spärregeln i SkL

1.Om den skadelidande inte kan peka på ett ovan avsett samband mellan sin ekonomiska skada och annans sakskada (eller personskada) är det fråga om ett tredjemansintresse i form av en ren förmögenhetsskada. Förutsättningarna för att erhålla ersättning för sådan skada är begränsade. Enligt den s.k. spär­ regeln i SkL 5 kap. 1 § kan ren förmögenhetsskada endast ersättas om skadan har »förorsakats genom straffbelagd handling eller vid myndighetsutövning 1985 AMC 1521 (5th Cir. 1985) ansågs fritidsfiskare ha rätt till ersättning. 206 Se närmare nedan kap. 7.3.4.2. vid not 300. 207 Se härvid särskilt de nedan kap. 7.5.2.2. refererade HD 1998:34 och HD 1990:143, samt NJA 1995 s. 249 och RG 1979 s. 715 (Frostating Lagmannsret).s. 90

2.245 eller om det i andra fall föreligger synnerligen vägande skäl». Den motsva­ rande svenska regeln i SvSkL 2 kap. 2 § nämner brottslig gärning som enda ersättningsförutsättning. Av SvSkL 3 kap. 2 § framgår dock att även här en ren förmögenhetsskada kan ersättas om skadan har vållats vid myndighets­ utövning (jfr 3 § om felaktiga upplysningar och råd). SvskL 2 kap. 2 § får härtill »lika litet som övriga bestämmelser i... [SvSkL] läggas till grund för motsatsslut»208 — ren förmögenhetsskada kan in casu ersättas också i andra situationer.209 Hos oss innehöll förslaget till SkL ursprungligen ingen hänvis­ ning till »synnerligen vägande skäl» som grund för ersättande av ren förmö­ genhetsskada; skrivningen tillkom under riksdagsbehandlingen av lagförslag­ et. Detta med hänvisning till att man i rättspraxis tidigare utdömt skadestånd för ren förmögenhetsskada även i vissa fall där skadan inte förorsakats vare sig genom straffbelagd handling eller vid myndighetsutövning.210s. 90

3.I det följande skall — utan anspråk på redogörelse i detalj — sägas något om ersättningsförutsättningama utgående från SkL 5 kap. 1 §.s. 91

4.(i) Straffbelagd handling. Med straffbelagd handling menas enligt motiven till SkL211 framförallt sådana brott som bedrägeri,212 förfalskning,213 ocker214 och konkursbrott.215 Någon begränsning till dylika brott existerar dock givet­ vis inte; alla straffbelagda handlingar faller i princip inom tillämpningsområ­ det för SkL 5 kap. 1 §.216 Uppräkningen av brott i strafflagen 11-51 kap. blirs. 91

5.208 Prop. 1972:5 s. 568.s. 91

6.209 Se Kleineman s. 136 ff., 249 ff., 417 ff. Jfr t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 67 ff.s. 91

7.210 De olika skedena i tillkomsthistorien för spärregeln i SkL 5 kap. 1 § beskrivs av exempelvis Routamo, LM 1985 s. 74 ff., särskilt s. 78 ff., Ylöstalo, LM 1975 s. 238 ff.s. 91

8.211 Se Reg.prop. \973AS7 s. 23.s. 91

9.212 I t.ex. HD 1966 II 132 ersättes ren förmögenhetsskada orsakad genom försäkrings­ bedrägeri. Se även t.ex. HD 1997:208 där svarandena utan avsikt att betala hade beställt hemelektronik som de genast sålt vidare, samt t.ex. HD 1998:149. Jfr t.ex. NJA 1994 s. 709 där ett försäkringsbolags utredningskostnader pga bedräglig skadeanmälan ersattes.s. 91

10.213 Se t.ex. HD 1953 II 49 där en en kassörska i en bank genom förfalskning och för­ snillning hade orsakat banken ekonomisk skada. Jfr även situationen i t.ex. HD 1939II94.s. 91

11.214 Jfr situationen i t.ex. NJA 1916 s. 329 (svikligt förledande).s. 91

12.215 I t.ex. HD 1956 II 22 ogillades talan om ersättande av ren förmögenhetsskada pga kunkursbrott då skadan inte direkt härlett sig av brottet. Jfr HD 1988:95 (nedan not 219).s. 91

13.216 Utöver de ovan nämnda brotten kan från rättspraxis om ersättande av ren förmögen­ hetsskada orsakad genom straffbelagd handling nämnas t.ex. följande fall: HD 1980 II 131 (flygplanskapning; kostnaderna för det offentligas försiktighetsåtgärder med anledning av kapningen ersattes), HD 1982 II 177 (avfyring av nödraket utan orsak; staten erhöll skade­ stånd för efterspaningskostnader), HD 1999:121 (okynnesbrandalarm; stadens yrkande på ersättning för fasta lönekostnader för brandmännen förkastades eftersom dessa inte stod 246 därför också en katalog över skadeståndsgrundande handlingar.217 Bestämmel­ sen i SkL 5 kap. 1 § tar vidare fasta på straffbelagda handlingnar in abstracto. Den skadelidande bör bevisa att straffbar handling föreligger, men skadestånd kan utdömas trots att straff inte utdöms, t.ex. på grund av att brottet är preskri­ berat eller att skadegöraren är minderårig.218s. 91

14.I t.ex. HD 1998:82 hade A sålt sitt bolags lönsamma del till ett annat bolag förs. 92

15.gängse pris. Med köpeskillingen betalades det öppna bolagets skuld till banken.s. 92

16.Bolaget försattes senare i konkurs som förföll pga bristande tillgångar. Det meds. 92

17.anledning av köpet förda åtalet för oredlighet som gäldenär förkastades men ens. 92

18.borgenärs skadeståndstalan grundad på gynnande av borgenär — vilket var preskri­s. 92

19.berat som brott — bifölls. (Jfr även om SkL 5 kap. 6 § t.ex. HD 1997:82.) Självfallet måste även ett kausalsamband föreligga mellan den straffbelagda handlingen och skadan.219 En förutsättning för ersättande av skadan är vidare att skadan faller inom den överträdda normens syfte; skadan bör drabba just ett sådant intresse som ifrågavarande straffstadgande avser att skydda.220s. 92

20.I t.ex. HD 1957 II 41 hade A sålt en vara till B som de båda haft skälig anlednings. 92

21.att misstänka var insmugglad. B hade som betalning för varan i bedräglig avsikts. 92

22.givit A en check som saknade täckning. B, som på grund av sitt förfarande dömdess. 92

23.till straff för bedrägeri, ålades inte att till A erlägga checkens belopp. — Syftet meds. 92

24.bedrägeristadgandet var uppenbart inte att skydda A som också gjorde sig skyldigs. 92

25.till straffbelagd handling då han sålde den insmugglade varan. (ii) Myndighetsutövning. I fråga om privaträttslig verksamhet har staten, kom­ muner och övriga offentliga samfund ett likadant ansvar som övriga personer. i samband med brandalarmet); jfr t.ex. HD 1992:131 (mordbrand). 217 Jfr t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 68. 218 Se även Reg.prop. 1973:187 s. 23 samt t.ex. Hemmo, Sopimus s. 65, Lappalainen, bl.a. s. 477 ff, Routamo & Ståhlberg s. 233, Wetterstein, Compensation s. 34. Jfr även för svensk rätts del t.ex. Kleineman s. 206 ff. med hänvisningar till rättspraxis. 219 Se även t.ex. HD 1956 II 22 (ovan not 215) samt HD 1988:95: En borgenär yrkade av den som dömts för konkursbrott skadestånd då han inte hade fått betalning för sin for­ dran. Yrkandet förkastades eftersom avsaknaden av medel inte hade varit en följd av konkursbrottet. Se även t.ex. HD 1956 II 59 där en person som stulit en vara, men som inte deltagit i försäljningen av den stulna varan, inte ansågs skyldig att ersätta den förlust köpa­ ren av varan lidit genom att han utan lösen nödgats återlämna varan till dess ägare, samt HD 1995:120 där vissa kostnader ansågs ha förorsakats av förebyggande skyddsåtgärder och inte direkt av brottet (stöld), varför yrkandet om ersättning för kostnaderna förkasta­ des. Jfr även t.ex. HD 1999:121 samt HD 1992:131 (ovan i not 216). I t.ex. HD 1999:105 ansågs åter en kreditförlust om 9 miljoner mark inte stå i samband med tjänstebrott av de som beviljat krediten med överskridande av sina kreditgivningsbefogenheter. 220 Se Prop. 1972:5 s. 313 f. samt härtill t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 68 f, Hem­ mo, Sopimus s. 66, Saxén, Skadeståndsrätt s. 73, Wetterstein, Compensation s. 34 f. Jfr överträdelse av en norm inom culpabedömningen; se Saxén, a.a. s. 15 ff, särskilt s. 21 ff.s. 92

26.247 Särskilda bestämmelser gäller emellertid om skadan har tillfogats av offentligt samfund genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning221 (se SkL 3 kap. 2-5 och 7 §). Enligt spärregeln kan då också ren förmögenhetsskada ersättas. Som skäl för denna lösning kan inte minst anföras, att det vid fel eller försummelser i samband med myndighetsutövning ofta är fråga om just ren förmögenhetsskada.222 1 litteraturen har man också betonat kvasikontraktuella aspekter. 223 Skadeståndsansvaret vid myndighetsutövning begränsas dock hos oss av den s.k. standardregeln (3 kap. 2 § 2 mom.)224 och av den s.k. passivitetsregeln (3 kap. 4 §).225 1 Sverige upphävdes motsvarande regler i SvSkL (3 kap. 3-4 §) genom lagändring år 1989.226 En motsvarande revidering av SkL kan motiveras.227s. 92

27.Ren förmögenhetsskada förorsakad vid myndighetsutövning har i nyare finsks. 93

28.rättspraxis ersatts i t.ex. följande fall:228 HD 2001:93: Förälders inkomstförlust dås. 93

29.kommun försummat sin lagstadgade skyldighet att anordna dagvårdplats för barns. 93

30.under skolåldern. HD 1997:141: Inkomstförlust för långtidsarbetslös då kommuns. 93

31.försummat sin lagstadgade skyldighet att ordna möjlighet till arbete under sexs. 93

32.månader för långtidsarbetslösa. HD 1996:78: Lägre lön och pension för en persons. 93

33.221 Se om gränsdragningen mellan av offentliga samfund bedriven privaträttslig verk­ samhet och myndighetsutövning t.ex. Routamo & Ståhlberg s. 176 ff. med rikliga hänvis­ ningar till rättspraxis, Arti s. 146 ff., Kukkonen s. 315 ff., Saxén, Skadeståndsrätt s. 261 ff. Jfr även om svensk rätt t.ex. Bengtsson, Myndighetsutövning I s. 66 ff., idem, Allmännas s. 38 ff., 47 ff, Hellner, Skadeståndsrätt s. 446 ff. Se även distinktionen i SvSkL 3 kap.s. 93

34.222 Jfr ovan kap. 7.3.1. vid not 151-154.s. 93

35.223 Se t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 263, Wetterstein, Compensation s. 36.s. 93

36.224 Vid myndighetsutövning är det för ett ansvarsåläggande inte tillräckligt att fel eller försummelse har skett. Enligt SkL 3 kap. 2 § 2 mom. bör dessutom de krav ha blivit åsido­ satta »som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgö­ randet av åtgärden eller uppgiften». Standardregeln motiverades med att varje avvikelse från oklanderligt förfarande inte bör leda till skadestånd eftersom myndigheterna utövar sin verksamhet i allmänt intresse och då dessa inte kan vägra att handlägga på dem ankom­ mande ärenden för den skull att det finns risk för fel. Se Reg.prop. 1973:187 s. 17 f. Se även t.ex. Kukkonen s. 423 ff. samt Saxén, Skadeståndsrätt s. 263 ff.s. 93

37.225 Om den som lidit skada utan giltig anledning underlåtit att söka ändring i beslutet har han enligt SkL 3 kap. 4 § inte rätt till ersättning för den skada som han genom att söka ändring skulle ha kannat undvika.s. 93

38.226 L 1989:926. Se närmare härom t.ex Bengtsson, Allmännas.s. 93

39.227 T.ex. Kukkonen s. 520 konkluderar att standardregeln i SkL kunde upphävas som överflödig. Det finns inget rättsfall där HD skulle ha begränsat ansvaret med åberopande av regeln. Passivitetsregeln kunde åter upphävas som överflödig i förhållande till vad som kunde följa redan av den allmänna medvållanderegeln. Jfr om den svenska lagändringen t.ex. Bengtsson, Allmännas s. 108 ff, Hellner, Skadeståndsrätt s. 458.s. 93

40.228 Se även de rikliga rättsfallshänvisningama av Routamo & Ståhlberg s. 178 ff. 248s. 93

41.då en läronstalt försummat sin skyldighet att överföra personen till en rektorstjänt.s. 94

42.HD 1993:75 och 76: Ökad räntekostnad för en gäldenär då exekutiv auktion upp­s. 94

43.hävts pga fel i kungörelsen och fördelningen av köpeskillingen därför uppskjöts. Huvudregeln att endast den som lider den direkta skadan har rätt till ersättning gäller även nu och »torde inte bedömas så mycket annorlunda här än utanför myndighetutövningens område».229 Vid myndighetsutövning kan dock oftare än eljest uppstå frågor om huruvida skadan faller inom »normskyddet».230s. 94

44.Normskyddsläran har här bl.a. diskuterats i anslutning till besvär. Har tredjemans. 94

45.på annan grund än actio popularis rätt att anföra besvär, kan man ibland anse atts. 94

46.beslutet så nära berör honom att han också har rätt till skadestånd.231 I rättspraxiss. 94

47.har frågan aktualiserats i samband med t.ex. byggnadstillstånd. Eftersom tvångets. 94

48.att söka byggnadstillstånd avser att skydda grannar, har dessa både besvärsrätt ochs. 94

49.rätt till skadestånd för den skada de lidit pga felaktigt tillstånd. Se t.ex. HD 1998:9.s. 94

50.Också i t.ex. HD 1997:49 var det fråga om normskyddsläran: Underrättens. 94

51.hade underlåtit att övervaka att bouppteckning förättades och att boupptäcknings-s. 94

52.instrumentet inlämnades inom stadgad frist. En arvinge krävde skadestånd avs. 94

53.staten med åberopande av att han härigenom inte fått kännedom om arvlåtarens döds. 94

54.och därför inte bevakat sin rätt till arv. Talan ogillades då syftet med domstolenss. 94

55.övervakningsplikt inte var att arvinge skulle få kännedom om arvlåtarens död. (iii) Synnerligen vägande skäl. I litteraturen har man ofta hänvisat till utgångs­ punkten i SkL 2 kap. 1 § — att skadan skall ersättas såvida annat inte följer av SkL — som skäl för en extensiv tolkning av »synnerligen vägande skäl».232 Vidare har man ansett att denna skrivning möjliggör analogier till särreglerat ansvar för ren förmögenhetsskada.233 Också t.ex. graden av klanderbarhet i det skadegörande beteendet och kvasikontraktuella aspekter anses kunna beaktas inom ramen för helhetsbedömningen.234 Som exempel på tillämpningssituationer har man bl.a. nämnt skada orsakad genom felaktiga uppgifter, otillbörligt förfarande i näringsverksamhet eller chikan.235 På basen av rättspraxis kan 229 Bengtsson, Allmännas s. 126. T.ex. Saxén, Tillägg s. 397 nämner som exempel att en arbetsgivare inte får ersättning för den skada som han lider till följd av att arbetstagares körkort felaktigt indragits. Jfr även Wetterstein, Compensation s. 37. 230 Se även t.ex. Bengtsson, Myndighetsutövning I, bl.a. s. 361 ff., idem, Allmännas s. 126 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 446, 450 ff., Routamo & Ståhlberg s. 181. 231 Se t.ex. Saxén, Tillägg s. 397, Bengtsson, Myndighetsutövning I s. 361 ff. 232 Se särskilt Routamo, LM 1985 s. 74 ff. med anledning av de olika uppfattningarna om HD 1983 II 187 (nedan vid not 237) av densamma i DL 1984 s. 287 ff, Bruun i LM 1984 s. 872 ff. och Klami i DL 1984 s. 169 ff. 233 Se t.ex. Routamo & Ståhlberg s. 236. Se ovan kap. 7.3.1. vid not 151-154 om sär­ reglerat ansvar för ren förmögenhetsskada. 234 Se t.ex. Hemmo, Sopimus s. 71 ff., Routamo & Ståhlberg s. 235 f., Saxén, Skade­ ståndsrätt s. 73 ff, Wetterstein, Compensation s. 38, Ylöstalo, LM 1975 s. 242. 235 Se t.ex. Ylöstalo, LM 1975 s. 238 ff, Saxén, Skadeståndsrätt s. 73 ff.s. 94

56.249 följande iakttagelser göras.s. 94

57.Felaktig eller vilseledande information kan utgöra ett synerligen vägande skäl. Här får man dock liksom i avtalsförhållanden förutsätta att informationen har varit ägnad att väcka en befogad tillit™s. 95

58.HD 1991:79: En redaktör vid en tidning hade utarbetat en artikel i en form som på­s. 95

59.minde om ett produkttest. I artikeln hade han redogjort för sin och en annans. 95

60.persons åsikter om fem olika tillverkares barnvagnar. Artikeln hade publicerats is. 95

61.en tidning med stor spridning och den hade utgjort en synlig del av den helhet is. 95

62.tidningen där barnvagnar hade behandlats. Artikeln hade bibringat läsaren uppfatt­s. 95

63.ningen att den var en opartisk jämförelse, och den hade varit ägnad att ge en vil­s. 95

64.seledande bild av den barnvagn som kärande importerade. Kärandes rena förmö-s. 95

65.genhetsskada ersattes på basis av synnerligen vägande skäl. — Ett ansvar kan härs. 95

66.även motiveras med att beteendet stred mot god sed.s. 95

67.HD 1999:33 och HD 1999:32: Sedan ett varvsbolag råkat i betalningssvå-s. 95

68.righeter hade dess ägare, finansiär och staten avtalat om bolagets finansiering.s. 95

69.Handels- och industriministeriet (HIM) lämnade till offentligheten ett meddelandes. 95

70.om avtalets tillkomst och i statsrådets lokaliteter anordnades ett infomationstillfälles. 95

71.där HIM och dess kanslichef uttalade sig och meddelade, att finansieringen avs. 95

72.bolagets fartygsbeställningar och byggen var tryggade. Förlitande sig på detta hades. 95

73.varvets underleverantörer återupptagit sina leveranser och med hänvisning tills. 95

74.finansieringsavtalet hade HIM:s kanslichef— som också var styrelseordförandes. 95

75.i bolagets styrelse — uppmanat en fartygsbeställare att betala en prisrat. Till följds. 95

76.av bolagets konkurs gick denna prisrat förlorad och underleverantörernas leverans­s. 95

77.er blev delvis obetalda. Skadorna ansågs inte ha uppstått vid utövandet av offentligs. 95

78.myndighet, men staten ålades skadeståndsansvar. (Jfr regeln i SvSkL 3 kap. 3 §.)s. 95

79.Jfr t.ex. HD 1990:26 där ett försäkringsombud vid ingående av försäkrings­s. 95

80.avtal givit en felaktig tolkning av försäkringsvillkoren. Som följd härav förelåg intes. 95

81.försäkringstäckning då växter i kärandes handelsträdgård skadats. Ett i SkL 5 kap.s. 95

82.1 § avsett synnerligen vägande skäl för ersättande av utebliven försäkringsersätt­s. 95

83.ning förelåg. — HovR och en minoritet i HD ansåg att fråga var om sakskada. Otillbörligt förfarande i näringsverksamhet konstituerar inte i sig ett synner­ ligen vägande skäl. Särskilda omständigheter (graden av otillbörlighet, kvasikontraktuella aspekter, etc.) kan dock motivera ett ansvarsåläggande:s. 95

84.I HD 1991:32 hade ett kommanditbolag A importerat ett spel som kränkte bolagets. 95

85.B:s år 1982 förvärvade upphovsrätt till spelet. A ansågs ha gjort sig skyldig tills. 95

86.otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. A och dess ansvariga bolagsmän åladess. 95

87.emellertid inte att betala ersättning för den ekonomiska skada (skäligen uppskattads. 95

88.till 10 000 mark) som förfarandet hade förorsakat, eftersom det inte förelåg i SkLs. 95

89.5 kap. 1 § avsedda synnerligen vägande skäl.s. 95

90.I t.ex. HD 1997:181 hade däremot näringsidkaren A genom avtal ingångnas. 95

91.med bolagen X och Y till bolagen överlåtit rätten att ekonomiskt utnyttja etts. 95

92.utbildningsprogram avseende läskunnighet, till vars idegivning och produktion hans. 95

93.hade bidragit på ett avgörande sätt. I avtalet hade överenskommits bland annat oms. 95

94.de ersättningar som skulle betalas åt A med anledning av nyttjandet. Sedan bolagens. 95

95.X och Y — vari B innehade bestämmande ställning — hade försatts i konkurs hades. 95

96.bolaget Z, i vilket B likaså innehade bestämmande ställning, vederlagsfritt fortsatts. 95

97.236 Se härom t.ex. Sandvik s. 68 ff. jämte vidare hänvisningar. 250s. 95

98.utnyttjandet av ifrågavarande utbildningsprogram. Bolaget Z ansågs i sin närings­s. 96

99.verksamhet ha använt otillbörligt förfarande i förhållande till A. Synnerligens. 96

100.vägande skäl ansågs föreligga för att den A åsamkade skadan skulle ersättas. Vid blockad har synnerligen vägande skäl inte ansetts föreligga om blockaden inte varit olaglig, diskriminerande eller eljest osaklig. I övrigt förefaller syn­ nerligen vägande skäl kunna föreligga. Men här torde å andra sidan även gäl­ la, att handlandet hos den som utsatts för blockaden bedöms strängt:s. 96

101.HD 1999:39.- En fackorganisation hade för att bevaka medlemmarnas intressen ut­s. 96

102.lyst en inköpsblockad som inte hade varit diskriminerande eller annars osaklig. Is. 96

103.samband med blockaden hade inte använts olagliga eller osakliga metoder. Dås. 96

104.tillvägagångssättet inte ansågs strida mot lag eller god sed, förelåg inte skäl atts. 96

105.ålägga organisationen skyldighet att ersätta den skada som blockaden förorsakat.s. 96

106.HD 1983 II 187: Sedan en affärsidkare (AG) uppsagt en arbetstagares (AT)s. 96

107.arbetsavtal hade den fackliga lokalorganisationen genom tidningsannonser verk­s. 96

108.ställt en inköpsbojkott mot AG:s affärer. Bojkotten hade stötts av en fackavdelnings. 96

109.som hade delat ut meddelanden till familjer och vissa arbetsplatser. Avsikten meds. 96

110.blockaden hade varit att utöva påtryckning på AG, vilken vid uppsägningsförhand-s. 96

111.lingama hade gått med på att till AT betala en viss av denna krävd ersättning.s. 96

112.Lokalorganisationen hade handlat i strid med god sed genom att med kollektivas. 96

113.åtgärder på på detta vis blanda sig i en tvist mellan AG och AT — med avseendes. 96

114.på vilken AT haft till sitt förfogande i lag stadgade rättsliga medel — och genoms. 96

115.att försvåra AG:s näringsverksamhet. Emedan även AG å sin sida hade förfarits. 96

116.klandervärt då han hade sagt upp AT förelog emellertid inte synnerligen vägandes. 96

117.skäl för ersättande av den ekonomiska skada som inköpsblockaden hade orsakats. 96

118.AG.237 2 —38 Man märker att inte ens ett jämkat skadestånd utdömdes. Genom fel vid fullgörande av ett uppdrag kan skada uppkomma för även annan än uppdragsgivaren. Ett synnerligen vägande skäl för ersättande av skadan kan ibland föreligga. Här får man till synes beakta inte minst den sakkunskap och omsorgsfullhet som skäligen kan krävas av uppdragstagaren:s. 96

119.I t.ex. HD 1992:44 ansågs en advokat genom vållande ha förorsakat en arvinges. 96

120.skada då han på grund av ett testamente, som senare förklarades ogiltigt, hades. 96

121.biträtt vid försäljningen av egendomen som hörde till boet utan att ta reda på oms. 96

122.testamentet hade vunnit laga kraft. Synnerligen vägande skäl ansågs föreligga förs. 96

123.ersättande av arvingens rena förmögenhetsskada. — I domskälen betonade HD atts. 96

124.advokater har en särskild omsorgsplikt och att advokaten ensidigt hade beaktats. 96

125.endast sin huvudmans intressen trots att bouppteckningsinstrumentet indikerade atts. 96

126.agerandet kunde komma att kränka annans arvsrätt.235 Framtida rättspraxis kan ytterligare precisera och utvidga tolkningen.239 Det 237 Fallet har väckt stor uppmärksamhet. Se ovan i not 232 anförda arbeten. 238 Jfr t.ex. om revisors ansvar enligt revisionslagen (936/1994) 44 §. 239 Exempelvis Ståhlberg & Routamo s. 236 antar med hänvisning till minoriteten i HD 1997:36 att i framtiden brott mot betydande rättsliga principer kan komma att godtas som synnerligen vägande skäl. Minoriteten (två JR) ansåg i detta fall att brott mot den lagstadgade jämställdheten mellan kvinnor och män (L 609/1986) utgjorde ett synnerligens. 96

127.251 kan slutligen konstateras att många av de ovan nämnda situationerna är sådana som också i utländsk rätt har ansetts kunna medföra skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada, men skillnaderna blir i många fall stora.240s. 96

Ren förmögenhetsskada och miljöskadeansvaret

1.7.3.4.1. Ansvarsutformningen i MskL Enligt MskL 5 § 1 mom. gäller att också »en ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada skall ersättas, om skadan inte är ringa». Till skillnad från SkL 5 kap. 1 § är m.a.o. utgångspunkten här, att ren förmögenhetsskada kan ersättas utan att man behöver lägga vikt vid det sätt på vilket skadan har förorsakats. Som motvikt krävs dock att skadan överskri­ der den tröskel som ligger i kravet på att skadan inte är ringa. Enligt MskL 5 § 1 mom. gäller dock vidare, att skador som har orsakats genom brott alltid skall ersättas (jfr 4 § 2 mom. beträffande toleransrekvisitet241). Här återser man således den från SkL 5 kap. 1 § kända kopplingen mellan skadestånd för ren förmögenhetsskada och straff. MskL 5 § 1 mom. får till denna del även tolkas i överensstämmelse med straffbelagd handling enligt SkL 5 kap. 1 §.242s. 97

2.Vid utformningen av MskL 5 § 1 mom. förefaller man närmast ha utnyttjat SvMskL (MB 32 kap.) 1 § 2 st. som en modellösning. Och från rättsjämförande synpunkt ter sig MskL och MB 32 kap. på denna punkt lika originella som de finska och svenska skadeståndslagarnas spärregler sägs vara243 — i övrig nordisk miljöskaderätt liksom i utomnordiska system följer ansvaret andra förutsättningar.244s. 97

