1.6.3.1.1. Utgångspunkterna MskL tillämpas enligt 1 § 1 mom. endast om störningen har orsakats av verk samhet på ett bestämt område; områdesrekvisitet. Liksom stömingsrekvisitet är även detta rekvisit delvis jämförbart med vad som tidigare har följt av GranneL 17 §.296 1 motsats till GranneL 17 § behöver det dock enligt MskL 1 § 1 mom. inte vara fråga om någon fortgående eller återkommande verksam het;297 även mycket kortvarig, t.o.m. tillfällig verksamhet av engångsnatur uppfångas av MskL:s områdesrekvisit.298 Inte heller uppställs i MskL 1 § 1 mom. något krav på fortgående eller återkommande följder av verksamheten, utan lagen gäller också kortvariga störningar av engångstyp 299 En annan sak är att störningens varaktighet utgör en faktor som kan påverka bedömningen enligt toleransrekvisitet i 4 § (jfr RevGranneL 17 § 2 mom.30^.301s. 6
2.Jfr härmed att exempelvis BGB 906 § till sin ordalydelse förutsätter väsentligs. 6
3.störning, men inte uttryckligen att vare sig störningen eller verksamheten bör varas. 6
4.varaktig.302 Den franska Code Civil art. 544 följer samma mönster. 303Inte hellers. 6
5.den norska granneloven uppställer i 2 § något uttryckligt krav på verksamhetenss. 6
6.eller störningens varaktighet (jfr naboloven 12 §).304 För andra immissioner äns. 6
7.vissa föroreningar gällde tidigare enligt SvMiljöskyddsL ett explicit krav på atts. 6
8.»störningen ej är helt tillfällig» (1 § 3 punkten).305 Också vid tolkningen av BGBs. 6
9.906 § har man ofta tagit fasta på störningens varaktighet, dock i kombination meds. 6
10.även övriga faktorer varför något generellt krav på viss varaktighet inte gäller.306 296 Se även t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 19, Hollo & Vihervuori s. 45. 297 Se närmare om varaktighetskravet enligt GranneL 17 § t.ex. LagberGranneL s. 59 och Vuori, LM 1977 s. 41 ff. med rikliga hänvisningar till rättspraxis. 298 Se även t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 19, Hollo & Vihervuori s. 48 299 Se även t.ex. ovan i föregående not anförda arbeten. 300 Se även t.ex. Reg.prop. 1999:84 s. 129. 301 Se även t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 24. 302 Se närmare om tolkningen t.ex. Palandt § 906, Ljungman s. 96 f. 303 Se närmare om tolkningen t.ex. Stark s. 127 f., 136 ff. 304 T. Sandvik, LoR 1962 s. 123 anför att »loven rammer også rene engångsföreteelser som f.eks. en enkeltstående sprengning av stein på en eiendom». Se även närmare om tolkningen t.ex. Brcekhus s. 107, Bugge s. 466 ff., Loken s. 20. 305 Se närmare om tolkningen t.ex. diskussionen i NJA II1969 Nr. 4 s. 233 ff. 306 Se t.ex. ovan i not 302 anförda arbeten, samt från nyare rättspraxis t.ex. brandfallet i 142 BGHZ 66 (2000) (ref. ovan kap. 6.2.3.3. vid not 180).s. 6
11.175s. 6
12.I t.ex. engelsk rätt anses nuisance i allmänhet förutsätta mera varaktig störning.s. 7
13.Betydelsen härav synes dock inte behöva bli stor om man beaktar att även vids. 7
14.tillfälliga störningar ett ansvar kan följa av Äy/ancfe-regeln.307 Enligt motiven till MskL kan det område som avses i 1 § 1 mom. vara litet eller omfatta en stor areal av fastighetsenheter eller delar av sådana och såväl land- som vattenområden inkluderas.308 Områdesrekvisitet i MskL torde där med i stort sett motsvara vad som följer av att i Sverige MB 32 kap. enligt 1 § 1 st. endast gäller »verksamhet på en fastighet»309 (fastighetsrekvisitet). Tillämpningen av DaMskL begränsas på ett jämförbart vis.310 Härmed kan även jämföras att i Tyskland UmweltHG endast gäller vid störningar från »ortsfeste Einrichtungen» (3 § Abs. 2).311s. 7
15.Bundenheten till ett bestämt område/fastighet anses framförallt innebära att störningar från enskilda transportmedel — s.k. rörliga störningskällor — utesluts.312 MskL är m.a.o. inte tillämplig om t.ex. en tankbil som framförs på en väg välter så att tankens innehåll rinner ut och åstadkommer föroreningsskador på intilliggande mark. Jfr situationen i t.ex. HD 1998:34 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.).s. 7
16.Av förarbetena till MskL framgår att denna lag över huvud taget intes. 7
17.är avsedd att gälla »enskilda personer som använder en väg, farled ellers. 7
18.en flygstation».313 Själva utformningen av MskL 1 § 1 mom. utesluters. 7
19.likväl inte att också transportörer kunde åläggas ansvar enligt MskL förs. 7
20.miljöskador orsakade i samband med t.ex. lossning eller lastning avs. 7
21.307 Se ovan kap. 6.1. vid not 13-16.s. 7
22.308 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19. Se närmare t.ex. Hollo & Vihervuori s. 45 ff.s. 7
23.309 Se även t.ex. Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 24, Wetterstein, SvJT 1993 s. 737. Se även närmare om tolkningen av »verksamhet på en fastighet» t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 14 f., 37 f. och t.ex. Eriksson s. 29 ff.s. 7
24.310 Denna tillämpningsbegränsning framgår i och för sig inte av själva ordalydelsen i DaMskL, men begränsningen följer av lagens bilaga om de verksamheter som omfattas av DaMskL. Se även Betoenkning 1992 nr. 1237 s. 171, samt t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 40, Vinding Kruse, Marius nr. 195, 1993 s. 65.s. 7
