NJA 1994 s 404.
Hänvisas från p. 10 (s. 7)
1.Denna digitala version av verket är nedladdad från juridikbok.se.s. 3
Den licens som tillämpas för de verk som finns på juridikbok.se är Creative
Commons CC BY-NC 4.0. Licensvillkoren måste följas i sin helhet och
dessa finner du här https://creativecommons.org/licenses/by-
nc/4.0/legalcode.sv
Sammanfattningsvis innebär licensen följande:
Tillstånd för användaren att:
• Kopiera och vidaredistribuera materialet oavsett medium eller format
• Bearbeta och bygga vidare på materialet
Villkoren för tillståndet är:
• Att användaren ger ett korrekt erkännande, anger en hyperlänk till licensen
och anger om bearbetningar är gjorda av verket. Detta ska göras enligt god
1.sed. • Att användaren inte använder materialet för kommersiella ändamål.s. 3
• Att användaren inte tillämpar rättsliga begränsningar eller teknik som
1.begränsar andras rätt att gör något som licensen tillåter.s. 3
Se även information på
https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/deed.sv
1.http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:juridikbokse-f43das. 3
Inledande del
Allmänt om ämnet och dess avgränsning
1.Denna bok behandlar marknadsmissbruk, som är en gemensam benämning på olaglig insiderhandel och kursmanipulation. Olaglig insiderhandel innebär att någon i insynsställning själv utnyttjar, eller vidareförmedlar till någon som utnyttjar, icke allmänt känd kurspåverkande omständighet. Omständigheten skall för att utgöra insiderinformation erfarenhetsmässigt ändra kursen, så att en person genom att föregå offentliggörande antingen kan skapa en vinst eller minska en förlust genom att köpa eller sälja finansiella instrument. Ett typexempel utgör följande fall från år xx, en av 7 fällande domar i Sverige hittills. Den 21 september säljer styrelseordföranden i ett bolag sina 2000 aktier i bolaget. Den 8 oktober meddelar bolaget i ett pressmeddelande kraftigt försämrat resultat. Istället för den vinst på sex miljoner kronor man förutsagt i emissionsprospektet tyder allt på en förlust för helåret på fyra miljoner kronor. Dagen efter rasar aktiekursen med tjugo procent. Under rättegången hävdar styrelseordföranden att han inte informerats om det försämrade resultatet före styrelsemötet den 27 september. Styrelseordförande fälldes för brott mot insiderlagen. Kursmanipulation är åtgärder som på ett otillbörligt sätt påverkat kursen så att kollektivet av investerare får en felaktig information om kurssättningen, och kan ha olika former. Genom skenaffärer och hemliga avtal kan en person minska den totala tillgången på aktier på marknaden i avsikt att hålla kursen på en konstlat hög nivå trots att han säljer en stor del av en post, vilket annars kanske skulle ha sänkt kursen. Ett annat sätt är att försöka hålla priset på en aktie på en viss nivå genom att ständigt ha köporder liggande i marknaden till en viss lägsta kurs, varigenom ett kursfall under denna tid motverkas. På motsvarande sätt kan någon söka sänka priset på en aktie genom att skapa en onaturligt stor tillgång som inte motsvaras av en jämförbar efterfrågan. Vidare kan en placerare i kursdrivande syfte köpa och sälja samma slags instrument med anlitande av skilda depåer, dvs han köper och säljer till sig själv, i avsikt att driva priset uppåt. Kursmanipulation och missbruk av information i samband med handel i finansiella instrument är en företeelse som ökat markant under det senaste decenniet. Det finns flera orsaker till detta. De finansiella marknaderna är föremål för en ständig, snabb utveckling. Såväl omsättningsvolymer som antal mäklare och kunder ökade under åren 1995-2000 markant. Mycket talar för att brott på värdepappersmarknaden borde avta, eftersom aktiviteten på marknaden avtagit. Trots att handeln minskat kraftigt det senaste året har emellertid antalet misstänkta brott ökat. Även den tekniska utvecklingen har bidragit till att handeln blivit mer omfattande. Handel med framförallt aktier över Internet har exempelvis blivit en allt vanligare företeelse. Internationaliseringen av de finansiella marknaderna leder till ett ökat inslag av utländska aktörer på den svenska värdepappersmarknaden, och av svenska aktörer på utländska marknader. Finansinspektionen, FI, är den statliga myndighet som har att utöva tillsyn över aktiemarknaden. Under myndighetens tillsyn står idag ca 2 500 företag, värdepappersinstitut och marknadsplatser. Utvecklingen på värdepappersmarknaden har inneburit skärpta krav på såväl Finansinspektionens tillsynsverksamhet som på de brottsutredande myndigheterna. Det internationella samarbetet har därför ökat, och Finansinspektionen har idag samarbetsavtal med ett 20-tal utländska myndigheter. Utvecklingen inom EU har bidragit till den ökade handeln över gränserna och ytterligare harmonisering av regelsystemen i medlemsstaterna. Dessutom sker en omfattande gränsöverskridande handel vid marknadsplatser belägna utanför EU, främst i USA. Även den tekniska utvecklingen av handels- och informationssystemen och utvecklandet av nya finansiella instrument har bidragit till ökad handel. Olaglig insiderhandel är inte ovanlig, vare sig i Sverige eller utomlands. I en undersökning från 2002 konstateras att olaglig insiderhandel snarare utgör regel än undantag på många värdepappersmarknader. I samma undersökning visas att av 103 länder där värdepappersmarknad existerar 87 länder infört förbud mot insiderhandel. Emellertid har brott mot förbudsbestämmelsen tillämpats endast i 38 av dessa länder, och endast i ett fåtal fall i respektive land. Sverige är ett av de få länder där fällande dom för marknadsmissbruk förekommit upprepade gånger. I juli 2002 har i 7 fall dom för brott mot insiderförbud och två domar för kursmanipulation förekommit. De personer som förekommer i svenska åtalsanmälda ärenden är till övervägande delen s k primära insiders, det vill säga personer som har direkt anknytning till det bolag vars aktier varit föremål för insiderhandel. Ofta berör utredningarna en hel grupp insynspersoner som under sammma tidsperiod, och med samma källa till information, köper eller säljer aktier under förbjuden tid. Såväl aktörerna på finansmarknaden som lagstiftaren konstaterar att förtroendet för finanssektorn behöver stärkas. För att allmänhetens förtroende för finansmarknaderna skall upprätthållas krävs en tydlig lagstiftning, och att överträdelser handläggs så effektivt som möjligt. De bestämmelser som är till för att upprätthålla allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna bör vara anpassade till de krav som kan ställas på en väl fungerande handel med finansiella instrument, och även vara förenliga med utvecklingen av denna handel. Tillgången till information är avgörande för lönsam handel i värdepapper, men följden av att information som inte är allmänt känd missbrukas kan bli att allmänhetens förtroende för marknaden skadas. Det finns därför ett gemensamt intresse för såväl lagstiftare och myndigheter som aktörer på de finansiella marknaderna att komma till rätta med missbruk av information.s. 5
Frågeställningar och utgångspunkter
1.I samband med förbud mot att utnyttja icke offentliggjord information aktualiseras en rad frågor. Man kan inledningsvis ifrågasätta om en reglering över huvud taget är motiverad. Ofta hävdas att debatten kring insiderhandel har formats kring två olika perspektiv. Det ena perspektivet utgår från värdepappersmarknadens effektivitet. Förespråkarna för detta perspektiv, företrädesvis ekonomer, framför argument mot en reglering, och menar att insiders möjlighet att utnyttja informationsförsprång är ett sätt att effektivisera handeln. I samband härmed anförs att även om inte värdepappersmarknadens effektivitet förbättras av insiderhandel, medför den i vart fall inte någon skada för effektiviteten på marknaden. Ur detta perspektiv är all form av reglering av insiderhandel negativ, eftersom den snarare skadar än skyddar marknadsmekanismerna. Å andra sidan kan marknadens effektivitet utgöra utgångspunkten i argument för reglering, i termer av skydd för marknaden. Det andra perspektivet framförs främst av jurister, och innebär att marknadsrättvisan skall vara avgörande för bruket av information. Ur detta perspektiv är rättvisa regler och förutsättningar för aktörerna på marknaden viktigare att värna om än marknadens effektivitet. Den svenska lagstiftningen kring marknadsmissbruk utgår ifrån såväl ett effektivitets- som ett rättviseperspektiv, men i förarbetena betonas de konsekvenser och risker med en värdepappersmarknad som inte fungerar på lika villkor för alla. I förarbetena till insiderlagen (1990:1342) anges atts. 7
2.”En brist på rättvisa spelregler på marknaden får antas medföra atts. 8
3.investerare tappar förtroendet och söker sig till andra marknadsplatser därs. 8
4.konkurrensen sker på lika villkor för alla aktörer. När förtroendet förs. 8
5.spelreglerna på en marknadsplats minskar, finns det risk att omsättningens. 8
6.minskar vilket leder till en sämre marknadseffektivitet.” Insiderhandel anses således skada förtroendet för marknaden, vilket i sin tur kan leda till att marknadens effektivitet minskar. I avsnitt 2.5 redogörs för de mer framträdande argumenten för respektive mot en reglering, men en djupare analys av argumenten faller utanför ramen för denna bok, eftersom den svenske lagstiftaren valt att reglera frågan. En i boken central fråga är hur domstolarna väljer att tolka regleringen, dvs genom en bokstavstolkning eller med hänsyn till lagmotiven. Här aktualiseras även de signaler till samhället som domstolarnas tolkning av regelverket leder till. En utgångpunkt i boken är att bekämpningen av insiderbrottslighet och marknadsmanipulation bör förbättras. Brott mot insiderstrafflagen (2000:1086) är, liksom övrig ekonomisk brottslighet, svår att föra till åtal och fällande dom. Lagstiftningen är komplicerad och kraven på bevisning höga. Av 453 misstänkta insiderärenden ledde endast 37 till åtalsanmälningar, och totalt åtta personer, varav fem i Pinkerton/Securitasfallet, har blivit fällda för brott mot insiderlagen. Vid undersökning av behovet av regler kan man skilja på tre typer av missbruk: 1. Missbruk av information Uppförande som baseras på missbruk av information som inte är allmänt känd och som om den varit känd hade varit relevant vid beslut om villkoren för en transaktion. 2. Missledande information Handling som ger anledning till felaktig eller missledande uppfattning om utbud eller efterfrågan eller om priset eller värdet på aktuell investering. 3. Marknadsstörning Handling som en normal marknadsaktör skulle anse stör, eller skulle kunna störa, marknaden. I denna bok beskrivs och analyseras alla de tre ovan angivna kategorierna missbruk ur ett svenskt perspektiv, i den mån insiderstrafflagens regler är tillämplig på agerandet. Rättsfrågor i anslutning till marknadsmissbruk kan vidare delas upp i tre huvudgrupper, nämligen förebyggande av brott, straffbar handel och ogiltighet och andra civilrättsliga konsekvenser som kan följa av att handel i strid med förbud företas. I boken redogörs främst för nu gällande regler rörande straffbar handling i strid med förbud mot insiderhandel och kursmanipulation i insiderstrafflagen. I samband härmed beskrivs hur marknadsmissbruksdirektivet kommer att påverka de svenska förhållandena. Vidare diskuteras i viss utsträckning på vilket sätt regelverket skulle kunna förbättras de lege ferenda, i avsikt att uppnå en ökad effektivitet och bättre efterlevnad. I dagligt tal används begreppet insiderinformation om i princip all icke offentliggjord information om ett bolag, särskilt om informationen innehas av bolagets ledande befattningshavare eller styrelseledamöter. Insiderinformation i insiderstrafflagens mening avser emellertid ”information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument”, vilket innebär att en rad rekvisit skall vara uppfyllda för att lagen skall bli tillämplig. En avgränsning av ämnet görs på så sätt att i insiderstrafflagen gällande regler och gärningsbeskrivning utgör ramen för definitionen av vad som är informationsmissbruk, eftersom detta i lagens mening är avgörande för vad som inte utgör insiderhandel och kursmanipulation. Lagens krav på att informationen skall vara icke offentliggjord och kunna förväntas väsentligen påverka kursen på värdepapperen har sålunda endast betydelse som villkor vid bedömningen av huruvida ett agerande är olaglig insiderhandel eller kursmanipulation vid tillämpningen av insiderstrafflagens regler. Missbruk av information kan förekomma vid transaktioner i såväl noterade som onoterade instrument. Insiderstrafflagens förbudsbestämmelse omfattar endast handel över börs eller annan auktoriserad marknadsplats, och handel genom värdepappersinstitut. Direkttransaktioner mellan slutkunder behandlas sålunda inte. I praxis och doktrin diskuteras huruvida insiderförbudet skall omfatta även passivt utnyttjande av insiderinformation, dvs huruvida en person som avstår från att handla på grund av att han eller hon är i besittning av information som medför att en transaktion skulle medöra förlust för personen i fråga. Frågan faller emellertid på grund av de bevistekniska svårigheter den är förbunden med utanför denna framställning. I boken behandlas insiderstrafflagen och EG:s förslag till marknadsmissbruksdirektiv. Lag om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument lämnas utanför. Boken innehåller en analys av förbudet mot marknadsmissbruk genom förbjuden insiderhandel och kursmanipulativa åtgärder. I och med att denna typ av brott är ett relativt nytt fenomen inom svensk strafflagstiftning, är rättskällornas omfattning begränsade jämfört med andra delar av straffrätten. Redogörelsen koncentreras därför kring en genomgång av de centrala fall som prövats i domstol, och en diskussion runt de frågor som framtonar som de som är svårast för domstolarna att hantera. Det allmänpreventiva syftet är en av de viktigaste frågorna rörande förbud mot marknadsmissbruk. En central fråga i samband härmed är vilka incitament som kan skapas för att främja efterlevnaden av regelverket. Lönsamheten vid regelöverträdelse har ökat i takt med den allt högre omsättningen och intensiteten i transaktionerna. Högt uppdrivna avkastningskrav och kortsiktighet är faktorer som kan fresta marknadens aktörer till att agera på gränsen till det otillåtna. Upplevs sannolikheten för att bli straffad som liten, och dessutom brottet som ett brott av ringa karaktär blir regelöverträdelse inte ovanlig.s. 8
Den vidare framställningen
1.Boken innehåller en deskriptiv redogörelse för det aktuella regelkomplexet ur ett svenskt perspektiv, med den bakomliggande EG-rättsliga regleringen som grund. Diskuterande avsnitt är framför allt inriktade på hur gällande lag tolkats av de svenska domstolarna. Ett rättspolitiskt resonemang de lege ferenda förs i viss mån i slutet av respektive kapitel, och i de avslutande slutorden. I bokens inledande kapitel redovisas bakgrunden till regleringen av informationsmissbruk inom det aktuella området, dvs varför reglering över huvud taget anses vara nödvändig, samt en diskussion om varför handlingar i strid med förbuden i insiderstrafflagen är sanktionerade med straff i stället för att vara behäftade med en civilrättslig påföljd vid överträdelse. Här diskuteras även möjligheten att komplettera den straffrättsliga regleringen med civilrättsliga sanktioner. Kapitlet innehåller även en redogörelse för den ekonomiska bakgrunden av deskriptiv natur. Därpå följer i kapitel 3 en beskrivning av insiderlagstiftningens utveckling i Sverige, och en redogörelse för insiderstrafflagens förbud mot insiderhandel. I samband härmed exemplifieras svårigheterna med att uppfylla de olika objektiva respektive subjektiva rekvisiten med ett par av de centrala rättsfall som hittills förekommit inom det aktuella området. I avsnitt 3.2.3 beskrivs på vilket sätt svenska förhållanden kommer att påverkas av marknadsmissbruksdirektivets regler. I kapitel 4 beskrivs förbudet mot otillbörlig kursmanipulation och obehörigt röjande, även här exemplifierat med ett par av det fåtal praktiska exempel som hittills förekommit, och marknadsmissbruksdirektivets regler rörande kursmanipulation. Kapitel 5 beskriver hur organisationen kring förebyggande och beivrande av insiderbrott och marknadsmissbruk är utformad. Boken avslutas med en rättspolitisk diskussion de lege ferenda med förslag till de förändringar som skulle kunna vidtas i avsikt att förbättra bekämpningen av marknadsmissbruk.s. 10
Marknadsmissbruk som problem och föremål för reglering
Några definitioner
1.Ordet insider används i den moderna börsrättsliga terminologin, efter amerikansk modell, för att beskriva ett subjekt som är i besittning av icke offentliggjord kurspåverkande information och som därmed är underkastad förbudet att utnyttja denna kunskap, för egen eller annans vinning. Beteckningen insider används sålunda om den som besitter icke offentliggjord kurspåverkande information, och som därmed är underkastad insiderstrafflagens regler. Ordet insider användes ursprungligen för att åtskilja medlemmar av fondbörsen, insiders, och icke-medlemmar, outsiders. Därefter övergick termen att beteckna person som var skyldig att anmäla aktieinnehav, för att numer omfatta alla som handlar i besittnng av insiderinformation. I anslutning till denna begreppsförskjutning kan diskuteras huruvida ordet insider äger relevans. Lagstiftaren ställer ju inte längre krav på att ansvarssubjektet, för att lagen skall bli tillämplig, är befattningshavare i insynsställning, s k primär insider, eller har erhållit informationen från en primär insider, och i stället är en s k sekundär insider. Ordet insider återfinns emellertid såväl i den svenska lagtexten som i direktiven. Ett aktiemarknadsbolag skall enligt avtalen med börsen eller den auktoriserade marknadsplatsen omedelbart offentliggöra information när beslut har fattats eller händelse inträffat som ”i icke oväsentlig grad” är ägnad påverka den bild av bolaget som skapats av bolagets senast lämnade information, eller i övrigt kan påverka värderingen av bolagets aktier. Typiskt sett skall det därför inte finnas någon icke offentliggjord potentiellt kurspåverkande information avseende faktiska förhållanden rörande ett aktiemarknadsbolag. Emellertid kan förhållandet vara att vissa personer med insynsställning besitter information som ännu ej hunnit nå marknaden av olika anledningar. Den typiska situationen är att bolaget ifråga är inblandat i en strukturaffär, dvs är part i en förvärvssituation, eller står inför ett samgående med ett annat bolag. En annan typsituation är att vissa uppgifter om bolaget kommer att offentliggöras inom kort, såsom uppgifter om bolagets försäljning eller intjäning, men ännu inte offentliggjorts. Insiderinformation är sålunda enligt definitionen i 1 § insiderstrafflagen information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument. I marknadsmissbruksdirektivet anges i art 1 att informationen skall vara av exakt natur, och om den offentliggjordes på ett avgörande sätt skulle kunna påverka priset på dessa finansiella instrument eller på dem grundade derivat. Kurspåverkande information kan vara företagsspecifik, marknadsspecifik eller allmänt kurspåverkande, s k makroekonomisk. Företagsspecifik information utgör information som genereras i det aktuella företaget. Detta kan exempelvis vara framåtblickande information, uppgifter om tekniska framsteg i företaget och givetvis information om bolagets finansiella ställning. Även information som i och för sig genereras utanför företaget kan vara företagsspecifik, såsom utgången i en tvist, eller beslut om långivning. Andra företagsrelaterade omständigheter kan t ex vara en omständighet i ett bolags verksamhet som normalt upplyses om i bolagets ekonomiska rapportering. Vidare kan beslut av portföljförvaltare eller kapitalplacerande institut om köp eller försäljning av finansiella instrument och liknande marknadsinformation utgöra insiderinformation. Som exempel på företagsspecifik insiderinformation anges i de riktlinjer för implementeringen av marknadsmissbruksdirektivet som offentliggjorts av CESR följande omständigheter: - Förändringar i kontrollägande och aktieägaravtal - Förändringar i ledningen - Förändringar i revision eller av revisorer - Utgivande av nya finanisella instrument - Åtgärder rörande ökning av aktiekapitlaet - Fusioner, splits, spin-off - Köp eller försäljning av väsentliga tillgångar Marknadsinformation är exempelvis en uppgift om orderläget för ett konkurrerande bolag, vilken vid offentliggörande kan komma att påverka kursen. Enligt CESR:s riktlinjer är bl a följande exempel på marknadsinformation: - Uppgifter och statistik som publicerats av offentliga institutioner - Offentliggörande av forskningsresultat, analyser och rekommendationers. 2
2.rörande värdet på noterade finansiella instrument - Centralbanks beslut rörande ränta - Regerings beslut rörande beskattning, industriell reglering etc. - Beslut rörande reglering inom området Allmänt kurspåverkande information, eller makroekonomisk information, avser information som berör hela värdepappersmarknaden i dess helhet. Exempel på allmänt kurspåverkande information är ränteförändringar, eller förändringar i regelverket. Att insiderinformationen inte skall vara offentlig, eller allmänt känd, innebär att den inte skall vara tillgänglig för allmänheten. Informationen är insiderinformation så länge endast ett fåtal fått ta del av den, såsom vid ett styrelsemöte. Även en vid ett möte närvarande journalist är förhindrad att utnyttja informationen tills denna är offentliggjord genom pressrelease eller dylikt. Så snart informationen är publicerad upphör den att vara insiderinformation i lagens mening. Informationen är vidare offentlig så snart den är allmänt tillgänglig för allmänheten. Således anses exempelvis en dom som nyss avkunnats vara allmänt känd. Eftersom handel är tillåten så snart informationen är ”allmänt känd” är den exakta tidpunkten för när informationen uppstod och när den blev offentlig, eller allmänt känd, viktiga uppgifter i varje insiderutredning. Med olaglig insiderhandel avses att en person för egen vinning utnyttjar ännu icke offentliggjord information. Definitionen av insiderhandel varierar emellertid, beroende på om utgångspunkten för bedömningen är att insiderhandel är all handel en insider företar, eller en insiders handel i besittning av insiderinformation. I det förra fallet anses all handel företagen av en insider vara att beteckna som insiderhandel, oavsett om denne i transaktionsögonblicket varit i besittning av insiderinformation eller ej. I det senare fallet är det i stället besittningen av information som avgör vad som betraktas vara insiderhandel. Handel utan att insidern är i besittning av insiderinformation är följaktligen insiderhandel, men handel företagen av en insider, och inte att jämställa med olaglig insiderhandel.s. 3
Kapitalmarknadens samhällsekonomiska funktion
1.Värdepappersmarknaden fullgör i princip samma samhällsekonomiska funktion som andra delar av det finansiella systemet, nämligen att omfördela sparande och risk. Allmänhetens förtroende för marknaden har genom denna allokeringsfunktion stor betydelse för samhällsekonomin, och framtonar som det dominerande motivet för lagstiftning på den svenska aktiemarknaden. Allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden har dock inget egenvärde i sig, utan syftar till att garantera marknadernas funktioner som riskkapitalgeneratorer och platser för handel med risker. Ett aktiebolags verksamhet berör inte endast personer med vilket det står i en direkt relation, utan står i sin egenskap av form för social samverkan i ständig växelverkan även med sin yttre omgivning. På grund av detta förhållande, och aktiebolagens stora sociala betydelse som arbetsgivare och för samhället, har många personer och grupper utanför bolagets organisation behov av information om bolaget och dess verksamhet. I bl a 1 kap 2 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument anges att handel med finansiella instrument skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls, och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. Syftet med lagstiftningen på värdepappersmarknaden är sålunda, utöver att garantera allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden, även att åstadkomma ett effektivt investerarskydd. En förutsättning för att allmänheten skall hysa förtroende för värdepappersmarknaden är att priset på värdepapperen är korrekt, i den mening att priset på ett rationellt sätt återspeglar all relevant tillgänglig information. I finansiell teori talar man om att marknaden skall vara effektiv, genomlyst och likvid, och den börsrättsliga regleringen skall skapa de rättsliga ramarna för marknadens effektivitet, genomlysning och likviditet. Syftet skulle svårligen kunna uppnås utan omfattande regler om informationsplikt. Den obligatoriska informationsgivningen från börsföretagen till allmänheten har dock i Sverige haft en betydligt svagare ställning som regleringsmetod än i andra länder, vilket har medfört att marknadens aktörer själva har utfärdat regler och rekommendationer. Reglering genom lagstiftning har i princip skett först i och med implementeringen av EG:s regelverk, och marknaden för handel med aktier och finansiella instrument regleras idag av en stor mängd normer som står att finna i olika källor av olika dignitet. Den officiella kvalitetsstämpeln av börsen och de auktoriserade marknadsplatserna som marknadsplatser för kapitalförmedling innebär dessutom att regleringen skall medverka till att handeln och prissättningen på börsmarknaden sker på ett sätt som i största möjliga utsträckning kan anses vara förutsebart och riktigt. Att säkra tilliten till och kvalitén på börsmarknaden genom en realistisk prissättning på de noterade värdepappren är utifrån en marknadsorienterad synvinkel den börsrättsliga regleringens viktigaste ändamål. Handeln på värdepappersmarknaden sker till priser som bestäms av utbud och efterfrågan. För att priset skall bli "rätt" måste all relevant information om bolagets tillgångar och ekonomiska ställning vara känd för aktörerna på marknaden. Om informationen är felaktig eller bristfällig finns dels risk för att investerarnas förtroende för marknaden minskar, dels risk för att aktörer kan komma att åsamkas ekonomisk skada. Vidare minskar även möjligheten att maximera allokeringsfunktionen. Brister eller fel i informationen kan således skada såväl kapitalanskaffare som investerare. Den grundläggande strävan bakom förbudet mot missbruk av information är följaktligen att alla uppgifter och bedömningar som kan antas påverka marknadens värdering av erbjudandet skall offentliggöras, så att alla aktörer samtidigt har tillgång till all relevant information. En förutsättning för att investerare överhuvudtaget skall vara intresserade av att investera i företag är att dessa tillgångar kan likvideras i framtiden. När ett företags aktier första gången säljs ut över börs eller auktoriserad marknadsplats eller då en nyemission sker sägs detta ske på en primär marknad. Dessa transaktioner ger ett direkt kapitaltillskott till företaget självt. Vill sedan investeraren sälja sina aktier sker detta på en andrahandsmarknad. Handel på andrahandsmarknaden ger inget tillskott till bolaget självt, men fungerar som en garant för att investeraren så småningom kan likvidera sina tillgångar. Skulle en andrahandsmarknad saknas försvåras handeln på primärmarknaden eftersom en investerare skulle komma att kräva högre avkastning i kompensation för den lägre likviditeten, med en högre kapitalkostnad för företagen som följd. En annat skäl till att andrahandsmarknaden för aktier är så viktigt är att priserna som produceras på denna marknad signalerar olika typer av information.s. 4
2.- Marknadsnoteringar anger värdet på existerande verksamhet. Dettas. 6
3.ger en fingervisning om möjligheterna för företaget att kunnas. 6
4.attrahera mer kapital, och även vad kostnaden för detta kapital skulles. 6
5.bli. Saknas en marknadsnotering blir det svårare för investeraren atts. 6
6.förutspå utfallet av sin investering.s. 6
7.- En marknadsnotering ger också en direkt bedömning av hurs. 6
8.företaget sköter sin verksamhet. Effekten av att bolagsledningens. 6
9.fattat felaktiga beslut går att avläsa snabbt genom marknadenss. 6
10.betygsättning av aktien. Ett dåligt beslut ges därvid möjligheten tills. 6
11.en snabb omprövning.s. 6
12.- Marknadspriset ger också information till övriga aktörer pås. 6
13.marknaden. Även konkurrenter kan snabbt se vad marknaden ansers. 6
14.och rätta sig därefter. Då denna information når många aktörer ochs. 6
15.ligger till grund för dessas agerande är det viktigt att en marknads. 6
16.sänder ut korrekta signaler som investerare kan förlita sig på.s. 6
17.- En aktiv marknad ger även en möjlighet till effektiv företagskontroll.s. 6
18.Om ett företag inte sköts på bästa sätt, och de finns andra som kans. 6
19.sköta företaget bättre, har dessa personer möjlighet att köpas. 6
20.tillräckligt med aktier för att kunna kontrollera företaget.s. 6
21.- Marknadspriset avspeglar även hur de ekonomiska aktörerna ser pås. 6
22.olika politiska beslut. Denna utvärdering har fördelen att den is. 6
23.motsats till t.ex. opinionsundersökningar sker mycket snabbt. Den information som en marknadsnotering ger är därmed viktig, utöver för investerare, även för den ekonomiska sektorn och därvid även samhället. Ineffektivitet på den finansiella marknaden medför direkta realekonomiska kostnader för samhället. Hur aktiemarknaden behandlar information är följaktligen nära förknippat med hur väl marknaden i sig fungerar. Förbud mot marknadsmissbruk syftar sålunda till att upprätthålla investerares förtroende för marknaden dels genom att förhindra att personer som är i besittning av icke offentliggjord information om företag personligen kan dra nytta av denna, dels genom att avhålla personer från att otillbörligt påverka kursen på finansiella intrument. Upprätthålls inte detta förtroende uppstår en risk för att fler och fler personer avstår från att investera i finansiella instrument, vilket skulle leda till minskad likviditet. Minskad likviditet innebär att det är svårare för köpare att finna säljare och vice versa, vilket medför en risk för att aktörerna söker sig till utländska kapitalmarknader, varvid kapitalet försvinner ur landet.s. 6
Det ekonomiska perspektivet
