ANSVARSUTFORMNINGEN I KORTHET
1.Enligt MskL 7 § 1 mom. uppkommer skadeståndsansvar för i 1 § avsedda miljöskador »även när skadan inte har orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet». Detta strikta ansvar kanaliseras till den vars verksamhet har orsakat skadan (7 § 1 mom. 1 punkten), eller den som är jämförbar med en sådan verksamhetsutövare (7 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom.1). Om dock verksamheten har överlåtits svarar mottagaren endast under förutsättning att denne vid överlåtelsen kände till eller borde ha känt till en i 1 § avsedd skada eller störning, eller risk för dem (7 § 1 mom. 3 punkten2). Det strikta ansvaret kompletteras sålunda här med en regel om skydd för förvärvare i god tro.3s. 181
2.Ett strikt skadeståndsansvar för miljöskador har även anammats i miljöskadelagstiftningen i de övriga nordiska länderna, låt vara att man kans. 181
3.1 Se vidare härom Reg.prop. 1992.165 s. 26 f. En internationellt uppmärksammad fråga har härvid varit, i vilken utsträckning kreditgivare kan jämställas med sådan verksamhetsutövare (»lender liability»). I motiven till MskL anförs endast, att kreditgivare inte belastas av »ersättningsansvar enbart på den grund av finansieringsförhållandet och den sedvanliga tillsyn som följer av ett sådant förhållande». Se Reg.prop. 1992:165 s. 27. Frågan kan inte här skäligen behandlas närmare. Se dock vidare t.ex. Appel, Marius nr. 195, 1993 s. 173 ff., Huhtamäki, JFT 1993 s. 147 ff., Larsson, JT 1995-96 s. 328 ff., Lassenius s. 147 ff. I t.ex. Cranston (ed.) s. 168 ff. konkluderas att ett kreditgivaransvar kan fungera som ett effektivt preventionsincitament.s. 181
4.2 Se även Reg.prop. 1992:165 s. 26 f., Hollo & Vihervuori s. 241 ff.s. 181
5.3 Jfr från utomnordisk rätt t.ex. Betlem & Faure, Geo Int'l Env. L. Rev. 1998 s. 865 (Holland), s. 870 f. (Belgien). Enligt t.ex. 1998 års tyska Bundes-Bodenschutsgesetz 4 § gäller att den tidigare ägaren svarar för saneringskostnader om han kände till eller borde ha känt till föroreningen i fråga. Detta motsvarar i rättspraxis utbildade principer. Se från BGH t.ex. NJW 1991 s. 2900. Se även nedan vid not 4-14 beträffande övrig nordisk rätt.s. 181
6.57 peka på diskrepanser.s. 181
7.Ansvarsutformningen i den svenska MB 32 kap. följer ett något komplicerats. 182
8.mönster.4 Ansvaret är dock utan tvekan strikt, förutsatt att den störning som hars. 182
9.orsakat miljöskadan överstiger toleransgränsen enligt 32 kap. 1 § 3 st. Annars följers. 182
10.ansvaret culparegeln.5 Beträffande kanaliseringen av ansvaret gäller enligt MB 32s. 182
11.kap. 6 och 7 § i allt väsentligt en fastighetsanknytning6 7 (se även härom nedan kap.s. 182
12.6.2.3.4. in fine och kap. 6.3.1.1.). Regleringen kompliceras av att ansvarskanalise-s. 182
13.ringen enligt MB 10 kap. (ansvar för efterbehandling av förorenade områden) följers. 182
14.ett avvikande mönster? (Jfr även för finsk rätts del MiljöskyddsL 12 kap. 75 §.)s. 182
15.I den norska ForL framgår det strikta ansvaret i 8 kap. 55 § 1 ledd.8s. 182
16.Ansvaret kanaliseras enligt detta stadgande först och främst till ägaren avs. 182
17.föroreningssubjektet,9 förutsatt att ägaren även är den som driver, brukar ellers. 182
18.innehar detta subjekt. Annars kanaliseras ansvaret till den som faktiskt driver etc.s. 182
19.föroreningssubjektet. För de som endast indirekt må anses ha medverkat till ens. 182
20.skada — såsom leverantörer och utövare av kontroll eller tillsyn (t.ex. kreditgivare)s. 182
21.— gäller däremot enligt 55 § 2 ledd ett culpaansvar.10s. 182
22.Den danska DaMskL föreskriver i 3 § ett strikt ansvar för skada genoms. 182
23.förorening. DaMskL tillämpas dock endast om föroreningen har förorsakats soms. 182
24.ett led i en sådan näringsverksamhet eller offentlig aktivitet som är listad i bilagans. 182
25.till lagen.11 — Den danska lösningen företer på denna punkt klara likheter med dens. 182
26.tyska UmweltHG 1 § och dess motsvarande bilaga.12 Jämför härmed även t.ex.s. 182
27.EG-kommissionens förslag till direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpas. 182
28.miljöskador.13s. 182
29.Varken DaMskL eller ForL innehåller något uttryckligt stadgande oms. 182
30.skydd för förvärvare i god tro. I MB hittar man en regel härom i 10 kap. 3 § oms. 182
31.ansvaret för efterbehandling.14 Framtida rättspraxis får utvisa huruvida regeln i MBs. 182
32.även kan utsträckas till annat ansvar och huruvida förvärvare i god tro även kans. 182
33.skyddas enligt DaMskL och ForL trots avsaknaden av ett uttryckligt stadgandes. 182
34.härom. Skillnaden mellan ett strikt ansvar och en regel om godtrosskydd behövers. 182
35.4 Se även om den tidigare SvMskL t.ex. Prop. 1985/86:83 s. 40 ff, Eriksson s. 62 ff., Hellner, Skadeståndsrätt s. 343, 348 ff.s. 182
36.5 Se även härom nedan kap. 6.3.3.2. vid not 460.s. 182
37.6 Fastighetsanknytningen har kritiserats, men en avvikelse på denna punkt ansågs dock inte motiverad. Se Prop. 1994/95:10 s. 257 f.s. 182
38.7 Se närmare t.ex. Darpö kap. 9 och kap. 10, idem, SvJT 1998 s. 875 ff.s. 182
39.8 8 kap. tillfördes ForL genom lov 16 juni 1989. Nr. 67.s. 182
40.9 D.v.s. »fast eiendom, gjenstand, anlegg eller virksomhet», inklusive transportmedel enligt 53 § 3 mom.s. 182
41.10 Se Otprp nr 33 (1988-89) s. 28 ff. och t.ex. Bugge s. 258 ff, Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 177 ff, Tyrén s. 156 ff. Se även nedan kap. 6.2.3.6. om Rt 1992 s. 453.s. 182