25.311 Se närmare t.ex. Brinkmann, Tul. Mar. L. J. 1998 s. 563, Salje s. 54 ff., samt Schmidt-Salzer s. 461 ff.s. 7
26.312 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 19. Jfr härmed även t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 37 f., Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 171. Se även från litteraturen t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 40, Eriksson s. 30, Hollo & Vihervuori s. 46 f., Schmidt-Salzer s. 461 f., Vinding Kruse, Marius nr. 195, 1993 s. 65, Wetterstein, SvJT 1993 s. 737 f, idem, Marius nr. 253, 1999 s. 27. Men se även den extensiva tolkningen av Westerlund, Miljöskydds lagen s. 65 f. Jfr det — åtminstone för mig — något oklara uttalandet av Bengtsson, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 24.s. 7
27.313 Reg.prop. 1992:165 s. 19. 176s. 7
28.enskilda transportmedel,314 där dessa arbeten enligt transportavtalets. 8
29.ankommer på transportören. Fråga är utan tvekan om verksamhet på etts. 8
30.bestämt område och något krav på verksamhetens varaktighet uppställss. 8
31.inte i MskL. Avsikten med MskL synes emellertid vara att i dylika falls. 8
32.ett ansvar enligt MskL visserligen skall gälla, men att ansvaret som ens. 8
33.följd av 1 § 2 mom. kanaliseras till den som innehar lastnings- ellers. 8
34.lossningsområdet; inte till den enskilda transportör som har utfört ellers. 8
35.låtit utföra arbetena (se närmare nedan kap. 6.3.1.2.). Man frågar sigs. 8
36.emellertid om en dylik ansvarskanalisering i alla lägen är ändamålsens. 8
37.lig eller ens rimlig.315 Motivuttalandena till trots kan man även hävdas. 8
38.att ordalydelsen i MskL 1 § endast innebär, att ett ansvar för enskildas. 8
39.transportörer enligt MskL är uteslutet endast i fråga om sådana miljös. 8
40.skador som orsakas under transportsträckor då transportmedlet befinners. 8
41.sig i rörelse {rörlig storningskalki). Man bör dock skilja mellan rörliga stömingskällor och s.k. flyttbara störnings källor (asfaltkokare, grävmaskiner, lyftkranar o. dyl.).316 När en flyttbar stör ningskälla används i verksamhet på ett bestämt område omfattas den av MskL. Sålunda kan MskL tillämpas vid t.ex. förorening på grund av utsläpp från en transportabel bränsletank som har placerats vid en byggplats för att användas i byggverksamheten. Jfr situationen i t.ex. UfR 1995 s. 255 (Vestre landsret). På liknande vis anses MskL kunna tillämpas på störningar av enskilda transportmedel som används for att utföra ett visst arbete inom ramen för en verksamhet som utövas på ett bestämt område. Som ett exempel hämtat från förarbetena kan nämnas användning av flygplan för spridning av bekäm pningsmedel på en skogsfastighet.317 Utan att gå närmare in på detaljer kan man också här tänka sig svåra gränsdragningsproblem.318 314 Som ett extremt exempel på skada orsakad vid lastningsarbeten kan här nämnas The Grandcamp [1961] 1 Lloyd's Rep. 504: Ett lastfartyg som låg i hamn i Texas City fattade eld och exploderade medan det på redarens försorg lastades med ammoniumnitrat. Över 500 personer miste livet medan över 3000 skadades. Också de materiella skadorna var omfattande. Se även t.ex. The Ocean Liberty [1953] 1 Lloyd's Rep. 38. 315 Att påföra t.ex. hamninnehavare ansvar enligt MskL enbart på basen av att denne ställer hamnen till redarens disposition för lastning och lossning — vilket motiven till MskL synes förutsätta — förefaller enligt mig oskäligt. Vore inte ett ansvar för redaren mera välgrundat? Föreligger emellertid ett kausalsamband mellan fel och brister i hamn verksamheten och en miljöskada vid lastning eller lösning av ett enskilt transportmedel, förefaller å andra sidan ett solidariskt ansvar påkallat. Jfr nedan kap. 6.3.1.2. vid not 347. 316 Se även Prop. 1985/86:88 s. 38. 317 SzReg.prop. 1992:165 s. 20 och Prop. 1985/86:83 s. 38. 318 I Reg.prop. 1992:165 s. 19 f. nämns också användning av fartyg för dumping av avfall som en verksamhet som omfattas av MskL. Jfr Prop. 1985/86:83 s. 52. Enligt min mening kan i praktiken redan detta många gånger framstå som ett gränsfall. Eriksson s. 38s. 8
42.177 6.3.1.2. Upprätthållande av trafikområden Bedömningen kompliceras ytterligare av MskL 1 § 2 mom. Enligt detta stadgande betraktas som verksamhet enligt 1 mom. »också att hålla väg, järnväg, hamn, eller flygplats samt andra med dessa jämförbara trafikom råden», t.ex. gator, tunnelbanor319 och farleder.320 Stadgandet är svårtolkat.s. 8
43.Ett ansvar för miljöstörningar som orsakas vid anläggande eller underhåll av trafikområden (t.ex. asfalteringsarbeten, vägsaltning321) liksom vid andra arbeten på dessa (t.ex. lastnings- och lossningsarbeten i en hamn322) torde i och för sig följa redan av MskL 1 § 1 mom. Situation i dessa fall avviker knappast från andra former av verksamhet på ett bestämt område. Detta behö ver emellertid inte betyda att 2 mom. här skulle sakna betydelse. Av motiven till MskL framgår att stadgandet förefaller vara ägnat att styra kanaliseringen av ansvaret.323 Se även från rättspraxis HD 2001:61. MskL 7 § 1 mom. 1 punkten (»den vars verksamhet har orsakat skadan») tolkades vid gatuarbeten här i kombination med 1 § 2 mom., varvid gatuhållaren ansågs ansvarig såsom verksamhetsutövare även om arbetena hade utförts av ett självständigt företag:s. 9
