka skada, förgiftning, sjukdom eller annan risk för hälsan till följd av att varan är behäftad med ett fel eller en brist i konstruktionen eller sammansättningen eller till följd av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om varan. Detsamma gäller för en tjänst. Hälsoriskerna kan gälla både den fysiska och psykiska hälsan hos en konsument.77 1187s. 72

2.Den 10 december 2001 t.ex. utfärdade konsumentverket en nyhetsbulletin oms. 74

3.ett test som utförts på 101 leksaker. I testet uppdagades åtta leksaker som hades. 74

4.allvarliga brister i säkerheten. I fråga om dessa leksaker angav konsumentverkets. 74

5.att verket förhandlar med importörerna och försäljarna om att dessa leksakers. 74

6.dras bort från marknaden. Samtidigt meddelade konsumentverket att de kon­s. 74

7.sumenter som köpt dessa leksaker kunde vända sig till säljaren och åberopa atts. 74

8.varan är felaktig.719 I ett sådant fall kan näringsidkaren således inte åberopas. 74

9.försummad reklamation, t.ex. om leksaken gått sönder pga. den farligt svagas. 74

10.konstruktionen. Den andra situationen är att det finns en risk för att varan kan orsaka skada på annan egendom till följd av att varan är behäftad med ett fel eller en brist i konstruktionen eller sammansättningen eller till följd av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om varan.720 Också här gäller detsamma för tjänster. I praktiken kommer konsumenten ofta att åberopa 2 punkten i KSL 5:16.2 efter att en myndighet pekat på bristerna i varans eller tjänstens säkerhet och konsumenten till följd av detta manats att åberopa fel i varan eller tjänsten. Likväl är det möjligt att en konsument självmant lägger fram bevisning om att en vara eller en tjänst har bristande säkerhet på så sätt som avses i t.ex. ProduktsäkerhetsL och också i ett sådant fall faller kravet på reklamation bort. De lagar och bestämmelser på lägre nivå som avses i 2 punkten i KSL 5:16.2 är omfattande. Förutom ProduktsäkerhetsL, som nämns i lagrum­ met, kan nämnas t.ex. livsmedelslagen och alla de normer på lägre nivå som getts med stöd av den, L om leksakers säkerhet (287/1997), F om uppgifter om konsumtionsvaror (97/1987), F om de högsta tillåtna mängderna formaldehyd i vissa textilprodukter (210/1988), tvättmedelsförordningen (211/1988), F om brandsäkerhetskrav för stoppade sittmöbler (743/1990), F om brandsäkerhetskrav för madrasser (57/1991), F om farliga livsmedelsimitationer (359/1991), kosmetikförordningen (189/1996) och F om förnödenheter som kommer i beröring med munnen (402/1996) samt ett flertal ministeriebeslut, dvs. numera ministerieförordningar. Alltid är det dock inte lätt att avgöra när en vara i sig eller en vara som används i samband med en tjänst är farlig pga. fel eller brister i konstruktio­ nen eller sammansättningen, dvs. till följd av tillverknings- eller planeringsfel, eller pga. att osann, vilseledande eller bristfällig information lämnats om varan eller tjänsten, dvs. till följd av informationsfel. Har det uppstått en skada, kan den bero antingen på att varan varit farlig såsom avses i ProduktsäkerhetsL 4 § eller på att varan använts på ett felaktigt sätt utan att varan eller instruktionerna i samband med den skulle ha varit felaktiga. En del varor är i sig farligare än andra varor, även när de används som sig bör, varför en produktskada inte alltid innebär att varan är felaktig.721 Av de reklamationsfall som jag funnit i KKN:s praxis har 2 punkten i KSL 5:16.2 åberopats i åtminstone ett fall. Dessutom har ett fall före­ kommit där nämnden ex officio ansett att konsumentens underlåtna rekla­ mation inte har länt denne till nackdel pga. att nämnden ansett att den felaktiga varan varit farlig.s. 74

11.KKN 96/37/1772. Köp av en oljekamin. Nämnden uttalade att kaminen tills. 76

12.sina egenskaper hade avvikit från konsumentens tidigare kamin och att in­s. 76

13.struktionerna om den var bristfälliga. Eftersom nämnden ansåg att kaminens. 76

14.var farlig för egendom, kunde undantagsregeln tillämpas och nämnden ansågs. 76

15.att konsumenten hade reklamerat i rätt tid. Intressant är här att notera atts. 76

16.nämnden således inte konstaterade att reklamationsskyldigheten helt föll borts. 76

17.pga. att kaminen var farlig, utan lät farligheten inverka på vad som skulle ansess. 76

18.utgöra skälig tid för reklamationen. Dock kan det här vara fråga om en olyckligs. 76