3.Principen att en ren förmögenhetsskada som är endast ringa som huvudreg­ el inte ersätts, sägs uppbäras av att det inte är motiverat att »uppmuntra medvägande skäl för ersättande av den diskriminerades rena förmögenhetsskada. Jfr den genom L 1986:445 reviderade SvSkL 1 kap. 3 § samt om det tidigare rättsläget NJA 1979 s. 657.s. 97

4.240 Se t.ex. om svensk rätt ovan i not 209 anförda arbeten, samt t.ex. Banakas (ed.) om rättsläget i England. Frankrike, Italien, Kanada, Schweiz, Tyskland, USA och Österriket.s. 97

5.241 Se ovan kap. 6.3.3.2. vid not 454-459.s. 97

6.242 Se ovan kap. 7.3.3. vid (z) om tolkningen.s. 97

7.243 Se ovan kap. 7.3.1. vid not 160.s. 97

8.244 Se för dansk del DaMskL 2 §, särskilt 3 punkten och för norsk rätts del ForL 8 kap. 57 §, särskilt a) och c) punkterna. Se även från utomnordisk rätt t.ex. den amerikanska OPA § 1002 [33 USC § 2702] (b)(2), särskilt (C) och (E). Se härtill konventionslösningarna ovan kap. 7.2.2.3. vid not 122-123 och 130-136. 252 borgarna att väcka skadeståndstalan på grund av obetydliga motgångar».245s. 97

9.I motiven till MskL betonas vidare, att också ersättningar enligt t.ex. patientska-s. 98

10.delagen (585/1986) och trafikförsäkringslagen (279/1959) begränsas på motsva­s. 98

11.rande vis.246 Parallellen är emellertid av tvivelaktit värde. I patientskadelagen 3 §s. 98

12.gäller nämligen en begränsning för obetydlig skada247 i fråga om alla skador soms. 98

13.ersätts enligt lagen. Denna begränsning kan motiveras med den nytta den skadeli­s. 98

14.dande har haft av vården — som till stor del sker på samhällets bekostnad — ochs. 98

15.de »systemrisker»248 som är ofrånkomligt förknippade med medicinsk behandling.s. 98

16.I trafikförsäkringslagen 2 kap. 6 § gäller åter begränsningen obetydlig sveda ochs. 98

17.värk. K andra sidan gäller numera enligt ProdAnsvL ersättningsskyldighet inte dås. 98

18.egendom drabbas av skada som är högst 2 350 mark (se 8 § 2 mom.). 49 I MskL definieras inte närmare vad som skall förstås med ren förmögenhetsskada som är »ringa». Inte heller ger motiven till MskL någon närmare väg­ ledning. Här anförs endast — självklart men föga klargörande — att uttrycket »lämnar prövningsrätt åt den som avgör ersättningsärendet».250 Av förarbetena till MB framgår åter att skrivningen i 32 kap. 1 § 2 st. är avsedd att begränsa ansvaret för bagatellartad ren förmögenhetsskada. Ett riktmärke sägs kunna vara det självriskbelopp som i normalfallet förekommer i hemförsäkringar. Men »vid skada som gäller fastighet bör dock bedömningen av vad som är en bagatellartad skada ske mot bakgrund av fastighetens totalvärde».251 De svenska förarbetena far läsas mot bakgrund av att reducerat fastighets­ värde genom t.ex. buller från en intilliggande väg eller lukt från en fabrik i grannskapet i svensk rätt inte tolkas som sakskada utan som ren förmögen­ hetsskada.252 Hos oss är rättsläget oklart. Det har funnits ringa behov av att ta ställning till gränsdragningen eftersom tillämpligt särreglerat ersättningsan­ svar (främst GranneL och tvångsåtgärdslagstiftningen) i fråga om ersättningsförutsättningama inte har byggt på någon distinktion mellan ren förmögen245 Se t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 25, Bengtsson, Nordisk miljörättsliga uppsatser s. 26, Hollo & Vihervuori s. 171, Wetterstein, Compensation s. 43, idem, DL 1993 s. 318. 246 Se Reg.prop. 1992:165 s. 24 247 I ersättningspraxis har ansetts att en skada är obetydlig enligt 3 § om de kostnader som orsakas av skadan understiger 1 000 mark. Se Reg.prop. 1998:91 s. 29. 248 Jfr om terminologin t.ex. Wilhelmsson & Rudanko s. 98 f. 249 8 § 2 mom. tillfördes ProdAnsvL genom L 99/1993 till följd av EES-avtalet och art. 18 i produktansvarsdirektivet (85/374/EEG). Se Reg.prop. 1992:251 s. 8. 250 Se Reg.prop. 1992:165 s. 25. 251 Se Prop. 1985/86:83 s. 40. Se även från rättspraxis t.ex. NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1. vid not 92), NJA 1988 s. 376 (ref. ovan kap. 6.2.3.8. vid not 240-241), och NJA 1999 s. 385 (ref. ovan kap. 6.2.3.8. vid not 242). Se även om dessa rättsfall ovan kap. 6.3.3.2. vid not 416-418, 443-447. 252 Se ovan kap. 6.3.3.2. vid not 438—439.s. 98

19.253 hetsskada och sakskada.253 1 litteraturen om MskL förefaller man dock ofta ha följt den svenska begreppsbestämningen.254 Jfr även om SkL t.ex. Saxén, som i fråga om sakskada förefaller utgå från att fysisk skada föreligger.255 Det är emellertid inget i varken SkL eller dess förarbeten som förutsätter att fysisk skada bör föreligga vid sakskada. Enligt min mening vore också utan påvisad fysisk skada reducerat fastighetsvärde närmast vara att rubriceras som sakska­ da.256 Situationen förefaller i all händelse vara nog så kvalificerade. Vill man även för finsk rätts del beakta liknade riktmärken som de som anges i de svenska förarbetena (ovan), borde de enligt min åsikt därför begränsas till tolkningen av ringa sakskada enligt MskL 4 § 2 mom. Det är emellertid svårt att se att dylika riktmärken skulle ha beaktats i t.ex. HD 2001:61.257 Huruvida ren förmögenhetsskada (eller sakskada) bör tolkas som ringa (bagatellartad) eller inte, synes hos oss huvudsakligen få bedömas utgående från den skade­ lidandes ekonomiska ställning och dennes egenskap av enskild person eller näringsidkare, etc. Om skadan bedöms vara större än ringa far det för finsk del vidare anses vara givet att skadan bör ersättas i helhet.258s. 98

20.Regeln om att också ren förmögenhetsskada som är endast ringa ersätts om skadan har orsakats genom brott sägs i motiven till MskL uppbäras av att den skadelidande annars skulle försättas i sämre ställning än vad som tidigare har följt av SkL 5 kap. § l.259 Vid första anblick kan dock MskL 5 § 1 mom. trots detta tyckas innebära en viss försämring av de skadelidandes rättsskydd i jäm­ förelse med SkL. Enligt SkL 5 kap. 1 § gäller ju att ren förmögenhetsskada även ersätts om skadan har förorsakats vid myndighetsutövning (det torde dock vara sällsynt att i MskL avsedd miljöskada orsakas vid myndighetsutöv­ ning) eller om synnerligen vägande skäl föreligger.s. 99

21.Den ovan avsedda rättsskyddsförsämringen är emellertid endast skenbar. Det är nämligen svårt att tolka MskL på så vis att denna lag skulle hindras. 99

22.253 Se även om GranneL ovan kap. 6.4. vid not 475. Se även om t.ex. InlösningsL HD 1999:61 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.), och om t.ex. AllmVägL HD 1979 II 24 och HFD 18.3. 1998/45 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.); jfr även t.ex. HD 1980 II 12 (ref. ovan kap. 6.2.3.10.).s. 99

23.254 Således har t.ex. Hollo & Vihervuori s. 171 f. med hänvisning till svensk rätt tolkat situationen som ren förmögenhetsskada. Jfr även exempelvis Marttinen & Saastamoinen & Suvanto s. 263s. 99

24.255 Se Saxén, Skadeståndsrätt s. 69. Jfr ovan kap. 7.2.1. vid not 34-37 om engelsk rätt.s. 99

25.256 Jfr även för svensk rätts del t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 340 f.s. 99

26.257 Se om rättsfallet ovan kap. 6.3.1.2. vid not 323 och kap. 6.3.3.2. vid not 459.s. 99

27.258 Jfr ovan kap. 6.3.3.2. vid not 454-459 om tolkningen av MskL 4 § 1 mom. Jfr t.ex. Reg.prop. 1992:251 s. 8 om ProdAnsvL 8 § 2 mom. Se även Prop. 1985/86:83 s. 40.s. 99

28.259 Se Reg.prop. 1992:165 s. 25. Jfr även t.ex. Hollo & Vihervuori s. 172. 254 ansvar enligt ersättningsförutsättningama i SkL 5 kap. 1 §.260 Däremot torde det vara ofrånkomligt att MskL innebär en viss försämring i jämförelse med det strikta ansvar som tidigare har följt av GranneL 21 och 23 § (jfr tvångsåtgärdslagstiftningen). Någon begränsning av ersättningsskyldigheten i fråga om bagatellartad skada gjordes ju här inte.261 Jfr numera RevGranneL 18 § 1 mom. som förutsätts tillämpas vid störningar i vad som må anses höra till den »inre miljön». Som ovan (kap. 6.4.) anförts, kan emellertid detta leda till att de skadelidande försätts i olika positioner enbart beroende på om en och samma störning drabbar den inre eller den yttre miljön.262s. 99

29.Ansvaret för ren förmögenhetsskada enligt MskL 5 § 1 mom. har utformats med SvMskL (MB 32 kap.) 1 § 2 st. som modell. MskL 5 § 1 mom. förefaller dock för finsk rätts del inte vara genomtänkt. Mycket talar för att det hos oss vore mera ändamålsenligt och rimligt att låta MskL:s strikta ansvar gälla fullt ut också i förhållande till ren förmögenhetsskada. I vart fall rimmar detta med att det övergripande syftet med MskL var att förbättra — inte att försämra — de skadelidandes rättsskydd.263 T.ex. GranneL kan väl tidigare knappast heller sägas ha varit särskilt processkapande i fråga om bagatellartade skador. Pro­ cessekonomiska faktorer kan i sig ofta innebära en nog så hög tröskel för väckande av skadeståndstalan. Till detta kommer de processrisker som trots allt kvarstår även i fall där skadelidandesidan gynnas av ett strikt ansvar. En­ ligt min uppfattning behövs i praktiken knappast ytterligare trösklar. 7.3.4.2. Hur långt sträcker sig ansvaret? I MskL sägs inget om hur ansvaret för ren förmögenhetsskada enligt 5 § 1 mom. skall begränsas. Också motiven är tysta på denna centrala punkt. Här 260 Se även ovan kap. 6.3.3.2. vid not 461-465. Jfr även t.ex. SOU 1983:7 s. 267.s. 100

30.261 Se även ovan kap. 6.4. vid not 475.s. 100

31.262 Följande exempel kan ges: Ett gasläckage i ett hus medför att gas strömmar ut i huset och i dess omgivning. Pga explosionsrisk utryms huset och gatan utanför huset avspärras. Gasläckaget medför inte person- eller sakskador. I huset verksamma näringsid­ kare drabbas dock av ringa inkomstförluster till följd av utrymningen. Dessa förluster har uppstått till följd av störning i den inre miljön och kan ersättas enligt RevGranneL 18 § 1 mom. Pga avspärrningen av gatan drabbas även de näringsidkare som är verksamma i grannfastigheten av motsvarande inkomstförluster. I förhållande till dessa förluster utgör emellertid gasläckaget en störning i den yttre miljön och förlusterna ersätts inte enligt MskL 5 § 1 mom. — Som ovan kap. 6.4. anförts, är det dock mycket som talar för att det vore mera ändamålsenligt att tillämpa MskL också i fråga om störningar i den inre miljön. 263 Se Reg.prop. 1992:165 s. 3 och Kom.miet 1990:17 s. 5.s. 100

32.255 anförs endast i allmänna ordalag, att detta stadgande avser situationer där en störning »visar sig i en näringsidkares verksamhetskrets t.ex. enbart så att det på grund av störningen blir nödvändigt att hindra kunder från att komma till hans affårsställe eller så att verksamheten avbryts på annat sätt».264 Den första frågan som härvid uppkommer är dock spörsmålet om vilka intressen som egentligen skyddas av regeln i MskL 5 § 1 mom.s. 100

33.Denna fråga har berörts i ett flertal arbeten av Wetters tein. Rätt till ersätt­ ning för ren förmögenhetsskada förutsätter enligt honom — såväl i finsk rätt som i många andra rättssystem — i allmänhet att en »särskild, konkret rättig­ het ("särrättighet") har kränkts» (kurs. här). Till följd härav skulle normalt rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada inte föreligga då skadan har uppkommit genom hindrad utövning av allemansrätten.265 Som exempel nämns bl.a. yrkesfiskares inkomstförluster, hotellägare som lider avbräck i sin rörelse då området intill hotellet har förorenats,266 och inkomstförlust för de som är beroende av en ohindrad samfärdsel.267 1 detta avseende skulle t.ex. CLC och FC innebära en utvidgning av ansvaret; IOPC Fund har från början accepterat ersättningskrav för ren förmögenhetsskada även om skadan har uppkommit genom kränkning av en allmän rätt.268 Se även definitionen av »pollution damage» i 1992 års ändringsprotokoll till CLC.269 Enligt Wetter­ stein är det emellertid oklart i vilken mån MskL 5 § 1 mom. medger en sådan tolkning. Goda skäl (bl.a. »polluter pays»-principen) skulle likväl också här tala för att medge rätt till ersättning i dylika fall. Dock så att denna rätt enligt Wetterstein bör förbehållas näringsverksamhet (även binäring) och de som för sin utkomst är beroende av naturresurser.270 271s. 101

34.Som jämförelse hänvisar Wetter stem1' även till den norska ForL 8 kap. 57 § c) punkten, som medger »erstatning for skade, tap eller ulempe som folge av at forurensningen hindrer eller vanskeliggjor utövning av allemansrett is. 101

35.264 Se Reg.prop. 1992:165 s. 3.s. 101

36.265 Se Wetterstein, JFT 1990 s. 350. På engelska har Wetterstein i samma betydelse talat om ett krav på att »an individual defined right has been infringed» (kurs, här); se t.ex. Interest s. 31, Compensation s. 43, Damage s. 75 f., Env. Liability 1995 s. 45, Scan. Stud. 2001 s. 577. Jfr DL 1993 s. 319 om krav på kränkning av »määrättyä yksilöllistä oikeutta».s. 101

37.266 Exemplen är välkända från tankerkatastrofema; se ovan kap. 7.2.2.2.1.s. 101

38.267 Se t.ex. ovan i not 265 anförda arbeten.s. 101

39.268 Se ovan kap. 7.2.2.2.1, vid not 77-82.s. 101

40.269 Se ovan kap. 7.2.2.3. vid not 123.s. 101

41.270 Se Wetterstein i exempelvis Compensation s. 43 f., DL 1993 s. 319, Env. Liability 1995 s. 45, Scan. Stud. 2001 s. 577s. 101

42.271 Se t.ex. DL 1992 s. 319 not 48, Env. Liability 1995 s. 45. 256 naering».272 Vidare förefaller Wetterstein ha inspirerats av den amerikanska OPA, som även utanför näring medger ersättning för »loss of subsistence use of natural resources».273 Jag kan omfatta tolkningen att MskL 5 § 1 mom. bör medge ersättning för ren förmögenhetsskada även i fall där denna skada uppkommit genom hindrad utövning av allemansrätten.274 Tolkningen får även uttryckligt stöd i förarbe­ tena till MskL.275 Detta innebär likväl för finsk rätts del inte i sig någon utvid­ gning av ansvaret för ren förmögenhetsskada. Detta begrepp inkluderar ju hos oss redan sådan ekonomisk skada som någon (t.ex. en utövare av allemansrät­ ten) lider genom att annan (t.ex. ägaren av det område som någon utnyttjar inom ramen för allemansrätten) har lidit sakskada.276 Klart är dock att MskL förbättrar möjligheterna att erhålla ersättning vid intrång i allemansrätten jäm­ fört med vad som annars skulle följa av spärregeln i SkL 5 kap. 1 § 1 mom.s. 101

43.Ett krav på kränkning av individuella särrättigheter uppställas i frågas. 102

44.om ersättning enligt reglerna för sakskada. Som framgått ovan (kap.s. 102

45.7.3.2.2.) har man i bl.a. nordisk rätt ansett, att ekonomisk förlust tills. 102

46.följd av intrång i allemansrätten endast i kvalificerade fall kan medföras. 102

47.en rätt till ersättning för den kränkte enligt reglerna för sakskada. Bes­s. 102

48.tämmelsen i ForL 57 § c) punkten torde ha tillkommit mot denna bak­s. 102

49.grund.277 Notera även att i norsk rätt ansvaret vid förmögenhetsskadors. 102

50.inte bygger på en distinktion mellan sakskada och ren förmögenhets­s. 102

51.skada utan på rättsstridighetsläran.278 1 Sverige, där ren förmögenhets272 Se om stadgandet t.ex. NOU 1982:19 s. 81 ff. samt Bugge s. 397 f. 273 3 3 USC § 2702(b)(2)(C) Se närmare t.ex. Wagner, U.S.F. Mar. L. J. 1993 s. 300. Se om tidigare rätt t.ex. Weyhrauch, Land & Water L. Rev. 1992 s. 373 ff, särskilt s. 373. 274 Se även t.ex. Hollo & Vihervuori s. 172 ff., Steiner s. 253 f. 275 Se LagutskBet 1994:10 s. 3 vid rubriken Allemansrätten (allmännyttjande): »Allmännyttjare kan således ... fa ersättning för ekonomisk skada som inte har koppling till sak- och personskador. Detta är fallet särskilt om en miljöskada uppstår i den ena partens näringsverksamhet. Sådana situationer kan till exempel uppstå om ett vattenområde förorenas och båttrafik som riktar sig till turister måste läggas ner. Ersättningsskyldigheten sträcker sig i det hänseendet över minst samma (kurs, här) tillämpningsområde som 11 kap. 3 § vattenlagen.» (Den citerade passusen torde ha tillkommit som ett resultat av att Wetter­ stein som sakkunnig ifrågasatte huruvida dylika situationer täcks av 5 § 1 mom.). Se även ovan kap. 7.3.2.2. vid not 185 om det citerade exemplet i förhållande till VL. Se om VL 11 kap. 3 § t.ex. Hyvönen, LM 1997 s. 561 ff. Längst torde VL 11 kap. 3 § 7 punkten gå, som medger ersättning för hindrande eller försvårande av renskötsel eller yrkesmässigt fiske som utövas på allemansrättslig grund. Se t.ex. Pietilä, LM 1970 s. 783 ff. 276 Se ovan kap. 7.3.1. vid not 156-157. 277 Se NOU 1982:19 s. 83 ff. 278 Se ovan kap. 7.3.1. vid not 159-160.s. 102

52.257s. 102

53.skada definieras snävare än hos oss, betraktas å andra sidan ekonomisks. 103

54.förlust till följd av intrång i allemansrätten som tredjemansskada i forms. 103

55.av allmänförmögenhetsskada™ Och då sådan skada ersätts enligt reg­s. 103

56.lerna för sakskada, synes i Sverige ersättningsmöjlighetema vid intrångs. 103

57.i allemansrätten bli beroende av kvalificerade omständigheter.22 8709 MskL 5 § 1 mom. uppställer inte heller någon explicit begränsning i fråga om den personkrets som kan kräva skadestånd vid ren förmögenhetsskada. En annan sak är sedan att undantaget för ringa (bagatellartade) skador ofta kan komma att fungera som en ersättningströskel för andra än näringsidkare.281s. 103

58.Då MskL 5 § 1 mom. inte uppställer särskilda begränsningar vare sig i frå­ ga om skyddade intressen eller den personkrets som kan kräva skadestånd för ren förmögenhetsskada, har man att falla tillbaka på allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Utgångspunkten i finsk rätt är att endast den som lider den direkta skadan har rätt till ersättning.282 Ren förmögenhetsskada som drabbar en i förhållande härtill varande tredjeman skulle därmed inte ersättas. Härtill bör skadan självfallet bl.a. falla inom skyddsändamålet med 5 § 1 mom.283 En­ ligt min mening avskärs härigenom ansvaret för ren förmögenhetsskada som uppkommer genom hindrad utövning av allemansrätten utanför näring (för­ luster för bär- och svampplockare etc).s. 103

59.Som jämförelse kan anknytas till CLC art. I.6284 och de principer som har sammanställts av en arbetsgrupp, vars rapport285 har godkänts inom ramen för IOPC Fund.286 Rapporten bygger på fondens praxis. Om rena förmögenhetsskador konstaterade arbetsgruppen, att metoderna för avgränsning av ansvaret varierar betydligt mellan olika rättssystem. Ett krav på att »the economic loss should be a direct result of the defendant's action» förkastades från förstas. 103

60.279 Se ovan kap. 7.3.1. vid not 155-158.s. 103

61.280 Se Prop. 1985/86:83 s. 39 f. samt t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 341.s. 103

62.281 Som anförts ovan kap. 7.3.4.1. in fine, torde dock även utan ett uttryckligt undantag för ringa skada (ren förmögenhetsskada eller sakskada) procesströskeln kunna bli nog så hög i fråga om mera bagatellartade skador.s. 103

63.282 Se ovan kap. 7.1. vid not 13.s. 103

64.283 Jfr även i korthet för finskt vidkommande t.ex. Saxén, Avtalsbrott s. 285 f. om det skyddsvärda intresset vid ren förmögenhetsskada. Den s.k. skyddsändamålsläran har av­ handlats utförligt av Andersson, Skyddsändamål. Se även kort om skyddsändamålsöverväganden t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 211 ff.s. 103

65.284 Se ovan kap. 7.2.2.3. vid not 122-125.s. 103

66.285 IOPC Fund, FUND/WGR. 7/21 (20 June 1994).s. 103

67.286 Se om dessa principer ovan kap. 7.2.2.2.1. vid not 72-76, 82 och t.ex. Chao s. 321 ff., Jacobsson, Festskr. Ulf K. Nordenson s. 224 ff, Renger s. 151 ff, de la Rue & Anderson s. 464 ff, Wetterstein, Annuaire de Droit Maritime et Océanique 1996 s. 37 ff. 258 början med hänvisning till svårigheterna att nå en enhetlig tolkning härav.287 Överlag ansågs vaga och abstrakta kriterier vara av begränsat värde.288 I rap­ porten enades om att det bör föreligga ett rimligt samband (»a reasonable de­ gree of proximity») mellan föroreningen och skadan. Vid avgörandet av om dylikt samband föreligger beaktas: (1) Den geografiska närheten mellan den skadelidande verksamheten och föroreningen, (2) i vilken utsträckning denna verksamhet är beroende av de förorenade naturresurserna, (3) i vilken ut­ sträckning den skadelidande hade alternativa leveransmöjligheter och (4) i vilken utsträckning den skadelidandes verksamhet var en integrerad del av det förorenade områdets ekonomi,289 Det betonas att varje ersättningskrav bör bedömas in casu och att »the IOPC Fund should maintain a certain flexibility enabling it to take into account new situations and new types of claims».290 På basen av dessa kriterier har IOPC Fund accepterat ersättningskrav av sådana som i sin näringsverksamhet är beroende av havsmiljön, t.ex. fiskare, fisk- och skaldjursodlare samt kraftverk, reningsverk och avsaltningsanläggniningar vilkas användning av havsvatten har förhindrats. Vidare har fonden accepterat ersättningskrav av personer som i sin verksamhet är beroende av att havs- och kustmiljön kan utnyttjas för turiständamål, t.ex. hotellägare samt restaurang- och badinrättningsinnehavare.291 Fonden har i flera fall även acc­ epterat ersättningskrav för vad som uttryckligen har beskrivits som endast indirekt skada, såvida ett rimligt samband enligt de ovan nämnda kriterierna har kunnat påvisas. Som exempel kan nämnas ersättningskrav för inkomstför­ luster av anläggningar för förädling av fisk- och skaldjursprodukter,292 fisk­ handlare och fiskagenter.293 Där ett rimligt samband inte har ansetts föreligga har man ofta hänvisat till bristande geografisk närhet.294 Något krav på ome­ 287 Se IOPC Fund, FUND/WGR. 7/10 (11 March 1994) s. 6 para. 6.3.20 och 6.3.22.1 t.ex. Reg.prop. 1995:26 s. 13 antas dock att ett krav på direkt samband krävs. 288 Se IOPC Fund, FUND/WGR. 7/10 (11 March 1994) s. 6 para. 6.3.22. 289 Se IOPC Fund, FUND/WGR. 7/21 (20 June 1994) s. 8 para. 7.2.29 och 7.2.30. 290 Anfört arbete s. 8 para. 7.2.32. 291 Se i korthet t.ex. Jacobsson, Festskr. Ulf K. Nordenson s. 225 f. samt utförligare t.ex. de la Rue & Anderson s. 471 ff. Se även ovan kap. 7.2.2.2.1. 292 Se t.ex. IOPC Fund, Annaual Report 1994 s. 63 f. (Haven, 1991) och Annual Rep­ ort 1996 s. 94, 101 (Sea Empress, 1996). 293 Se t.ex. IOPC Fund, Annual Report 1996 s. 101 (Sea Empress, 1996). 294 Se t.ex. IOPC Fund, Annual Report 1996 s. 94, 101 (Sea Empress, 1996) om ersätt­ ningskrav av bolag som marknadsförde skaldjur, Annual Reports 1994 s. 63, 67 och 1997 s. 62 ff. (Haven, 1991) samt 2000 s. 108 (Erika, 1999) om ersättningskrav av fiskhandlare, producenter av fiskföda och producenter av laxyngel.s. 103

68.259 delbar geografisk närhet till det förorenade området synes dock inte uppställ­ as. I de fall där ersättningskravet har förkastats med hänvisning till bristande geografisk närhet har verksamheten varit belägen antingen utomlands eller i en annan region.295 Ersättningskrav för inkomstförluster av t.ex. arbetstagare i ersättningsberättigade företag förefaller däremot inte ha accepterats.296s. 104

69.I litteraturen har Wetterstein polemiserat mot dessa ersättningskriterier. Enligt honom är särskilt kriteriet om verksamhetens geografiska närhet till föroreningen osäkert och kan ge upphov till oenhetliga tolkningar (Wetterstein förefaller dock tolka detta kriterium betydligt snävare än vad IOPC Fund har gjort).297 Han menar att man som en utgångspunkt i stället kunde överväga att inte acceptera ersättningskrav av sådan som endast står i ett kontraktuellt förhållande till den primärt skadelidande. Denna linje skulle innebära att man uteslöt en rätt till ersättning för sådana som inte direkt lider skada; för fiskförädlingsanläggningar, återförsäljare och företag som i sin produktion är beroende av elektricitet från kraftverk som måste stängas då förorenat havsvatten inte kan användas i kylsystemen, o.s.v. Vissa undantag vore dock tänkbara. Sålunda kunde rättspolitiska och sociala hänsyn enligt Wetterstein tala för att ge också de som är anställda hos sådana näringsidkare som direkt lider skada rätt till ersättning för sina inkomstförluster.298 Jfr härvid lösningen i ForL 8 kap. 57 § e) punkten.299s. 105

