Stycket

1.4.4.4.1 Inledning En viktig begränsning av ansvaret för skada erhålls genom orsakskravet, dvs för att ersättning skall utgå krävs att det föreligger ett samband mellan vållande och skada. Genom att avskilja dels alltför avlägsna följder av en handling eller underlåtenhet, dels närliggande men alltför oväntade verkningar, kan de orsaker som är rättsligt relevanta sållas ut. Kravet på samband mellan handling och effekt uttrycks som krav på kausalitet och adekvans. Med detta menas att orsakssambandet inte bara skall kunna konstateras, utan att effekten även skall ses som en normal påräknelig följd av det oaktsamma handlandet. Rent logiskt anses det föreligga ett orsaksförhållande mellan två händelser eller företeelser (X och Y), som ligger efter varandra i tiden så snart det kan konstateras att Y inte skulle ha inträffat om inte X hade inträffat, s k logisk kausalitet. Orsakssamband föreligger inte om skadan skulle ha inträffat även om försummelsen inte förelegat, och kan allmänt sägas föreligga om skadan är en förutsebar effekt av en viss handling eller underlåtenhet. Att denna nödvändiga betingelse är för handen räcker dock inte för att ålägga någon skadeståndsskyldighet, eftersom flera nödvändiga betingelser kan ha inträffat, vilka alla varit nödvändiga för det aktuella händelseförloppet. Således krävs även ett fastställande av att händelsen X även skall ha varit en tillräcklig betingelse för att Y skall inträffa. Utöver detta samband mellan handling och förlust diskuteras i doktrinen huruvida den skadelidande även skall behöva styrka ett samband mellan handling och transaktion, dvs att han ej skulle ha företagit sin förlustbringande disposition i det fall X inte inträffat. Bevisning rörande orsakssamband är ofta komplicerad, och vid skada på värdepappersmarknaden aktualiseras en rad problem i anslutning till denna s k tillitsproblematik. De kausalproblem som uppstår vid förmögenhetsskada kan skilja sig från dem som förekommer vid person- och sakskada, och Hellner har kommenterat ett fall som illustrerar detta, NJA 1998 s 893. I rättsfallet var fråga om en räntestegring, vilken kanske inte är förutsägbar i ett läge där alla aktörer i stället förväntar sig en sänkning av räntan. En förlust genom ränteförändring är dock en möjlig följd av att ett myndighetsbeslut rörande ett låneärende försenas. Myndigheten kanske inte hade kunnat förutse att räntan skulle stiga, men den hade kunnat förutse att en fördröjning kunde påverka räntesatsen. Hellner har även sökt precisera adekvanskravet med hjälp av kontraktsrätten. Vid tillkomsten av The Uniform Law on the International Sale of Goods (ULIS) enades man om att adekvanskravet skulle formuleras på så sätt att skadan skulle ha varit en möjlig följd av ett kontraktsbrott. Denna formulering rör placeringen av risken för oväntade betydande prisfluktuationer, och innebär att den kontraktsbrytande parten skall bära risken för fluktuationerna. Andra exempel är fall där kreditgivare åsamkas skada på grund av gäldenärens bristande betalningsförmåga. I UfR 1985 s 1029 åsamkades borgenär skada på grund av att han lämnat kredit till ett bolag vilket sedan inte kunde betala sin skuld. Bolaget hade visserligen offentliggjort felaktiga uppgifter i sitt bokslut, men domstolen menade att det inte kunde visas att borgenären skulle agerat på ett annat sätt om han förlitat sig på de oriktiga uppgifterna. Svårigheterna att fastställa orsakssamband mellan bristfällig information i ett prospekt och kursförlust aktualiserades i den s k Kansallisanti-emissionen i Finland. I fallet riktade aktietecknare skadeståndsanspråk mot ledningen i emittentbolaget, vilka grundades på att bolaget vid emissionen lämnat bristfälliga uppgifter i prospektet. Tingsrätten biföll ej talan på grund av att man ej kunnat konstatera orsakssamband mellan den vilseledande informationen och uppkommen skada. Kravet på adekvans innebär således en begränsning i ansvaret; genom kravet på adekvans begränsas skadeståndsansvaret till att avse skador som rimligen borde ha tagits med i beräkningen. För att adekvanskravet skall vara uppfyllt