1.2.3.1 Den effektiva marknaden I förarbetena till insiderregleringen anges att en väl fungerande marknad bör vara effektiv, likvid och ha en prisbildning där ny information snabbt avspeglas i börskursen. Aktörerna på marknaden måste kunna lita på att den information de erhåller är korrekt för att prissättningen av aktier effektivt skall kunna återspegla aktiens verkliga värde. Att aktörerna inte kan lita på den information som finns tillgänglig leder till att deras placeringar bli mindre riskvilliga. Detta leder i sin tur till att sekundärmarknaden får färre aktörer och sämre funktion, då investerare i stället söker sig till säkrare marknader. Kapitalkostnaderna för företagen ökar, och kostnaden för samhället blir högre. Inom ekonomin har teorin om effektiva marknader utvecklats, vilken är baserad på hypotesen att i en öppen och utvecklad aktiemarknad priset på ett bolags aktier avgörs av tillgänglig väsentlig information rörande bolaget och dess verksamhet. Aktiekursen utgör sålunda den bästa vid varje tidpunkt tillgängliga uppskattningen av aktiens värde. Ju effektivare marknaden är, desto snabbare återspeglas informationen i aktiens kurs. En informationseffektiv marknad brukar kännetecknas av avsaknad av transaktionskostnader samt att all information finns tillgänglig samtidigt och är gratis för alla aktörer på marknaden. Emellertid är sällan bägge dessa förutsättningar uppfyllda, och i den ekonomiska litteratturen har tre former av marknadens effektivitet definierats: - Svag form. Här återspeglar marknadspriserna omedelbart all historisk information. All teknisk analys blir överflödig då historisk data inte kan användas för att skapa bättre framtida prognoser än vad slumpen själv skulle genererat. - Halvstark form. I denna form av marknadseffektivitet återspeglas all offentligt information omedelbart i priserna. Systematiska analyser blir onödiga då den information som dessa genererar redan återfinns i marknadspriserna. - Stark form. Här kommer all information, även insiderinformation, att återspeglas omedelbart i priserna. Följden av detta blir att all analys av finansiella instrument blir överflödig. I stället kommer en investerings framgång bestämmas av slumpen. Ingen investerare kommer att konsekvent kunna generera högre avkastning än marknadsindex. Inte ens en insider kan här göra systematiska vinster. I doktrinen utgår man oftast ifrån att marknaden är effektiv i halvstark form, vilket medför att alla aktörer, med undantag av insiders, har samma tillgång till informationen. 2.3.2 Akerlofs citronteori Ingen köper något utan att ha viss information om den aktuella varans beskaffenhet. För att marknaden skall fungera krävs sålunda att potentiella köpare får information om de varor som bjuds ut till försäljning. Denna tes har gällt för alla marknader i alla tider, varför behov av reglering av information alltid har funnits. För att förstå denna informationsreglering måste vi förstå marknadens behov av information. Nobelpristagaren Akerlof beskrev detta marknadsmässiga informationsbehov för en given vara, och använde sig av begagnade bilar för att exemplifiera sin tes. En bilsäljare har kunskap om bilens kondition, medan den potentielle köparen inte har den information som säljaren besitter. Köparen diskonterar därför risken med att köpa en begagnad bil genom att endast vara villig att betala vad han uppfattar vara ett lågt pris för bilen. Detta medför att en säljare av en bil av god kvalitet inte kan få ut ”rätt” pris för sin bil, vilket leder till att han avstår från att sälja den. En säljare av en dålig bil upplever däremot prisnivån som fördelaktig, och bjuder ut bilen till försäljning. Detta leder till att utbudet av begagnade bilar främst utgörs av bilar av dålig kvalitet, vilket bekräftar för köpare att köp av begagnade bilar alltid är förknippat med risken att göra en dålig affär. Denna utveckling, dvs att endast säljare av dåliga varor, s k lemons, bjuder ut sina varor till försäljning, kallas adverse selection. Visserligen kan en säljare av en bil av god kvalitet försöka upplysa marknaden om bilens goda egenskaper och försöka få ett bättre pris för sin bil, men köparna kan inte avgöra huruvida säljaren uppgifter är pålitliga eller ej. Resultatet blir att det omsätts färre bilar än om inte denna s k informationsassymetri hade rått, och att endast bilar av dålig kvalitet bjuds ut till försäljning. Marknaden är med andra ord illikvid. 2.3.3 Insiderhandels signaler till marknaden Utjämning av informationsassymetri anses ibland kunna ske delvis genom att insiders handlingar ger signaler till övriga aktörer på marknaden. Legaldefinitionen av insiderinformation innebär en icke offentliggjord omständighet som erfarenhetsmässigt har en kurspåverkande effekt på grund av att den implicerar att den innehåller information som är okänd för marknaden. Genom insiderhandel kan sådan information förmedlas till marknaden, som reagerar på insiders åtgärder. Informationen i sig blir inte känd, men beaktas i prissättningsmekanismen genom att marknaden tar hänsyn till insiders transaktioner. Härigenom kommer informationen att diskonteras i aktiekursen, och aktien blir prissatt med ett högre informationsinnehåll. Om insiders köper aktier strax före besked om utdelning skall lämnas tolkas detta som att positiv information innehas, medan försäljningar av insiders tolkas på motsatt sätt. Denna process är känd som signaleringseffekten. Signaleringseffekten bygger på en idé om förekomst av asymmetrisk information. Här förutsätts att marknaden inte fungerar med stark effektivitet, och därför inte inkorporerar all information i prissättningen. Informationsassymetrin kan utjämnas genom att marknaden erhåller signaler av olika slag. Exempel på signaler är olika typer av finansiella beslut, avhopp av nyckelpersoner eller transaktioner av personer med insiderställning. Signaleringseffekten hos insidertransaktioner bygger på att marknaden förutsätter att insideraktörer är i besittning av ytterligare information än den som är känd av marknaden och informationsassymetrier föreligger. Genom insiders transaktioner kan informationen tillföras prissättningsmekanismen, då marknaden i enlighet med uppfattningen om att insiders innehar asymmetrisk information kommer att kopiera transaktionen. Härigenom påverkas aktiepriset genom tillgång och efterfrågan. Signaleringseffekten påverkas av vid vilken tidpunkt marknaden får kännedom om en insiders transaktioner. I Sverige skall enligt xx § lag (2001:1087) om anmälningsskyldighet rapportering ske inom fem dagar från transaktionstillfället, vilket medför att signalerna är svagare än i de flesta andra länder vi normalt jämför oss med där rapportering skall ske samma dag. 2.3.4 Utjämning av informationsassymetri genom reglering Akerlofs citron-teori visar att marknaden har behov av information för att vara väl fungerande. Saknas information, eller är informationsfördelningen asymmetrisk, blir marknaden illikvid. För att säkra marknadens funktion krävs att man vid den rättsliga regleringen tillmötesgår denna oundvikliga informationsfördelning. Detta kan ske på tre olika sätt. Först och främst kan man söka utjämna asymmetrin genom att ålägga den informerade en skyldighet att informera den eller de som har ett informationsunderskott. Informationsskyldigheten är en handlingsplikt, och skall därmed sanktioneras för att efterlevnad skall säkras, civil- eller straffrättsligt. Det andra sättet är att förbjuda utnyttjande av informationen. I detta fall utjämnas inte informationsassymetrin, men den leder till att innehavaren av informationen inte kan dra fördel av sitt informationsövertag. Även detta förbud måste sanktioneras för att säkra regelefterlevnad. Informationsassymetri kan även bestå i att någon blivit felinformerad, eller inte blivit korrekt informerad. Detta kan vara ett resultat av vilseledande information, och det tredje sättet att undgå informationsassymetri är sålunda att förbjuda vilseledande information. De tre interventionssätten syftar till att uppnå samma mål. Informationsplikten och förbudet mot att utnyttja en informationsassymetri riktar sig mot samma information och kompletterar varandra. Förbudet att sprida vilseledande information utgör ett komplement till de övriga två. Kravet på att tillgodose marknadens behov av information kompletteras sålunda med ett förbud att utnyttja informationsassymetri. Den informerade, insidern, har sålunda, för att inte göra sig skyldig till en överträdelse av regelverket, att välja mellan att avstå från att utföra en transaktion och att neutralisera sin informationsfördel genom att offentliggöra den kunskap han besitter, och därmed skapa informationsparitet.s. 6
Förekomsten av insiderhandel och otillbörlig kurspåverkan
1.I förarbeten och i doktrinen konstateras att olaglig insiderhandel och kursmanipulation förekommer i stor utsträckning. Insiders tillgång till icke-offentliggjord kurspåverkande information leder tillsammans med de stora vinstmöjligheterna och den begränsade risken för upptäckt till att informationen utnyttjas trots att upptäckt kan komma att medföra stränga fängelsestraff. En rad undersökningar visar att insiders har markant högre avkastning på sina värdepapperstransaktioner än den genomsnittliga avkastningen. I en av de mer kända undersökningarna konstateras att ”insiders are able to outperform the market. Insiders can and do identify profitable as well as unprofitable situations within their corporations." Av undersökningarna framgår att nästan hälften av den kurspåverkande effekten av information om fusioner och företagsförvärv är diskonterad i kursen före offentliggörandet av informationen. I en utländsk undersökning har konstaterats att insiders i hög grad avhåller sig från handel månaden innan ett offentliggörande. Kännedom om en kurspåverkande omständighet diskonteras sålunda lång tid före en omständighet offentliggörs. 2.4.1 Insiderbrott 453 insiderärenden har under åren 1991-2002 öppnats vid Finansinspektionens insiderenhet. Av dessa har 40 anmälts till åklagare, och åtta lett till åtal. Av de sammanlagt 37 åtalade personerna, varav 28 i Pinkerton/Securitas-fallet, har åtta, varav fem i Pinkerton/Securitas-fallet, blivit fällda för brott mot insiderlagen. Inget fall av insdierbrott är i juli 2002 ännu prövat med stöd av insiderstrafflagen. Åtalsanmälda insiderärenden: År Åtalsanmälda fall Åtal väckt Fällande dom 1991 1 0 0 1992 2 0 0 1993 5 1 1 1994 2 1 0 1995 1 1 1 1996 4 1 0 1997 3 0 0 1998 3 1 1 1999 7 1(29) 1(8) 2000 8 1 0 2001 3 1 0 2002 1 0 0 Totalt 40 8 4(12) Källa: Finansinspektionens förteckning samt hemsida juli 2002. Många ärenden går ej vidare till Ekobrottsmyndigheten pga att Finansinspektionen gjort bedömningen att tillräcklig bevisning saknas för att brott mot insiderstrafflagen begåtts. Av de 27 ärenden i vilka Finansinspektionen gjort anmälan till åklagaren ledde åtta till åtal. De 27 utredningarna omfattar sammanlagt 91 personer, varav 18 personer i Pinkerton/Securitas-fallet, och av sammanlagt 20 åtalade har 11 personer blivit fällda för insiderbrott. Källa: Finansinspektionens hemsida juli 2002. Nio av tio insiderärenden har avslutats utan att någon åtalsanmälan har skett. Tre huvudsakliga kategorier av motiveringar till att utredningen lagts ned har identifierats. I en tredjedel av de nedlagda utredningarna konstaterade utredaren att något brott ej var begånget. Här har utredaren sålunda hänvisat direkt till omständigheterna i fallet, och gjort bedömningen att lagens förutsättningar för straffbarhet ej varit uppfyllda. Dessa ärenden är ur utredarens synvinkel att betrakta som icke-brott, d v s relativt tydliga fall av händelser som inte är brottsliga med utgångspunkt ur lagtexten. En utredning av sju har lagts ned med hänvisning till att ärendet blivit för gammalt för att fortsatt utredning skall vara fruktbar, eller med hänvisning till resursbrist. Här har alltså utredaren hänvisat till omständigheter som ligger utanför ärendet, och det är istället det sätt på vilket ärendet blivit behandlat vid insiderenheten som ligger till grund för att det avslutats. Vidare lades tre av tio utredningar ned efter att utredaren gjort en rimlighetsbedömning utifrån handelns eller vinstens (eller förlustminimeringens) omfattning, kurspåverkande storlek eller bevissvårigheterna i ärendet. I motiveringarna återkommer fraserna ”för små summor”, ”kurspåverkan är inte självklar”, eller ”det kommer bli svårt att bevisa”. I dessa utredningar görs ofta en direkt hänvisning till åklagarens möjlighet att få till stånd en fällande dom. Här talas bland annat om ”åklagarens strikta syn på tioprocents-regeln”, dvs vad som är att bedöma som uppfyllande väsentlighetsrekvisitet. Som konstaterats i avsnitt xx handlar med utgångspunkt i Finansinspektionens ärenden insiderbrott om insynspersoners brottslighet, och endast i ett fåtal fall om aktiehandel som bedrivits av personer utanför sfären för bolaget ifråga. Endast ca 25 procent av de personer som åtalsanmälts sedan förbudets tillkomst har varit s k sekundära insiders, dvs tipsmottagare som inte haft någon direkt anknytning till det aktuella bolaget. Tre åtalsanmälda personer av fyra har med andra ord varit primära insiders, som haft direkt tillgång till den kurspåverkande informationen. 2.4.2 Otillbörlig kurspåverkan Andra former för marknadsmissbruk är av nyare slag. Inte minst användningen av Internet för att placera order har ökat möjligheten att påverka kursen på värdepapper. Endast ett fåtal fall rörande kursmanipulation har hittills prövats i domstol. Gärningsmännen representerar här betydligt fler kategorier av personer än vid insiderbrott, och som framgår av avsnitt xx kan brott mot förbudsbestämmelsen ske på många olika sätt. Källa: Finansinspektionens hemsida juli 2002. Av 28 utredningar rörande otillbörlig kurspåverkan har fjorton anmälts till åtal. Två personer har i juli 2002 dömts för otillbörlig kurspåverkan. Åtalsanmälda fall av otillbörlig kurspåverkan: År Åtalsanmälda fall Åtal väckt Fällande dom 1997 1 0 0 1998 0 0 0 1999 4 1 0 2000 6 1 0 2001 2 1 2 2002 1 0 0 14 3 2 Källa: Finansinspektionens förteckning juli 2002.s. 10
Insiderregleringens berättigande
1.2.5.1 Inledning Insiderförbud är idag allmänt accepterade, och insiderhandel är straffrättsligt sanktionerad i de flesta av världens industrialiserade länder. Oaktat detta finns förespråkare för att insiders skall kunna agera fritt på en oreglerad marknad. Manipulation av officiella marknadspriser anses emellertid generellt vara olagligt, och kan inte försvaras av krav på samhällsekonomisk effektivitet. Debatten om insiderlagstiftningens berättigande intensifierades i USA i slutet av 1960-talet när professor Henry G. Manne från George Mason University i Virginia publicerade en bok vari han framförde argument mot en reglering av insiderhandel. Synsättet att insiderhandel utgör ett icke önskvärt inslag på kapitalmarknaderna hade dittills varit det dominerande paradigmet under hela 1900-talet, och dess ursprung sägs kunna härledas till en inflytelserik artikel 1910 av den amerikanske rättsvetenskapsmannen H.L.Wilgus. Efter Mannes bok följde en tid av hetsiga debatter i USA där Manne och hans anhängare, främst ekonomer, till en början var framgångsrika i sin argumentation. I Europa kulminerade debatten under 1980-talet efter ett antal skandaler som rönte stor uppmärksamhet i massmedia. Emellertid finns fortfarande en rad vetenskapspersoner som förespråkar insiderhandel, bl a inom ramen för den s k corporate governance-debatten. Den svenske lagstiftarens dominerande syfte med en reglering av insiderhandel är att reglering är nödvändig för att upprätthålla investerarnas förtroende för marknaden. Hyser investerarna förtroende för marknaden satsar de sina besparingar i värdepapper, vilket leder till en utveckling av vårt näringsliv och därmed gynnar samhället i stort. Sviker förtroendet för marknaden uteblir den omfördelning av sparande och risk som är nödvändig för denna samhällets utveckling, och leder i stället till ett stagnerande samhälle. Förtroendet för värdepappersmarknaden styrs inte enbart av rationella värderingar. Vissa motståndare mot reglering framför argumentet att insiderhandel inte skadar någon. Motsatsen är kanske inte lätt att bevisa, men av merparten av marknadens aktörer upplevs insiderhandel som oetisk. Förbud mot insiderhandel kan sålunda ses som moralbildande, genom att den fastslår de normer och ideal allmänheten strävar efter att upprätthålla. Regleringsmotståndarna hävdar å sin sida att bruket av insiderinformation inte kommer att påverka allmänhetens förtroende för marknaden. Argumentet är att så länge missbruket håller sig på en rimlig nivå det är osannolikt att insiders skulle avskräcka andra investerare. Insiderhandel anses av en rad ekonomer vara positiv, eller i vart fall något som bör få förekomma under vissa former. Utgångspunkten i dessa resonemang är att för att kunna åstadkomma ”rätt” priser på aktiemarknaden, vilket är en förutsättning för marknadens effektivitet, krävs att resurser avsätts för att skaffa information om företag. För att detta skall ske krävs att det finns viss lönsamhet. Detta innebär att de personer som avsätter tid härtill, mäklare, analytiker etc., måste få en bättre avkastning än de oinformerade placerarna. Därför skall det inte heller att vara etiskt antastligt att utnyttja sin egen insamlade information, utan detta ses som en nödvändighet för att marknaden skall fungera. Man utgår här ifrån offentligt tillgänglig information, och att det skall vara lönsamt att sammanställa och analysera denna information. Även vid ett planerat företagsförvärv, där informationen om förvärvet inte är allmänt tillgänglig för envar, bör utnyttjande av information tillåtas, detta för att inte samhällsekonomiskt motiverade uppköp skall förhindras. Att däremot som mäklare missbruka en kunds information och därigenom bryta mot kundens förtroende, eller som journalist utnyttja information anses förkastligt även av motståndare till ett generellt insiderförbud. Huvudinställningen är dock att information som är offentlig, och som vem som helst kan sammanställa och göra analyser av, bör kunna utnyttjas för egen vinning. Ett argument mot en reglering är att en stor del av insiderhandeln aldrig kommer att kunna prövas av en domstol, nämligen den passiva insiderhandeln. Endast ett positivt handlande kan förbjudas, dvs en insider som avstår från handel i ett bolags aktier på grund av att han har viss insiderkunskap kan inte fällas för brott. Manne anför bl a att insiderhandel skall ses som en prestationsbaserad löneförmån – och ett incitament för framgång. Manne menar vidare att företagsinsiders som handlar bidrar till att öka effektiviteten på aktiemarknaden. En insider höjer genom sina köp efterfrågan på värdepapperet, och påskyndar offentliggörande av informationen på grund av att fram tills dess informationen är offentliggjord utgör hans placering en risk i och med att priset på hans aktieinnehav ligger stilla. Det har hävdats att exempelvis en verkställande direktör som i besittning av insiderinformation köper aktier gör sig skyldig till otillåtet förfogande över bolagets egendom på bekostnad av övriga aktieägare. Aktieägarna skulle då ha möjlighet att för bolagets räkning föra talan gentemot den styrelse eller VD som utnyttjat insiderinformation, eftersom detta kan anses stå i strid med VD:s lojalitetsplikt gentemot bolaget, och vidare strider mot generalklusulen i 8 kap 34 § ABL. Mot detta kan emellertid för det första framföras att VD inte i denna situation förfogar över bolagets egendom, utan aktieägarnas. VD:s lojalitetsplikt är vidare förbehållen bolaget, varför han inte kan brista i lojalitetsplikt gentemot aktieägarna. Slutligen stridr förfarandet inte motgeneralklausulen, eftersom VD inte agerar för bolagets räkning utan sin egen. Nedan diskuteras först självreglering som alternativ till lagreglering, och därefter ges exempel på de argument som brukar anföras för respektive emot en reglering av insiderhandel. 2.5.2 Alternativet självreglering De argument som framförs för respektive emot en lagstiftning mot insiderhandel motsvarar ofta argumenten för respektive emot självreglering. Sålunda anses de självreglerande organen genom sin egen regelbildning kunna lösa de problem som insiderhandeln kan ge upphov till. Ovan har konstaterats att en väl fungerande marknad bygger på att allmänheten hyser förtroende för marknaden. Detta innebär att medborgarna skall kunna investera sitt kapital i förvissningen om att risken med investeringen inte är större än vad han vid sitt investeringsbeslut kunnat kalkylera med. För att detta mål skall uppnås krävs en tillfredsställande reglering av verksamheten. Detta kan ske genom att staten genom lagstiftning och andra åtgärder ombesörjer reglering. Å andra sidan kan regleringen i stället överlåtas till marknadens självreglerqande organ. Självreglering i sin renodlade form innebär att exempelvis en branschorganisation eller en börs utan stöd i lag eller författning fastställer regler vilka dess medlemmar förbinder sig att efterleva. Denna form för självreglering är avtalsrättsligt reglerad, och som sådan direkt bindande för medlemmarna. En annan form av självreglering är de rekommendationer som utfärdas av branschens aktörer och organisationer. Denna form av reglering är inte civilrättsligt sanktionerad, utan den sanktion som kan drabba en aktör vid överträdelse är uteslutning ur den organisation vars regler överträtts, den badwill bolaget ådrager sig i och med överträdelsen etc. Inte minst rättsekonomer föredrar dispositiva regler på bolags- och börsrättens område. Framför allt inom den s k Chicagoskolan har framförts argument för en kraftig minskning av regleringen på det finansiella området. Utifrån främst ekonomiska motiv har man försökt visa att marknadskrafterna själva är i stånd att säkra en väl fungerande och effektiv marknad för handel med värdepapper. I debatten har emellertid framkommit att det inte är alldeles självklart att självreglering kan vara tillfyllest, och att det är lämpligare att överlåta problemlösning till marknadskrafterna inom vissa rättsområden än inom andra. Nackdelen med lagar och förordningar är att det tar lång tid för lagstiftaren att anpassa regelverket efter rådande marknadsförhållanden. De självreglerande organen har på ett helt annat sätt möjlighet att snabbt anpassa regelverket, och det huvudsakliga argument som brukar anföras för självreglering är flexibiliteten och snabbheten. Regelbildningen kan ske med stor snabbhet, och vid förändrade marknadsförhållanden kan regelverket förändras i takt med de ändrade förhållandena. Detta sker dock inte i den utsträckning man kan förvänta sig. Bristande resurser från de självreglerande organens sida har lett till att självreglering inte skett i den takt man möjligen skulle kunnat förvänta sig. Ofta har reglering av en fråga skett i efterhand, som en reaktion på en händelse eller företeelse, i stället för reglering på förhand. Ett annat tungt vägande argument för självreglering är att motsättningen mellan marknadens aktörer och ett offentligt tillsynsorgan undviks. Förespråkarna menar även att de sanktioner som inträder vid agerande i strid med regelverket, dvs exempelvis uteslutning eller t o m badwill, upplevs som strängare än exempelvis bötesstraff. Bland de argument för självreglering som traditionellt framförs kan nämnas • De marknadsaktörer som deltager i framtagandet av reglerna är experters. 13
2.inom området. • Kostnaden för självregelering är ofta låg, och bärs av marknaden. • Lagregler innebär ofta minimistandarder, medan man vid självreglerings. 16
3.kan skapa högre normativa standarder. • Självreglering minskar belastningen på rättssystemet. Motståndarna menar att självreglering medför osäkerhet om rådande rättssituation, och anför som ytterligare argument att efterlevnaden är osäker eftersom sanktionsmöjligheterna är knappa eller obefintliga. Osäkerhet råder således om hur domstolen skulle komma att ställa sig vid i domstol anhängiggjord fråga om rättsverkan av ett beslut träffat av ett av marknadens självreglerande organ. En annan nackdel är att de självreglerande organen ibland uppfattas representera ett partsintresse, och därför i vissa fall inte anses ha hela marknadens förtroende. Alla frågor lämpar sig emellertid inte för självreglering. Exempelvis bör kriminella handlingar straffsanktioneras i lag. Avgörande för om ett agerande skall straffsanktioneras eller ej torde vara huruvida den eftersträvade effekten, dvs efterlevnad av regelverket, kan uppnås genom självreglering. Prevention kan teoretiskt byggas direkt på nyttomaximeringsprincipen; beroende på förväntad nytta får aktören incitament att handla på ett sådant sätt att skador förebyggs. Inom ramen för rättsekonomin har utvecklats modeller för beräkning av kostnader för handlande och skador, där utgångspunkten är att om det finns en culparegel i lagen lönar det sig för skadegöraren att visa aktsamhet. Genom allokering av ersättningsskyldighet till den som lättast kan förebygga en skada kan man således uppnå den bästa preventiva effekten. Innehåller lagen inte en ansvarsregel kommer skadevållare inte att visa aktsamhet men däremot de skadelidande. Även en medvållanderegel krävs för att även dessa aktörer skall visa aktsamhet. Blir de skadlidande alltid kompenserade har de ingen anledning att vara aktsamma, dvs de tar större risker än vad som annars skulle vara fallet. 2.5.3 Argument för insiderlagstiftning De argument som främst framförs för en reglering av insiderhandeln är följande: • Förtroendet för marknaden försämras. En utbredd insiderhandel skulle kunna undergräva förtroendet för marknaden vilket i värsta fall skulle resultera i att investerare avhåller sig från att handla. • Informationsgivningen försämras. På en effektiv marknad kommer all information att finnas tillgänglig för alla samtidigt. All information skall också omedelbart återspeglas i en akties kurs. Om en insider får handla fritt med information finns det en risk för en konflikt mellan insiderns intresse av att tjäna pengar på insiderinformation och marknadens krav på effektivitet. Insiderinformation är som mest värdefull för insidern innan den blir offentliggjord, eftersom det är då den kan leda till personlig vinning. Insider kommer därför att sträva efter att insiderinformation hålls hemlig till dess att personlig vinning gjorts. Detta hindrar marknadens effektivitet eftersom information hålls tillbaka. • Insiderhandel är stöld av information. Detta argument utgår ifrån insiderinformationens ursprung och den ställning personen som förvärvat denna information innehar. Insiders antas ha fått insiderinformationen som en följd av sin ställning i bolaget. Lojaliteten mot bolaget hindrar därmed den anställde att utnyttja information som tillhör företaget för egen vinning. Idén om att ett bolag äger den information som genereras inom företaget är emellertid främmande för svensk rätt. • Insiderhandel skadar övriga aktieägare. Ett av de centrala argumenten mot insiderreglering är att handeln inte medför någon ekonomisk skada för motparten. Detta argument bemöts bl a med att en insider i ett förvärvande bolag som utnyttjar sitt informationsövertag för att skaffa sig personlig vinning dels skadar sitt bolags goodwill, dels bolagets ekonomiska ställning varigenom aktieägarna skadas. Situationen belyses i doktrinen med exemplet ett gruvföretag som hittar en betydande malmfyndighet. Fyndet resulterar i en omedelbar faktiskt värdeökning för företaget. Värdeökningen flödar ut i företagets aktier även om detta inte genast återspeglas i aktiernas börskurs. En insider stoppar detta flöde ut till alla aktieägares aktier genom att köpa aktier till det tidigare priset, och överför därigenom den osynliga värdeökningen till sig själv. Med detta synsätt orsakar insidern förmögenhetsskada hos den säljare som ägde aktien vid tidpunkten för den faktiska värdeökningen, men valde att sälja denna innan börskursen hunnit justeras så att den avspeglar denna ökning. Dock kvarstår problemet att säljaren väljer att sälja sina aktier, han blir inte tvingad på något sätt. • Insiderhandel är moraliskt förkastligt. Argumentet innebär att insiderhandel är moraliskt förkastligt eftersom det ger fördelar till insiders utan att dessa har gjort sig förtjänt av sina fördelar. Investerare som gör ekonomisk vinning på finansmarknaden efter att ha genomfört långa studier och analyser av denna anses ha gjort ”rätt för sig”, men att utnyttja insiderinformation är oetiskt. Insiders ekonomiska vinning är inte moraliskt försvarbara, och samhället bör ta avstånd ifrån dessa handlingar. 2.5.4 Argument mot insiderlagstiftning. Å andra sidan finns en rad argument vilka ifrågasätter behovet av ett förbud mot att handla i besittning av insiderinformation. • Insiderhandel är ett bra sätt att belöna företagsledningen. Ett av de främsta argumenten mot en reglering av insiderhandel är att möjlighet till handel är ett sätt att belöna företagsledningen, och ett bra incitament. Mot detta argument finns en rad invändningar. Det är bl a inte nödvändigtvis företagsledningen som förtjänar en belöning som får tillgång till insiderinformation. Vidare kan även insiderinformation om att företaget går dåligt leda till personlig vinning. • Reglering leder till ojämn handel. En negativ effekt av insiderlagstiftningen är att den gör det svårt för registrerade insiders att köpa eller sälja aktier i det egna företaget under en stor del av året. Eftersom en insider inte får handla i besittning av insiderinformation kan aktier i det egna företaget inte köpas eller säljas under perioderna före delårsrapporterna. I tillväxtföretag och företag med hög affärsverksamhet inträffar ofta händelser som har kurspåverkande natur, t ex förvärv och omstruktureringar. När sedan handel lagligen kan ske är risken att det uppdämda handelsbehovet överrumplar marknaden. Detta hände t.ex. i många IT-bolag. Effekterna förstärktes av att huvudägarna i de nyintroducerade bolagen hade förbundit sig att inte sälja sina aktier förrän tidigast en viss tid efter börsnoteringen. Följden blev att de sålde först när kurserna var på väg nedåt, vilket gav felaktiga signaler till marknaden.s. 16
4.• Insiderhandel gynnar ägandet. Inom ramen för den s k corporate governance-debatten ifrågasätts bl a tesen att ökad likviditet på aktiemarknaden leder till att aktieägarna blir mindre intresserade av att engagera sig i företagen. Det finns olika sätt för stora aktieägare att exploatera ojämlikheten mellan aktiva och passiva aktieägare. Den handel som informerade aktörer kan bedriva är mer lönsam än på marknader där likviditeten är god. Likvida marknader ökar möjligheten till informerad handel och gör det mer intressant för stora ägare att löpande bevaka sina intressen. Aktiva ägare kan därmed få den extra avkastning som krävs för att kompensera dem för deras engagemang. Detta anses inte leda till att de mindre aktieägarna exploateras, eftersom dessa är medvetna om att det finns aktörer som är mer nformerade än de själva är, vilket leder till att informationsövertaget redan reflekteras i aktiens prissättning. • Insiderhandel bidrar till rättvisande aktiekurser. Som redovisats ovan beror en marknads effektivitet på hur snabbt ny information avspeglas i en akties börskurs. En akties verkliga värde anses vara det värde som skulle råda om all information som påverkar aktien vore tillgänglig. Insiderhandel bör tillåtas eftersom det bidrar till att rätt värdera en kurs. • Insiderhandel skadar ingen. Ett av regleringsmotståndarnas främsta argument är att insiderhandel inte skadar någon. Insiderns motpart skulle likväl ha sålt/köpt till samma pris. Förespråkarna för en fri insiderhandel menar att motparten till och med tjänar på att handla med insidern. Orsaken är att allmänt sett leder insiderns bud vid ett köp, liksom all efterfrågan, till att priset på aktierna i det aktuella företaget ökar. • Reglering medför kontrollsvårigheter. Som konstaterats ovan är insiderhandeln svår att upptäcka och svår att bevisa. Vissa personer i ett bolag måste låta registrera sitt aktieinnehav och förändringar som görs i detta innehav. Trots detta system är det i praktiken möjligt att via bulvaner och användandet av utländska börser och banker kringgå gällande regleringar, om inte så innebär det i alla fall att utredningarna är tidskrävande och kostsamma och läggs därför kanske ned. Eftersom den svenska insiderlagsstiftningen är straffrättslig krävs höga beviskrav för att få en fällande dom. Den subjektiva delen av brottet, dvs att brottet begicks med avsikt att utnyttja insiderinformationen, eller att otillbörligt påverka kursen på ett finansiellt instrument, är svårbevisat. En lagstiftning som inte efterlevs urholkar regelsystemet i stort, och minskar allmänhetens förtroende för lagen. • Förbuden når inte passiv handel. Regleringsmotståndarna hävdar att då man inte kan förbjuda en insider att avstå från handel det är motsägelsefullt att förbjuda handel - det är ju endast det positiva handlandet som kan förbjudas. Situationen när en insider avstår från att köpa aktier på grund av att han är i besittning av kurssänkande information faller inte in under straffbestämmelsen. Rättviseskäl talar därmed för att även aktiv handel skall vara tillåten.s. 19
Kriminaliseringen av informationsmissbruk