70.Det kan här även nämnas, att 1999 års Baselprotokoll i art. 2(c)(iii) nämner »loss of income directly deriving (kurs, här) from an economic interest in any use of the environment, incurred as a result of impairment of the environ­ ment». Det återstår att se hur denna skrivning kommer att tolkas.s. 105

71.I t.ex. amerikansk rättspraxis har man å andra sidan uppställt en undan­s. 105

72.tagsregel till »the bright-line», enligt vilken yrkesfiskare har givits rätts. 105

73.295 Se t.ex. ovan i not 292 anförda ersättningskrav.s. 105

74.296 Se t.ex. IOPC Fund, Annual Report 1993 s. 47, 53 (Aegean Sea, 1992) och s. 56, 53 (Braer, 1993). Frågan om huruvida dylika krav bör accepteras betraktades som kontro­ versiell av arbetsgruppen, varför frågan överläts till avgörande av fondens generalförsam­ ling. Se IOPC Fund, FUND/WGR. 7/21 (20 June 1994) s. 11 para. 7.2.50-56. Generalför­ samlingen »did not consider it appropriate to take any decision» i denna fråga, men »it was nevertheless decided that the IOPC Fund should adopt a cautious approach in respect of such claims». Se IOPC Fund, FUND/A. 17/35 (21 October 1994) s. 13 para. 26.10.s. 105

75.297 Wetterstein, Annuaire de Droit Maritime et Océanique 1996 s. 49 ff, särskilt s. 50.s. 105

76.298 Se anfört arbete s. 46 ff. Jfr även Wetterstein i t.ex. Interest s. 38 ff., Compensation s. 44 ff., Scan. Stud. 2001 s. 577 ff.s. 105

77.299 Se härom t.ex. Otprp nr 33 (1988-89) s. 58 f., Bugge s. 402 f. Se även för kritik t.ex. Bengtsson, Marius nr. 195, 1993 s. 24; jfr idem, SvJT 1993 s. 385. 260s. 105

78.till ersättning för ren förmögenhetsskada.300 1 Pruitt v. Allied Chemicals. 106

79.Corp.30' utsträcktes denna rätt till även andra verksamheter på havets. 106

80.eller vid strandlinjen (båt-, fiskeredskaps- och betesaffarer, ägare avs. 106

81.marinor), medan verksamheter på land »more removed from "direct"s. 106

82.damages» (fiskförädlingsanläggningar, inköpare och marknadsförares. 106

83.av fisk, fiskrestauranger) inte fick ersättning för ren förmögenhetsska­s. 106

84.da.302 Avgörandet torde inte ha uppföljts i övrig rättspraxis. Numeras. 106

85.gäller dock att OPA:s bestämmelser om ersättning för ekonomiska för­s. 106

86.luster anses omfatta också ren förmögenhetsskada.303 Också T AP A As. 106

87.(Trans-Alaska Pipeline Authorisation Act) tolkas på ett motsvarandes. 106

88.sätt.304 Ansvaret avgränsas genom allmänna principer om »proximates. 106

89.cause», varvid skadan bör vara direkt tillfogad av oljeutsläppet.305 Dettas. 106

90.åsidosättande av »the bright-line» har dock inte erhållit ett odelat posi­s. 106

91.tivt bemötande.306 7.3.4.3. Slutsatser Det är inte möjligt att dra en skarp gräns mellan sådana krav på ersättande av ren förmögenhetsskada som bör bifallas och sådana krav som bör ogillas pga bristande kausalitet. Helt schematiska bedömningslinjer är knappast heller önskvärda. Också för finsk rätts del gäller, att begreppen direkt skadelidande och tredjemansskada är tolkningsbara. Av undersökningen ovan (kap. 7.3.2.) har framgått, att vid sakskada en allt vidare krets av skadelidande anses direkt drabbade på ett sätt som medför rätt till skadestånd enligt reglerna för sakska300 Denna undantagsregel godtags genom Union Oil Co. v. Oppen, 501 F.2d 558 (9th Cir. 1974) och har bekräftats i t.ex. Venore Transp. Co. v. M/VStruma, 583 F.2d 708 (4th Cir. 1978), State of Louisiana ex rel. Guste v. M/V Testbank, 1985 AMC 1521 (5th Cir. 1985) och Golnoy Barge Co. v. M/TShinoussa, 1994 AMC 1378 (S.D. Texas 1993). 301 523 F.Supp. 975 (E.D. Virginia 1981). 302 523 F.Supp. 975, 980, 982 (E.D. Virginia 1981). 303 Se 33 USC § 2702(b)(2)(C) och (E). I fallet In re Cleveland Tankers, Inc., 1992 AMC 1727 (E.D. Mich. 1992) upprätthölls dock Robins Dry Dock också enligt OPA, varför skadeståndstalan för ren förmögenhetsskada ogillades. Därefter har dock ansetts att OPA med åsidosättande av Robins Dry Dock medger ersättning också för ren förmögen­ hetsskada. Se t.ex. Ballard Shipping Co. v. Beach Shellfish, 1994 AMC 2705 (1st Cir. 1994), Sekco Energy, Inc. v. M/V Margaret Chouest, 820 F.Supp. 1008 (E.D. La. 1993). 304 Tolkningen godtogs genom In re Glacier Bay, 746 F.Supp. 1379 (D. Alaska 1990). 305 Se t.ex. Slaven v. BP America Inc., 786 F. Supp. 853, 858 f. (C.D. California 1992): »the common-law requirement of proximate cause is implicitly incorporeted» i TAPAA. I t.ex. Adkins v. TAPAA, 101 F.3d 86 (9th Cir. 1996) ogillades härvid skadeståndstalan för ren förmögenhetsskada då skadan inte stod i direkt samband med oljeutsläppet. 306 Se för kritik särskilt Goldberg, J. Legal Stud. 1994 s. 1 ff.s. 106

92.261 da. Bl.a. den skadade sakens syfte och den skadelidandes geografiska närhet till saken har härvid beaktats.307 3 U08tvecklingen kan ses som en reaktion mot spärregeln i SkL 5 kap. 1 §. Framtida rättspraxis får utvisa i vilken mån dylika kriterier även kan beaktas vid avgränsningen av ansvaret för ren förmögenhetsskada enligt MskL 5 § 1 mom.s. 106

93.Även med beaktande av dylika kriterier torde dock 5 § 1 mom. leda fram till en snävare ram för adekvansen jämfört med t.ex. IOPC Fund:s principer för tolkningen av »pollution damage» enligt CLC och FC. Hos oss kan en mera omedelbar geografisk närhet (ofta uttryckt som att den skadelidande befinner sig vid den skadade saken eller i dess närhet™) med beaktande av även övriga omständigheter (sakens syfte etc.) ibland medföra, att den skade­ lidandes intresse anses så närliggande att han hänförs till kategorin direkt ska­ delidande. IOPC Fund:s tolkningsprinciper (ovan) avgränsar däremot inte an­ svaret till endast direkt skadelidande och vid en samlad bedömning av ersättningskriteriema kan även annan än omedelbar geografisk närhet medföra rätt till ersättning.s. 107

ERSÄTTNING FÖR IDEELLA INTRESSEN OCH SKADOR

Begreppsprecisering

1.I detta kapitel anfördes inledningsvis att man har ställt sig restriktivt till att ersätta ideella skador.309 Den traditionella principen i bl.a. nordisk rätt är att ideella skador inte ersätts utan direkt stöd i skriven lag (eller avtal).3101 t.ex.s. 107

2.307 Se även slutsatserna ovan kap. 7.3.2.3.s. 107

3.308 Se t.ex. de ovan kap. 7.3.2.2. refererade HD 1994:94 (skadeståndstalan ogillades bl.a. med beaktande av att de kärande fabrikerna inte ens var belägna i närheten av den skadade kraftledningen), HD 1960 II 127 (skadeståndstalan bifölls bl.a. med beaktande av att de kärande fabrikerna var belägna vid gatan där elstolpen hade skadats), och HD 1934 II 263 (skadeståndstalan bifölls bl.a. med beaktande av att farleden nära en hamn hade spärrats). Jfr även övrig i kap. 7.3.2.2. anförd nordisk rättspraxis, särskilt UfR 1976 s. 82 (strömmen bröts till två i närheten belägna fabriker), Rt 1955 s. 872 (elkabeln låg i vattnet utanför verkstaden)., samt RG 1967 s. 351 (kärande bodde på en fastighet med strandlinje till det skadade fiskevattnet).s. 107

4.309 Se ovan kap. 7.1. vid not 14-15.s. 107

5.310 Se t.ex., Hedner, Skadeståndsrätt s. 368 f., Nilsson, 32 NJM, del II (1990) s. 85, Saxén, Skadeståndsrätt s. 84, Sisula-Tulokas, Sveda s. 17 ff., Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 347. Se även t.ex. Stoll i Int. Ene. Comp. L. XI/2, särskilt para. 8-10, 13, 35 ff. 262 tysk rätt har principen klart inskrivits i BGB § 253.311 Som skäl för denna allmänna princip har man bl.a. anfört svårigheten att värdera ideella skador och att det från rättspolitisk synpunkt kan ifrågasättas om det är lämpligt att prioritera ersättning för skador av detta slag.312 Medan denna allmänna princip kan tyckas klar, är det däremot betydligt mera oklart vad som egentligen skall förstås med »ideell skada». Ofta ser man att begreppet används utan att detta över huvud taget närmare preciseras. Man kan dock finna flera olika teorier om vad som skall förstås med ideella ska­ dor.313 En i finsk rätt populär definition har varit att säga, att ideella skador är skador som inte enligt en objektiv måttstock kan uppskattas i pengar.314s. 107

6.Definitioner av detta slag har kritiserats.315 Också ekonomiska skador kan ju innehålla element av »icke rent objektiva rimlighets värderingar».316 Då t.ex. förlorade intäkter skall uppskattas får man av praktiska skäl ofta ty sig till sannolikhetsantaganden.317 Till detta kommer att olika ideella intressen ofta kan införlivas i ekonomiska värden.318 Skolexemplet är att en naturskön omgivning inverkar förhöjande på fastighetspriserna. Om denna omgivning skövlas kan det förlorade skönhetsvärdet indirekt ersättas som en reducering av fastighetsvärdena. Inte sällan måste dock reduceringen av fastighetsvärdet uppskattas enligt en tämligen fri och subjektiv måttstock.319 På motsvarande vis kan ideella intressen uppfångas av olika kostnadsersättningar. Den skadeli­ dande kan ha lagt ner kostnader på ett ideellt intresse som denne förknippar med en viss sak; före skadefallet i syfte att bevara detta intresse och efter skadefallet i syfte att reparera intresset. Kostnadsnivån kan i båda fallen vara helt subjektivt betingad. Men man kan inte utesluta att ersättning kan utgå för 311 »Wegen eines Schadens, der nicht Vermögensschaden ist, kann Entschädigung in Geld nur in den durch das Gesetz bestimmten Fällen gefordert werden.» Se härom t.ex. Lange s. 256 ff. Jfr t.ex. den holländska Burgerlijk Wetboek art. 6:95; se Brans s. 266 ff. 312 Se t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 369 och Saxén, Skadeståndsrätt s. 80. 313 Se om teoribildningen t.ex. Jorgensen s. 175 ff. och Pagh, Miljöansvar s. 408 ff. 314 Se t.ex. Routamo s. 85, Routamo & Stahlberg (4 uppl.) s. 217, Saxén, Skadestånds­ rätt s. 80, Taxell s. 253, 395. Se från övrig nordisk rätt t.ex. Ekstedt s. 40, Ussing, Erstatningsretten s. 138 ff., idem, SvJT 1941 s. 750, Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 346. 315 Se t.ex. von Eyben s. 521, 587 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 369 f, Jorgensen s. 175 ff, Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 248 ff. Se härtill även t.ex. Stoll, Int. Enc. Comp. L. XI/2 para. 8-35. 316 Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 248. 317 Se allmänt även t.ex. Rodhe s. 550 f., Saxén, Skadeståndsrätt s. 281 ff. 318 Se särskilt Grönfors, JFT 1973 s. 155 ff., idem, TfR 1963 s. 597 ff. 319 Se t.ex. HD 1987:57 (ref. nedan kap. 7.4.2.), HD 1983 II 71 (ref. nedan kap. 7.4.3.).s. 108

7.263 kostnaderna även om dessa överstiger sakens objektiva värde.320 Det avgöran­ de blir vad som i varje enskilt fall skall bedömas som skäligt.s. 108

8.För egen del kan jag långt omfatta ståndpunkten, att ideell skada har något att göra med personliga, kanske känslomässiga, intressen som aldrig är före­ mål för ekonomisk omsättning (»incommensurability»).321 Detta kan formule­ ras som följande begreppsbestämning: Till den del ett ideellt intresse kan upp­ fångas av marknadsvärden eller ersättas i form av olika kostnadsersättningar utgör detta intresse en ekonomisk skada. Till den del ett ideellt intresse inte kan »ekonomiseras» (eller »kommersialiseras») på ett dylikt sätt utgör detta intresse en ideell skada. Man bör m.a.o. inte sätta likhetstecken mellan ideella intressen och ideella skador.s. 109

9.Någon klar gränsdragning blir det dock inte fråga om. I sista hand kan dis­ tinktionen mellan ekonomiska- och ideella skador bli beroende enbart av hur den skadelidande har framställt sitt ersättningskrav. Bl.a. Hellner menar att det t.o.m. »kan ifrågasättas om en principiell gränsdragning mellan ekonomisk och icke-ekonomisk skada någonsin kan bli hållbar». Han pekar här på att rättsekonomer behandlar sådana företeelser som kriminalitet, äktenskap och familjeliv från ekonomisk synpunkt.322 Till denna uppräkning kan också fogas t.ex. människoliv323 och miljön.324 Från danskt håll vill Jorgensen till synes ta steget fullt ut och helt slopa indelningen av skador som ekonomiska respekti­ ve icke-ekonomiska.325 Positiv rätt bygger likväl på denna indelning.s. 109

Bedömningen enligt SkL

1.I SkL ges uttryckligt stöd för ersättande av ideell skada endast i förhållande till personskador och vissa brott mot den personliga integriteten.326 Man hars. 109

2.320 Se t.ex. situationen i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2. vid not 431-439), samt härtill även t.ex. Radetzki, JT 2000-01 s. 928 ff. om bedömningen i de s.k. katt- och hundmålen i NJA 2001 s. 65 I och II (se härom nedan kap. 8.3.3.1.) Jfr även t.ex Lange s. 155. Se även nedan kap. 8.3.3.s. 109

3.321 Se även t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 369, Stoll, Int. Enc. Comp. L. XI/2 para. 8-35, samt utförligare t.ex. Sunstein, Mich. L. Rev. 1994 s. 779 ff.s. 109

4.322 Hellner, Skadeståndsrätt s 369 f. Se även t.ex. Pagh, Miljöansvar s. 410, Roos, SvJT 1989 s. 357 f. Jfr till detta även t.ex. Sunstein, Mich. L. Rev. 1994 s. 779 ff.s. 109

5.323 Se t.ex. Schwab Christe & Soguel (eds), särskilt kap. 2-5.s. 109

6.324 Se närmare nedan kap. 8.4.2. och kap. 8.5.3.2.s. 109

7.325 Jorgensen s. 175 ff. Se för kritik Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 347.s. 109

8.326 SkL 5 kap. 2, 4a och 6 §. Se även ovan kap. 7.1. vid not 15. 264 därför e contrario anfört att SkL inte medger ersättning för ideell sakskada.327 3 28 Diskussionen har ofta kretsat kring skönhetsvärden och affektionsvärden.^ En vanlig uppfattning är att skönhetsvärden kan ersättas om även andra personer än ägaren skulle tillmäta dem betydelse, »om det m.a.o. finns något slags marknadspris på det sköna».329 Enligt den ovan förespråkade terminolo­ gin är skadan då inte ideell utan ekonomisk. Från rättspraxis kan man peka på t.ex. HD 1987:57, som gällde reducerat fastighetsvärde då landskapsbilden hade förfulats genom olovlig avverkning av ett större antal träd. Presumtionen synes här ha varit att avverkningen inverkade sänkande på fastighetsvär­ det och denna värdeminskning uppskattades till ett skäligt belopp:s. 109

9.A och B ägde var sin lägenhet, som låg intill varandra på ett strand-s. 28

10.planeområde. A:s lägenhet var en sommarstugetomt och B:s lägenhets. 28

11.bestod till en del av parkområde i naturtillstånd, som gränsade till A:ss. 28

12.lägenhet. Inom strandplaneområdet var det förbjudet att falla träd utans. 28

13.tillstånd. Överträdelse av förbudet var belagt med straff. Trots dettas. 28

14.utförde B på sin lägenhet kalhuggning, som även sträckte sig till park­s. 28

15.området. B ålades att till A utge skadestånd om skäliga 15 000 marks. 28

16.som ersättning för den värdeminskning som A:s fastighet hade under­s. 28

17.gått på grund av att avverkningen hade förfulat landskapet. — I HRs. 28

18.ogillades skadeståndskravet då A inte ens hade hävdat att han ämnades. 28

19.sälja lägenheten och då A inte hade bevisat eller gjort sannolikt atts. 28

20.lägenhetens värde skulle ha reducerats. Så långt kan bedömningen tyckas någorlunda klar. I några fall som har gällt olovlig avverkning av ett mindre antal träd eller skada på ett enstaka träd har emellertid skadestånd utdömts för förlust av skönhetsvärden utan att skade­ ståndet har baserats på någon nedgång i fastighetsvärdet eller annat ekonom­ iskt värde:s. 28

21.I HD 1976 II 27 hade en stor gran samt fyra andra träd olovligen fälltss. 28

22.på en bostadstomt i närheten av bostadsbyggnaden. De som hade fällts. 28

23.träden dömdes för åverkan till straff och ålades att utge skadestånd förs. 28

24.förlust av landskapsmässigt värde. Skadan uppskattades till skäliga 300s. 28

25.mark per träd. Härtill förpliktades de som hade fallt träden att över­s. 28

26.lämna dessa till den skadelidande. 327 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 185, Routamo & Hoppu s. 190; jfr Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 228. 328 Se anförda arbeten samt t.ex. Grönfors i JFT 1973 s. 155 ff. och TfR 1963 s. 597 ff., Hakulinen s. 351, Hellner, Skadeståndsrätt s. 425, Saxén, Skadeståndsrätt s. 88, 280. 329 Se t.ex. Grönfors, JFT 1973 s. 155 ff., särskilt s. 160 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 425, Jorgensen s. 175 not 14, Lange s. 318, Saxén, Skadeståndsrätt s. 88, Ussing, Erstatning s. 139, idem, SvJT 1941 s. 751.s. 28

27.265s. 28

28.Jfr HD 1964 II 20 där en snöplog hade skadat stammen på etts. 29

29.över två hundra år gammalt träd på en släktgård så att dess skönhets-s. 29

30.värde hade nedgått samt risk för att trädet skulle murkna och falla hades. 29

31.uppstått. Skadestånd om skäliga 200 mark utdömdes som ersättning förs. 29

32.trädets förlorade skönhets värde. Också i äldre svensk rättspraxis kan man finna två liknande fall som har gällt olovlig avverkning av ett mindre antal prydnadsträd.330 Skadeståndet knöts inte uttryckligen till någon nedgång i fastighetsvärden. Bl.a. Grönfors menar dock att tanken bakom dessa avgöranden »bör ha varit, att träden i egenskap av prydnad förhöjt fastighetens marknadsvärde, vilket i motsvarande omfatt­ ning minskats genom avverkningen».331 Förklaringen är bekväm; den passar med lätthet in i den traditionella principen om att ideell skada inte ersätts utan direkt lagstöd. Om man däremot väljer att betona att skadeståndet i ovanstå­ ende fall inte uttryckligen knöts till ekonomiska värden, kunde man dock även hävda att ersättning utgick för ideell skada.332 De knapphändiga domskälen gör det dock delvis svårt att på basen av dessa rättsfall dra entydiga slutsatser. Man märker emellertid att i HD 1964 II 20 skadeståndet uttryckligen utdöm­ des för minskningen av trädets (inte fastighetens) värde. Jfr även att i HD 1976 II 27 skadan uppskattades till en viss summa per avverkat träd, låt vara att skadeståndet här inte uttryckligen sades utgå för just trädens värde. Vidare kan man fråga sig om inte skönhetsvärdet i särskilt HD 1964 II 20 var så per­ sonligt och subjektivt präglat, att man närmast kan tala om ett affektions­ värde ,333s. 29

33.Som jämförelse kan nämnas att man i den juridiska litteraturen i allmänhet har utgått från att affektionsvärden inte åtnjuter skadeståndsrättsligt skydd.334 Vissa undantag brukar dock anföras. Sålunda har man ansett att ersättning kan utgå om det framgår att även andra personer — som delar uppskattningen av egendomen — hade velat betala för att tillgodose ifrågavarande affektionsin-s. 29

34.330 Se NJA 1898 s. 290 och NJA 1919 s. 1.s. 29

35.331 Grönfors, JFT 1973 s. 160 f. Jorgensen s. 175 not 14 har uppenbarligen uppfattat det fmska HD 1964 II 20 (fallet ingår även i NDs 1964 s. 48) på motsvarande vis.s. 29

36.332 Se t.ex. Larsson s. 279, Ussing, SvJT 1941 s. 751 om de svenska fallen vid not 330.s. 29

37.333 I fallet krävde kärandena uttryckligen ersättning för trädets skönhets- och affek­ tionsvärde. Skadeståndet sades utgå för skönhetsvärde. Men å andra sidan godtog HD även att trädet måste anses vara värdefullt av de skäl som kärandena hade anfört och dessa skäl inkluderade även trädets affektionsvärde.s. 29

38.334 Se t.ex. von Eyben & Norgaard & Vagner s. 220, Hellner, Skadeståndsrätt s. 425, Hollo & Vihervuon s. 185, Karlgren s. 214, Kivimäki & Ylöstalo s. 399, Routamo s. 99, Saxén, Skadeståndsrätt s. 88, Taxell s. 401. 266 tresse.335 Som ett typfall nämner Grönfors att om en släktklenod har värde for flera medlemmar inom samma släkt, »så har saken därmed faktiskt ett särskilt högt saluvärde». Skadan bör då kunna ersättas som ekonomisk skada. Grönfors erkänner att resonemanget inrymmer »icke så litet av juristeri», men förtjänsten är enligt honom att det medger en liberalare inställning till ideella intressen inom ramen för traditionella principer.336 Om man så önskar kan HD 1964 II 20 antagligen förklaras enligt detta resonemang (jfr även HD 1976II27). Däremot synes HD 1981 II 10 svårligen kunna inrymmas ens i ett sådant extensivt ekonomiskt synsätt:s. 29

39.På en bildkonstnärs lägenhet, där han bodde och arbetade, hade utans. 30

40.laga rätt uppsåtligen avverkats flera mindre träd (mest späda björkar)s. 30

41.och buskar i närheten av bostadsbyggnaden. Träden och buskarna hades. 30

42.varit belägna vid kanten av en ägoväg som bl.a. ledde till konstnärenss. 30

43.lägenhet. Längsmed hela denna väg hade vägkanten på motsvarande viss. 30

44.röjts i syfte att förbättra vägens skick. Konstnären yrkade på skadestånds. 30

45.för de avverkade trädens och buskarnas ekonomiska värde, ekonomisks. 30

46.följ dförlust på grund av att hans konstnärliga verksamhet hade häm­s. 30

47.mats genom gärningen, samt för förlust av landskapsmässigt värde.s. 30

48.Den ekonomiska följ dförlusten ansågs inte bevisad. HD fann vidare atts. 30

49.trädens och buskarnas ekonomiska värde var ringa. Men eftersom dets. 30

50.hade visats att träd- och buskbeståndet på denna plats var av särskilds. 30

51.betydelse för konstnären i hans konstnärliga arbete, hade han rätt tills. 30

52.skadestånd för förlust av landskapsmässigt värde i tillägg till trädenss. 30

53.och buskarnas ekonomiska värde. Skadeståndet, som utgavs i ett förs. 30

54.allt, fastställdes av HD till skäliga 10 000 mark. Eftersom gärningens. 30

55.likväl ansågs obetydlig dömdes gärningsmännen inte till straff för åver­s. 30

56.kan och av samma anledning jämkades skadeståndet till 4 000 marks. 30

57.trots att fråga var om uppsåt. Landskapsvärdet i HD 1981 II 10 kan enligt min mening närmast beskrivas som ett rent affektionsvärde.337 HD gjorde inget försök att »ekonomisera» ska­ dan. Tvärtom konstaterades att skadan i ekonomiskt hänseende var ringa. Men 335 Se t.ex. Agell, NFT 1973 s. 115 f., Grönfors, TfR 1963 s. 597 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 425, Karlgren s. 214, Saxén, Skadeståndsrätt s. 88. 336 Grönfors, TfR 1963 s. 604. 337 Jfr även från svensk rätt t.ex. NJA 1960 s. 726, där fråga var om ett vattenmål och huruvida vid utbyggnad av en fors ersättning skulle utgå till bl.a. en i grannskapet bosatt konstnär som inte längre kunde finna motiv till sina målningar. Den svenska vattenlagen medgav tidigare ersättning t.o.m. för affektionsvärden. Se härom t.ex. Grönfors, JFT 1973 s. 161 med vidare hänvisningar. I det aktuella fallet erhöll konstnären dock inte ersättning då det intrång han lidit i sin konstnärsverksamhet »icke hava sådant samband med hans innehav av fastigheten ... att ersättning i yrkat hänseende lagligen kan ifrågakomma».s. 30

58.267 även skada utöver ekonomiskt mätbara värden ansågs här kunna ersättas.338s. 30

59.Också i utomnordisk rätt kan man finna exempel på mera nyanserade be­ dömningar vid sakskador avseende just träd. I bl.a. tysk-, belgisk- och hol­ ländsk rätt godtas schabloner för skadeberäkningen vid trädskador i fall där reducerade fastighetvärden inte anses ge någon närmare vägledning.339 340s. 31

60.Den tyska s.k. Koch—metodet godtogs av BGH i NJW 1975 s. 2061.s. 31

61.Ett 40 år gammalt kastanjeträd vid en allmän väg hade här skadatss. 31

62.genom en trafikolycka. Käranden (en myndighet) ersatte trädet med etts. 31

63.fem år gammalt motsvarande träd och yrkade på skadestånd beräknats. 31

64.enligt Koch-metoden. BGH konstaterade att det till höga kostnader is. 31

65.och för sig hade varit möjligt att ersätta trädet med ett av samma ålder,s. 31

