1.4.2.1 Käranden påstår att skadad egendom tillkommer honom och/s. 6
2.eller att det är svaranden som förorsakat skadan men det ärs. 6
3.uppenbart att så inte är fallet Antag att det i ett miljöskademål är uppenbart att kärandens påståen den saknar rättslig eller saklig grund i så måtto att om det föreligger en rätt till skadestånd så tillkommer denna ersättningsrätt uppenbarli gen annan än käranden (respektive åvilar denna skyldighet annan än svaranden). Det är t.ex. någon annan än käranden som äger det ska dade skogspartiet eller det är en annan företagare än svaranden som släppt ut det miljöfarliga ämnet - trots att käranden i båda fallen påstår motsatsen." Kan man tolka NJA 1973 s. 1 och 1994 s. 751 så att talerätt föreligger även i dessa, till synes hopplösa, fall?s. 6
4.Vid ”äkta” (självständig) talerättsprövning19 090 är själva framställan det av kärandens yrkanden och åberopanden inte tillräckligt för att grunda talerätt även om såväl yrkandena som åberopandena i och för sig är anknutna till parterna i processen. Käranden måste inneha viss ”egenskap” och/eller rikta sitt yrkande mot annan som har viss egen skap. Dessa ”egenskaper” är knutna till vissa rättsfakta och käranden måste i allmänhet både åberopa deras förhandenvaro och med viss bevisgrad styrka deras existens. Hur pass preciserade åberopanden som erfordras och vilka beviskrav som gäller är till stora delar ett out rett område.101 Klart är dock att beviskravet ligger högre än att det skall vara uppenbart att de talerättsgrundande omständigheterna inte saknas. I ett expropriationsmål102 skall käranden styrka särskild rätt till egendom som omfattas av expropriationen för att äga talerätt; i 186s. 6
5.Talerätt i miljöskademål faderskapsmål får talan föras bara av dem som anges i 3 kap. FB. Det räcker knappast i talerättshänseende att det inte är uppenbart att käranden saknar de erforderliga kvalifikationerna i dessa hänseenden. Att döma av NJA 1973 s. 1 och 1994 s. 751 (se avsnitt 3.2 och 3.3 ovan) krävs däremot för talerätt i miljöskademål - läsaren ombeds försöka uthärda den trippelnegation som nu följer - inte ens att det inte är uppenbart att vissa rättsfakta inte är för handen.103 Kärandens påståenden konstituerar talerätt hur osannolika de än framstår som och även om ett ogillande kommer säkert som ett brev på posten. Det gäller även på svarandesidan: av NJA 1973 s. 1 framgår att rätten inte vid sin talerättsprövning går in på någon bedömning av om det är sva randen som utövat eller är ansvarig för den miljöstörande verksamhe ten. Detta är kännetecknande för vad som ovan betecknats som ”osjälvständig talerättsprövning” vilket är den vanligaste typen; tale rättsprövningen är då de facto en fiktion som sannolikt endast har den pedagogiska uppgiften att möjliggöra att talerätten ses som en allmän processförutsättning.104 Man kan, som tidigare berörts, också uttrycka saken så att talerätten är en speciell processförutsättning som endast är av relevans i vissa målkategorier, framför allt mer eller mindre indispositiva tvistemål som t.ex. familje- och expropriationsmål,105 då ”äkta” talerättsprövning måste företas. Talerättsprövning ”värd nam net” skulle däremot inte förekomma i t.ex. vanliga kravmål och miljö skademål. Talerättsprövningen förefaller alltså ske enligt maximen ”ska det va så ska de va”: antingen fullt pådrag eller ingen kontroll alls.106 Då HD i NJA 1973 s. 1 och 1994 s. 751 explicit avstår från att lägga in ett uppenbarhetskriterium