beträffande ansvaret för innehållet i ett prospekt måste den ekonomiska skada som en aktietecknare lider, till följd av att ha betalat en för hög teckningskurs eller sålt sitt aktieinnehav till för lågt pris, kunna ses som en påräknelig följd av den bristfälliga uppgift som offentliggjorts i prospektet. Vid fråga om prospektansvar består skadehandlingen av angivande av felaktiga, alternativt bristfälliga, uppgifter i prospektet. För att ansvar skall inträda krävs att dessa uppgifter har påverkat kursen på aktierna vid teckningstillfället, vilket sedermera medfört en förlust för den som har tecknat aktierna. Har fel eller brist i prospekt konstaterats, och aktiekursen i samband med offentliggörande av detta sjunkit, torde orsakssamband i allmänhet kunna konstateras. Emellertid föreligger ofta flera skadeorsaker, dvs kursen har påverkats även av annan information, eller av andra faktorer. Dessa påverkansfaktorer kan vara av företagsspecifik karaktär, men kursen påverkas även av omvärldsfaktorer, såsom konjunktursvängningar och händelser inom samma bransch. Exempelvis kan en konkurrents offentliggörande av sina stora framgångar påverka kursen på övriga aktier inom samma bransch. Bevissvårigheterna rörande orsaksförhållandet är delvis identiska med de problem som uppkommer vid beräkning av förlustens storlek. Vid förlustberäkningen krävs nämligen att man isolerar de enskilda händelser som påverkat kursen under den aktuella tidsperioden och därefter tar ställnng till hur stor del av denna påverkan som skall tillskrivas den bristfälliga uppgiften. För adekvansbedömningen avgörande är bevisningen av orsakssambandet mellan den vilseledande uppgiften och skadan. Praktiskt sett innebär detta att käranden i första hand måste styrka att hans förlust (förändringen i aktiekursen) är en direkt följd av den skadebringande handlingen (offentliggörande av bristfällig uppgift, vilken sedan korrigeras). I doktrin diskuteras vidare huruvida den skadelidande för att vara berättigad till ersättning även måste styrka att hans egen transaktion, dvs beslut om teckning av aktien, framkallades av hans direkta och befogade tillit till svarandens i prospektet offentliggjorda bristfälliga uppgift. 4.4.4.2 Inställningen till adekvanskravet i doktrinen Andersson kritiserar den traditionella tillämpningen av adekvansläran. Andersson menar att i stället för krav på adekvans en avgränsning av den skadelidande kretsen skall göras genom ett beaktande av det ändamålsenliga skyddet för skadelidande och skadevållare, dvs en tillämpning av den ovan beskrivna läran om skyddat intresse, med Anderssons ord den s k skyddsändamålsläran. Synsättet tillämpas bl a i tysk rättspraxis, där domstolen i stället för att söka konstatera huruvida adekvat kausalitet föreligger skall göra en skälighetsbedömning och därvid ta hänsyn till typen av skada, karaktären på pliktförsummelsen, samt andra omständigheter in casu. I denna allmänna skälighetsbedömning tas hänsyn till ett flertal omständigheter, såsom parternas ekonomiska förhållanden, parternas försäkringsförhållanden etc. Dotevall har gjort gällande att adekvansläran visserligen bör vara tillämplig när det gäller styrelseledamöters och andras skadeståndsansvar gentemot aktieägare och tredje man enligt 15 kap 1 § aktiebolagslagen, men med undantag för fall av vilseledande information från börsbolag. detta motiveras med att det krävs ett annat synsätt vid bedömningen av om adekvat kausalitet föreligger ifråga om informationsgivning från börsbolag. Dotevall påpekar att om det strängare kravet på adekvat kausalitet, dvs transaktionssamband mellan den skadebringande handlingen och den skadelidandes disposition, skall föreligga, kommer investerare som inte själva läst prospektet inte att bli berättigade till ersättning. Detta leder till att den krets av skadelidande som på grund av bristande kunskap i ekonomi inte kunnat tillgodogöra sig informationen, och heller inte anlitat expert för ändamålet, inte erhåller ersättning. Professionella och institutionella investerare skulle sålunda komma att få fördel framför privata investorer. Samuelsson