Prop 1979/80:1 Del As 186 f. Jfr tex RÅ85 2:15, RÅ 1992 Ref 16 och RÅ 1994 Ref 58.
Hänvisas från p. 12 (s. 17)
1.6.1 Inledning 67s. 8
2.6.2 Viktiga principer i Regeringsformen 69s. 8
3.6.2.1 Allmänna mål och grundläggande principer 69s. 8
4.6.2.2 Legalitetsprincipen 70s. 8
5.6.2.3 Likhets-och objektivitetsprincipen 72s. 8
6.6.3 Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter 73s. 8
7.6.3.1 Inledning 73s. 8
8.6.3.2 Kontrollorgan 74s. 8
9.6.3.3 Enskilds klagomål 75s. 8
10.6.3.4 Rätt till ett effektivt rättsmedel 75s. 8
11.6.3.5 Europakonventionens ställning i svensk rätt 76s. 8
12.6.4 Fri-och rättighetsskyddet 79s. 8
13.6.4.1 Inledning 79s. 8
14.6.4.2 Regeringsformens rättighetskatalog 79s. 8
15.6.4.3 Europakonventionens fri-och rättighetsskydd 82s. 8
16.6.4.4 Rätt till liv 82s. 8
17.6.4.5 Förbud mot tvångsarbete eller annat påtvingat arbete 85s. 8
18.6.4.6 Skydd mot frihetsberövande 87s. 8
19.6.4.6.1 Regeringsformens skydd mot frihetsberövande 87s. 8
20.6.4.6.2 Rätt till domstolsprövning enligt Regeringsformen 88s. 8
21.6.4.7 Europakonventionens rätt till frihet och personlig säkerhet 90s. 8
22.6.4.7.1 Allmänt 90s. 8
23.6.4.7.2 Frihetsberövande av underårig 94s. 8
24.6.4.7.3 Frihetsberövande på grund av missbruk m.m. 95s. 8
25.6.4.7.4 Underrättelse om skälen för frihetsberövandet 99s. 8
26.6.4.7.5 Rätt till domstolsprövning 100s. 8
27.6.4.7.6 Rätt till skadestånd 106s. 8
28.6.4.8 Civila rättigheter och skyldigheter 107s. 8
29.6.4.8.1 Allmänt 107s. 8
30.6.4.8.2 Begreppet civila rättigheter och skyldigheter 108s. 8
31.6.4.8.3 Tillträde till domstol 111s. 8
32.6.4.8.4 Rätt till rättvis och offentlig förhandling -fair hearing 112s. 8
33.6.4.8.5 Begreppet skälig tid 115s. 8
34.6.4.8.6 Oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligts. 8
35.lag 117s. 8
36.6.4.8. 7 Offentligt avkunnande av dom 117s. 8
37.6.4.8.8 LVM och artikel 6 118s. 8
38.6.5 Avslutning 119s. 8
39.7.1 Inledning 120s. 8
40.7.2 Rättsstatsbegreppet och rättssäkerhetsbegreppet 120s. 8
41.8.1 Inledning 129s. 8
42.8.2 Från fattigvård till socialtjänst -historisk resume 130s. 8
43.8.3 Socialtjänstens mål 135s. 8
44.8.4 Grundläggande principer 137s. 8
45.8.4.1 Frivillighet och självbestämmanderätt 137s. 8
46.10.3.4 Förvaltningslagens tillämplighet i utredningsärenden enligt 7 §s. 10
47.LVM 244s. 10
48.10.3.5 Ansökan om beredande av vård 252s. 10
49.10.4 Domstolsprövningen 253s. 10
50.10.4.1 Processen i länsrätten 253s. 10
51.10.4.2 Länsrättens prövning 255s. 10
52.10.4.2.1 Inledning 255s. 10
53.10.4.2.2 Prövningsramen 256s. 10
54.10.4.2.3 Officialprincipen 260s. 10
55.10.4.2.4 Motivering av beslut 266s. 10
56.10.5 Överklagande 269s. 10
57.10.6 Verkställighet av länsrättens beslut om beredandes. 10
58.avvård 275s. 10
59.10.6.1 LVM-hem eller sjukhus 275s. 10
60.10.6.2 Underrättelseskyldighet och kvarhållningsrätt 277s. 10
61.10.6.3 Omedelbar verkställighet 279s. 10
62.10.6.4 Verkställighetspreskription 283s. 10
63.10.7 Avslutning 285s. 10
64.11.1 Allmänt om ingripanderekvisiten 288s. 10
65.11.2 Läkarundersökning och läkarintyg 291s. 10
66.11.3 Generalindikationen 298s. 10
67.11.3.1 Inledning 298s. 10
68.11.3.2 Missbruksmedel 299s. 10
69.11.3.3 Fortgående missbruk 306s. 10
70.11.3.3.1 Begreppet missbruk 306s. 10
71.11.3.3.2 Rekvisitet »fortgående missbruk» 316s. 10
72.11.3.3.2.1 Allmänt 316s. 10
73.11.3.3.2.2 Aktualitetskravet 321s. 10
74.11.3.3.2.3 Varaktighetskravet 325s. 10
75.11.3.3.2.4 Regelbundenhetskravet 330s. 10
76.11.3.4 Sammanfattning och avslutande synpunkter 334s. 10
77.11.3.5 I behov av vård 338s. 10
78.11.3.5.1 Inledning 338s. 10