66.men att det i föreliggande fall var skäligare att plantera ett yngre träd.s. 31

67.Vidare fann BGH att skadestånd baserat på endast kostnaderna förs. 31

68.anskaffande och plantering av detta träd inte utgjorde en adekvats. 31

69.ersättning för de olika funktioner och förmåner som ett fullvuxet träds. 31

70.erbjuder och som inte omedelbart kan tillgodoses av ett yngre träd. Dens. 31

71.allmänna principen om ersättning baserad på reducering av fastighets­s. 31

72.värden ansågs dock inte erbjuda någon vägledning i ett fall som detta.s. 31

73.Enligt BGH hade denna princip varit svårtillämplig också i fråga oms. 31

74.privat egendom. Skadestånd utdömdes därför enligt Koch-metoden.s. 31

75.— Uppenbarligen ansågs här att Koch-metoden var förenlig meds. 31

76.den princip som uttrycks i B GB § 25 3.341 Vid sakskador kan det även bli fråga om ersättning för minskning av sakens bruks- eller nyttovärde. Om saken inte används kommersiellt utgör bruksvär­ det ett mer eller mindre ideellt intresse. Man har ifrågasatt om den skadelidan­ de då lider en ekonomisk- eller ideell skada.342 För finsk rätts del är rättsfallstorkan påfallande. I några svenska rättsfall har dock skadestånd utgått såsoms. 31

77.338 Även i den övriga litteraturen synes fallet ha uppfattats som skadestånd för en ideell sakskada, men man har i allmänhet inte närmare tagit ställning till arten av denna ideella skada. Se t.ex. Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 228; Routamo & Hoppu s. 190 not 12, Steiner s. 250. Saxén, Tillägg s. 395 talar dock kort om skönhetsvärde.s. 31

78.339 Se härom t.ex. Bocken, Compensation s. 151, Brans s. 272, Pfennigstorf, Liability s. 139 f. Jfr härom i korthet även t.ex. Sandvik, JT 1996-97 s. 395 f.s. 31

79.340 Enligt denna metod beräknas skadan som summan av: (1) kostnaderna för anskaff­ ande av ett ersättand e träd; (2) kostnaderna för plantering och skötsel tills trädet slagit rot; (3) en särskild avgift som reflekterar risken av att trädet inte slår rot; (4) kostnaderna för skötsel av trädet tills detta når samma ålder som det träd som man har ersatt; (5) ränta på beloppet enligt (1)-(4). Se närmare Koch, Aktualisierte Gehölzwerttabellen.s. 31

80.341 Se om detta stadgande ovan kap. 7.4.1. vid not 311.s. 31

81.342 Se t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 423 f. och Michelson, SvJT 1989 s. 721 ff. Jfr även från tysk rätt t.ex. Lange s. 252 ff. 268 for ekonomisk skada om bruksvärdet har kunnat »ekonomiseras» — också om ekonomiseringen kan tyckas nog så abstrakt och hypotetisk. Här kan hänvisas till t.ex. NJA 1992 s. 213:s. 31

82.Då en familj hade påbörjat en planerad semesterresa med bil och hus­s. 32

83.vagn lossnade dragkroken, varvid både husvagnen och bilen skadades.s. 32

84.Makarna i familjen krävde ersättning av dragkrokstillverkaren för des. 32

85.semesterdagar man tvingats använda för att komma till rätta meds. 32

86.effekterna av skadorna Fråga var inte om stilleståndsersättning ochs. 32

87.utgifter hade redan erlagts. Skadan ansågs utgöra ett gränsfall mellans. 32

88.ekonomisk och ideell skada. Att betrakta förlust av fritid som skada avs. 32

89.ekonomiskt slag sades dock stämma väl överens med den allmännas. 32

90.tendensen att tillmäta intresset av fritid och rekreation allt större bety­s. 32

91.delse. SvHD fäste stor vikt vid skadeståndsreglerna i 31 § konsument-s. 32

92.tjänstelagen (1985:716) och 32 § konsumentköplagen (1990:932). Des­s. 32

93.sa bestämmelser »omfattar också förlust av fritid samt liknande besvärs. 32

94.och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar, dock inte vissas. 32

95.mindre betydande skadeverkningar... av rent ideell natur». Något väg­s. 32

96.ande skäl att skilja mellan ersättning inom och utom kontrakt ansågss. 32

97.inte föreligga. Skadestånd utdömdes. Skadan uppskattades skäligen tills. 32

98.2 000 kronor. — Olsen menar att tanken »skulle kunna vara att man,s. 32

99.genom att intjäna semester, ådragit sig en kostnad för denna utan atts. 32

100.sedan fa njuta av rekreation. Kostnaden har alltså visat sig onödig».343 I ett något liknande finskt köprättsligt HD-avgörande (HD 1992:86) har möj­ ligen förlusten närmast betraktats som en ersättningsgill ideell skada.344 Säkra slutsatser kan dock inte dras, eftersom skadestånd i det konkreta fallet inte utdömdes då fråga var om en indirekt förlust och då felet i den sålda nöjesbåtens motor enligt HD inte berodde på vårdslöshet på säljarens sida (se KöpL § 27, 40 och 67).345 I åtminstone ett äldre fall har dock utomkontraktuellt skadestånd utdömts för förlorat nyttovärde i form av vad som rimligen kan beskrivas som ideell 343 Olsen s. 322. Se även t.ex. NJA 1945 s. 440 där skadestånd för förlorad möjlighet att använda en skadad nöjesbåt betraktades som ersättning för kostnader som blivit onytti­ ga. Jfr NJA 1979 s. 120. Också standardiserad ersättning för bruksnytta synes betraktas som ekonomisk skada. Se t.ex. NJA 1960 s. 208 och Hellner, Skadeståndsrätt s. 421. Se närmare t.ex. Olsen s. 327 ff. samt Michelson, SvJT 1989 s. 721 ff. för hovrättspraxis om skadestånd för förlorat bruksvärde vid skada på fastighet utöver skadestånd för reducerat marknadsvärde. Se även Hellner, Skadeståndsrätt s. 418 f., 422 ff. 344 Se även t.ex. Saxén, Avtalsbrott s. 227 som anför att i detta fall säljaren, om han hade varit culpös, uppenbarligen hade varit ansvarig »trots att skadan också var ideell». 345 Se närmare om HD 1992:86 anfört arbete samt t.ex. Sandvik s. 181 f., 191 ff., idem, JFT 1997 s. 268 ff., idem, Scan. Stud. 1999 s. 37 ff.s. 32

101.269 skada:346s. 32

102.HD 1967 II 47: Då reparationer utfördes i ett hus som tillhörde etts. 33

103.bolag hade, på order av bolagets disponent A, vatten- och avloppsled­s. 33

104.ningar dragits genom badrummet i B:s lägenhet i stället för genom bad­s. 33

105.rummet i en lägenhet som tillhörde A:s bror. A dömdes för egenhands-s. 33

106.rätt till straff. Härtill ålades han att till B utge skadestånd om 2 000s. 33

107.mark som ersättning för minskning av lägenhetens marknadsvärde samts. 33

108.härtill 600 mark som ersättning för men av att badrummets nyttout-s. 33

109.rymme hade minskat. Däremot erhöll B inte ersättning för inkomstför­s. 33

110.lust under påstående att nattsömnen störts av bruset från ledningarna. Om man bara bemödar sig om att anstränga fantasin kan dock antagligen alla ideella intressen uttryckas i ekonomiska termer. I viss utsträckning måste det även betraktas som helt godtagbart (kanske t.o.m. önskvärt) att genom olika metoder »ekonomisera» ideella intressen och ersätta dessa såsom ekonomiska skador.347 Någonstans passeras dock den punkt där det ekonomiska värdet blir så abstrakt och teoretiskt, att det upphör att vara fråga om ekonomisk skada.348 Det är inte möjligt att generellt säga något närmare om var denna punkt ligger.s. 33

111.Vid en jämförelse mellan finsk- och svensk rätt förefaller man dock kunna peka på vissa principiella skillnader. I svensk rätt förefaller man inte vara vill­ iga att rubba den allmänna principen om att ideella skador inte ersätts utan direkt lagstöd. Om skadestånd för ideella intressen anses rättspolitiskt motive­ rat synes man dock vara benägna att förklara intresset ekonomiskt, varvid det­ ta kan ersättas som ekonomisk skada; även om »ekonomiseringen» kan verka nog så abstrakt. I finsk rättspraxis ser man inte riktigt samma benägenhet att förklara ideella intressen i ekonomiska resonemang. Där det ansetts rättspoli­ tiskt motiverat förefaller man i stället med avsteg från den allmänna principen ha ersatt vad som rimligen kan betraktas som ideell sakskada. Från HD:s praxis kan man enligt min mening inte minst peka på HD 1981 II 10 (konstnärsfallet), HD 1967 II 47 (badrumsfallet), möjligen också HD 1964 II 20 (trädet på släktgården).s. 33

112.Mot detta kunde invändas, att de nämnda fallen är bristfälligt motiverade och att tanken även här måste anses ha varit att ersätta någon form av ekono­ misk skada. HD 1976 II27 (de fem olovligt fällda träden) far antagligen för­s. 33

113.346 Se även t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 88.s. 33

114.347 Betecknande är att ersättning för ideell skada (frånsett personskadefallen) i allmän­ het inte presteras ur försäkring. I den mån ett ideellt intresse kan uttryckas som ekonomisk skada kan man därför även tillgodose försäkringsmässiga hänsyn.s. 33

115.348 Se särskilt för miljöskadornas del nedan kap. 8.4., speciellt kap. 8.4.2.2. vid not 339-341. 270 klaras med detta argument. Mycket tyder emellertid på att HD:s tanke i åtmin­ stone HD 1981 II 10 och HD 1967 II 47, möjligen också i HD 1964 II 20, snarast har varit den motsatta. SkL måste ses som en ramlag. I motsats till vad som ibland hävdas349 bör därför dess bestämmelser inte läggas till grund för e contrarzo-slutsatser.350 Den allmänna principen om att ideella skador inte ersätts utan direkt lagstöd bör för finsk rätts del synbarligen endast uppfattas som en utgångspunkt. Särskilda skäl kan motivera avsteg från principen. Var­ ken utformningen av SkL eller dess förarbeten hindrar en sådan tolkning. Det är emellertid svårt att se i vilken utsträckning den principiella skill­ naden mellan finsk- och svensk rätt leder till någon avgörande skillnad i sak. Möjligen kan man dock säga att den finska bedömningslinjen åtminstone öpp­ nar vägen för att i något högre grad beakta ideella intressen i fall som t.ex. HD 1981 II 10 (konstnärsfallet). Jag vill dock inte utesluta att detta antagande kan visa sig vara felaktigt.s. 33

Bedömningen enligt MskL

1.MskL medför ingen ändring av de ovan kap. 7A2. beskrivna principerna för ersättande av sakskador. Enligt MskL 5 § 2 mom. gäller dock att också andra miljöskador än de som avses i 5 § 1 mom. — d.v.s. person- och sakskador samt ren förmögenhetsskada — kan ersättas till ett skäligt belopp. Skadestån­ det skall härvid bestämmas utgående från störningens och skadans varaktig­ het. Ytterligare skall enligt stadgandet beaktas den skadelidandes möjligheter att undvika eller avvärja skadan. Av förarbetena till MskL framgår att 5 § 2 mom. avser ren ideell skada351 vid immission:s. 34

2.»I vissa fall är det omöjligt att klassificera en miljöskada som en per­s. 34

3.sonskada, sakskada eller ekonomisk skada på det sätt som avses i ska­s. 34

4.deståndslagen. Om störningen yppar sig som t.ex. buller, lukt ellers. 34

5.skakningar som redan upphört när ersättningsyrkandet väcks och dens. 34

6.som lidit av störningen inte har orsakats bekämpningskostnader ellers. 34

7.någon annan ekonomisk förlust, är det inte fråga om en sådan uträck-s. 34

8.ningsbar förlust som avses i de stadganden i 5 kap. skadeståndslagen 349 Se ovan vid not 327. 350 Se även t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 4. Jfr även for svensk rätts del t.ex. Prop. 1972:5 s. 446, 449 och 568 (se även härom ovan kap. 7.3.3. vid not 208) 351 Se även om terminologin t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 63. Jfr även om begrepps­ bildningen i svensk rätt t.ex. Dufwa, SvJT 1987 s. 48 f., Eriksson, SvJT 1987 s. 390 f., Hellner, Skadeståndsrätt s. 340.s. 34

9.271s. 34

10.som gäller materiella skador. ... Emedan ersättningar för motsvarandes. 35

11.ideella störningar och belastningar redan nu har kunnat bestämmas meds. 35

12.stöd av 21 och 23 §§ grannelagen bör en ny lag som syftar till etts. 35

13.ytterligare förbättrat ersättningsskydd också stadga att de skall varas. 35

14.ersättningsgilla.»352 Vad gäller tillämpningen av GranneL kan konstateras att skyldigheten att skä­ ligen tåla besvär enligt 17 § 2 mom.353 ofta torde ha accentuerats vid dylika ideella skador.354 Också i motiven till MskL 5 § 2 mom. betonas särskilt att ersättningsskyldigheten för nämnda skador begränsas av toleransrekvisitet i 4 § 1 mom.355 Man kan dock ifrågasätta om inte resultatet rätt långt blev det samma även utan ett toleransrekvisit. Redan kravet på bevisande av att skada uppkommit kan här innebära en effektiv ersättningströskel.356 Hollo & Vihervuori pekar vidare på att 5 § 2 mom. i sig är skälighetsbaserat.357s. 35

15.Även om MskL 5 § 2 mom. betraktas som en utvidgning av det ansvar som följer av SkL, har emellertid skadestånd för här avsedda skador tidigare inte varit uteslutet ens utanför tillämpningen av GranneL. I t.ex. HD 1969 II 40 hade svarande culpöst levererat antracitkol i säckar vilka tidigare använts som emballage för torkat blod. Vid eldningen med kolen utvecklades en otäck lukt. Skadestånd utdömdes för vad det hade kostat att riva och på nytt mura upp rökkanalema, samt 2 000 mark som skälig ersättning för den olägenhet lukten medfört. På basen av detta avgörande har vissa författare anfört att dylika immissionsskador utgör en självständig skadetyp, vars ersättningsbarhet såväl inom som utom kontrakt bör bedömas oberoende av SkL.358 Andra har menat att dylik skada mycket väl kan jämställas med psykiskt lidande vid personska­ da och personlighetskränkning, varför fallet även skulle illustrera SkL.359s. 35

16.Som jämförelse kan nämnas att man i t.ex. MB 32 kap. inte finner någons. 35

17.352 Reg.prop. 1992:165 s. 26. Jfr Kom.miet. 1990:17 s. 63.s. 35

18.353 Se härom ovan kap. 6.3.3.1. vid not 409 med vidare hänvisningar.s. 35

19.354 Se ovan kap. 6.2.2.1. vid not 85-87.s. 35

20.355 S Reg.prop. 1992:165 s. 26.s. 35

21.356 Se ovan kap. 6.4. vid not 481-484. Som jämförelse kan man även anknyta till t.ex. HD 1999:44. HD fann i detta fall att det inte kan uteslutas att tillfogandet av en sakskada samtidigt kan orsaka sakens ägare sådant psykiskt lidande som kan betraktas som ersättningsgill personskada i form av med sveda och värk jämförbart psykiskt lidande. Men då sådan skada inte ansågs bevisad utdömdes skadestånd för endast sakskadan.s. 35

22.357 Hollo & Vihervuori s. 157. Notera även att störningens varaktighet enligt 5 § 2 mom. också ingår i bedömningen enligt 4 § 1 mom. Se ovan kap. 6.3.3.2. vid not 426.s. 35

23.358 Se t.ex. Routamo & Hoppu s. 191 f. Jfr Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 228 f.s. 35

24.359 Se t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 88. Jfr t.ex. af Hällström, NFT 1995 s. 130. 272 motsvarighet till MskL 5 § 2 mom.360 Dylika situationer torde i svensk rätt närmast komma att bedömas enligt reglerna för ren förmögenhetsskada.361 Ut­ över att störningen bör överstiga vad som skäligen bör tålas (32 kap. 1 § 3 st.) krävs härigenom att skadan inte är bagatellartad (32 kap. 1 § 2 st.) samt att denna kan uttryckas ekonomiskt (se ovan kap. 7.4.2.). Hellner anför härvid att »ofta kan den skadelidande inte genom åtgärder, vilka skulle ha gett rätt till ersättning, eleminera obehag vilka han därför måste lida». Denna omständig­ het bör dock inte beröva honom rätten till skadestånd. Rätt till skadestånd bör föreligga »redan därför att eljest en betydande förändring till det sämre skulle inträda i förhållande till tidigare rätt».362 Se även från rättspraxis NJA 2000 s. 737. I detta fall hade boendevärdet minskat på grund av bl.a. buller under tiden för ett järnvägsbygge. Skadan ansågs av SvHD ligga på gränsen mellan ekonomisk och ideell skada. Ersättning utgick såsom för ekonomisk skada enligt SvMskL 1 § 2 st.363 MskL 5 § 2 mom. har särskilt diskuterats i förhållande till estetiska och psykiska immissioner.364 Som ovan (kap. 6.2.3.8.) redan har framgått vill man i motiven till MskL begränsa lagens tillämpning till förluster av ekonomiskt betydande vy genom fysisk påverkan av den fastighet där störningen åbero­ pas.365 Enligt min mening kan emellertid något krav på dylik fysisk påverkan av fastigheten inte uppställas.366 Jfr även om SkL HD 1987:57 (ref. ovan kap. 7.4.2.). Den i motiven förespråkade tolkningen skulle dessutom innebära en sådan försämring jämfört med VL 11 kap. 3 § som i övrigt lagstiftaren klart har tagit avstånd från.367 Från rättspraxis kan hänvisas till HD 1983 II 71: 360 I SOU 1983:7 s. 154 ff. föreslogs dock att ersättning borde kunna utgå för viss ren ideell skada. Denna ansvarsutvidgning godtogs inte i Prop. 1985/86:83 s. 19 f. 361 Se Prop. 1985/86:83 s. 27,45, Erikson s. 53 f., idem, SvJT 1987 s. 390 f., Hellner, Skadeståndsrätt s. 340, Kleineman s. 159 f. Men se även Dußva, SvJT 1987 s. 46 ff. 362 Hellner, Skadeståndsrätt s. 340 med hänvisning till NJA 1975 s. 155 (ref. ovan kap. 6.2.2.2. där det dock var fråga om sakskada), NJA 1963 s. 162 (stank och kväljande lukt från slam som hade avskiljts i ett reningsverk för avloppsvatten) och NJA 1947 s. 57 (bull­ er från en stenkross). Se även ovan kap. 6.2.2.1. i not 86 och 87 (buller), samt kap. 6.2.2.4. vid not 125-126 (stank). 363 Fallet har kommenterats av Bengtsson, SvJT 2002 s. 35 f., som anför att bedöm­ ningen stämmer med vad som gäller vid hyra. Störningen var sådan att en hyresgäst i en motsvarande situation skulle ha haft rätt till hyresnedsättning. Vidare menar Bengtsson att det var naturligt att skadan inte ansågs vara bagatellartad. 364 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 184 f. med vidare hänvisningar. 365 Se ovan kap. 6.2.3.8. vid not 250 anförda arbeten. 366 Se ovan kap. 6.2.3.8.vid not 249-255. 367 Se LagutskBet 1994:10 s. 3 (cit. ovan kap. 7.3.4.2. not 275).s. 35

25.273s. 36

26.Genom en åtgärd som var tillåten enligt VL hade invid ett strandom­s. 37

27.råde beläget vattenområde, som avskiljts från det övriga vattenområdet,s. 37

28.drabbats av en fullständig fiskdöd. Ägaren av stranden, som lämpades. 37

29.sig för semester och annat rekreationsbruk, ansågs oberoende av sin rätts. 37

30.till vattenområdet ha rätt att med stöd av VL 11 kap. 3 § 2 punkten fås. 37

31.ersättning för den nedgång av strandområdets saluvärde som följde avs. 37

32.fiskdöden. (VL 11 kap. 3 § 2 punkten avser egendomsintressen.368) Om en estetisk eller psykisk immission inte medför någon ekonomisk skada på den fastighet där denna störning åberopas, synes störningen närmast vara att betraktas som en i MskL 5 § 2 mom. avsedd ren ideell skada. Det är likväl troligt att skadestånd i många fall kommer att uteslutas av toleransrekvisitet enligt 4 § 1 mom. En möjlig tillämpning av 5 § 2 mom. kunde dock vara fall där någon förfular omgivningen för sin granne utan att förfulningen till sin varaktighet och intensitet antar sådana proportioner att grannen härigenom drabbas av ekonomiskt påvisbar skada.369 1 vart fall bör man vid chikan inte utesluta ett ansvarsåläggande. En annan sak är sedan att i grannelagsförhållanden sådana förluster mera sällan torde uppstå genom i MskL 1 § 1 mom. avsedda störningar.370 Och om skadan inte på något vis kan »ekonomiseras» och ersättas som sakskada (se t.ex. HD 1987:57, jfr HD 1983 II 71), torde härtill störningen ofta kunna sägas drabba ett så allmänt miljöintresse att ska­ dan inte längre faller inom de intressen som skyddas av 5 § 2 mom.371s. 37

ERSÄTTNING FÖR SKADA PÅ MILJÖN

Begreppsprecisering

1.I detta kapitel betonades inledningsvis att skadeståndsrätten av tradition har varit anpassad för att skydda enskilda skadelidandes intressen.372 Karaktäris­ tiskt för skador på miljön är emellertid att dessa drabbar allmänna (offentliga,s. 37

2.368 Se t.ex. Hyvönen, LM 1997 s. 565 ff. Se även om fallet t.ex. Hollo, LM 1984 s. 258 f., idem, Kiinteistöoikeus s. 353 f.s. 37

3.369 Jfr t.ex. Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 27.s. 37

4.370 Se t.ex. Heliner, Skadeståndsrätt s. 340, samt ovan kap. 6.2.3.8. vid not 256-258.s. 37

5.371 Jfr även t.ex. Hollo & Vihervuori s. 183 som anför att 5 § 2 mom. inte kan »merkitä esimerkiksi sitä, että luonnolle tai luonnonvaroille sellaisenaan kielteinen seuras, vaikka se johtuisikin 1 §:n mukaisesta häiriöstä, määrättäisiin jollekin taholle korvattavaksi».s. 37

6.372 Se ovan kap. 7.1. vid not 17 och t.ex. Kleineman, JT 1995-96 s. 106 f., Salje, Leitprinzipien s. 197, Sandvik, JT 1996-97 s. 395, idem, Skadeståndsansvar s. 140 f, Steiner s. 238, Stoll, Int. Enc. Comp. L. XI/2 para. 8-15, Wilhelmsson, Korvausvastuus s. 261 ff. 274 kollektiva) intressen. Som exempel på dylika allmänna intressen kan nämnas den biologiska mångfalden, ekologiska processer för bevarandet av naturens jämvikt och dess fömyelseförmåga, olika estetiska och kulturella värden, lik­ som allemansrättsliga friluftsmöjligheter, o.s.v.373 Som framgått av undersök­ ningen ovan är det i synnerhet skadebilden i samband med en mängd miljö­ olyckor av katastrofkaraktär som också i detta avseende har pekat på behovet av nytänkande.374 Genom 1984 och 1992 års ändringsprotokoll till CLC och FC godtogs på konventionsplanet för första gången en explicit rätt till ersättning för »impairment of the environment» som ett självständigt skadebegrepp vid sidan av de traditionella typerna av skador (se den nya CLC art. 1.6).375 Denna lösning har därefter följts upp i t.ex. CRTD (art. 1.10), HNS (art. 1.6), Europarådskonventionen (art. 1.7), 1997 års ändringsprotokoll till Wienkonventionen (art. 2), samt 1999 års Baselprotokoll (art. 2.2).376 Också enligt MskL 6 § 1 mom. förefaller »miljön» godtas som ett skadeståndsrättsligt skyddat intresse. Enligt 6 § 1 mom. kan även ersättas kostnader för åtgärder vidtagna för avvärjande av risk för störning eller dess verkningar samt kostnader vidtagna för återställande av miljön i sitt tidigare skick. (Jfr konventionerna ovan.) Ersättning kan utgå både om åtgärderna har vidtagits av någon enskild förutsatt att skadan »gäller honom» (6 § 1 mom. 1 punkten) och om åtgärderna har vidtagits av myndigheter (6 § 1 mom. 2 punkten).377 3 78 Enligt motiven till 2 punkten »förutsätts det inte nödvändigtvis att en miljö­ skada har drabbat eller hotat någon enskild... [utan detj kan också vara fråga om en störning som kränker allmänt intresse»™ (kurs. här). I MskL sägs dock inget närmare om vad som skall förstås med »miljön». 373 Bland den omfattande litteraturen kan här hänvisas till t.ex. Barboza s. 75 f., Bengtsson, SvJT 1993 s. 385 ff., Bocken, Achievements s. 49, Boyle, Remedying s. 83 ff., Bugge s. 392 ff., 403 f., Chao s. 337, Larsson s. 121 f., 492, Pagh, UfR B 1991 s. 123 ff., idem, Miljöansvar s. 20, Salje, Leitprinzipien s. 205 ff., Sandvik, JT 1996-97 s. 394 f., idem, Skadeståndsansvar s. 140 f., Steiner s. 238 ff, särskilt s. 240, Ward & Duffield (eds) s. 11 ff, Wetterstein, Damage s. 77 ff., idem, Interest s. 46 f. Härtill kan även hänvisas till t.ex. Kom.miet. 1973:49 s. 178 ff. (se särskilt den föreslagna 11 §), Reg.prop. 1992:165 s. 26 samt t.ex. NOU 1982:19 s. 86 ff, SOU 1983:7 s. 158 ff. och KOM(2QOQ) 66 slutlig, s. 2, 5, 12 f. och 16 ff. 374 Ovan kap. 7.2.2.2.I. särskilt vid not 83-102, kap. 7.2.2.2.2. och 7.2.2.3. 375 Se även om den nya art. 1.6 i CLC ovan kap. 7.2.2.3. vid not 122-124. 376 Se även ovan kap. 7.2.2.3. vid not 130-136. 377 Se Reg.prop. 1992:165 s. 26 samt utförligare t.ex. Hollo & Vihervuon s. 188 ff och Luntinen, särskilt s. 18 ff. Se även utförligare nedan kap. 8. 378 Reg.prop. 1992:165 s. 26. Som exempel anförs förorening av grundvatten på den skadevållandes eget område. Jfr härvid ovan kap. 6.3.2. vid not 400.s. 37

7.275 Begreppet preciseras i regel inte heller i miljöskadeansvarskonventionema. I Europarådskonventionen art. 2.10 finner man dock följande definition:s. 38