för ett resonemang kring de problem som aktualiseras i anslutning till kausalsambanden vid handel på sekundärmarknaden. Samuelssons inställning är att alla krav på individuell tillit till den bristfälliga informationen är irrelevanta vid handel på sekundärmarknaden, eftersom aktiekursen avspeglar all information. Är kursen artificiell till följd av bristfällig informationsgivning så har tilliten också inkluderat denna information som en beståndsdel i den datamängd som varit styrande för kursnivån. En diskussion rörande detta betraktelsesätt ges nedan i avsnitt x. 4.4.4.3 Rekvisiten i begränsningslärorna 4.4.4.3.1 Inledning Förmögenhetsskador kännetecknas av att det kan bli fråga om stora belopp och ett stort antal skadelidande. Inte minst frågan om att över huvud taget ålägga part skadeståndsansvar gentemot en i princip obegränsad krets, samt frågan om exempelvis organledamöters möjligheter att täcka dessa krav innebär stora problem. Problemet formulerades i ett numera klassiskt uttalande i det amerikanska rättsfallet Ultramares Corp. v Touch, vilket rörde revisors ansvar gentemot tredje man. Teoretiskt kan skadelidande över hela världen göra gällande att de lidit skada. Sålunda förespråkas, och även tillämpas, en rad metoder för att utesluta grupper av skadelidande ur de ersättningsberättigades krets. 4.4.4.3.2 Riskspridningsargumentet Justice Cardozos uttalande ovan utgör ett begränsningsinstrument vilket i anglo-amerikansk rätt benämns the floodgate argument, på svenska riskspridningsargument. Argumentet innebär att man måste ta hänsyn till spridningsrisken vid bestämning av den ersättningsberättigade kretsen. Genom tillämpning av riskspridningsargumentet begränsas kretsen av skadelidande på grund av kretsens storlek i sig. Användning av riskspridningsargumentet förespråkas bl a i situationer där en uppgiftslämnare inte haft kännedom om hur stor den skadelidande kretsen skulle kunna komma att bli, hur stora skador upplysningen skulle kunna komma att leda till, samt uppgiftslämnaren heller inte varit medveten om under hur lång tid mottagare av uppgiften skulle kunna komma att påverkas av informationen, i såväl engelsk som amerikansk rätt uttryckt som att uppgiftslämnaren skall ha varit medveten om the aid and aim med uppgiften. Eftersom samtliga uppgiftslämnare i prospektfallet torde vara medvetna om såväl mottagarkretsens storlek som användningssättet, kan argumentet the aid and aim inte bli tillämpligt i fråga gällande prospektansvar. Kleineman förespråkar en tillämpning av argumentet för begränsning av den ersättningsberättigade kretsen i det fall en uppgift skall användas av en stor grupp presumtiva investerare eller kreditgivare, varvid uppgiftslämnare inte skall behöva svara för innehållet i en kreditupplysning till hela denna grupp. Grunden för denna syn är att risken för mycket stora skador gör att i ett sådant fall ansvarsfrihet bör inträda trots insikt om användningssättet, eftersom kretsen av skadelidande kan vara i det närmaste obegränsad. Enligt Kleineman skall argumentet tillämpas för begränsning av den skadelidande kretsen även vid överträdelse av ABL:s regler. Kleineman menar att i dessa fall en särskild immunitetsfaktor inträder, vilken han jämställer med den i avsnitt x beskrivna s k massmediafaktorn. Massmediafaktorn skall tillämpas i situationen när investor ej blivit vilseledd genom att han tillgodogjort sig informationen i prospektet, utan genom att massmedia, på ett korrekt sätt, återgivit den vilseledande uppgiften. Vid massmedialt spridd vilseledande information menar Kleineman att ansvar skall utdömas endast i de fall den massmedialt spridda informationen innefattar ett brottsligt beteende, och då enligt allmänna principer om straffbestämmelsernas skyddsintresse. Men det finns fler argument mot en tillämpning av riskspridningsargumentet vid skador på värdepappersmarknaden än för att detta skall äga tillämpning. Bl a Roos är kritisk till riskspridningsargumentet, och hävdar att en sådan begränsning strider mot allt ersättningsrättsligt tänkande. Roos påpekar att missbruk och missförhållanden på värdepappersmarknaden upptäcks dagligen, och framför att det inte förefaller välbetänkt att under sådana omständigheter föreslå en nedrustning av det ”redan bräckliga investerarskyddet.” Slutsatsen torde bli att en begränsning av de skadelidandes möjlighet till ersättning på grund av kretsens storlek inte kan vara rimlig. Ifråga om överträdelse av ABL:s regler har lagstiftaren bestämt den ersättningsberättigade kretsen. Vid överträdelse av andra regler kan inte den omständigheten att många lider skada betyda att de alltid skall bära skadan själva. 