79.11.3.5.2 Närmare om vårdbehovsrekvisitet 340s. 10
80.11.3.5.3 Vårdbehovsrekvisitet i rättstillämpningen 347s. 10
81.11.3.5.4 Sammanfattning och avslutande synpunkter 353s. 10
82.11.3.6 Vårdbehovets tillgodoseende enligt SoL eller på annat sätt 355s. 10
83.11.3.6.1 Rekvisitets innebörd 355s. 10
84.11.3.6.2 Rättstillämpningen 360s. 10
85.11.3.6.3 Sammanfattning och avslutande synpunkter 366s. 10
86.11.3. 7 Samtyckeskonstruktionen 366s. 10
87.11.3.7.1 Inledning 366s. 10
88.11.3.7.2 Allmänt om begreppet samtycke 368s. 10
89.11.3.7.3 Samtyckeskonstruktionen i LVM 371s. 10
90.11.3.7.3.1 Inledning 371s. 10
91.11.3.7.3.2 Samtyckets rättsliga omgivning 372s. 10
92.11.3.7.3.3 Samtyckets rättsverkningar 374s. 10
93.11.3.7.3.4 Vad skall missbrukaren samtycka till? 378s. 10
94.11.3.7.3.5 Formkrav 382s. 10
95.11.3.7.3.6 Krav på samtyckesgivaren 384s. 10
96.11.3.7.3.7 Allvarligt menat samtycke 386s. 10
97.11.3. 7.3.8 Sammanfattning och avslutande synpunkter 392 11.4 Specialindikationerna 394s. 10
98.11.4.1 Allmänt 394s. 11
99.11.4.2 Statistiska uppgifter 397s. 11
100.11.4.3 Hälsoindikationen 398s. 11
101.11.4.3.1 Hälsoindikationens innebörd 398s. 11
102.11.4.3.2 Rättstillämpningen 409s. 11
103.11.4.3.3 Sammanfattning och avslutande synpunkter 415s. 11
104.11.4.4 Den sociala indikationen 417s. 11
105.11.4.4.1 Den sociala indikationens innebörd 417s. 11
106.11.4.4.2 Rättstillämpningen 420s. 11
107.11.4.4.3 Sammanfattning och avslutande synpunkter 424s. 11
108.11.4.5 Skadeindikationen 425s. 11
109.11.4.5.1 Inledning 425s. 11
110.11.4.5.2 Skadeindikationens innebörd 427s. 11
111.11.4.5.3 Rättstillämpningen 431s. 11
112.11.4.5 .4 Sammanfattning och avslutande synpunkter 438 11.5 Avslutning 439 12.1 Inledning 441 12.2 Statistiska uppgifter 441 12.3 Beslutsbefogenhet 444 12.4 Läkares anmälningsskyldighet 44 7 12.5 Läkarundersökning 447 12.6 Förutsättningar för omedelbart omhändertagande 448s. 11
113.12.6.1 Allmänt 448s. 11
114.12.6.2 Sannolikhetsrekvisitet 449s. 11
115.12.6.3 Rättens beslut kan inte awaktas 458 12.7 Underställning, underrättelse och kommunikation 469s. 11
116.12.7.1 Underställning 469s. 11
117.12.7.2 Underrättelse 474s. 11
118.12.7.3 Kommunikation 474 12.8 Länsrättens prövning efter underställning 476s. 11
119.12.8.1 Tidsfrister 476s. 11
120.12.8.2 Fastställelse eller upphävande 477s. 11
121.12.8.3 Muntlig förhandling 478 12. 9 Verkställighet 478 12.10 Ansökan om beredande av vård 481 12.11 Vilken myndighet »äger» omhändertagandebeslutet? 483 12.12 Sammanfattning och avslutande synpunkter 487 13.1 Särskilda institutioner 490 13.2 Vård i annan form 492 13.3 Vårdtid 495 13.4 Vårdtiderna vid LVM-hemmen 500 13.5 Sammanfattande synpunkter 502 14.1 Inledning 504 14.2 Allmänna principer 506 14.3 Våldsanvändning vid L VM-hemmen 509 14.4 Allmänt om syftet med befogenheterna 518 14.5 Allmänt om förutsättningarna för befogenheterna 519s. 11
122.14.6 Förbud mot innehav av viss egendom 526s. 12
123.14.6.1 Allmänt 526s. 12
124.14.6.2 Egendomsskyddet 529s. 12
125.14.6.3 Statistiska uppgifter 536s. 12
126.14.6.4 Personkrets 538s. 12
127.14.6.5 Beslutsbefogenhet 539s. 12
128.14.6.6 Syfte och förutsättningar 540s. 12
129.14.6.7 Otillåten egendom -omhändertagande, förstöring ochs. 12
130.försäljning 540s. 12
131.14.6.7.1 Missbruksmedel 540s. 12
132.14.6. 7.2 Narkotikaverktyg 544s. 12
133.14.6.7.3 Annat till men för vården eller ordningen 545s. 12
134.14.6.8 Beslut och verkställighet 549s. 12
135.14.6.9 Överklagande 550s. 12
136.14.6.10 Otillåten egendom på behandlingshem för frivillig vård 551s. 12
137.14.6.11 Sammanfattning och avslutande synpunkter 552s. 12