8.»"environment" includes:s. 39

9.— natural resources both abiotic and biotic, such as air, water, soil,s. 39

10.fauna and flora and the interaction between the same factors;s. 39

11.— property which forms part of the cultural heritage; ands. 39

12.— the characteristic aspects of the landscape.» Av Europarådskonventionen art. 2.7(c) framgår vidare att en skada betraktas som »impairment of the environment» endast i den mån skadan inte utgör en i art. 2.7(a)-(b) avsedd person- eller egendomsskada. Art. 2.7(c) är delvis oklar.379 Bestämmelsen har dock i litteraturen ofta tolkats på så vis, att miljön inte inkluderar egendomsskador även om egendomen har t.ex. ett ekologiskteller ett kulturellt värde utöver ägarens intresse i egendomen.380 Å andra sidan kunde kanske även hävdas, att utformningen av art. 2.10 tyder på att art. 2.7(c) borde ges en restriktiv snarare än en extensiv tolkning. Också skada på egendom — privat eller offentlig — kunde då inkluderas i miljön i den mån denna egendom kan sägas generera även ett ekologiskt-, kulturhistoriskteller landskapsmässigt värde av mera allmänt intresse. Detta förefaller även motsvara tolkningen av »impairment of the environment» enligt övriga ovan nämnda konventioner.381s. 39

13.Som jämförelse kan nämnas att den amerikanska CERCLA och OPA täck­ er »damage to natural resources».3*11 »natural resources» inkluderas:383s. 39

14.»land, fish, wildlife, biota, air, water, ground water, drinking waters. 39

15.supplies, and other such resources belonging to, managed by, held ins. 39

16.trust by, appertaining to, or otherwise controlled by the United Statess. 39

17.(including the resources of the exclusive economic zone), any State ors. 39

18.local government or Indian Tribe, or any foreign government». Denna definition ansågs först förutsätta ett samband — ett »nexus» — mellans. 39

19.379 Art. 2.7(c) klargörs inte närmare i Explanatory Report (15 January 1993) s. 26 f.s. 39

20.380 I litteraturen menar t.ex. Bocken, Achievements s. 50 att art. 2.7(c) »usefully cla­ rifies» tillämpningen av konventionens regler om ersättning vid »impairment of the environment». Dessa regler kan enligt honom på basen av art. 2.7(c) inte »enter into competition with those on damage to individual property, even if... the property has an ecological value». Jfr t.ex. Brans s. 371 f. Också t.ex. Wetterstein, Interest s. 53 f. synes komma fram till en motsvarande tolkning. Han utdömer dock art. 2.7(c) som inkonsekvent.s. 39

21.381 Se även t.ex. Bocken, Achievements s. 50, Sandvik & Suikkari s. 61, Wetterstein, Interest s. 54, Wilkinson, J. Envtl L. 1993 s. 83 not 71.s. 39

22.382 Se CERCLA § 107(a)(4)(C), OPA § 1002(b)(2)(A).s. 39

23.383 Se CERCLA § 101(16), OPA § 1001(20). 276 naturresurser och offentligt ägande eller kontroll på ett sådant sätt, att naturre­ surser i privat ägo antingen uteslöts384 eller endast i begränsad utsträckning omfattades.385 1 senare rättspraxis har dock fastslagits att definitionen klart inte begränsas till naturresurser som ägs av det offentliga. Den undantar endast »purely private resources (kurs, här).... absent any government involvement, management or control».386 1 litteraturen har man förespråkat en restriktiv tolkning av detta undantag.387 Ofta hävdas att »no special "nexus" ... should be required».388 Ration är härvid ytterst, att alla naturresurser oberoende av ägoförhållandena kan generera värden av sådant allmänt (offentligt) intresse som skadeståndsbestämmelsema i CERCLA och OPA avser att skydda.389 3 90 »Natural resources» enligt CERCLA och OPA synes dock i övrigt utgöra ett snävare begrepp än »environment» enligt Europarådskonventionen. Som ytterligare jämförelse kan även anknytas till den norska ForL 8 kap. 57 § d) punkten. Enligt detta stadgande utgör »allemansretter utenfor ncering» (det allmänna friluftsintresset, allmänhetens rätt till fri färdsel, m.m. 39°) ett skade384 Sålunda tolkade det amerikanska inrikesministeriet ursprungligen definitionen av naturresurser på så vis, att denna definition inte täckte »resources owned by parties other than (kurs, här) Federal, State, local or foreign governments». Se den tidigare (och numera reviderade) ingressen till 43 CFR § 11.10-11.93 (1987). Se även om denna tolkning Ohio v. United States Department of the Interior, 880 F.2d 432 (D.C. Cir. 1989). 385 Se från rättspraxis t.ex. City of New York v. Exxon Corp. 633 F.Supp 609 (S.D. New York 1986). Se även från litteraturen t.ex. Breen, ELR 1984 s. 10305 f., Cross, Vanderbilt L. Rev. 1989 s. 273 f. Jfr även t.ex. Harv. L. Rev. 1986 s. 1566 med vidare hänvisningar. 386 Se Ohio v. United States Department of the Interior, 880 F.2d 432,460 (D.C. Cir. 1989). Jfr även det till detta rättsfall anslutande Colorado v. United States Department of the Interior, 880 F.2d 481 (D.C. Cir. 1989). 387 Se t.ex. Brighton & Askman s. 189 vilka betonar att det sedan länge varit klart att »the state has an interest independent of and behind the titles of its citizens, in all the earth and air within its domain»; Georgia v. Tennessee Copper Co., 296 U.S. 230, 237 (1907). 388 Harv. L. Rev. 1986 s. 1566 f. Se även t.ex. Kenison & Buchholz & Mulligan, ELR 1987 s. 10434, Simons & Wicks, St. John's L. Rev. 1989 s. 817 f. Jfr Brighton & Askman s. 189. Se de lege ferenda även Walker, Adm. L. J. 1995 s. 425 ff., särskilt s. 459 f. 389 Se t.ex. HarvL. Rev. 1986 s. 156 f.: »[CERCLA] permits the United States to assert claims as "trustee" of any natural resource over which it has "sovereign rights", that is, the power to regulate.... The language in ... [CERCLA] indicates that Congress intended that CERCLA be construed broadly to reach all resources within the governments jurisdiction ... distinguishing between privately and publicly owned natural resources conflicts with CERCLA's goal of forcing defendants to internalize the social costs of natural resource damage, becaus all natural resources may provide services to, and be valued by, the public.» Jfr t.ex. i not 385 anförda arbeten. Men se även t.ex. Ward & Duffield (eds) s. 101. 390 Se även om allemansrättens innehåll ovan kap. 7.3.2.2. vid not 191-197.s. 39

24.277 ståndsrättsligt skyddat intresse.391s. 40

25.Då varken MskL 6 § 1 mom. eller motiven till lagen erbjuder någon defini­ tion av »miljön», torde man för finsk rätts del ha att falla tillbaka på den miljörättsliga bestämningen av begreppet. Av särskilt intresse är MiljöskyddsL 3 § 1 mom. 1 punkten. Med »förorening av miljön» avses enligt detta stad­ gande »genom mänsklig verksamhet orsakat utsläpp eller deponering i miljön av ämnen, energi, buller, skakning, strålning, ljus, värme eller lukt [jfr störningsrekvisitet i MskL 1 § 1 mom.], som ...s. 41

26.a) medför olägenhet för hälsan,s. 41

27.b) medför olägenheter för naturen och dess funktioner,s. 41

28.c) hindrar eller i hög grad försvårar utnyttjandet av naturresurser,s. 41

29.d) minskar den allmänna trivseln i miljön eller särskilda kulturvärden,s. 41

30.e) minskar miljöns lämplighet för rekreation,s. 41

31.f) skadar eller medför olägenhet för egendom ..., ellers. 41

32.g) orsakar annan därmed jämförbar kränkning av allmänt eller enskilts. 41

33.intresse».392 I MiljöskyddsL 3 § 1 mom. 1 punkten avsedda allmänna intressen — närmast ekosystemet (bokstaven b), estetiska och kulturella värden (bokstaven d) och allemansrättsligt rekreationsintresse (bokstaven e) — far anses omfattas också av MskL 6 § 1 mom. 2 punkten. Klart är vidare att de allmänna intressen som här avses är oberoende av miljöns rättsliga status.393 Också t.ex. privat egen­ dom kan sålunda inkluderas i »miljön» enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten till den del denna egendom även genererar ett ovan avsett allmänt intresse.394s. 41

34.För finsk rätts del har jag valt att tala om »skada på miljön» som en över­ gripande benämning på de allmänna intressen som inryms i MskL 6 § 1 mom. 2 punkten. Terminologin är dock inte enhetlig. T.ex. Hollo & Vihervuori talar om »förluster som drabbar själva miljön och naturresurserna».395 Detta uttryck är i och för sig beskrivande men alltför otympligt. T.ex. Steiner har åter för sin del valt att tala om de allmänna intressena under benämningen »ekologiskas. 41

35.391 Se närmar härom t.ex. NOU 1982:19 s. 86 ff., Otprp nr 33 (1988-89) s. 47 ff.s. 41

36.392 I Reg.prop. 1999:84 s. 40 ff. anförs att stadgandets definition av »förorening av miljön» motsvarar den internationella definitionen och gällande lagstiftning. Se även allmänt om då gällande lagstiftning t.ex. Kuusiniemi s. 21 ff. och om den internationella definitionen t.ex. Suikkari s. 464 f.s. 41

37.393 Jfr även ovan kap. 6.3.2. vid not 396—401.s. 41

38.394 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 26 där det anförs att 6 § 1 mom. 2 punkten kan tillämpas när det är »fråga om en störning som kränker allmänt intresse, t.ex. att grund­ vattnet förorenas på den skadevållandes eget område».s. 41

39.395 Hollo & Vihervuori s. 190. 278 skador».396 Men de miljökomponenter av allmänt intresse som omfattas av MskL 6 § 1 mom. 2 punkten begränsas inte till ekosystemet. I amerikansk rätt talas allmänt om »damage to natural resources» i linje med att CERCLA och OPA täcker sådana skador.397 Jfr även direktivförslaget om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador.398 1 övrigt är det svårt att finna någon vedertagen terminologi.399 Eftersom skador på miljön drabbar ett allmänt intresse anses dock ofta att ingen enskild individ bör ges rätt att föra skadeståndstalan. Lösningen har där­ för i regel varit att låta myndigheter — i vissa rättssystem även miljöorganisa­ tioner — föra skadeståndstalan, närmast som företrädare av det allmänna in­ tresset (se vidare nedan kap. 7.5.3.). De allmänna intressen som det här är fråga om präglas vidare av att de är av ideell art. Huruvida ersättning skall utgå eller inte kommer därför ofta att bli avhängigt av om skadan kan »ekono­ miseras» och ersättas som ekonomisk skada.400 Liksom de flesta konventioner går MskL 6 § 1 mom. inte längre än till ersättning baserad på skäliga kostna­ der för avvärjande av skador på miljön och för återställande av miljön i sitt tidigare skick. Men som ovan redan framgått,401 kan man även peka på rätts­ system där ansvaret går betydligt längre (se vidare nedan kap. 8.).s. 41

Skada på miljön eller traditionell skada?

1.7.5.2.1. Gränsdragningssvårigheterna Distinktionen mellan enskilda och allmänna intressen är på inget vis ny. Den kan ytterst spåras till romersk sakrätt, där vissa saker inte kunde vara föremål för individuella särrättigheter. Här kan nämnas t.ex. res publicae (offentlig sak), res communes omnium (allmän egendom) och res nullius (herrelös sak).s. 42

2.Med res publicae avsågs sak som var underkastad statligt ägande. Till denna kate­s. 42

3.gori hänfördes även saker i allmänt bruk (usus publicus) såsom allmänna vägar och 396 Steiner s. 239 ff., särskilt s. 241. 397 Se ovan vid not 382-389. Se även om terminologin i amerikansk rätt t.ex. Ward & Duffield (eds), särskilt s. 100 ff., 120 ff. 398 KOM(2QQ2) 17 slutlig (se bl.a. art. 2.1.8. och 2.1.18.). 399 Se t.ex. Brans s. 17 ff., Sandvik & Suikkari s. 60 f, Steiner s. 240 f. samt termerna ovan kap. 7.2.2.2.I. vid not 83. Termerna är inte helt synonyma även om de ofta används som om de vore detta; se t.ex. Brans s. 17 ff. Se även nedan kap. 7.5.2.3. vid not 444. 400 Se även ovan kap. 7.4.1. 401 Se t.ex. ovan kap. 5.3.1. och kap. 7.2.2.2.1., särskilt vid not 83-102.s. 42

4.279s. 42

5.platser, floder, sjöar och vattenledningar. Med res communes omnium avsågs åters. 43

6.saker som var i allmänt bruk utan att dessa tillhörde någon enskild. Dylik allmäns. 43

7.egendom — t.ex. icke-ockuperade havsområden, luften och grundvattnet — för­s. 43

8.valtades av staten på allmänhetens vägnar. Till området för res nullius hänfördess. 43

9.åter t.ex. vilt levande djur.402 Denna indelningen i olika slag av saker har alltjämts. 43

10.sakrättslig betydelse, om än den med tiden har undergått olika förändringar.403 Även inom miljöskadeansvaret talar man numera ibland om olika miljökom­ ponenter av allmänt intresse i temer av dylika saker.404s. 43

11.I praktiken kan emellertid gränsdragningen mellan enskilda och allmänna intressen bli flytande. Typexemplet är att en förorenare ersätter kostnader för sanering och återställande av en förorenad fastighet på talan av fastighetsäga­ ren enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten. Även om ägaren utgår från sitt särin­ tresse kan han härigenom ofta även sägas åtminstone indirekt gynna olika med denna fastighet förknippade allmänna miljöintressen (djur- och växtlivet, allemansrättsliga friluftsmöjligheter, estetiska värden, etc.).405 Man kan här tala om enskilda intressen gränsande till ett allmänt intresse och gränsdragningen mellan traditionella skador och skador på miljön. Någonstans passeras här den punkt där det enskilda intresset blir så svagt och avlägset att det är naturligare att tala om ett allmänt intresse och skada på miljön (se nedan kap. 7.5.3.2.).406s. 43

12.Från svensk rättspraxis är här även NJA 1993 s. 753 av visst intresse.s. 43

13.I detta fall var det fråga om förlorade kulturella- eller arkeologiskas. 43

14.värden till följd av att en fastighetsägare vid ett vägbygge hade skadats. 43

15.en på dennes fastighet belägen fast fomlämning. Fomlämningen, etts. 43

16.gravröse, hade blivit så pass omrörd att det inte var möjligt att försökas. 43

17.reparera eller återställa den i ursprungligt skick. I stället grävdes gravens. 43

18.ut i syfte att öka kunskaperna om fomlämningar. Staten yrkade genoms. 43

19.Riksantikvarieämbetet att fastighetsägaren skulle förpliktas att utges. 43

20.402 Se utförligt härom t.ex. Coquillette, Cornell L. Rev. 1979 s. 800 ff. Se i korthet även t.ex. Kaser s. 81 f., Zitting & Rautiala s. 15 f.s. 43

21.403 Se för finsk rätts del t.ex. Zitting & Rautiala s. 15 f. Nämnas kan att i finsk rätt territorialhavet tidigare utgjorde res cummunes omnium. Se från rättspraxis t.ex. HD 1961 I 1 samt t.ex. HFD 1958 II 86 och HFD 1958 II 87. Se även t.ex. Castrén, LM 1955 s. 512, Wirilander, DL 1972 s. 196 f. Genom L 1966/204 och 1966/205 blev dock territorialhavet res publicae. Observera även att i regel endast vattenområden — inte vattnet som sådant i dessa områden — är föremål för äganderätt. Se t.ex. Wirilander, DL 1972 s. 191 f.s. 43

22.404 Se t.ex. ovan kap. 7.2.2.2.1 vid not 92 om Patmos, nedan kap. 8.4.3.2.L vid not 445- 446 om polsk rätt och Bocken, Compensation s. 152 f., Brans s. 35 ff, Steiner s. 272.s. 43

23.405 Nordh s. 408 anför träffande att enskilda och allmänna intressen inte sällan är att se som olika sidor av samma mynt. Jfr även t.ex. UmweltHG 16 § om »Beschädigung von Sachen, die zugleich auch eine Beeinträchtigung der Natur oder der Landschaft darstellen»). Se närmare härom nedan kap. 7.5.3.2. vid not 473-476.s. 43

24.406 Jfr även t.ex. ovan kap. 7.4.3. in fine. 280s. 43

25.skadestånd med 69 000 kronor för kostnaderna för utgrävningen. SvHDs. 44

26.fann närmast med hänvisning till motiven till kulturminneslagen atts. 44

27.fråga var om en ersättningsgill sakskada407 och biföll yrkandet.s. 44

28.— Avgörandet har kommenterats av Kleineman. Han menar atts. 44

29.SvHD här på »ett mycket överraskande sätt» har vidgat sakskadebe-s. 44

30.greppet och ifrågasätter om det inte var fråga om en ren förmögenhets-s. 44

31.skada (eller i vart fall en allmän förmögenhetsskada408).409 Om man intes. 44

32.låter sig begränsas av traditionell begreppsbildning kunde man här ävens. 44

33.tala om ett allmänt intresse och skada på (kultur)miljön.410 På motsvarande vis kan man även tala om allmänna intressen gränsande till ett enskilt intresse och gränsdragningen mellan skador på miljön och traditio­ nella skador. Om sålunda det offentliga i allmänt intresse sanerar och åter­ ställer en förorenad fastighet gynnas givetvis härigenom även fastighetsäga­ rens enskilda intresse. Av intresse här är dock att enbart den omständighet att skadan drabbar ett intresse som kan karaktäriseras som »allmänt» inte behöver utesluta ansvar enligt traditionell skadeståndsrätt. Och till den del det allmän­ na intresset kan »individualiseras» och ersättas som en traditionell typ av ska­ da, innebär i materiellt hänseende MskL 6 § 1 mom. 2 punkten föga nytt.s. 44

34.De ovan avsedda gränsdragningarna har bl.a. betydelse med tanke på talerätten. Till denna aspekt återkommer jag nedan i kapitel 7.5.3.1 det följande riktas intresset mot den svåra gränsdragningen mellan skador på miljön (all­ männa intressen) och traditionella skador (enskilda intressen). 7.5.2.2. Några gränsfall Ovan i kapitel 7.3.2.3. konkluderades att tendensen är att tolka tredjemansskada snävare. En till synes allt vidare krets av intressen har ansetts vara sådana som kan medföra rätt till ersättning enligt reglerna för sakskada. Som ett ytter­ ligare exempel härpå kan i detta sammanhang hänvisas till HD 1998:34.s. 44

35.I detta fall hade en tankbil kört av vägen och vält, varvid 22 000 liter ben­ sin hade runnit ut på marken. En stad hade ombesörjt bekämpningen av denna oljeskada. Bekämpningskostnadema bestod av 156 000 mark för borttransport 407 Se Prop. 1987/88:104 s. 44. 408 Se om begreppsbildningen ovan kap. 7.3.1. vid not 155-158. 409 Kleineman, JT 1993-94 s. 718 ff., särskilt s. 729 ff. Jfr även idem, JT 1995-96 s. 105 f. beträffande JR Linds argumentering utgående från detta rättsfall i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2. vid not 431-439). 410 Se Sandvik, JT 1996-97 s. 417 f. Jfr t.ex. resonemanget av Larsson s. 495 f.s. 44

36.281 och behandling av den förorenade jorden hos en inrättning för behandling av problemavfall, och 267 000 mark för oljesanering, löner, arbetsmaskiner m.m. Staden krävde att dessa kostnader skulle ersättas ur trafikförsäkringen. För­ säkringsbolaget bestred yrkandet med hänvisning till att stadens skyldighet att bekämpa oljeskadan grundades på OljebekämpningsL (L om bekämpning av oljeskador som uppkommer på land 378/1974). Enligt bolaget var denna lagstadgade skyldighet avsedd att finansieras genom skattemedel och ersätt­ ningar enligt OljefondL (L om oljeskyddsfonden 379/1974). Vidare anfördes att OljebekämpningsL inte innehåller någon regel som skulle ge staden rätt att indriva de uppkomna kostnaderna av den som har orsakat skadan.s. 44

37.HD biföll ersättningsyrkandet. Ersättningsansvar enligt TrafFörsL (trafik­ försäkringslag 279/1959) uteslöts inte av att staden enligt OljebekämpningsL 7 § 3 mom. har rätt att erhålla ersättning för sina oljebekämpningskostnader på så sätt som stadgas i OljefondL. HD tog fasta på OljefondL 7 § 1 mom., enligt vilket den som erhåller ersättning ur oljeskyddsfonden överlåter till sta­ ten rätten att kräva ersättning av den för skadan ansvarige. Av denna regress­ rätt framgick att skadeorsakarens ansvar kvarstår trots att ersättning för olje­ bekämpningskostnader även kan söka ur statens medel enligt OljefondL.411s. 45

38.Jfr HD 1995:108 där ett bolag som drev bensinstation ansågs ansvaras. 45

39.oberoende av vållande för läcka från en jordförlagd bensintank vid ens. 45

40.bensinstation.412 Med samma motivering som i HD 1998:34 ansågs atts. 45

41.bolagets ansvar för oljebekämpningskostnadema inte uteslöts av Olje­s. 45

42.bekämpningsL och OljefondL. Fråga var även om läckaget utgjorde ens. 45

43.sådan skadehändelse som omfattades av bolagets ansvarsförsäkring.413 Majoriteten i HD 1998:34 (två JR) uttalade vidare att oljan hade runnit ut på marken och att skadan sålunda utgjorde en i TrafFörsL 1 § 1 mom. avsedd egendomsskada. Av TrafFörsL 6 § 1 mom. framgår att ersättning för sådan trafikskada skall bestämmas enligt reglerna för sakskada i SkL 5 kap. 5 §. Sta­ dens kostnader för oljebekämpningen utgjorde en i SkL 5 kap. 5 § avsedd kostnad. Vem som äger den mark som drabbats av trafikskada sades sakna betydelse beträffande den i TrafFörsL stadgade ersättningsgrunden.s. 45

44.Föredragande äldre JustSekr — vars betänkande i fråga om domslutets. 45

45.omfattades av majoriteten i HD — fann att SkL inte tar ställning tills. 45

46.411 HD hänvisade här även till Reg.prop. 1973:64 s. 2, men inte till t.ex. HD 1995:108 (se strax nedan). Se härtill även Reg.prop. 1992:165 s. 26 samt närmare om statens regress­ rätt enligt OljefondL 7 § 1 mom. t.ex. Tulokas s. 302 ff.s. 45

47.412 Se härom även ovan kap. 6.2.1. vid not 41—42 samt kap. 4.3.1.1. vid not 37-38.s. 45

48.413 Se närmare härom nedan kap. 8.3.1. vid not 107-108. 282s. 45

49.vem som har rätt att kräva skadestånd vid sakskada. Denna fråga ficks. 46

50.enligt föredragande lösas på basen av ifrågavarande norms skydssända-s. 46

51.mål, förutsebarhets- och riskförde Iningsaspekter.414 Särskilt i fråga oms. 46

52.miljöskador ansågs det vara motiverat att undantagsvis även annan äns. 46

53.innehavare av sakrätt i skadad egendomen bör kunna erhålla ersättnings. 46

54.för ekonomisk skada. Det ansågs vara en allmän skadeståndsrättsligs. 46

55.princip att ersättning kan utgå för nödvändiga och skäliga kostnader förs. 46

56.avväljande och begränsande av skada oberoende av om dessa kostnaders. 46

57.har åsamkats egendomens ägare eller en annan person. Kostnaderna förs. 46

58.oljebekämpning ansågs omfattas av denna princip. Vidare konstate­s. 46

59.rades att dessa kostnader även föll inom TrafikFörsL:s skyddsändamål. Ett skiljaktig JR (Pajala) fann däremot att stadens bekämpningskostnader ut­ gjorde ren förmögenhetsskada. Hänvisningen till SkL i TrafFörsL 6 § 1 mom. inkluderar inte SkL 5 kap. 1 §, varför avsikten inte ansågs vara att ersättning ur trafikförsäkringen skall utgå för ren förmögenhetsskada. JR Pajala betona­ de dock att i försäkringspraxis även andra än de som direkt lider sakskada har erhållit ersättning ur trafikförsäkringen för kostnader i samband med avvärj­ ande av inträffade trafikskador. Då skäl inte ansågs föreligga för att ändra etablerad praxis, skulle också i föreliggande fall ersättning utgå. Ett annat skiljaktigt JR (Wirilander) uttalade åter att stadens kostnader hade varit nöd­ vändiga för att förhindra förorening av grundvattnet och andra skador som bör anses utgöra egendomsskador. (Notera dock här, att grundvatten i sig inte är föremål för äganderätt; det anses utgör ett typiskt allmänt intresse.415) Då kostnaderna sålunda ansågs utgöra i lagen om försäkringsavtal (132/1933) 52 och 53 § avsedda åtgärder till avvärjande av fara, kunde enligt 1 § 2 mom. sagda lag kostnaderna ersättas ur trafikförsäkringen. (Jfr numera L om försäk­ ringsavtal 543/1994 § 61.416)s. 46

60.Jfr HD 1997:51:1 samband med rörarbeten upptäcktes olja i jorden pås. 46

61.ett aktiebolags fastighet. Någon omedelbar fara i fråga om fastighetens. 46

62.förelåg inte. Stadens miljöskyddsbyrå fann dock att oljan medförde ens. 46

63.omedelbar risk för förorening av grundvattnet. På uppmaning av miljö­s. 46

64.sky ddsbyrån ombesörjde aktiebolaget därför rengöring av fastighetenss. 46

65.grund, borttransport och förstörelse av den oljeförorenade jorden, samts. 46

66.undersökning av grundvatten både i samband med rengöringsarbetenas. 46

67.och därefter för att försäkra sig om att rengöringen hade lyckats. Dessas. 46

68.414 Här hänvisades till Hemmo, LM 1995 s. 1127 ff., Pöyhönen & Korhonen s. 243 ff.s. 46

69.415 Se t.ex. Zitting & Rautiala s. 16 med vidare hänvisningar. Jfr f.ö. även Wirilander, DL 1972 s. 191. Se även Reg.prop. 1992:165 s. 26 (cit. ovan kap. 7.5.1. i not 394).s. 46

70.416 Se härom t.ex. Reg.prop. 1993:114 s. 46, 63 samt t.ex. Hoppu, Vakuutusoikeus s. 161 ff., 185 med rikliga hänvisningar.s. 46