4.4.4.3.3 Kravet på närhet För begränsning av att skadeståndsansvaret blir alltför vidsträckt diskuteras även särskilda krav på närhet mellan skadevållande och skadelidande. Utöver kravet på inträffad skada och adekvat kausalitet utesluts ur den ersättningsberättigade kretsen först och främst den grupp av icke-investerare som inte har vilseletts till ett positivt handlande. Denna grupp kommer som nämnts inledningsvis inte mer beröras i detta arbete. Ett sätt att begränsa antalet skadelidande är att diskutera huruvida vikt skall läggas vid den skadelidandes förhållande till skadevållaren. Närheten i relationen mellan den skadelidande och den skadevållande organledamoten eller bolaget skulle därvid kunna påverka bedömningen av vilken fog skadelidande haft att fästa tillit till informationen i fråga. Genom att uppställa krav på närhet mellan aktuella parter uppkommer påtagliga likheter mellan bedömningen av huruvida ansvaret skall betraktas vara inom- eller utomobligatoriskt. I svensk doktrin finns såväl förespråkare för som kritiker mot att tillämpa närhetsrekvisitet. Exempelvis Kleineman diskuterar möjligheten att i begränsningssyfte uppställa krav på att en speciell nära relation skall föreligga mellan den skadevållande och den skadelidande. Endast en skadelidande som haft fog att lita på den vilseledande informationen, och på ett utåt iakttagbart sätt haft förbindelse med associationen, skall därmed vara berättigade till skadestånd. Även lagstiftaren har funderat kring för- respektive nackdelar med att uppställa ett krav på att närhet skall föreligga mellan den skadevållande och den skadelidande. Aktiebolagskommittén har i betänkandet Aktiebolagets organisation inställningen att risken för mycket stora skadeståndskrav, och det faktum att ett stort antal personer kan komma att vara berättigade till skadestånd i och för sig skulle kunna motivera ”någon form av spärregel.” Samtidigt understryker man vikten av att den som avser köpa aktier i ett bolag kan lita på att uppgifter som lämnas i tex bolagets årsredovisning eller revisionsberättelse är riktiga. Kommittén påpekar i betänkandet att eftersom skadeståndsansvar är ägnat att inskärpa organförestädarnas ansvar för uppgifters riktighet, begränsningar i ansvaret måste göras med försiktighet. Kommittén nämner möjligheten att begränsa ansvaret till vissa i lagen uppräknade kategorier av skadelidande, men menar att detta är en mindre bra lösning av bl a preventiva skäl. Man jämför det i svensk doktrin diskuterade kravet på närhet med det engelska rättsfall från 1989 varigenom närhetsrekvisitet fastslogs i engelsk rätt. Rekvisitet kunde enligt domstolen endast anses vara uppfyllt i relationen mellan revisor och bolaget samt dess ägare. I betänkandet förordar kommittén detta strängare krav på orsakssamband. I det senare lagstiftningsarbetet frångår kommittén dock denna inställning. Här framför kommittén att det med hänsyn till de skiftande omständigheter som kan föreligga i olika fall inte är lämpligt att försöka formulera ett krav på särskild närhet i lag. Kommittén påpekar att det är angeläget att domstolarna vid sin prövning av denna typ av anspråk beaktar riskerna med oproportionerliga skadeståndsansvar och att rättspraxis utveklas i enlighet med detta synsätt. Vidare framhålls att jämkningsbestämmelserna medger en rimlig avvägning mellan aktuella intressen. 