Stycket

11.med myndighetsutövningen. Som exempel nämndes bl.a. olika handläggningsåtgärder som föregick själva myndighetsutövningen." Det torde inte vara helt ovanligt att det är just på det beredande stadiet som en rad fel begås. Kallelser eller under­ rättelser till parter och vittnen kan ha vållat skada, t. ex. genom att orätt tid angetts för adressatens inställelse. Även åtgärder i ett senare skede är av intresse i detta sammanhang. Här kan nämnas fel i samband med protokollföring, registrering och expediering av beslut, under förutsättning att själva beslutet avsett myndighetsutövning. En särskild fråga i detta sammanhang gäller det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Frågan uppkommer här om informationen är * given vid myndighetsutövning eller ej. Från HD:s och JK:s praxis kan den slutsatsen dras att avgörande vikt har fasts vid om den lämnade upplysningen har rört en konkret fråga som omedelbart kunde bli aktuell i ett ärende hos myndigheten. Om så varit fallet har upplysningen ansetts lämnad vid myndighetsutövning. Däremot har information som lämnats i t.ex. broschyrer och pressmeddelanden inte ansetts vara lämnad vid myndighetsutövning.100 Frågan har delvis kommit i ett nytt läge i samband med en lagändring under år 1998. Ett nytt stadgande, SkL 3:3, har införts som reglerar skadestånd för ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden och utanför myndighetsutövningens område. Av 3:3 följer att staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållats av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämna­ des.101 Genom denna reglering har det allmännas ansvar utökats vad gäller felaktig myndighetsinformation. Ansvar för ren förmögenhetsskada kan vid sådan information inträda även om denna inte lämnats vid myndighetsutövning. Det grundläggande skälet till revideringen var att särskilt stränga krav borde uppställas på myndigheterna när dessa ger olika typer av felaktig information, eftersom de enskilda i allmänhet befinner sig i en klar beroendeställning i förhållande till myndigheten. Den enskilde förlitar sig i allmänhet på att information från en myndighet är korrekt, bl.a. beroende på att denna ofta är ensam om att kunna ge vissa besked inom sitt verksamhetsområde.102 En viktig fråga inom ramen för SkL 3:2 är vem eller vilka som ansvarar enligt stadgandet. Av lagtexten kan utläsas att det är staten eller kommun, och inget annat organ, som ansvarar för skada vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommun svarar. Om en kommun driver verksamhet med stöd av statlig speciallagstiftning är det i princip ändå kommunen och ej staten som ansvarar.103 Ansvaret inträder både vid anonyma och kumulerade fel.104 Man behöver alltså inte utpeka en viss handläggare såsom ansvarig och det allmänna kan ställas till svars även när flera befattningshavare, t.o.m. i olika myndigheter, har medverkat till en skada genom så obetydliga avvikelser från det korrekta handlandet att ingen av dessa avvikelser kunnat betecknas som oaktsamma i vanlig mening, men helhetsresultatet framstår som oaktsamt. Enligt RF 11:6 kan förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening, samfallighet, stiftelse eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndig­ hetsutövning, skall det ske med stöd av lag. Överlämnande av dylika funktioner har tilltagit under senare decennier, vilket bl.a. föranleder frågan om vem som skadeståndsrättsligt ansvarar när ett privat rättssubjekt gör sig skyldigt till felaktig myndighetsutövning. Av förarbetena till SkL kan utläsas att det allmänna inte skall kunna undgå sitt ansvar genom att överlämna myndighetsfunktioner till privata rättssubjekt. Förutsättningen är att besluten eller åtgärderna i fråga skulle ha utgjort ett naturligt led i en motsvarande av staten eller en kommun driven verksamhet, och att det i så fall skulle ha varit fråga om myndighetsutövning.105 Ansvarar det allmänna även för privat rättssubjekts felaktigheter vid myndighetsutövning? Det troliga svaret på denna fråga är ja. I NJA. 1989 s. 191 ansågs staten ansvarig för en uppdragstagare - ett varv - som försum­ mat vården av en båt som varit belagd med kvarstad. Vården hade utförts för statens räkning och ingått som ett led i dess myndighetsutövning. För att ansvar skall inträda enligt SkL 3:2, förutsätts förutom kausalitet mellan det culpösa handlandet och skadan,106 att även ett s.k. skyddat intresse är kränkt.107 De regler som styr den offentliga verksamheten i fråga måste ha till uppgift att skydda ett utpekat enskilt skadeståndsintresse och inte bara ett mer vagt allmänintresse.108 Tillämpningen av principen om skyddat intresse kan sägas vara uppdelad i två faser. Fas ett innebär att de av ansvarsnormen skyddade intressena måste fastställas, vilket ibland torde vara förknippat med betydande problem, eftersom lagstiftaren kanske inte tydliggjort normernas skyddsändamål. Under fas två måste avgöras huru­ vida skadan i fråga faller inom något av de sålunda skyddade intressena.109 Rättsfallet NJA 1991 s. 138 brukar ofta nyttjas som exempel på principens tillämpning. AB Svensk bilprovning hade genom fel eller försummelse vid en obligatorisk kontrollbesiktning inte upptäckt en omfattande sprick­ bildning i dragbalken till en husvagn. P.g.a. sprickbildningen brast dragbalkarna under fard med husvagnen och dess kaross skadades. Frågan uppkom bl.a. vilka intressen som kontrollbesiktningen syftade till att tillgodose. Enligt HD var syftet inte