vid forum- och talerättsprövningen i miljöska demål så sker det bl.a. för att undvika svåra gränsfall. Det verkar väl betänkt. Avvisning kan inte motiveras med rättskraftsskäl107 och som framgått ovan under 3.1 och 3.2 finns det numera minst lika goda pro cessekonomiska möjligheter att bli av med en uppenbart ogrundad talan genom en ogillande dom som genom ett avvisningsbeslut. Inte heller rättegångskostnadsansvaret, frånvaron av preklusionsregler eller möjligheterna att använda särskilda rättsmedel motiverar tale rättsprövning i miljöskademål. Jag är övertygad om att läsaren ansers. 7
6.187s. 7
7.Kapitel 6 att jag för länge sedan passerat tjatgränsen i denna fråga och att det inte finns mer att säga om ”uppenbarhet” vid talerättsprövningen.s. 6
8.Men i ett mål från ett annat rättsområde än miljörätten förefaller HD faktiskt ha arbetat med ett särskilt slags talerättsligt uppenbar hetsrekvisit vad gäller grunden för kärandens talan; kärandens påstå enden om egen anknytning till ”processföremålet”,108 dvs. den egen dom processen gällde, togs inte utan vidare för goda i talerättsdelen. Innebär det att man kräver mer i talerättshänseende i andra mål än miljöskademål eller finns det fall då avvisning kan tänkas ske till följd av bristande talerätt också vid talan om ersättning enligt MB? Har dessa krav rent av en så generell tillämplighet att den halvmesyr de representerar är den ”egentliga” innebörden i all ”oäkta” talerätts prövning? I så fall är talerätten trots allt en allmän processförutsätt ning och då skall den vara skönjbar även i miljöskademålen.109s. 6
9.NJA 1983 s. 563. Konkursgäldenären A förde talan rörande egendom soms. 6
10.enligt motparten ingick i konkursboet. Endast konkursboet kunde därförs. 6
11.föra talan rörande egendomen, hävdade motparten. HD anförde: ”(A) hars. 6
12.påstått, att hans talan gäller egendom som tillkommer honom och som ejs. 6
13.hör till konkursboet. Påståendet kan inte utan vidare lämnas utan avseende.s. 6
14.(Motpartens) invändning utgör därför en fråga rörande själva saken som börs. 6
15.prövas genom dom”. Referenten (justitierådet Gregow) och ytterligare ens. 6
16.ledamot var skiljaktiga. De tog ställning till om egendomen ingick i kons. 6
17.kursboet eller inte, fann att så var fallet och avvisade därför (A:s) talan meds. 6
18.hänvisning till att A ”(i) följd av 20 § konkurslagen” inte var behörig att föras. 6
19.talan (mina kursiveringar). HD:s utslag stämmer illa med NJA 1973 s. 1 och 1994 s. 751 och kan uppfattas som ett bakslag för den som vill hålla nere talerättskraven. Ett påstående vad gäller grunden tycks ju inte vara tillräckligt om påståendet kan lämnas utan avseende ”utan vidare”. Anmärkningsvärt är att det här gällde egendom som käranden själv påstod sig ha ägan derätten till.110 Man kan tolka majoritetens uttalande som att talerätt saknas i de fall käranden uppenbarligen inte har den rätt han gör gäl lande. Denna reservation i det för övrigt ”processhinderfientliga” 188s. 6