4.4.4.3.4 Kravet på tillit Näraliggande närhetsrekvisitet är det ovan nämnda kravet på tillit hos den skadelidande, dvs den skadelidande skall för att erhålla ersättning styrka att han förlitat sig på den bristfälliga uppgiften vid sitt beslut om investeering i aktien. Uppställs krav på att tillitsrekvisitet skall var uppfyllt utgår ej ersättning till de investorer som inte kan styrka att de förlitat sig på de bristfälliga uppgifterna, även om det beror på att ifrågavarande investor har saknat kompetens för att kunna analysera informationen. Krav på att tillitsrekvisitet skall vara uppfyllt för att skadestånd skall utgå i prospektsammanhang har tidigare uppställts bl a i Storbritanninen, Tyskland och USA, och är omdebatterat i den svenska doktrinen. Kleineman menar att ansvaret för vilseledande av annan än kontraktspart sker från en ”tillitsteoretisk” utgångspunkt, på så sätt att tilliten måste tillmätas stor vikt fastställa när ett rättsförhållande av s k kontraktslikande karaktär skall anses föreligga mellan den skadevållande och den skadelidande vid analysen av skadeståndsansvarets omfattning vid ersättning för ren förmögenhetsskada. Kleineman betonar dock de stora svårigheterna med att generellt uttala sig om i vilka fall ersättning kan föväntas utgå. Nial/Johansson påpekar att skadeståndsreglernas syfte att hos organledamöterna inskärpa vikten av att informationen blir korrekt skulle motverkas av en alltför kraftig begränsning av ansvaret. Det måste ju stå klart för styrelseledamöterna att konsekvenserna av felaktig information kan bli mycket stora. Nial/Johansson har dock inställningen att avgörande vid ansvarsbedömningen skall vara en analys av den tillit som tredje man hyst till informationen, och att frågan om en skadelidande som agerat på grundval av lämnad information fått del av informationen direkt från bolaget eller på annat sätt därvid spelar mindre roll. Författarna påpekar att kravet på närhet skulle leda till att omfattningen av skadeståndet skulle kunna bli en sinkadus. Nial/Johansson förespråkar således att skadelidande investor, för att vara vara berättigad till ersättning, visserligen skall ha förlitat sig på den vilseledande uppgiften, men att det är ovidkommande hur investor fått kännedom om uppgiften. Något krav på närhet mellan investor och bolaget skall sålunda enligt författarna ej krävas för att ersättning skall utgå, däremot en tillämpning av tillitsrekvisitet. Kravet på subjektiv tillit har kritiserats för att det är näst intill omöjligt för den skadelidande att bevisa att han blivit vilseledd. Skall käranden visa att han förlitade sig på den vilseledande uppgiften vid sitt beslut om handel med aktien kan beviskraven komma att variera in casu, vilket ur processekonomisk synvinkel inte är särskilt fördelaktigt. Informationsinhämtningen varierar som ovan nämnts mellan olika slag av investorer. Investor kan själv ha läst prospektet, eller gått igenom prospektuppgifterna med en rådgivare. Å andra sidan kan hans beslut vara grundat på den information han fått genom att läsa om emissionen och boalget i massmedia. Sannolikheten för att en professionell investor, såsom en institutionell placerare, verkligheten tagit del av uppgifterna i prospektet är dock större än att en privat placerare i detalj tillgodogjort sig informationen i prospektet. Sålunda skulle den mindre initierade (icke välinformerade) investorn komma att bli lidande vid tillämpning av kravet på tillit. Saebö påpekar att kausalitet i skadeståndrättslig bemärkelse är för handen så snart orsakssamband föreligger mellan den vilseledande uppgiften och den inträffade skadan. Saebö menar att det strängare kravet på orsakssamband mellan uppgiften och investors handling är av normativ art. Detta förutsätter en värdering som skall leda fram till att detta strängare krav på orsakssamband är önskvärt. Eftersom krav på orsakssamband mellan den bristfälliga uppgiften och investors handlande dels skulle medföra att ”mindre sofistikerade” investorer inte skyddas på samma sätt som professionella investorer, dels eftersom det skulle medföra avsevärda problem i samband med bevisföring – i synnerhet vid förtiganden – kan kravet inte bedömas vara önskvärt, och sålunda inte tillämpligt. Normann Aarum påpekar att svårigheter vid bevisningen skulle kunna leda till att en culpös (eller dolös) organledamot kan komma att undgå ersättningsskyldighet, trots att han är ansvarig för att den vilseledande uppgiften orsakat skada. Att uppställa krav på tillit skulle sålunda kunna innebära en risk för att ersättningsansvaret inte kan tillämpas på ett rättvist sätt i här aktuella situationer. 