42.11 Se vidare om skälen för denna lösning t.ex. Betcenkning 1992 nr 1237 s. 116 ff., särskilt s. 124 ff.s. 182
43.12 Bilagan till UmweltHG återges av t.ex. Salje s. 10 ff. och Schmidt-Salzer s. 23 ff.s. 182
44.13 KOM(20Q2) 17 slutlig, enligt vilket förslag strikt ansvar endast skulle gälla skador orsakade av farlig och potentiellt farlig verksamhet som regleras i EG:s miljölagstiftning och som uppräknas i Bilaga I till direktivförslaget. Jfr .£04/(2000) 66 slutlig s. 3, 5, 15.s. 182
45.14 Se närmare hörom t.ex. Darpö s. 318, idem, SvJT 1998 s. 889 f. 58s. 182
46.å andra sidan inte bli stor om man ställer höga krav på omsorg hos den förvärvares. 183
47.som underlåter att informera sig om existerande omständigheter. Att ansvaret för miljöskador bör vara strikt framstår även internationellt sett numera möjligen mera som en regel än som ett undantag.15s. 183
PPP SOM MOTIV FÖR STRIKT ANSVAR
1.Som motiv för det strikta miljöskadeansvaret brukar man i litteraturen ofta — åtminstone som ett argument — hänvisa till PPP och (ekonomisk) preven tion.16 Denna ståndpunkt återkommer även inte bara i rättspraxis,17 1u8tan också i lagmotiv till det strikta ansvaret för miljöskador.s. 183
2.För finsk rätts del anförs sålunda i motiven till MskL att principen om strikt ansvar bör utvidgas så att den allmänt gäller verksamhet som orsakar miljöskador. På »detta sätt skulle uppkomsten av miljöskador samtidigt kunna förebyggas»™ (kurs. här). Någon explicit hänvisning till PPP finner man vis serligen här inte. I litteraturen har likväl det strikta ansvaret i MskL tolkats som ett uttryck för PPP.19 I förarbetena till den norska ForL 8 kap. 55 § förklaras däremot uttryckligen att en allmän princip om strikt ansvar på detta område även skulle »vaere i samsvar med princippet om at forurenseren skal betale» och preventionshänsyn.201 FT 1993-94 uttalas för dansk rätts del på motsvarande vis att det strikta ansvaret i DaMskL 3 § överensstämmer med PPP och önskemålet om en förhöjd preventionseffekt.21 Även för svensk rättss. 183
3.15 Se närmare t.ex. Sandvik, JFT 1998 s. 548 f. vid not 20-21. Jfr härmed även sammanställningen av t.ex. Bianchi, J. Envtl L. 1994 s. 27 f. vid not 26-27.s. 183
4.16 Bland den omfattande litteraturen kan här nämnas t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 17, 73, Bianchi, J. Envtl L. 1994 s. 27 f., 40, Bocken, Compensation s. 146 f., Bugge i Eide & van den Berg (eds.) s. 70 f, Jones s. 17, 19 f, Hollo & Vihervuori s. 10, 219, Nygaard, Scan. Stud. 1999 s. 177, Tiberg, LMCLQ 1984 s. 224 (se även härom ovan kap. 2.1.), Tulokas s. 310 ff., särskilt s. 319 ff, 323 ff, Tyrén s. 156 f., Wetterstein, SvJT 1993 s. 739 f., idem, Env. Liability 1995 s. 42.s. 183
5.17 Se t.ex. Cambridge Water-fallet ovan kap. 3.4. vid not 74-77.s. 183
6.18 Reg.prop. 1992:165 s. 15. Jfr även LaggrMskL 1992:2 s. 37.s. 183
7.19 Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 219 f., Wetterstein, SvJT 1993 s. 739 f., idem, Env. Liability 1995 s. 42.s. 183
8.20 Se Ot prp nr 33 (1988-89) s. 29 och NOU 1982:19 s. 53 ff., särskilt s. 54. Jfr motsvarande uttalanden i t.ex. NOU 1977:11 s. 12 samt Otprp nr 11 (1979-80) s. 88.s. 183
9.21 FT 1993-94, Tillaeg A, sp. 4711 ff, särskilt sp. 4721. Jfr även Betcenkning 1992 nr. 1237, bl.a. s. 112, 114, 116 ff. och s. 120, där den preventiva betydelsen av DaMskL och dess strikta ansvar betonas.s. 183
10.59 del betonas i t.ex. SOU 1983:7 uttryckligen PPP och preventionshänsyn. Men här gäller att principen i minst lika hög grad relateras till de vid miljöskadorna ofta komplicerade orsakssambanden, som till det strikta ansvaret for sådana skador.22s. 183
11.Också i EG-kommissionens vitbok om ersättningsansvar för miljöskador understryks genomgående miljöskadeansvarets prevenerande funktion.23 Och vid en jämförelse mellan fördelarna av ett culpaansvar respektive ett strikt ansvar för miljöskador anfördes bl.a., att nyare nationella och internationella miljöansvarsordningar ofta baseras på strikt ansvar »eftersom det antas vara lättare att nå miljömålen på så sätt».24s. 184
12.Slutligen kan som ett ytterligare exempel nämnas t.ex. 1993 års Europarådskonvention (Convention on Civil Liability for Damage Resulting from Activities Dangerous to the Environment). Enligt ingressen till konventionen har denna tillkommit med hänsyn till »the desirability of providing for strict liability in this field taking into account the “Polluter Pays” Principle».s. 184
13.Ett centralt spörsmål i föreliggande sammanhang är dock givetvis även frågan om vilka undantag som kan tänkas komma i fråga beträffande det strikta ansvaret. Detta säger något om hur strikt ansvaret de facto blir. En generös inställning till ansvarsundantagsmöjlighetema kan i praktiken lätt leda till att ansvaret »urholkas» till inte mycket mer än ett ansvar baserat på culpa. Och såvida man väljer att uppfatta PPP som ett uttryck för ett strikt ansvar kommer givetvis en extensiv tolkning härvid att ineffektivera tillämpningen av PPP och dess preventiva ratio.25s. 184
14.För nordisk rätts del kompliceras frågan av att ingen av de nordiska miljöskadelagama uppställer explicita bestämmelser om grunder för befrielse från det strikta ansvaret.261 väntan på vägledande rättspraxis kan man därför knappast konstatera annat än att osäkerheten generellt sett blir stor. Vissa riktlinjer för bedömningen kan likväl ges.s. 184
