Stycket

1.Styrelseledamot som av oaktsamhet åsidosatt prospektreglerna skulle eventuellt kunna åläggas skadeståndsskyldighet även utan lagstöd genom tillämpning av den i Tyskland framsprungna normskyddsläran. Normskyddsresonemanget rör frågan huruvida en viss följd av den i och för sig culpösa handlingen skall omfattas av skadeståndsansvaret, och innebär att de intressen som ligger bakom införandet av en regel skall styra bestämningen av kretsen ersättningsberättigade. Vid tillämpning av normskyddsläran skall dels fastställas vilka förmögenhetsintressen aktuella normer är avsedda att skydda, dels vilken personkategori som kan grunda sina anspråk på den aktuella normen. Enligt ABL existerar ett lagstadgat ansvar för överträdelse av i lagen angivna regler, men detta ansvar begränsas som nämnts ovan genom att där uttryckligen anges att de normer som skall läggas till grund för ansvar är de som återfinns i ”denna lag, tillämplig lag om årsredovisning och bolagsordningen.” Normskyddsläran verkar här som en begränsande förutsättning för ansvar, på så vis att endast den som skyddas av en regel i aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen kan bli berättigad till ersättning. Vid överträdels av annan prospektregel än i ABL angivna normer kan den ersättningsberättigade kretsen avgöras genom en tillämpning av normskyddsläran. Detta innebär att man gör en tolkning av den enskilda författningen, varvid man söker fastställa om densamma är tillkommen för att ge ett direkt skydd åt den skadelidande in casu, i vårt fall skadelidande investerare på aktiemarknaden. Vid prövningen av styrelsens ansvar för prospekt skall således undersökas om prospektreglerna givits för att bereda ett direkt skydd åt investerare. Befinns detta vara fallet skall den skadelidande vara berättigad till ersättning i det fall ansvarssubjekt culpöst handlat i strid med den aktuella författningen. Normskyddsläran anses ha på allvar gjort insteg i svensk rätt i och med SkL. Vid förarbetena till 1972 års skadeståndslag diskuterades införandet av en speciell regel med innebörden skyddsintresset som förutsättning för ansvar för det allmänna, dvs ansvar för stat, kommun etc. Kommittén hade funnit att försiktigheten bjöd att grundsatsen om skadeståndsansvarets begränsning till skyddade intressen skulle uttryckas i lagtexten. Departementschefen avvisade dock i propositionen en lagreglering av grundsatsen med huvudsaklig hänvisning till det olämpliga i att lagstifta på ett speciellt område ”när man inte ansett sig böra göra det för den allmänna skadeståndsrättens del.” Han uttalade att ”Det torde nämligen vara en erkänd grundsats i svensk skadeståndsrätt att ersättningsansvar enligt culparegeln – eller ansvarsregler som är knutna till denna – inträder bara när skadan har drabbat ett intresse som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvaret.” Departementschefen påpekade att grundsatsen skyddat intresse endast aktualiserats i fråga om brott, men menade att man därför inte kunde dra slutsatsen att den inte skulle vara av allmängiltig karaktär. Tillämpning av normskyddsläran är omdebatterad i doktrinen. Karlgren har med en försiktig hållning diskuterat skyddsintresset bl a i samband med fråga om ersättning för ren förmögenhetsskada. Han påpekar att det måste antas att ”dels den omständigheten att ett till synes utomobligatoriskt rättsläge uppfattas som kontraktsrättsligt till sin natur, dels det förhållandet att en rättsregel (även en icke straffrättslig rättsregel) anses utgöra en skyddsföreskrift till förmån för utomstående enskilda intressenter (inklusive ”allmänheten”), äro ägnade att utvidga skadeståndsansvaret, i förevarande fall sålunda sätta ur spelet den betingelse för skadeståndsskyldighet enligt culparegeln, som kravet på sak- eller personskada normalt omfattar.” Roos konstaterar att ”Jan Hellner verkar i sin Skadeståndsrätt 4 uppl 1985 helhjärtat ha accepterat denna nykomna gäst i svenskt rättsliv.” Hellner framhåller att enligt normskyddsläran gäller undantag i ersättningsskyldigheten för skada som faller utanför skyddsändamålet (skyddsnormen) för den ifrågavarande skadeståndsregeln. JustR Nordenson har i ett votum i rättsfallet NJA 1976 s 458 ingående diskuterat möjligheten att använda normskyddsläran i utvidgande riktning. Nordenson diskuterar möjligheten att domstolen med stöd av normskyddsläran skulle kunna konstruera nya normer på vilka intresseavvägningen sedan skulle komma att bygga. Nordenson anför: ”Frågan om det "skyddade intresset" får i praktiken betydelse framför allt i fall då författningsföreskrifter har åsidosatts eller överträtts. Detta lärer sammanhänga med att sådana föreskrifter meddelas i stor mängd för de mest skilda syften och att det därför i åtskilliga fall då en skadeorsakande överträdelse har skett -- och culpa följaktligen anses föreligga -- kan bli nödvändigt att klara ut om den förverkligade risken är en sådan som föreskriften har avsett att förebygga. Men härav kan inte utan vidare dragas slutsatsen att något motsvarande problem inte existerar i fall då fråga uppkommer om skadeståndsansvar på grund av åsidosättande av en icke lagfäst handlingsregel eller -norm, dvs någon av de aktsamhetsnormer som domstolarna utan stöd av skriven lag tillämpar i skadeståndsmål. Enligt min mening förhåller det sig tvärtom. Det föreligger inte någon principiell skillnad mellan de handlingsnormer som har meddelats i lag eller författning och sådana oskrivna