4.4.4.4 Adekvanskrav vid bedömning av prospektansvar Bedömningen av huruvida kravet på adekvat kausalitet skall tillämpas vid den konkreta bedömningen av prospektansvar kan göras stegvis, på olika nivåer. Grundförutsättningen är att ovan redovisade krav på rekvisit, dvs skada, culpa och orsakssamband är uppfyllda. Käranden skall således ha visat att a. han har åsamkats en förlust b. vilseledande uppgift har offentliggjorts i prospektet c. organledamöterna har varit culpösa d. uppgifterna har påverkat teckningskursen negativt I det fall krav på adekvat kausalitet mellan den vilseledande uppgiften och den skadelidandes beslut om investering i aktien, tillit, uppställs måste käranden även visa att e. han vid beslut om aktieteckning förlitat sig på de vilseledande uppgifterna Här kommer vi till frågan om hur beviskravet i detta fall skall formuleras. Tilliten kan presumeras genom att man ställer frågan: e 1) är det troligt att de vilseledande uppgifterna påverkat den skadelidandes investeringsbelut? Är svaret nej, skulle i detta fall ingen ersättning utgå. Blir svaret jakande kan beslutet bli att ersättning skall tillerkännas den skadelidande. Alternativt kan trots detta beslutet om ersättning bli beroende av ytterligare bevisning, dvs styrkt subjektiv tillit. Krävs för ersättning att den skadelidande skall styrka att han förlitat sig på den vilseledande uppgiften blir beviskraven annorlunda. Vid fastställande av adekvansen skall då följande fråga besvaras: e 2) på vad sätt har den skadelidande haft tillgång till uppgiften? I den strängaste bedömningen av kravet på adekvat kausalitet, där även subjektiv tillit skall visas, skulle således krävas att skadelidande visar att a) han har åsamkats förlust b) vilseledande uppgift har offenliggjorts i prospektet c) organledamöterna har varit culpösa d) den vilseledande uppgiften har påverkat kursen negativt e2) hans investeringsbeslut grundades på den vilseledande uppgiften. En tillämpning av det strängare beviskravet kan leda till stora processtekniska problem. Skall den skadelidande behöva visa fram ett prospekt, eller söka rekapitulera ett samtal mellan honom själv och en eventuell rådgivare? Listan över olika möjliga bevisalternativ blir lång. Konstateras kan att investor som inte varit medveten om att viss uppgift varit offentliggjord lider samma skada som den investor som förlitat sig på uppgiften ifråga vid sitt beslut om investering i aktien. Enligt lagreglerna föreligger kausalitet så snart orsakssamband mellan den vilseledande uppgiften och skadan föreligger. Som Saebö påpekat är kravet på transaktionssamband, eller subjektiv tillit, av normativ art, varvid en prövning av huruvida kravet är önskvärt eller inte skall ske. Eftersom krav på orsakssamband mellan den bristfälliga uppgiften och investors handlande dels skulle medföra att ”mindre sofistikerade” investorer inte skyddas på samma sätt som professionella investorer, och dessutom medföra stora processtekniska problem, torde krav på tillit vid skador på värdepappersmarknaden inte vara att förorda. 4.4.4.4.1 Presumerad tillit 4.4.4.4.1.1 Inledning Ett alternativ till kravet på subjektiv tillit till uppgiften är att tilliten till den information som lämnas marknaden skall kunna presumeras. Tillitsrekvisitet kan då bedöms vara uppfyllt genom att det är troligt att uppgiften påverkat investors beslut att investera i aktien enligt e1) ovan. Ett alternativ är att tillämpa en tillitspresumtion grundad på att investor vid sitt beslut om investering i aktien förlitat sig på att all offentliggjord information som offentliggjorts är korrekt, och att denna information är bestämmande för aktiekursen. Presumtionen är baserad på hypotesen att i en öppen och utvecklad aktiemarknad priset på ett bolags aktier