15.22 SOt/1983:7, bl.a. s. 8 och 128 f.s. 184
16.23 ÅDA/QOOO) 66 slutlig, bl.a. s. 2, 11, 13, 15. I direktivförslaget (XOM2002) 17 slutlig) länkas emellertid PPP inte längre på detta vis till ansvarsgrunden.s. 184
17.24 KOMU^Q) 66 slutlig s. 15.s. 184
18.25 Jfr ovan kap. 2.1. om Tibergs kritik mot SvHD:s tolkning av oljeansvarighetslagen 3 § 2 st. 3 punkten i NJA 1983 s. 3.s. 184
19.26 DaMskL innehåller dock i 3 § 2 stk. ett uttryckligt undantag för skada orsakad av att verksamheten har utövats i enlighet med tvingande myndighetsföreskrifter. Jfr härmed t.ex. ProdAnsvL 7 § 1 mom. 2 punkten samt härom t.ex. Wilhelmsson & Rudanko s. 134 ff. Jfr även KOkRIOOl) 17 slutlig art. 9. 60s. 184
PPP OCH UNDANTAG FRÅN STRIKT ANSVAR
Ansvarsbefrielse pga force majeure
1.4.3.1.1. Bedömningen enligt MskL Inledningsvis kan konstateras att det är delvis omstritt huruvida finsk rätt kan sägas ge uttryck för en allmän regel som befriar från strikt skadeståndsansvar. I litteraturen kan man finna företrädare för olika uppfattningar. Exempelvis anför Kivimäki & Ylöstalo att det är en allmän princip att force majeure befriar från strikt skadeståndsansvar.27 Hakulinen har möjligen varit inne på samma linje.28 Saxén menar för sin del att force majeure ibland kan leda till inadekvat skada.29 Enligt t.ex. Routamo & Ståhlberg existerar emellertid i finsk rätt ingen allmän regel som befriar från strikt ansvar.30 Hemmo talar vidare om ett undantagslöst ansvar (»poikkeukseton vastuu»), i förhållande till vilket de med strikt ansvar i allmänhet förknippade undantagen av force majeure-typ inte existerar.31 Autere ger för sin del uttryck för stor tveksamhet.32 33s. 185
2.Visst belägg för existensen av en allmän princip om force majeure-undantag kunde dock eventuellt fas, om man t.ex. i rättspraxis om strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag hade accepterat ett undantag för force majeure.s. 185
3.I utomnordisk rätt har således ett undantag för force majeure eller act of God etc.s. 185
4.stundom förklarats gälla allmänt med hänvisning till att rättspraxis om strikt ansvars. 185
5.utan direkt stöd av stadgande i lag har godtagit ett sådant undantag. Från t.ex.s. 185
6.engelsk common law om strikt ansvar kan man peka på det kända 1800-talss. 185
7.rättsfallet Rylands v. Fletcher?2' Här fastslogs att skadegöraren »can excuse himselfs. 185
8.by showing that the escape was owing to the plaintiff's default; or perhaps that thes. 185
9.escape was the consequence of vis major, or the act of God.»34 — Detta fall hars. 185
10.ansetts uttrycka en allmän princip om ansvarsbefrielse vid strikt ansvar.351 senares. 185
11.27 Kivimäki & Ylöstalo s. 382.s. 185
12.28 Hakulinen s. 302, 310.s. 185
13.29 Saxén, Skadeståndsrätt s. 146 f., 158.s. 185
14.30 Routamo & Ståhlberg s. 301 (jfr 4 uppl. s. 333). Jfr Ståhlberg s. 159. Jfr för svensk rätts del t.ex. Hellner, In memoriam Jean Limpens s. 59, som menar att »Swedish law has no general exception for force majeure with regard to non-contractual strict liability».s. 185
15.31 Hemmo, Sopimus s. 39 f.s. 185
16.32 Autere, JFT 1967 s. 48 not 18.s. 185
17.33 (1866) L.R. 1 Ex. 265; affirmed L.R. 3 H.L. 330s. 185
18.34 (1866) L.R. 1 Ex 265, 280. Se även om fallet ovan kap. 3.4. vid not 75.s. 185
19.35 Se om fallet och dess betydelse i här aktuellt avseende t.ex. Cane s. 250 f., Clerk & Lindsell para. 1-157, Cross, LQR 1995 s. 448 ff., Gauci s. 12 f., James s. 402 ff.,s. 185
20.61s. 185
21.engelsk rättspraxis har därefter möjligheterna till ansvarsbefrielse bedömts som etts. 186
22.kausalitetsproblem.36 Typiskt för strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag är likväl, att fråga i regel har varit om skador orsakade av precis ett sådant moment som i praxis har ansetts motivera ett strikt ansvar (verksamhetens »farlighet» etc.). Spörs målet om möjligheterna till ansvarsbefrielse pga force maj eure har därför inte heller aktualiserats i dylika fall. I t.ex. HD 1995:108, som gällde läcka från en jordförlagd bensintank, grundades visserligen ett strikt ansvar för det bolag som drev bensinstationen på bl.a. en analogi till VL (vattenlag 264/1961) 11 kap. 2 § 1 mom.37 Detta stadgande innehåller ett strikt ansvar med undantag för vad som har karaktäriserats som force maj eure;38 »yttre orsak av undantagsnatur» (kurs. här). Men det är svårt att se att detta analogislut skulle ha avsett mera än ett motiv till stöd för att ansvaret inte bedömdes vara beroende av vållande.s. 186
23.I HD 1980 II 20 hade dock en källarvåning i ett hus vattenskadats då en stads huvudavlopp hade överbelastats till följd av vad som uppgavs vara exceptionellt rikligt regn. Staden undgick skadeståndsansvar med motive ringen att överbelastningen hade berott på en »yttre orsak av undantagsnatur» (»poikkeuksellisesta ulkonaisesta syystä»). Denna skrivning kan tyckas tyda på en analogi till VL 11 kap. 2 § 1 mom.39 Jfr från tidigare praxis HD 1963 II 88 där en källare i ett bostadsaktiebolag under exceptionellt rikligt regn hade översvämmats genom flöde från bolagets avloppssystem. Bolaget undgick skadeståndsansvar med motiveringen att skadan måste anses ha orsakats av en »övermäktig händelse» (»oli katsottava aiheutuneen ylivoimaisen tapahtumana pidettävästä luonnonilmiöstä»), I litteraturen förefaller HD 1980 II 20 och HD 1963 II 88 närmast ha tolkats som strikt ansvar utan direkt stöd av stadgande i lag med force majeure-undantag.40 Samtidigt har det dock även betonats att dessa avgöranden inte ger uttryck för någon allmän regel om Keenan s. 476 ff., Lipton, L. Inst. J. 1995 s. 1121 ff., Markesinis & Deakin s. 460 ff., Simpson, J. Legal Stud. 1984 s. 209 ff., Street s. 344 ff. Om fallets inverkan på amerikansk common law; se t.ex. Prosser & Keeton s. 545 ff, Wyatt, U.S.F. Mar. L. J. 1995 s. 371 ff.s. 186