138.14.7 Kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning och genomsökning av rum 554s. 12
139.14.7.1 Allmänt 554s. 12
140.14.7.2 Skydd för den kroppsliga integriteten, privat-och familjeliv 555s. 12
141.14.7.3 Statistiska uppgifter 559s. 12
142.14.7.4 Personkrets 559s. 12
143.14.7.5 Beslutsbefogenhet 559s. 12
144.14. 7.6 Syfte och förutsättningar 560s. 12
145.14.7.7 Begreppen kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning 562s. 12
146.14.7.7.1 Inledning 562s. 12
147.14.7.7.2 Begreppet kroppsvisitation i rättegångsbalken 563s. 12
148.14.7.7.3 Begreppet kroppsvisitation i de sociala tvångslagarna 565s. 12
149.14.7.7.4 Begreppet kroppsbesiktning i rättegångsbalken 567s. 12
150.14. 7. 7.5 Begreppet ytlig kroppsbesiktning 571s. 12
151.14.7.8 Vittne 573s. 12
152.14.7.9 Genomsökning av rum -husrannsakan 573s. 12
153.14.7.10 Sammanfattning och avslutande synpunkter 579s. 12
154.14.8 Begränsad rörelsefrihet 580s. 12
155.14.8.1 Allmänt 580s. 12
156.14.8.2 Skydd mot inskränkningar i rörelsefriheten 581s. 12
157.14.8.3 Statistiska uppgifter 582s. 12
158.14.8.3.1 Låsbar enhet 582s. 12
159.14.8.3.2 Placering i avskildhet 585s. 12
160.14.8.4 Personkrets 586s. 12
161.14.8.5 Beslutsbefogenhet 586s. 12
162.14.8.6 Syfte och förutsättningar 587s. 12
163.14.8.7 Åtgärder för att förhindra avvikning 589s. 12
164.14.8.8 Vård på låsbar enhet 592s. 12
165.14.8.9 Vistelse i avskildhet 597s. 12
166.14.8.10 Sammanfattning och avslutande synpunkter 599s. 12
167.14.9 Kontroll av försändelser m. m. 601s. 12
168.14.9.1 Allmänt 601s. 12
169.14.9.2 Skydd mot intrång i förtrolig kommunikation 602s. 12
170.14.9.3 Försändelsekontroll 605s. 12
171.14.9.3.1 Personkrets 605s. 12
172.14. 9.3.2 Besluts befogenhet 605s. 12
173.14.9.3.3 Syfte och förutsättningar 606s. 12
174.14.9.3.4 Vittnesnärvaro 608s. 12
175.14.9.3.5 Censur 608s. 13
176.14.9.3.6 Försändelser till myndighet eller advokat 609s. 13
177.14.9.4 Telefonsamtal 609s. 13
178.14.9.5 Sammanfattning och avslutande synpunkter 611s. 13
179.14.10 Samtycke till integritetskränkande åtgärder 613s. 13
180.14.11 Avslutande synpunkter 618s. 13
181.15.1 Inledning 620s. 13
182.15.2 Missbrukaren i rättsstaten 620s. 13
183.15.3 Avslutning 629 Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd 639 Justitieombudsmannen 639 Justitiekanslern 640 Rättsfall från kammarrätterna 640 Regeringsrättens årsbok 641 Regeringsrättens akter 642 Länsrätter 648 Stockholms län 648 Göteborg och Bohuslän 648 Jönköpings län 649 Blekinge län 650s. 13
184.Kronobergs län 651 Offentligt tryck 653 Övrigt källmaterial 655s. 13
Förkortningar
AlkL Lag 1913 nr 102 om behandling av alkoholister
AR Allmänna råd
BrB Brottsbalken
BvL Barnavårdslag ( 1960:97)
CAN Centralförbundet för alkohol-och narkotikaupplysning
DepCh Departementschefen
FL Förvaltningslag (1986:223)
GFL Förvaltningslag (1971:290)
HD Högsta domstolen
HSAN Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd
HSL Hälso-och sjukvårdslag (1982:763)
HVB Hem för vård eller boende
JO Justitieombudsmannen
JK Justitiekanslern
KamR Kammarrätten
KL Kommunallag (1991:900)
LOB Lag (1976:511) om omhändertagande av berusade per-
soner
LPT
Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
LR Länsrätten
LRV
Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
LSPV Lag (1966:293) om sluten psykiatrisk vård
Lst Länsstyrelsen
LVM
Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
LVU
Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga
MDMA Ecstasy
NvL Nykterhetsvårdslag (1954:579)
RB Rättegångs balken
RegR Regeringsrätten
RF Regeringsformen