20.Talerätt i miljöskademål avgörandet skall dock ses mot bakgrund av att man just vad gäller konkursgäldenärs talerätt traditionellt arbetat med avvisning i betyd ligt större utsträckning än i vanliga mål.111 Det har tidigare ibland varit fråga om ”äkta” talerättsprövning i dessa sammanhang.112 Utgången kan därför ses som ”ett steg i rätt riktning” för den som anser att talerättsprövningen bör inskränkas. HD:s majoritet har genom sitt avgörande lyft bort frågan om konkursgäldenärens talerätt från kategorin ”äkta” talerättsprövning - vilket var ett avsteg från vad de flesta ansåg vara gällande rätt - men inte löpt linan ut och släppt alla spärrar. Man behöll ett slags grovfilter: ”uppenbarhetsfallet”. Minoriteten däremot höll fast vid en långtgående, ”äkta”, talerättsprövning. Några skäl för denna ståndpunkt anförs inte utöver hänvisningen till 20 § KL. Men ställningstagandet och beslutskälen ger en god illustration till hur delar av det dispositiva målet113 vid en långtgående processhinderprövning transformeras till indispositivt samtidigt som det kommer att handläggas och avgöras på ett mindre kvalificerat och smidigt sätt än vad som är möjligt i målets materiella del.114 Jag kan inte finna några skäl för denna ordning. Gissningsvis var det den nyss nämnda traditionen att upprätthålla ett skärpt talerättskrav i konkursmål som var orsaken. Att möjligheten i RB 42:5 st. 1 p. 2 att ogilla direkt i uppenbara fall ännu inte hade införts (det skedde 1984) kan knappast vara förklaringen.115 Frågan om konkursgäldenärens rätt var ju inte så enkel att en sådan regel hade kunnat tillämpas. Utgången i NJA 1983 s. 563 (majoriteten) är alltså snarare uttryck för en uppmjukning av de traditionella talerättskraven i vissa konkursmål än belägg för ett allmänt tillämpbart uppenbarhetsrekvisit beträffande den av käranden åberopade grunden för talan. Även en uppenbart ogrundad talan skall ogillas (enligt 42:5 st. 1 p. 2 eller efter stämning och handläggning i vanlig ordning).116 Att med analogi till det spe ciella konkursfallet117 införa ett sådant uppenbarhetsrekvisit vid tale-s. 7
21.189s. 7
22.Kapitel 6 rättsprövningen i miljöskademål är sannerligen inte att rekommen dera eftersom man där har särskilda svårigheter att isolera talerätts prövningen till endast vissa rättsfakta.118 Referentens formulering i NJA 1973 s. 1 (”även om det är uppenbart”119) och HD:s skrivning i NJA 1994 s. 751 (”redan den omständigheten att stiftelsen hävdar ett fordringsanspråk gentemot bolagen”) innebär snarast ett avstånds tagande från uppenbarhetsresonemang i miljöskademål. Den sist cite rade lokutionen kan däremot möjligen anses implicera att det ”finns” ett ännu mer ”subjektivt” (”partscentrerat”) uppenbarhetsrekvisit av det slag som nu skall diskuteras i nästa avsnitt. 4.2.2 Käranden påstår sig inte själv störd eller påstår inte att det ärs. 6
23.svaranden som utövat den störande verksamheten I den miljörättsliga litteraturen och kanske även i praxis möter man ibland uppfattningen att det för talerätt krävs att käranden påstår sig själv störd, skadad eller på annat sätt påverkad.120 Ett motsvarande krav kan tänkas gälla svarandesidan: käranden yrkar skadestånd avs. 6
24.svaranden under åberopande av att tredje man förorsakat skadan. En talan av det här slaget framstår som uppenbart dödfödd, åtminstone sås. 6
25.länge den inte kompletteras. Men käranden kan mycket väl vara berättigad till ersättning i enlighet med sitt yrkande. Det kan ju t.ex. tänkas att käranden, liksom i NJA 1994 s. 751, fått ersättningsanspråk överlåtna på sig från de direkt skadade eller att svaranden till följd av en rättsregel eller ett avtal (t.ex. ett försäkrings- eller entreprenads. 6
26.avtal) mellan honom och tredjeman (jfr NJA 1973 s. 1) är ansvarig för den skada tredjeman förorsakar. Som jag strax skall återkomma till påstår sig då käranden ha en egen rätt som svarar mot hans talan.s. 6
27.I NJA 1994 s. 751 ansåg emellertid föredraganden i HD (rev.sekr.s. 6