71.283s. 46

72.åtgärder ansågs vara i 1933 års försäkringsavtalslag 52 § 1 mom. av­s. 47

73.sedda avväijningsåtgärder som vidtagits då ett försäkringsfall var ome­s. 47

74.delbart förestående. Därför var försäkringsbolaget enligt 53 § 1 mom.s. 47

75.samma lag skyldig att ersätta bolaget kostnaderna för åtgärderna. Skadeståndsrätten är såtillvida ett tacksamt område, att det här ofta är möjligt att komma fram till samma materiella resultat genom olika argument. Grun­ derna för majoritetens tolkning i HD 1998:34 framgår dock inte helt klart. Avgörandet förefaller emellertid inte ha grundats på SkL:s sakskadebegrepp utan på en extensiv tolkning av egendomsbegreppet i TrafFörsL 1 § 1 mom.417 Majoritetens uttalande om att ersättningsgrunden i TrafFörsL är oberoende av vem som äger den drabbade marken (»liikennevakuutuslaissa säädetyn korvausperusteen kannalta ei ole merkitys sillä, kuka liikennevahingon kohteeksi joutuneen maaperän omistaa»), förefaller dock vara nog så generellt redan med tanke på att kravet endast gällde kostnadsersättning till en stad för en lagstadgad uppgift (och inte t.ex. utebliven vinst). Vihervuori menar dock att avgörandet far ses utgående från »särdragen av miljöskador i form av förore­ ning av mark eller risk för förorening» (förf, övers.), och att det inte nödvän­ digtvis finns fog för mera långtgående slutsatser om t.ex. ersättningsbarheten av skada tillfogad tredjeman.418s. 47

76.HD 1998:34 kan delvis sägas uppväga nackdelarna av att MskL inte tillämpas i förhållande till föroreningar orsakade av enskilda transportmedel under transportsträckor (rörliga stömingskällor).419 Det kan även anses vara följdriktigt att ersättning bör kunna utgå med kostnader för bekämpning av inträffade föroreningar. Detta rimmar med att olika myndigheter torde ha en allmän skyldighet att bekämpa föroreningar.420 Enligt min mening hade det varit möjligt att grunda avgörandet på nödrättsliga principer om ersättning till tredjeman som har utfört en räddningsåtgärd.421 För egen del menar jag docks. 47

77.417 Vihervuori, KKO:n ratkaisut kommentein I 1998 s. 214 menar dock att HD i 1998: 34 »on tulkinnut VahL:n mukaista esinevahingon käsitettä totunnaista väljemmin».s. 47

78.418 Anfört arbete s. 214.s. 47

79.419 Se ovan kap. 6.3.1.3. in fine samt kap. 6.3.1.1. vid not 312-316.s. 47

80.420 Se även kort härom t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 26.1 sista hand torde vid olyckssi­ tuationer denna skyldighet kunna förankras i RäddningsL. Se särskilt RäddningsL 10 kap. 45 §. Jfr till detta även t.ex. diskussionen i dansk rätt om ersättning för myndigheters »selvhjaslpshandlinger» före regeln i DaMskL 2 § 4 punkten. Se härom t.ex. Basse, Forurenet s. 90 ff., Hoffmeyer, UfR B 1990 s. 176 ff., Pagh, UfR B 1990 s. 393 ff. Se även t.ex. Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 174 ff.s. 47

81.421 Jfr t.ex. Bugge s. 256 ff. Se även om ersättning till tredjeman som har utfört en räddningsåtgärd t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 173 ff. Med tanke på ersättningsbarheten 284 att det med hänsyn till stadens lagstadgade skyldighet att bekämpa oljeskador — och det faktum att oljebekämpning kan sägas gynna mera allmänna miljö­ intressen (ekologin, grundvatten, etc.) — ligger nära till hands att anse, att omständigheterna var så kvalificerade att stadens kostnader bör kunna ersättas enligt reglerna för sakskada.422 Även om man kom fram till att dessa kostnader utgör ren förmögenhetsskada, kunde man i förhållande till SkL enligt min me­ ning anse att det föreligger ett i 5 kap. 1 § avsett synnerligen vägande skäl423 för att ersätta kostnaderna. I vart fall bör — oberoende av regeln i MskL 6 § 1 mom. 2 punkten — ersättning kunna utgå redan enligt MskL 5 § 1 mom. Det sagda innebär att MskL 6 § 1 mom. 2 punkten i fråga om ovan avsedda kostnader svårligen kan sägas innebära något avgörande avsteg från skadeståndsrättens individorienterade begreppsbildning, även om själva kränkning­ en drabbar ett allmänt intresse. Ansvaret enligt MskL 6 § 1 mom. stannar dock inte vid avvärjningsåtgärder i form av bekämpande av inträffade föroreningar (sanering, upprensning). Också kostnader för återställande (reparation, åter­ skapande) av miljön i sitt tidigare skick kan ersättas enligt stadgandet.424 Kan detta återställningsansvar sägas innebära någon avgörande utvidgning av det ansvar som även eljest skulle gälla eller åtminstone kunde gälla? Frågan är svårbedömd. Det är dock osäkert i vilken mån MskL 6 § 1 mom. ens i detta avseende kan karaktäriseras som någon ansvarsutvidgning. Från finsk rättspraxis kan man inledningsvis peka på t.ex. HD 1990:143. Ett fiskeridistrikt ansågs i detta fall ha talerätt som målsägande i ett brottmål samt rätt till skadestånd enligt SkL då allmän fiskeriekonomisk fördel hade kränkts:s. 47

82.I strid med VL hade från en industrianläggning en skadlig mängd fosfors. 48

83.släppts ut i ett vattenområde så att detta hade bidragit till områdetss. 48

84.eutrofiering. HD fann att till fiskeridistriktets uppgifter bl.a. hörde atts. 48

85.övervaka allmän fiskeriekonomisk fördel, samt att fiskeridistriktet ävens. 48

86.kunde företräda staten i saker rörande den fiskeriekonomiska förvalt­s. 48

87.ningen. Eftersom föroreningen ansågs kränka allmän fiskeriekonomisks. 48

88.fördel ansågs av detta följa, att fiskeridistriktet hade talerätt som måls­s. 48

89.ägande samt rätt till skadestånd enligt SkL. Skadan uppskattades till 5s. 48

90.000 mark och skadeståndet skulle användas till att förbättra vattentill­ av tredjemans (d.v.s. räddarens) skada, synes det sakna betydelse om skadan utgör person­ skada, sakskada eller en ren förmögenhetsskada (t.ex. kostnader någon lagt ner på att rädda annans egendom). Jfr även om räddningsåtgärder t.ex. genomgången av Bernhard s. 1 ff. Se även nedan kap. 7.5.3.2. vid not 460-465 och kap. 7.5.3.3. vid not 514-519. 422 Jfr ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204, samt kap. 7.3.2.3. 423 Se ovan kap. 7.3.3. vid (iii) om synnerligen vägande skäl enligt SkL 5 kap. 1 §. 424 Se närmare nedan kap. 8.3., särskilt kap. 8.3.2.1.s. 48

91.285s. 48

92.ståndet och det fiskeriekonomiska tillståndet. Mera specifika direktivs. 49

93.om hur detta återställande skulle genomföras gavs inte.425 HD 1990:143 har inte uppmärksammats i någon skadeståndsrättslig framställ­ ning.426 Centralt är dock att fiskeridistriktets lagstadgade uppgift att övervaka ett allmänt intresse samt dess härmed förknippade behörighet att företräda staten även medförde rätt till skadestånd enligt SkL för skada på detta intresse. Denna tolkning kan i princip öppna vägen för en till synes långtgående rätt för miljömyndigheter att — oberoende av regeln i MskL 6 § 1 mom. 2 punkten — kräva skadestånd för skada på sådana allmänna miljöintressen som dessa på offentligrättslig grund har att övervaka och företräda. Eftersom kränkning­ en avsåg ett allmänt intresse kan det vidare betraktas som följdriktigt att ska­ deståndet skulle kanaliseras till bekostandet av åtgärder som återställer eller åtminstone främjar detta intresse.427s. 49

94.Avgörandets räckvidd som prejudikat blir dock aningen oklart. Enbart det faktum att fiskeridistriktet har talerätt i ett brottmål rörande ett allmänt intres­ se medför inte med nödvändighet att en talerätt i alla situationer också kan inordnas i den skadeståndsrättsliga systematik och begreppsbildning som SkL bygger på. Av de bristfälliga domskälen framgår dock inget om hur HD klas­ sificerade skadan. Var omständigheterna med beaktande av fiskeridistriktets lagstadgade uppgift att övervaka det allmänna intresse som hade skadats — och med beaktande av att skadeståndet skulle kanaliseras till detta intresse — så kvalificerade att ersättning utgick för sakskada?428 Eller var det fråga om ren förmögenhetsskada som kunde ersättas då skadan hade förorsakats genom en i SkL 5 kap. 1 § avsedd straffbelagd handling?429 Mycket tyder på att HD i 1990:143 — utan närmare analys — ålade förorenaren ansvar enligt SkL i linje med det ansvar som följer av VL.430 För egen del menar jag dock att dets. 49

95.425 Jfr t.ex. HD 1979 II 83 där vattenstyrelsen ansågs ha talerätt som målsägande i ett brottmål rörande förorening av ett vattendrag genom olja från en fabriksanläggning samt rätt till ersättning för oljebekämpningskostnadema.s. 49

96.426 Fallet har mig veterligen över huvud taget inte uppmärksammats i litteraturen.s. 49

97.427 Jfr mitt resonemang i Marius nr 218, 1995 s. 29, JT 1996-97 s. 426, Finsk Tidskrift 2000 s. 129 f., Skaceståndsansvar s. 145 ff. Men se även HarvardL. Rev. 1986 s. 1572 f. för kritik mot kanal i seringen av skadeståndet i amerikansk rätt (se nedan kap. 8.4.2.6.).s. 49

98.428 Se ovan om HD 1998:34. Jfr ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204 och kap. 7.3.2.3.s. 49

99.429 Se ovan kap. 7.3.3. vid (i) om straffbelagd handling enligt SkL 5 kap. 1 §.s. 49

100.430 Se särskilt VL 21 kap. 3 §. Se även om tillämpningen härav t.ex. HFD 1992 A 98 (ref. ovan kap. 6.2.1. vid not 39-40) och HFD 1996 A 29 (se nedan kap. 8.2.1. i not 14). Jfr även om fiskevårdsskyldighet och fiskerihushållningsavgift vid tillåten vattenförorening enligt den tidigare VL 10 kap. 24a §, vilken upphävdes genom L 88/2000. 286 även här ligger nära till hands att rubricera skadan som sakskada.s. 49

101.Från svensk rättspraxis kan åter hänvisas till det vida uppmärksammade s.k. järvfallet i NJA 1995 s. 249.4311 detta rättsfall erhöll den svenska staten genom länsstyrelsen i Norrbottens län skadestånd enligt SvSkL för två frid­ lysta järvar som hade dödats genom olaga jakt:s. 50

102.Eftersom järven är fridlyst kan ingen jakträttsinnehavare åberopa någons. 50

103.ekonomisk skada för vilken skadestånd kan utgå.432 SvHD fann docks. 50

104.att staten har rätt till skadestånd.433 Detta motiverades med att staten pås. 50

105.offentligrättslig grund har att skydda och bevara järvstammen. Skadans. 50

106.ansågs ligga på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Genom atts. 50

107.järven är fridlyst ansågs emellertid att den saknar ekonomiskt värde.s. 50

108.Samtidigt fann SvHD det klarlagt att staten har stora kostnader förs. 50

109.järvstammens bevarande och att dessa kostnader till en del får anses has. 50

110.blivit onyttiga genom att två järvar dödats och artens fortplantnings-s. 50

111.möjligheter därmed försämrats. Ersättning vid olaga jakt på järv ficks. 50

112.därmed utgå med de dödade djurens avelsvärde. Skadeståndets storleks. 50

113.bestämdes skäligen till 20 000 kronor för envar dödadjärv, med statenss. 50

114.kostnader för den fridlysta artens bevarande som utgångspunkt. (Ses. 50

115.närmare om skadeberäkningen nedan kap. 8.4.3.2.2.)s. 50

116.I ett särskilt yttrande nöjde sig JR Lind inte med att som majori­s. 50

117.teten enbart konstatera att skadan låg på gränsen mellan ideell och eko­s. 50

118.nomisk skada. Snarare ansågs fråga vara om ett gränsfall mellan delss. 50

119.sakskada och ren förmögenhetsskada, dels ekonomisk skada och ideells. 50

120.skada. Att inte bara bärare av privata intressen — utan även den soms. 50

121.företräder det offentliga intresset — skall kunna erhålla ersättning förs. 50

122.utgifter som förorsakats av lagstridiga ingrepp konstaterade JR Linds. 50

123.vidare vara följdriktigt, bl.a. med hänvisning till NJA 1993 s. 753.434 Det har antagits att SvHD genom denna dom »mycket väl kan ha infört ens. 50

124.431 Rättsfallet har kommenterats utförligt av Kleineman i JT 1995-96 s. 101 ff. Rätts­ fallet har i svensk rätt härtill uppmärksammats av t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 245 f., Bengtsson, SvJT 1998 s. 100, idem, Återverkningar s. 167 ff., Darpö s. 97 f., 263 f., Hellner, Skadeståndsrätt s. 425, Larson s. 497 ff. Fallet omtalas även i SOU 1996:103, del 1 s. 631 och i Prop. 1997/98:45, del 1 s. 567.1 övrig nordisk rätt har fallet noterats av t.ex. Bugge s. 408, Klausen s. 52 f., Krüger & Klausen s. 33 f., Sandvik, JT 1996-97 s. 401 ff., idem, Finsk Tidskrift 2000 s. 127 ff., idem, Skadeståndsansvar s. 145 ff., Steiner s. 263, Wilhelmsson, Korvausvastuu s. 263, idem, Senmodem s. 361. Järvfallet har även uppmärk­ sammats i utomnordisk rätt; se t.ex. Brans s. 263.s. 50

125.432 Se nedan kap. 7.5.3.2. vid not 471 om jakträttsinnehavares rätt till skadestånd.s. 50

126.433 Föredragande RevSekr hade däremot i sitt betänkande förordat att skadeståndstalan måtte ogillas. RevSekr karaktäriserade skadan som en ideell skada i form av förlust av biologisk mångfald och något stöd i lag ansågs inte föreligga för att skadestånd vid olaga jakt skall utgå för en sådan skada.s. 50

127.434 NJA 1993 s. 753 har refererats ovan kap. 7.5.2.1.s. 50

128.287 ekologisk skadeståndsrätt»^ Skadestånd utgick for ett allmänt (offentligt) in­ tresse uttryckt som järvamas avelsvärde. Detta ideella värde av allmänt intres­ se kunde dock »individualiseras» och »ekonomiseras» genom att anknyta till statens offentligrättsliga skyldighet att skydda järvstammen samt att statens kostnader härför till en del blivit onyttiga då två järvar dödats. Statens intresse i järvama var därmed så kvalificerat att ersättning kunde utgå enligt reglerna för sakskada.4 43365s. 50

129.Se även från senare rättspraxis RH 2000:94. I detta fall erhöll dens. 51

130.svenska staten skadestånd om 40 000 kronor som ersättning för att ens. 51

131.fridlyst varg hade dödats genom olaga jakt. Skadeståndet utgick förs. 51

132.vargens avelsvärde med hänvisning till NJA 1995 s. 249.437 NJA 1995 s. 249 har även uppmärksammats i förarbetena till den svenska MB. Här anförs att rättsfallet »bör kunna föranleda den tolkningen att om miljöskadelagen [d.v.s. numera MB 32 kap.] är tillämplig, t.ex. om järvama dött av en förorening, skall också ersättning utgå eftersom skadebegreppet i miljöskadelagen och skadeståndslagen är detsamma».438 Och med beaktande av att miljöskyddet kan karaktäriseras som en allmän skyldighet för det offentliga som medför stora kostnader, torde ansvaret för skador på miljön i princip kun­ na tänjas rätt långt redan med tillämpning av bedömningslinjema i NJA 1995 s. 249.439 Man märker emellertid att det här — till skillnad från HD 1990:143 (ovan) — inte uppställdes något krav på kanalisering av det utdömda skadeståndsbeloppet.s. 51

133.Härmed kan även från norsk rättspraxis jämföras RG 1979 s. 715 (Frosta­ ting lagmannsret). I detta fall hade tio totalfredade kanadagäss dödats genom olovlig jakt. Gässen hade utsatts av det offentliga. Den norska staten (Miljo-s. 51

134.435 Kleineman, JT 1995-96 s. 106. Jfr t.ex. Larsson s. 498 f. samt Sandvik i bl.a. JT 1996-97 s. 402. Bengtsson, SvJT 1998 s. 100 betonar dock att situationen var »ganska speciell, och fallet ger trots allt bara en begränsad vägledning för bedömningen av ekolo­ giska skador». JR Lindhar åter i JT 1996-97 s. 355 anfört fallet som ett exempel på »mera allmänna resonemang om exempelvis ändamålet med lagstiftningen, om vad som kan vara praktiskt och följdriktigt och slutligen som ett delargument innehållet i förarbetena».s. 51

135.436 Jfr ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204 och kap. 7.3.2.3. Se även t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 245 f., Bengtsson, SvJT 1998 s. 100, idem, Återverkningar s. 167 ff.s. 51

136.437 Se även Bengtsson, SvJT 2002 s. 48. Jfr redan FFR 1966 s. 236 där vid olaga jakt av fridlyst storlom skadestånd om 300 kronor utdömdes som ersättning för återanskaffning.s. 51

137.438 SOU 1996:103, del 1 s. 631.s. 51

138.439 Jfr SOU 1996:103, del 1 s. 631. Se även resonemanget av Brans s. 263 f. Se dock även Prop. 1997/98.45, del 1 s. 567 där både Lunds universitet och Försäkringsförbundet anser att utredningen har dragit för långtgående slutsatser av rättsfallet. 288 vemedepartementet) erhöll skadestånd enligt erstatningsloven »til dekning av utgiftene ved utsettelsen av nye gjess». Lagmannsrätten uttalade i detta fall bl.a. följande:440s. 51

139.»Det har også ellers vaert antatt i norsk erstatningsrett at de rimelige ogs. 52

140.forsvarlige utgifter den skadelidte har til å forhindre eller avbote ens. 52

141.skade (kurs här), representerer et ekonomisk tap som kan kreves dekk-s. 52

142.et, selv om den direkte fysiske skade er av ikke ekonomisk karakter....s. 52

143.Heller ikke vil det spüle noen rolle om opprydningen skyldes hensynets. 52

144.til dyre- og plantelivet og estetiske hensyn, eller direkte okonomiskes. 52

145.inter esser (kurs, här) som å opprettholde salgs- eller bruks verdien avs. 52

146.vedkommende ...område.» I detta fall ersattes sålunda återställningskostnadema. Detta återställningsansvar jämfördes med kostnader för bekämpande av föroreningar (upprensning) och skadebegränsningsaspekter.441 Härtill betonade rätten att statens intresse i kanadagässena också utmärkte sig av att det offentliga hade haft utgifter för utsättande av gässen. Skadan var därför av sådan ekonomisk och kvalificerad betydelse för staten att ersättning kunde utgå enligt reglerna för sakskada.442s. 52

147.Från dansk rättspraxis kan man hänvisa till den liknande situationen i UfR 1988 s. 878 (Vestre Landsret), där en lokal sportfiskeförening genom Dansk Sportfiskeforbund erhöll skadestånd med kostnaderna för återställande av en bäck som hade förorenats genom olja. Rätten till skadestånd förefaller även här ha grundats på den kvalificerade omständigheten att sportfiskeföreningen i stöd av myndighetstillstånd hade utplanterat fisk i bäcken.443 7.5.2.3. Slutsatser Av undersökningen har tidigare framgått att det inte finns någon klar gräns mellan sakskada och ren förmögenhetsskada (ovan kap. 7.3.2.), eller mellan ekonomisk skada och ideell skada (ovan kap. 7.4.2.). Av det ovan anförda framgår att man inte heller kan uppställa någon skarp skiljelinje mellan skador 440 S. 718 f. med citerande av 0vergaard s. 309. 441 Jfr för övrigt även nedan kap. 7.5.3.2. vid not 451-^452 om bekämpningsåtgärder och skadebegränsningsaspekter 442 Se även om detta avgörande t.ex. Bugge s. 408, Klausen s. 50 f., Krüger & Klausen s. 33, Nygaard (5. utg.) s. 63. 443 Se även om detta avgörande framställningen ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204 med vidare hänvisningar.s. 52

148.289 på miljön (allmänna intressen) och traditionella typer av skador (enskilda in­ tressen). Rättsfallsmaterialet är emellertid knapphändigt. Det är därför delvis svårt att dra säkra slutsatser. Om dock en lagstadgad skyldighet för det offen­ tliga att tillvarata ett allmänt intresse har medfört kostnader för det offentliga vid skador som drabbar eller hotar detta intresse, har i rättspraxis dessa kost­ nader ofta ersatts enligt reglerna för sakskada. Det förefaller härvid inte ha gjorts någon skillnad mellan skador som leder till att redan nedlagda kostna­ der har blivit onyttiga, och skador som leder till extra, oväntade kostnader. Också en före skadefallet genom myndighetstillstånd etablerad rättighet att tillvarata ett allmänt intresse, har vid skada på detta intresse kunnat medföra rätt till kostnadsersättning för tillståndsinnehavaren enligt reglerna för sak­ skada. Stundom har i rättspraxis på sina håll också skadebegränsnings- och räddningsrättsliga aspekter betonats.s. 52

149.Redan mot denna bakgrund är det osäkert om ansvaret för myndigheters avvärjnings- och återställningskostnader enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten kan betraktas som något avgörande avsteg från den traditionella, individorienterade begreppsbildningen, även om stadgandet riktar sig mot kränkningar som drabbar allmänna intressen. Och kom man trots allt fram till att kostnader för här avsedda åtgärder borde rubriceras som ren förmögenhetsskada, är det ändå givet att ersättning för dessa kostnader bör kunna utgå enligt regeln i MskL 5 § 1 mom.s. 53

150.MskL 6 § 1 mom. 2 punkten förefaller därmed närmast kunna beskrivas som ett klargörande av rättsläget och ett förtydligande av det ansvar som enligt min mening även annars kunde följa direkt av MskL 5 § 1 mom. Uttryckt på ett annat sätt kunde sägas att avvärjnings- och återställningsansvaret enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten utan tvekan täcker skada på miljön. Men varken denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i MskL före­ faller strikt taget kunna beskrivas som ett ansvar för »rena miljöskador», varmed här förstås sådana skador på miljön som inte kan »ekonomiseras» och »individualiseras» genom kostnadsersättningar.444 Denna slutsats är emellertids. 53

151.444 Jfr även för norsk rätts del t.ex. Bugge s. 404 som i förhållande till ForL talar om både »ren skade på natur» och »rent 0kologisk skade» då han till synes avser sådan »okologisk skade» som inte kan ersättas genom kostnader för återställande enligt ForL 8 kap. 58 §. Det är emellertid delvis oklart hur Bugge s. 408 härvid vill klassificera t.ex. de ovan kap. 7.5.2.2. anförda NJA 1995 s. 249 och RG 1979 s. 715.1 de ovan kap. 7.5.1. i not 373 anförda arbetena har jag tidigare också använt termen »ren miljöskada» i en mera vidsträckt betydelse avseende alla kränkningar av allmänt intresse. Även utomlands talar man om t.ex. »pure ecological damage» (se t.ex. Bocken, Compensation s. 152, Larsson s. 491) eller »dommage écologique pur» (se t.ex. Steiner s. 240) som en övergripande 290 i första hand inte en konsekvens av MskL 6 § 1 mom. 2 punkten utan en följd av att hos oss rätten till ersättning enligt reglerna för sakskada förefaller kunna tänjas förhållandevis långt.s. 53

152.Betydelsen av MskL 6 § 1 mom. 2 punkten bör dock inte förringas. Redan stadgandets informativa funktion kan i praktiken vara nog så betydelsefullt. Det bör vidare understrykas att civilrättsliga ersättningsmöjligheter i fråga om här avsedda kostnader kan variera betydligt från ett rättsjämförande perspek­ tiv.445 Avvärjnings- och återställningsregler i t.ex. det konventionsbaserade miljöskadeansvaret kan därför även komma att få en mera tydlig ansvarsutvidgande funktion.s. 54

Något om talerätten vid skador på miljön

1.7.5.3.1. Allmänt Enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten ersätts kostnader »för behövliga åtgärder som någon har vidtagit för att avvärja risken för miljöskador som avses i 1 § och som gäller honom eller för att återställa den skadade miljön i sitt tidigare skick». Enligt detta stadgande ersätts m.a.o. kostnader för avvärjande och återställande »som någon har vidtagit». Det förutsätts dock att miljöskadan »gäller honom», d.v.s. att störningen hotar eller drabbar ett enskilt intresse.446 Utgångspunkten sägs i regel vara att ingen enskild individ har talerätt i för­ hållande till allmänna intressen.447 MskL 6 § 1 mom. 2 punkten medger dock ersättning för myndigheters avvärjnings- och återställningskostnader också då fråga är om sådana störningar som kränker allmänt intresse.448s. 54

2.Som framgått av undersökningen ovan är emellertid gränsdragningen mel­ lan allmänna och enskilda intressen sällan helt entydig. Nedan skall först sägas något om hur långt talerätten sträcker sig enligt MskL 6 § 1 mom. 1 benämningar på alla kränkningar av allmänt intresse utan hänsyn till om detta intresse kan »individualiseras» eller inte. — Som ovan kap. 7.5.1. vid not 399 anfördes kan man på detta område inte finna någon enhetlig terminologi. 445 Se även från ett common-law perspektiv t.ex. de la Rue & Anderson s. 12 f., 391. Se härtill även ovan kap. 7.2.2.2.1. vid not 59 om det oklara rättsläget vid t.ex. Torrey Canyon-olyckan. 446 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 26. 447 Se utförligt t.ex. Nordh, särskilt s. 368 ff., 378 ff. Jfr även resonemanget ovan kap. 7.5.1. med vidare hänvisningar. 448 Se även ovan kap. 7.5.1. vid not 378, 392-394.s. 54

3.291 punkten. Intresset riktar sig här särskilt mot enskilda intressen gränsande till ett allmänt intresse. När blir den enskildes intresse i miljön så svagt och avlägset att det är naturligare att tala om ett sådant allmänt intresse som inte medför talerätt enligt 1 punkten?449 Och medför kostnadsansvaret enligt 6 § 1 mom. 1 punkten något utöver vad som även eljest kunde gälla? Vidare skall sägas något om talerätten i fråga om allmänna intressen. Ar myndighetstalan enligt MskL 6 § 1 mom 2 punkten tillräckligt? Eller borde även andra än myn­ digheter ges rätt att föra skadeståndstalan vid sådana miljöskador som kränker ett allmänt intresse? Föreligger redan nu en sådan rätt för miljöorganisationer? 7.5.3.2. MskL 6 § 1 mom. 1 punkten och gränsen till allmänna intressen Förarbetena till MskL ger ingen närmare vägledning för tolkningen av MskL 6 § 1 mom. 1 punkten. Här anförs endast att »enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten stadgas uttryckligen att också kostnader som enskilda har haft för att avvärja skada eller återställa den skadade miljön i sitt tidigare skick kan vara ersättningsgilla förluster».450s. 54