24.36 Se nedan vid not 52-58 anförd rättspraxis.s. 186
25.37 Se även om fallet nedan kap. 7.5.2.2. vid not 412-413, kap. 8.3.1. vid not 107-108.s. 186
26.38 Se t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 238; jfr idem, Tillägg s. 424.s. 186
27.39 I litteraturen har man också i övrigt talat för strikt ansvar genom analogislut till VL 11 kap. 2 § 1 mom., eftersom det ofta kan vara slumpartat om dike, vatten- eller avlopps ledning är i VL avsedda anordningar. Se t.ex. Routamo & Hoppu (1 uppl.) s. 90.s. 186
28.40 Se Routamo &. Ståhlberg s. 301 (jfr den något avvikande formuleringen i 4 uppl. s. 333), Saxén, Skadeståndsrätt s. 238 f., idem, Tillägg s. 424, Ståhlberg s. 162 not 106. 62 ansvarsbefrielse vid force majeure.41s. 186
29.Man kan dock på till synes goda grunder fråga sig om det vore rimligt att i alla lägen helt utesluta en möjlighet till ansvarsbefrielse vid force majeure.42 I förhållande till MskL har man dessutom att beakta att det strikta ansvaret här — i motsats till vad som följer av t.ex. DaMskL:s tillämpningsområde43 — inte gäller enbart för skada orsakad i närings- eller offentlig verksamhet.s. 187
30.I Kom.miet. 1990:17 föreslogs däremot att det strikta ansvaret endasts. 187
31.skulle gälla för miljöskada orsakad i näringsverksamhet eller offentligs. 187
32.verksamhet.44 Denna lösning frångicks därefter i LaggrMskL 1992:2.s. 187
33.Detta motiverades med att det strikta ansvaret annars skulle inskränkass. 187
34.jämfört med läget innan MskL, samtidigt som svåra gränsdragnings-s. 187
35.problem skulle ha uppstått.45s. 187
36.I litteraturen har Ståhlberg riktat skarp kritik mot lösningen atts. 187
37.låta det strikta ansvaret gälla fullt ut. Enligt honom är motiveringarnas. 187
38.till stöd härför inte övertygande. Han pekar på att man även i t.ex.s. 187
39.skatterätten är tvungen att uppställa en gräns mellan närings- ochs. 187
40.annan verksamhet. (Jfr t.ex. konsumentskyddet.) Också ration bakoms. 187
41.t.ex. det strikta immissionsansvaret i GranneL (L ang. vissa grannelags-s. 187
42.förhållanden 26/1920) var enligt Ståhlberg i första hand utvecklingens. 187
43.av näringslivet — speciellt den industriella sektorn — med därpås. 187
44.följande immissonsrisker.46 Men ett åsidosättande av culparegeln i falls. 187
45.där ett vinstsyfte saknas och de bakomliggande skaderiskema är ringa,s. 187
46.leder enligt honom inte nödvändigtvis till en rättvis lösning.47 En blick i motiven till miljöskadelagstiftningen i de nordiska länderna visar även att lagstiftaren inte har haft för avsikt att införa ett obetingat ansvar. I förarbetena till DaMskL uttalas uttryckligen att force majeure kan medföra ansvarsbefrielse.48 Vidare är det för norsk rätts del i Otprp nr 33 (1988-89) »pekt på at en force-majeure begivenhet kan lede til ansvarsfrihet gjennoms. 187
47.41 Se i synnerhet Routamo & Ståhlberg s. 301.s. 187
48.42 I litteraturen kring MskL har man även ofta (om än i allmänna ordalag) förespråkat ett undantag för force majeure. Se t.ex. Hollo & Vihervuori s. 123 ff., Wetterstein, Env. Liability 1995 s. 42 not 15. Jfr för svensk del t.ex. Larsson s. 295, 310 och Hellner, Skadeståndsrätt s. 343 som även betonar allmänna principer om adekvans och begränsning av ansvaret till »typiska faran» (men se även anfört arbete av Hellner s. 346). Se även om DaMskL t.ex. Basse & Tonnesen & Wiisbye s. 73 f., och om ForL t.ex. Bugge s. 423 ff.s. 187
49.43 Se ovan kap. 4.1. not 11.s. 187
50.44 Kom.miet. 1990:17 s. 55 ff. (4 § i lagförslaget).s. 187
51.45 LaggrMskL 1992:2 s. 37. Jfr härmed även t.ex. Wetterstein, DL 1993 s. 315.s. 187
52.46 Detta förhållande betonas även särskilt i LagberGranneL 1914:2 s. 52 f.s. 187
53.47 Ståhlberg s. 149 ff., särskilt s. 150 f.s. 187
54.48 Se Betcenkning 1992 nr 1237 s. 178 (cit. nedan kap. 4.3.1.3. not 80).s. 187
55.63 manglende årsakssammenheng».49 Också i motiven till MskL betonas liknan de kausalitetshänsyn: »Om det är fråga om ett fall där utomstående har trängt sig in på det område där verksamheten utövas och genom ofog orsakar en olycka som leder till en miljöskada, är det inte fråga om en skada som verksamheten har orsakat, såvida inte verksamhetsutövaren för sin del har medverkat till skadan».50 Här förefaller man bl.a. få fasta vikt vid huruvida ofoget objektivt sett rimligen kunde ha förutsetts och förekommits genom exempelvis strängare bevakning.51s. 187
56.Jfr även till det ovan anförda från engelsk rättspraxis t.ex. Alphacell Ltd. v.s. 188
57.Woodward.52 Här uttalas att »act of God» bryter kausalitetskedjan.53 5 545Fallet gälldes. 188
58.strikt ansvar för vattenförorening. Jfr t.ex. även det senare fallet National Riverss. 188
59.Authority v. Wright Engineering Co.5A där det likaså fastslogs att vattenförorenings. 188
60.som orsakats av icke skäligen förutsebar vandalisering bryter kausalitetskedjan.s. 188