aktsamhetsnormer som nyss nämnts. Den omständigheten att en sådan aktsamhetsnorm inte har kodifierats och över huvud taget inte formuleras i ord förrän domstol i ett skadeståndsmål konstaterar att normen har åsidosatts, kan inte föranleda till annat bedömande. Dessa normer är med andra ord lika fullvärdiga delar av rättsordningen som vilken som helst på förhand lagfäst norm.” Kleineman föreslår radikalt att en regel om skyddat intresse införs i SkL, i utbyte mot de i 2 kap 4 § samt 3 kap 2 § angivna reglerna om skadeståndsansvar. Enligt den föreslagna regeln skulle som allmän princip gälla, att såväl person- , sak- och rena förmögenhetsskador endast ersätts om en ekonomisk skada har inträffat när ett sådant intresse förnärmats, som en given rättsregel avser skydda. Kleineman illustrerar ett fastställande av skyddsnormen med en bedömning av prospektansvarets omfattning. Kleineman påpekar att 15 kap 1 § ABL stadgar att det är ”lagens” regler som är den skyddsnorm som skall ha kränkts, och att i lagrummet inte stadgas ansvar för i andra regler angivet krav på prospektinnehåll. Detta leder enligt Kleineman till att man får tolka den enskilda författningen och söka fastställa om denna är tillkommen för att ge ett direkt skydd för t ex en investerare. I den mån så är fallet får man sedan bedöma om någon genom culpa har åsidosatt den berörda författningen. Kleineman menar att det således finns ett visst utrymme för ett skadeståndsansvar för enskilda organföreträdare i fall som detta. Som ovan påpekats anför dock Kleineman att särskilda krav på närhet mellan skadevållare och skadelidande måste ställas när kretsen av skadelidande är stor. Roos har framfört kritik mot Nordensons förslag till användning av normskyddsläran, men menar att tillämpningen av normskyddsläran på i doktrin traditionellt beskrivet sätt behövs ur begränsningssynpunkt vid förmögenhetsskada. Roos instämmer med Kleineman om att läran kan användas som begränsningsmetod vad gäller skadeståndskrav utanför ABL:s ram. Frågan om tillämpning av normskyddsläran aktualiserades även i NJA 1991 s 138. Fallet rörde huruvida sakskada som vållats genom fel eller försummelse vid kontrollbesiktning av motorfordon ansågs drabba ett intresse som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts. Staten medgav att skadeståndsskyldighet enligt 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen i och för sig föreligger men bestred käromålet av följande skäl: Ersättningsansvar på grund av vållande i utomkontraktsrättsliga förhållanden inträder bara när skada drabbat ett intresse som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvaret. Syftet med den obligatoriska kontrollbesiktningen är att undersöka om fordon uppfyller vissa minimikrav i fråga om trafiksäkerhet. Kontrollen är närmast förebyggande och avser att hindra förekomsten av trafikfarliga fordon. Besiktningen syftar emellertid inte till underlag för mer allmän bedömning av fordonets kondition eller till att ge ägaren några garantier för att fordonet är i felfritt skick ens i de delar som kontrollen avser. HD konstaterade att skadan vållats genom fel eller försummelse från AB svensk Bilprovnings sida, samt att frågan i målet var huruvida skadan har drabbat ett sådant intresse som skyddas av den handlingsnorm bolaget har åsidosatt. HD uttalade: HD har i målet sålunda tillämpat ett normskyddsresonemang vid sin bedömning av rätten till ersättning. Dufwa har framfört generell kritik mot tillämpning av normskyddsläran. Dufwas inställning är att den erforderliga avgränsningen låter sig göras redan inom ramen för culpa-, adekvansoch medvållandekriterierna. Avgränsningen kan emellertid också göras ”direkt” genom att domstolen, som är fallet i många andra länder, helt enkelt bara fastslår att skadan är ersättningsbar eller inte ersättningsbar. Dufwa menar att det torde kännas olustigt för domaren att, utöver begränsningarna i skadeståndslagen, tillämpa en icke lagfäst och dessutom långt ifrån klar begränsningsregel. Enligt Dufwa är läran godtycklig, och en bedömning med stöd av normskyddsläran därför inte problemfri. Dufwa exemplifierar med HD:s resonemang i rättsfallet NJA 1982 s 307. I målen hade staten avvisat ett yrkande om ersättning för skada som vållats genom ett misstag som gjorts vid Patent- och registreringsverket. HD fastslog att bestämmelsens syfte var att förhindra att allmänheten vilseleds beträffande en affärsrörelses art. ”Patent- och registreringsverket har att vid registreringen tillse att detta skydd för allmänheten tilldogoses. Verkets prövning måste emellertid jämväl anses sträcka sig därhän att en registreringsökande – såvitt möjligt – genom registreringen tillförsäkras en rätt som inte med god kan angripas”. Dufwa menar att utan normskyddsläran hade staten kommit till samma resultat vid sin prövning, och tvisten hade kunnat undvikas. Andersson förespråkar tillämpning av läran om skyddat intresse, men föredrar termen skyddsändamålslära, med motiveringen att termen normskyddslära traditionellt endast syftar på sambandet mellan en av skadegöraren överträdd handlingsnorm och en inträffad skada. Han menar att hänsyn skall tas till olika skyddsändamål hos skadeståndsreglerna och förhållanden på såväl skadevållares som skadelidandes sida. Andersson kan möjligen ha en pedagogisk poäng med sitt resonemang, men resonemanget leder inte till någon materiell skillnad ifråga om vilket sätt normskyddsläran traditionellt beskrivs på.s. 135