RIA Stadsmissionens boende
SekrL Sekretesslagen ( 1980: 100)
ShjL Socialhjälpslag (1956:2)
1.SiS Statens institutionsstyrelse SoS Socialstyrelsen SmskL Smittskyddslagen (1988:1472) SoF Socialtjänstförordningen (1994:1763) SoL Socialtjänstlag (1980:620) SoN Socialnämnden TF Tryckfrihetsförordningen ÄB Äktenskaps balkens. 15
Inledning
Avhandlingens ämnesområde och syfte
1.Utmärkande för en rättsstat är att medborgarna åtnjuter rättsskydd såväl i förhållande till enskilda som till staten. Rättsstaten förutsätter att den offentliga makten utövas inom en rättslig ram och att maktutövningen är förutsebar och icke godtycklig. En missbrukare, som måste vidkännas tvångsinsatser från samhällets sida, är oftast redan en socialt utslagen person. I allmänhet betraktas han som ett objekt, ett problem som måste bli »föremål för åtgärder». Trots sin rättsliga handlingsförmåga anses den vuxne missbrukaren, i vissa fall, inte kapabel att fatta beslut rörande den egna personen och bestämma i frågor rörande vård och behandling. Ofta saknar han dessutom vana och självförtroende att kommunicera med myndigheterna och hävda sin rätt i samhället. Han har rätt att erhålla rättsstatens skydd, rätt till personlig integritet och rätt att bli respekterad som den samhällsmedborgare han är. Varje medborgare åtnjuter genom regeringsformen (RF), i förhållande till det allmänna, ett skydd mot frihetsberövande. Här stadgas också ett skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp och mot andra intrång i vår personliga sfa.r. Sedan den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) genom lag (1994:1219) införlivats i svensk rätt har skyddet ytterligare accentuerats. Det är emellertid i vissa avseenden endast relativt. Fri-och rättigheterna far begränsas genom lag, dock endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ger samhället befogenhet, men också en skyldighet, att beröva en enskild människa sin frihet på grund av ett allvarligt missbruk. Därutöver innehåller LVM vissa tvångsbestämmelser, i lagen rubricerade som särskilda befogenheter, som ytterligare inkräktar på missbrukarens frihet och integritet under den tid han vårdas med tvång. Som klient på ett LVM-hem kan man sålunda utsättas för kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, hållas inlåst, avskild från övriga, underkastas brevkontroll och bli fråntagen egendom.s. 1
2.Ett tvångsingripande innebär ett betydande ingrepp i missbrukarens och även i de anhörigas liv. Att det sker i ett gott syfte, primärt till missbrukarens eget skydd, gör inte att man kan bortse från den enskildes krav på rättssäkerhet. Det är därför av yttersta vikt att det finns en rättslig reglering, som är noggrant utformad under hänsynstagande till den enskildes grundlagsstadgade rättigheter och med beaktande av övriga normer och principer, som tillvaratar den enskildes rätt. I fall av frihetsberövande finns alltid en risk att samhället begagnar sig av sin maktposition på ett otillbörligt sätt. I ivern att rädda den enskilde från sitt eget destruktiva beteende är det lätt att myndigheterna trampar över gränsen för vad som är tillåtet. I förarbetena till LVM understryks flerstädes vikten av att den enskildes rättssäkerhet tillgodoses från det att en LVM-utredning inleds till dess att LVM-vården upphör. Lagstiftaren ville, trots tvångsinslaget, skapa en lag som sörjde för största möjliga rättstrygghet för den enskilde. f Eftersom rättssäkerheten så starkt framhölls i förarbetena till lagen, utgör detta fundamentet i avhandlingen. Jag avser dock inte att försöka lösa den stän/ digt återkommande frågan om tvångets vara eller inte vara. Min personliga upp. fattning är att tvångsinslag i vården inte helt går att undvara vilket naturligtvis kan påverka mitt förhållningssätt i vissa sammanhang. Lagen finns, och den för , mig @YEdsakli a frågan är om lagkonstruktionen erbjuder den rättssäkerhet som l~tiftaren sökte värna. uruv1 a tvangsvar en an sa e t1v, 1 etydelsen att det i lagen uppställda syftet uppnåtts, lämnas i princip utanför framställningen då vårdens resultat är en fråga för i huvudsak andra discipliner.s. 18