44.Ett självständigt företag hade på uppdrag av Åbo stad utfört grundarbes. 9
45.ten för asfaltering av en gata. Arbetena medförde skakningar som orsas. 9
46.kade sprickbildningar på ett hus i närheten. Denna störning omfattadess. 9
47.av MskL 1 § 1 mom. 2 punkten. Staden ansågs i egenskap av gatuhålla-s. 9
48.re utgöra den i MskL 7 § 1 mom. avsedda verksamhetsutövaren som är anför som ett ytterligare exempel användning av lastbilar för transport inom ett industriom råde. Detta exempel vållar knappast tvivel. I Rt 1993 s. 528 ansågs åter att biltrafik till och från en verksamhet »etter omstendighetene kan ses som forurensning ved virksomheten».s. 9
49.319 Se t.ex. Eriksson s. 33.s. 9
50.320 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 62, Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 27 f.s. 9
51.321 IHFD 1983 II 146 konkluderades att väghållare är skyldig att se till att det inte av vägen förorsakas i VL avsedd förorening av grundvatten. Ett ansvar ansvar för väghållaren enligt MskL bör då även vara möjligt om grundvatten har förorenats genom t.ex. vägsalt.s. 9
52.322 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19.s. 9
53.323 Enligt ordalydelsen till den föreslagna 1 § 2 mom. i Reg.prop. 1992:165 skulle »som utövare av verksamhet enligt 1 mom. betraktas även den som håller väg, järnväg, hamn eller flygstation samt andra med dessa jämförbara innehavare av trafikområde». I riksdagsbehandlingen ändrades ordalydelsen till »som verksamhet enligt 1 mom. betraktas också ...». Detta med motiveringen att »tillämpningsområdet bättre kan fastslås genom att verksamheten beskrivs än om de ersättningsskyldiga anges, för en närmare definition av dem ingår ändå i 7 §». Se LagutskBet 1994:10 s. 4. Det är emellertid en överdrift att påstå att »den vars verksamhet har orsakat skadan» eller därmed jämförbara enligt 7 § utgör en närmare definition av de ersättningsskyldiga. 178s. 9
54.ersättningsskyldig oberoende av vållande.324 — HD lade stadens lags. 10
55.stadgade skyldigheter som gatuhållare till grund för avgörandet. Dettas. 10
56.resonemang torde vara giltigt för alla upprätthållare av trafikområden. Jämför härmed att i HD 1999:124 (ref. ovan kap. 6.2.3.4.) ansvaret däremot kanaliserades till den självständiga företagare som på uppdrag av fastighets ägaren hade utfört sandblästringen av sjukhusfastigheten.s. 10
57.Som redan antytts,325 kan man dock fråga sig om en dylik kanaliserings. 10
58.i alla lägen verkligen är ändamålsenlig. Man märker även att det solidas. 10
59.riska ansvaret enligt MB 32 kap. 8 § är förmånligare för skadelidans. 10
60.de.326 Jfr för finsk del t.ex. HD 1994:122 och HD 1996:59 om strikts. 10
61.ansvar utan direkt lagstöd. På denna punkt utgör MskL en rättsskydds-s. 10
62.försämring, medan syftet med MskL var att förstärka rättsskyddet.327 328 Enligt motiven till MskL innebär 1 § 2 mom. att upprätthållare av trafikområ den kan göras ansvarig för skador till följd av störningar från den samlade trafikverksamheten på området.™ Som typiska exempel kan nämnas buller, skakningar och avgaser till följd av tung och intensiv vägtrafik, liksom buller på grund av flygplansstarter och landningar. Även i detta avseende utgör emellertid MskL 1 § 2 mom. närmast ett klargörande av vad som kunde följa redan av 1 mom. Jfr att också grannerättsliga ansvarsregler har ansetts vara tillämpliga i dylika fall.329 Fastighetsrekvisitet i MB 32 kap. 1 § 1st. leder fram till motsvarande tolkning.330 Också ForL 8 kap. följer samma mönster.331 324 Fallet har kommenterats av Kumpula, Oikeustieto 4/2001 s. 8 ff. Se även idem, Oikeustieto 6/2000 s. 8 ff. om hovrättsavgörandet. 325 Se ovan kap. 6.3.1.1. vid not 315. 326 Se även ovan 6.2.3.4. in fine om HD 1999:124 i förhållande till MB 32 kap. 8 §. 327 Se Reg.prop. 1992:165 s. 3. Se även ovan kap. 5.1. vid not 4. 328 Se Reg.prop. 1992:165 s. 19 samt t.ex. Hollo & Vihervuori s. 59 ff. 329 Beträffande flygbuller har Autere, JFT 1967 s. 60 konkluderat att flygplatsinneha vare kan bli ansvariga på basen av grannerättsliga regler om buller pga flygplans upp- och nedstigningar medför varaktigt oskäligt besvär vid fastigheter i omgivningen. Jfr Saxén, Skadeståndsrätt s. 223. Se även t.ex. Vuori, LM 1977 s. 38 f. om väghållares ansvar enligt GranneL. Se även ovan kap. 6.2.2.1. anförd norsk rättspraxis om flyg- och vägbuller. 330 Se Prop. 1985/86:83 s. 38, SOU 1983:7 s. 47 f. och t.ex. Bengtsson, Miljöbalken s. 225, Eriksson s. 31, Westerlund, Miljöskyddslagen s. 27.1 Prop. 1969:28 s. 240 anförs att det är skäl att uppställa en särskilt hög toleransgräns vid trafikimmissioner. Jfr om flygbuller SOU 1961:25 s. 148 ff. Bedömningen i rättspraxis har varit mera nyanserad. Se t.ex. NJA 1975 s. 155 (ref. ovan kap. 6.2.2.2.), NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.). 331 Se närmare t.ex. Ot prp nr 33 (1988-89) s. 21 f., Tyrén s. 32 ff. Se även närmare om tillämpningen av ForL vid föroreningsskador orsakade genom olika former av hamnverksamhet t.ex. Berger, Marius nr. 262, 2000 och Sundet, Marius nr. 268, 2000.s. 10