61.— I båda dessa fall var det fråga om ett lagstadgat strikt ansvar, men uttryckligts. 188
62.stöd för ansvarsbefrielse pga act of God etc. saknades.56 57s. 188
63.Principen vidareutvecklades år 1998 av House of Lords i fallet Empresss. 188
64.Car Co. Ltd. v. National Rivers Authority.51 Förutsebarheten av den inträffades. 188
65.händelsen sades här inte kunna vara avgörande för kausalitetsbedömningen. Is. 188
66.stället far avgörandet grundas på om »the acts and events are in the generalitys. 188
67.normal and familiar facts of life or abnormal and extraordinary».58 I detta fall hades. 188
68.vandaler brutit sig in till en fastighet som ägdes av en bilverkstad och där öppnats. 188
69.kranen till en tank med diselolja, varpå oljan hade runnit ut i en å. Verkstaden hades. 188
70.vidtagit åtgärder i syfte att förhindra förorening genom läckage från tanken. Dessas. 188
71.åtgärder förhindrade dock inte att diselolja kunde nå omgivningen och därigenoms. 188
72.ån om kranen lämnades öppen. Kranen var inte heller utrustad med lås. Verkstadens. 188
73.ansågs därför vara ansvarig för föroreningen. Exakt vilken typ av yttre orsak till skadan som härvid kan godtas med ansvarsfritagande verkan är givetvis oklart. Den inträffade händelsen bör dock nå upp till en viss styrka eller intensitet.59 Beräknelighetsaspektema är centra la. Fråga bör vara om något som man objektivt sett normalt inte har anledning att räkna med och i denna mening exceptionellt. Avgörandet kan tillåtass. 188
74.49 Otprp nr 33 (1988-89) s. 80.s. 188
75.50 Se Reg.prop. 1992:165 s. 27. Jfr även Kom.miet 1990:17 s. 57.s. 188
76.51 Jfr vidare om dylika hänsyn t.ex. Sandvik s. 37 ff, 105 ff. med hänvisningar.s. 188
77.52 (1972) A.C. 824.s. 188
78.53 (1972) A.C. 824, 847.s. 188
79.54 [1994] All ER 281.s. 188
80.55 [1994] All ER 281, 285.s. 188
81.56 Se även vidare om fallen t.ex. Fogleman, Tul. L. Rev. 1997 s. 577 f., 605.s. 188
82.57 [1999] 2 A.C. 22.s. 188
83.58 Se även till detta rättsfallskommentaren av Ryan, J. Envtl L 1998 s. 348 ff., särskilt s. 357.s. 188
84.59 Jfr vidare nedan kap. 4.3.2.2. vid not 101-104. 64 variera med typen av verksamhet,60 verksamhetsutövarens ställning,61 liksom ortsförhållanden, etc. Ytterst blir det alltid en fråga om vem av parterna — verksamhetsutövaren eller den skadelidande — som objektivt sett bör anses stå närmare att bära risken för en inträffad skada. Här får man i sin tur, som ett led i den samlade bedömningen, bl.a. beakta möjligheterna att helt eller delvis pulverisera ansvaret genom t.ex. prissättning eller försäkring. Det är svårt att i korthet ge mera konkreta riktlinjer för bedömningen.s. 188
85.Utmärkande för force majeure är även att begreppet visserligen är allmänt känt, men att det i praktiken kan uppfattas på synnerligen olika sätt. Begreppet är inte ostridigt entydigt ens på det nationella planet. Man kan därför inte med hjälp av begreppet som sådant på ett allmängiltigt sett precisera vilka händelser det typiskt sett bör vara fråga om. Det är allmänt känt att man genom att tänja på begreppet i praktiken kan komma nära ett culpaansvar, eller t.o.m. glida över till ett sådant ansvar.62 Förhållandet kan illustreras av t.ex. rättspraxis om skador orsakade av flöden från avloppssystem. 4.3.1.2. Force majeure eller endast frånvaro av culpa? Som framgått ovan (föregående avsnitt) har i HD 1963 II 88 rikligt regn under två dagar i augusti synbarligen godtagits som force majeure (en »övermäktig händelse»), som fritog från ansvar för skada orsakad av flöde pga överbelast ning i ett avloppssystem. I HD 1980 II 20 ansågs på motsvarande vis rikligt regn under juni månad konstituera ansvarsbefriande force majeure (en »yttre orsak av undantagsnatur»). Om nederbördsmängden anförs i HD 1963 II 88 inget närmare. I HD 1980 II20 uppges att nederbördsmängden under hela juni månad hade uppgått till 132,2 mm, medan 70 mm utgör det långsiktiga medel talet för sagda månad. Man kan dock fråga sig om dessa fall i praktiken inne bär något annat än ett ansvarsfritagande på grund av frånvaro av vållande.s. 189
86.60 Sålunda måste man t.ex. inom sjöfarten räkna med att fartyg kan råka i storm och att skada kan uppstå härav. (MskL tillämpas dock inte på transporter; se 1 §.) Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 189 anför med hänvinsning till utländsk rättspraxis, att storm om 10 beaufort inte har godtagits som force majeure vid befordran över Atlanten.s. 189
87.61 Man kan t.ex. i allmänhet kräva mera av en näringsidkare än av en enskild person.s. 189
88.62 Beträffande likheterna i praktiken mellan strikt ansvar med undantag for force majeure och presumerad culpa; se t.ex. Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 178 ff., Wetterstein, Damage s. 53 f., Markesinis s. 63, 346. Jfr f.ö. t.ex. Heukels & McDonnell (eds) s. 227 f. Krüger s. 809 anför om norsk rättspraxis om kontraktuellt strikt ansvar att det i praktiken ofta närmast motsvarar ett presumtionsansvar.s. 189
89.65s. 189
90.Jfr även beträffande tidigare rättspraxis t.ex. HD 1952 II 94: Under etts. 190
91.kraftigt störtregn trängde vatten från en stads avloppsnät in i ens. 190
92.skoaffär. Staden ansågs inte ansvarig, eftersom det inte hade visats atts. 190
93.staden hade varit culpös. Inte ens ett presumtionsansvar synes m.a.o.s. 190