3.Med grundlagens och Europakonventionens katalog över mänskliga fri-och rättigheter som utgångspunkt behandlas LVM-lagstiftningen i prindp i sin helhet._ Syftet är, att genom en;'teoretisk bearbetning av deti rättslig~ regleringen) ochs. 18
j
1.Ie n~stematisk analys av det empiriska materialet, närmare studera dels hur LVM kommit att tillämpas, dels huruvida tillämpningen står i överensstämmelse med lagen och grundläggande krav på den enskilde individens rättssäkerhet. LVM har emellertid en stark anknytning till socialtjänstlagen (1980:620), som innehåller de grundläggande föreskrifterna rörande vård av missbrukare. Därför kommer även relevanta delar i den lagen att behandlas. Därtill berörs närliggande tvångslagstiftning inom både socialtjänsten och hälso-och sjukvården.s. 18
2.Socialtjänstlagen, de sociala tvångslagarna, den omfattande socialförsäkringslagstiftningen och hälso-och sjukvårdsrätten är lagområden som avser att medverka till välfärdens framväxt och bestånd. De ingår i socialrätten som är en omfattande disciplin i svensk och övrig nordisk rättsvetenskap. Socialrätten anses traditionellt i sin tur ingå som en del av den speciella förvaltningsrätten där såväl materiella som processuella regler för de särskilda förvaltningsgrenarna behandlas. I den allmänna förvaltningsrätten behandlas problem som är gemensamma för hela förvaltningsrättens område. Förvaltningsrätten utgör som juridisk disciplin en gren av den offentliga rätten i snävare bemärkelse. Denna vetenskapsgren behandlar reglerna om de offentliga subjektens organisation och verksamhet samt deras förhållande inbördes och till medborgarna. Avhandlingen inriktas främst på materiella frågeställningar av socialrättslig karaktär, särskilt vad gäller förutsättningar för såväl frihetsberövandet som för andra tvångsåtgärder. Både allmänförvaltningsrättsliga och förvaltningsprocessrättliga frågeställningar berörs såvitt gäller den formella handläggningen hos myndigheter och domstolar. Eftersom de konstitutionella reglerna utgör den yttersta grundvalen för avhandlingen, bär densamma även en konstitutionell prägel.s. 18
Metod och material
1.Forskningen har bedrivits med rättsvetenskaplfg metod, dvs utifrån den inom rättsvetenskapen anammade rättskälleläran. I fokus står tillämpliga lag-och författningsregler, förarbeten, prejudikat -så långt det varit möjligt -och doktrin. Av tradition används de högsta domstolsinstansernas avgöranden för att fastställa vad som kan anses vara gällande rätt på ett visst rättsområde. Sedan LVM trädde i kraft 1982 har emellertid Regeringsrätten endast publicerat tre referat och några notiser rörande LVM. Det har därför saknats förutsättningar att genom en beskrivning av sådana mål klargöra rättsläget. Som empiriskt underlag i unde~sökningen har jag därför främst använt domar från länsrätter och kammarrätter. En studie av underrättsmål tjänar syftet att vara problemorienterande och de skapar en viss bild av vilket innehåll lagens rekvisit givits och hur lagen kommit att tillämpas både på myndighets-och