1.Som ovan konstaterats är grunden för den svenska kriminaliseringen av insiderhandel och kursmanipulation behovet av allmänhetens tilltro till värdepappersmarknaden. Utgångpunkten är sålunda att det är värdepappersmarknaden, till skillnad från den skadelidande vid civilrättslig sanktionering, som definieras som det skyddsvärda objektet, och att brotten riskerar att medföra ett minskat förtroende för skyddsobjektet. Syftet med en kriminalisering är att genom hot och om straff påverka individen till att avstå från ett visst agerande, s k allmänprevention. För att allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna skall upprätthållas krävs en väl fungerande insiderlagstiftning, och att ärenden om överträdelser av förbudet mot insiderhandel handläggs så snabbt som möjligt. Kriminaliseringen av brottet måste vara effektiv, och effektivitet skapas dels genom ett regelverk som länder till efterlevnad – risken för upptäckt och hot om straff skall påverka individen till att avstå från ett visst handlande, dels av att kontroll och övervakning av efterlevnaden fungerar tillfredsställande. Regelverket måste uppfylla aktiemarknadens krav på effektivitet och snabbhet vid tillämpningen av reglerna å den ena sidan, och den enskildes berättigade anspråk på rättssäkerhet och integritet, dvs förutsebarhet, å den andra sidan. Rättssäkerhet, integritet och förutsebarhet är viktiga moment i lagstiftningsförfarandet. Straff är samhällets allvarligaste sanktion, varför gärningsmannen på förhand måste ha kännedom om att den handling han överväger att begå leder till ett visst straff. Gemene man skall därför objektivt sett kunna förstå straffbestämmelserna, samtidigt som det inte förutsätts att gemene man faktiskt försöker läsa och lära sig lagen. Reglerna i insiderstrafflagen är i Sverige, liksom i andra länder vi normalt jämför oss med, straffrättsligt sanktionerade. Ämnet kan därmed systematiseras inom ramen för specialstraffrätten, dvs straffrättsligt sanktionerade bestämmelser utom ramen för brottsbalkens regler. Det är emellertid inte självklart att förbud av denna typ skall sanktioneras med straff. Det är inte vanligt att aktörerna på kapitalmarknaden påkallar ingripanden till skydd för svaga samhällsmedborgare. Kapitalmarknaden har i stället traditionellt ansetts verka bäst utan styrande och hindrande reglering, och aktörerna har varit vana vid stor frihet. En straffrättslig reglering av otillåten handel saknar sålunda en traditionell eller historisk plats i det straffrättsliga systemet. Sanktionering av normer kan ske dels genom offentligrättslig sanktionering, dvs ett straff som ombesörjs av en offentlig myndighet, och civilrättslig sanktion, såsom skadestånd. En offentligrättslig sanktion utesluter inte möjligheten till skadestånd – som framgår nedan kan i Sverige fallet vara det motsatta. En civilrättslig sanktion vid överträdelse skulle teoretiskt sett kunna utgöra en möjlighet, och därmed övervägas vara ett alternativ till en straffsanktion. En av anledningarna till att en fällande dom vid insiderhandel är så ovanlig är de höga beviskraven, vilket i sin tur beror på att insiderstrafflagen är en straffrättslig lagstiftning. En central grundsats i straffrätten är legalitetsprincipen, d.v.s. att straff ej får utdömas utan direkt stöd i lag. Enligt legalitetsprincipen skall straffrättslig lagstiftning vara klar och tydlig så att samhällsmedborgaren kan förutse konsekvenserna av en handling. En civilrättslig reglering, där beviskraven inte är lika högt ställda skulle med all sannolikhet leda till fler fällande domar. Det finns starka politiska skäl som talar mot en straffrättslig sanktionering. De ekonomiska sammanhangen är komplicerade och svåra att förstå för den som inte under lång tid intresserat sig för värdepappersmarknaden. Detta medför att utredare och representanter för tillsynsmyndigheter och domstolar är lekmän i förhållande till de potentiella gärningsmännen. Emellertid väger skälen för en kriminalisering av brott på värdepappersmarknaden tungt. Kriminalpolitik är i allmänhet beroende av rådande värderingar och förhållanden i ett samhälle. Synen på vad som är rätt och fel förändras över tid och rum, vilket leder till att även inställningen till vad som utgör brottslig handling förändras. Som konstaterats ovan är grunden för kriminaliseringen att det är värdepappersmarknaden som definieras som det skyddsvärda objektet, och att brotten riskerar att medföra ett minskat förtroende för denna marknad. Syftet med en kriminalisering är att genom hot och om straff påverka individen till att avstå från ett visst agerande, s k allmänprevention. Varken insiderbrottet eller straffbar kursmanipulation är således ett effektbrott i egentlig mening, dvs det krävs inte att man kan påvisa ett faktiskt minskat förtroende för marknaden för att reglerna skall bli tillämpliga. Detta kan jämföras med exempelvis bedrägeri, där effekten måste vara vinning för att gärningen skall vara straffbar. Även straffvärderingen är att se ur en allmänpreventiv synvinkel. Frånvaron av ett effektrekvisit får konsekvenser för tolkningen av vad som är ringa respektive grovt brott. Är utgångspunkten förtroendet för värdepappersmarknaden kan man hävda att en stor vinning för en person som befinner sig långt bort från insiderkretsen inte är lika straffbar som en vinningsmässigt försumbar gärning som utförts av en styrelseledamot som handlat i det egna bolagets värdepapper. I förarbetena diskuteras ej brottets allvarlighetsgrad i relation till skadan på förtroendet för värdepappersmarknaden. Däremot påpekas att vid bedömning av brottets svårighetsgrad hänsyn skall tas till omfattningen av handeln och gärningsmannens ställning. Den främsta anledningen till kriminaliseringen är sålunda det nödvändiga i att upprätthålla tilltron för kapitalmarknaden hos allmänheten. Även närheten till andra brott, som svindleri, bedrägeri och skattebrott kräver en kriminalisering. Exempelvis kan en insideraffär beröva andra investerare på kapitalmarknaden ekonomiska värden av betydande belopp på samma sätt som vid traditionella bedrägeri- och svindleribrott. De långsiktiga skadeeffekterna på näringslivets utveckling kan med fog jämföras med dem som brukar anföras som grund för den stränga straffrättsliga bedömningen av skattebrott. I vilken utsträckning kan då ersättning utdömas till en person som lidit skada på grund av brott mot insiderstrafflagens bestämmelser? Med en straffrättslig reglering följer ett skadeståndsansvar som kan utkrävas med stöd av den allmänna civilrättsliga skadeståndsregeln i 2 kap 4 § skadeståndslagen. Mot detta skadeståndsansvar är det vid en kriminalisering inte möjligt att försäkra sig med hjälp av de försäkringar företagsledningar regelmässigt använder sig av för att försäkra sig mot ekonomiskt ansvar, vilket har betydelse ur preventivt syfte. Emellertid är möjligheten att utkräva skadestånd i dessa sammanhang liten, med hänsyn till hur straffansvaret utformats. När en handling straffbelagts för att skydda något annat intresse än den skadelidandes, anges i förarbetena till lag (1985:571) om värdepappersmarknaden, VML, att skadestånd p g a brottet ej kan utgå. Ett skadeståndansvar är emellertid befogat ur det perspektivet att handel innebär ett oberättigat förfogande över annans förmögenhetstillgång i form av en faktisk värdeökning av hans/hennes värdepapper respektive en orättmätig överföring av en värdeminskning till en annan person. Ett problem i samband härmed utgör det faktum att det ofta är svårt att fastställa vem som är motpart i transaktionen. En rätt till skadestånd måste vara en viktig faktor i uppbyggnaden av den tilltro till värdepappersmarknaden som regleringen syftar till. Slutligen kan man resa frågan om syftet med lagstiftningen kan uppnås genom endast specialstraffrättslig normgivning. Som komplement skulle möjligheten att resa civilrättsliga skadeståndskrav, med andra beviskrav och andra krav på subjektiv täckning, uppnå större effektivitet genom agressivare och snabbare åtgärder.s. 20
Sammanfattande slutsatser
1.Regelverkets effektivitet kan ifrågasättas. Följden av att tillåta insiderhandel kan emellertid bli att det rättsliga systemets trovärdighet skadas. Hur skall man exempelvis kunna motivera att samhället använder straffrättsliga sanktioner mot medborgarna för de svaga grupperna och avstår från att sätta in det mot de starkare grupper som tillgodoser sina egna ekonomiska intressen på andras bekostnad? Det tyngsta argumentet för reglering är dock att upprätthålla allmänhetens förtroende för marknaden. Marknadens allkokeringsfunktion är så viktigt att den måste skyddas på bästa möjliga sätt. Informationsmissbruk rör ofta stora belopp, och risken för att värdepappersmarknaden förtroendet för marknaden synes vara överhängande. Trots att förbud mot insiderhandel infördes för över tio år sedan och förbud mot kursmanipulation för fem år sedan ökar antalet brott mot förbudsbestämmelserna. Den avskräckande effekten hos kriminaliseringen av brottet har av olika skäl inte fullt genomslag. Orsaken kan vara aktörernas bristande kunskap om vad som utgör gällande rätt, eller på den låga risken för upptäckt. Hot om straff har en moralbildande funktion på samhällsmedborgarna, och som ett resultat av kriminaliseringen kan inom grupper av människor, till exempel personer i insynsställning och den yrkeskategori som är mellanmän i handel på värdepppersmarknaden, bildas normer om vilka gärningar som är förkastliga. Det är sålunda viktigt dels att de personer som kan komma i besittning av insiderinformation har kunskap om att handel i detta skede är olagligt, dels att brott mot insiderstrafflagens bestämmelser av dem bedöms vara av allvarlig natur och förkastligt. En viktig fråga är vilka incitament som kan skapas för att främja efterlevnaden av regelverket. Lönsamheten för regelöverträdelser har ökat i takt med den allt högre omsättningen och intensiteten i transaktionerna. Högt uppdrivna avkastningskrav och kortsiktighet är faktorer som kan fresta marknadens aktörer till att agera på gränsen till det otillåtna. En kriminalisering har inte enbart en moralbildande funktion, utan även en symbolfunktion. I insiderstrafflagens fall innebär detta att samhället utpekar handel med finansiella instrument vid besittande av icke offentlig information som en socialt förkastlig gärning. Den moralbildande funktionen och symbolfunktionen kan dock varken tillsammans eller var för sig motivera kriminalisering av insiderhandel. Endast en allmänpreventiv motivering kan berättiga samhällets begagnande av den allvarligaste formen av social kontroll, det vill säga uppställande av straffhot. Möjligen är upptäcktsrisken den mest betydelsefulla faktorn för allmänpreventionens verkan. Det är för insiderstrafflagens allmänpreventiva verkan därför av avgörande betydelse att Finansinspektionens övervakningsenhet besitter de resurser som är nödvändiga för en effektiv bevakning. En rätt till skadestånd måste vara en viktig faktor i uppbyggnaden av den tilltro till värdepappersmarknaden som regleringen syftar till. Ett åläggande att betala s k straffskadestånd skulle även öka den preventiva effekten av regelverket. Eftersom staten kan anses utgöra bärare av de intressen som normeringen avser skydda kan därigenom influtna belopp, tillsammans med de belopp som förverkas i den aktuella typen av mål kunna avsättas för att kompensera den enskilde, och även användas för att finansiera tillsynen och marknadsövervakningen. Dessa metoder ryms möjligen inte inom det nya direktivet, utan kräver nya initiativ från Kommissionen.s. 23
Insiderlagstiftningens framväxt
Utvecklingen inom EU
1.Redan i den s k Segré-rapporten från 1966 påbjöds en reglering av bolagsledningars handel med bolagets värdepapper, bl a med syftet att undvika ledande befattningshavares utnyttjande av informationsfördelar. År 1970 framställde Kommissionen ett förslag till reglering inom ramen för den bolagsrättsliga regleringen. Förslaget innehöll bl a tysthetsplikt och en s k short swing profit rule, ett förbud mot korttidsaffärer, efter amerikansk modell. 1977 utfärdade Komissionen ett påbud om etiska regler vid värdepappershandel. Reglerna sökte stävja såväl insiderhandel som otillbörlig kursmanipulation. Påbudet följdes av få länder, bl a Danmark, och uppfattades generellt som misslyckat, men Kommissionens inställning till missbruk av information var vägledande, och i de Europeiska länderna rådde i princip enighet om att insiderhandel var oacceptabelt. Vid 1980talets mitt infördes förbud mot insiderhandel i de nordiska ländernas regelverk. Kommissionens förslag till insiderdirektiv framlades i maj 1987 och antogs redan 1989, vilket är kort tid för en gemenskapsrättslig reglering. Direktivets bestämmelser låg till grund vid utformningen av den svenska insiderlagstiftningen. Insiderdirektivet 89/592/EEG innehåller minimiregler, och Sverige hade kunnat utfärda strängare regler men valde att inte göra det. Direktivet innehåller en snäv avgränsning av värdepapper respektive personkrets. Direktivet definierar insiderinformation i art. 1. Här betonas att informationen skall vara av precis karaktär, och att den skall vara ägnad att väsentligt påverka kursen. Uppdelningen i personkretsar är den som legat till grund för den svenska insiderlagen. I art. 6 ger direktivet medlemsstaterna möjlighet att utvidga förbudet för primära insiders till att även omfatta sekundära insiders. År 1999 beslutade FESCO (Forum of European Securities Commissions) att tillsätta en arbetsgrupp med namnet Expert Group on Market Abuse. Gruppens uppgift var att identifiera metoder och uppförande på värdepappersmarknaden som ansågs oacceptabla samt att inventera den dåvarande lagstiftningen inom detta område i Europa. Kommissionen, som deltog med en representant i arbetsgruppen, tillsatte parallellt med denna FESCO-grupp en arbetsgrupp med deltagare från den europeiska industrin. I juni 2000 presenterade FESCO-gruppen sitt resultat i dokumentet Market Abuse - FESCO’S response to the call for views from the securities regulators under the EU:s action plan for financial services. FESCO omorganiserades till en rådgivande grupp benämnd Committee of European Securities Regulators, CESR, som i januari 2002 så presenterade sin gemensamma ståndpunkt om förebyggande åtgärder i dokumentet Measures to Promote Market Integrity. På grundval av detta dokument utformade Kommissionen ett förslag till ett nytt direktiv om marknadsmissbruk. Medlemsstaternas gemensamma ståndpunkt beträffande direktivförslaget antogs den 8 maj 2002. Förbudet mot kursmanipulation initierades sålunda 1977, men togs inte in i insiderdirektivet, vilket är en av anledningarna till att marknadsmissbruksdirektivet införs. Direktivet skall ersätta insiderdirektivet, som anses inte tillräckligt uppfylla sitt syfte, och inte heller reglerar otillbörlig marknadspåverkan. I direktivet anges att lagstiftning mot insiderhandel och mot otillbörlig marknadspåverkan har samma syfte, nämligen att garantera finansmarknadernas integritet i gemenskapen och höja investerarnas förtroende för dessa. I direktivets preamblar konstateras att ”Det är därför tillrådligt att anta gemensamma bestämmelser för att bekämpa såväl insiderhandel som otillbörlig marknadspåverkan, som omfattar kurspåverkan och spridande av vilseledande information. Genom ett enda direktiv säkerställs samma rambestämmelser för ansvarsfördelning, rättstillämpning och samarbete i hela gemenskapen.” En genomgång av direktivets regler görs i avsnitt xxs. 3
Utvecklingen i Sverige
1.Behovet av att reglera insiders handel med värdepapper identifierades i Sverige under 1970-talet, men inte förrän i samband med Sveriges inträde i EG infördes en lag med förbud mot olaglig insiderhandel. Införande av insiderlagen (1990:1342) innebar emellertid inte någon dramatisk ökning av antalet personer som fällts för insiderbrott. Finansinspektionen registrerar ett ärende efter anmälan från Stockholmsbörsen eller andra marknadsplatser, tips från allmänheten eller på eget initiativ. Om FI:s utredning visar på misstanke om brott överlämnas fallet till Ekobrottsmyndigheten. Ekobrottsmyndigheten har efter vederbörlig utredning att bedöma huruvida brott föreligger, och i förekommande fall göra åtalsanmälan till allmänne åklagaren. En närmare genomgång av övervakning av marknaden och beivrande av överträdelse av regelverket görs i kapitel xx. 3.2.1 Regleringen före insiderlagen Före 1972 saknade Sverige lagstiftning om insiderhandel. Affärer som ansågs vara ohederliga eller brottsliga kunde i viss mån beivras med stöd av svekstadgandet i 30 § avtalslagen eller 33 §, förfarande i strid mot tro och heder, och svindleristadgandet i 9 kap 9 § brottsbalken, BrB. 1972 infördes i lag (1971:827) om registrering av aktieinnehav, ARL, en skyldighet för vissa personer i insynställning att registrera sitt aktieinnehav i noterade bolag, och att inom en månad anmäla förändringar i innehavet till Värdepapperscentralen,VPC. Syftet var att lagen skulle motverka insiderspekulation genom att denna skulle göras offentlig. Redan befintlig lagstiftning och de etiska regler som styrde personer i insynsställning ansågs tillsammans med en offentlig registrering tillräcklig för att förhindra insiderspekulation. Denna s k skampåleprincip byggde sålunda på att motverka insiderspekulation genom att utsätta personer som ägnade sig åt insiderspekultaion för obehaglig offentlig uppmärksamhet. Registreringsplikten övervakades av Bankinspektionen. Straffet för underlåtelse att fullgöra sin anmälningsplikt var böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det förelåg uppsåt eller oaktsamhet. Syftet var att förhindra missbruk av information vid handel, men handelsförbud infördes ej, utan man menade att om ledande befattningshavare offentligt skulle redovisa sina aktieinnehav skulle detta utgöra ett tillräcklig korrektiv mot missbruk. Med insiderinformation avsågs i lagen endast företagsspecifik information. Marknadsinformation och allmän information omfattades således inte av lagens regler. Lagens tillämpningsområde begränsades till aktier vilka var noterade på Stockholmsbörsen, dåvarande Stockholms Fondbörs. Skälet till detta var att sådan handel kännetecknas av att avtalsparterna är anonyma, till skillnad från direkttransaktioner mellan parter. Ohederliga transaktioner vilka företogs utanför börsen ansågs kunna angripas med allmänna civil- och straffrättsliga regler. Förbudet omfattade endast handel i aktier, men med aktier likställdes enligt 1 § bevis om rätt att teckna eller erhålla aktie och konvertibler och vinstandelsbevis. I lagen angiven personkrets utgjordes av personer med ledande ställning i bolaget. Personer i ledande ställning ansågs vara personer som på grund av sin ställning och nära relation till bolaget ”normalt sett” har tillgång till insiderinformation om bolagets förhållanden. Till dessa räknades styrelsen och dess suppleanter, VD och vice VD, revisorer och deras suppleanter, chefen för bolagets bokföring eller medelsförvaltning och annan ledande befattningshavare, exempelvis forsknings och försäljningschefer. Regelverket omfattade även närstående och juridiska personer, i vilka insidern eller någon närstående till denne hade väsentlig ekonomisk gemenskap och väsentligt inflytande över dess verksamhet. Straffet för underlåtenhet att fullgöra sin anmälningsskyldighet var, under förutsättning att rekvisitet culpa eller dolus var uppfyllt, böter eller fängelse i högst sex månader. I och med införandet av lag (1979:748) om fondkommission år 1980 infördes ett handelsförbud för mäklare och analytiker som i samband med sitt arbete, exempelvis genom kundernas placeringsbeteende, kom i besittning av insiderinformation. Den information som här avsågs var marknadsinformation. Genom initierade kunders placeringsbeteende kan nämligen en mäklare eller analytiker bedöma aktiens förväntades. 4
2. SOU 1979 :38 s 48. kursrörelser, och genom egen handel med samma aktier skaffa sig egen vinning. Lagen innehöll även bestämmelser om anmälningsskyldighet av aktieinnehav. Under 1980-talet tilltog antalet affärer på den svenska aktiemarknaden. De nya investerarna utgjordes både av allmänheten som fått ett ökat intresse för aktier och utländska placerare som nu fått en större tillgång till den svenska marknaden. En förutsättning för att skampåleprincipen skall fungera är att massmedia ägnar misstänkta fall uppmärksamhet. Detta skedde emellertid inte i den utsträckning som förutspåtts, och de fall som uppmärksammades bedömdes inte vara tillräckligt schavotterande för att avskräcka andra insiderspekulanter. Under några få år hade dessutom Stockholms fondbörs vuxit till en av de tio största börserna i världen. Regeringen, som var mån om att allmänhetens och utlandets förtroende för den svenska marknaden skulle fortsätta vara högt initierade arbetet med en skärpt insiderlag. Underlaget till reformarbetet utgjordes bl a av en undersökning som genomförts av Bankinpektionen om hur stor del av insideraffärerna som skedde mindre än 30 dagar före publicering av betydelsefull information. Undersökningarna visade att 1973 gjordes 36 procent av alla insideraffärer inom denna 30-dagarsperiod. Efter påpekande från Inspektionen om det olämpliga i sådana affärer minskade andelen till 13 procent 1975 för att sedan öka och uppgå till 25 procent 1981. Utifrån dessa undersökningar ansåg Bankinspektionen att ”respekten för insiderlagstiftningen och statsmakterna i samband därmed uttalade önskemål har minskat”. Reglerna om anmälningsplikt ansågs sålunda inte fylla sitt syfte, och genom införande av lag (1985:571) om värdepappersmarknaden, VML, infördes handelsförbud för personer i insynställning. VML innehöll den tidigare registreringsplikten från ARL i stort sett oförändrad. Lagen bemöttes emellertid med en hel del kritik. Med insiderinformation åsyftades i lagen fortfarande endast företagsspecifik information, och handel som bedrevs av en person i besittning av marknadsinformation, eller allmän information, omfattades ej av reglerna. Lagens tillämpningsområde begränsades sålunda till värdepapper som påverkas av företagsspecifik information, såsom aktier, emissionsbevis, interimsbevis, konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och vinstandelsbevis, men obligationer och andra räntekänsliga värdepapper lämnades utanför, eftersom dessa främst påverkas av allmänt kursdrivande information. Vidare ansågs personkretsen vara för snävt tilltagen. VML tog sikte på två olika situationer och innehöll två förbudsregler. Det så kallade take-over förbudet avsåg arbets- eller uppdragstagare i bolag som är involverade i ett uppköpserbjudande. För att lagen skulle bli tillämplig krävdes att förberedande åtgärder vidtagits, vilka kunde vara av tre olika slag: 1) Förvärvsplaner har tagits upp i det bolags styrelse som förberetts. 5
3.erbjudandet. 2) Initiativ har tagits till ett så kallat vänskapligt erbjudande, dvss. 7
4.företrädare för det övertagande bolaget har kommit överens meds. 7
5.målbolaget om att inleda förhandlingar som syftar till ett offentligts. 7
6.erbjudande. 3) Fientliga bud, det vill säga bud riktade direkt till målbolagets aktieägares. 7
7.utan föregående överläggningar med dess styrelse. Så snart dets. 7
8.erbjudande bolaget gjort en utredning om de affärsmässigas. 7
9.förutsättningarna för ett offentligt erbjudande är en förberedelseåtgärds. 7
10.vidtagen. Det andra förbudet, det allmänna insiderförbudet, innebar att den som omfattades av den uppräknade personkretsen, och som följaktligen ansågs ha insynsställning i bolaget, inte heller i något annat fall än då ett offentligt erbjudande förbereds fick handla med aktier på grundval av icke offentliggjord kurskänslig information. De som omfattades av förbudet var de som enligt lagen om registrering av aktieinnehav hade anmälningsskyldighet, större aktieägare i bolaget och vissa befattningshavare i dotterbolag. Även väsentlighetsrekvisitet skulle vara uppfyllt, dvs informationen skulle förväntas väsentligt kunna påverka kursen på aktierna när den blev känd. Som riktmärke sades att en tioprocentig ändring av kursen skall anses vara väsentlig. Även tips och rådgivning omfattades av de två förbudsbestämmelserna. En person i insynsställning som var förbjuden att själv handla med aktier i ett bolag förbjöds även att genom rådgivning eller på annat obehörigt sätt föranleda någon annan att handla. Förbudet att ge råd gällde enligt den allmänna förbudsregeln fram till tidpunkten då den kurskänsliga omständigheten offentliggjorts, och enligt takeoverregeln tills frågan om ett offentligt erbjudande förfallit. Normalstraffet var böter eller fängelse i sex månader, och straffet vid grovt brott var fängelse i högst två år. Ansvar utdömdes ej vid ringa brott, och medverkan var inte belagt med straff. I VML infördes möjligheten att förklara vinningen av brottet förverkad. 3.2.2 Insiderlagen 1991 infördes insiderlagen (1990:1342) varigenom EG:s insiderdirektiv 89/592/EES implementerades i svensk rätt. VML hade kritiserats för att vara för snäv, dels avseende den personkrets förbudet riktade sig till, dels avseende de kategorier instrument regleringen omfattade och även de former av information som omfattades. Den avgränsning av personkretsen som gjordes i VML:s allmänna förbudsregel ansågs ha medfört att åtskilliga personkategorier, som normalt har tillgång till icke offentliggjord information och som vid offentliggörandet kan komma att påverka kursen på värdepapper inte omfattades av reglerna, bl a portföljförvaltare hos institutionella placerare, placerare hos finansiella institutioner, anställda hos fondkommissionärer, finansanalytiker, ekonomijournalister och offentligt anställda i allmänhet. Insiderlagen delades in i tre delar, nämligen bestämmelser om förbud mot insiderhandel, regler om anmälningsskyldighet till insiderregistret för personer med insynsställning och förbud mot korttidshandel. Överträdelse av bestämmelserna om anmälningsskyldighet och korttidshandel sanktionerades genom särskilda avgifter medan insiderbrottet straffsanktionerades. Detta medförde att överträdelser av lagen var sanktionerad dels med straff, dels med ett administrativt påföljdssystem. Handelsförbudet i insiderlagen ändrades 1997 till att omfatta samtliga finansiella instrument som är föremål för handel på värdepappersmarknaden. Vid samma tidpunkt infördes även ett förbud för vissa ledande befattningshavare och uppdragstagare i bolag att göra korttidsaffärer med aktier i bolaget. Vidare avkriminaliserades anmälningsskyldigheten till insiderregistret, och påföljden vid överträdelse blev i stället särskilda avgifter. I insiderlagen togs distinktionen mellan olika kategorier av information bort, vilket innebar att alla slag av information som var väsentligt kurspåverkande omfattades av förbudet. Med väsentligt kurspåverkande omständighet gällde, precis som med värdepappersmarknadslagen, att en tioprocentig förändring av kursen ansågs som tillräcklig. Det viktiga var att omständigheten erfarenhetsmässigt påverkade kursen när den blev allmänt känd, inte att den i ett visst fall faktiskt gjort det eller inte. Förbudsreglernas tillämpningsområde utökades till att omfatta all handel på värdepappersmarknaden, dvs all den handel som sker på en organiserad marknadsplats. Affärer som sker med en fondkommissionär som mellanhand anses alltid ha ägt rum på värdepappersmarknaden. En förutsättning för att lagen skulle bli tillämplig var emellertid att personen fått reda på den kurspåverkande informationen i sin tjänst. Vidare utvidgades de typer av värdepapper som kunde utnyttjas för insiderhandel till att omfatta, utöver fondpapper, även obligationer. Lagen bestod av en huvudregel av generell karaktär med förbud mot insiderhandel kompletterad med vissa hjälpregler. Förbudet gällde personer som har anställning, uppdrag eller annan befattning som normalt innebär att de får kännedom om väsentligt kurspåverkande omständigheter. Dessa personer fick inte för egen eller annans räkning köpa eller sälja fondpapper på värdepappersmarknaden, och inte heller med råd eller på därmed jämförligt sätt föranleda någon annan till sådant köp eller sådan försäljning. Lagen följde den avgränsning som gjordes i EG:s insiderdirektiv mellan personer med direkt tillgång till insiderinformation och personer som fått information som tips. Genom den andra huvudregeln utvidgades förbudet till att omfatta även de personer som fått tipset, s k tippees, dvs personer som mottagit insiderinformation. Personer som genom tips eller dylikt fått reda på icke offentliggjord kurspåverkande omständighet förbjöds därmed att handla i det aktuella värdepapperet, under förutsättning att de kände till att informationen kommit ut obehörigen. Tipsmottagares handling omfattades emellertid endast av förbudet i det fall han handlade för egen vinning, och han var heller inte förbjuden att vidarebefordra information. Insiderlagen innehöll i 5-6 §§ även en uppräkning av omständigheter som kan tänkas ha väsentlig påverkan på kursen på ett värdepapper, såsom en takeover-situation eller omständigheter som är direkt hänförliga till bolagets interna förhållanden. I lagen skärptes straffskalan till i normalfallet böter eller fängelse i högst två år och för grovt brott fängelse i högst fyra år. En förutsättning för att ansvar skulle utdömas var vidare att brottet skulle ha betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden. Lagen innehöll även regler om förverkande.s. 7
Insiderstrafflagen
Bakgrund
1.Insiderlagen har efter sitt ikraftträdande år 1991 varit föremål för en översyn av en särskild utredare som tillsattes år 1994, och en genomgång inför utfärdandet av insiderstrafflagen (2000:1086). I förarbetena konstateras att erfarenheterna av lagstiftningen ansågs ha visat på vissa oklarheter i insiderlagens utformning. Det preventiva syftet med regleringen understryks i förarbetena, varvid regleringen av insiderhandel skall vara tydlig och funktionell, och utformas så att det måste stå klart för aktörerna på de finansiella marknaderna att överträdelser av förbudet mot insiderhandel löper risk att upptäckas, och att utredningar om sådana överträdelser handläggs snabbt och effektivt. Insiderlagen ansågs härvidlag ej uppfylla sitt syfte. Ytterligare faktorer bidrog till att behov av en ny lag ansågs föreligga. Som nämnts ovan var överträdelser av insiderlagen sanktionerade dels med straff, dels med ett administrativt påföljdssystem. Detta ville man vid införandet av insiderstrafflagen ändra på eftersom förvirring ansetts uppstå vid tillämpningen av lagen. Man föreslog därför att lagen skulle delas upp i två lagar, en straffrättslig lag och en administrativ lag. De gällande bestämmelserna om anmälningsskyldighet för personer med insynsställning m.m. och förbudet mot korttidshandel överfördes sålunda till en särskild lag (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Tidsfristen för anmälan om aktieinnehav eller ändring i innehavet ändrades i insiderstrafflagen till fem dagar jämfört med tidigare fjorton dagar. Anledningen till ändringen anges vara de nya och snabbare kommunikationsvägar som utveckling på det tekniska området inneburit, och det intresse som ligger i att offentliggöra information så snart som möjligt. Vidare infördes en utvidgad anmälningsskyldighet för vissa personer. Anmälningsskyldigheten utvidgades till att utöver personer med insynsställning även omfatta personer verksamma i värdepappersinstitut, på börs och andra auktoriserade marknadsplatser. Skyldigheten omfattar även vissa närståendes innehav, dock inte i samma utsträckning som för personer med insynsställning i bolagen. Till insiderstrafflagen överfördes förbudet mot otillbörlig kurspåverkan, vilket tidigare reglerats i 7 kap lagen om handel med finansiella instrument. I 14 § infördes en regel vilken ålägger Finansinspektionen skyldighet att göra anmälan till åklagare när det finns anledning att anta att brott enligt insiderstrafflagen har begåtts.s. 9
Handelsförbudet i insiderstrafflagen