4.Hollo & Vihervuori menar dock att det väsentliga är att även den som inte är berättigad till ersättning enligt MskL 5 § 1 mom. kan erhålla ersättning för sina kostnader enligt 6 § 1 mom. 1 punkten. I fråga om avvärjningskostnader skulle enligt författarna detta yppa sig genom att redan risk för skada medför ansvar enligt 6 § 1 mom. 1 punkten. Men någon »jokamiehen torjunta-ja ennallistamisoikeutta» skulle stadgandet inte medföra; det kräver en »viss kopp­ ling till enskilt intresse»451 (förf, övers.).s. 55

5.Enligt SkL 6 kap. 1 § kan emellertid skadeståndet jämkas om den skade­ lidande har medverkat till skadan. Dylikt kan ofta visa sig däri, att den skade­ lidande har insett eller borde ha insett skaderisken men inte försökt avlägsna eller minska den. Man talar om att den skadelidande har ett »avvärjningsansvar».452 Detta ansvar kan medföra kostnader för den skadelidande, vilka som en följd av SkL 6 kap. 1 § bör kunna ersättas. Till denna del är det m.a.o. svårt att se MskL 6 § 1 mom. 1 punkten som någon egentlig ansvarsutvidgning.s. 55

6.449 Jfr ovan kap. 7.5.2.1. vid not 405-410.s. 55

7.450 Reg.prop. 1992:165 s. 26. Notera även att någon motsvarighet till MskL 6 § inte föreslogs i Kom.miet. 1990:17. Stadgandet tillkom först under ministerieberedningen av propositionen till MskL. Se även nedan kap. 8.3.1. vid not 98.s. 55

8.451 Hollo & Vihervuori s. 194 ff., särskilt s. 195.s. 55

9.452 Se Hakulinen s. 333, Routamo & Ståhlberg s. 323, Saxén, Skadeståndsrätt s. 117. 292s. 55

10.Här kan dock även noteras, att 1969 års CLC art. 1.7 definierar »pre­s. 56

11.ventive measures» som åtgärder vidtagna »after an incident has occu-s. 56

12.red to prevent or minimize pollution damage». Samtidigt definierar art.s. 56

13.1.8 »incident» som en händelse som »causes pollution damage». Dettas. 56

14.förefaller utesluta ersättning för åtgärder syftande till att avvärja hot­s. 56

15.ande förorenings skador efter inträffade olyckor som dock inte medförs. 56

16.något utsläpp av olja (s.k. »pre-spill preventive measures» och »pure-s. 56

17.threat situations»).453 Tolkning har omfattats av IOPC Fund.454s. 56

18.Den på 1969 års CLC och 1973 års FC baserade oljeansvarig-s. 56

19.hetslagen (L om ansvarighet för oljeskador förorsakade av fartyg 401/s. 56

20.1980) tolkades på samma sätt i ND 1988 s. 117 (Helsingfors rådstuvu-s. 56

21.rätt). Staten erhöll i detta fall inte ersättning för kostnader föranleddas. 56

22.av förhöjd oljebekämpningsberedskap då allvarlig fara för oljeskadas. 56

23.hade uppstått i samband med en fartygskollission.455 456s. 56

24.Genom 1992 års ändringsprotokoll till CLC (jfr 1984 års proto­s. 56

25.koll) ändrades dock definitionen av »incident» till att omfatta ävens. 56

26.händelser som »causes pollution damage or creates a grave and immi­s. 56

27.nent threat of causing such damage?» (kurs. här). Jfr numera ävens. 56

28.SjöL 10 kap. 1 § 5 punkten. Syftet härmed var »to make it clear thats. 56

29.preventive measures taken prior to an actual spill, including measuress. 56

30.which successfully prevented spills altogether» bör kunna ersättas.457s. 56

31.Denna lösning har uppföljs i flera andra konventioner.458 Jfr även 453 Se t.ex. Bates & Benson paras. 4.14-4.19 med vidare hänvisningar. Tolkningen har dock inte varit helt enhetlig. Se närmare härom även t.ex. Jacobsson & Trotz, J. Mar. L. & Com. 1986 s. 485 f. 454 Se IOPC Fund, General Information on Liability and Compensation for Oil Pollu­ tion Damage (July 1994) s. 13: »The IOPC Fund does not pay compensation for costs incurred for pre-spill preventive measures.» 455 Den 6 april 1985 kolliderade det sovjetiska fartyget A bakanles med det finländska fartyget Salla utanför Borgå. Gapande hål uppkom i Sallas skrov och fartyget fick slagsida. Härtill uppstod en eldsvåda som man dock snabbt lyckades släcka. Under de 11 dagar som räddningsarbetet varade i fråga om Salla förelåg hela tiden fara för ett allvarligt oljeläckage. Av denna orsak var oljebekämpningsorganisationen i förhöjd alarmberedskap. Detta medförde för Borgå stad och miljöministeriet merkostnader om ca 240 000 mark. Dessa kostnader ersattes ur Oljeskyddsfonden. Denna ersättning krävde staten av Sallas rederi. RR fann att oljeansvarighetslagen endast omfattar ersättning för förebyggande åtgärder efter att oljeutsläpp uppstått. Redarens ansvar för de i käromålet avsedda förebyggande åtgärderna stannade därför utanför oljeansvarighetslagens tillämpningsområde. 456 Se protokollets art. 2.8. 457 Se Official Records (CLC och FC 1984) vol. 1. s. 144. Se även Reg.prop. 1995:26 s. 17 om SjöL 10 kap. 1 § 5 punkten. Jfr t.ex. Prop. 1994/95:169 s. 70. Sandvik & Suikkari s. 70 anför att denna lösning är »in conformity with "the preventive principle" which req­ uires action to be taken at an early stage and, if possible, before any damage has occurred». Se även om »the preventive principle» t.ex. Sands s. 195. 458 Se härom även t.ex. Sandvik & Suikkari s. 69 f.s. 56

32.293s. 56

33.t.ex. EG-kommissionens direktivförslaget om ansvar för att förebyggas. 57

34.och avhjälpa miljöskador.459 I själva verket torde på denna punkt allmänna skadeståndsrättsliga principer leda till ett t.o.m. mera långtgående ansvar än MskL 6 § 1 mom. 1 punkten. Enligt principerna för ersättande av räddningsåtgärder torde nämligen kostna­ der för undvikande av hotande skada — på samma vis som kostnader för bekämpande (sanering, upprensning) av redan inträffade skador — kunna er­ sättas även om åtgärderna har vidtagits av en utomstående tredjeman.460s. 57

35.Nämnas kan här även att enligt t.ex. CLC art. 1.7 ersättning kan utgå förs. 57

36.»preventive measures» vidtagna »by any person» (kurs här). Dylika åt­s. 57

37.gärder omfattar undvikande av hotande skador (se ovan) och bekämp­s. 57

38.ande (sanering) av inträffade skador,461 medan återställande (reinstate­s. 57

39.ment) enligt 1992 års protokoll far bedömas skilt enligt art. 1.6.462 Jfrs. 57

40.även att i amerikansk rätt ersättning kan utgå för »remedial» och »re­s. 57

41.moval costs incurred by any person» (kurs, här), förutsatt att åtgärdernas. 57

42.är förenliga med den nationella beredskapsplanen (»National Contin­s. 57

43.gency Plan»).463 Med dessa kostnader avses kostnader för undvikandes. 57

44.av hotande förorening och kostnader för sanering av inträffade förore­s. 57

45.ningar.464 »Natural resource damages» i form av ersättning för återstäl­s. 57

46.lande och minskning av naturresursernas värde bedöms skilt. Talerättens. 57

47.tillkommer här endast utpekade »trustees»465 (se nedan kap. 7.5.3.3.). Vad sedan gäller inträffade skador och kostnader för återställande (reparation) av dessa skador, kan om MskL 6 § 1 mom. 1 punkten följande anföras.s. 57

48.Har den skadelidande rätt till skadestånd enligt reglerna för sakskada kans. 57

49.459 Se ÅDA/(2002) 17 slutlig (art. 2.1.12. och art. 4.)s. 57

50.460 Se ovan kap. 7.5.2.2., särskilt vid not 421. Se även föredragande äldre JustSekr och JR Wirilander i det ovan kap. 7.5.2.2. refererade HD 1998:34, samt vid not 416 om L om försäkringsavtal 61 § och HD 1997:51, där kostnader för avvärj ande av en hotande grund­ vattenförorening ersattes ur försäkringen. Notera härvid att grundvatten som sådant enligt finsk rätt inte är föremål för äganderätt. Se ovan kap. 7.5.2.2. vid not 415. Jfr även från utomnordisk rätt t.ex. Betlem, Liability s. 502 f.s. 57

51.461 Se även ovan kap. 7.2.2.2.1. vid not 85-86.s. 57

52.462 Se även ovan kap. 7.2.2.3. vid not 122-123.s. 57

53.463 OPA § 1002(a)(1)(B), CERCLA § 101(23). Med »person» avses både fysiska och juridiska personer. Se OPA § 1001(27), CERCLA § 101(21). Också Resource Conser­ vation and Recover/ Act (1976) tolkades på motsvarande sätt i t.ex. KFC Western, Inc. v. Meghrig, 49 F.3d 518 (9th Cir. 1995); rev'd, 116 S. Ct. 1251 (1996). Se närmare härom McDaniel, the Wayne L. Rev. 1996 s. 2117 ff. Men se även t.ex. Furrer v. Brown, 62 F.3d 1092 (8th Cir. 1995), samt härom t.ex. Breza, J. Envtl L. 1995 s. 271 ff.s. 57

54.464 Se t.ex. OPA § 1001 (30)-(31).s. 57

55.465 Se CERCLA § 107(f), OPA § 1006. 294 man säkert även anse att skadan »gäller honom» i den bemärkelse som avses i MskL 6 § 1 mom. 1 punkten. Och som framgått i flera repriser ovan är det en tämligen omfattande krets som har ansetts direkt drabbade på ett sådant sätt som medför rätt till ersättning enligt reglerna för sakskada. Inte bara sakens ägare utan även den som innehar en mera begränsad rätt i saken eller den som i övrigt kan påvisa kvalificerade omständigheter, har kunnat erhålla ersättning såsom för sakskada.466 Redan denna tolkning kan i praktiken föra nog så långt och ge upphov till svåra gränsdragningsproblem mellan enskilda och allmänna intressen. Tolkningsspörsmålen härvid kan dock inte skäligen behandlas mera ingående inom ramen för denna framställning.s. 57

56.Som exempel på gränsdragningssvårighetema kan dock anknytas tills. 58

57.det ovan kap. 7.4.3. anförda HD 1983 II 71. En strandägare erhöll härs. 58

58.ersättning för minskning av strandens marknadsvärde då ett närbelägets. 58

59.vattenområde hade drabbats av fullständig fiskdöd. Detta ansågs utgöras. 58

60.en i VL 11 kap. 3 § 2 punkten avsedd egendomsskada. Innebär då dettas. 58

61.att strandägaren också kunde kräva ersättning för återställande av fisk­s. 58

62.en enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten, med beaktande av att detta kans. 58

63.tolkas som ett allmänt intresse (se även HD 1990:143467)? Jfr även dets. 58

64.ovan kap 7.4.2. anförda HD 1987:57, där en fastighetsägare erhöll er­s. 58

65.sättning för reducerat fastighetsvärde då landskapsbilden hade förfulatss. 58

66.genom olovlig avverkning av flera träd i grannskapet. Betyder detta atts. 58

67.fastighetsägaren, om landskapsbilden hade förfulats genom t.ex. förore­s. 58

68.ning, också kan kräva ersättning enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten förs. 58

69.återställande av landskapsbilden utanför dennes fastighet?s. 58

70.För egen menar jag att MskL 6 § 1 mom. 1 punkten är tillämpligs. 58

71.också i dylika fall. Denna tolkning ligger i vart fall i linje med den fas-s. 58

72.tighetsanknytning som gäller i miljörätten i övrigt (se strax nedan). Jfrs. 58

73.härtill även det nedan kap. 7.5.3.3. refererade HFD 1991 A 83.s. 58

74.Vidare kan nämnas att det inte råder någon tvivel om att fiske-s. 58

75.rättshavare vid vattenförorening har rätt till ersättning för minskning avs. 58

76.fiskets avkastning.468 Eftersom fisken utgör res nullius^9 får detta grun­s. 58

77.das på att fiskerätten som en förmån med förmögenhetsvärde har sins. 58

78.grund i äganderätten till vattenområdet (se t.ex. HD 1974 II 73). Med­s. 58

79.för detta egendomsintresse även en rätt att kräva ersättning för återställ­s. 58

80.ande av fisken enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten? HD 1990:1 tyder pås. 58

81.att så är fallet.470 Med samma argument borde väl i så fall innehavares. 58

82.466 Se ovan kap. 7.3.2., kap. 7.5.2.2., kap. 7.5.2.3., samt min tolkning i kap. 7.3.4.1.s. 58

83.467 Ref. ovan kap. 7.5.2.2. vid not 425-430.s. 58

84.468 Se t.ex. HD 1974 II 73 och HD 1983 II 29.s. 58

85.469 Se t.ex. Zitting & Rautiala s. 15 samt ovan kap. 7.5.2.1. vid not 402.s. 58

86.470 I detta fall var det fråga om olaga vattenförorening. VÖD hade här ålagt skadegöra­ ren att betala ersättningar och att utplantera fisk i vattendraget. HD fann att eftersom dets. 58

87.295s. 58

88.av jakträtt kunna kräva ersättning enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punktens. 59

89.för återställande av vilt som på dennes jaktmarksområde har dött tills. 59

90.följd av en förorening. Jfr att jaktlagen (615/1993) 10 kap. 79 § vids. 59

91.olovlig jakt ger jakträttshavare rätt att efter eget val få antingen viltets. 59

92.eller dess värde bestämt enligt F 824/2001 om det riktgivande värdets. 59

93.för levande vilt; se även från rättspraxis t.ex. HD 2002:41. Jfr även oms. 59

94.svensk rätt t.ex. NJA 1980 s. 497.471 Mera oklart är däremot om även annan skadelidande än den som har rätt till ersättning enligt reglerna för sakskada kan hävda att skadan »gäller honom» enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten. För egen del har jag emellertid — åtmin­ stone som en grundläggande utgångspunkt — svårt att tolka 6 § 1 mom. 1 punkten på så vis, att skadan då skulle gälla den skadelidande på ett så närlig­ gande sätt som man enligt min mening kan förutsätta. Helt klart förefaller vara att den som t.ex. lider ren förmögenhetsskada på grund av hindrad utövning av allemansrätten inte bör kunna göra gällande att den inträffade skadan »gäller honom». I vart fall torde den ovan förespråkade tolkning ligga i linje med hur sakägarbegreppet och talerätten normalt brukar avgränsas i miljö­ rättsliga ansökningsmål.472s. 59

95.Som jämförelse kan även hänvisas till den tyska UmweltHG 16 §. Enligt endast hade yrkats på ersättning i pengar, kunde domstolen inte i ett brottmål ex officio ålägga naturalprestation och sålunda inte skyldighet att utplantera fisk i stället for att betala ersättning. Därför undanröjdes åläggandet av utplanteringsskyldigheten och ersättningen fick i stället höjas med ett belopp som motsvarade kostnaderna för utplanteringen. — Hollo & Vihervuori s. 202 not 30 menar att avgörandet är problematiskt eftersom civilrättsliga krav endast kan skydda kärandens privata intressen. Själv vill jag betona att gränsen mellan enskilda och allmänna intressen sällan är helt klar från skadeståndsrättslig synpunkt.s. 59

96.471 Här ansågs att olovlig älgjakt på annan tillhörigt jaktområde hade medfört skada på djurbeståndet och att jakträttsinnehavama var berättigade till skadestånd på grund härav. SvHD konstaterade att djurens slaktvärde kan utdömas enligt reglerna om förverkande. (Jfr för finsk del jaktlagen 10 kap. 80 §.) Skadestånd fick därför utgå med djurens avelsvärde (jfr de dödade järvama i NJA 1995 s. 249). Vid bestämningen av detta värde hänvisades till Svenska jägarförbundets »Normer för beräkning av ersättning för villebråd som olov­ ligen fällts eller tillvaratagits eller omkommit under sådana förhållanden att ersättning skall utgå». Jfr även t.ex. NJA 1944 s. 417 och NJA 1991 s. 650.s. 59

97.472 Jfr utförligt för svensk rätts del Nordh, särskilt sammanfattningen s. 319 ff. Här konkluderas att äganderätt eller särskild rätt till fast egendom utgör nödvändiga rekvisit för talerätten. Härtill krävs att fastigheten i fråga berörs. »Särskild rätt» har härvid ansetts »höra samman med den allmänna skadeståndsrättsliga principen om krav på särskilt intres­ se i den skadade egendomen för att det skall föreligga rätt till ersättning» (s. 320). En rätt till ersättning enligt denna avgränsning kan vidare fungera som inkörsport för att i ansök­ ningsmål åberopa även allmänna intressen (s. 393 ff.). — Notera även att jag väljer att tol­ ka minskat fastighetsvärde som sakskada också utan fysisk skada; se ovan kap. 7.3.4.1. 296 denna bestämmelse kan ersättning utgå med kostnaderna för återställande av vad som brukar kallas »ekologisk sakskada». (»Beschädigung von Sachen, die zugleich auch eine Beeinträchtigung der Natur oder der Landschaft darstel­ len».) UmweltHG 16 § avser endast till fastigheter anknutna enskilda intres­ sen.473 Stadgandet täcker dock också t.ex. fastighetsägares krav på ersättning för återställande av de biotoper (djur- och växtlivet) som har gått förlorade genom skada på dennes fastighet. Det är för mig oklart hur långt 16 § härvid går jämfört med den allmänna regeln om naturalrestitution i BGB § 249 Satz 1 474 Om en fastighetsägare tillvaratar ett allmänt intresse på sin egendom, är det dock för finsk rätts del knappast uteslutet att tala om en sådan kvalificerad omständighet som bör medföra rätt till ersättning härför enligt reglerna för sakskada.475 1 tysk rätt har emellertid BGB § 251 Abs. 2 i all händelse medfört begränsade möjligheter till naturalrestitution i dylika fall, eftersom detta enligt denna bestämmelse ofta vore oproportionerligt kostsamt. Det uttalade syftet med UmweltHG 16 § var därför att vid ekologiska sakskador höja gränsen för när naturalrestitution kan betraktas som så oproportionerligt kostsamt att detta inte kommer i fråga.476 Som konklusion kan sägas att MskL 6 § 1 mom. 1 punkten är svårtolkad. Stadgandet förefaller dock inte vidga kretsen av ersättningsberättigade jämfört med vad som följer av reglerna om ersättning för sakskada. Oklart är emeller­ tid om samtliga som enligt SkL 5 kap. 5 § har rätt till ersättning för ekonomisk följdskada även har rätt att erhålla ersättning med kostnaderna för reparation. 473 Detta betonas särskilt av t.ex. Schmidt-Salzer s. 849 f. 474 I litteraturen anför t.ex. Marburger, AcP 1992 s. 32: »Zu fragen ist, ob sich das Eigentum am Wald tatsächlich auf die dort lebenden Ameisenvölker, das Fischereicht oder sonstige Gewässemutzungsrechte auf die Kleinlebewesen im Wasser erstrecken. Besteht insoweit überhaupt ein Restitutionsanspruch [enligt BGB § 249 Satz 1]? Man kann das wohl bezweifeln. In dieser Hinsicht haben allerdings § 16 UmweltHG ... eine Änderung herbeigeführt.» I förarbetena till UmweltHG 16 § (BT-Drucksache 11/17104) anförs däre­ mot: »Der Schädiger ist zwar schon nach dem geltenden Recht verplichtet, den ursprüng­ lichen Zustand wiederherzustellen (§ 249 Satz 1 BGB — Naturalrestitution). Auch zerstörte Biotope sind danach grundsätzlichen wieder anzulegen, verdrängte Pflanzen oder Tiere wieder anzusiedeln, sofern der Eigentümer dies verlangt und solche Maßnahmen praktisch möglich sind. Se Schmidt-Salzer s. 839 med hänvisning till nämnda förarbete. 475 Jfr att ersättning har kunnat utgå enligt reglerna för sakskada vid tillvaratagandet av ett allmänt intresse på annans egendom. Se ovan kap. 7.3.2.2., särskilt vid not 200-204, kap. 7.3.2.3. och kap. 7.5.2.2. 476 Se BT-Drucksache 11/17104 som återges av Schmidt-Salzer s. 839 f. Se även om 16 § t.ex. Salje s. 367 ff., Schmidt-Salzer s. 838 ff. samt kort t.ex. Brinkmann, TuL Mar. L. J. 1998 s. 547, Marburger, AcP 1992 s. 31 f, Pfennigstorf, Liability s. 134 ff.s. 59

98.297 Skall en rätt härtill föreligga för annan än den skadade sakens ägare synes man — i motsats till vad som annars gäller477 — också kunna kräva att saken faktiskt repareras.478 Jfr att enligt MskL 6 § 1 mom. 1 och 2 punkterna ersätt­ ning endast utgår för vidtagna åtgärder. Detta innebär å andra sidan för åtmin­ stone sakens ägare ett avsteg från vad som följer om yrkandet i stället grundas på MskL 5 § 1 mom. (med hänvisning till SkL 5 kap. 5 §). Och man kan enligt min uppfattning inte säga att »även den som inte är berättigad till ersättning enligt 5 § kan erhålla ersättning för sina kostnader enligt 6 § 1 mom 1 punkt­ en».479 Tvärtom torde det vara riktigare att säga, att principerna för ersättande av räddningsåtgärder kan medföra rätt till kostnadsersättning även för andra än den som skadan gäller enligt 6 § 1 mom. 1 punkten 7.5.3.3. MskL 6 § 1 mom. 2 punkten och allmänna intressen Som ovan framgått avser MskL 6 § 1 mom. 1 punkten enskilda intressen, men stadgandet kan i varierande utsträckning komma att indirekt omfatta också intressen utanför den enskildes intressesfär. Omvänt avser myndighetstalan enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten allmänna intressen, men detta stadgande kan i variemade utsträckning komma att indirekt omfatta också intressen inom den enskildes intressesfär.480 Talerätten enligt 1 och 2 punkterna är därmed delvis överlappande. Ju mera allmänt det skadade intresset är, desto mindre troligt är det emellertid att enskilda framställer krav på ersättning för avvär­ jande och återställande trots att rätt härtill skulle föreligga.481 I samma riktning verkar att endast vidtagna (och inte framtida) åtgärder ersätts enligt MskL 6 § 1 mom.s. 60

99.I MskL sägs inget om vilka myndigheter som har talerätt enligt 6 § 1 mom. 2 punkten. Inte heller förarbetena ger någon närmare vägledning. Här hänvis­ as endast till att »staten eller kommunerna» i olika stadganden har ålagts upp­ giften att bekämpa miljöförstörelser eller att återställa en förstörd miljö i sitt tidigare skick.482 Myndigheterna kan dock variera beroende på vilka åtgärders. 61

100.477 Se t.ex. HD 1944 II 162 och t.ex. Arti s. 312, Saxén, Skadeståndsrätt s. 279. Jfr även från utländsk rätt t.ex. Brans s. 31 f. Keffer, SMU L. Rev. 1994 s. 526, Salje s. 380.s. 61

101.478 Jfr t.ex. Salje s. 380 om UmweltHG 16 §.s. 61

102.479 Se ovan vid not 451 med hänvisning till Hollo &. Vihervuori s. 195.s. 61

103.480 Se t.ex. typexemplena ovan kap. 7.5.2.1.s. 61

104.481 Jfr även t.ex. Marburger, AcP 1992 s. 32.s. 61

105.482 Se Reg.prop. 1992:165 s. 26. 298 det är fråga om. Vid avvärjande — undvikande av hotande skador på miljön och bekämpning av föroreningar (sanering) — kan alla myndigheter som på sätt eller annat har deltagit i dessa åtgärder och som härigenom har åsamkats kostnader kräva dessa kostnader ersatta enligt 6 § 1 mom. 2 punkten. Då det är fråga om återställande av skador på miljön torde det däremot bli fråga om ersättningskrav från sådana miljömyndigheter som har behörighet att vidtaga dylika återställningsåtgärder. Man kan här tala om ersättningskrav av myndig­ heter som företrädare av det allmänna miljöintresset. Jfr amerikansk rätt där det offentliga vid kränkningar av allmänna intressen kan föra talan i egenskapen av såväl »trustee» som »parens patriae». Enligt public trust-doktrinen har den federala regeringen och delstaterna »right and duty to protect and preserve public's interest in natural wildlife resources» och detta »does not derive from ownership of resources but from duty owing to people». Enligt parens patriae-doktrinen kan åter delstater handla »to protect a quasi-sovereign interest where no individual cause of action would lie».483 484s. 61

106.Public trust doktrinen-godtogs i amerikansk rätt genom Supreme Court avgörandets. 62

107.Illinois Central Railroad Co. v. Illinois.^ USA:s Supreme Court gjorde i detta falls. 62

108.en distinktion mellan statens intressen i områden avsedda för försäljning och desss. 62

109.intressen i övriga områden. Den senare kategorin ansågs med hänvisning till bl.a.s. 62

110.engelsk common-law utgöra ett från äganderätten avvikande intresse. Dessas. 62

111.områden ansågs förvaltas av staten på allmänhetens vägnar i syfte att säkerställas. 62

112.allmän tillgång till områdena.485 4 4(88J67fr romersk rätt och res communes omnium^6).s. 62

113.I t.ex. Georgia v. Tennessee Copper Co.m uttalade USA:s Supreme Courts. 62

114.åter att »the state has an interest independent of and behind the titles of its citizens,s. 62

115.in all the earth and air within its domain». Miljöskadeansvarslagstiftningen i USA bygger på public trust-doktrinen. En483 Se In re Steuart Transp. Co., 495 F.Supp. 38, 39 f. (E.D. Virginia 1980). USA och delstaten Virgina hade här med hänvisning till public trust-doktrinen rätt att kräva skade­ stånd för 30 000 fåglar som dött av ett oljeutsläpp. Jfr även från övrig rättspraxis exempel­ vis United States v. Burlington Northern R. Co., 710 F.Supp. 1286 (D. Nebraska 1989), där public trust-doktrinen ansågs ge USA rätt att föra skadeståndstalan vid skada på ett över 300 hektar stort område och det där befintliga djur och växtlivet. I t.ex. Idaho v. Southern Refrigerated Transport Co., 1991 U.S. Dist. LEXIS 1869, *12 ff. (D. Idaho 1991) fastslogs åter att Idaho är trustee enligt CERCLA, och härtill att »Idaho may bring suit on behalf of its citizens in a parens patriae action when it has a quasi-sovereign interest in the subject matter of litigation». Se även t.ex. det ovan kap. 6.2.3.5. refererade State v. Jersey Central Power & Light. 484 146 U.S. 387 (1892). Jfr Hawaii v. Standard Oil Co., 405 U.S. 251, 257 ff. (1971). 485 Se t.ex. Brighton & Askman s. 177 ff., Chase, Virginia Envtl L. J. 1992 s. 353 ff, Sax, U.C. Davis L. Rev. 1980 s. 185 ff, Wilkinson, U.C. Davis L. Rev. 1980 s. 269 ff. 486 Se ovan kap. 7.5.2.1. vid not 402. 487 206 U.S. 230,237 (1907).s. 62