63.179s. 10
64.Tillämpningen av MskL 1 § 2 mom. vid störningar från en samlad trafik verksamhet — och svårigheterna vid gränsdragningen till störningar från en skilda transportmedel — illustreras av rättspraxis:s. 11
65.Se om vägbuller ovan i kap. 6.2.2.1. anförda HFD 18.3.1998/450, HDs. 11
66.1979 II 24, NJA 1977 s. 424, Rt 1969 s. 643, Rt 1980 s. 309, UfR 1988s. 11
67.s. 547 (Hojesteret), och UfR 1993 s. 685 (Hojesteret). Beträffande flygs. 11
68.buller kan hänvisas till ovan kap. 6.2.2.1. om de tre norska Hoyesterett-s. 11
69.domama Rt 1973 s. 1202, Rt 1974 s. 524, och Rt 1982 s. 588. Beträffs. 11
70.ande skakningar från tung och intensiv trafik kan hänvisas till de ovans. 11
71.i kap. 6.2.2.2. anförda HD 1981 II 40, NJA 1975 s. 155 och RG 1985s. 11
72.s. 368 (Skien og Porsgrunn byrett). Tillämpningen av MskL vållar härs. 11
73.i sig knappast större svårigheter.s. 11
74.I RFS 1992:2 s. 186 ansågs åter Visby kommun strikt ansvarigs. 11
75.för frätskador som uppkommit på en fritidsbåt genom utsläpp i hamnens. 11
76.av svavelhaltig rök från Gotlandsbolagets färjor. Invändningen om atts. 11
77.störningen varit allmän och därför bort tålas ogillades, då utredningens. 11
78.i målet inte visat att liknande skador uppkommit i andra hamnar. — Is. 11
79.detta fall kunde man likväl klart peka ut just Gotlandsbolaget färjors. 11
80.som orsak till skadan. Var det inte därför egentligen mera fråga om ens. 11
81.skada från enskilda (identifierbara) transportmedel än om en störnings. 11
82.från en samlad trafikverksamhet?332s. 11
83.Även situationen i NJA 1994 s. 751 pekar på tillämpningssvårig-s. 11
84.hetema.333 Här var det bl.a. fråga om skadeståndstalan för störningars. 11
85.vid flera fastigheter i Stockholms skärgård och Stockholm på grund avs. 11
86.den av Viking Line Ab och Silja Line Ab bedrivna färjtrafiken. Talans. 11
87.grundades i huvudsak på SvMiljöskyddsL och SvMskL. Talan fördess. 11
88.mot nämnda rederier och Stockholms Hamn Ab. I rättsfallet var dets. 11
89.endast fråga om huruvida sakägarna giltigt kunde överlåta talerätten tills. 11
90.en stiftelse. Det är dock svårt att se att fastighets-/områdesrekvisitet härs. 11
91.kunde medföra ett ansvar för rederierna eller hamnen i fråga om des. 11
92.störningar som hade uppkommit utanför hamnområdet. Vad gäller des. 11
93.störningar som hade uppkommit inom hamnområdet förefaller ansvars-s. 11
94.situationen däremot vara mera svårbedömd; jfr ovan om Gotlandsbolas. 11
95.gets färjor. Åtminstone för finsk rätts del vill jag förespråka tolkningen, att det ovan i både NJA 1994 s. 751 och RFS 1992:2 s. 186 snarast var fråga om störningar från enskilda transportmedel. Jfr även att det enligt förarbetena till ForL är fråga om störningar från enskilda transportmedel »også i tilfelle der en enkelt transporter i det vesentlige står for all transport på f eks en mindre veg».334s. 11
96.332 Jfr distinktionen i t.ex. NOU 1982:19 s. 44 (cit. nedan vid not 334).s. 11
97.333 Se även om rättsfallet ovan kap. 6.2.2.2. vid not 104.s. 11
98.334 NOU 1982:19 s. 44. 180 I DaMskL:s bilaga om verksamheter som omfattas av lagen nämns åter »motorbaner og flyvepladser» (punkt H), men däremot inte andra trafikområ den. Wetterstein anför att »denna explicita skrivning synes utesluta skador som orsakas vid upprätthållandet av farleder och hamnar» — en distinktion som utifrån reella överväganden (bl.a. en »vaesentlig risiko for forurening») enligt honom kan ifrågasättas.335 1 tysk rätt har t.ex. Salje på liknande grunder riktat skarp kritik mot den motsvarande bilagan till UmweltHG.336 Trafikom råden nämns här över huvud taget inte. Bilagans explicita och uttömmande karaktär anses inte heller möjliggöra analogitolkningar.337 Jag har inte sett att man i dansk rätt skulle ha tagit närmare ställning till analogimöjlighetema. En mera genomgripande och svårbedömd fråga i anslutning till MskL 1 § 2 mom. är spörsmålet om hur långt ansvaret som upprätthållare av trafikområ den sträcker sig. Kan 1 § 2 mom. medföra ett ansvar även vid skador orsakade av störningar från enskilda transportmedel? Förarbetena är på denna punkt kortfattade och delvis oklara. Å ena sidan uttalas att inte heller enligt 1 § 2 mom. tillämpas lagen på skador som orsakas av ett enskilt fordon. Men å andra sidan anförs även att »lagenprimärt inte (kurs, här) gäller miljöskador som orsakas av enstaka trafikmedel eller användningen av sådana»,338 vilket förefaller kunna tolkas som att tillämpningen av MskL inte helt utesluts. I väntan på vägledande rättspraxis kan man knappast konstatera annat än att det i dessa fall råder osäkerhet om tillämpningen av MskL. Men mycket talar enligt min mening för att 1 § 2 mom. bör kunna medföra ett ansvar också vid skador på grund av störningar från enkilda transportmedel i de fall och till den del man kan peka på ett kausalsamband mellan brister vid upprätthållan det av ett trafikområde och störningen.339 Denna tolkning stöds även av att det enligt MskL är tillräckligt att skadan direkt eller indirekt har orsakats av en sådan störning som avses i 1 § 1 mom.340 Har sålunda förorening orsakats t.ex. av att en tankbil har kört av vägen till följd av att vägen inte var i tillfredsstäl 335 Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 29 med hänvisning till Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 170. 