94.här ha godtagits. Vidare anförde HD i detta fall uttryckligen att stöd fors. 190
95.ett strikt ansvar inte förelåg. — Både RR och HovR hade däremots. 190
96.funnit staden vara strikt ansvarig för den inträffade skadan. I HD 1981 II2 var det åter fråga om tillämpningen av det strikta ansvaret med force majeure-undantag i VL 11 kap. 2 § 1 mom. I detta fall jämkades emellertid skadeståndet med två tredjedelar då en järnvägsstyrelsen tillhörig vägtrumma hade tilltäppts så att skada hade uppkommit genom översvämning, eftersom till denna skada även hade bidragit exceptionellt ymnigt regn.63 Det är dock svårt att se att HD 1981 II 2 skulle innebära någon skillnad i sak jämfört med de ovan anförda HD 1963 II 88 och HD 1980 II 20. Vägtrumman var med beaktande av den senare ökningen av vattenflödet feldimensionerad, vilket fel järnvägsstyrelsen medveten om culpöst hade underlåtit att rätta. Och om det regn som i fallet beskrevs som »exceptionellt ymnigt» anförs inget annat, än att det föll under två dagar i augusti månad.64s. 190
97.Skillnaderna mellan ett ansvar baserat på culpa och ett strikt ansvar med undantag för force maj eure kan i många fall onekligen röra sig på ett mera verbalt än praktiskt plan. Talande är härvid även att man i svensk rätt i flera fall tycks ha tillämpat ett culpaansvar för skador orsakade av flöden från vatten- och avloppsledningar65 lika strängt som motsvarande strikta ansvar i finsk rätt. I vissa fall kanske t.o.m. strängare.s. 190
98.Se t.ex. NJA 1940 s. 199: Flöde från en stads kloakledning pga kraftigts. 190
99.regn under några sommardagar. Staden ansågs ansvarig på basen avs. 190
100.vållande. Detta bl.a. eftersom ledningen var för klent dimensionerad förs. 190
101.63 Se även SkL 6 kap. 1 § om jämkning vid medverkan av »annan omständighet, som ej hörde till den skadevållande handlingen». Se även från rättspraxis härom t.ex. HD 1995:129: Ersättning för en telekabel som hade skadats vid rensning av ett dike jämkades då till skadans uppkomst även hade bidragit en omständighet som inte hörde till den skade vållande handlingen, utan som hade varit en följd av naturförhållandena: Telekabeln var inte längre belägen underjord utan den hade till följd av naturförhållandena stigit till dikets botten där den täcktes av vatten. Se även närmare om detta stadgande och om dess tillämpning vid strikt ansvar framställningen nedan kap. 4.3.2.s. 190
102.64 Som en kuriositet kan här även nämnas att den mera än nomalt regniga sommaren år 1998 gav upphov till flera skador orsakade av flöden pga överbelastningar i avlopps system. Läget väntas ytterligare förvärras i takt med att ledningsnätet föråldras. Se härom Helsingin Sanomat 8 augusti 1998 s. A 5.s. 190
103.65 Se även om detta culpaansvar t.ex. Karlgren s. 193 f. 66s. 190
104.att kunna fungera tillfredsställande vid vad som beskrivs som någots. 191
105.starkare men dock jämförelsevis ofta förekommande regn. Se även t.ex.s. 191
106.NJA 1949 s. 245 (rikligt regn). Jfr härtill även från övrig praxis t.ex.s. 191
107.FFR 1947 s. 338 (58, 2 mm regn under en natt) och FFR 1969 s. 123s. 191
108.(rikligt regn).s. 191
109.Se däremot t.ex. NJA 1944 s. 494: En avloppsledning hade förs. 191
110.klen dimension för att kunnå avleda ovanligt kraftigt vattenflöde fråns. 191
111.snösmältning på tjälbunden mark. Ledningen ansågs dock ha haft sådans. 191
112.kapacitet att staden inte rimligen kunde belastas för vållande. På sammas. 191
113.linje även t.ex. NJA 1957 s. 321 som gällde kraftigt regn. Enligt den svenska VA-lagen (L om allmänna vatten och avloppsanlägg ningar 1970:244) 29 § gäller dock numera ett ansvar som i rättspraxis har tolkats som strikt med undantag för force majeure.66 Men VA-lagen förefaller inte ha åsidosatt det tidigare culpaansvaret för skador på grund av att vattenoch avloppsanläggningar (va-anläggningar) har överbelastats till följd av rikligt regn. Ansvaret har i dylika fall tolkats mot de varierande säkerhetskrav som enligt 12 § gäller för dimensionering av va-anläggningama. Om dessa säkerhetskrav har iakttagits har i rättspraxis ansetts, att innehavaren av va anläggningen går fri från ansvar för den uppkomna skadan:s. 191
114.I t.ex. NJA 1984 s. 721 hade en källare under rikligt regn översväms. 191
115.mats till följd av flöde från ett sk. kombinerat avloppssystem. Förs. 191
116.sådant avloppssystem gäller — enligt de anvisningar som Svenskas. 191
117.vatten- och avloppsverks föreningen (VAV) har utfärdat i anslutning tills. 191
118.VA-lagen 12 § — att det bör vara dimensionerat med hänsyn till regns. 191
119.med en återkomsttid om fem år (VAV P 28). Dessa anvisningar hades. 191
120.iakttagits. Den exakta nederbördsmängden förblev delvis oklar, mens. 191
121.det ansågs utrett att fråga var om regn med en återkomsttid som klarts. 191
122.översteg fem år. Skadeståndstalan bifölls inte.s. 191
123.Härmed kan jämföras t.ex. NJA 1991 s. 580: Ett s.k. avloppss. 191
124.system för dagvatten hade i enlighet med VAV P 28 dimensioneratss. 191
125.med hänsyn till regn som har en återkomsttid om ett år. Under kraftigts. 191
126.regn natten mellan den 14 och 15 juni 1988 samt den 19 juni samma års. 191
127.översvämmades några källare till följd av flöde från avloppssystemet.s. 191