1.4.2.1 Inledning I insiderstrafflagen infördes en definition av vad som är insiderinformation, i avsikt att ge en mer konkret bild av vilken sorts information som är förbjuden. Vidare ges definitioner av lokutionen handel på värdepappersmarknaden och vilka instrument som omfattas av lagens tillämpningsområde. I klargörande syfte avskaffades möjligheten till ansvarsfrihet vid insiderbrott som kunde antas sakna betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden, eller som annars var ringa. Den rådande uppfattningen är att all insiderbrottslighet skadar allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna. Vidare bedömdes domstolens möjlighet att pröva om en transaktion kan antas sakna betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden vara begränsad. Emellertid infördes en kompletterande brottsbenämning i de fall brottet kan anses vara ringa. Det nya brottet benämns insiderförseelse, och straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Insiderlagens exemplifiering av typsituationer som visar på omständigheter som kan vara ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella instrument avskaffades. Uppräkningen ansågs kunna innebära den nackdelen att det kan bli svårt att bedöma det straffbara området, dvs att hjälpregler kan försvåra tolkningen av lagen i stället för att underlätta densamma och tolkas som uttömmande. Exemplen anges emellertid även i fortsättningen ge vägledning vid tolkningen av ansvarsbestämmelsen. Ytterligare ett nytt brott, obehörigt röjande av insiderinformation, infördes för den som har anställning, uppdrag eller annan befattning, som normalt innebär att han eller hon får kännedom om omständigheter som har betydelse för kursen på finansiella instrument, och som på grund härav fått insiderinformation och som obehörigen röjer sådan information. Förbudet gäller även aktieägare. 4.2.2 Ansvarssubjekten Handelsförbudet i insiderstrafflagen återfinns i 2 och 3 §§. Vem som helst, oberoende av vilken relation man har till ett bolag, kan göra sig skyldig till insiderbrott. Att handla med kunskap om icke offentlig information är olagligt, oavsett om man fått informationen genom att man har direkt insyn i vad som sker i ett aktiemarknadsbolag, eller om man som utomstående fått eller skaffat sig insidertips i något led. Lagen skiljer dock av andra anledningar mellan dessa två olika kategorier av ansvarssubjekt, vilka, i enlighet med insiderdirektivet, är uppdelade i tre olika personkretsar, den första och andra i § 2 och den tredje i § 3. Den första kategorin omfattar den som har anställning, uppdrag eller annan befattning som normalt innebär att han eller hon får del av information som har betydelse för kursen. Den andra kategorin omfattar den som äger aktier i bolaget. Aktieägandet förutsätter inte någon särskild storlek på aktieinnehavet utan det är tillräckligt med ett innehav om en aktie för att gärningsmannen skall bli hänförd till denna grupp. Dessa två kategorier brukar hänföras till s k primära insiders. Den tredje kategorin är personer som i annat fall fått kännedom om en icke offentliggjord information, s k sekundära insiders. Var och en som kommer i kontakt med insiderinformation omfattas av handelsförbudet. Undantag ges endast i ett fåtal fall vilka räknas upp i 8 § och beskrivs i avsnitt xx. 4.2.2.1 Primära och sekundära insiders De som kan komma att räknas in i gruppen primära insiders är t ex anställda och styrelseledamöter i aktiemarknadsbolag, anställda i värdepappersinstitut, offentliga tjänstemän, advokater, revisorer och anställda på tryckerier. Avgörande för huruvida en person är primär eller sekundär insider är i vilken egenskap personen ifråga har kommit i besittning av informationen. Positionen måste karaktäriseras av att den typiskt sett medför eller kan medföra tillgång till omständigheter som har betydelse för kursen på finansiella instrument. Som nämnts ovan handlar insiderbrott i allt övervägande antalet fall om insynspersoners brottslighet, och endast i ett fåtal fall om aktiehandel som bedrivits av personer utanför sfären för bolaget ifråga. Endast ca 25 procent av de personer som åtalsanmälts sedan förbudets tillkomst har varit s k sekundära insiders, dvs tipsmottagare som inte haft någon direkt anknytning till det aktuella bolaget. Tre åtalsanmälda personer av fyra har med andra ord varit primära insiders, som haft direkt tillgång till den kurspåverkande informationen. Borträknat Pinkerton/Securitas-fallet var nittio procent av de misstänkta gärningsmännen att betrakta som primära insiders. En förutsättning för att någon skall omfattas av de bestämmelser som riktar sig mot en primär insider är att denne emottar informationen i arbetet eller uppdraget. Den som har sådan anställning att han vanligtvis omfattas av bestämmelserna men mottager informationen privat, dvs utan anknytning till arbetets utförande är inte att hänföra till gruppen primära insiders utan är sekundär insider. Till gruppen sekundära insiders hänförs alla andra än primära insiders som erhållit insiderinformation. En sekundär insider kan ha fått informationen som ett tips eller själv skaffat sig kunskap om omständigheter som är att betrakta som insiderinformation. Informationen måste för att utgöra insiderinformation emanera från en primär insider, dvs en primär insider måste vara den ursprungliga källan. Även om tipset vandrat i flera led är mottagaren av tipset förbjuden att utnyttja detta för förvärv eller avyttring av finansiella instrument. I princip spelar det ingen roll hur lång kedjan mellan källan, dvs den primära insidern, och tipsmottagaren är, men så småningom blir naturligt nog insiderinformationen allmänt känd, eller så upphör den att ha betydelse för kurssättningen. Förbudet gäller även den som mer eller mindre av misstag kommit i besittning av insiderinformationen. Således omfattas en person som t ex vid ett besök hos en tjänsteman på ett företag eller en myndighet av en tillfällighet kunnat ta del av en handling som avslöjar insiderinformation, eller har lyssnat till ett samtal mellan två tjänstemän där insiderinformation nämnts av förbudet. Det är inte nödvändigt att den sekundära insidern känner till exakt vem som är den ursprungliga källan. Informationens förtroliga kraktär måste emellertid vara uppenbar för mottagaren av informationen. Det skall inte ha kunnat undgå mottagaren att informationen läckt ut obehörigen. En viktig distinktion mellan primära och sekundära insiders är att det är straffbart för primära insiders att lämna insiderinformationen vidare. Lämnande av tips från en primär insider bedöms nämligen som obehörigt röjande av insiderinformation enligt 7 §, om inte informationen som lämnas samtidigt med att den röjs blir allmänt känd. Obehörigt röjande av insiderinformation beskrivs i avsnitt xx. Lämnande av tips från sekundära insiders är tillåtet så länge det inte är fråga om avsikt att föranleda någon annan till handel. En förutsättning för insiderbrott för första personkretsen är sålunda att det finns ett samband mellan befattningen och insiderinformationen, denna skall ha erhållits genom normalt förfarande. Ett klassiskt exempel är VD:s chaufför som genom sin kontakt med VD:n får tillgång till insiderinformation, och en vanlig taxichaufför som slumpmässigt lyckas höra insiderinformation. Den förra kan räkna med att få höra insiderinformation som ett normalt led av sin arbetsuppgift, och faller därför inom personkrets ett. Taxichauffören fick emellertid ta del av informationen av en slump. Eftersom insiderinformation inte är något som taxichauffören får ta del av på dagligbasis eller kan räkna med att få överhuvudtaget, tillhör denne därmed den tredje personkretsen. Den insiderinformationen som personer i tredje personkretsen enligt 3 § insiderstrafflagen kommit i besittning av skall ha erhållits antingen av någon av personerna i första eller andra personkretsarna, alternativt kan de ha kommit i besittning av informationen ”obehörigen”. Med detta menas främst när en person själv skaffat sig kunskap t ex genom besök på ett företag eller en myndighet, där insidern obehörigen kunnat ta del av handlingar eller hört samtal om ej offentliggjorda omständigheter. För att ansvar skall kunna utkrävas då informationen används för att ge annan råd eller vägledning fordras att ett samband finns mellan rådet och insiderinformationen. Som beskrivs i avsnitt xx ges undantag för de situationer då ett råd från rådgivaren skulle få samma innehåll och resultat även om insiderinformationen inte använts - här rör det sig inte om ett utnyttjande av information som tillfallit den handlande otillbörligen. Detta betyder att professionella rådgivare inte förhindras att slutföra ett kunduppdrag även om de råkar besitta insiderinformation om instrumentet ifråga. Med förvärv avses inte endast köp utan även t ex byte. Med avyttring avses förutom försäljning även exempelvis inlösen av option. Något som kan orsaka problem är huruvida de som erhåller insiderinformation normalt har tillgång till kurspåverkande information. Detta problem aktualiserades i Metall-fallet som beskrivs i avsnitt xx och Pinkerton/Securitas-målet. I det senare fallet anmäldes tjugoåtta personer till åtal, och förhållandena mellan primära och sekundära insiders var här mycket speciella jämfört med övriga fall. Tre av de misstänkta var primära insiders, medan resterande tjugofem personer var sekundära insididers. Flerparten av de åtalade hade således inte någon direkt anknytning till de aktuella bolagen. Tingsrättens dom överklagades av åklagaren och av fem av de anklagade, bl a de huvudanklagade, A, C och E. 4.2.2.1.1 Pinkerton/Securitas-fallets. 10
2.Securitas är ett ledande säkerhetsbolag som med en aggressivs. 13
3.förvärvspolitik befäst sin ställning i Europa genom uppköp av bl.a.s. 13
4.franska och tyska säkerhetsbolag. Pinkerton är ett anrikt amerikanskts. 13
5.säkerhetsbolag, näst störst på den amerikanska marknaden. Under etts. 13
6.års tid hade det spekulerats om och när Securitas skulle ge sig in pås. 13
7.den amerikanska marknaden. Tidigare förvärvspolitik gav upphov tills. 13
8.spekulationer om uppköp av olika amerikanska bolag. Inom Securitass. 13
9.fördes diskussioner om vilket bolag som bäst skulle passa dess behov.s. 13
10.Under 1999 planerade säkerhetsbolaget Securitas att utvidga sins. 13
11.verksamhet till att omfatta, förutom Europa, också USA. Inoms. 13
12.Securitas fördes diskussioner om vilket amerikanskt säkerhetsbolags. 13
13.som bäst skulle kunna tänkas vara förenlig med Securitas egens. 13
14.verksamhet. Den 16 december 1998 hade Securitas VD träffat ens. 13
15.preliminär överenskommelse om att Securitas skulle köpa dets. 13
16.amerikanska säkerhetsbolaget Pinkerton. Den 7 januari 1999s. 13
17.informerades företagsledningen inom Securitas om det planerades. 13
18.förvärvet och den 19 februari undertecknade VD:n avtalet oms. 13
19.uppköpet. Förvärvet skulle offentliggöras på en presskonferens is. 13
20.London den 22 februari 1999.s. 13
21.Aktierna i Pinkerton var noterade på New York börsen, och kursen vars. 13
22.omkring 17 USD (ca 135 SEK enligt dåvarande kurs) veckan föres. 13
23.offentliggörandet av uppköpserbjudandet. Priset för erbjudandet vars. 13
24.29 USD (ca 230 SEK) per aktie i Pinkerton. Omsättningen avs. 13
25.Pinkerton aktien hade tidigare varit låg, endast ca 8-9000 aktier pers. 13
26.dag. Den 19 februari ökade omsättningen explosionsartat till 400 000s. 13
27.sålda och köpta aktier. Av denna ökning stod svenska investerare förs. 13
28.förvärv av 160 000 aktier, Matteus Fondkommission hade förmedlats. 13
29.handel med 100 000 av dessa aktier.s. 13
30.Ökad handel uppmättes också i Securitas aktier. Dessa var noterades. 13
31.på Stockholmsbörsen och hade ett genomsnittligt pris på 113 kr pers. 13
32.aktie veckan före uppköpserbjudandet, men steg till 146 kr per akties. 13
33.som mest den 22 februari.s. 13
34.För att genomföra förvärvet skulle ett prospekt framställas och tryckass. 13
35.för att presentera affärens syfte och dess omfattning för investerarna.s. 13
36.Uppdraget att trycka broschyren fick ett tryckeri genom dess ägare Bs. 13
37.den 10 februari 1999. Denne fördelade sedan arbetsuppgifterna tills. 14
38.olika personer i bolaget, bland annat en person C som skulle arbetas. 14
39.med bildmaterialet. En annan person på tryckeriet, D, fick i uppdrags. 14
40.att arbeta med själva informationsmaterialet till broschyren.s. 14
41.Den 14 februari ägde en familjemiddag rum hemma hos C:s mor.s. 14
42.Närvarande vid denna middag var, förutom C själv och hans mor,s. 14
43.även brodern E, som hade en egen verksamhet inom tryckeribranschens. 14
44.och intresse för aktier. E blev intresserad av sin brors uppgifter om atts. 14
45.Securitas förmodligen tänkte lägga ett bud på det amerikanska bolagets. 14
46.Pinkerton. E hade en aktiedepå på Matteus Fondkommission soms. 14
47.handhades av en privatmäklare A, vilken utförde E:s aktieaffärers. 14
48.någon gång per månad. E var vidare gift med A:s syster F.s. 14
49.När E:s mor nämnde uppgifterna om Securitas planerade förvärv avs. 14
50.Pinkerton, som E erhållit från sin bror, för aktiemäklaren A blev ävens. 14
51.denne intresserad. Han efterfrågande och fick informationsmaterialets. 14
52.till den tilltänkta informationsbroschyren genom C, och samma kvälls. 14
53.och de följande dagarna gjorde A upprepade köp av aktier i Pinkerton,s. 14
54.den 16, 17, 18 och 19 februari, för kunders och vänners räkning.s. 14
55.A har vidare på sin arbetsplats, Matteus Fondkommission, till fleras. 14
56.arbetskamrater, G, H, I, J, K, vidareförmedlat sin information, varefters. 14
57.även arbetskamraterna gjort vissa aktieköp i Pinkerton. A hars. 14
58.dessutom inför vissa av sina större kunder, bl.a. L, antytt att ”någots. 14
59.stort skulle hända Securitas på den amerikanska marknaden”, ochs. 14
60.därmed förmått kunderna att köpa aktier i Pinkerton.s. 14
61.Tryckeriets ägare, B, har tillsammans med sin fru M också tagit del avs. 14
62.den ännu inte offentliggjorda informationen, och köpt aktier is. 14
63.Securitas innan kursen på Securitasaktien började stiga högst avsevärts. 14
64.under de närmast följande dagarna sedan informationen blivits. 14
65.offentlig.s. 14
66.Tingsrätten hade först att utreda om den information C, anställd pås. 14
67.tryckeriet, haft tillgång till var att beteckna som insiderinformation,s. 14
68.och om denna varit av sådan art att detta väsentligt påverkats. 14
69.aktiekursen på Pinkerton. Nästa fråga var att utreda vilka personers. 14
70.som omfattas av insiderhandelsförbudet. Inte bara i handel i Pinkertons. 14
71.utan också i Securitas omfattades av insiderhandelsförbudet, eftersoms. 14
72.kursen i bägge bolagen påverkats av den icke offentligas. 14
73.informationen. Tingsrätten konstaterar att för att betecknas soms. 14
74.insiderinformation skall informationen inte sedan tidigare varas. 14
75.offentlig, och den skall ha en väsentligt kurspåverkande effekt. Atts. 14
76.informationen inte sedan tidigare skall vara offentlig menar tingsrättens. 14
77.innebära att den inte får ha publicerats på en marknadsplats eller varits. 14
78.omnämnd i massmedia. Att en mäklarfirma exempelvis utfärdar ens. 14
79.rekommendation om att sälja en viss typ av aktie innebär inte atts. 14
80.omständigheten medför befrielse från förbudet att sälja. Detta är alltsås. 14
81.inte tillräckligt för att omständigheten skall anses vara offentlig. Intes. 14
82.heller rykten eller läckor av insiderkaraktär är att jämställa med någots. 14
83.offentliggörande. Tingsrätten menar att det i detta fall inte går att sägas. 14
84.att informationen varit offentlig före den 19 februari 1999, det vills. 14
85.säga dagen då Securitas VD undertecknade avtalet om uppköpet avs. 14
86.Pinkerton. Detta skulle innebära att de aktieköp i Pinkerton soms. 14
87.aktiemäklaren A utförde redan den 16 februari gjordes vid en tidpunkts. 14
88.då informationen om Securitas planerade uppköp av Pinkerton ännus. 14
89.inte var offentlig.s. 14
90.Beträffande kravet på att den tidigare inte offentliggjordas. 15
91.informationen skall ha en väsentlig kurspåverkan konstaterars. 15
92.tingsrätten att kursen på Pinkerton veckan före offentliggörandet varits. 15
93.17 USD, att jämföras med Securitas bud på 29 USD per aktie. Dets. 15
94.förelåg med andra ord en positiv förväntan om att kursen pås. 15
95.Pinkerton-aktierna skulle öka med mer än tio procent. Detsamma vars. 15
96.fallet i fråga om kursen på aktierna i Securitas. Normalt brukars. 15
97.aktiekursen i det köpande bolaget vara oförändrad eller minska något.s. 15
98.I det här fallet har emellertid aktiekursen på Securitas aktierna stigits. 15
99.från 114 kronor veckan före offentliggörandet till 146 dagen förs. 15
100.offentliggörandet. En väsentlig kursförändring har således skett. Dets. 15
101.fanns således positiva förväntningar på att Securitas-aktiens kurss. 15
102.skulle gå upp vid ett uppköp av ett bolag på den amerikanskas. 15
103.marknaden. I den broschyr som framställdes betonades att förvärvets. 15
104.av Pinkerton förväntades ha en positiv påverkan på Securitas resultat,s. 15
105.vilket torde bidragit till en förväntning på marknaden om att Securitas-s. 15
106.aktien skulle gå upp.s. 15
107.Rätten kunde vidare fastställa att handeln i Sverige ägt rum pås. 15
108.värdepappersmarknaden, eftersom handeln ägt rum övers. 15
109.Stockholmsbörsen. Svårare att avgöra var däremot om handeln is. 15
110.Pinkerton verkligen skett på den amerikanskas. 15
111.värdepappersmarknaden. Den handel som skett i Pinkerton hades. 15
112.nämligen skett via en mäklare i London, och denne hade möjligen hafts. 15
113.Pinkerton-aktierna i sitt handelslager i mäklarfirman. Detta skulles. 15
114.innebära att handeln i Pinkerton ej skett på värdepappersmarknaden.s. 15
115.Med tanke på att aktierna i Pinkerton före uppköpet varit relativts. 15
116.illikvida, dvs omsättning av aktien var relativt liten, gjorde tingsrättens. 15
117.bedömningen att mäklarfirman troligen ej haft aktierna i sitts. 15
118.handelslager, och fastslog att handeln ägt rum pås. 15
119.värdepappersmarknaden. Även i hovrätten konstaterades att handelns. 15
120.skett på värdepappersmarknaden.s. 15
121.Beträffande personkretsen gjorde tingsrätten följande konstaterande:s. 15
122.De tre huvudmisstänkta var mäklaren A, den anställde på tryckeriet Cs. 15
123.och dennes bror E. C tryckte ut textmaterialet från sin arbetskamratss. 15
124.dator den 16 februari, och överlämnade detta till sin bror E sammas. 15
125.dag.s. 15
126.Att A förstått innebörden av att den information han mottagit av E intes. 15
127.var offentlig, liksom att den var väsentligt kurspåverkande förs. 15
128.Pinkerton ansågs vara klarlagt genom den bevisning i form avs. 15
129.bandade telefonsamtal som lagts fram. Han hade vidare haft vetskaps. 15
130.om att informationen var väsentligt kurspåverkande även för kursens. 15
131.på Securitas aktier, eftersom en sådan affär var väntad i mäklarkretsar.s. 15
132.A dömdes i tingsrätten dels för att själv i besittning avs. 15
133.insiderinformation ha köpt aktier i Pinkerton och Securitas, dels för atts. 15
134.ha fört tipset vidare och föranlett annan till hande. A dömdes därförs. 15
135.till grovt insiderbrott, till fängelse i tio månader. I straffet ingår dens. 15
136.otillbörliga kurspåverkan han utövat på aktiekursen i bolagets. 15
137.Sintercast, vilket redogörs för i kapitel xx. Att straffet blevs. 15
138.förhållandevis milt beror på att tingsrätten menade att särskilda skäls. 15
139.fanns att mildra straffet. De särskilda skälen var att handlingens. 15
140.präglats av ungdomligt oförstånd, den skada A lidit genom att hans. 15
141.blivit avskedad från Matteus Fondkommission i samverkan med dets. 15
142.obehag som den massmediala uppmärksamheten orsakat. Domstolens. 15
143.ansåg att det på grund av dessa faktorer fanns skäl att minskas. 16
144.straffvärdet. Ytterligare ett argument för att minska straffet ansers. 16
145.tingsrätten vara att i A:s fall arbetsgivaren har ett ansvar, då mans. 16
146.underlåtit att informera honom om de regler och rutiner som gäller förs. 16
147.branschen och som förekommit på mäklarfirman.s. 16
148.I hovrätten konstateras emellertid att A anses som tipsmottagare enligts. 16
149.4 § tredje stycket insiderlagen, och i enlighet därmed har det ståtts. 16
150.honom fritt att föra tipset vidare och föranleda annan till handel utans. 16
151.att själv kunna dömas för insiderbrott. Vidare skall ansvar inte åläggass. 16
152.A för de köp han fullgjort i enlighet med order från kunder i enlighets. 16
153.med undandtaget från handelsförbudet i 7 § insiderlagen. A skulles. 16
154.därmed endast dömas till ansvar för de köp han själv gjort som intes. 16
155.grundades på specifika köporder. Eftersom brottet var att anse soms. 16
156.grovt dömdes A även i hovrätten till fängelse, med straffet mildradess. 16
157.av hovrätten till åtta månader.s. 16
158.Av förarbetena till insiderlagen framgår enligt tingsrätten att Cs. 16
159.omfattas av den personkrets som är förbjuden att handla med aktiers. 16
160.före ett offentliggörande av information. Tingsrätten fann att dens. 16
161.information C erhållit angående tryckning av prospektet vars. 16
162.sekretessbelagd information, varvid han haft insikt i att materialet intes. 16
163.var offentligt. Även kravet på insikt i att informationen skulle varas. 16
164.väsentligt kurspåverkande ansågs vara uppfyllt på den grund att Cs. 16
165.hade klart för sig vilka risker han tog, och att han var tvungen atts. 16
166.kontrollera olika uppgifter i materialet ett flertal gånger. Han hades. 16
167.vidare varit införstådd med att brodern E haft ett flertal kontakter meds. 16
168.mäklaren A. C blev sålunda dömd för medhjälp till grovt insiderbrotts. 16
169.till fängelse i sex månader, det lägsta straffet i skalan. Att han intes. 16
170.dömdes för grovt insiderbrott grundades på att han inte föranletts. 16
171.mäklaren A att köpa aktierna i Pinkerton, vilket var ett krav enligts. 16
172.förbudsregeln. Tingsrätten motiverar det förhållandevis milda straffets. 16
173.med målets massmediala uppmärksamhet, och att C präglats avs. 16
174.ungdomligt oförstånd vid handlingens genomförande. C:s brotts. 16
175.bedömdes på samma sätt i hovrätten, men med hänsyn till att han intes. 16
176.svarat för initiativet till och planeringen av brotten, och heller inte hafts. 16
177.någon egen vinning av aktieaffärerna mildrades straffet till fängelse is. 16
178.fyra månader.s. 16
179.E ansågs däremot inte tillhöra den traditionella insiderkretsen,s. 16
180.eftersom han varken har haft anställning, uppdrag eller annans. 16
181.befattning som normalt innebär att han fått kännedom oms. 16
182.kurspåverkande omständigheter. E kunde emellertid omfattas av dens. 16
183.andra huvudregeln, enligt vilken personer som inte omfattas av dens. 16
184.första regeln inte för egen eller annans räkning får köpa eller säljas. 16
185.värdepapper på värdepappersmarknaden under förutsättning att de vets. 16
186.att informationen kommit ut obehörigen. Avgörande blev således oms. 16
187.E visste om att informationen kommit ut obehörigen. Såväl tingsrättens. 16
188.som hovrätten gör bedömningen att så är fallet, eftersom E kontaktats. 16
189.sin mäklare A och vidarebefordrat den information rörande Securitass. 16
190.köp av Pinkerton han fått av sin bror C. E:s intresse för aktier gjordes. 16
191.också att han på ett enkelt sätt kunde bedöma vikten i den informations. 16
192.som han hade fått av brodern. E dömdes i tingsrätten för insiderbrotts. 16
193.enligt den andra huvudregeln, och för medhjälp till grovt insiderbrotts. 16
194.till sex månaders fängelse. Anledningen till att han, till skillnad fråns. 17
195.sin bror, dömdes för insiderbrott var att han även hade köpt aktier förs. 17
196.egen räkning. Tingsrätten motiverar det relativt sett låga straffet meds. 17
197.att även E redan drabbats hårt av den massmediala uppmärksamhets. 17
198.som följde med målet, och att han handlat i ungdomligt oförstånd.s. 17
199.I hovrätten var åklagarens förstahandsyrkande att E skulle dömas förs. 17
200.insiderbrott. I andra hand yrkade åklagaren ansvar för medhjälp tills. 17
201.A:s brott. Andrahandsyrkandet prövades inte eftersom rätten bifölls. 17
202.förstahandsyrkandet. Hovrätten betonar att eftersom det förs. 17
203.insiderbrott som inte är grovt inte bör krävas särskilda skäl för atts. 17
204.annan påföljd än fängelse skall kunna väljas, och det saknas anlednings. 17
205.att befara att E skall återfalla i brott, straffet kunde bestämmas tills. 17
206.villkorlig dom och etthundra dagsböter.s. 17
207.Av A:s arbetskamrater omfattades G, analytiker på Matteuss. 17
208.Fondkommission, av förbudet enligt den andra huvudregeln, eftersoms. 17
209.A talat om för honom vilken sorts information det varit fråga om, ochs. 17
210.hur han fått tag i den. H, I, J och K ansågs däremot inte omfattas avs. 17
211.handelsförbudet, på grund av att det inte visats att någon av dems. 17
212.samtalat med A. De ansågs, på grundval av egen kunskap om hurs. 17
213.marknaden vid denna tidpunkt såg ut, och påverkade av att A köpt pås. 17
214.sig stora mängder Pinkerton-aktier, kunnat sluta sig till att Securitass. 17
215.skulle komma att förvärva Pinkerton, och på denna grund för egen ochs. 17
216.andras räkning köpt Pinkerton-aktier.s. 17
217.A:s kund L hade lämnat A en köporder på ett antal Securitas aktiers. 17
218.efter att ha fått information från A om att Securitas skulle köpa etts. 17
219.amerikanskt bolag, att detta var någonting som han skulle hålla tysts. 17
220.om, att A hade prospektet hemma hos sig och att affären skulles. 17
221.komma att vara kursdrivande. Detta var enligt tingsrätten tillräckligts. 17
222.för att L skulle dömas för vårdslöst insiderförfarande.s. 17
223.Tryckeriets ägare B och dennes hustru M köpte med förtjänst ett antals. 17
224.aktier i Securitas före offentliggörandet av informationen angåendes. 17
225.förvärvet av Pinkerton. Bägge konstaterades omfattas av den förstas. 17
226.huvudregeln, det vill säga att genom anställning, uppdrag eller annans. 17
227.befattning normalt få reda på sådana omständigheter som ärs. 17
228.kurspåverkande, varvid de objektiva rekvisiten ansågs vara uppfylldas. 17
229.beträffande B och M.s. 17
230.Av A:s kollegor på Matteus Fondkommission dömdes endasts. 17
231.analytikern G till påföljd. G dömdes till fyra månaders fängelse förs. 17
232.grovt insiderbrott för att ha handlat med aktier i Pinkerton, och tills. 17
233.insiderbrott för att ha handlat med aktier i Securitas. Enligt tingsrättens. 17
234.påkallar det sammantagna straffvärdet ett fängelsestraff om åttas. 17
235.månader, men med hänsyn tagen till den skada G lidit genom att hans. 17
236.blivit anskedad från Matteus Fondkommission och de svårigheter hans. 17
237.haft att hitta ett nytt jobb i samverkan med det obehag som dens. 17
238.massmediala uppmärksamheten orsakat anser domstolen att det finnss. 17
239.skäl att föreskriva ett lindrigare straff för detta brott än vad lagens. 17
240.föreskriver. Tingsrätten har således valt en påföljd under brottetss. 18
241.abstrakta straffvärde, varvid man hänvisar till att det funnits särskildas. 18
242.skäl för att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet förs. 18
243.brottet.s. 18
244.A:s kund L bedömdes ha haft insikt i att den information som hans. 18
245.mottagit av A ännu inte varit offentlig, och dessutom att den varits. 18
246.kurspåverkande när han placerade en köporder på Securitas.s. 18
247.Tingsrätten tog emellertid hänsyn till att L under telefonsamtalet meds. 18
248.A varit okoncentrerad, och att han handlat med grov oaktsamhet.s. 18
249.Tingsrätten jämför detta med en VD som på grund av sjukdom intes. 18
250.vistats på arbetet under en längre tid, och som när han erhållers. 18
251.information om att bolaget går dåligt omedelbart säljer sina aktier. Ls. 18
252.dömdes för vårdslöst insiderförfarande till bötesstraff om 100s. 18
253.dagsböter å 220 kronor.s. 18
254.Tryckeriets ägare B bedömdes ha varit införstådd med att Securitass. 18
255.skulle komma att lägga ett bud på Pinkerton, och därmed medvetens. 18
256.om att den information han fick till sitt tryckeri från Securitas intes. 18
257.varit offentlig, och att denna varit väsentligt kurspåverkande. Is. 18
258.besittning av denna kunskap lånade han tillsammans med sin fru, föres. 18
259.förvärvet, en summa pengar från en bank för att finansiera köpet. Ls. 18
260.dömdes till villkorlig dom förenat med ett bötesstraff om 100s. 18
261.dagsböter å 90 kronor. Tingsrätten ger ingen motivering till varförs. 18
262.man anser villkorlig dom vara tillräcklig påföljd L:s fall. Hans fru Ms. 18
263.dömdes för vårdslöst insiderförfarande till 90 dagsböter å 100 kronor.s. 18
264.M borde enligt tingsrätten förvissat sig om att den information soms. 18
265.hon fick från sin man, eller i övrigt på sin mans arbetsplats, ej varit avs. 18
266.insiderkaraktär.s. 18
267.När det gäller förverkanden av den vinning som uppstått för flera avs. 18
268.de inblandade i målet gör tingsrätten följande bedömning. Vinningens. 18
269.skall vara förverkad för E, L, F, G, G:s mor och ytterligare två avs. 18
270.Matteus Fondkommissions kunder. Grund för att jämkas. 18
271.vinningsförverkandena befanns ej vara för handen i något av fallen.s. 18
272.Courtage som tillkommit Matteus Fondkommission, och den skatts. 18
273.som flertalet av personerna ovan erlagt för den vinning soms. 18
274.uppkommit, fick avräknas från det ursprungliga vinningsbeloppet, dvss. 18
275.endast vad som netto blivit kvar för samtliga personer var förverkat.s. 18
276.Den vinning som uppkommit i samband med handel i Securitas skulles. 18
277.anses var förverkad för G:s mor, makarna B och M och för fyras. 18
278.kunder i Matteus. Inte heller här fann tingsrätten någon grund för atts. 18
279.jämka vinningsförverkandena, men medgav avdrag för erlagds. 18
280.courtage och skatt.s. 18
281.Hovrätten ändrade förverkande endast beträffande vinsten för dens. 18
282.kund till A där hovrätten bedömde att A endast utfört order att köpas. 18
283.Securitasaktier. Eftersom ansvar för A ogillades beträffande de tipss. 18
284.och råd han vidareförmedlat, samt i de fall han fått order att förvärvas. 18