336 Salje s. 60 ff. 337 Se anfört arbete s. 93 f.: »Der Anlagenkatalog ist als abgeschlossene Liste aus gestaltet ... Aus diesem Grunde verbeitet sich trotz der aufgeföhrten Widersprüchlichkeit en, Ungleichbehandlungen und Inkonsistenzen eine analoge Anwendung auf nicht aufgeföhrte Anlagen, selbst wenn sie worn Umweltgefahrdungspotential her in die gleiche Kategorie fielen.» 338 Reg.prop. 1992:165 s. 19. 339 Jfr resonemanget ovan kap. 6.3.1.1. not 317. 340 Reg.prop. 1992:165 s. 20.s. 11
99.181 lande skick, synes för denna förorening ett ansvar för väghållaren kunna grundas på MskL 1 § 2 mom.s. 12
100.Jfr situationen i t.ex. HD 1998:146: En allmän väg på gränsen mellans. 13
101.två vägmästardistrikt, där sandningen upphörde, hade ändrats radikalts. 13
102.och blivit synnerligen hal på ett för bilisterna oförutsebart sätt. Vägvers. 13
103.ket ansågs ha försummat sin skyldighet enligt AllmVägL 11 § att hållas. 13
104.vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Staten ålades atts. 13
105.ersätta de skador som hade uppkommit på de fordon som hade kört avs. 13
106.vägen.341s. 13
107.Jfr även t.ex. HD 1998:147, där skadan dock inte ansågs ha upps. 13
108.kommit genom att vägverket skulle ha försummat sin plikt enligts. 13
109.AllmVägL 11 § att hålla vägen i skick. (Ansvaret enligt MskL är docks. 13
110.givetvis strikt). Se även från äldre rättspraxis t.ex. HD 1949 I 16 (statens. 13
111.ålades att utge ersättning för skada på grund av en grop i vägen), HDs. 13
112.1952 II 9 (staten ålades att utge ersättning då en häst hade trampats. 13
113.genom isen och drunknat vid en med märken utmärkt väg över isen),s. 13
114.och HD 1955 II 132 (staten ålades att utge ersättning för en bil soms. 13
115.hade glidit av en sjöovärdig vägfårja som hade fatt slagsida).s. 13
116.Se även t.ex. HD 1979 II 81 och HD 1974 II 37 om väghållarenss. 13
117.ansvar för skada orsakad av bristfällig vägskyltning. Jfr HD 1949 IIs. 13
118.390 där ansvar ansågs föreligga för en vägskylt som på grund av desss. 13
119.placering var trafikfarlig och hade orsakat skada.s. 13
120.Jfr exempelvis även om banhållarens ansvar enligt L om ansvars. 13
121.i spårtrafik (113/1999) 3 § 3 mom. Hollo & Vihervuori tycks dock vara mindre benägna att i dylika fall grunda ett ansvar för väghållaren på MskL, låt vara att de betonar att tolkningen blir beroende av en bedömning in casu.342 Däremot menar även Wetterstein att ett ansvar för det offentliga torde kunna grundas på MskL »också om ett fartyg grundstöter till följd av myndigheters fel vid upprätthållandet och övervak ningen av farlederna och miljöskada uppstår».343 Dylika ansvarsgrundande fel och brister kan utgöras av t.ex. missvisande sjökort, felande fyrar, felaktiga djupuppgifter, liksom brister vid utmärkning av farleder.344 Wetterstein antars. 13
122.341 Avgörandet får närmast ses i linje med att ansvaret för väghållare tycks ha gått i en ansvarsskärpande riktning. Se även från nyare rättspraxis om exempelvis halkningsskador t.ex. HD 1998:28, HD 1997:151, HD 1996:71 och HD 1995:69. Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 72 ff. konkluderar (s. 74) att ansvaret är nästan oberoende av vållande och att skadelidandes medvållande inte synes ges betydelse ens i fall där detta kunde anses ha varit motiverat. Jfr om svensk rätt t.ex. Linder s. 97 ff, särskilt s. 118 ff., 121 ff.s. 13
123.342 Se Hollo & Vihervuori s. 62 f.s. 13
124.343 Se Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 28.s. 13
125.344 Se bland riklig rättspraxis om dylika fel t.ex. ND 1993 s. 70 (HD), NJA 1983 s. 3 (Tsesis, ref. ovan kap. 2.1.), ND 1977 s. 23 (Hovrätten för Västra Sverige; ej prövningstill 182 att denna tolkning kan utsträckas även till MB 32 kap. och ForL 8 kap., om än rättsläget enligt honom är osäkert.345 Till detta kommer, att i Norge ersättningsbestämmelserna i ForL 8 kap. — med avvikelse från den finska, svenska, danska och tyska regleringen346 — över huvud taget inte begränsas till verksamhet på bestämt område/fastighet. Enligt 53 § 4 ledd gäller ForL 8 kap. uttryckligen också föroreningsskador orsakade av enskilda transportmedel. Tanken bakom stadgandet tycks bl.a. vara, att de skadelidande inte bör försättas i olika rättsliga positioner enbart beroende på om en och samma typ av föroreningsskada orsakas av ett enskilt transportmedel (varvid transportören ansvarar), eller av en samlad trafikverk samhet (varvid upprätthållaren av trafikområdet ansvarar).347 6.3.1.3. Kort om förhållandet till annan lagstiftning Tillämpningen av MskL på miljöskador orsakade av verksamheter på bestäm da områden begränsas (utöver kontraktuella bestämmelser; se 1 § 3 mom.348) av 2 § 1 mom.: »Denna lag gäller inte skador om vilkas ersättning stadgas i någon annan lag.» Stadgandet utgör utan tvekan en av de mera svårtolkade bestämmelserna i MskL. Tolkningsproblemen i anslutning till MskL 2 § 1 mom. är sedan tidigare kända också i förhållande till den motsvarande SkL 1 §.349 Tolkningen av detta stånd i SvHD), ND 1970 s. 82 (Norges Hoyesterett), ND 1966 s. 33 (HD), ND 1960 s. 126 (HD), ND 1958 s. 377 (Norges Hoyesterett), ND 1952 s. 262 (HD), och ND 1935 s. 436 (Norges Hoyesterett). 