bara att främja det allmännas intresse av att fordonsbeståndet som helhet höll en trafiksäkerhetsmässig god standard, utan också att i det enskilda fallet tillgodose fordonsägarens eget intresse av trafiksäkerhet. HD fann att den skada som inträffat drabbat ett sådant intresse som skyddades av den handlingsnorm som AB Svensk bilprovning åsidosatt. Skadestånd utdömdes därför. Om intresset vänds till frågan om vållandebedömningen kan inledningsvis konstateras att detta är ett mycket omfattande ämne som inom ramen för denna framställning bara i sina grunddrag kan skisseras. För att det allmänna skall ansvara enligt SkL 3:2 förutsätts vållande, alltså fel eller försummelse från det allmänna. Vid prövning av konkreta skadeståndstvister kan vållandebedömningen förenklat sägas vara indelad i två steg:110 Vad en skadeståndsprövande instans i första hand bör pröva är hur myndigheten i fråga borde ha handlat. Om man kan konstatera att avvikelse skett från detta får man sedan ställa frågan: Kan man anta att en lojal tjänsteman, med de kunskaper, den noggrannhet och det omdöme som man från allmänhetens synpunkt får kräva vid myndighetsutövning av det aktuella slaget, med hänsyn till det material som varit tillgängligt för myndigheten, skulle handlat på annat sätt i denna situationi Om detta är fallet har vållande förekommit. Vållandebedömningen skall i princip vara objektiv, utan att man tar hänsyn till de individuella ursäkter - i form av sjukdom, oerfarenhet och hög arbetsbörda - som en skadevållande tjänsteman kan tänkas föra fram.111 I samband med standardregelns (SkL 3:3) avskaffande gjordes vissa uttalanden i förarbetena om vållandebedömningen: Vid prövningen av om skadeståndsgrundande fel eller försummelse har förekommit från myndighetens sida får man alltjämt ställa frågan vad som rimligen kan fordras av myndigheten med hänsyn till verksamhetens art och ändamål. Även i fortsättningen skall man ta hänsyn till sådana förhållanden som att ett beslut har varit brådskande och rört en juridiskt invecklad fråga, att det har varit praktiskt omöjligt att utöva en perfekt kontroll i det aktuella avseendet eller att en upplysning har getts under sådana omständigheter att den enskilde inte gärna kunde fästa avgörande vikt vid den. Över­ huvudtaget bör de riktlinjer för bedömningen av olika situationer som framgår av SkL:s förarbeten och rättspraxis alltjämt vara ledande.112 En regel av processuell natur, men även med materiellt begränsande karaktär avseende det allmännas ansvar, finns i SkL 3:7.113 Härav framgår att talan om ersättning enligt 3:2 inte får föras med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen eller av HD eller RegR, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande prövats av regeringen, HD eller RegR, utan att beslutet upphävts eller ändrats. Stadgandet innebär ett undantag från regeln att alla felaktiga beslut vid myndighetsutövning i princip kan grunda skadeståndsansvar för det allmänna. Undantaget gäller först beslut eller underlåtenhet att fatta beslut vid myndighetsutövning av riksdagen och regeringen.114 Motivet till denna särreglering stod att finna i att dessa båda organ i stor utsträckning fattade beslut med tydligt politiskt innehåll. Det var mindre väl förenligt med svensk rättstradition att allmänna domstolar skulle pröva vållandefrågor angående riksdagens beslut. Enligt RF utkrävs ett konstitutionellt ansvar av regeringen och det fick anses strida häremot om ansvar även kunde utkrävas av enskilda personer via skadeståndstalan. Av betydelse var även att regeringens beslut var friare än andra myndigheters och påverkades oftare av politiska värderingar. Det var svårt att under sådana omständig­ heter göra en juridisk bedömning, huruvida fel eller försummelse före­ kommit. Har inte rättelse skett av riksdagens eller regeringens beslut, avvisas talan utan prövning. Men om beslutet i fråga upphävts eller ändrats gäller inte 3:7. Det är tänkbart att riksdagen och regeringen ändrar sina beslut ex officio eller att ändring, vad avser regeringens beslut, kommer till stånd genom resning eller rättsprövning.115 Vad avser beslut av de högsta dömande instanserna föreligger ett motsvarande taleförbud. Detsamma gäller också beslut av lägre instans, som efter fullföljd prövats av högsta instans utan att beslutet upphävts eller ändrats. Om högsta instans vägrat prövningstillstånd, finns inget hinder mot att talan grundas på påstått fel i den lägre instansens av­ görande. Skälen för taleförbudet är rent praktiska: Nämligen problem med att finna en lämplig instans som prövar skadeståndstalan, särskilt i anledning av HD:s beslut. Det föreligger även ringa risk för fel på denna nivå.116 Om jag avslutningsvis återknyter till JK:s skadereglerande befogenhet kan följande konstateras: Vid genomläsning av senare års JK-beslut kan man slå fast det allmänt smidiga och för de klagande bekväma i att JK både kan ta ställning till klagomål och har möjligheter att pröva skadeståndsanspråk riktade mot staten. Intrycket är att JK framstår som mer ”handlingskraftig” än JO, som ofta får finna sig i att avsluta ett ärende med allvarlig kritik. JK kan i motsvarande situation gå vidare och, om grund härtill föreligger, utdöma skadestånd. De klagandes känsla av upprättelse måste rimligen vara betydligt starkare vid en dylik behandling av JK, i jämförelse med vad dagens JO kan åstadkomma. Således talar starka skäl för att även JO bör utrustas med en skadereglerande befogenhet.s. 2126