285.aktier från en kund kunde de vinster som föranletts härav ej förverkas. 4.2.2.2 Sammanfattande slutsatser Konstateras kan att insiderlagens indelning i personkretsar skapar problem för domstolarna, och tvingar domstolarna till en gränsdragning som kunnat leda till olikheter i bedömningen domstolar emellan. I Pinkertonmålet har domstolen tolkat tryckeriet som en typisk plats där insiderinformation kan mottagas, trots att det i målet framkommit att detta var första gången tryckeriet hanterade någon form av insiderinformation eller sekretessbelagd information. Detta var en förutsättning för att C skulle kunna fällas för brott enligt insiderlagen. Mäklarna på Matteus Fondkommission däremot räknades till personkrets tre, och var därmed enligt insiderlagen tillåtna att vidarebefordra insidertips. De två mäklare som satt vid samma mäklarbord som A, och förrättade större köp i Pinkerton än A gjort, förklarade sina köp i Pinkerton aktier med att de utfört egna analyser och att de ”märkt att något varit på gång”, dvs de har noterat att omfattande handel med Pinkertonaktier skett ifrån deras mäklarbord. De räknades således in i personkrets tre trots att de i tjänsten uppfattat att Pinkertonaktien var föremål för uppmärksammad handel. Även G fick insiderinformationen på sitt arbete i sin egenskap av analytiker, men ansågs trots detta av domstolen tillhöra personkrets tre. Pinkertonfallet är det mest omfattande insiderfall som prövats i Europa, och det första fall i vilket fängelsestraff dömts ut som påföljd för insiderbrott. Fällande dom möjliggjordes genom den starka bevisning åklagaren hade tillgång till. Kurspåverkan av främst Pinkertonaktien, men även viss utsträckning Securitasaktien, kunde visas genom den tryckta informationsbroschyren. Att informationen inte var offentliggjord kunde visas genom att avtalet om uppköp av Pinkerton inte undertecknades förrän den 20 februari. Den viktigaste bevisningen utgjordes dock av de bandinspelningar av telefonsamtalen åklagaren hade tillgång till. Åklagaren hade således tillgång till bästa möjliga bevismaterial. Trots detta blev endast 5xx personer av de 28 åtalade fällda för brott mot insiderlagen. Även i insiderstrafflagen återfinns de tre olika personkretsarna, men skillnaden mellan insiderlagen och insiderstrafflagen är att ingen av de tre personkretsarna är tillåtna att vidarebefordra insiderinformation eller uppmana någon annan genom råd eller liknande att förvärva eller avyttra finansiella instrument. Vidare är straffsatserna för alla tre personkretsar densamma. Detta får till följd att en personkretsbestämning inte är lika viktig att göra längre. Alla personkretsar finns fortfarande kvar, men det är förbjudet att vidareförmedla denna oavsett hur man fått informationen. 4.2.3 Undantag från handelsförbudet På grund av att handelsförbudet är så omfattande har vissa situationer uttryckligen undantagits från förbudet. Undantagen räknas upp i 8 § insiderstrafflagen. Förbudsbestämmelsen i 2 § insiderstrafflagen gäller även vid rådgivning. Detta innebär att den som har tillgång till insiderinformation inte heller med råd eller på annat därmed jämförligt sätt får föranleda någon annan till köp eller försäljning av fondpapper, vilket föranledde vissa problem i den praktiska tillämpningen. Från straffbarhet undantas därför de fall där rådgivningen skulle ha fått samma innehåll även om rådgivaren inte haft tillgång till insiderinformationen. Undantaget gäller även vid fullgörande av uppdrag som marknadsgarant. Punkt 1 omfattar sålunda situationer när en befattningshavares arbetsuppgifter omfattar skyldighet att förvärva eller avyttra finansiella instrument. En order kan ha lämnats av arbetsgivaren eller av en uppdragsgivare. För att undantaget skall bli tillämpligt är det emellertid inte tillräckligt att en kund lämnar ett allmänt uppdrag att förvärva eller avyttra finansiella instrument, utan det skall vara fråga om ett specifikt uppdrag att förvärva eller avyttra finansiella instrument. Vidare undantas den som fullgör ett uppdrag som marknadsgarant så länge insiderinformationen inte används specifikt i det enskilda fallet. Undantaget i punkt 2 innebär att t ex en aktie kan förvärvas när insiderinformationen förväntas sänka kursen och avyttras när kursen förväntas gå upp. Optioner och terminer undantas emellertid inte. Punkt 3 omfattar situationer när t ex en överförmyndare som ger tillstånd till överlåtelse av aktier, en god man enligt samäganderättslagen som medverkar vid en auktion av samfällt ägda aktier och en konkursförvaltare som säljer finansiella instrument som tillhör ett konkursbo. Undantaget i punkt 4 är till för att möjliggöra för ett övertagande företag att köpa aktier i ett målbolag innan ett förvärvserbjudande blir offentligt, dvs under förberedelsearbetet med medbestämmande och utformandet av ett erbjudande. Undantagen i punkterna 5-7 avser fall som förutsätter ett avtalsförhållande, och där en person kan komma att drabbas av en ekonomisk förlust om han är förbjuden att fullgöra avtalet vid slutdagen. Situationerna avser emellertid endast den tid när avtalets löptid gått till ända. Handel som sker dessförinnan omfattas däremot inte av undantagen. Förvärvet av ifrågavarande optioner och terminer måste ha skett utan insiderinformation. Genom undantaget i punkt 8 kan företag och andra genomföra transaktioner och vidta andra åtgärder som är normala för verksamheten utan att drabbas av handelsförbudet, t ex valutasäkring av framtida betalningar. Undantaget gäller dock endast vid sådana transaktioner som skulle ha företagits även utan kännedom om informationen. För att handelsförbudet skall inträda krävs följaktligen att insiderinformationen varit en nödvändig förutsättning för att affären skulle genomföras. I paragrafen anges endast aktie, men även i andra stycket uppräknade aktierelaterade finansiella instrument och därmed liknande instrumet skall jämställas med aktie. Motiveringen till detta är att begreppet finansiella instrument var så vidsträckt att fullt legitima affärer också skulle påverkas, såsom tex valutasäkringar av framtida betalningar. Definitionen av finansiella instrument inkluderar även framtida instrument som kommer att godkännas. Framtida instrument som är jämförbara med de aktierelaterade instrument som uppräknas i § 8 st 2 undantagas emellertid inte från handelsförbudet.s. 18
Rekvisiten
1.4.3.1 Rekvisit för ansvar vid brott För att ett brott skall anses vara fullbordat måste samtliga förutsättningar, eller rekvisit, som anges i straffstadgandets brottsbeskrivning vara uppfyllda. Ansvarsförutsättningarna kan vid brott såväl som vid civilrättslig reglering vara objektiva respektive subjektiva. De objektiva rekvisiten är bl a de krav på handling, och i vissa fall underlåtenhet att handla, som skall vara uppfyllda för att ett brott skall anses vara begånget. De objektiva rekvisiten i insiderstrafflagen är att informationen skall vara av • icke offentliggjord natur, • vara ägnad att påverka kursen väsentligt, • handeln skall ha skett med finansiella instrument, • på värdepappersmarknaden. De subjektiva förutsättningarna är uppsåt eller oaktsamhet, vilket ibland beskrivs som ett allmänt krav på skuld. Strikt ansvar förekommer i vissa fall, exempelvis vid miljöbrott, och implementering av marknadsmissbruksdirektivet kommer troligen att medföra strikt ansvar genom att administrativa sanktioner införs vid vissa fall av brott mot insiderstrafflagen. Grundregeln är dock att endast den som uppsåtligen eller av oaktsamhet handlat så som anges i brottsbekrivningen i en lagregel har begått ett brott. Enligt huvudregeln skall samtliga objektiva förutsättningar vara subjektivt täckta. Vidare skall den som genomfört handeln ingå i någon av de i lagen uppställda personkategorierna. En genomgång av de objektiva rekvisiten görs i avsnitt xx. 4.3.1.1 Det subjektiva rekvisitet 4.3.1.1.1 Uppsåt I svensk lagstiftning är huvudregeln att brott kräver uppsåtligt handlande såvida annat inte anges särskilt. I 1 kap 2 § BrB anges sålunda att en gärning, om inte annat anges, skall anses som brott endast om den begås uppsåtligen. Däremot ges inte någon närmare definition av själva uppsåtsbegreppet. Av de enskilda straffbuden framgår huruvida ett strängare krav på uppsåt krävs, vanligen direkt uppsåt, dolus directus. Direkt uppsåt innebär syfte eller avsikt, och är således förknippat med en bestämd viljeinriktning hos gärningsmannen. Svindleristadgandet i 9 kap 9 § st 1 BrB anger exempelvis att ”…den som bland allmänheten sprider vilseledandeuppgiter för att påverka priset…” skall dömas för svindleri. Uppställs i ett straffstadgande inget särskilt subjektivt krav utgår man sålunda från att brottet kräver uppsåt. När man undersöker uppsåtskravet i förhållande till den brottsliga effekten, skiljer man traditionellt mellan tre uppsåtsbegrepp; direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt. Gärningsmannen har direkt uppsåt i förhållande till effekten, om denna för honom är syftet med eller målet för handlingen. Det är oväsentligt för bedömningen huruvida effekten är det slutliga målet, eller om den är ett genomgångsled för något annat längre bort liggande mål. Kravet på direkt uppsåt innefattar ett krav på en viss viljeinriktning hos gärningsmannen. Härutöver behöver han inte ha någon särskild insikt eller vetskap om det han eftersträvar. Vid eventuellt uppsåt inser gärningsmannen att konsekvensen av ett handlande är en möjlig följd av hans handlande, men han åsyftar inte primärt denna konsekvens av sin handling. Vid ansvarsbedömningen gör man ett s k hypotetiskt prov, där man undersöker huruvida man mot bakgrund av gärningsmannens personlighet kan utgå ifrån att han skulle handlat som han gjorde även om han insett konsekvenserna av sitt handlande. Indirekt uppsåt föreligger när gärningsmannen inser att effekten är en nödvändig följd av handlingen, men inte åsyftar den. 4.3.1.1.2 Oaktsamhet Enligt 6 § insiderstrafflagen kan en person dömas för vårdslöst insiderförfarande i det fall han av grov oaktsamhet handlar i strid med förbuden i 2-3 §§. Även enligt marknadsmissbruksdirektivet är oaktsamhet tillräckligt för att lagen skall bli tillämplig, dvs en person kan dömas till ansvar om han borde ha insett att han handlade i strid med regelverket. Stadgar regeln att oaktsam handling är tillräcklig för att straff skall utdömas görs en culpa- eller oaktsamhetsbedömning av handlingen. Med culpabedömningen åsyftas bedömningen av den grad av oaktsamhet som skall medföra skadeståndsansvar. Culpa, eller vållandebegreppet, används som en gemensam beteckning på vårdslöshet och oaktsamhet. Utanför denna beteckning faller således skador orsakade av casus, våda, liksom strikt ansvar. Det finns inte någon allmängiltig definition av vad som menas med oaktsamhet. Oaktsamhet är en avvikelse från erforderlig aktsamhet. I detta ligger dels ett krav på att gärningen skall avvika från ett aktsamt beteende, dels att det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig aktsamhet. Vid bedömning av gärningsmannes oaktsamhet anges i marknadsmissbruksdirektivet atts. 20
2.”Utnyttjandet av insiderinformation kan bestå i förvärv eller avyttrings. 22
3.av finansiella instrument samtidigt som parten i fråga känner till ellers. 22
4.borde ha känt till att den information som innehas ärs. 22
5.insiderinformation. I detta avseende bör den behöriga myndigheten tas. 22
6.hänsyn till vad en normal och förnuftig person skulle veta eller bordes. 22
7.ha vetat under dessa omständigheter.” Domstolarnas culpabedömning kan indelas i två led. Enligt det första ledet har domstolen att fastställa vilka anspråk på aktsamhet som kan uppställas för ifrågavarande område. En rad omständigheter har här betydelse. I första hand sker culpabedömningen med utgångspunkt i lagstadganden och andra föreskrifter, och med stöd av rättspraxis. Därefter tas hänsyn till sedvana, dvs den aktsamhet som normalt sett kan förväntas. Kan ledning inte hämtas i någon av dessa källor har domstolen i sista hand möjlighet att göra en fri bedömning med stöd av 35 kap RB. Domstolen skall härvid nyttja den s k riskavvägningsmetoden, eller den fria culpabedömningen, vilken används i de fall regelverket inte är tillräckligt definierat för att kunna tillämpa en normrelaterad culpabedömning. Culpabedömningen görs då genom en avvägning av risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheten att förekomma skadan och den handlandes möjlighet att inse risken för skada eller förutse skadan. Enligt det andra ledet i bedömningen har domstolen att motivera att det kunnat begäras just av den individuelle gärningsmannen att han i den aktuella situationen iakttog erforderlig aktsamhet, dvs en subjektiv bedömning av oaktsamheten. 4.3.1.1.2.1 Objektivisering av culpabedömningen Vårdslöshet i juridisk mening har tidigare bedömts föreligga om skadegöraren inte uppträtt på ett sådant sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori eller yrkesutövning som skadegöraren kan antas ha handlat, om han varit i skadegörarens situation. Vid avgörande av frågan om vilka krav som rimligen kunnat ställas på skadegöraren har sålunda gjorts en jämförelse med hur en ”god” representant för skadegörarens yrkesgrupp skulle ha uppträtt. Culpabedömningen blir emellertid allt mer objektiviserad, och hänvisningar till sedvana eller rådande värderingar i samhället är numera i stort sett övergivna. Culpabedömningen grundas ofta i stället på en undersökning av huruvida överträdelse av en rättslig norm är för handen. Det centrala temat vid oaktsamhetsvärderingen blir vid en objektiviserad bedömning huruvida ansvarssubjektet handlat i strid med regelverket. 4.3.1.1.2.2 Det subjektiva inslaget i culpabedömningen Ett problem med den normrelaterade culpabedömningen är att den kan vara alltför teknisk. Tar man endast hänsyn till huruvida normöverträdelse föreligger kan de enskilda omständigheterna in casu ej beaktas. I avsikt att lösa detta problem kan vid culpabedömningen, utöver fastställande av överträdelse, göras en bedömning av huruvida överträdelsen varit ursäktlig. Gärningsmannen har exempelvis här att visa att han av olika skäl inte haft möjlighet att ha kännedom om att uppgiften var insiderinformation, eller att de kurspåverkande åtgärderna var oavsiktliga. Till denna subjektiva sida av culpabedömningen hänförs förhållanden som rör skadevållarens person. Härvid görs en bedömning av huruvida subjektiva omständigheter kan ge anledning att bedöma underlåtenheten att följa regelverket som ursäktlig. Utgångspunkten är att bristande sakkunskap rörande förhållanden som personen i fråga bort känna till, eller avsaknad av andra personliga kvalifikationer inte minskar det ansvar som åvilar gäningsmannen. En omständighet som kan lindra ansvarsbedömningen är däremot bristande kännedom om förhållanden rörande informationen, s k villfarelse. 4.3.2 Rekvisiten i insiderstrafflagen 4.3.2.1 De objektiva rekvisiten 4.3.2.1.1 Insiderinformation Insiderstrafflagen omfattar varje typ av information eller kunskap om en icke offentliggjord omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på värdepapperen när den blir allmänt känd. Lagen omfattar således all information, oavsett om informationen är företagsspecifik, marknadsspecifik eller allmän. All insiderinformation som anställda och uppdragstagare erhåller omfattas av handelsförbudet. Det saknar betydelse om arbetet utförs hos arbetsgivaren eller på annan plats. Trots rekvisitet att informationen skall vara av exakt natur inkluderas varken åsikter grundade på allmänt tillgänglig information, spekulationer eller rykten i begreppet. Utgångspunkten är att insiderspekulation baserad på rykten är tillåten, men gränsen går vid rykten som kommer från informationskanaler som vanligen har tillgång till insiderinformation. Detsamma torde gälla rykten som sprids på chatsidor och liknande på Internet, och som endast når en begränsad krets av personer. I CESR:s riktlinjer för implementering av marknadsmissbruksdirektivet anges att händelsen skall vara sann eller troligen komma att inträffa i framtiden, och tillräckligt exakt för att tillåta att slutledning kan dras ifråga om dess inverkan på priser. Vidare anges att bl a följande faktorer skall beaktas vid avgörande av huruvida information är av exakt natur:s. 22
8.- En händelse eller omständighet är sann när den grundas på klars. 24
9.och obejktiv bevisning till skillnad från rykten och spekulationer,s. 24
10.dvs om det kan bevisas att den inträffat eller existera.s. 24
11.- Händelsen kan komma attn inträffa iframtiden. Exempelviss. 24
12.innebär det fakutm att en förväntad fusion ej genomförs inte atts. 24
13.inforamtion om den föreståenden fusionen ej klassas soms. 24
14.varande av exakt natur. Denna gränsdragning kan emellertid medföra svårigheter, inte minst på grund av att rykten spelar stor roll för prissättningen på värdepapperen. Spekulation i kursdrivande information kan lätt skapa svallvågor av rykten som kan ge direkta återverkningar i omsättning och aktiekurs. För tipsmottagare är det ofta omöjligt att avgöra hur välgrundat ett tips är. Rykten spelar även stor roll i de situationer som benämns warehousing. Warehousing föreligger när i en uppköpssituation förvärvande part före tillkännagivande av sitt erbjudande i hemlighet underrättar andra självständiga aktörer, vilka betraktas som vänligt sinnande, med syftet att även dessa skall förvärva aktier i målbolaget. Ett uppköpserbjudande medför erfarenhetsmässigt en kursstegring, vilket grundas på förväntningen på att den nye ägaren kan driva bolaget på ett förtjänstfullt sätt. Vid warehousing får sålunda de informerade aktörerna en vinst, vilken de kan inkassera vid försäljning på marknaden eller till förvärvaren. Men i det fall de informerade aktieköparna skall anses handla i strid med förbudsregeln måste även samma betraktelsesätt användas för att bedöma uppköparens förvärv av aktier under det att han företar sina inledande förvärv av aktier, s k testing the water. Av denna orsak anges i insiderdirektivets preambel att den information som består i en aktörs beslut att handla inte i sig kan utgöra insiderinformation. Informationen måste vidare vara icke offentliggjord eller inte allmänt känd för att utgöra insiderinformation. En uppgift skall anses vara allmänt känd om den finns tillgänglig för alla som söker efter denna i massmedia, bland uttalanden från bolaget, offentliga föredrag eller liknande. I de flesta fall torde det vara uppenbart om en omständighet är allmänt känd eller inte. Spridning av information inom en begränsad krets, såsom en aktiesparklubb eller liknande anses inte vara allmänt känd. Även publicering av information som typisk sett endast når en liten del av allmänheten, som t.ex. om informationen har publicerats på en marknadsplats eller varit omnämnd i lokaltidning, anses vara allmänt känd då det inte finns något som hindrar spridningen av denna information. Information som endast lämnas till en slutet krets blir därmed inte att anses som offentliggjord information eller allmänt känd. Inte heller anses information om en omständighet som har upphört att ha betydelse för kursen för finansiella instrument såsom insiderinformation. 4.3.2.1.2 Handel på värdepappersmarknaden Insiderstrafflagen är endast tillämplig vid handel på värdepappersmarknaden, vilket i 1 § 2 p definieras som ”sådan handel som sker på en börs eller annan organiserad marknadsplats eller handel med eller genom någon som bedriver sådan verksamhet som avses i 1 kap 3 § första stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse”, dvs värdepappersinstitut. Med värdepappersmarknaden avses börs i Sverige eller utomlands, eller någon annan organiserad marknadsplats, t ex Nordic Growth Market, Aktietorget etc. Vidare avses handel med eller genom någon som yrkesmässigt bedriver sådan handel som utgör värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, dvs sådan handel som sker t ex på värdepappersinsitutens inofficiella listor och liknande. Exempel på dessa är Nya Markaden och Göteborgslistan. Lagen omfattar inte endast svenska förhållanden, utan även utländska finansiella instrument och utländska marknadsplatser och liknande avses. Handelsförbudet gäller således alla avsedda instrument och marknadsplatser i hela världen. En förutsättning är dock att 2 kap 2 § 2 st brottsbalken regler om dubbel straffbarhet är uppfylld. Det innebär att det för straffbarhet krävs att gärningen är kriminaliserad även i det land där brottet har begåtts. Att endast handel på värdepappersmarknaden omfattas innebär bl.a. att alla affärer som sker direkt mellan parter som är kända för varandra, och som föregås av mer eller mindre omfattande förhandlingar och upprättande av skriftliga avtal, faller utanför lagens tillämpningsområde. Däremot omfattas alla affärer där en part saknar anledning att ta reda på vem som är motpart. Detsamma gäller för alla affärer som avslutas på för marknaden i fråga sedvanligt sätt vad gäller bl.a. likvid och leverans. Detta innebär att affärer som sker med anlitande av ett värdepappersinstitut som regel får anses vara genomförda på värdepappersmarknaden även i de fall där värdepappersinstitutet handlar mot eget lager. Insiderstrafflagens bestämmelser är sålunda inte tillämpliga när två slutkunder har direkt kontakt med varandra. Här kan i stället brottsbalkens bedrägeribestämmelser bli tillämpliga. Att förbudet endast gäller handel på värdepappersmarknaden har kritiserats för att även den handel som sker utanför värdeppappersmarknaden påverkar förhållandena på denna, och skadar förtroendet för marknaden. Emellertid är det av praktiska skäl man valt att bestämmelsen ej skall omfatta privat handel. Den handel man vill undanta från förbud är den som sker avseende aktier i mindre bolag med ett fåtal ägare, exempelvis små familjeföretag där köpare och säljare själva gör upp affären. I och med implementeringen av marknadsmissbruksdirektivet kommer som beskrivs i avsnitt xx reglerna att utsträckas till att omfatta all handel oavsett om denna ägt rum på värdepappersmarknaden, en reglerad marknad eller en sk grå marknad. Att transaktioner ägt rum på värdepappersmarknaden är ofta lätt att visa, men även detta rekvisit kan ibland medföra problem, vilket framgår av ett av de första rättsfallen rörande insiderhandel, NJA 1994 s 73, tillika det enda som hittills prövats av Högsta domstolen. Målet rörde misstänkte insiderhandel i bolaget Transatlantics aktier, och frågan var om handeln skulle anses ha skett som en direkttransaktion mellan två kända parter, varmed lagen inte skulle vara tillämplig. 4.3.2.1.2.1 Transatlantic-fallets. 24
15.A var en större aktieägare och kontrollerade via olika bolag linjerederiets. 26
16.Transatlantic. Han var dessutom verkställande direktör för bolaget tills. 26
17.den 7 juni 1988, då han övergick till att inneha posten soms. 26
18.styrelseordförande i bolaget. Transatlantic hade ekonomiska probelm,s. 26
19.och A ville att företaget skulle gå ihop med ett landbaserats. 26
20.transportbolag. Under 1987 hade överläggningar om ett sammangåendes. 26
21.ägt rum mellan Transatlantic och Bilspedition, dock utan resultat. Is. 26
22.februari 1988 återupptogs emellertid överläggningarna, och man koms. 26
23.överens om att aktierna i Transatlantic skulle värderas. Undersökningens. 26
24.var avklarad i slutet av maj, varvid resultatet faxades över tills. 26
25.Bilspedition. Parterna kom vid ett möte den 16 juni att träffa ens. 26
26.preliminär överenskommelse om att A skulle sälja sina aktier tills. 27
27.Bilspedition och den 17 augusti framställde Bilspedition ett offentligts. 27
28.erbjudande.s. 27
29.Målet rörde en post om 80 000 aktier i Transatlantic, vilken var en dels. 27
30.av en post aktier A i början av 1980-talet sålt till verkställandes. 27
31.direktören för Consafe, B. B hade sedan sålt posten till Proventus, ochs. 27
32.A var försäkrad om att han skulle få erbjdudande att köpa posten oms. 27
33.den skulle komma att säljas. Emellertid vände sig, då erbjudandets. 27
34.offentliggjorts, Proventus till en oberoende mäklare för försäljning avs. 27
35.posten. Mäklaren hävdade att han inte fått information om att A skulles. 27
36.ha särskild rätt att färvärva posten, och hade därför haft kontakt meds. 27
37.flera potentiella köpare innan han kontaktade A, som förklarade sigs. 27
38.villig att förvärva posten. A gjorde klart för mäklaren att han vars. 27
39.medveten om att posten såldes av Proventus, eftersom detta framgick avs. 27
40.storleken på posten. A förklarade att han ville förvärva posten i avsikts. 27
41.att stärka sin position i Transatlantic, i det fall inte sammanslagningens. 27
42.med Bilspedition skulle komma att bli av. Förvärvet finansieradess. 27
43.genom att ett särskilt bolag bildades, Scylla, som upptog ett lån för atts. 27
44.förvärva aktieposten. Köpehandlingen undertecknades den 14 junis. 27
45.1988, dvs dagen efter det att överenskommelse träffats om atts. 27
46.Bilspedition skulle ta över Transatlantic. Övertagandet hade emellertids. 27
47.skett ett par dagar innan avtalet undertecknats. För att insiderlagens. 27
48.skulle vara tillämplig krävdes att den aktuella handeln ägt rum pås. 27
49.värdepappersmarknaden. Rätten hade att pröva om detta var fallet, ellers. 27
50.om handeln ägt rum via en professionell mäklare. Rätten fann med stöds. 27
51.av faxet från den 26 maj att att offentligt erbjudande var för handen dås. 27
52.handeln ägt rum. Vid bedömningen av huruvida handeln ägt rum pås. 27
53.värdepappersmarknaden fick rätten förlita sig på förhör med vittnen. Avs. 27
54.förhöret med mäklaren ansågs det vara klarlagt att hans uppdrag gått uts. 27
55.på att skaffa en köpare till aktierna, och att det därvid inte har angettss. 27
56.några särskilda förutsättningar för en affär. Av hans uppgifter framgicks. 27
57.vidare att A:s namn inte nämnts när han meddelade Proventus att hans. 27
58.hade lyckats placera aktierna. Även om det förekommit ens. 27
59.överenskommelse mellan A och Proventus som givit A rätt att köpas. 27
60.aktierna, konstaterade rätten därför att Proventus inte iakttagit dennas. 27
61.överenskommelse. Aktieaffären hade därmed förmedlats på ett sätt soms. 27
62.ansågs innebära att affären skett på värdepappersmarknaden.s. 27
63.Som nämnts ovan var en förutsättning för att ansvar skulle utdömass. 27
64.enligt då gällande insiderlagen att brottet skulle ha betydelse förs. 27
65.allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden. I hovrätten gjordes. 27
66.flertalet domare samma bedömning som tingsrätten gjort, men ville,s. 27
67.mot bakgrund av A:s särskilda rätt till posten, frikänna A på grund avs. 27
68.att man menade att skadan endast skulle ha drabbat Proventus.s. 27
69.Högsta domstolen resonerade på samma sätt som tingsrätten gjort, ochs. 27
70.fann A skyldig till brott mot insiderlagen. Överträdelsen var emellertids. 27
71.vid denna tidpunkt preskriberad. Trots detta ansågs vinsten i Scylla, 1,6s. 27
72.miljoner kronor, vara förverkad. 4.3.2.1.3 Instrument som omfattas av lagen I insiderlagen hänvisades till lagen om handel med finansiella instrument, vari en definition av finansiella instrument gavs. Denna avsaknad av definition ansågs i förarbetena kunna leda till vissa svårigheter vid utläsandet av det straffbara området, och för att underlätta tillämpningen av insiderstrafflagen togs en fullständig definition av begreppet finansiellt instrument in i insiderstrafflagen. I 1 § 3-4 pp definieras de värdepapper som omfattas av lagens regler som ”fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse är avsedd för handel på värdepappersmarknaden”, där fondpapper definieras som ”aktier och obligationer och sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).” Utvecklingen sedan insiderlagens tillkomst har inneburit att det har skapats ett stort antal nya finansiella instrument. Genom lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument har det efter insiderlagens tillkomst införts en legaldefinition av begreppet finansiellt instrument. Därmed förstås fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Med andra rättigheter eller förpliktelser avses t ex optioner, terminer, warranter och även swappar om de handlas genom någon som driver värdepappersrörelse. För att lagstiftningen skall bli mer effektiv och konsekvent utsträcktes insiderstrafflagens tillämplighet till att omfatta även nya typer av finansiella instrument. Även t ex terminer och optioner med råvaror, t ex elektricitet, och valuta som underliggande tillgång omfattas av definitionen. Genom definitionen möjliggörs en anpassning allt eftersom det introduceras nya instrument på marknaden. I definitionen inbegrips sålunda även sådana instrument som kan komma att skapas i framtiden, under förutsättning att de är avsedda för handel på värdepappersmarknaden. I förarbetena diskuteras huruvida handel med valuta skall omfattas av reglerna i insiderstrafflagen. Insiderutredningen föreslog att förbudet mot insiderhandel även skall omfatta handel med valuta, med argumentet att det var ologiskt att valutamarknaden skulle behandlas annorlunda än aktiemarknaden. Förslaget lämnades dock utan bifall. Regeringen ansåg att effekten av en sådan reglering skulle vara liten, eftersom liknande lagstiftning saknas i andra länder och ej heller tagits upp inom EU. Förbudet skulle därför lätt kunna kringgås genom att flytta handeln utomlands. Valutaderivat och andra liknande rättigheter och förpliktelser med valuta som underliggande tillgång utgör däremot finansiella instrument enligt huvudregeln. 4.3.2.1.4 Erfarenhetsmässigt väsentlig kurspåverkan För att ansvar skall kunna utkrävas krävs vidare att den kurspåverkande effekten inte är av försumbart slag, utan ett visst mått av väsentlighet krävs. Vad som utgör en väsentlig påverkan av priset är emellertid inte alltid lätt att definiera. Vid införandet av insiderlagen angavs i motiven att en kursändring på 10 procent i förhållande till den allmänna kursutvecklingen till följd av offentliggörandet av viss information skall anses vara väsentlig. I förarbetena till insiderstrafflagen anser regeringen att det finns utrymme för att bedöma huruvida kursrörelserna är väsentliga med tillämpning av olika parametrar, och med hänsyn till den normala volatiliteten för den aktie det är fråga om, och även i övrigt med beaktande av de speciella förhållanden som gäller för varje aktie, exempelvis nivån på kursen. Här föreslås att en prövning görs som utgår från den procentuella kursavvikelsen eller ifrån standardavvikelserna för den individuella aktien. Avgörande är dock om en omständighet erfarenhetsmässigt påverkar kursen vid ett offentliggörande. Ekobrottsmyndigheten ansåg att en ändring av begreppet från väsentlig påverkan till ”kan påverka kursen” skulle gynna tolkningen. Man menade att det för den individuella placeraren kan vara svårt att förutse om information som han sitter inne med har potential att väsentligt påverka kursen. Om rekvisitet enbart krävde att informationen skulle kunna vara kurspåverkande skulle bedömningen av vad som utgör insiderinformation underlättas. Enligt regeringen skulle denna nya definition dock utvidga det straffbara området alltför mycket, varvid förslaget förkastades och väsentlighetsrekvisitet behölls. Innebörden av begreppet ägnad är att det skall framstå som mycket sannolikt eller kunna förutsättas att omständigheten påverkar kursen. Att en verkligt inträffad kursföränding saknar betydelse anges klart och tydligt i förarbetena. I förarbetena till insiderlagen vidhålls den inställning som departementschefen uttryckte i förarbetena till värdepappersmarknadslagen:s. 27
73."En omständighet är ägnad att förändra kursen på aktierna i bolagets. 29
74.om det framstår som mycket sannolikt att ett tillkännagivandes. 29
75.av omständigheten kommer att driva kursen uppåt eller nedåt.s. 29
76.Annorlunda uttryckt skall aktierna i bolaget, med beaktande av dens. 29
77.icke offentliggjorda omständigheten, te sig under- eller övervärderades. 29
78.och det skall samtidigt kunna förutsättas att marknadens reaktion pås. 29
79.omständigheten medför kursstegring eller kursfall. Det avgörande ärs. 29
80.alltså om en omständighet erfarenhetsmässigt påverkar kursen då dens. 29
81.offentliggörs. Om en kursförändring faktiskt inträffat som en följd avs. 29
82.offentliggörandet av omständigheten saknar däremots. 29
83.betydelse. Handel som företagits med kännedom om en i bolagets. 29
84.inträffad omständighet som framkallat en oväntad kursändring kans. 29
85.alltså inte stå i strid mot förbudet i denna paragraf. Om en kursrörelses. 29
86.uteblivit fastän en sådan framstått som mycket naturlig då affärens. 29
87.företogs är situationen den omvända. Man kan dock utgå fråns. 29
88.att överträdelse av förbudet i allmänhet inte beivras i sådant fall." Väsentlighetsrekvisitet är det mest problematiska av de objektiva rekvisiten i insiderlagstiftningen, och har medfört problem för de rättstillämpande instanserna. I förarbetena har som ovan nämnts betonats att det finns tillräckligt utrymme för att bedöma kursrörelser understigande 10 procent som väsentliga, och ingenting som hindrar att bedömningen sker utifråns. 29