19.formulering av nämndens beslut.s. 76

20.I plenumfallet KKN 99/32/186 var termostaten i en gasspis behäftad meds. 76

21.fel. Konsumenten hade 1993 märkt felet, som ledde till att ugnen kundes. 76

22.stängas av endast genom att ugnsluckan öppnades och ugnen avkyldes på dets. 76

23.sättet. Först 1998 kunde felet avhjälpas genom att en ny termostat sattes in is. 76

24.spisen. Nämnden uttalade att ugnen var behäftad med ett fel som gjorde atts. 76

25.den var farlig för hälsa och egendom, varför felet kunde åberopas även efter dens. 76

26.skäliga reklamationstiden. Förvånande nog kom nämnden — efter att has. 76

27.redogjort för reklamationsfrågan — till att varan inte var behäftad med någots. 76

28.tillverkningsfel. Enligt 3 punkten i KSL 5:16.2 har undantagen till skyldigheten att rekla­ mera utökats med de situationer då varan eller tjänsten annars är farlig för hälsa och egendom. Med detta torde avses dels då varan eller tjänsten i ett enskilt fall blivit farlig pga. det fel som den är behäftad med, dels då varan är felaktig pga. ett konstruktionsfel eller tjänsten är behäftad med ett systematiskt fel oberoende av om varan eller tjänsten står i strid med produktsäkerhetslagstiftningen. Bestämmelsens funktion är att komplette­ ra 2 punkten i KSL 5:16.2.s. 76

29.På samma sätt som i KSL 5:16.2 kan köparen av en bostad enligt BostKL 4:20722 åberopa ett fel utan hänsyn till när reklamationen skett, om bostadens egenskaper inte fyller de krav som i bestämmelser och föreskrif­ ter uppställts till skydd för hälsa eller egendom eller om bostadens egenska­ per i övrigt medför fara för hälsa eller egendom.s. 76

30.I den svenska KonsumentKL 24 § har kretsen av undantag utvidgats på samma sätt så att, förutom säljarens grova vårdslöshet och handlande i strid med tro och heder, också varans farliga egenskaper leder till att kravet pås. 76

31.266 reklamation faller bort. I KonsumentKL 18 § regleras närmare när det är fråga om en farlig vara. Här avses bl.a. varor som säljs i strid med produkt­ säkerhetslagen (1988:1604), men också varor som i strid med marknads­ föringslagen (1995:450) är ”uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål” eller i övrigt är så bristfälliga att användningen av dem ”medför påtaglig fara för liv eller hälsa”. I det sistnämnda fallet är det fråga om en objektiv bedömning av varan i fråga.723 Det mest inskränkta lagrummet ingår i den danska produktsikkerhedsloven (Ibkg nr 752 av 15.8.1996), där det i § 12 stk. 3 föreskrivs att konsumenten inte behöver reklamera enligt kobeloven § 83 i ett sådant fall där ett påbud enligt produktsikkerhedsloven § 12 stk. 1 utfärdats om att dra tillbaka eller förstöra en produkt.724 Bestämmelsen är således mer begränsad än i finsk och svensk rätt, eftersom bortfallet av skyldigheten att reklamera inträder i dansk rätt först när en myndighet har reagerat genom att utfärda ett påbud. Dock är det möjligt att man enligt allmänna princi­ per om näringsidkarens skyldighet att se till att varan inte medför avsevärd risk för personskada kan utvidga undantaget så att konsumenten också i andra situationer än de som nämns i produktsikkerhedsloven kan åberopa att den absoluta reklamationsfristen faller bort.725 Andra lagrum finns inte där en undantagsregel till skyldigheten att reklamera skulle ingå. Det är därför svårt att för norsk rätts del avgöra hur en varas farliga egenskaper inverkar på reklamationen. Likväl är det möjligt att de finska, svenska och danska lagrummen är de första tecknen på en ny lagregel som håller på att växa fram i nordisk rätt. Ofta är det i situationer med farliga varor och tjänster möjligt att låta bristen i säkerheten konstituera att näringsidkaren varit åtminstone grovt vårdslös. En uttrycklig regel gör det emellertid lättare att regeln får genomslagskraft i just de situationer som den är avsedd för, eftersom det inte alltid är lätt ens för en jurist att utan större efterforskningar slå fast om avyttrandet av en farlig produkt kan anses utgöra grov vårdslöshet hos näringsidkaren. Bland annat i den svenska KonsumenttjänstL skulle en motsvarande regel väl passa in i och med att regeln inte är ett helt främman­ de element i svensk rätt.s. 76

Näringsidkaren har underlåtit att upplysa konsumenten om