domstolsnivå. Eftersom studerade rättsfall inte är avsedda att fungera som regelbildare utan som ett underlag i problemsökningen har rättsfallen studerats och tolkats på ett försiktigt sätt. Efter ett studium av drygt 500 mål från länsrätterna i Kronobergs-, Blekingeoch Jönköpings län omfattande åren 1982, 1984, 1986, 1988 och 1989-1992, samt ca 100 mål avseende kvinnor vid länsrätten i Göteborg och 100 mål vid länsrätten i Stockholm, de senare angående avslag på ansökan om vård, ansåg jag mig emellertid inte finna tillräckliga svar på vilka förhållanden som faktiskt legat till grund för länsrätternas beslut. Underrättsdomarna, vilket gäller både länsrätter och kammarrätter, är i regel inte motiverade lika utförligt som Regeringsrättens avgöranden normalt är. Genom att jag fått tillgång till underrättsdomar och aktmaterial hos Regeringsrätten i mål som överklagats dit (190 st) tom år 1997 har detta skapat andra förutsättningar att se vad som ligger till grund för besluten. På det sättet fick jag också tillgång till 190 kammarrättsavgöranden och ytterligare 190 länsrättsavgöranden från skilda delar av landet. Att därutöver granska ytterligare kammarrättsmål har jag inte ansett meningsfullt. Däremot har jag, genom Statens institutionsstyrelse (SiS), givits möjlighet att gå igenom 125 klientakters. 19
1993-1995 [^25]
1.omfattande åren vid Behandlingshemmet Holma i Höör. Detta har givit en reell bild av den tvångsvårdade personen och av de problem och svårigheter som uppstår i mötet mellan denne och vårdpersonalen vid en sluten institution.11 Akterna vid Regeringsrätten och vid Behandlingshemmet Holma har jag fått ta del av med förbehåll om sekretess. I den mån relaterade uppgifter i avhandlingen hämtats från sådant material har det använts på ett sådant sätt att det inte är möjligt att identifiera vilken person uppgiften kan hänföras till. I vissa delar redovisas statistiska uppgifter varvid stundom redovisas kvinnor och män var för sig. Syftet härmed är främst att visa vilka uppgifter som framkommit men även för att det möjligen kan vara till gagn för andra discipliner inom missbruksforskningen. Något särskilt genderperspektiv i avhandlingen har jag alltså inte. Innehållet i rättsfallen återges tämligen utförligt. Syftet därmed är att ge läsaren en reell bild av vilka förhållanden som faktiskt föreligger för de samhällsmedborgare som det här är fråga om. Begreppet missbrukare används ofta som vore det en homogen typ av människor. Deras grundproblem är detsamma -missbruket -men för övrigt skiljer sig deras faktiska livssituation vilket jag avser att spegla genom rättsfallsreferaten.s. 20
2.Även om jag sålunda, genom avsaknaden av Regeringsrättspraxis, delvis avviker från den traditionella juridiska metoden har avhandlingen ändå ett berätti[ gande inom rättsdogmatiken, eftersom dess grundläggande syfte är att beskriva ·s. 20
3.12 rätten och hur rättstillämpningen faktiskt går till.En förhoppning är att arbetet kan vara till gagn för rättstillämpningen och att även vissa tankegångar, de lege f~erenda, kan vara till nytta. Jag stannar alltså inte vid en beskrivning av den »rätta 1.J.uridiken» utan jag utvidgar det hela med en beskrivning av den »faktiska», sådan den utkristalliserats i tillämpningen av rättsreglerna. Därvid har jag nödgats att, i förhållande till den traditionella juridiska metoden, använda mig av ett oko~ventionellt tillvägagångss~tt. Detta betyde_r dock inte att jag ~ortsett frå~ _etj studium av rättsreglerna som sadana och deras inre sammanhang i mera traditionell rättsdogmatisk mening.s. 20
Disposition