89.Prop. 1984/85:157 s.89. andra parametrar än den procentuella kursavvikelsen. Ett sätt att bedöma kursrörelser kan således vara att utgå ifrån den procentuella kursavvikelsen, och ett annat att utgå från kursförändringar i form av standardavvikelse individuellt för varje aktie. Vidare är det inte den verkliga kurspåverkande effekten som skall mätas. Domstolarna har emellertid visat osäkerhet om hur bedömningen av väsentlighetsrekvisitet skall ske. Omständigheter som är kurspåverkande förekommer i första hand i aktiemarknadsbolag. Uppgifter som vanligtvis kan anses vara kurspåverkande är uppgifter om resultat, orderläge, förvärv, avyttring, nedläggning och ändringar i bolagsledningen mm. Som nämnts ovan kan emellertid även allmän information vara kurspåverkande, såsom det allmänna ränteläget, nya skatteregler, kunskap om hur en dominerande aktieägare kommer att agera etc. I de flesta fall är det frågan om förtrolig information som inte är avsedd att spridas förrän detta skall ske på ett för ändamålet avsett sätt. En omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen kan exempelvis vara en åtgärd som syftar till och är ägnad leda till ett offentligt erbjudande om förvärv av aktier i ett aktiebolag. En sådan åtgärd skall i regel anses ha vidtagits när frågan om ett offentligt erbjudande väckts inom en juridisk persons styrelse eller hos någon annan som kan fatta beslut om ett erbjudande eller när en företrädare för bolaget inleder överläggningar som syftar till ett offentligt erbjudande. Möjligheten att i stället för ”ägnad att i väsentlig grad påverka kursen” informationen skall vara ”ägnad att i icke oväsentlig grad påverka kursen” undersöktes i förarbetena till insiderlagen, varvid man påpekade att det är naturligt att ställa högre krav på händelsens karaktär för att den skall falla inom det straffbelagda området än för att informationsskyldighet enligt avtalet med börsen skall föreligga. Att i stället kräva att omständigheten i fråga är ägnad att väsentligt påverka kursen bedömdes ställa högre krav på händelsens karaktär inom det straffbara området, vilket ansågs krävas ur rättssäkerhetssynpunkt. Många av de insiderärenden som anmälts till Ekobrottsmyndigheten har lett till beslut att inte inleda förundersökning på grund av att kursförändringen inte ansetts uppfylla kraven på väsentlighet. Bl a i Ekobrottsmyndighetens beslut rörande insiderbrott vid handel i bolaget Haldex aktier från år 2001 betonar myndigheten att information eller kunskap som i och för sig är ägnad att påverka kursen men inte i väsentlig grad inte omfattas av handelsförbudet. Vidare påpekas att i förarbetena till då gällande insiderlagen angivits att ”utslagsgivande är ifall omständigheten erfarenhetsmässigt kan antas ha en väsentligt kursdrivande effekt om den varit allmänt känd. Om en kursändring faktiskt inträffat som en följd av offentliggörandet saknar däremot betydelse.” Ekobrottsmyndigheten uttalar att bedömningen av om en kurspåverkan är väsentlig eller inte är mycket svår att göra. I det aktuella fallet var kursändringen 7,6 procent, vilket med hänsyn till vad som sagts i förarbetena inte ansågs vara av väsentlig art. Av rättsfallen framgår att domstolarna är osäkra på huruvida en faktisk kurspåverkan måste ha inträffat eller inte för att förbudregeln skall bli tillämplig. Tolkningen av rekvisitet väsentlig kursförändring har exempelvis skett på olika sätt i domstolsbehandlingen av Atle- respektive respektive Metall-fallet. I Metall-fallet hade kursen påverkats av den icke offentliggjorda informationen, men andra påverkansfaktorer hade en kurssänkande effekt. Den faktiska kursförändringen var således inte av väsentlig art, även om informationen i sig erfarenhetsmässigt var av väsentligt kurspåverkande slag. Domstolen gjorde emellertid sin bedömning endast med hänsyn till den verkliga förändringen i kursen, och gärningsmännen friades från ansvar. En redogörelse för fallen följer härnedan. 4.3.2.1.4.1 Atle-fallet I Atlefallet stod A, styrelseordföranden i det statligt ägda riskkapitalbolaget Atle anklagad för brott mot insiderlagen.s. 29
90.A anklagades för att ha varit med om att besluta om att Atle självts. 31
91.skulle öka sitt innehav i Atles tre riskkapitalbolag, KapN AB,s. 31
92.Partnerinvesteringar i Göteborg AB och AB Produra Venture Capital,s. 31
93.i vetskap om att Proventus skulle lägga ett bud på 51 procent avs. 31
94.aktierna i bolagen. A uppgav att detta var en överraskning för honom,s. 31
95.då han varit i tron att Proventus Invest haft för avsikt att endast köpas. 31
96.mindre aktieposter.s. 31
97.Vid ett sammanträffande den 14 januari 1993 mellan Atless. 31
98.styrelseordförande A och verkställande direktör B, och ochs. 31
99.verkställande direktören för Proventus C och Proventus dotterbolags. 31
100.Proventus Invest verkställande direktör D, hade parterna enats om atts. 31
101.Proventus Invest skulle köpa aktier de tre riskkapitalbolagen. Den 19s. 31
102.januari förekom en telefonkontakt mellan A och C, vilken kom atts. 31
103.ligga till grund för domstolens bedömning av huruvida A haft vetskaps. 31
104.om Proventus Invests planerade uppköp av de tre riskkapitalbolagen.s. 31
105.Domstolen hade att pröva om A i egenskap av styrelseordförande is. 31
106.Atle haft vetskap om Proventus Invests avsikt att köpa aktier i de tres. 31
107.riskkapitalbolagen, och som offentliggjordes först den 2 februari, närs. 31
108.han vid ett styrelsemöte den 27 januari var med om att besluta att Atles. 31
109.självt skulle öka sina egna innehav i de tre riskkapitalbolagen. I dets. 31
110.fall A erhållit information om Proventus Invests uppköpserbjudandes. 31
111.innan detta offentliggjordes, var han förhindrad enligt förbudsregeln is. 31
112.insiderlagen att för egen eller annans räkning köpa sådana aktier pås. 31
113.värdepappersmarknaden under tiden fram till dess erbjudandet blivits. 31
114.allmänt känt.s. 31
115.Den 20 januari höll dåvarande näringsministern ett informationsmötes. 31
116.på Hotell Sheraton i Stockholm. Han uttalade bland annat att Atle, is. 31
117.defensivt syfte, borde inneha 34 procent av aktierna i de tres. 31
118.riskkapitalbolagen, för att på så sätt hindra att bolagenss. 31
119.bolagsordningar ändrades på ett sätt som stred mot av Riksdagens. 31
120.beslutad verksamhetsinriktning. Atle ägde vid tillfället 11 procent avs. 31
121.aktierna i de tre riskkapitalbolagen. På Atles styrelsemöte den 27s. 31
122.januari beslutades att Atle skulle öka sina innehav i de tres. 31
123.riskkapitalbolagen. De första köpen skedde redan samma dag.s. 31
124.Den första frågan domstolen hade att ta ställning till var huruvida dens. 31
125.information A erhållit i egenskap av styrelseordförande i Atle rörandes. 31
126.Proventus Invests planerade uppköp av de tre riskkapitalbolagen vars. 31
127.att beteckna som insiderinformation. I insiderlagen omfattades allas. 31
128.typer av information som kunde antas ha en väsentligt påverkan pås. 32
129.kursen, dvs såväl företagsspecifik och marknadsspecifik informations. 32
130.som allmän information. I domen uttalas att rekvisitet att kursen skulles. 32
131.påverkas väsentligt enligt förarbetena innebar att i vart fall ens. 32
132.tioprocentig kursförändring kunde konstateras. Avgörande förs. 32
133.huruvida information var att bedöma som insiderinformation tolkadess. 32
134.sålunda genom att studera aktiekursens förändring. Rättens. 32
135.konstaterade att det var ostridigt att kursen stigit från 23-24 kronors. 32
136.från det att Atle börjat köpa aktier i de tre riskkapitalbolagen, det vills. 32
137.säga den 27 januari, till 30 kronor den 2 februari då Proventus Invests. 32
138.offentliggjorde sina uppköpsplaner. Rätten konstaterade sålunda atts. 32
139.informationen utgjort s k insiderinformation.s. 32
140.Ytterligare ett objektivt rekvisit som skulle vara uppfyllt för att lagens. 32
141.skulle vara tillämplig var att den aktuella handeln skett pås. 32
142.värdepappersmarknaden. Eftersom de aktuella aktierna handlats pås. 32
143.Stockholmsbörsen konstaterades att lagens regler var tillämpliga.s. 32
144.Eftersom A var styrelseordförande i Atle tillhörde han kretsen primäras. 32
145.insiders, dvs personer som har anställning, uppdrag eller annans. 32
146.befattning som normalt innebär att de får kännedom oms. 32
147.kurspåverkande omständigheter. Primära insiders förbjöds is. 32
148.insiderlagen att för egen eller annans räkning köpa eller säljas. 32
149.fondpapper på värdepappersmarknaden. Även att med råd ellers. 32
150.därmed annat jämförligt sätt föranleda någon annan till sådant köps. 32
151.eller sådan försäljning omfattades av förbudet. Eftersom A för annanss. 32
152.räkning, det vill säga Atle, köpt aktier i de tre bolagen befanns dets. 32
153.objektiva handlingsrekvisitet vara uppfyllt.s. 32
154.Det subjektiva rekvisitet rörde i det aktuella fallet huruvida A vids. 32
155.telefonsamtalet den 19 januari med C fått klart för sig att erbjudandets. 32
156.gällde en majoritetspost och inte mindre förvärv, vilka inte skulles. 32
157.kommit att påverka aktiekursen. Tingsrätten menade att A:ss. 32
158.beteende dagarna efter telefonsamtalet inte visat att han fått kännedoms. 32
159.om Proventus Invests uppköpsplaner, och att det inte var styrkt att As. 32
160.haft vetskap om Proventus planerade uppköp av de tres. 32
161.riskkapitalbolagen, varför åtalet ogillades.s. 32
162.Domen överklagades till hovrätten, som konstaterade att de objektivas. 32
163.rekvisiten för brottet var uppfyllda. Vid sin analys avs. 32
164.gärningsmomentet uttalar hovrätten att gärningen är att betrakta soms. 32
165.ett rent handlingsdelikt, vilket innebär att det för ansvar inte fordras atts. 32
166.handlingen, objektivt sett, orsakat någon effekt eller att en viss effekts. 32
167.av handlandet varit åsyftad. Någon vinning behöver således intes. 32
168.föreligga, inte heller behöver en sådan vinning ha varit åsyftad.s. 32
169.Hovrätten gjorde bedömningen att den kontakt A och C haft meds. 32
170.varandra före Proventus Invests planerade uppköp av de tres. 32
171.riskkapitalbolagen var avgörande för huruvida A haft den vetskap oms. 32
172.planerna som erfordrades för att brottet skulle anses vara styrkt.s. 32
173.Man konstaterade, liksom tingsrätten gjort, att om A haft kännedoms. 32
174.om Proventus Invests handlande det vore märkligt om han skulles. 32
175.acceptera handlandet, eftersom Riksdagen fastställt att Atle självts. 32
176.skulle driva de tre riskkapitalbolagen. Hovrätten anmärker emellertids. 32
177.på A:s upprepade kontakter med Atles VD B, i avsikt att efterhöra hurs. 32
178.denne ställde sig till Proventus Invests planerade köp av aktier i de tres. 33
179.riskkapitalbolagen. Förfarandet bedömdes vara märkligt på så sätt atts. 33
180.en styrelseordförande normalt sett inte har någonting att invända mots. 33
181.att en investerare köper aktier i bolaget, om köpen inte gäller störres. 33
182.aktieposter. Detta skulle innebära att A avslöjat sig själv, nämligen atts. 33
183.det rörde sig om just stora aktieköp, och att han var medveten oms. 33
184.detta vid sin kontakt med B för att höra dennes ställningstagande. Dets. 33
185.ansågs också anmärkningsvärt att Proventus VD, C, skulle hålla As. 33
186.underrättad om Proventus handlande om förvärvet endast gällde köps. 33
187.av en liten aktiepost. Man konstaterade vidare att det inte borde varits. 33
188.främmande för A att Proventus affärsidé är att äga majoritetsposter is. 33
189.bolag.s. 33
190.Med beaktande av A:s beteende under den period som varit atts. 33
191.beteckna som förbjuden, det vill säga fram till offentliggörandet avs. 33
192.Proventus Invests planer på att förvärva de tre riskkapitalbolagen dens. 33
193.2 februari, fann hovrätten det styrkt att A begått insiderbrott. Brottets. 33
194.betecknades som grovt med tanke på att affärernas omfattning vars. 33
195.över riktmärket på en halv miljon kronor.s. 33
196.Insiderlagens sanktion vid grovt insiderbrott var fängelse i lägst sexs. 33
197.månader och högst fyra år. Hovrätten förde vid val av påföljd följandes. 33
198.resonemang: A var tidigare ostraffad, och anledning till att han skulles. 33
199.komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet antogs saknas.s. 33
200.Varken brottets art eller straffvärde ansågs vidare medföra atts. 33
201.påföljden borde bestämmas till annat än villkorlig dom förenat meds. 33
202.böter. Straffet bestämdes till villkorlig dom förenat med 100 dagsböters. 33
203.å 1000 kronor. Vidare skulle den vinning som uppstått för Atles. 33
204.förverkas. Beloppet beräknades på så sätt att skillnaden mellan kursens. 33
205.vid respektive inköp, och kursen 28 kronor, dvs Proventus Investss. 33
206.bud, ansågs motsvara Atles vinning. Rättsfallet visar att det är relativt enkelt för en domstol att konstatera huruvida de objektiva rekvisiten för insiderbrott är uppfyllda. Rekvisitet att informationen skall kunna förväntas väsentligt påverka kursen på de aktuella värdepapperen kan emellertid medföra svårigheter, dvs det kan vara problematiskt att bedöma i vilken utsträckning den aktuella informationen bidragit till kursförändringen. Bevismöjligheten ökar av att det är tillräckligt att informationen erfarenhetsmässigt kan förväntas påverka kursen, och att den inte faktiskt måsta ha påverkat denna. De subjektiva rekvisiten innebär större svårigheter, eftersom åklagaren vid insiderbrott skall styrka att den tilltalade varit medveten om att han varit i besittning av insiderinformation. Insiderbrottet är ett informationsbrott, och de bevis åklagaren har att förlita sig på är uppgifter från den tilltalade själv, och vittnesuppgifter. Den lagstadgade sanktionen utgör brottets abstrakta straffvärde. Med brottets konkreta straffvärde avses svårighetsgraden av en brottslig gärning jämfört med andra gärningar med samma rubricering. I den straffrättsliga doktrinen anförs att fängelse bör utdömas om brottet medför ett års fängelse eller mer. Detta innebär att om brottets konkreta straffvärde når denna nivå bör fängelse utdömas oavsett brottslighetens art, eller den tilltalades tidigare brottslighet. Är detta fallet krävs mycket starka skäl för att i stället för fängelse utdöma skyddstillsyn eller villkorlig dom. Mot denna bakgrund kan det synas något överraskande att straffet inte blev fängelse, i synnerhet som straffvärdet på brottet är högt, och brotten var att betrakta som grovt. Detta kan vara en indikation om att domstolen var osäker på A:s kännedom om det verkliga förhållandet, alternativt att domstolen menar att brottets straffvärde är för högt. I Metall-fallet var den verkliga kursförändringen över tio procent, men domstolen asnåg det ej vara visat i vilken utsträckning det var just den akutella insiderinformationen som påverkat kursen. 4.3.2.1.4.2 Föreningsbanken-fallets. 33
207.I mitten av 1990-talet förekom samtal om ett samgående mellan de bådas. 34
208.storbankerna Sparbanken Sverige och Föreningsbanken. I målet aktuellas. 34
209.händelser hänför sig till våren 1996, och rör den handel som förekommit is. 34
210.Föreningsbankens aktier mellan mitten av april till slutet av juni. Dennas. 34
211.handel stod framför allt Metallindustriarbetarförbundet för. Sammantaget tres. 34
212.personer åtalades för insiderbrott, samtliga anställda vid Metall. Den förstas. 34
213.av dessa tre var A, ekonomichef för Metall och tillika styrelseledamot is. 34
214.Sparbanken Sverige. Den andre åtalade personen var B, chef för ens. 34
215.ekonomienhet i Metall där bland annat Metalls värdepappersaffärers. 34
216.redovisades. Den tredje åtalade var C, som på deltid var inhyrd från Metallss. 34
217.dotterbolag Metallica för att delta i Metalls ekonomi ochs. 34
218.värdepappershantering. Placeringen av kapital för Metalls räkning sköttes avs. 34
219.ett placeringsråd och en placeringsgrupp. Placeringsrådet var direkts. 34
220.underställt förbundsstyrelsen och ansvarade för långsiktiga strategiskas. 34
221.affärer medan placeringsgruppen, som var underställt placeringsrådet,s. 34
222.ansvarade för det operationella arbetet. De tre åtalade ingick alla såväl is. 34
223.placeringsrådet som placeringsgruppen. Den 9 april 1996 beslöts is. 34
224.placeringsgruppen att Metalls innehav i banksektorn skulle minskas. Metalls. 34
225.började trots detta köpa aktier i Föreningsbanken från och med den 19 april,s. 34
226.det vill säga en dag efter det att styrelsemöte hållits i Sparbanken. B och Cs. 34
227.hade från och med den 18 april respektive 24 april dessutom för egens. 34
228.räkning köpt aktier i Föreningsbanken.s. 34
229.Den 18 april 1996 hölls styrelsemöte i Sparbanken där man bland annats. 34
230.lämnade i uppdrag åt Alfred Berg Fondkommission att undersöka olikas. 34
231.möjligheter för Sparbanken att skaffa sig en förhandlingsposition is. 34
232.förhållande till Föreningsbanken. A var som styrelseledamot i Sparbankens. 34
233.närvarande vid mötet. Vid nästa styrelsemöte den 10 maj beslöts att köpas. 34
234.högst 4,99 procent av aktierna i Föreningsbanken. Även vid dettas. 34
235.styrelsemöte var A närvarande. Alfred Berg Fondkommission lämnade införs. 34
236.styrelsemötet en rapport vari sades att det mest logiska vore ett samgåendes. 34
237.mellan Föreningsbanken och Sparbanken. Den 18 juni hade Sparbankens. 34
238.återigen ett styrelsemöte, varvid bankens styrelseordförande kunde bekräftas. 34
239.att köpet av den stora aktieposten skett som planerat, och att detta skulles. 34
240.offentliggöras den 25 juni genom ett pressmeddelande. A var närvarande vids. 34
241.mötet. Under hela förberedelsetiden av köpet av aktierna i Föreningsbanken,s. 34
242.dvs från och med den 18 april till och med 25 juni, har Föreningsbankens. 34
243.dementerat uppgifter om ett samgående med Sparbanken.s. 34
244.Den centrala frågan var om A, i egenskap av styrelseledamot i Sparbankens. 34
245.och dessutom ekonomichef för Metall, hade fått kännedom om de intes. 34
246.offentliga åtgärder Sparbanken vidtog under tiden 18 april – 25 juni 1996s. 34
247.avseende Föreningsbanken, och som slutligen innebar att Sparbankens. 34
248.förvärvade 4,98 procent av röster och kapital i Föreningsbanken. A ansågss. 34
249.således att för annans räkning, dvs Metall, ha gynnat bolagets investeringars. 35
250.genom att köpa aktier i Föreningsbanken på basis av ännu inte offentliggjords. 35
251.information. B och C ansågs på grundval av sina befattningar och näras. 35
252.gemenskap med A ha känt till Sparbankens planer på att köpa högst 4,99s. 35
253.procent av aktierna i Föreningsbanken, och därav för egen räkning köpts. 35
254.aktier i Föreningsbanken.s. 35
255.Om dessa tre personer känt till den ännu inte offentliggjorda informationen,s. 35
256.och denna erfarenhetsmässigt kunde anses ha en väsentligt kurspåverkandes. 35
257.effekt, skulle de alla varit förhindrade att för egen eller annans räkning köpas. 35
258.aktier i Föreningsbanken fram till dess köpet offentliggjorts.s. 35
259.Inledningsvis underökte rätten huruvida den information A i egenskap avs. 35
260.styrelseledamot för Sparbanken fått när banken diskuterade planerna på atts. 35
261.förvärva Föreningsbanken var att beteckna som insiderinformation i lagenss. 35
262.mening, dvs av väsentligt kurspåverkande karaktär. Tingsrätten ansåg att A:ss. 35
263.närvaro vid styrelsemöten i Sparbanken medfört att han hade kunskap om des. 35
264.åtgärder som Sparbanken planerade och sedan också vidtog rörande köpens. 35
265.av aktier i Föreningsbanken.s. 35
266.Nästa fråga var om den information A besuttit haft en väsentlig påverkan pås. 35
267.kursen på Föreningsbankens aktier. Här skiljer sig sättet att resonera fråns. 35
268.rättens bedömning i Atle-fallet. Man konstaterar att kursförändringen pås. 35
269.aktierna mellan den 18 april 1996 och den 24 juni 1996, dagen föres. 35
270.offentliggörandet, varit över 30 procent, men att kursförändringen den 25s. 35
271.juni 1996, omedelbart efter offentliggörandet, varit alltför liten för att mans. 35
272.av den skall kunna sluta sig till att de tidigare inte kända omständigheternas. 35
273.var ägnade att medföra en väsentlig förändring av kursen. Man fästers. 35
274.således större vikt vid kursförändringen dagen för offentliggörandet avs. 35
275.informationen än de tidigare dagarnas kursförändringar, på grund av att mans. 35
276.ansåg att kursförändringen berodde på andra omständigheter än den aktuellas. 35
277.uppgiften. Tingsrätten tog vidare hänsyn till den statistik som förs avs. 35
278.dåvarande Stockholms Fondbörs gällande offentliga bud och köp av aktiers. 35
279.motsvarande minst fem procent av rösterna eller kapitalet. Enligt dennas. 35
280.gäller att väsentliga kursförändringar, minst tio procent, är vanliga vids. 35
281.offentliga bud medan bilden är den motsatta efter enstaka större aktieköp.s. 35
282.Tingsrätten kom fram till att de planerade aktieköpen i Föreningsbanken fråns. 35
283.Sparbankens sida inte varit av sådan omfattning att de erfarenhetsmässigts. 35
284.kunde antas ha en väsentlig kursdrivande effekt om de varit kända.s. 35
285.Detsamma gällde de andra två åtalade eftersom de kommit i besittning avs. 35
286.informationen via A.s. 35
287.Bedömningen av huruvida handeln skett på värdepappersmarknadens. 35
288.medförde inte heller i detta fall någon svårighet, eftersom handeln skett övers. 35
289.Stockholms Fondbörs.s. 35
290.Beträffande vilka som omfattas av handelsförbudet, och således fram tills. 35
291.offentliggörandet av informationen är förhindrade att handla med aktier,s. 35
292.gjorde tingsrätten bedömningen att A i sin egenskap av styrelseledamot is. 35
293.Sparbanken omfattades av förbudet. Emellertid medförde bedömningen avs. 35
294.huruvida de två andra åtalade tillhörde personkretsen större svårigheter, mens. 35
295.med hänsyn till att Metall ansågs vara en stor institutionell placerare pås. 35
296.Stockholms Fondbörs menar tingsrätten att även dessa två skall omfattas avs. 35
297.handelsförbudet.s. 35
298.Tingsrätten kom aldrig att pröva huruvida de tre åtalade personerna varits. 35
299.medvetna om att de handlat i besittning av insiderinformation eftersom mans. 35
300.ansåg att ett av de objektiva rekvisiten inte var uppfyllt, nämligen rekvisitets. 36
301.om väsentlig kurspåverkan. Åtalen ogillades, och domen överklagades avs. 36
302.åklagaren.s. 36
303.Hovrätten fastställde helt kort tingsättens dom, och påpekar att i egenskap avs. 36
304.styrelseledamot i Sparbanken Sverige A haft kunskap om de åtgärder soms. 36
305.banken planerade och vidtog rörande bl a aktier i Föreningssparbanken. Mans. 36
306.ansåg det emellertid inte vara visat att Sparbanken åtgärder var ägnade atts. 36
307.väsentligt påverka kursen. Beträffande Metalls handel med aktier uttalades. 36
308.hovrätten att handeln skett endast i penningplacerande syfte, varvids. 36
309.rekvisitet ägnad att väsentligt påverka kursen inte heller här ansågs varas. 36
310.uppfyllt. I detta rättsfall har domstolen haft svårt att visa att de objektiva rekvisiten är uppfyllda. I Atlefallet konstaterade tingsrätten med lätthet att de objektiva rekvisiten var uppfyllda, främst på grund av att man kunnat fastställa en kursförändring på mer än tio procent under den aktuella tiden. I det nu aktuella fallet menar domstolen i stället att kursen förändrats mer än så, men att det i sig inte skall vara avgörande för huruvida informationen skall vara att betrakta såsom insiderinformation. Det anses sålunda inte vara tillräckligt utrett att det var den information A kommit i besittning av som påverkat kursen väsentligt. Detta är anmärkningsvärt eftersom tingsrätten i Atle-fallet helt grundade sin bedömning på kursen i de tre riskkapitalbolagen före offentliggörandet av informationen, vilket man jämförde med kursen vid dagen för offentliggörandet av informationen. 4.3.2.2 Det subjektiva rekvisitet För att en gärningsman skall kunna dömas enligt insiderstrafflagen krävs för insiderbrott att rekvisitet uppsåt, och för vårdslöst insiderförfarande att rekvisitet grov oaktsamhet är uppfyllt. Gärningsmannen behöver inte känna till informationens ursprungskälla, men skall för straffbarhet vara medveten om att informationen kommit ut obehörigen eller, i fall av vårdslöst insiderförfarande, borde ha insett att så var fallet. Det är gärningsmannens insikt som utgör utgångspunkten för aktsamhetsbedömningen, vilket medför att ett högre aktsamhetskrav måste ställas på en person med stor erfarenhet av värdepappersmarknaden än på en person som gör sina första transaktioner. En tipsmottagare måste själv göra en bedömning av huruvida informationen kommer från en person som normalt sett har tillgång till kurspåverkande information. I förarbetena anges att den som faktiskt saknat kännedom om exempelvis en förestående förvärvserbjudande eller annan kurspåverkande omständighet som omfattas av handelsförbudet ej kan fällas till ansvar för insiderbrott. För vårdslöst insiderförfarande kan emellertid den person som genom grov oaktsamhet brister i insikt om att han handlat i strid med förbudet. En handling kan bedömas som grovt oaktsam om exempelvis en insider genomför en affär utan att först ta reda på huruvida den aktuella informationen är allmänt känd eller ej, trots att han borde insett att så eventuellt var fallet. Grov oaktsamhet kan även föreligga om en person borde insett att en omständighet vid offentliggörandet skulle komma att ha en kurspåverkande effekt. Uppsåtsrekvisitet medför problem för utredare och domstol, eftersom åklagaren vid insiderbrott skall styrka att den tilltalade varit medveten om att han vid utnyttjande av informationen gjort sig skyldig till ett brott. Insiderbrottet är ett informationsbrott, och de bevis åklagaren har att förlita sig på är uppgifter från den tilltalade själv, och vittnesuppgifter. Det är emellertid möjligt att föra bevisning genom indicier, såsom skedde i Atlefallet som beskrivits i avsnitt xx, där den misstänktes upprepade kontakter med Atles VD blev avgörande för bedömningen av sannolikheten för att gärningsmannen varit medveten om att han var i besittning av insiderinformation. Det uppmärksammade Pinkerton-målet som beskrivs i avsnitt xx är ett av de få fall i Europa där fängelsestraff utdömts för insiderbrott. Anledningen till att fängelsestraff utdömdes för så många som fyra personer var att åklagaren hade en stark bevisning, vilken utgjordes av bandade telefonsamtal mellan den huvudmisstänkte och dennes kollegor på Matteus Fondkommission, och mellan den huvudmisstänkte och dennes informatörer. Flera av de övriga misstänkta personerna undgick straff beroende på att det sankandes tillräcklig bevisning om att de vid handel i aktierna varit medvetna om att de var i besittning av insiderinformation.s. 36
Medverkansansvar i brottmål
1.Så snart en person uppfyller rekvisiten för brott, och det inte föreligger någon ansvarsfrihetsgrund, föreligger ett fullbordat brott. Vid sidan av fullbordat brott finns de s k osjälvständiga brottsformerna, som omfattar förberedelse, stämpling, försök till brott och vidare medverkan till brott och underlåtenhet att avslöja respektive hindra brott. Enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 23 kap 4 § BrB finns ett generellt medverkansansvar. Ansvaret är generellt i den meningen att det omfattar alla brott i brottsbalken, och beträffande specialstraffrättslig lagstiftning alla brott för vilka fängelse är föreskrivet. Detta innebär att regeln blir tillämplig vid brott mot insiderstrafflagens bestämmelser. Bestämmelsen i 23 kap. 4 § BrB innebär att kretsen av personer som kan fällas till ansvar för brott vidgas, eftersom man inte begränsar ansvaret till den eller de som utfört gärningen. I stället kan alla som främjat en gärning med råd eller dylikt dömas som medverkande, dvs även den som inte själv uppfyller de i brottsbeskrivningen uppställda förutsättningarna för straffbarhet. Den som förmått gärningsmannen att utföra brottet kan dömas som anstiftare av brottet, och den som på annat sätt främjat gärningen med råd eller dåd kan fällas till ansvar som medhjälpare. Termen medverkande inrymmer såväl gärningsman som anstiftare och medhjälpare.s. 37
Sammanfattande slutsatser
1.För att en gärningsman skall kunna dömas enligt insiderstrafflagen måste först och främst de objektiva rekvisiten vara uppfyllda. De objektiva rekvisiten framgår av brottsbeskrivningen, och innebär vid överträdelse av insiderstrafflagen någon form av handlande från gärningsmannens sida, det vill säga ett krav på handlingsrekvisit. De subjektiva rekvisiten innebär ett krav på en viss psykisk inställning och en viss kunskap, eller en viljeinriktning, hos gärningsmannen. För att dömas för insiderbrott och kursmanipulation skall gärningsmannen ha handlat med uppsåt, och för vårdslöst insiderförfarande skall grov oaktsamhet kunna visas. Det krävs således uppsåt respektive grov oaktsamhet för att de subjektiva rekvisiten skall vara uppfyllda. Vid fastställelse av huruvida det subjektiva rekvisitet är uppfyllt undersöks dels huruvida någon bestämmelse, föreskrift eller regel blivit åsidosatt, dels vilken möjlighet personen i fråga haft att ha insikt om att han handlat i strid med regeln. Inom straffrätten krävs vidare ett visst minimum av oaktsamhet för att grunda straffansvar. Straff kan inte åläggas gärningsmän solidariskt, utan en särskild prövning av ansvaret sker för varje individ. Täckningsprincipen innebär att det skall råda kongruens mellan uppsåt/oaktsamhet och den otillåtna gärningen. I insiderfallet måste således de redovisade objektiva rekvisiten i handelsförbudet vara täckta av insiderns grova oaktsamhet eller uppsåt. Den exakta tidpunkten för när insiderinformationen uppstod och när den blev offentlig är de grundläggande frågorna domstolen måste klarlägga. Det är bara med denna information som det är möjligt att klarlägga när ett brott kan ha skett, och innan denna informationen fanns, kan inget insiderbrott begås. Det är alltså från den tidpunkt när insiderinformationen uppkom till den tidpunkt när den blir offentlig som handelsförbud råder för alla personer som har kunskap om denna information. Fastställande av den personkrets som omfattas av handelsförbudet kan, såsom såväl i Metall-fallet som Pinkerton-fallet, medföra svårigheter att visa om en viss person verkligen haft en befattning som enligt förarbetena omfattas av handelsförbudet. Här måste domstolarna undersöka vilka de interna regler och principer som varit gällande på den åtalades arbetsplats varit vid tidpunkten för den begångna gärningen. I Pinkertonfallet har A:s arbetskamrater bedömts på olika sätt. Analytikern G dömdes till fyra månaders fängelse för grovt insiderbrott för handeln med aktier i Pinkerton, och insiderbrott för handeln med aktier i Securitas. Hans arbetskamrater H, I, J och K friades trots att de alla arbetade i närheten av varandra på Matteus Fondkommission. Den främsta orsaken till att de blev friade är avsaknaden av bevis, det vill säga att det ansågs inte visat att de påverkats av mäklaren A:s uppgifter. För övriga åtalade kunde man utifrån deras befattningar och handlingssätt fastställa att de begått insiderbrott. Även Pinkerton-fallet visar att det är relativt enkelt för en åklagare att kunna styrka de objektiva rekvisiten för insiderbrott, dvs att kunna visa att den aktuella informationen ännu inte varit offentlig, att handeln ägt rum på värdepappersmarknaden och att den kan antas ha en väsentlig kurspåverkande effekt, även om det senare rekvisitet kan medföra vissa svårigheter. Vidare kan konstateras att domstolarna överlag visar stor frihet i sin bedömning, och några principiella gränsdragningar har inte gjorts i rättsfallen. Tillämpningen av påföljdssystemet för insiderbrott tenderar att vara relativt svag. Påföljderna har generellt sett varit milda, och domstolarna har använt olika argument för att söka undvika hårda straff. Detta kan bero på en osäkerhet rörande brottets allmänfarlighet, eller inställningen att straffvärdet är för högt jämfört med t ex straff vid våld mot person.s. 38
Obehörigt röjande