avgörs av tillgänglig väsentlig information rörande bolaget och dess verksamhet. Samuelsson beskriver hur tillitspresumtionen kan tillämpas vid handel på sekundärmarknaden. Han menar att tilliten kan bestå av att hysa lika stora förväntningar till en uppgiftslämnares beteende som till enskilda uppgifter, och föreslår en bestämning av tillitsrekvisitet i dessa sammanhang: Tilliten skulle sålunda vara styrkt i och med ett aktivt handlande, dvs när investor tecknat sig för aktien. Samuelsson menar även att tillitspresumtionen inte heller skall kunna motbevisas, och motiverar detta med att en placerare, på basis av de grunder som påverkar prisbildningen på aktiemarknaden, alltid skulle erlagt ett annat pris om korrekt information varit tillgänglig. Placerare kan följaktligen inte förmodas betala samma pris i två fall där i ena fallet priset varit påverkat av bristfällig information, i övrigt allt lika. 4.4.4.4.1.2 Orsakssamband och teorin om marknadsbedrägeri Tillitspresumtionen har utvecklats i USA inom ramen för den s k teorin om marknadsbedrägeri, the market fraud theory. Teorin om marknadsbedrägeri utgår i sin tur ifrån teorin om effektiva marknader, vilken är baserad på hypotesen att i en öppen och utvecklad aktiemarknad priset på ett bolags aktier avgörs av tillgänglig väsentlig information rörande bolaget och dess verksamhet. Aktiekursen utgör sålunda den bästa vid varje punkt tillgängliga uppskattningen av aktiens värde. Ju effektivare marknaden är, desto snabbare återspeglas informationen i aktiens kurs. Vilseledande uppgifter missleder därför även köpare av aktier som inte direkt har förlitat sig på den vilseledande informationen. Innebörden av teorin om marknadsbedrägeri är i korthet att styrkt väsentlighet hos den information som påstås vara skadebringande skapar en presumtion om tillit om transaktionen skett på en fungerande aktiemarknad. Teorin grundas på att individuella investorer relativt sällan grundar sitt val av investeringsobjekt på de upplysningar som lämnas av bolaget, huvudsakligen beroende på att icke-professionella investorer, i motsats till de professionella marknadsaktörerna, saknar förutsättningar för att kunna värdera de uppgifter som har kommit fram. Vid handel med aktier till en kurs som skapats av marknaden på underlag av all relevant bolagsinformation, anses kravet på orsakssamband mellan oriktig information om bolaget och investorns förlust vara tillfredsställt även om han inte har handlat i direkt tillit till den avgivna informationen i det konkreta fallet. Det traditionella kravet på att den enskilde placeraren styrker direkt och befogad tillit till den bristfälliga informationen överges således i dessa fall. Konsekvensen blir långtgående, eftersom det strängare kravet på orsakssamband, som annars skall styrkas genom direkt befogad tillit till den felaktiga information, i stället kan styrkas genom att käranden visar att uppgiften ifråga var väsentlig - vilket i sin tur torde kunna ledas i bevis genom att påvisa uppgiftens marknadseffekt. Tillämpas en tillitspresumtion presumeras orsakssamband föreligga mellan eventuella oriktiga uppgifter och den skadelidandes förlust när en ändring i börskursen kan påvisas. Vid tillämpning av teorin om marknadsbedrägeri är utgångspunkten att aktiekursen reflekterar all tillgänglig information om företaget. Av detta följer att det riktiga värdet blir ett uppskattat kursvärde beräknat efter hur marknaden skulle agerat om inte vilseledande uppgifter offentliggjorts. Utgångspunkten vid bedömningen av marknadsbedrägerifallen är att om aktiekursen varit påverkad av bristfällig information, den som kan styrka köp eller försäljning under den period som priset var artificiellt också har rätt till ersättning. Teorin om marknadsbedrägeri tillämpas i USA numera ofta vid tvister rörande börsnoterade aktier på sekundärmarknaden. Frågan om tillämpning av teorin om marknadsbedrägeri prövades första gången i Supreme Court år 1971 i rättsfallet Affiliated Ute Citizens v United States. Domstolen uttalade att • tillit inte skall vara ett krav för ersättning i de fall det finns ens. 118