345 Wetterstein, Marius nr. 253, 1999 s. 28. 346 Se ovan kap. 6.3.1.1. vid not 308-311. 347 Se NOU 1982:19 s. 44 och Otprp nr 33 (1988-89) s. 21 f., 29 f. Se även närmare om tillämpningen av ForL 8 kap. vid föroreningsskador orsakade av enskilda transportme del och svårigheterna vad gäller ansvarskanaliseringen t.ex. meningsskiljaktighetema mellan Faikanger, Marius nr. 195, 1993 s. 29 ff. (jfr idem, Festskr. Curt Grönfors s. 147 ff.) och Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 177 ff. Slettemoen, Marius nr. 181, 1991 s. 66 förordar solidariskt ansvar för hamnar och redare för föroreningsskador orsakade vid lastning och lossning. (Jfr mitt resonemang ovan kap. 6.3.1.1. i not 315). Se även kort om 53 § 4 ledd t.ex. Stordrange, LoR 1990 s. 132, Sundet, Marius nr. 268, 2000 s. 10 f. 348 Se närmare om stadgandet t.ex. Hollo & Vihervuori s. 68 ff. 349 Se bland den omfattande litteraturen härom t.ex. Arti s. 27 f., Kivivuori, DL 1975 s. 266 ff., Routamo & Ståhlberg (4 uppl.) s. 24 ff., Saarnilehto s. 13 ff, idem, Turun yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta 30 vuotta s. 383 ff., Saxén, Skadeståndsrätt s. 2 ff., idem, Tillägg s. 383 ff. Se även ovan kap. 4.3.2.2. vid not 95.s. 13
126.183 stadgande har aktualiserats i ett flertal fall som berör jämkning av skadestånd. I tidigare HD-praxis ansågs den allmänna jämkningsregeln i SkL 2 kap. 1 § 2 mom. vara subsidiärt tillämplig på särreglerat skadeståndsansvar.350 1 senare rättspraxis har HD däremot jämkat särreglerat skadeståndsansvar med analo givis tillämpning av de principer som SkL 2 kap. 1 § 2 mom. bygger på.351 Båda metoderna kan leda fram till samma slutresultat. Som Saarnilehto visar vore likväl en subsidiär tillämpning av SkL både enklare och klarare.352 Detta alternativ förefaller även bättre motsvara det ursprungliga syftet med SkL.s. 14
127.Enligt den ordalydelse till SkL 1 § som föreslogs i propositionen tills. 15
128.SkL, skulle denna lag tillämpas när fråga är om skadestånd »om annats. 15
129.ej föranledes av annan lag» (jfr SvSkL 1 §). I riksdagbehandlingens. 15
130.omformade emellertid lagutskottet stadgandet så att det i SkL 1 §s. 15
131.förklaras, att denna lag inte gäller i förhållande till skadeståndsrättsligs. 15
132.speciallagstiftning såvida annat ej stadgas. Någon förändring i sak vars. 15
133.dock inte avsedd. Lagutskottet motiverade nämligen sagda ändring meds. 15
134.att man tydligare ville ange den avgränsning av SkL:s tillämpningsoms. 15
135.råde som framgår i bl.a. propositionen till SkL.353 I Propositionens. 15
136.betonas lagens subsidiära natur. Det uttalas uttryckligen att »lagenss. 15
137.stadganden (kurs, här) kompletterar skadeståndsreglerna ... i specials. 15
138.lagstiftningen».354 Syftet var m.a.o. inte endast en analog tillämpnings. 15
139.av de principer som SkL bygger på.355 Klart är dock att lagutskottetss. 15
140.ändring av den föreslagna ordalydelsen till SkL 1 § var misslyckad förs. 15
141.uttryckandet av detta syfte. Vad gäller MskL 2 § 1 mom. kan konstateras att redan betänkandet av miljöskadelagskommissionen upptog en motsvarande bestämmelse i 1 §.356 Bestäm melsen kritiserades emellertid av laggranskningsrådet såsom alltför oklar.357 Rådet konkluderade (förf, övers.):s. 15
142.350 Se HD 1978 II 149 och HD 1979 II 14. Jfr t.ex. HD 1982 II 140.s. 15
143.351 Se HD 1982 II103 och bland senare rättspraxis tex. HD 1998:15 och HD 1997:27. Jfr även t.ex. HD 1985 II 51 (jämkning av kontraktuellt skadeståndsansvar).s. 15
144.352 Se Saarnilehto, Turun yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta 30 vuotta s. 383 ff. Jfr även t.ex. Saarnilehto & Hemmo & Kartio s. 470 f.s. 15
145.353 Se LagutskEet \97A\5 s. 2.s. 15
146.354 Reg.prop. 1973:187 s. 11 f., särskilts. 12.s. 15
147.355 Jfr även beträffande den svenska SvSkL 1 § exempelvis Prop. 1972:5 s. 158. Här förklaras att »de allmänna reglerna om skadeståndsansvar ... "ligger i botten", dvs. är til lämpliga i den mån inte ... regler i skadeståndsrättslig speciallagstiftning medför modi fikationer».s. 15
148.356 Se Kom.miet. 1990:17 s. 44 f., 82.s. 15
149.357 Se LaggrMskL 1992:2 s. 6 ff. Se även om laggranskningsrådets kritik t.ex. Hollo & Vihervuori s. 75 f. 184s. 15
150.»Som helhet kan konstateras, att tillämpningsområdet för miljöskade-s. 16
151.lagen på flera centrala områden skulle bli beroende av tillämpningsoms. 16
152.rådet för tidigare stadgade speciallagar. Avsikten vid stiftandet av dessas. 16
153.har varit att skapa ersättningsstadganden som går längre än det allmäns. 16
154.na skadeståndssystemet. I förhållande till miljöskadelagen kunde de is. 16
