1.både tvistemål och brottmål. Med att talan sker mot bättre vetande avses enligt Söderlunds kommentar att talan är uppenbart ogrundad och att parten har insett detta. Ett fall där en person dömts för rätte gångsförseelse enligt 2 § är NJA 1985 s. 622. Ett ombud16 hade i det fallet överklagat polismyndighetens och tingsrättens beslut i ett ärende om parkeringsanmärkning under ett allmänt påstående om att last ning och lossning utförts vid tillfället utan att ha angett de särskilda omständigheterna i fallet. Ombudet ansågs genom bl.a. sin anställ ning som ombudsman i en parkeringsjuridisk förening ha insikt i de krav som ställs på en klagande att ange grunderna för talan.s. 12
2.I RH 121:85 ansökte en person om återvinning mot en tredskodom nästan tio år efter det att domen delgetts honom. Tingsrätten ansåg att ansökan gjorts för sent. Beslutet överklagades till hovrätten, som inte ansåg det tillförlitligen utrett att klaganden uppsåtligen fört talan mot bättre vetande. Vilka överväganden som närmare låg bakom hovrättens ställningstaganden är svårt att säga. Vi menar emellertid att det för ansvar inte kan krävas att en part skall ha insett att talan är uppenbart ogrundad. Det bör anses tillräckligt att han varit medveten om de faktiska förhållanden som den högre instansen grundar sin bedömning att talan är uppenbart ogrundad på. I denna paragraf stadgas straffansvar för otillbörliga åtgärder som en Förhalning part i tvistemål eller målsäganden i brottmål företar under processen i av rätte avsikt att förhala rättegången.17 Exempel, hämtade från motiven,18 på gången sådana åtgärder är att en part under förberedelsen avsiktligt låter bli att ange viss bevisning för att under huvudförhandlingen åberopa den och yrka uppskov med förhandlingen eller att en part vidtalar ett vittne att utebli från ett sammanträde i avsikt att få handläggningen uppskjuten. Däremot är paragrafen inte tillämplig på partens egens. 12
3.197s. 12