1.Enligt 7 § skall alla som omfattas av förbudet att handla med utnyttjande av insiderinformation i 2 § inte bara förbjudas att på grundval av insiderinformation föreslå eller föranleda tredje man att förvärva eller överlåta finansiella instrument, utan även förbjudas att röja sådan information till tredje man. Undantag görs då röjandet sker som ett normalt led i fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden. Bestämmelsen grundas på art. 3 i EG:s insiderdirektiv (89/592), men fanns inte med i insiderlagen. Den som har anställning, uppdrag eller annan befattning, som normalt innebär att han eller hon får kännedom om omständigheter som har betydelse för kursen på finansiella instrument, och som på grund härav fått insiderinformation och som obehörigen röjer sådan information kan därför dömas för obehörigt röjande av insiderinformation. Detsamma gäller den som fått insiderinformation beträffande ett aktiebolag i vilket han eller hon äger aktier och som obehörigen röjer sådan information. Att låta själva röjandet av insiderinformation omfattas av bestämmelserna om insiderbrott, ansågs i förarbetena föra för långt. Förbudet mot obehörigt röjande har tillkommit i avsikt att motverka spridning av insiderinformation. Grundprincipen är att insiderinformation endast skall lämnas till dem som har behov av denna för utövandet av sina arbetsuppgifter. Informationen skall emellertid för att vara brottslig lämnas i syfte att förmå någon annan att handla på grundval av informationen. Att förmedla informationen utan att avsikten är att mottagaren av informationen skall handla är sålunda inte i strid med förbudet. Förbudet är utformat på så sätt att det träffar dem som har störst möjlighet att komma i kontakt med insiderinformation, dvs primära insiders. Detta innebär att endast de som har anställning eller liknande som normalt innebär att de får tillgång till kurspåverkande information och som därigenom får tillgång till insiderinformation omfattas av förbudet. Detsamma gäller de som får tillgång till insiderinformation i egenskap av aktieägare. Den som omfattas av förbudet får således inte röja insideinformation till någon annan, utom i de fall röjandet sker som ett normalt led i fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden. För straffansvar krävs att röjandet skett obehörigen. Något krav på att röjandet av informationen skall föranleda någon att förvärva eller avyttra finansiella instrument finns följaktligen inte. Sekundära insiders omfattas inte av bestämmelsen och kan därför utan risk för att straffas lämna insiderinformation vidare, utom i de fall den sekundära insidern har för avsikt att föranleda någon annan att handla, eftersom detta omfattas av handelsförbudet. Innebär det obehöriga röjandet att informationen samtidigt blir allmänt känd kan informationslämnaren inte fällas till ansvar. Straffet för obehörigt röjande är böter eller fängelse i högst sex månader. 4.6.1 Obehörigt röjande och meddelarfrihet I vissa fall då det obehöriga röjandet skett till massmedia uppstår en lagkollision med bestämmelsen om meddelarfrihet i 1 kap 1 § tryckfrihetsförordningen, TF. I bestämmelsen föreskrivs att det skall stå var och en fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl a skriftens utgivare eller redaktion. En person har således enligt denna bestämmelse rätt att utan att fällas till ansvar lämna uppgifter till exempelvis en dagstidning. Meddelarfriheten kan ses som ett utflöde av tryckfriheten enligt 1 kap 1 § 2 st TF, som har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. En grundprincip, som kommit till uttryck i 1 kap 1 § 1 st och 3 § TF, är att ingen skall kunna åtalas och straffas för innehållet i tryckt skrift annat än när innehållet strider mot tydlig lag och utgivandet av skriften utgör tryckfrihetsbrott enligt 7 kap TF. Grundlagarna innehåller den högsta rättsliga regleringen, och äger enligt huvudprincipen företräde framför vanlig lag. Vid konflikt mellan vanlig lag och grundlag viker den vanliga lagen. Det kan emellertid förekomma att en handling visserligen utförs med en tryckt skrift som medel, men har en sådan karaktär att den inte berör de syften som ligger bakom regleringen i TF. En sådan handling kan utan hinder av TF beivras om den är brottslig enligt allmän lag. Exempel på detta är bedrägeri, svindleri eller oredligt förfarande som begås genom meddelanden i tryckt skrift. I förarbetena till insiderstrafflagen anges emellertid något överraskande att i det fall bestämmelsen om obehörigt röjande av insiderinformation kommer i konflikt med meddelarfriheten eller rätten till anonymitet enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen meddelarfriheten respektive rätten till anonymitet skall äga företräde, och den aktuella bestämmelsen bli utan verkan. Den som lämnar meddelandet skall sålunda vara anonymitetsskyddad, och den som emottagit meddelande får ej heller uppge sin källa. Något argument för varför brott mot insiderstrafflagen skall särbehandlas jämfört med exempelvis brott mot svindleristadgandet i 9 kap 9 § BrB framförs dock ej. Det naturliga torde i stället vara att stadgandet i 3 kap 3 § p. 5 kan tillämpas i de fall det kan anses vara av synnerlig vikt att uppgift om indentiten lämnas. Enligt p. 5 skall om domstol finner att synnerliga skäl föreligger av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse anomymitetsskyddet brytas. Tanken på att i varje enskilt fall den som begått ett brott är skyddad mot straffhot i de fall brottet begåtts genom utnyttjande av tryckt skrift är något främmande. Det naturliga torde vara att domstolen tar ställning till huruvida det enskilda fallet omfattas av TF:s syfte eller ej, och därmed huruvida TF skall ge vika eller ej.s. 39
Sanktioner
1.Den som uppsåtligen bryter mot handelsförbudet i 2-3 §§ insiderstrafflagen döms för insiderbrott till böter eller fängelse i högst två år. Straffvärdet motsvarar vad som gäller för t ex bedrägeri. Insiderbrott anses således inte vara en förseelse med lågt straffvärde. Vid grovt brott är straffet fängelse i upp till fyra år. Avgörande för om brottet är grovt är bl a den vinst eller förlustbegränsning som gjorts genom affären. Även omfattningen av affären har betydelse. Har affärer exempelvis gjort upprepade gånger eller är handeln organiserad t ex genom samverkan mellan flera personer som med tips och råd biträtt varandra för att göra vinstgivande affärer med insiderinformation bör detta räknas som grovt brott. Även förfaringssättet vid genomförandet av en otillåten affär kan göra att brotten anses vara grovt. I förarbetena nämns ej om gärningsmannens position skall påverka bedömningen av huruvida brottet skall anses vara grovt eller ej, men detta torde kunna utgöra en påverkansfaktor. För ringa brott är straffet enligt 4 § böter eller fängelse i högst sex månader, och för vårdslöst insiderförfarande, dvs grovt oaktsamt handlande, fängelse i upp till ett år. Vid bedömning av huruvida en handling är av ringa beskaffenhet eller ej skall bl a affärens omfattning och gärningsmannens ställning beaktas. För obehörigt röjande är straffet böter eller fängelse i upp till sex månader. Vinning av brott mot insiderförbuden kan vidare förklaras förverkad.s. 41
Insiderstrafflagen och
marknadsmissbruksdirektivet
Inledning
1.Syftet med marknadsmissbruksdirektivet anges i de inledande delarna av preambeln vara att sörja för de europeiska finansmarknadernas integritet, att fastställa och tillämpa gemensamma standarder för bekämpning av marknadsmissbruk i hela EU och att öka investerarnas förtroende. Direktivet är tillkommet genom en snabbprocess i enlighet med Vismannakommitteéns riktlinjer. Vid tillkomsten av förarbetena med insiderstrafflagen hade sålunda inte arbetet med marknadsmissbruksdirektivet påbörjats, vilket medför att vissa förändringar måste göras i insiderstrafflagen för att denna lag skall anpassas till marknadsmissbruksdirektivet. Direktivet omfattar regler rörande upplysningsskyldighet, förbud mot insiderhandel och obehörigt röjande. Marknadsmanipulation definieras i direktivet omfatta insiderhandel, kursmanipulation samt informationsspridning vilket kan vara straffbart som marknadsmissbruk om den sker på felaktigt sätt, såsom spridande av falska rykten. Direktivet innehåller även vissa bestämmelser av preventiv karaktär, såsom krav på ett snabbt offentliggörande av insiderinformation. Direktivet skall ersätta det gamla insiderdirektivet från 1989. I direktivet ges inledningsvis, såsom i insiderstrafflagen, en definition av de begrepp som används i respektive regelverk. I art. 1 definieras sålunda begreppen insiderinformation, otillbörlig marknadspåverkan, finansiella instrument och reglerad marknad. Vidare sägs att medlemsstaterna skall tillförsäkra, i enlighet med nationell lag, att lämpliga straffrättsliga och administrativa sanktioner kan beslutas mot personer som inte uppfyller krav som införts i enlighet med direktivet. Marknadsmanipulation definieras i direktivet som: a) handel, eller en order att handla, som ger eller kan ge falska ellers. 41
2.missvisande signaler om utbud, efterfrågan eller priset på finansiellas. 42
3.instrument eller som säkrar, av en eller flera personer tillsammans, prisets. 42
4.på ett eller flera finansiella instrument på en onormal eller konstgjords. 42
5.nivå om inte berörda personer visar att transaktionerna är motiverade; b) handel, eller order att handla, som använder fingerade planer eller andra former av bedrägerier eller påhitt; c) spridande av information genom massmedia, inklusive Internet, eller genom andra medel, vilket ger, eller är avsett att ge, falska eller felaktiga signaler om ett finansiellt instrument, inklusive spridande av rykten och falsk eller missledande nyheter, när personen som sprider ryktet etc. vet eller borde ha vetat att informationen var falsk eller missledande.s. 42
En jämförelse mellan regelverken
1.5.2.1.1.1 Typ av information som omfattas Marknadsmissbruksdirektivets definition av insiderinformation beträffande finansiella instrument skiljer sig ur materiell synvinkel inte från definitionen i insiderstrafflagen, som bygger på definitionen i insiderdirektivet 89/592/EEG. Informationen skall vara av exakt natur, och skall vidare kunna härledas till en eller flera emittenter av finansiella instrument, dvs informationen måste ursprungligen ha kommit från en primär insider. Här kan pekas på den koppling som finns mellan insiderinformation och den information som noterade bolag skall offentliggöra enligt det nya EGdirektivet om regelbunden rapportering. När det gäller råvaruderivat anges i andra stycket att med insiderinformation avses icke offentliggjord information av exkt natur som direkt eller indirekt hänför sig till ett eller flera sådana derivat, som användare av marknader där man handlar med sådana derivat förväntar sig att få i enlighet med godtagen marknadspraxis på dessa marknader. 5.2.2 Instrument som omfattas I marnadsmissbruksdirektivet definieras finansiella instrument i art 1 (3). I insiderdirektivet begränsas förbudet till ”överlåtbara värdepapper”, vilket omfattar aktier och obligationer och andra liknande värdepapper, teckningskontrakt och bevis för värdepapper, terminskontrakt, och optioner och indexkontrakt i överlåtbara värdepapper. I definitionen i marknadsmissbruksdirektivet har förbudets omfång ökats väsentligt, och handel med en rad nya instrument regleras nu. Med finansiella instrument avses följande: • Överlåtbara värdepapper enligt definitionen i direktiv 93/22/EEG. • Andelar i företag för kollektiva investeringar. • Penningmarknadsinstrument. • Finansiella terminskontrakt (futures) och motsvarande instrument meds. 42
2.kontantavräkning. • Ränteterminskontrakt. • Ränte- och valutaswaps och swaps på aktier. • Köp- och säljoptioner avseende alla instrument som hör till dessas. 43
3.kategorier, däri inbegripet motsvarande instrument meds. 43
4.kontantavräkning. Denna grupp inbegriper särskilt valuta- ochs. 43
5.ränteoptioner. • Råvaruderivat. • Alla andra instrument som är godkända för handel på en reglerads. 43
6.marknad i någon medlemsstat eller för vilka en ansökan oms. 43
7.godkännande för handel har ingivits i någon medlemsstat. Redan vid införandet av insiderdirektivet var målsättningen med definitionen av ”överlåtbara värdepapper” att täcka de olika former av instrument som är tillgängliga för handel på den finansiella marknaden. Eftersom handel på den finansiella marknaden ökat markant sedan 1989 har även utvecklingen av instrument för handel på denna marknad utvecklats. Vidgningen av begreppet får således ses som en anpassning till utvecklingen, och eftersom i insiderstrafflagen redan införts en definition som omfattar nu existerande instrument och de som kan komma att utvecklas innebär inte marknadsmissbruksdirektivet något behov av förändring av de instrument som omfattas av lagens regler. 5.2.3 Lokutionen reglerad marknad I art 9 anges att bestämmelserna i direktivet är tillämpliga på alla finansiella instrument som är godkända eller kommer att godkännas för handel på en reglerad marknad i minst en medlemsstat, oavsett om själva transaktionen faktiskt äger rum på den marknaden eller inte. Detta innebär att direktivet omfattar: • Oreglerade marknader, • marknadsplatser på Internet, • metoder för kontinuerlig prisinformation, • transaktioner utanför marknaden, och • alla andra metoder och medel. I begreppet marknader inkluderas sålunda reglerade marknader, dvs börser och andra reglerade marknadsplatser, samt, till skillnad från insiderdirektivet och insiderstrafflagen, även ett antal icke traditionella marknader där handel kan ske. Jämfört med insiderdirektivet har rekvisitet att det finansiella instrument som förvärvas eller avyttras måste ha förmedlats av en ”yrkesmässigt verksam mellanhand” tagits bort. Marknadsmissbruksdirektivet omfattar därvid som ovan nämnts sålunda även transaktioner mellan privatpersoner. En viktig skillnad är följaktligen att även direkta transaktioner mellan enskilda parter omfattas av direktivet. Direktivet omfattar vidare såväl primär- och sekundärmarknad som s.k. grå marknader. Det skall sålunda inte finnas några möjligheter att lagligt utnyttja insiderinformation vid handel med finansiella instrument. Direktivet kommer för Sveriges del innebära att handelsförbudet skall utsträckas till att gälla även utanför värdepappersmarknaden, d.v.s. även direkta transaktioner mellan slutkunder kommer att omfattas av handelsförbudet. 5.2.4 Väsentlig kurspåverkan I CESR:s riktlinjer för implementering av direktivet finns utförliga anvisningar för hur bedömningen av vad som skall anses utgöra väsentligt kurspåverkande information. Här anges bl a att informationen kan förväntas ha en kurspåverkande effekt i det fall den påverkar en investors bedömning av en investering i det aktuella instrumentet. Härvid kan även övervägas huruvida • informationen är av en typ som tidigare haft en väsentligts. 43
8.kurspåverkande effekt; • analyser och rekommendationer indikerar att den aktuella typen avs. 44
9.information är priskänslig; • emittenten själv har tidigare behandlat motsvarande information soms. 44
10.insiderinformation. 5.2.5 Handelsförbudet Handelsförbuden i art 2-4 marknadsmissbruksdirektivet och 2 § insiderstrafflagen är till utformningen mycket lika. Förbudet mot insiderhandel motsvarar dagens insiderbrott, och förutsätter att man använder väsentligt kurspåverkande information som direkt eller indirekt kan hänföras till emittenter av finansiella instrument eller till instrumenten själva. En person som använder sådan insiderinformation genom att handla, eller tipsa annan att handla med finansiella instrument gör sig skyldig till insiderbrott. Förbudet mot att handla med insiderinformation är ett generellt förbud som i direktivet är tillämpligt på såväl fysiska som juridiska personer. Enligt marknadsmissbruksdirektivet kan sålunda även en juridisk person vars företrädare brutit mot direktivet bötfällas. Insiderstrafflagen ger endast möjlighet till att straffa de enskilda individerna inom företaget. En straffrättslig sanktion kan dock endast utdömas för enskilda individer. Straffbara blir då de personer som har en sådan ställning i företaget att de har rätt att företräda detsamma. Hur dessa företrädare skall definieras överlämnas till de nationella lagstiftarna att besluta om. Bolaget skall emellertid kunna åläggas t ex företagsbot. I direktivet har man bevarat uppdelningen i primära och sekundära insiders. Art. 2 1. (a) omfattar i den första personkretsen de personer som har en sådan befattning inom ett företag att de normalt har tillgång till insiderinformation, och i personkrets två (b) aktieägare i företaget. Den tredje personkretsen består av de personer som faller utanför de två första kretsarna, men som i tjänsten fått tillgång till insiderinformation. Slutligen har man lagt till en personkrets som genom sin brottsliga verksamhet fått tillgång till insiderinformation. Sekundära insiders regleras i art. 4, vari stadgas att förbuden i artiklarna 2 och 3 skall gälla alla personer utöver dem som anges i dessa artiklar, som vet eller borde veta att han är i besittning av insiderinformation. Denna uppdelning framtonar som överflödig eftersom samma förbud gäller för alla och envar oavsett på vilket sätt man kommit i besittning av informationen. Någon vinning behöver fortfarande inte ha uppstått genom handlingen. Det är handlingen i sig som är belagd med förbud, oavsett om denna lett till att någon därav uppburit en ekonomisk fördel. 5.2.5.1 Straffansvar för juridiska personer Det straffrättsliga systemet är uppbyggt ifrån utgångspunkten att det endast är fysiska personer som kan begå brott och straffas för brott. Om en skyldighet är riktad mot en juridisk person kan straffansvar åläggas den eller de fysiska personer som är ansvariga för efterlevnaden av den straffsanktionerade skyldigheten å den juridiska personens vägnar. Även de börsrättsliga sanktionerna innebär att det är organledamöterna som straffas vid överträdelse. Men när ett bolags verksamhet innefattar brott, såsom insiderhandel för bolagets räkning, är det inte alltid lätt att besvara frågan vem eller vilka personer som har att bära ansvaret för brottsligheten. Inom straffrätten gäller inget principalansvar för andras brott. Svårigheterna vid bedömningen är inte så stora i det fall uppsåt krävs för straffbarhet, men krävs endast oaktsamhet för ansvar uppkommer speciella problem såväl i fråga om val av ansvarssubjekt som om hur stränga krav på aktsamhet som lagen anses kunna ställa. Frågan rör här dels fördelning av ansvar mellan flera ledamöter av bolagets ledning, dels bolagets ansvar för lagöverträdelser som begåtts av bolagets anställda. Således skall avgöras huruvida hela ledningen, eller någon eller några ledamöter, skall ansvara för brottet på grund av försummelse av sina åligganden som ledare av verksamheten, bristande kontroll av kollegor i ledningen, anlitande av inkompetent personal eller brist i instruktion och övervakning av personal. Genom en rad rättsfall har bildats ett fast regelsystem rörande ansvarsfördelningen i ledningen för ett bolag. Avgörande för vem som skall straffas är vilka personer som identifieras med bolaget, och normalt sett är detta styrelsen och den verkställande direktören. Av tillsynsplikten följer att den ledamot som känt till och kunnat förhindra en brottslig gärning är straffbar. Andra anställda kan möjligen åläggas medverkaransvar. Sådan medverkan kan utgöras av fel i anslutning till inhämtande, bearbetning eller förmedling av information till överordnade. Emellertid kan i vissa situationer även bolaget drabbas av en sanktion när en förpliktelse är överträdd av någon som handlat å bolagets vägnar, även om ingen enskild person kan straffas för överträdelsen. I synnerhet ifråga om brott som kan ge bolaget stora vinster eller bespara bolaget stora utgifter, t ex för miljövård, anses ett individuellt straffansvar inte vara tillräckligt avhållande. Straffansvar för juridiska personer förutsätter att en fysisk person gjort sig skyldig till brott, och att brottet skall ha viss anknytning till den juridiska personens verksamhet. Skall en juridisk person dömas för brott är det reglerna om individuellt straffansvar som styr reglerna om straffansvaret. Ansvaret för en juridisk person utlöses i det allt övervägande antalet fall genom en tillämpning av principerna för företagaransvar. Enligt principerna för företagaransvar åvilar det straffrättsliga ansvaret den eller de som har möjligheten att genom ledning, organisation och kontroll motverka lagöverträdelser inom en verksamhet. Som ledare för verksamheten är företagaren skyldig att vidtaga rimliga åtgärder för att förhindra att otillåtna handlingar begås i verksamheten, och om det begås otillåtna handlingar kan företagaren dömas som gärningsman, om gärningarna beror på att det förelegat brister i organisationen och ledningen av verksamheten. Den straffbara handlingen är då alltid en underlåtenhet av visst slag. 5.2.6 Det subjektiva rekvisitet I art. 2 insiderdirektivet stadgades ett krav på subjektivitet på så sätt att den som förfogar över insiderinformationen måste ha haft ”full insikt i förhållandena” för att dömas till insiderbrott, dvs direktivet innehöll ett krav på uppsåt. Kommissionens förslag till marknadsmissbruksdirektiv innehöll emellertid inte något krav på uppsåt eller andra subjektiva rekvisit, utan man skulle kunna fällas för marknadsmissbruk genom oaktsamhet. Nu har emellertid införts ett subjektivt rekvisit. I direktivet stadgas att gärningsmannen skall fällas till ansvar om han insåg eller borde ha insett (”knew or ought to have known”) att han handlade i besittning av insiderinformation. Åklagarens bevisbörda underlättas sålunda genom att subjektiviteten jämfört med insiderdirektivet utökats till att omfatta även culpösa handlingar i strid med regelverket. Möjligheten att ålägga en person ansvar på den grund att han borde insett att informationen ifråga utgjorde insiderinformation underlättar bevisningen i den aktuella typen av mål avsevärt. 5.2.7 Obehörigt röjande I art. 3 förbjuds även obehörigt röjande, dvs att en primär insider som är i besittning av insiderinformation vidarebefordrar denna till en utomstående, och då en insider rekommenderar eller uppdrar åt en utomstående att förvärva eller avyttra finansiella instrument som informationen gäller. Även om insiderinformationen inte utnyttjas av insidern själv är det straffbart för denne att göra det möjligt för andra att använda sig av insiderinformationen. Straffbarheten inträder sålunda redan då informationen överlämnas eller rådet ges, oavsett om denna utomstående väljer att följa rådet eller använda sig av informationen. Stadgandet har redan sin motsvarighet i 7 § insiderstrafflagen, och medför inte något behov av förändring. 5.2.8 Krav på offentliggörande av insiderinformation I marknadsmissbruksdirektivets artikel 6 stadgas bl a att medlemsstaterna skall uppmana emittenter av finansiella instrument att så snabbt som möjligt offentliggöra insiderinformation rörandes bolagets finansiella instrument. Denna regel har tillkommit för att minska insiders möjlighet att utnyttja sådana uppgifter för personlig vinning eller att sprida dessa uppgifter. Artikeln stadgar vidare att upplysningar alltid skall offentliggöras fullständigt och effektivt när en tredje part har fått tillgång till dessa uppgifter i samband med normal affärsverksamhet. Vidare anges att en emittent på eget ansvar får välja att inte följa kravet på offentliggörande vid t ex övertagandebud, dock krävs att allmänheten inte vilseleds och att det kan säkerställas att insiderinformationen kommer att hållas hemlig. Punkt 5 stadgar att fysiska personer och organisationer som yrkesmässigt utför transaktioner med finansiella instrument skall avstå från att utföra sådana om de har skäl att misstänkta att dessa är grundade på insiderinformation, eller utgör ett led av otillbörlig marknadspåverkan. Krav på offentliggörande av insiderinformation finns inte i insiderstrafflagen. I lag (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, LBC, stadgas att en börs skall ha regler för hur handeln vid börsen skall gå till. Börsen skall vidare övervaka handeln och se till att denna sker i överensstämmelse med författningar och god sed. Lagen gäller aktiemarknadsbolag och börsmedlemmar. Stockholmsbörsens regler ställer emellertid högre krav på offentliggörande av information än lagstiftningen på området. Bolag vars aktier är noterade på börsen ikläder sig skyldigheter gentemot börsen och marknaden genom att underteckna ett noteringsavtal. I avtalet förbinder sig bolaget ifråga att omedelbart offentliggöra all ny kurspåverkande information som finns om företaget. Informationen offentliggörs exempelvis genom meddelande till börsen, genom pressmeddelanden och/eller på bolagets hemsida. Marknadsmissbruksdirektivet har som ovan nämnts större räckvidd och inkluderar även oreglerade marknader. Enligt insiderstrafflagen är det Finansinspektionen som utövar tillsynen över finansmarknaden. Detta sker genom att tillsynsansvaret för marknadsövervakning av reglerade marknadsplatser delegerats till dessa marknader själva. Ingen marknadsövervakning har hittills skett regelbundet på oreglerade marknader. 5.2.9 Due diligence och anmälningsskyldighet för professionellas. 44
11.aktörer I art 6 har vidare införts särskilda regler om aktsamhet och undersökningsplikt för mäklare, analytiker, journalister och andra professionella aktörer. Här anges att medlemsstaterna skall stadga att fysiska och juridiska personer med ansvar för framtagning eller spridning av forskningsresultat, statistik och annan relevant information till distributionskanaler eller till allmänheten skall ta rimliga hänsyn till behovet att se till att informationen presenteras på ett rättvisande sätt, och att de meddelar sina intressen eller intressekonlikter beträffande de finansiella instrument informationen gäller. Vidare har införts en anmälningsskyldighet för alla aktörer vid misstanke om brott. I artikeln stadgas att var och en som yrkesmässigt handhar transaktioner med finanisiella instrument utan dröjsmål skall meddela behörig myndighet om han misstänker att en transaktion kan utgöra insiderhandel eller kursmanipulation. 5.2.10 Undantag ifrån handelsförbudet I art. 7 och 8 i marknadsmissbruksdirektivet ges vissa undantagsfall där direktivet inte är tillämpligt. I art. 7 undantas bl.a. nationella centralbanker, transaktioner utförda i penning- eller växelkurspolitiska syften eller det Europeiska centralbanksystemet. Undantaget i art 8 berör kursmanipulation. 5.2.11 Territorialitet I art. 10 föreskrivs att ”alla medlemsstater skall tillämpa förbuden och kraven i detta direktiv åtminstone på verksamhet som äger rum på deras territorier, när de finansiella instrumenten ifråga är godkända eller kommer att godkännas för handel i någon medlemsstat”. Medlemsstaterna är sålunda i första hand bundna av att implementera direktivets bestämmelser och tillämpa dessa på handlingar som äger rum inom landet. Möjlighet finns även att utvidga tillämpningen till att även omfatta verksamhet som endast till en del utförs inom landet, men där det förbjudna beteendet äger rum inom landets gränser. Exempel på detta är när en fjärrmedlem av en börs inom landet utnyttjar insiderinformation, eller då insideruppgifter som lämnas ut i ett annat land påverkar kursen på finansiella instrument inom landet. Det finansiella instrument som berörs behöver inte heller vara godkänt för handel på den inhemska marknaden, utan det är tillräckligt att en annan medlemsstat godkänt detta, eller kommer att göra detta. 5.2.12 Sanktioner I art 14 stadgas att medlemsstaterna, i enlighet med nationell lag, skall tillförsäkra att lämpliga straffrättsliga och administrativa påföljder kan utdömas mot personer som inte uppfyller de regler som införts i enlighet med marknadsmissbruksdirektivet. Åtgärderna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande I preambel 36 anges att för att gemenskapens ramlagstiftning mot marknadsmissbruk skall vara tillräcklig måste alla överträdelser av de förbud eller krav som fastställs enligt detta direktiv upptäckas och sanktioneras snabbt. I detta syfte bör påföljderna vara tillräckligt avskräckande, stå i proportion till överträdelsens allvar och den vinst som gjorts, och genomföras på ett konsekvent sätt. Den behöriga myndigheten får offentliggöra varje påföljd som utmäts för brott mot bestämmelser som antagits enligt detta direktiv, såvida inte offentliggörandet skulle skapa allvarlig oro på finansmarknaderna eller orsaka de berörda parterna oproportionerligt stor skada. Anledningen till offentliggörande av påföljd är den ovan nämnda skampåleprincipen, dvs den dåliga publiciteten som gärningsmannen därmed drabbas av förväntas ha en preventiv effekt. Offentliggörande kommer också att upplysa marknaden om vilka påföljderna för brott mot direktivet är, vilket torde bidra till att säkra allmänhetens förtroende för marknaden. Att påföljder skall införas i enlighet med nationell lag innebär att varje medlemsstat skall bestämma vilka påföljder som är lämpliga vid överträdelse av direktivet. Att samma brott bestraffas på olika sätt leder till s k ”forum-shopping”, dvs att aktörerna väljer att utföra sina handlingar där straffet är lindrigast. I preambel 37 anges därför att medlemsstaterna vid fastställandet av de administrativa åtgärderna och påföljderna bör vara uppmärksamma på att bestämmelserna bör vara någorlunda likartade i alla medlemsstater. 5.2.12.1 Ett administrativt sanktionssystem Som ovan nämnts stadgas i artikel 11 i direktivet att varje medlemsstat skall utse en enda administrativ myndighet med befogenhet att övervaka tillämpningen av bestämmelserna i direktivet. Medlemsstaterna skall utöver straffrättsliga även införa administrativa sanktioner att tillämpa vid överträdelse. I direktivet uttrycks att det är viktigt att även ha tillgång till ett administrativt sanktionssystem utöver det straffrättsliga, eftersom ett sådant förfarande är snabbare än det rättsliga. Denna snabbhet är särskilt viktigt för att kunna förhindra att den misstänkte gärningsmannen fortsätter sin eventuella straffbara verksamhet under en utredning. FI:s tillsynsområde kommer genom införande av direktivets regler att utvidgas, och ytterligare befogenheter tillhandahålls myndigheten i dess verksamhet. Direktivet innebär bl.a. att en stor del av informationsgivningen från emittenter kommer att hamna under FI:s tillsyn. I direktivet preciseras inte typen av administrativ sanktion, ej heller vilken typ av överträdelser som skall beivras genom detta förfarande. Utgångspunkten måste dock vara att en administrativ sanktion endast kan bli aktuell vid ringa överträdelser av regelverket. 5.2.12.2 Ikraftträdande och implementering Enligt art. 18 skall direktivets regler implementeras senast 18 månader från direktivets ikraftträdande. Implementeringstiden är ovanligt kort, i vanliga fall brukar i direktiv ges en frist på två år innan det skall ha införlivats i medlemsstaternas lagstiftning. Implementeringen skall underlättas genom de omfattande av CESR utgivna riktlinjerna. De nya reglerna kommer troligen att börja gälla i Sverige från och med den 1 januari 2004.s. 48
Sammanfattande slutsatser