155.framtiden i flera fall bli ersättningsinskränkande.»358 Laggranskningsrådet ansåg på basen härav att förhållandet mellan MskL och annan skadeståndsrättslig lagstiftning borde utredas grundligare.359 Detta ställ ningstagande ansågs dock inte föranleda någon omskrivning av stadgandet. Däremot intogs i propositionen till MskL en något kompletterad — men fort sättningsvis tämligen bristfällig — motivering av 2 § 1 mom. Här anförs i fråga om allt väsentligt endast följande:s. 16
156.»Den föreslagna lagen skall inte tillämpas t.ex. i fråga om ersättningars. 16
157.för elskador enligt ellagen, även om skadan är sådan att den motsvarars. 16
158.definitionen av begreppet miljöskada enligt 1 §. Om driften av etts. 16
159.elverk orsakar en skada som kan betraktas som en miljöskada, men soms. 16
160.inte kan anses vara en elskada enligt ellagen, tillämpas den föreslagnas. 16
161.lagen i fråga om ersättning för skadan. Tillämpningsområdet för dens. 16
162.föreslagna lagen blir således beroende av tolkningen av den speciallags. 16
163.som eventuellt gäller i fråga om samma skadehändelse. Emedan dets. 16
164.förekommer betydande skillnader mellan speciallagarna bl.a. i fråga oms. 16
165.ersättningssystemen, är det inte möjligt att i den föreslagna allmännas. 16
166.lagen slå fast någon allmän regel för att närmare definiera förhållandets. 16
167.mellan den föreslagna lagen och speciallagarna.»360 Det närmare förhållandet mellan MskL och skadeståndsrättslig speciallagstift ning är alltjämt delvis oklart. Den citerade passusen kunde möjligen tolkas som uteslutande en subsidiär tillämpning av MskL.361 Men även om denna tolkning godtogs, utesluter 2 § 1 mom. i vart fall inte en analog tillämpning av MskL i förhållande till särreglerat skadeståndsansvar; jfr ovan om HD:s rådande tolkning av SkL 1 §. Till detta kommer att det är oklart vilken bety delse som kan tillmätas de kortfattade motivuttalandena till 2 § 1 mom.362 1 358 LaggrMskL 1992:2 s. 9. 359 Anfört arbete s. 9. 360 Reg.prop. 1992:165 s. 21 f. 361 Detta synes vara uppfattningen hos Hollo & Vihervuori s. 73 ff.; jfr s. 43. Även Majamaa, DL 1996 s. 536 förefaller uppfatta Hollo & Vihervuoris resonemang på så vis. 362 Skälet för den uttalade (oklara) tolkningen redovisas inte öppet, inte heller konfron teras olika alternativ mot varandra. I vissa avseenden kan förarbetena t.o.m. beskyllas för felaktigheter. I Reg.prop. 1992:165 s. 3 anförs sålunda om SkL: »Lagen tillämpas subsidiärt. Den gäller således inte ersättningsansvar som bygger på annan lag eller på avtal.» Jfrs. 16
168.185 vart fall kan man hävda att den formulering som MskL 2 § 1 mom. har fått inte helt utesluter en subsidiär tillämpning av lagen.363 Man märker att det i 2 § 1 mom. talas — inte om »störningar» — utan om »skador om vilkas ersät tning stadgas i någon annan lag». Denna skrivning hindrar inte en tillämpning av MskL på en störning som omfattas av både MskL:s stömingsrekvisit och en speciallag, till den del en viss genom störningen orsakad skada inte är er sättnings bar enligt särregleringen men kan ersättas enligt MskL. Detta bl.a. förutsatt att tillämpningen av MskL inte strider mot uttryckliga bestämmelser i speciallagen. Härtill kommer att enligt MskL 12 § även andra bestämmelser i MskL (t.ex. bevisande av orsakksambandet enligt 3 §) förefaller vara subsidiärt tillämpliga i förhållande till den särlagstiftning som avses i 12 §.s. 16
169.Som jämförelse kan nämnas att ersättningsbestämmelserna i ForL 8 kap. enligt 53 § 1 ledd är subsidiärt tillämpliga.364 För t.ex. svensk rätts del anför åter Hellner i korthet att »bedömning enligt SvMskL:s [MB:s] principer (kurs, här) kan ske även enligt andra lagar».365 Jag har inte sett att man i svensk rätt skulle ha tagit närmare ställning till huruvida också en subsidiär tillämpning vore möjlig.366 Man märker emellertid att i MB 32 kap. 2 § en tillämpning av 32 kap. i och för sig utesluts vid skada orsakad av bl.a. elektrisk ström från elektriska anläggningar, men endast i fall »då särskilda bestämmelser gäller». I förarbetena till denna bestämmelse anförs att MB 32 kap. kan tillämpas t.ex. i fråga om ersättande av psykiska immissioner från en kraftledning.367 Detta Kom.miet. 1990:17 s. 6. Detta är dock inte en korrekt återgivning av vare sig HD:s rådande tolkning av SkL 1 § (se ovan vid not 351) eller innebörden av en subsidiär tillämpning.s. 17
170.363 Jfr allmänt även Majamaa, DL 1996 s. 536.s. 17
171.364 5 3 § 1 ledd lyder: »Kapitlet her gj elder plikten til å betala erstatning for forurensningsskade, for så vidt ansvarssporsmålet ikke er sasrskilt regulert i annen lovgivning eller i kontrakt». Stadgandet är dock svårtolkat. Se närmare t.ex. Otprp nr 33 (1988-89) s. 99 ff., Bugge s. 262 ff, Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 180 ff, Tyrén s. 151 ff.s. 17
172.365 Hellner, Skadeståndsrätt s. 353, med hänvisning till NJA 1988 s. 376 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.). I detta fall var det dock endast fråga om ersättningsförutsättningama enligt expropriationslagen 4 kap. 2 §, till vilken ledningsrättslagen hänvisar. Någon tillämpning av SvMskL:s principer torde det inte ha varit frågan om. Men eftersom regeln i expropria tionslagen 4 kap. 2 § är direkt hämtad från SvMiljöskyddsL:s motsvarande regel (som numera återfinns i MB 32 kap. 1 § 3 st.), är det naturligt att SvHD diskuterade rättsfallet med hänvisning till miljöskadeprincipema. Se f.ö. även från övrig rättspraxis t.ex. NJA 1977 s. 424 (ref. ovan kap. 6.2.2.1.).s. 17