1.Avhandlingen kan sägas bestå av fyra delar. Den första delen, kapitel 2-5 är av övergripande natur. Där ges en historisk översikt av den svenska lagstiftningen rörande missbrukarvård, en redogörelse för missbrukets utveckling, en beskrivning av alkohol-och narkotikapolitiken samt en internationell utblick och en något utförligare beskrivning av den nordiska lagstiftningen om missbrukarvård. Den andra delen, kapitel 6-7 behandlar det konstitutionella och europeiska rätttighetsskyddet. Där ges också en definition av hur rättssäkerhetsbegreppet används i avhandlingen. Del tre består enbart av kapitel 8. Eftersom frivilliga insatser är grundläggande för missbrukarna och frivilligheten är huvudregel, redogörs i kapitlet för socialtjänstlagen och där relevanta bestämmelser för missbrukarna och missbrukarvården. I den fjärde delen, som består av kapitel 9-14 koncentreras frågorna kring tvångsvård enligt LVM. I kapitel 9 presenteras lagen, dess syfte och funktion, vem som är huvudman för LVM-vården och vilka klienter som vårdas med stöd av lagen. Därefter behandlas, i kapitel 10, på ett mera övergripande plan processen kring ett beslut om tvångsvård. I kapitel 11 görs en grundlig genomgång av förutsättningarna för vård och i kapitel 12 behandlas socialnämndens och polismyndighetens befogenhet att omedelbart omhänderta missbrukare. Till sist behandlas, i kapitel 13-14 frågor rörande vården. Dels behandlas frågor om vårdtid och vård i annan form (kapitel 13), men framför allt görs, i kapitel 14, en metodisk genomgång av de tvångsmedel som en missbrukare kan underkastas vid vård på ett LVM-hem. I varje kapitel görs en sammanfattning av gjorda iakttagelser och slutsatser vilka knyts ihop i kapitel 15.s. 21
Missbrukarvårdens framväxt -historisk
,
resume
1.Missbruk och därmed förenade problem, för såväl den enskilde missbrukaren som för samhället, har en lång historia. Genom olika alkohol-och narkotikapolitiska åtgärder, innefattande allt från kriminalisering och restriktioner till stödoch vårdinsatser, har samhället genom tiderna försökt främja nykterhet och bekämpa missbruk. Initialt, och tämligen långt in på 1900-talet, låg tyngdpunkten av samhällets inskridanden på åtgärder av det förra slaget. Fylleriet kriminaliserades 1733 och avkriminaliserades först 1977. Huvudtanken bakom olika legislativa åtgärder som vidtogs under 1800-talet var, att samhället skulle hållas snyggt och rent och i 1864 års strafflag infördes fylleri brottet bland sedlighetsbrotten.1 Samhällets inställning till missbruk och missbrukare har efterhand genomgått en viss förändring. Vi har gått från en alkoholistvård till en missbrukarvård och från ett samhällsskydd till ett individskydd som bärande skäl till tvångsåtgärder. Frågan om tvångslagstiftning inom missbrukarvården kom första gången på tal i en motion, som dock ej rönte framgång, vid 1889 års riksdag. Även om en del alkoholister behandlades enligt 1885 års lösdrivarlag och en del hamnade på hospital fanns det missbrukare som utgjorde en fara för egen och anförvanters säkerhet. Arbets-och försörjningsplikten liksom samhällsskyddsaspekten trädde i förgrunden vid denna första ansats till offentlig nykterhetsvård. Det var dock inte förrän 1913 Sverige fick sin första lag (1913 nr 102) om behandling av alkoholister (AlkL). Genom denna lag gavs myndigheterna rätt att, efter misslyckade tillrättaförande åtgärder, besluta om tvångsinternering. Det var väsentligen en interneringslag som reglerade formerna för tvångsintagning på alkoholistanstalt. Ingripande kunde endast ske mot grova missbrukare som betraktades som socialas. 2