128.66 Enligt VA-lagen skall vatten- och avloppsanläggningar vara försedda med an ordningar som krävs för att de skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet (12 §). Om skada uppkommer pga att dessa krav inte uppfylls skall skadan ersätt as (29 §). Ansvaret enligt 29 § har i praxis tolkats som oberoende av vållande, dock med undantag för force majeure. Se t.ex. NJA 1983 s. 209, NJA 1984 s. 721 (se strax nedan), NJA 1991 s. 580 (se strax nedan) och NJA 1993 s. 764. Se även om denna reglering NJA 111971 Nr 2 s. 59 ff., 75 f., 93 f. Se även t.ex. Bengtsson, SvJT 1985 s. 659 f. som redogör för NJA 1984 s. 721, Hemström, JT 1991-92 s. 697 ff. som redogör för NJA 1991 s. 580 och Qviström, SvJT 1997 s. 857 ff. som polemiserar mot bl.a. NJA 1997 s. 468.s. 191
129.67s. 191
130.Enligt data från SMHI redovisades 24-timmars regn med en längstas. 192
131.återkomsttid om 100 månader. Nederbördsmängdema hade varierats. 192
132.mellan 28 mm och 64 mm per dygn. I detta fall bifölls skadeståndstals. 192
133.an. I förhållande till säkerhetskravet enligt VA-lagen 12 § togs härs. 192
134.fasta på de strängare VAV P 49. Enligt dessa anvisningar bör allmännas. 192
135.va-anläggningar — för undvikande av källaröversvämningar på des. 192
136.mest utsatta fastigheterna — vara dimensionerade med hänsyn till regns. 192
137.med en statistisk återkomsttid om tio år. Eftersom de ovan i rättsfallen tillämpade anvisningarna, som preciserar säker hetskraven enligt VA-lagen 12 §, torde ge uttryck för en culpanorm,67 synes kontentan av regleringen bli att det strikta ansvaret inte gäller för skada orsa kad av flöde pga t.ex. rikligt regn. Det strikta ansvaret förefaller närmast gälla skada orsakad av flöde på grund av ledningsbrott eller andra bristfälligheter i va-anläggningar. (Jfr om möjligheterna till analogiseringar t.ex. NJA 1997 s. 46868 och NJA 1991 s. 720,69 samt NJA 1997 s. 684 och NJA 2001 s. 368.)s. 192
138.Jfr från dansk rätt t.ex. UfR 1987 s. 258 (Hojesteret). Här förklaradess. 192
139.med hänvisning till tidigare praxis70 att strikt ansvar för skada pga flödes. 192
140.från avloppssystem endast kan utsträckas till »teknisk svikt» i systemet.s. 192
141.Här hade flödet orsakats av rikligt regn. Skadestånd utdömdes inte.71 Men här gäller å andra sidan att man i praktiken rätt långt kan uppnå samma slutresultat även genom ett presumtionsansvar (se t.ex. HD 1984 II 19072) eller genom stränga culpabedömningar (se t.ex. HD 1930 II 32073). Se till dettas. 192
142.67 Jfr f.ö. även resonemanget hos Hellner, Skadeståndsrätt s. 143 f.s. 192
143.68 Se vidare om detta fall t.ex. rättsfallskommentaren av Qviström, SvJT 1997 s. 857 ff. som frågar sig om ansvaret i detta fall inte bedömdes t.o.m. strängare än vad som följer av VA-lagen. Se även om detta fall och om övrig praxis Bengtsson, SvJT 2002 s. 36.s. 192
144.69 Se om detta fall ovan kap. 3.4. vid not 65-67.s. 192
145.70 UfR 1983 s. 866 (Hojesteret) och UfR 1983 s. 895 (Hojesteret).s. 192
146.71 Fallet har kommenterats av Hornslet, UfR B 1987 s. 285 ff.s. 192
147.72 I HD 1984 II 190 hade skada orsakats av att ett kommunalt brandväsens brandslang hade spruckit i samband med ett släckningsarbete. Staden var i egenskap av upprätthållare av ett ordinarie brandväsen ansvarig för att släckningsmaterielen var i behörigt skick. Sta den hade inte visat att brandslangen skulle ha skadats pga omständigheter som inte berott av eldsvådan eller släckningsarbetet eller att den skulle ha gått sönder genom åtgärder av tredje man. Stadens ansvar uteslöts inte av ett eventuellt tillverkningsfel i slangen. Staden ålades att ersätta skadan. — Routamo & Hoppu s. 65 menar att man här närmar sig gränsen för strikt ansvar. Jfr Routamo & Ståhlberg s. 70. Enligt Wilhelmsson har gränsen nåtts. Se Festskr. Bertil Bengtsson s. 529 och Festskr. Matti Ylöstalo s. 460 f. Tulokas, DL 1991 s. 20 menar att fallet bygger på nödrättsliga tankegångar. Jfr från nyare praxis HD 2001:1.s. 192
148.73 HD 1930 II 320 gällde en stads ansvar för en vattenskada orsakad av flöde pga ledningsbrott. Staden befanns vara culpöst ansvarig för skadan, eftersom staden ansågs ha 68 även diskussionen i t.ex. NJA 1991 s. 720 (se om fallet ovan kap. 3.4.). I detta fall betonade dock SvHD även att ett strikt ansvar bl.a. medför process tekniska fördelar samtidigt som det är förenligt med preventionshänsyn.74 4.3.1.3. Något om förhållandet mellan MskL och VL 11 kap. 2 § Av vidare intresse för finsk rätts del är även förhållandet mellan MskL och VL i här aktuellt avseende. Om en sådan funktionsstörning som avses i VL 11 kap. 2 § 1 mom. orsakar en i MskL avsedd miljöskada (t.ex. förorening av ett vattendrag) gäller nämligen att MskL skall tillämpas i stället för VL.75 Se VL 11 kap. 2 § 3 mom. som lyder:s. 192
149.»Om en miljöskada som avses i lagen om ersättning för miljöskadors. 193
150.orsakas av en funktionsstörning som avses i 1 mom., skall i fråga oms. 193
151.ersättning för miljöskadan i stället för denna paragraf tillämpas lagens. 193
152.om ersättning för miljöskador. ...» I motsats till vad som gäller enligt VL (11 kap. 2 § 2 mom.) kommer då det strikta ansvaret att täcka även annan skada än enbart den skada som »omedel bart har drabbat någon annans egendom».76s. 193
