Närliggande

12.Kraven på olika sanktionsmedel kom dock inte att avta: fd socialministern Bengt Lindqvist beaktade olika förslag att främja de funktionshindrades situation i samhället och föreslog även vitesföreläggande för kommunen, ehuru han inte var omedveten om de såväl politiska som konstitutionella svårigheterna som är förbundna därmed. På basis av de förslag Lindqvist utarbetade föreslog regeringen Prop 1999/2000: 79 Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken ett inrättande av föreläggande kombinerat med vite i de fall kommun eller landsting icke efterkommer dom om insatser. Lagen trädde i kraft 1 juli 2000. Bestämmelsen som infördes i LSS 26a§ 1 st angav att: 278 Trots att regeringen gav direktiv för en totalöversyn över hela området (alltså icke bara beträffande SoL och LSS) med förelägganden gentemot kommuner, landsting och andra myndigheter, valde regeringen att införa ovan nämnda sanktionsmöjlighet. Rättsläget ansågs så allvarligt, att i väntan på en fullständigare utvärdering kunde lagstiftning inte anstå, det var regeringens uppfattning ”att det är angeläget att inte ytterligare fördröja införandet av ett påtryckningsmedel för att förmå kommuner och landsting att följa domstolsutslag om rätt till vissa insatser enligt LSS och SoL […] väsentligt att en ytterligare fördröjning av åtgärder mot domstolstrots på de aktuella områdena inte sker.” Man betonade också att ”även ett fåtal icke verkställda domar om rättigheter inom socialtjänstområdet är enligt regeringen oacceptabla ur den enskilde drabbade personens perspektiv. Det finns således skäl att vidta åtgärder snarast oavsett problematikens omfattning.” Lagändringen var naturligtvis välkommen, men intrycket är att förändringen mer bar prägel av en vilja till att markera ett viktigt samhällsintresse, än att vara en genomtänkt förändring – problematiskt i detta hänseende var att nämnda lagrum endast avsåg de fall där ett avslag överklagats till länsrätt till fördel för den klagande, men där verkställighet inte skett. Det handlade alltså om att reglera domstolstrots, men inte själva lagtrotset eller ’verkställighetstrots’ (om en bättre term får föreslås). Lagrådet efterlyste ett fullödigare juridiskt ställningstagande av regeringen och en utförligare utredning i sakfrågan, bla ansåg lagrådet att HD:s avgörande NJA 1993 s 99 fortsättningsvis kunde ligga till grund för att ansöka om verkställighet av domar enligt UB. I den totalöversyn över sanktionsmöjligheter som sedan presenterades våren 2002, Prop 2001/02:122 Åtgärder mot kommunalt domstolstrots, betonade regeringen allvaret i förevarande situation på följande sätt:s. 686