1.Av de åtalsanmälningar som görs för brott mot insiderstrafflagen varje år prövas få i domstol, vilket delvis beror på de beviskrav som uppställs i insiderstrafflagen. Eftersom insiderstrafflagen är en straffrättslig lagstiftning krävs stark bevisning, och åklagaren får inte begära domstolsprövning för ett brott om han är osäker på huruvida bevisningen är tillräcklig för en fällande dom. Att informationen erfarenhetsmässigt skall väsentligt påverka kursen är svårt att bevisa. Definitionen av väsentlig kurspåverkan medför problem för utredare och domstolar, och domstolarna har vidare tolkat bestämmelsen så att en verklig kurspåverkande effekt skall kunna visas, trots att i förarbetena angivits att det är den erfarenhetsmässiga påverkan på kursen som är avgörande. Denna gränsdragningsproblematik, dvs att insiderhandel upp till en viss gräns är laglig, men är olaglig när den kurspåverkande effekten överstiger en vagt definierad procentuell gräns, har en menlig inverkan på lagens trovärdighet. Åklagaren har även att visa att den person som handlat i strid med insiderförbudet varit medveten om han varit i besittning av insiderinformation. Även om det i viss utsträckning varit möjligt att föra bevisning genom indicier, såsom i Atle-fallet ovan. Att uppsåtsrekvisitet luckrats upp på så sätt att det är tillräckligt att en gärningsman borde ha insett att de handlingar han begått varit i strid med regelverket innebär en viktig förändring av i insiderstrafflagen gällande krav på uppsåt, och kommer att underlätta bevisbördan för åklagaren. Det nya direktivet kommer att innebära krav på en rad förändringar i det svenska regelverket. Marknadsmissbruksdirektivet har som ovan nämnts större räckvidd och inkluderar även oreglerade marknader, vilket innebär att även privata transaktioner mellan slutkunder kommer att omfattas av förbudsreglerna. Marknadsplatsernas krav på omedelbart offentliggörande av ny kurspåverkande information skall överföras till lag. I insiderstrafflagen finns inte heller någon motsvarighet till art. 6 punkt 5 vari stadgas att mäklare och börser skall avstå från att utföra köp eller säljorder i det fall de har skäl att misstänka att ordern är grundad på insiderinformation, eller utgör otillbörlig marknadspåverkan. Den undersökningsplikt som därmed åläggs mäklare och börser kan medföra problem, eftersom det i praktiken kan vara svårt för exempelvis en mäklare att veta huruvida en köp- eller säljorder görs med brottsliga avsikter. Enligt insiderstrafflagen är det Finansinspektionen som utövar tillsynen över finansmarknaden. Detta sker genom att tillsynsansvaret för marknadsövervakning av reglerade marknadsplatser delegerats till dessa marknader själva. Ingen marknadsövervakning sker regelbundet på oreglerade marknader. Genom införandet av marknadsmissbruksdirektivets regler kommer Finansinspektionen att ges utökade befogenheter till sin hjälp i tillsynen av den finansiella marknaden. Frågerätten kommer att utökas till att även inkludera rätten till att insamla uppgifter om telefon och datatrafik, att stoppa börshandeln och även att begära att misstänkta verksamheter upphör. Finansinspektionens inflytande ökar på bekostnad av Ekobrottsmyndighetens, eftersom Finansinspektionen ges helhetsansvar över tillsynen av marknaden. I direktivet ges myndigheten en viss begränsad möjlighet att delegera vissa uppgifter, men generellt kommer möjligheten att delegera arbete och tillsyn att minska. Utökade befogenheter torde ge Finansinspektionen bättre förutsättningar att upptäcka och förebygga att insiderbrott begås på den finansiella marknaden. Även införandet av ett administrativt sanktionssystem under Finansinspektionens överseende kommer att påverka inspektionens inflytande. I direktivet finns inget stadgande rörande straffvärdet på brott mot direktivets regler, utan här anges endast att medlemsstaterna skall säkerställa att lämpliga åtgärder vidtas i enlighet med nationell lagstiftning. Detta kan leda till en skillnad i sanktioner medlemsländerna emellan, vilket är olyckligt och kan leda till s k forum-shopping, dvs att insiderhandeln flyttas till den marknad där den bestraffas mildast. Såväl av praktiska skäl som av rättviseskäl är det önskvärt att straffvärdet för brott begångna mot direktivet är likvärdiga i alla medlemsländer. En harmonisering av påföljder anses dock ligga utanför direktivets räckvidd, och kan endast ske på medlemsländernas egna initiativ. För att direktivet skall bli effektivt krävs emellertid att påföljderna är liknande i de olika medlemsstaterna. Ett administrativt sanktionssystem kan utgöra ett komplement till dagens straffrättsliga sanktionssystem, genom att det skulle innebära en snabbare reaktion från samhällets sida genom ett enklare förfarande. De långa utredningstiderna som idag existerar vid insiderbrott är oacceptabla, och ett administrativt förfarande skulle frigöra välbehövliga resurser inom polisoch åklagarmyndigheterna. I förarbetena till insiderstrafflagen betonades att regeringen tidigare inte varit främmande inför att avkriminalisera brott, detta skedde 1997 när den tidigare straffbestämmelsen för brott mot anmälningsskyldigheten för förändringar i aktieinnehav ersattes av en administrativ sanktionsavgift under Finansinspektionens tillsyn. Motivet till att avkriminalisera förseelser med låga straffvärden var att kunna använda rättsväsendets resurser på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt, och samma argument skulle kunna föras vid brott mot insiderstrafflagen. Emellertid torde administrativa sanktioner knappast vara lämpliga påföljder vid insiderbrott eller kursmanipulation. Sanktionsformen kan däremot tillämpas vid lindriga överträdelser av regelverket, såsom insiderförseelse och brott mot den skyldighet att offentliggöra insiderinformation rörandes bolagets finansiella instrument som åläggs bolagets företrädare i art. 6 i direktivet.s. 50
Otillbörlig kursmanipulation
Bakgrund till bestämmelsen
1.Någon vedertagen definition av begreppet otillbörlig kurspåverkan fanns inte före förbudet mot otillbörlig kurspåverkan år 1997 infördes första gången i 7 kap lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. I förarbetena föreslogs ursprungligen att förbud mot otillbörlig kurspåverkan skulle intas i Brottsbalken. Emellertid skulle då inte Finansinspektion ha samma övervakningsskyldighet som beträffande insiderbrott, varför förbudet mot otillbörlig kurspåverkan i stället infördes i LHF. I Fermentautredningen användes beteckningen kursdrivning som beteckning på åtgärder som ligger utanför en normal marknadsmässig handel och informationsgivning, och som har det direkta eller indirekta syftet att påverka en aktiekurs. Här konstaterades att sådan påverkan kan åstadkommas på flera olika sätt, t ex genom spridande av vilseledande uppgifter om ett aktiebolag, felaktiga bokslut eller olika åtgärder som styr tillgången av aktiebolagets aktier på marknaden. Åsikterna om vad som i detta sammanhang bör betecknas som otillbörligt går emellertid isär på en del punkter. Detta bidrog till att förbudet mot kursmanipulation kom att dröja flera år, och underkastas flera olika utredningar innan man kunde uppnå enighet om dess lydelse. Eftersom bestämmelsen syftar till att förhindra otillbörliga affärer på den finansiella marknaden ansågs det naturligt att regleringen flyttades till insiderstrafflagen. Lagstiftningen mot otillbörlig kurspåverkan initierades nästan tio år tidigare, i samband med Fermenta-fallet. Kursvård, stödköp och kursmanipulation hade då länge varit omdiskuterade fenomen på aktiemarknaden. Från hösten 1984 hävdades bl a i massmedia att kursen i flera bolag med en och samma huvudägare, nämligen Asken, Carnegie, Saba och Bofors, var ”uppblåst”. Som en följd av egna observationer lät börschefen under våren 1985 göra en intern genomgång av aktiehandel och kursbildning i de fyra bolagen. Analyserna tydde på en systematisk påverkan på kursen. Så gott som allt utbud av aktier i dessa bolag köptes av två fondkommissionärsfirmor till i princip samma kurs, men köparna försvann när kursen visade tecken på att stiga. Personer och bolag i sfären runt huvudägaren föreföll kontinuerligt vara köpare av aktierna. Man konstaterade att en kursnivå som i realiteten skapats av huvudägarens åtgärder på marknaden kan ge särskilt den breda aktiesparande allmänheten missvisande signaler om en akties rätta värde. En konstgjord kursstabilitet kan också ge ett överdrivet intryck av låg risk för en placering. Eftersom börsen inte hade tillgång till någon sanktion mot detta agerande ansåg man sig inte ha möjlighet att göra annat än att kalla huvudägaren till ett informellt möte, och framföra synpunkter på stödköp och behovet av information till aktiemarknaden. Tre år senare inträffade Fermenta-fallet, där A var majoritetsägare, styrelseledamot, verkställande direktör och koncernchef i det börsnoterade bolaget Fermenta. A drev konsekvent upp kursen på Fermentaaktien. Han vilseledde marknaden bl a avseende Fermentas resultat och prognoser, och använde sig av bulvaner till vilka han sålde aktier till priser över marknadsvärdet, varvid kursen på aktien ökade. Manipulationerna syftade till att öka förtroendet för bolaget, och att hålla kursen på bolagets aktier på en konstlat hög nivå. Spridning av falska bokslut och prognoser, oriktig information till marknaden och selektiv information till placerare och massmediarepresentanter hade kursdrivande effekt på Fermentas aktiekurs. A laborerade även med avtal om återköpsrätt med prisfallsgaranti och säljoptioner, vilket påverkade kursen. Vid Stockholms fondbörs tillsattes den s k Fermentautredningen. Utredningen fann att det inte var förbjudet att vilseleda marknaden genom utbudshämmande avtal eller genom bulvanarrangemang, och i utredningen föreslogs att det skulle skapas ett skydd mot kursdrivande åtgärder genom lagstiftning. Värdepappersmarknadskommittén föreslog så i sitt betänkande Värdepappersmarknaden i framtiden att förfarandet skulle kriminaliseras i 9 kap 9a § BrB, dvs i anslutning till straffstadgandet rörande svindleri. Stadgandet avsåg träffa varje förfarande som medförde att kursen på ett finansiellt instrument inte motsvarade den som skulle gällt om en naturlig marknadsutveckling fått bestämma kursen. Kommitténs förslag intogs i prop 1990/91:42 om insiderhandel. Något förslag lades emellertid inte fram på grund av att det kriminaliserade området inte ansågs vara tillräckligt väl definierat, och risk förelåg därmed för att en kriminalisering skulle komma att träffa även tillåtna, t ex kursstabiliserande, marknadsoperationer. Ytterligare en utredning tillsattes under tiden vid Stockholms fondbörs i avsikt att undersöka de mycket uppmärksammade affärerna rörande Nobel Industrier. I samband härmed diskuterades även huvudägarens "riggning" av kursen på Gamlestadenaktien efter börsintroduktionen i slutet av 1980talet. Huvudägaren ansåg sig ha en skyldighet gentemot marknaden att hålla kursen uppe för att inte investerarna skulle förlora pengar på affären. Utredningen kom fram till att förfarandet ej kunde kritiseras, eftersom börsen tillåter kursstabiliserande åtgärder under viss tid. I utredningen konstaterades att gränsen mellan kursvårdande och kursdrivande åtgärder är svår att sätta, eftersom även kursvårdande åtgärder är avsedda att påverka kursen. Rapporten lämnades till 1993 års insiderutredning, som avlämnade ett betänkande med förslag till lagbestämmelse om otillbörlig kurspåverkan. Bestämmelsen intogs i regeringens förslag till lagstiftning. I propositionen föreslogs att ett antal otillbörliga förfaranden vid handel på värdepappersmarknaden skulle kriminaliseras. Det nya brottet skulle benämnas otillbörlig kurspåverkan.s. 6
Förbudsbestämmelsen
1.Förbudet att otillbörligt påverka kursen på ett finansiellt instrument återfinns i insiderstrafflagen § 9. Grundkriterierna för brottet är att handeln ägt rum på värdepappersmarknaden med avsikt att otillbörligt påverka priset vid allmän omsättning av finansiellt instrument. Rekvisitet ”med avsikt att påverka priset” innebär att det skall finnas ett direkt uppsåt, men inte heller vid kursmanipulation finns något effektrekvisit, dvs verklig påverkan på kursen. Den handling som skall ha ägt rum för att brottet skall vara fullbordat kan vara av skilda slag, och i avsnitt xx ges exempel på olika handlingar som faller inom regelns tillämpningsområde. Lagens definition av otillbörlig kurspåverkan är konkret i sin utformning. Följande handlingar anges i bestämmelsen: - Sluta avtal eller företa annan rättshandling för skens skull. - I hemlighet förena avyttring av finansiellt instrument med utfästelse att senare förvärva dessa till visst lägsta pris eller med villkor som begränsar rätten till fortsatt avyttring eller annars är avsedda att undandra instrumentet allmän omsättning. - Ingå köp- eller säljavtal, lämna anbud om slutande av sådant avtal, vidta annan liknande åtgärd eller föranleda någon annan till sådan rättshandling och åtgärden är ägnad att vilseleda köpare och säljare av finansiella instrument. 6.2.1 Regelns tillämpningsområde Bestämmelsen om otillbörlig kurspåverkan tar sikte på kursmanipulativa åtgärder vid handel med finansiella instrument. De definitioner av värdepappersmarknaden och finansiella instrument som ges i 1 § insiderstrafflagen gäller även beträffande förbudet mot kursmanipulation. Straffbestämmelsens huvudsyfte är, liksom övrig börsrättslig lagstiftning, att skydda marknaden. Förbudet omfattar åtgärder som ligger utanför en normal marknadsmässig handel och informationsgivning, och som har det direkta eller indirekta syftet att påverka en aktiekurs. Att någon genom köpeller säljorder avser att sätta de naturliga marknadskrafterna ur spel behöver emellertid inte innebära att en eventuell kurspåverkan är otillbörlig. Exempel på otillbörlig kurspåverkan är när åtgärd företas i syfte att ”rigga” kursen på ett värdepapper, dvs påverka kursen så att den rör sig till en högre, artificiell nivå, vid nyemission eller utförsäljning. En annan handling som omfattas av bestämmelsen är då någon säljer värdepapper till annan över börs utan att någon egentlig äganderättsövergång mellan parterna är avsedd, utan syftet endast är att påverka kursen. Genom att avsikten skall ha varit att otillbörligt påverka priset utesluts från straffstadgandets tillämpningsområde fullt legitima konsortialavtal och hembudsarrangemang. En annan förutsättning för straffbarhet är att syftet bakom åtgärden eller handlandet hemlighålls. Kursvårdande eller kursdrivande åtgärder kan ibland vara positiva för en akties värde, varför all påverkan på kurssättningen inte är otillåten. Åtgärderna som är kända och inte har ett otillbörligt syfte, såsom kursstabiliserande åtgärder som vidtas i samband med exempelvis börsnotering, är sålunda tillåtna om marknaden informeras om åtgärden i vederbörlig ordning. Har t ex ett bolag informerat marknaden om att man avser vidta kursstabiliserande åtgärder är regeln inte tillämplig. Marknaden kan informeras genom en presskommuniké eller genom en underrättelse till börsen. Brottet får anses ha ett relativt högt straffvärde, liksom övriga brott som innebär vilseledande på värdepappersmarknaden. Straffet för brott av normalgraden är fängelse i upp till två år. Straffet skärptes i och med att reglerna flyttades över till insiderstrafflagen . Argumentet för en skärpning av straffet är att det är av stor vikt att förtroendet för marknadens funktionssätt inte skadas. Kurspåverkande åtgärder kan även vara att bedöma som brott enligt brottsbalkens regler, främst svindleri eller bedrägeri, varvid brottsbalkens bestämmelser har företräde. Ansvar enligt regeln om otillbörlig kurspåverkan skall inte dömas ut om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller om överträdelsen är ringa. Är däremot insiderstrafflagen samtidigt tillämplig skall dömas för otillbörlig kurspåverkan och insiderbrott i s k brottskonkurrens. 6.2.2 Ansvarssubjekten Förbudet mot otillbörlig kurspåverkan gör ingen uppdelning i olika ansvarssubjekt, utan var och en som vidtager någon åtgärd som omfattas av förbudet gör sig skyldig till överträdelse av regeln. I förarbetena diskuterades frågan i vad mån uppgifter som sprids via massmedia, t.ex. av ekonomijournalister, och som påverkar kurssättningen bör kriminaliseras. Man menade emellertid att en sådan kriminalisering skulle möta hinder på grund av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. 6.2.3 Förbjudna åtgärder Bestämmelsen tar sikte på gärningar som typiskt sett är riktade mot marknaden. Att gärningsmannen har påverkat priset vid en enskild transaktion saknar därför betydelse - vad som avses är i stället marknadspriset. I förarbetena exemplifieras brottet med att någon • ”riggar” kursen vid eller inför nyemission eller vids. 8
2.utförsäljning av aktier, • förbättrar placerarens position inför uppköpserbjudande ellers. 9
3.tvångsinlösen av aktier, eller • påverkar värdet av lämnad säkerhet eller upprätthåller ens. 9
4.avtalad konsolideringsgrad. Vidare kan en förtjänst uppnås genom skatteplanering, vilket är ett av motiven till att privatpersoner handlar med sig själva över Internet. Ett otillbörligt syfte kan även avse enskild part, t.ex. en kund eller en annan motpart. I förarbetena exemplifieras detta med att en placerare eller ett värdepappersinstitut som avser att sälja en större post först genom mindre köp omedelbart dessförinnan höjer kursen utan annat syfte än att höja kursen inför utförsäljningen av den större posten. Åtgärder kan vidare bedömas vara otillbörliga om de vidtas i avsikt att för att komma billigare undan i ett avtal, såsom i Alfaskop-fallet som beskrivs i avsnitt x. För att brott mot bestämmelsens första stycke skall föreligga krävs ej att åtgärden är vilseledande för att föranleda straff. Möjligen ligger det emellertid i sakens natur att skenaffärer och hemliga avtal i sig är vilseledande. 6.2.4 Skenaffärer och hemliga avtal I första styckets första punkt behandlas rena skenaffärer. Exempel på skenaffärer är affärer med samma kund på båda sidor, vanligen genom olika börsmedlemmar.Placeraren handlar med sig själv genom att anlita olika värdepappersinstitut eller depåer för att sälja och köpa samma finansiella instrument, men för marknaden framstår det som om handel i egentlig mening har skett. Ett fall av sken-affärer har prövats i domstol, och samme mäklare, A, som dömdes för insiderbrott i Pinkertonmålet ovan dömdes samtidigt för att på otillbörligt sätt ha påverkat börskursen i det Olistenoterade utvecklingsbolaget Sintercast AB.s. 9
5.I samband med att Ekobrottsmyndigheten arbetade med material i Pinkerton-s. 10
6.fallet stötte man på bandupptagningar av mäklarens telefonsamtal med ens. 10
7.kund, vilka visade att mäklaren i slutet av februari 1999 ägnat sig åts. 10
8.otillbörlig kurspåverkan. Mäklaren hade vid handel på Stockholmsbörsen, is. 10
9.avsikt att otillbörligt höja priset på aktien Sintercast, gjort skenaffärer is. 10
10.aktien. Han hade vid 21 tillfällen i februari 1999, utan att kunduppdrags. 10
11.förelegat, i handelssystemet SAX lagt sälj- och köporder i Sintercast A tills. 10
12.kurser som varit högre än tidigare avslut.s. 10
13.Förfarandet skapar en illusion av likviditet i en aktie, och i fallet sökte dens. 10
14.tilltalade även skapa en illusion av att kursen på aktien stigit genoms. 10
15.skenaffärerna, d.v.s. det fanns ingen övergång av ägandet och heller ingens. 10
16.avsikt att äganderätten skall övergå.s. 10
17.På grund av att frågan om mäklarens kursmanipulation mer eller mindres. 10
18.försvann i det omfattande Pinkertonmålet är tingsrättens handläggning avs. 10
19.målet begränsad till två sidor. Den huvudsakliga frågan i tingsrätten vars. 10
20.huruvida mäklarens affärer varit skenaffärer eller inte. Mäklaren bestred atts. 10
21.det skulle vara fråga om skenaffärer, och hävdade att det varit renas. 10
22.tillfälligheter som gjort att det blivit avslut mellan hans egna köp- respektives. 10
23.säljorder vid de olika tillfällena. Han hade emellertid på bandupptagningen is. 10
24.telefon för två personer berättat om syftet med de aktuella affärerna.s. 10
25.Tingsrätten ansåg det därmed klarlagt att det var fråga om skenaffärer.s. 10
26.Tingsrätten hade vidare att ställning till otillbörligheten i förfarandet, dvss. 11
27.huruvida kursmanipulationen ingick som ett led i en plan att åstadkomma ens. 11
28.förtjänst för någon eller eller skada för någon annan, eller något annats. 11
29.liknande från allmän synpunkt oacceptabelt syfte. Eftersom mäklarens. 11
30.påverkat släkt och goda vänner handla med Sintercast-aktien, och det vars. 11
31.viktigt för honom personligen att han drog in mycket courtage och avgifters. 11
32.till sin arbetsgivare, ansåg tingsrätten det klarlagt att han hade ett egets. 11
33.intresse av handeln med aktien. Han hade således manipulerat köpkursens. 11
34.med sina skenaffärer i syfte att åstadkomma en förtjänst för sina vänner ochs. 11
35.därmed indirekt sig själv, vilket ansågs klart oacceptabelt ur allmäns. 11
36.synpunkt. Tingsrätten konstaterar att det i bestämmelsen inte förutsätts atts. 11
37.åtgärden skall vara vilseledande, eftersom det kan anses ligga i sakens naturs. 11
38.att skenaffärer är vilseledande. Man konstaterar slutligen att det är svårt atts. 11
39.se att något tillbörligt syfte skulle kunna finnas med sken-affärer. Möjligheten att använda Internet för att placera order har ökat möjligheten att påverka kursen på värdepapper. Visserligen har en placerare alltid kunnat lägga en säljorder hos en mäklare, för att därefter ringa en annan med motsvarande köporder, men kunder som handlar över Internet kan i princip lägga in köp- och säljorder direkt. Endast börsmedlemmar, dvs värdepappersinsitut och banker, kan handla direkt på OM Stockholmsbörsen, men en privatperson kan via Internet skicka iväg en order till en bank som vidareförmedlar ordern till börsen. Ofta hindrar börsens övervakningssystem dessa affärer från att gå igenom, men inte alltid. Vid misstänkt fall av otillbörlig kurspåverkan talar börsen med medlemmen, som stänger av kunden från automatisk orderförmedling. Kunden kan dock fortfarande öppna nya depåer, alternativt bedriva telefonhandel. Skenaffärer kan göras av skatteskäl, i avsikt att väcka intresse för aktien genom ovan nämnda exempel eller, som i ett par fall, att vinna en aktietävling. I Celtica-fallet hade den misstänkte under våren 1999 deltagit i en aktietävling som arrangerades av tidningen Dagens Industri.s. 11
40.Den deltagare som inom en viss period kunde uppvisa den störstas. 11
41.procentuella ökningen av värde på aktierna i sin depå. Gärningsmannens. 11
42.köpte inom ramen för tävlingen aktier i det börsnoterade bolaget Celtica.s. 11
43.Genom en annan depå utanför tävlingen köpte och sålde han aktier i ens. 11
44.sådan omfattning att kursen påverkades uppåt. Syftet var att vinna första priss. 11
45.i tävlingen, 250 000 kronor. Åklagaren inledde en förundersökning av försöks. 11
46.till grovt bedrägeri alternativt otillbörlig kurspåverkan.s. 11
47.Förundersökningen avskrevs, och i avskrivningsbeslutet motiverar ansvarigs. 11
48.åklagare beslutet på följande sätt: Förundersökningen såvitt avser försöks. 11
49.till grovt bedrägeri lades ned på grund av att brott inte kunde styrkas. Vads. 11
50.gäller brottsmisstanken otillbörlig kurspåverkan ansågs utredningen inte ges. 11
51.stöd för att den misstänkte handlat i avsikt att otillbörligt påverka priset vids. 11
52.den allmänna omsättningen av den aktuella aktien. I stället för att rikta sigs. 11
53.mot marknaden har den misstänktes handlande snarare påverkat priset vids. 11
54.några enskilda transaktioner.s. 11
55.Utredningen gav heller inte stöd för att den misstänkte haft direkt uppsåt. Förs. 11
56.övrigt ansågs att eventuell överträdelse vid en samlad bedömning avs. 11
57.omständigheterna var att bedöma som ringa, och därmed inte föranledas. 12
58.straffansvar. Att undersökningen lagts ned torde tyda på viss ovana vid denna typ av frågor. Avtal har uppenbart slutits för skens skull, där syftet varit att vinna en aktietävling. För att vinna denna vidtogs skentransaktioner varigenom priset påverkades. Manipulationen av priset skedde på värdepappersmarknaden vid allmän omsättning av finansiella instrument. Ytterligare ett fall av kursmanipulation i samband med en aktietävling har i maj 2002 anmälts till Finansinspektionen. Fyra personer misstänks för att våren 2001 olagligt ha manipulerat kursen i samband med aktietävlingen ”Aktie-SM” som arrangerades av Privata Affärer, Aftonbladet och Media Svar. Sannolikt har aktörerna inte alltid insikt om att de begår ett brott. I vissa fall kan exempelvis skatteplanering vara åsyftad, och gäringsmannen är inte medveten om att han begår brott mot insiderstrafflagens regler. Är påverkan av kursen ett genomgångsled för skatteplaneringen, och har personen även ett direkt uppsåt att påverka kursen, omfattas kurspåverkan av det direkta uppsåtet. Skulle dock avsikten endast vara att skatteplanera utan att påverka kursen är det tveksamt om direkt uppsåt att påverka kursen föreligger. Första styckets första punkt omfattar vidare avtal som inte är avsedda att fullföljas, eller som omedelbart är avsedda att återgå och som inte har något annat affärsmässigt syfte än att påverka kursen. Exempel på en handling som omfattas av bestämmelsen är då någon säljer finansiella instrument till annan över t ex börs utan att någon egentlig äganderättsövergång mellan parterna är avsedd. Syftet är endast att påverka kursen, och transaktionen är avsedd att återgå mer eller mindre omgående. I dessa fall kan det vara svårt att dra gränsen mot försäljning med återköpsförbehåll. Normalt sett torde det vara fråga om en försäljning med återköpsförbehåll om det är avsett att förvärvaren under innehavstiden skall utöva ägarfunktioner i något väsentligt avseende. I sådana fall kan avtalet träffas av bestämmelsen i punkt 2. I första styckets andra punkt behandlas återköpsutfästelse, överlåtelsebegränsning och andra åtgärder som är avsedda att undandra instrumenten allmän omsättning. Åtgärdernas syfte är att begränsa tillgång på ett finansiellt instrument, antingen genom att någon egentlig äganderättsövergång inte är avsedd, eller genom att förvärvarens rätt att förfoga över instrumenten begränsas. I det senare fallet är en äganderättsövergång visserligen för handen, men förvärvarens rätt att förfoga över värdepapperen är begränsad. För straffbarhet krävs att villkoren är hemliga, och således inte kända för andra än de som är inblandade i transaktionen. Effekten av sådana avtal är att tillgången på finansiella instrument begränsas, vilket kan få till följd att marknadspriset påverkas. Vad gäller överlåtelser med återköpsförbehåll krävs att villkoret har varit en förutsättning för förvärvarens beslut att genomföra transaktionen. I propositionen ges exempel på när bestämmelsen i första styckets andra punkt kan komma att bli tillämplig, nämligen vid vissa åtgärder som vidtas i samband med nyemission i ett aktiemarknadsbolag. Huvudägaren, som kanske har garanterat emissionen, kan då ha ett intresse av att hålla aktiekursen uppe den närmaste tiden före emissionen. Insiderreglerna och reglerna om flaggningsskyldighet innebär att han måste tillkännage åtgärderna, vilket innebär att syftet inte uppnås. Avtalar han emellertid med någon annan att stå för köpen till den avsedda kursen, och samtidigt garanterar att återköpa aktierna till samma kurs, kan överenskommelsen vara att bedöma som otillbörlig kurspåverkan. Genom ett sådant arrangemang kan nämligen aktieägarna vilseledas att deltaga i den förestående nyemissionen till ett pris som är påverkat av emittenten. 6.2.5 Kursmanipulation Paragrafens andra stycke tar sikte på direkta marknadsoperationer, såsom köp/säljorder respektive avslut. De åtgärder som avses är sådana som till det yttre framstår som helt ordinära, men som företas med avsikt att på ett otillbörligt sätt påverka kursen och därför skall ses som otillbörliga. Gemensamma förutsättningar för första och andra styckena är, som tidigare nämnts, avsikt att påverka priset och otillbörlighet. För straffbarhet krävs sålunda att åtgärden skall ha varit ägnad att vilseleda köpare och säljare av finansiella instrument. Formuleringen ”ägnad att vilseleda” innebär ett krav på abstrakt fara. Att abstrakt fara skall ha förelegat för straffansvar betyder att handlingen typiskt eller genomsnittligt sett skall vara ägnad att leda till en viss effekt. Detta uttrycks i propositionen så att ”åtgärden skall kunna få till följd att investerarna som kollektiv bibringas en felaktig uppfattning om kurssättningen”. Ett av de bakomliggande syften lagstiftaren angivit är att förhindra att marknaden vilseleds genom att en kurspåverkande marknadsoperation hemlighålls. Från det straffbara området utesluts därför som ovan nämnts fall där någon som företagit en kurspåverkande åtgärd öppet har informerat marknaden om bakgrunden till sitt handlande. Ett exempel är sådana kursstabiliserande åtgärder som vidtas i anslutning till en börsintroduktion och som har tillkännagivits i prospektet. I sådana fall kan inte något otillbörligt syfte anses föreligga. Typsituationen av kursmanipulation är när en aktör genomför omfattande förvärv av en aktie under en kort tid och därigenom flyttar kursen till en högre, artificiell nivå, s k window dressing, eller painting the tape. Detta kan exempelvis göras inför ett rapporteringstillfälle, såsom ett års- eller månadsskifte. Åtgärden skall ha påverkat kursen så att kollektivet av investerare fått en felaktig information om kurssättningen. Är avsikten att vilseleda en motpart skall i stället bedrägeriparagrafen i brottsbalken tillämpas. Åtgärden skall ha vidtagits i avsikt att otillbörligt påverka priset, och inte endast kursen på aktien. Motivet för den kurspåverkande åtgärden måste vidare framstå som otillbörligt, dvs avsikten skall ha varit att ge gärningsmannen eller annan fördel av åtgärden. I doktrinen påpekas att i bedömningen av huruvida syftet med en åtgärd har varit otillbörligt eller ej bör vägas in i vilken mån aktören har avvikit från lagstadgade sundhetskrav eller allmänt omfattad god sed. För straffbarhet krävs inte att gärningsmannen själv ingår avtal eller liknande som har omedelbar påverkan på kursen, utan även de fall där gärningsmannen förmått andra att vidta kurspåverkande åtgärder omfattas av straffansvar enligt paragrafen. Exempel på detta är när en aktör, typiskt sett en fondkommissionär, påverkar vissa investorer till att investera i aktien, varvid tidigare innehavare av aktien kan dra nytta av det påverkade värde investeringarna medfört, s k pegging och scalping. Att ”pegga”, eller ”rigga”, en kurs innebär att en aktör, exempelvis en investeringsrådgivare, mäklare eller depåförvaltare, talar sig varm för ett visst finansiellt instrument hos ett urval kunder. Priset på aktien ökar till en artificiell nivå genom att dessa kunder övertalas att investera i de finansiella instrumenten. De kunder som tidigare innehaft det ifrågavarande finansiella instrumentet gör en förtjänst på att kursen manipulerats. Scalping innebär att en person först förvärvar finansiella instrument av ett visst slag, och därefter rekommenderar sina kunder att investera i motsvarande instrument. Kursen drivs upp, och gärningsmannen kan sälja sitt innehav med förtjänst. I propositionen nämns att detta framför allt kan komma att aktualiseras när placerare genomför en affär genom ett värdepappersinstitut, men man gör bedömningen att frågan om medverkansansvar för emissionsinstitut i dessa situationer bör överlämnas till rättstillämpningen att avgöra utifrån vanliga regler och principer om medverkansansvar i brottmål. Av förarbetena framgår att även vissa åtgärder som får en vilseledande effekt utanför själva värdepappersmarknaden kan vara straffbara. En otillåten manipulation kan syfta till att förbättra någons position inför tvångsinlösen av aktier, till att höja värdet av en lämnad säkerhet, eller till att upprätthålla en avtalad konsolideringsgrad. En sådan åtgärd vilseleder visserligen inte i första hand köpare och säljare på marknaden, utan i stället exempelvis en kreditgivare som lämnat lån mot säkerhet i värdepapper. Åtgärden kan likväl komma att bedömas vara straffbar.s. 12
59.I Industrivärden-fallet har gärningsmannen handlat med sig själv meds. 14
60.hjälp av egna och hustruns depåer, och påverkat kursen genom egna affärer is. 14
61.en s.k. cross market manipulation. Gärningsmannen har haft tillgång till tvås. 14
62.datorer uppkopplade mot olika internetdepåer hos Nordnet, Teletrade ochs. 14
63.Skandiabanken. Han manipulerade priset på aktien för att påverka priset pås. 14
64.de warranter, ett slags optioner kmed lång löptid, som var knutna till aktien.s. 14
65.Vid ett flertal tillfällen har gärningsmannen köpt köp- och säljorder i dens. 14
66.undre och övre delen av spreaden på den underliggande aktien,s. 14
67.Industrivärdens A-aktie. Aktiens referensperis påverkades härigenom, vilkets. 15
68.i sin tur påverkade priset på warranterna. Ett par hundra affärer gjordess. 15
69.mellan februari och maj år 2000. När kursen på aktien steg ökade ävens. 15
70.kursen på warranten, varvid gärningsmannen sålde warranterna ochs. 15
71.omedelbart därefter återkallade sin köporder på aktierna. Eftersoms. 15
72.utväxlingen på optioner är stor har transaktionerna inneburit stor förtjänst.s. 15
73.Gärningsmannen vitsordade i tingsrätten transaktionerna, men bestred atts. 15
74.avsikten varit otillbörligt. Tingsrätten menade emellertid atts. 15
75.gärningsmannens förfarande i sig gav stöd för hans avsikter, och att det klarts. 15
76.framgått att han insett att han kommit på och använt sig av ett sätt att fuskas. 15
77.till sig egen vinning genom att använda helt ordinära och var och en i sig helts. 15
78.tillåten marknadsoperation.s. 15
79.Att åtgärden var ägnad att vilseleda marknaden ansågs vara visat genom atts. 15
80.gärningsmannen kunnat sälja warranterna till ett högre pris, vilket ju måstes. 15