Denna uppfattning har hävdats av Håstad 1980 s 83. Lennander 1977 s 93. Undén 1923 s 165–166, 185, 188. Karlgren 1959 s 144. Hasselrot 1905 s 1733. Taxell 1949 s 121–122, 152-156, 218. Se även NJA 1985 s 121. Jfr även Bogdan 1981 s 525.
Hänvisas från p. 5 (s. 76)
1.Frågan om panthavaren alls får ta hand om överhypotek omfattar egentligen två frågor. Dels frågan om sådant omhändertagande är tillåtet när parterna inte avtalat något om saken, dels frågan om ett förbehåll om sådan rätt skall accepteras. Den tangerar också frågan om sekundogäldenären är skyldig att dela upp sin betalning och frågan om panthavaren skall behöva utstå olika besvär i anledning av en sådan uppdelning, se avsnitt 5.8. Till saken hör vidare frågan om pantsättarens skydd mot att panthavaren får möjlighet att kvitta en redovisningsskuld med en annan fordran på pantsättaren, se avsnitt 8.7. I någon mån kan den här aktuella frågan också påverka frågan om pantsättaren skall ha skydd för ett särskilt kvittningsvärde, se avsn 8.4. I detta avsnitt skall problematiken emellertid behandlas med utgångspunkt i frågan om pantsättarens rättsliga skydd mot dröjsmål. 8.6.1.1Utsläckningsbar eller återkallelig indrivningsrätt I normargumentationen skall det uppmärksammas att det i doktrinen finns relativt många uttalanden kring den aktuella frågan och de nämnda anknytande frågorna. Eftersom frågeställningen är mångbottnad skiljer sig uppfattningarna i olika delar. På grund av att det är så många frågeställningar involverade kan det också vara svårt att utläsa vilken fråga en viss uppfattning är svar på.s. 75
2.509s. 75
3.Om vi emellertid håller oss till huvudlinjerna är en uppfattning atts. 76
4.panthavaren får ”driva in” överhypoteket så länge han har något atts. 76
5.fordra från pantsättaren.s. 76
6.Till stöd för denna uppfattning har anförts NJA 1897 s 198. Det har docks. 76
7.sagts att fallet inte skall tillmätas betydelse eftersom det är gammalt och tars. 76
8.sikte på frågan om sekundogäldenärens invändningsrätt. HD:s majoritets. 76
9.förpliktigade här sekundogäldenären att betala hela beloppet till panthava-s. 76
10.ren trots att denna invänt att han inte alls var betalningsskyldig. Frågan oms. 76
11.eventuell begränsad betalningsskyldighet uppmärksammades av såväl Rev-s. 76
12.Sekr som ett JustR. Dessa föreslog en till huvudfordran begränsad betal-s. 76
13.ningsskyldighet. Två JustR ogillade talan.s. 76
14.Samtidigt sägs på flera håll att sekundogäldenären har möjlighet att väljas. 76
15.att betala ett belopp som motsvarar panthavarens krav, se avsnitt 5.7.1.s. 76
16.Därmed skulle pantsättaren ha möjlighet att åstadkomma en delnings. 76
17.genom att övertala sekundogäldenären. När sekundogäldenären betalats. 76
18.ett belopp som motsvarar panthavarens krav upphör panthavarens rätts. 76
19.att motta betalningen eller på annat sätt realisera resterande del.s. 76
20.En avvikande uppfattning är att panthavaren som regel bara får ”lyf-s. 76
21.ta” vad han har att kräva, i vart fall så länge pantsättaren inte motsatt sigs. 76
22.att panthavaren driver in överhypoteket. Ett ”bemyndigande” att pant-s. 76
23.havaren skall få lyfta hela beloppet anses vara återkalleligt. För dets. 76
24.meddelande som pantsättaren vid sådan återkallelse riktar till sekundo-s. 76
25.gäldenären har uttrycket ”spärrmeddelande” lanserats i doktrinen.s. 76
26.Som stöd för denna uppfattning skulle kunna anföras uttalanden i förarbe-s. 76
27.ten till UB och UB:s föregångare. Mot detta har å andra sidan hävdas atts. 76
28.förhållandena vid utmätning skiljer sig från pantförhållandet.s. 76
29.510 För de anförda uppfattningarna har framförts en mängd argument av olika karaktär. En linje bygger på en norm om att sekundogäldenären inte skall behöva finna sig i en uppdelning. Vissa fäster vikt vid det faktum att det på den pantsatta fordrans förfallodag kan vara svårt att veta hur stort panthavarens slutliga anspråk blir. Det finns också argumentationslinjer som mer uttryckligt bygger på avvägningar mellan kostnader och risker. 8.6.1.2Kvarstad Till saken hör också möjligheten av att institutet kvarstad skulle vara användbart i sammanhanget. Om panthavaren anses ha rätt att ta hand om överhypoteket skulle pantsättaren kunna stoppa detta genom att begära kvarstad. Enligt lydelsen av RB 15:2 är denna regel direkt tillämplig på åtminstone vissa fall. Det krävs att pantsättaren visar att det föreligger en konkret risk. Regeln kräver att det ”skäligen kan befaras” att panthavaren förfogar över överhypoteket till skada för pantsättaren. Att panthavaren befaras förskingra beloppet utgör en form av sådant förfogande. Det gör möjligen också ett befarat temporärt dröjsmål med redovisningen. Likaså att panthavaren befaras kvitta med redovisningsfordran, även om skaderekvisitet då kan diskuteras. Att panthavaren befaras förstöra pantsättarens möjligheter att utnyttja ett särskilt kvittningsvärde borde också omfattas.s. 76
30.Ett ytterligare krav för att kvarstad skall vara möjligt är att pantsättaren ställer säkerhet eller att det föreligger synnerliga skäl, RB 15:6. 8.6.1.3Risk för relativt betydande kostnader(cid:0)… I faktaargumentationen skall först poängteras att det beroende på omständigheterna handlar om en mängd olika fall. Ett antagande är att det vanligaste fallet är att sekundogäldenären vill betala hela fordran till ett subjekt och att pantsättaren inte har något emot att detta blir panthavaren. Detta antagande talar för att panthavaren skall anses ha rätt att ta hand om överhypoteket. Annars uppstår transaktionskostnader för att pantsättare och panthavare särskilt skall komma överens om detta.s. 77
31.De vanliga fallen utgör dock egentligen inget problem. Problemen uppstår när pantsättaren för att undvika dröjsmålsrisker inte vill att panthavaren tar hand om överhypoteket. Ett problem är att det i vissa fall inte är möjligt att beräkna hur stort överhypoteket är. En anlednings. 77