116.299 ligt bl.a. CERCLA och OPA kan vid naturresursskador skadeståndstalan för återställande av naturresurser och minskningen av dessas värde endast drivas av »designated trustees».488 Dylika taleberättigade förvaltare utgörs av utpe­ kade myndigheter på federal- och delstatsnivå (jfr t.ex. Federal Water Pollu­ tion Control Act), företrädare för indianstammar, samt härtill enligt OPA (men inte enligt CERCLA) »foreign trustees».489 (I litteraturen har vissa författare anfört att även talan av kommunala myndigheter accepterats, vilket dock torde utgöra en feltolkning av rättsläget.490) Frågan om talerätten kan utsträckas till även andra urfolk än indianer har mig veterligen inte prövats.s. 62

117.I rättspraxis har dock enuiter {»Alaska Natives») krävt skadestånd för icke-ekono-s. 63

118.miska skador på deras »culture» och »subsistence way of life» orsakade av Exxons. 63

119.Valdez-o\ycV<m. Men här var det fråga om talan baserad på public nuisance. Talans. 63

120.ogillades. Det ansågs att »no recovery is allowable on the basis of special injurys. 63

121.from a public nuisance since the Natives' loss, while different in degree, is nots. 63

122.different in kind from the public loss». Vidare betonades att kärandena inte hades. 63

123.klargjort hur dessa skador skulle »be converted into dollars».491s. 63

124.— Avgörandet har kritiserats varvid man har ansett att detta inte tillräckligts. 63

125.beaktar enuitemas kulturella särdrag.492 Rätten befarade även »that rural Alaskas. 63

126.residents might view this decision as evidencing a lack of understanding of theirs. 63

127.commitment to a subsistence lifestyle ... or holding that cultural considerations ares. 63

128.without value and/or not valued by the court». Rätten betonade att så inte var fallet.s. 63

129.Ytterligare underströks att Exxon Corp, redan ålagts betala bl.a. skadestånd förs. 63

130.naturresursskadoma och att detta skadestånd har fonderats »for use in restoring,s. 63

131.rehabilitating, and augmenting the natural resources of the area affected by thes. 63

132.Exxon Valdez oil spill». I detta sammanhang uttalades vidare: »The area residentss. 63

133.generally, and Alaska Natives in particular, should derive direct benefit from thiss. 63

134.effort. The goal is restoration of what has been lost to all cultural interests.»493 I amerikansk rätt kan dock även medborgar- och miljöorganisationer interveniera »in a government natural resource damages action to assert more agres-s. 63

135.488 CERCLA § 107(f)(1), OPA § 1002(b)(2)(A).s. 63

136.489 CERCLA § 107(f)(2), OPA § 1006 (b)( 1)—(5). Se även närmare om de här avsedda »designated trustees» Lex. Brighton & Askman s. 186.s. 63

137.490 Se t.ex. Wetterstein, Note s. 162 med hänvisning till Simons & Wicks, St. John's L. Rev. 1989 s. 806 ff. och rättspraxis. Ifrågavarande rättsfall har dock endast gällt talan om ersättning för »removal costs» (se härom ovan kap. 7.5.3.2. vid not 463—465). I t.ex. rättsfallet Middlesex City Sewerage Auth. v. National Assoc, of Sea Clammers, 453 U.S. 1, 14 f. (1981) fastslogs att en kommun inte hade rätt att till »damages» för skada på en naturresurs.s. 63

138.491 In re Exxon Valdez, 1995 AMC 1440 (D. Alaska 1994); affirmed 104 F.3rd 1196 (9th Cir. 1997). Se även ovan kap. 6.1. vid not 17-18.s. 63

139.492 Se Panoff, Environmental Law 1998 s. 701 ff., 723 f. Jfr Quam, Geo. Inti Envtl L. Rev. 1992 s. 177 ff. som före domen konkluderade (s. 208) att »it would be surprising as well as unjust, if the Native Villages were precluded from recovering from Exxon».s. 63

140.493 In re Exxon Valdez, 1995 AMC 1440, 1446 f. (D. Alaska 1994). 300 sive positions against the defendants».494 Men dessa kan inte själva väcka talan om skadestånd för naturresursskador.495 496s. 63

141.Se även t.ex. Alaska Sport Fishing Association v. Exxon Corp.:™ »After Alaskas. 64

142.and the U.S., as trustees for the public ... have entered into a consent decree fors. 64

143.damages from Exxon for restitution of the environment and lost public uses ofs. 64

144.natural resources, sport fishers cannot maintain an action for loss of use prior tos. 64

145.cleanup, because the governments were entitled to recover in their action, ands. 64

146.therefore the decree embraced all such damages, and because the decree is ress. 64

147.judicata as to the sportf ishers since they, as citizens, are in privity with Alaska ands. 64

148.the U.S. trustees.» (Kurs, här.) En möjlighet för dylika organisationer att väcka talan om skadestånd för na­ turresurs skador har dock i USA de lege ferenda förespråkats.497s. 64

149.Internationellt sett går även utvecklingen mot att ge också miljöorganisa­ tioner rätt att väcka skadeståndstalan vid skada på miljön. Som skäl härför har bl.a. anförts, att myndigheter kan ha begränsade resurser och möjligheter att utnyttja talerätten. Vidare har man betonat att myndigheter kan vara starkt bundna till industrins (skadegörarsidans) intressen; att väma sysselsättningen och skatteintäkter etc. kan uppfattas som viktigare än att väma miljön.498 1s. 64

150.494 Se Brighton & Askman s. 198 f. med hänvisning till rättsfallet In re Acushnet River & New Bedford Harbor: Proceedings re Alleged PCP Pollution, 716 F.Supp. 676, 685 (D. Massachusetts 1989), där en medborgargrupp intervenierade i en naturresursskadeprocess som hade varit anhängig i nästan sex år utan att framskrida.s. 64

151.495 Se närmare härom t.ex. Brighton & Askman s. 199 ff.s. 64

152.496 1994 AMC 2719 (9th Cir. 1994).s. 64

153.497 Se t.ex. Breen, Wake Forest L. Rev. 1989 s. 851 ff., Woodard & Hope, Harv. Envtl L. Rev. 1990 s. 212 ff. Detta torde även vara tanken hos t.ex. Stone i dennes numera klassiska bidrag »Should Trees Have Standing». Detta bidrag har bl.a. influerats av Justice Douglas kända minoritetsuppfattning i rättsfallet Sierra Club v. Morton, 405 U.S. 727, 741 ff. (1972). Justice Douglas uttalade:s. 64

154.»Contemporary public concern for protecting nature's ecological equilibriums. 64

155.should lead to the conferral of standing upon environmental objects to sue for theirs. 64

156.own preservation. ... Inanimate objects are sometimes parties to litigation. A ships. 64

157.has a legal personality, a fiction found useful for maritime purposes. The corpora­s. 64

158.tion sole — a creature of ecclesiastical law — is an acceptable adversary and larges. 64

159.fortunes ride on its cases ... So it should be as respects valleys, pine meadows,s. 64

160.rivers, lakes, esturaries, beaches, ridges, groves of trees, swampland, or even thes. 64

161.air ... The river, for example, is the living symbol of all the life it sustains ors. 64

162.nourishes ... The river as plaintiff speaks for the ecological unit of life that is parts. 64

163.of it.» Justice Douglas tanke var härvid, att Sierra Club Legal Defense Fund borde ha givits rätt att för naturens räkning föra dess talan.s. 64

164.498 Se t.ex. ovan i not 497 anförda arbeten samt t.ex. Brans s. 40 ff., Pagh, Miljöansvar s. 469 ff., Sandvik i bl.a. Skadeståndsansvar s. 141, Wetterstein i bl.a. Note s. 204 f.s. 64

165.301 några europeiska länder — exempelvis Frankrike,499 Nederländerna500 och Norge501— har man lagstiftningsvägen infort en explicit möjlighet för miljö­ organisationer att i varierande utsträckning föra skadeståndstalan vid skador på miljön (allmänna intressen). (Jfr även t.ex. förslaget i EG-kommissionens vitbok om ersättningsansvar för miljöskador.502)s. 64

166.Från finsk synpunkt framstår den norska ForL 8 kap. 58 § 3 ledd som sär­ skilt intressant. Enligt detta stadgande kan talan om ersättning med kostna­ derna för återställande av miljön även anhängiggöras av privata organisationer eller sammanslutningar.503 Ersättningsbeloppet skall (om talan inte grundar sig på redan vidtagna återställningsåtgärder) tillfalla en i 2 ledd avsedd myndighet (se 4 ledd) och användas till återställande av miljön (se 1 ledd). Det förutsätts dock enligt 58 § 3 ledd att organisationen har »rettslig interesse i saken». Vid krav som inte direkt gäller organisationens egen ställning får enligt förarbete­ na kravet på rättsligt intresse bedömas enligt en helhetsvärdering, med beak­ tande av bl.a. följande faktorer: (1) Organisationens syfte; (2) dess medlems­ antal och (3) representativitet med särskilt beaktande av om den är öppen för alla eller inte; (4) huruvida den kan betraktas som väletablerad eller inte; (5) dess aktivitetsnivå och (6) om den har erkänts av det offentliga.504 Dessa kriterier förefaller leda fram till en omfattande talerätt för miljöorganisationer. Från Hoyesterettspraxis kan hänvisas till Rt 1992 s. 1618. Här ansågs att den norska organisationen Framtiden i våre hender samt Naturskyddsföreningen i Strömstad, Sverige enligt ForL 8 kap. 58 § 3 ledd hade rättsligt intresse i att väcka talan mot två industrianläggningar som hade gjort sig skyldiga till icke tillåten förorening av kustvattenmiljön.s. 65

167.För finsk del har i MiljöskyddsL 92 § 2 punkten »en registrerad förening eller stiftelse vars syfte är att främja miljöskydd, hälsoskydd eller naturvård eller trivseln i boendemiljön och inom vars verksamhetsområde miljökonse­ kvenserna uppträder» getts rätt att anhängiggöra ärenden.505 Också saneringseller återställningsålägganden (se 79 och 84 §) kan anhängiggöras av dessa. Denna lösning motiverades med hänvisning till bl.a. 1998 års Århuskonven-s. 65

168.499 Se Study of Civil Liability Systems s. 282 och t.ex. Chao s. 373 ff., Steiner s. 259, 263 f., Stoll, Int. Enc. Comp. L. XI/2 para. 8-15. Se även nedan kap. 8.4.3.2.1. vid not 454.s. 65

169.500 Se Study of Civil Liability Systems s. 289. Se närmare t.ex. Brans s. 43 f.s. 65

170.501 Se ForL 8 kap. 58 § 3 ledd. Se närmare strax nedan.s. 65

171.502 XOÄf(2000) 66 slutlig s. 20 f. Se däremot nedan vid not 511 om direktivförslaget.s. 65

172.503 Se om detta stadgande NOU 1982:19 s. 90 f. och Otprp nr 33 (1988-89) s. 51 ff.s. 65

173.504 Se Otprp nr 33 (1988-89) s. 55 f.s. 65

174.505 Jfr besvärsrätt enligt 97 §. Se även t.ex. VL 17 kap. 1 § och avfallslagen 59 §. 302 tion (Convention on Access to Information, Public Participation in DecisionMaking and Access to Justice in Environmental Matters).506 Konventionen omfattar särskilda bestämmelser om tillgång till offentligrättsliga rättsmedel för enskilda personer och intressegrupper.507s. 65

175.Från tidigare nordisk rättspraxis om besvärsrätt för miljöorganisationers. 66

176.i dylika ärenden kan från Norge nämnas Rt 1980 s. 569, där Norgess. 66

177.Naturvemsforbund ansågs ha rätt att besvära sig över beslutet att ut­s. 66

178.bygga Alta-älven. Jfr även från dansk rättspraxis t.ex. UfR 1994 s. 780s. 66

179.(Östre Landsret), där Greenpeace Danmark ansågs ha rätt att besväras. 66

180.sig över beslutet att bygga Oresundsbron.s. 66

181.Se däremot den restriktivare tolkningen i t.ex. NJA 1977 s. 477,s. 66

182.där en miljöorganisation inte ansågs ha talerätt då den nödvändiga fas-s. 66

183.tighetsanknytningen saknades.508 Jfr från finsk rättspraxis HFD 1991 As. 66

184.83: En förening ägde två lägenheter, som låg i den omdelbara närhetens. 66

185.av en landsväg som skulle byggas genom en nationalpark och inoms. 66

186.vägens verkningsområde. Föreningen ansågs därför ha rätt att ansökas. 66

187.om återbrytande av trafikministeriets beslut varmed vägplanen förs. 66

188.landsvägen hade fastställts. — Utan dylik fastighetsanknytning skulles. 66

189.föreningen inte ha haft rätt att ansöka om återbrytande.509 I EG-kommissionens vitbok om miljöskadeansvar hänvisas till Århuskonventionen som ett skäl för att vid skada på miljön ge intressegrupper rätt att på subsidiär grund väcka också skadeståndsstalan.5101 kommissionens direktiv­ förslag om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador utsträcks dock inte talerätten till dessa.5"s. 66

190.Jfr att man även för norsk del i NOU 1982:19 föreslog att rätten atts. 66

191.väcka talan enligt ForL 8 kap. 58 § 3 ledd skulle gälla subsidiärt, d.v.s.s. 66

192.endast om de i 2 ledd avsedda myndigheterna inte väcker talan inom ens. 66

193.viss tid.5121 Otprp nr 33 (1988-89) fann man emellertid att denna lös­s. 66

194.ning var oändamålsenlig, bl.a. eftersom man kunde »risikere at verdi-s. 66

195.full tid går tapt».5131 58 § 3 ledd gäller därför att talan kan väckas »uav-s. 66

196.hengig av om kravet fremmes av forurensningsmyndigheten». 506 Se Reg.prop. 1999:84 s. 94 f. 507 Art. 9. Se även t.ex. Krämer, Env. Liability 2000 s. 127 ff., Siitari-Vanne s. 16 ff. 508 Se även härom ovan kap. 7.5.3.2. i not 472. 509 Jfr även om talerätt enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten resonemanget ovan kap. 7.5.3.1., särskilt vid not 466-472. 510 Se 77047(2000) 66 slutlig s. 20 f. Jfr även resonemanget av t.ex. Brans s. 44. 511 Se ÅUAf(2002) 17 slutlig s. 29 f. för kritik häremot av miljöorganisationer. 512 NOU 1982:19 s. 91. 513 Otprp nr 33 (1988-89) s. 54 ff., särskilt s. 56.s. 66

197.303 MskL innehåller dock ingen regel som uttryckligen skulle utsträcka talerätten till också intresseorganisationer. Som framgått ovan torde emellertid kostna­ der för undvikande av hotande skador och för bekämpande (sanerande) av inträffade skador ofta kunna ersättas som räddningsåtgärder även om dessa åt­ gärder har vidtagit av en utomstående tredjeman.514 Principerna för ersättande av räddningsåtgärder hindrar därmed inte att också t.ex. miljöorganisationer bör ha rätt till ersättning för dylika avvärjningsåtgärder. Jfr till detta även t.ex. CLC art. 1.7 och amerikansk rätt, där ersättning uttryckligen kan utgå för dyli­ ka åtgärder vidtagna »by any person» (både fysiska och juridiska personer).515 IOPC Fund har härvid accepterat ersättningskrav från miljöorganisationer som frivilligt har deltagit i olika oljebekämpningsåtgärder (oljeuppsamling, fågelputsning, etc.). Detta under förutsättning att åtgärderna har varit försvarliga, nyttig och effektiva, samt att kostnaderna för åtgärderna har varit skäliga.516 Från rättspraxis kan här även hänvisas till det holländska s.k. Sorcea-fallet.517s. 66

198.I detta fall var det fråga om ett betydande oljeutsläpp från en rumänsks. 67

199.oljetanker. Utsläppet anmäldes inte till de holländska myndigheterna,s. 67

200.vilket medförda att rätt lite kunde göras för att begränsa oljeutsläppetss. 67

201.miljö verkningar. Stora delar av den sy d-holländska kusten förorenadess. 67

202.av oljan, och till följd härav dog hundratusentals sjöfåglar. En fågel­s. 67

203.sky disorganisation vidtog tillsammans med flera andra miljöorganisa­s. 67

204.tioner och deras entreprenörer åtgärder i syfte att putsa och på så viss. 67

205.rädda de fåglar som hade nedsmutsats av oljan. Fågelorganisationens. 67

206.väckte därefter talan om att kostnaderna för dessa åtgärder ($126 000)s. 67

207.skulle ersättas av oljetankerns redare.s. 67

208.Rechtbank Rotterdam biföll ersättningsyrkandet. Rätten fann förs. 67

209.det första att fågellivet utgjorde »a general interest which should bes. 67

210.protected». Detta intresse ansågs vidare utgöra fågelorganisationenss. 67

211.eget intresse (även om organisationen givetvis inte ägde fåglarna). Oms. 67

212.detta intresse skadas kunde fågelorganisationen därför även »litigate fors. 67

213.compensation for the damage it has undergone in reducing the effectss. 67

214.of the harm».518 — Av det källmaterial som jag har haft tillgång tills. 67

215.framgår inte om bestämmelse i CLC art. 1.7 över huvud taget beakta-s. 67

216.514 Se ovan kap. 7.5.2.2. vid not 412 och kap. 7.5.3.2., särskilt vid not 460-464.s. 67

217.515 Se ovan kap 7.5.3.2. vid not 461-464 samt t.ex. de la Rue & Anderson s. 393 ff.s. 67

218.516 Se IOPC Fund, Annual Report 1991 s. 37 med hänvisning till ersättningskrav som framställdes av miljöorganisationer i samband med Zbwo-olyckan (Frankrike år 1980) och Ammazzone-olyckan (Frankrike år 1988).s. 67

219.517 Se även om detta rättsfall t.ex. Brans s. 42 f., Betlem s. 502 ff., Pagh Miljöansvar s. 478. Fallet omtalas även i Study of Civil Liability Systems s. 289.s. 67

220.518 Citaten är från en engelsk översättning av rättsfallet som jag inte har haft tillgång till men som återges av t.ex. Pagh, Miljöansvar s. 478. 304s. 67

221.des. I holländsk rätt återfinns numera en allmän regel som ger miljö­s. 68

222.organisationer rätt att i motsvarande situationer väcka skadeståndstalans. 68

223.för sina kostnader.519 Följande fråga är hur man skall förhålla sig till en talerätt för miljöorganisa­ tioner i fråga om kostnader för återställande (reparation) av miljön i sitt tidiga­ re skick. Denna fråga är mera svårbedömd. Vid första anblick kunde dock en talerätt här tyckas vara utesluten. För egen del är jag emellertid benägen att förespråka en motsatt tolkning. Om man ställer samma krav på organisationen som i t.ex. motiven till den norska ForL 8 kap. 58 § 3 ledd (ovan), förefaller det inte vara uteslutet att på liknande vis som i fråga om myndighetskostnader (ovan kap. 7.5.5.2.) anse att organisationens intresse i miljön är så kvalificerat att dess återställningskostnader bör kunna ersättas enligt reglerna för sakska­ da. Jfr även Rechtbank Rotterdams domskäl i det ovan anförda Borcea-fallet. Denna tolkning stöds ytterligare av den allmänna utvecklingen att ge miljöor­ ganisationer talerätt och besvärsrätt i miljörättsliga mål. Jfr även ovan om Rt 1980 s. 569 och Ostre Landsrets dom i UfR 1994 s. 780. En uttrycklig regel om talerätt för miljöorganisationer vore dock givetvis både klargörande och informativ. En talerätt för miljöorganisationer kunde härtill — åtminstone i princip— framstå som särskilt betydelsefull om man går in för en möjlighet att utdöma penningersättning för skada på miljön utan att denna ersättning behöver knytas till kostnader som har blivit onyttiga (se järvfallet i NJA 1995 s. 249520). Detta accentuerar å andra sidan frågan om vem som borde erhålla sådant skadestånd och vad skadeståndsbeloppen borde användas till.521 Skadeståndsprocesser är emellertid ofta komplicerade och dy­ ra samtidigt som även de flesta miljöorganisationer torde ha synnerligen be­ gränsade resurser. Uttryckliga regler om talerätt för miljöorganisationer torde inte heller ha föranlett någon större processiver i fråga om ersättning med kostnader för avvärjande eller återställande. Man har härvid förespråkat både rätt till fri rättegång för miljöorganisationer522 (jfr lösningen i ForL 8 kap. 58 § 5 ledd) och rätt för dessa att processa om kostnaderna för utredandet av skadan innan själva processen om ersättandet av denna skada.523 Diskussionen understryker även behovet av att försöka firma så enkla, klara, snabba och 519 Se ovan vid not 500. 520 Ref. ovan kap. 7.5.2.2. vid not 431-439. 521 Se även t.ex. Breen, Wake Forest L. Rev. 1989 s. 879 f. Se även närmare härom nedan kap. 8.6., särskilt vid not 639-648. 522 Se t.ex. Brans s. 44, 224 ff. med vidare hänvisningar. 523 Se t.ex. Breen, Wake Forest L. Rev. 1989 s. 878 f.s. 68

224.305 billiga skadeståndslösningar som möjligt. I förhållande härtill kan särskilt den amerikanska modellen kritiseras i flera avseenden.524s. 68

SAMMANFATTNING

1.Undersökningen ovan visar att miljöskadeansvaret stegvis har lett fram till en allt vidare krets av ersättningsgilla skador. Särskilt ett antal miljöolyckor av katastrofkaraktär har pekat på behovet av särlösningar. På det internationella planet har det sjörättsliga oljeskadeansvaret, närmast som en följd av olycksintensiteten och skadepotentialet, kommit att bli ledande och modellskapande för utvecklingen. Detta ansvar täcker inte bara person- och egendoms skador utan även ren förmögenhetsskada. Utöver dessa traditionella skadetyper avse­ ende enskilda intressen täcks även skada på miljön som ett självständigt skadebegrepp. Med skada på miljön förstås skador som drabbar allmänna intres­ sen av närmast ideell art. Ansvaret för sådana skador går dock inte längre än till ersättning med kostnader för återställande av miljön. Dessutom ersätts kostnader för undvikande och begränsande av skador som en skild kategori. Till denna kategori räknas även kostnader för oljebekämpning (sanering).s. 69

2.Även MskL kan i stora drag sägas följa samma basschema. I fråga om den närmare utformningen och tolkningen av enskilda bestämmelser kan man dock givetvis peka på skillnader. MskL täcker härtill även ren ideell skada. Det är osäkert om detta kan betraktas som någon ansvarsutvidgning i förhåll­ ande till vad som även annars kunde följa redan av SkL.s. 69

3.Ovan har vidare visats att det ofta kan vara svårt att uppställa klara gränser mellan olika typer av skador. Sålunda finns det ingen klar gräns mellan sak­ skador och rena förmögenhetsskador. Tendensen är att tolka tredjemansskada snävare. En allt vidare krets av skadelidande har ansetts direkt drabbade på ett sådant sätt som medför rätt till ersättning enligt reglerna för sakskada. Inte heller kan man göra någon klar distinktion mellan ekonomiska- och ideella skador. Ideella intressen kan i stor utsträckning »ekonomiseras» och ersättas som ekonomiska skador. Ibland t.o.m. om »ekonomiseringen» kan tyckas vara nog så abstrakt och teoretisk. Dessa slutsatser är i och för sig inte nya, men de har tidigare i regel framställts i en mera allmän form. Mera nytt — om än inte helt nytt och knappast heller särskilt förvånande — är däremot att man ofta inte heller kan finna någon klar gräns mellan skador på miljön och traditionel-s. 69

4.524 Se om den amerikanska modellen nedan kap. 8.2.2., kap. 8.4.2. och kap. 8.5.3. 306 la typer av skador. I skadeståndsrättsliga bedömningar blir gränsdragningen mellan allmänna intressen (skador på miljön) och de enskilda intressena (traditionella skador) synnerligen diffus och elastisk. Allmänna miljöintressen kan i betydande om­ fattning »individualiseras» och ersättas som traditionell skada. En metod för »individualisering» har i rättspraxis varit att knyta ansvaret till ersättning för kostnader som behöriga myndigheter på offentligrättslig basis har haft att lägga ner på skyddandet av det allmänna intresset. Myndigheternas intresse i miljön har härvid ansetts vara så kvalificerat att ersättning för kostnaderna har utdömts enligt reglerna för sakskada. Härvid kan beaktas både kostnader som har blivit onyttiga och extra, oväntade utgifter. Kostnader för avvärjande och återställande av skador på miljön inryms häri. Enligt den tolkning som har förespråkats ovan kan under vissa förutsättningar också miljöorganisationer på liknande vis anses ha ett så kvalificerat intresse i miljön, att de bör ha rätt till motsvarande kostnadsersättningar. Till detta kommer att det ofta är möjligt att tolka avvärjande av skador på miljön som räddningsåtgärder, vilka bör medföra en rätt till kostnadsersättning även om åtgärderna har vidtagits av en utomstående tredjeman Ansvaret för myndigheters kostnader för avvärjande och återställande av allmänna intressen enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten förefaller kunna beskri­ vas som ett ansvar för skador på miljön. Men det är strikt taget inte fråga om ett ansvar för »ren miljöskada», varmed här förstås sådana skador på miljön som inte kan »ekonomiseras» och »individualiseras» genom kostnadsersätt­ ningar. Och eftersom ett ansvar för de i MskL 6 § 1 mom. 1 och 2 punkterna avsedda kostnaderna även förefaller kunna följa redan av MskL 5 § 1 mom., synes i praktiken de förbättrade möjligheterna att erhålla ersättning för ren förmögenhetsskada utgöra den — om inte enda — så i vart fall den enda helt klara ansvarsutvidgningen jämfört med SkL. Mera rättvist vore dock egent­ ligen att jämföra ersättningsgilla skador enligt MskL med vad som tidigare har följt eller åtminstone kunde ha följt redan av GranneL. I förhållande härtill är det ännu svårare att se MskL som någon ansvarsutvidgning i egentlig mening. En annan sak är att en faktisk skillnad givetvis ligger bl.a. däri, att MskL inte gäller endast mellan grannar.525 525 Se även ovan kap. 6.3.2. vid not 408.s. 69

5.307s. 70