28.Löv) att eftersom stiftelsen inte påstått att den ”för egen del” utsattss. 6
29.för olägenheter och partsställningen var ”konstruerad” på ett sätt soms. 6
30.är främmande för svensk processordning borde avvisning ha skett is. 6
31.FD på grund av bristande talerätt.121 Jag har mycket svårt att förstås. 6
32.var man kan finna belägg eller hållbara argument för en så extrems. 6
33.uppfattning; käranden gjorde ju faktiskt gällande ett anspråk för egens. 6
34.del när stiftelsen i målet påstod sig berättigad gentemot svarandens. 6
35.190s. 6
36.Talerätt i miljöskademål som förpliktigad i enlighet med överlåtelserna. Som framgick ovan i avsnitt 3 tog också HD, liksom HovR och FD, klart avstånd från den uppfattning som företräddes av föredraganden. Men antag att stiftel sen inte åberopat någon överlåtelse av ersättningsrätten eller att stif telsen inte gjort gällande att det var just svarandena som förorsakat skadan. Skall inte avvisning till följd av bristande talerätt ske ens i sådana uppenbara fall? Nej, det saknas stöd i praxis och det finns heller inga rationella argument för att pröva en invändning i dessa hänseenden som en fråga om processhinder. Däremot bör dylika brister i kärandens talan föran leda materiell processledning. Denna kan, beroende på var i proces sen man befinner sig, ta sig uttryck i krav på ett fullständigande av stämningansökningen enligt RB 42:3 eller en begäran om precisering av kärandens talan under förberedelsen enligt 42:8 st. 2 eller, om luckorna i kärandens talan upptäcks så sent, under huvudförhand lingen enligt 43:4 st. 2.122 Skulle då käranden framhärda i sin stånd punkt vad gäller talans utformning är det i extremfall tänkbart att stämningsansökningen avvisas enligt RB 42:4 st. 1123 eller att ogil lande sker enligt 42:5 st. 1 p. 2. Har stämning utfärdats kan målet avgöras utan huvudförhandling om inte part begär sådan (42:18 st. 1 p. 5) eller, även mot parts önskan, vid förenklad huvudförhandling i samband med förberedelsen enligt RB 42:20 st. 2 in fine. Vid faststäl lelsetalan är det också tänkbart att en viss - i och för sig irrationell - bortsortering i form av avvisning sker av de grövsta fallen till följd av att kraven i RB 13:2 (t.ex. förfångsrekvisitet) inte är uppfyllda. För övrigt kommer ogillande att ske i vanlig ordning om käranden inte är materiellt berättigad i anledning i anledning av den åberopade grun den. Skulle bristen bestå av att det är annan som är berättigad kan man t.ex. formulera det som att ogillande sker till följd av att ersätt ning för ifrågavarande skada inte kan utgå ”på talan av käranden A”; det är då inte talerätten utan vad som senare i detta arbete skall kallas "åberopsrätten" som brister.124s. 7
37.191s. 7
38.Kapitel 6s. 6
39.Att avvisa på grund av bristande talerätt kan däremot inte komma ifråga125 ens i uppenbara fall av det här slaget.126 Jag återkommer till de allmänna nackdelarna med ett uppenbarhetsrekvisit nedan i avsnitt 4.4. Och att kravet på att käranden skall påstå sig själv vara störd möj ligen kan vara av talerättslig betydelse i förbudsmål tas upp i Kapitel 7.127 1 M28en vad händer om käranden inte ens yrkar ersättning för egen del gentemot svaranden i miljöskademål? HD:s uttalanden och reso nemangen ovan täcker ju inte detta fall utan bara uppenbarhetsrekvisit vad gäller grunden. Kan bristande talerätt föreligga till följd av att talan är uppenbart utsiktslös eftersom yrkandena inte anknyter till parterna? Det bör diskuteras genast.s. 6