173.366 T.ex. Erikssons förklaring s. 26 ff. om SvMskL:s förhållande till annan lagstiftning liknar i allt väsentligt motiven till MskL 2 § 1 mom.s. 17
174.367 Se Prop. 1985/86:83 s. 42 f. Jfr även t.ex. Eriksson s. 28 f. Men se även NJA 1988 s. 376 (ref. ovan kap. 6.2.3.8.) där också störning i form av psykisk Immission bedömdes 186 kan väl sägas utgöra en subsidiär tillämpning som direkt framgår av MB 32 kap. Men det är åtminstone för mig oklart i vilken mån en sådan tillämpning är möjlig också vid andra situationer än de som särskilt regleras i 32 kap. 2 §. En förutsättning för subsidiär tillämpning av MskL är dock givetvis även att tillämpningen inte strider mot det rättspolitiska syftet med ett specialreglerat ansvarsområde. En dylik tillämpningsbegränsning kan accentueras särskilt i förhållande till konventionsbaserat skadeståndsansvar. En subsidiär tillämpning av MskL kunde här komma att strida mot det övergripande harmoniseringssyftet. I DaMskL 8 § stadgas att lagen »gaslder ikke for skade, der er omfattet af lov nr. 332 af 19. juni 1974 om erstatning for atomskader». (Jfr även t.ex. UmweltHG 18 § 2 Abs.) Bakgrunden till denna bestämmelse sägs vara att atomansvarighetslagstiftningen är konventionsbunden.368 Också undantaget enligt MB 32 kap. 2 § för skador orsakade av joniserande strålning uppbärs av samma hänsyn.369 För finsk rätts del har MskL 2 § 1 mom. upp enbarligen tolkats på samma sätt i t.ex. propositionen.370 Pariskonvention tillåter emellertid uttryckligen i art. 3(c) att de fördragsslutande staterna kan påföra nationella atomanläggningsinnehavare ett skadeståndsansvar som i fråga om ersättningsgilla skador går längre än vad som följer av konventio nens art. 3(a).371 En subsidiär tillämpning av MskL förefaller därför inte vara utesluten ens i förhållande till AtomAnsvL (se vidare nedan kap. 7.2.1.). Men även om det är rimligt att anse att MskL 2 § 1 mom. medger en sub sidiär tillämpning av lagen i fråga om ersättningsgilla skador, är det klart att MskL:s begränsning till verksamhet på ett bestämt område enligt 1 § 1 mom. fortfarande måste gälla. — 2 § 1 mom. kan inte ges en tolkning som i strid med 1 § mom. skulle innebära att MskL:s tillämpningsområde utsträcktes till att gälla även miljöskador orsakade av enskilda transportmedel under transporter. Och uppenbarligen måste man anse att här också en analog tillämpning av MskL utesluts av den explicita skrivningen i 1 § 1 mom.372 enligt ledningsrättslagen med hänvisning till expropriationslagen 4 kap. 2 §. 368 Se Betoenkning 1992 nr. 1237 s. 190. Se även Basse & Tannesen & Wiisbye s. 127. 369 Se t.ex. SOU 1993:27 s. 702. 370 Se Reg.prop. 1992:165 s. 21. Se även t.ex. OLJ 1995:2 s. 20. 371 Enligt Boyle, British Year Book of International Law 1989 s. 309 följer de fiesta nationella atomansvarighetslagama inom OECD noga mönstret i Pariskonventionen art. 3(a). Jfr Sandvik & Suikkari s. 61, särskilt not 15. Se närmare nedan kap. 7.2.1. om art. 3 i Pariskonventionen. 372 Jfr härvid att den explicita och uttömmande karaktären av UmweltHG:s bilaga anses utesluta en analog tillämpning av UmweltHG på verksamheter som inte uppräknas i bilagan. Se ovan kap. 6.3.1.2. vid not 336-337.s. 17
175.187s. 32
176.Den ans varsregiering som är tillämplig på miljöskador orsakade under transporter kan dock ofta och särskilt vad gäller ersättningsgilla skador beskrivas som inadekvat i jämförelse med MskL. I trafikförsäkringslagen (279/1959) 2 kap. 6 §, luftfartslagen (281/1995) 9 kap. 66 § och L om ansvar i spårtrafik (113/1999) 12 § hänvisas i fråga om ersättningsgilla skador endast till person- och sakskador enligt SkL. Hur långt ansvaret härvid går är givet vis beroende av tolkning; se särskilt HD 1998:34 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.) för en extensiv tolkning av trafikförsäkringslagen 2 kap. 6 §. Bl.a. för att tillse att man undviker den inkonsekvens som vid tillkomsten av MskL påtalades av laggranskningsrådet,373 hade dock de lege ferenda även här en subsidiär til lämpning av MskL varit att föredra.374 Jfr härvid den norska ForL 53 § 4 ledd i kombination med 53 § 1 ledd. Även så skulle i fråga om ersättningsgilla skador tillämpningen av MskL uppenbarligen uteslutas i förhållande till t.ex. det konventionsbaserade oljeskadeansvaret enligt SjöL 10 kap. Men då SjöL 10 kap. i fråga om ersättningsgilla skador i stort förefaller motsvara MskL, kunde det å andra sidan även hävdas att det är svårt att på just denna punkt se något större behov av en subsidiär tillämpning av MskL. I SjöL 10 kap. och den bakomliggande oljeansvarighetskonventionen (CLC) sägs dock t.ex. inget om vem som kan göra ett ansvar gällande för återställande av den genom oljan förorenade miljön. Frågan har vid tillkomsten av CLC överlämnats till natio nell rätt. Enligt min mening bör därför talerätten hos oss kunna bestämmas på basis av MskL (se om talerätten nedan kap. 7.5.3.).375s. 33