153.Hollo & Vihervuori anför härvid att den i VL 11 kap. 2 § 1 mom. stadgade befrielsegrunden — »yttre orsak av undantagsnatur» — i sig även gäller be varit medveten om vattenledningens bristfälliga skick. — Hakulinen s. 311 menar att fallet i praktiken bygger på fareansvar: »Domen kan låta sig förklaras av det objektiva principal ansvaret, ty det är ej uteslutet att någon (lägre) övervakningsinstans utfört sin uppgift vårdslöst. Det förefaller dock som om domen hade till utgångspunkt att staden var ansvarig såsom ägare av farlig inrättning.» — Jfr även för svensk rätts del t.ex. NJA 1970 s. 227. Här grundades ansvaret närmast på vad som kan karaktäriseras som fingerad culpa. Se även om detta fall t.ex. Sandvik, JFT 1998 s. 546 samt nedan kap. 6.2.1. vid not 43-44.s. 193
154.74 Domen s. 725. Se även härom ovan kap. 3.4. vid not 67.s. 193
155.75 Se även om förhållandet mellan VL och MskL i sagda avseende t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 32 f„ Hollo & Vihervuori s. 317 ff.s. 193
156.76 Se vidare om VL 11 kap. 2 § 2 mom. och för kritik mot detta stadgande t.ex. Pietilä s. 157 och Routamo & Ståhlberg s. 92 f. Vid konstaterad culpa gäller inte begränsningen av ansvarets omfattning enligt VL 11 kap. 2 § 2 mom. I t.ex. VÖD 21.9.1989/164 hade sålunda en avloppsvattenledning vid en stads pumpanläggning för avloppsvatten sprungit läck. Till följd härav hade under fyra månaders tid orenat avloppsvatten runnit ut i en å. VÖD fann att avloppsvattnet hade tillåtits rinna ut ur avloppsvattenledningen under en längre tid än vad som hade varit nödvändigt, vilket hade resulterat i onödig skada och förvärrande av skadorna. Staden förpliktades på basen av vårdslöshet därför att ersätta även andra än omedelbara sakskador.s. 193
157.69 träffande de i lagrummet avsedda funktionsstörningarna som numera bedöms enligt MskL.77 MskL skall dock visserligen tillämpas beträffande i VL 11 kap. 2 § 1 mom. avsedda funktionsstörningar (avlopp o. dyl. som har kommit i olag), om dessa störningar orsakar en i MskL avsedd miljöskada. Men detta synes inte innebära att även den i sagda stadgande VL stipulerade befrielse grunden skall tillämpas vid bedömningen enligt MskL. Enligt VL 11 kap. 2 § 3 mom. gäller ju att MskL skall tillämpas »z stället för denna paragraf) (kurs, här) om funktionsstörningen orsakar en miljöskada. Denna skrivning bör rimligtvis tolkas sålunda att MskL åsidosätter VL 11 kap. 2 § i sin helhet — även den befrielsegrund som nämns i VL 11 kap. 2 § 1 mom. och den tidi gare rättspraxis som har utbildats i anslutning till detta lagrum.s. 193
158.Allmänt taget gäller härvid att man i förhållande till MskL kan förespråka en gentemot den för skadan ansvarige strängare tolkning av möjligheterna till ansvarsbefrielse, än vad som i rättspraxis har följt av skrivningen i VL 11 kap. 2 § 1 mom. som sådan. Redan det faktum att inga uttryckliga befrielsegrunder nämns i MskL, liksom lagens uttalade ratio — att förbättra de skadelidandes rättsskydd78 — talar mot en extensiv tolkning. Låt vara att det är svårt att se hur långt man kan föra de kortfattade uttalandena i motiven till MskL.79s. 194
159.Nämnas kan här även att man i förarbetena till DaMskL tar ett tämligen klart avstånd från ansvarsbefrielse i motsvarande fall.80 Även i övrigt synes mera allmänt gälla att inställningen har varit sträng till riklig nederbörd, kraftiga stormar och dylik otjänlig väderlek som grund för ansvarsbefrielse. I regel betonas ett krav på katastrofartade inslag.81s. 194
160.77 Hollo & Vihervuori s. 318 f. anför: »VL 11:2.3 om muotoiltu siten, että epäkuntoon joutumisen käsite on sama kuin VL 1 l:2.1:ssä. Tästä nähtävästi johtuu, että 1 momentin sisältämä vapautumisperuste ... koskee sinänsä myös YVL:n soveltamista pykälässä tarkoitettuun tapaukseen.»s. 194
161.78 Se Reg.prop. 1992:165 s. 3. Jfr Kom.miet. 1990:17 s 3 f.s. 194
162.79 En faktisk förbättring av rättsskyddet ligger dock givetvis även redan däri, att det strikta ansvaret enligt MskL 7 § 1 mom. är mera omfattande än motsvarande ansvar enligt VL 11 kap. 2 § 2 mom. Se ovan vid not 76.s. 194
163.80 Se Betcenkning 1992 nr 1237 s. 178. »En virksomhed vil således kunne pådrage sig et objektivt ansvar, hvis den udlosende faktor er en naturbegivenhed, der optraeder med regelmaessige mellanrum (frost, storm, betydeligt nedbor [kurs, här] o.s.v.), men ikke hvis der er tale om naturkatastrofer såsom jordskaelv, orkan, tyfoner eller lignende forcemajeure-tillfelde.»s. 194
164.81 Se om atomskadeansvaret t.ex. Stahlberg s. 160 not 88, s. 162 ff. och om oljeskadeansvaret t.ex. Tulokas s. 170 f. Se även t.ex. Gauci s. 73 ff. som redogör för utomnordisk rättspraxis om tolkningen av force majeure i fråga om rikligt regn och kraftiga stormar etc. Se även KOM(2002) 17 slutlig, art. 9.1.b). 70s. 194
165.Eventuellt kan inställningen i framtiden t.o.m. komma att ytterligare skärpas is. 195
166.något avseende. I ett belgiskt avgörande fastslogs sålunda att en vindstyrka oms. 195
167.mindre än 150 km/h (d.v.s. ca 40 m/s) numera inte längre kan betraktas som forces. 195
168.majeure. Detta eftersom vindförhållanden av sådan styrka har blivit allt vanligares. 195
169.under senare år och förefaller bero på en förändring av klimatet.82 Frågan om möjliga undantag från det strikta ansvaret enligt MskL behöver dock inte nödvändigtvis ses som ett spörsmål om ansvarsbefrielse pga force majeure. Man kan även närma sig problematiken utgående från den i MskL 2 § 5 mom. medgivna möjligheten att jämka skadeståndet enligt SkL 6 kap. 1 § pga att annan omständighet än medvållande har medverkat till skadan.s. 195