2.mot vilka samhället borde skydda sig. skadegörares. 2
års alkoholistlag utsattes för kritik; omsorgen om den enskilde individen
1.borde vara utslagsgivande, inte samhällsskyddsaspekter. Detta vann dock inte gehör även om bestämmelserna om tvångsintagning i 1931 års AlkL inte hades. 2
sou
1.samma dominerande ställning som i dess föregångare. Åtgärder med stöd av AlkL skulle endast kunna vidtagas mot den som var hemfallen åt alkoholmissbruk, dvs behärskades av ett starkt alkoholbegär som medförde bundenhet vid eller beroende av alkoholen, och detta hans levnadssätt tillika medförde fara eller allvarlig olägenhet främst för samhället i olika avseenden (1 § AlkL). Inte ens hjälpåtgärder kunde komma i fråga annat än vid hemfallenhet. I praktiken vidtogs dock, i icke ringa omfattning, sådana åtgärder trots att hemfallenhetsrekvisitet inte var uppfyllt. s. 26
2.Förutom hemfallenhetsrekvisitet krävdes för ingripande enligt 1931 års AlkL, att alkoholmissbrukaren kunde hänföras till något eller några av de specialindikationer som angavs i 1 §. Sålunda skulle den enskilde på grund av sitt missbruk antingen 1) vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2) utsätta någon, som han enligt lag var skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller annars grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller 3) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller 4) vara ur stånd att ta vård om sig själv, eller 5) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Lagen var också tillämplig om den åt alkoholmissbruk hemfallne under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger bötfällts för fylleri eller fört ett kringflackande liv.s. 26
3.Den som på grund av slutligt beslut med stöd av AlkL intagits på allmän alkoholistanstalt kunde kvarhållas där under ett år och i vissa fall i två år. I undantagsfall kunde dessa tider forlängas med ytterligare två år. Utskrivning skulle dock ske tidigare om det fanns grundad anledning att antaga att den intagne kom att föra ett nyktert och ordentligt liv. Vidare kunde permittering på försök ske, då i allmänhet förenat med särskild övervakning och med lydnadsföreskrifter.s. 26
4.Genom alkoholistlagen fick nykterhetsvården en fast organisation då det i varje kommun skulle finnas en vars uppgift var att övervakas. 26
5.nykterhetsnämnd nykterhetstillståndet samt, för dess höjande, vidtaga erforderliga åtgärder (3 AlkL). Därvid ålåg det bl a nämnden att försöka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar, råd och anvisningar till både systembolag och andra försäljare av alkohol liksom till enskilda. Nykterhetsnämnderna stod under tillsyn av Socialstyrelsen. Det ankom dock på länsnykterhetsnämnd att hålla sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att utöva tillsyn över att nykterhetsnämnden fullgjorde sina uppgifter samt, att lämna dem vägledning och bistånd. Om AlkL var tilllämplig var de nykterhetsvårdande organen skyldiga att vidtaga åtgärder för att återföra den enskilde till ett nyktert och ordentligt liv. Fann länsnykterhetsnämnden att den kommunala nykterhetsnämnden inte handlade ärendena på ett nöjaktigt sätt hade länsnykterhetsnämnden, att genom råd och anvisningar, för-s. 26
s
1.söka åstadkomma rättelse. Frambringades inte rättelse kunde länsnykterhetsnämnden ta över handläggningen av ärendet. Som ett led i omläggningen av samhällets nykterhetspolitik tillkom 1954 års nykterhetsvårdslag (NvL).Tanken var, att ingripande mot alkoholmissbrukare skulle kunna ske på ett tidigare stadium än vad AlkL medgivit. Därav talades om nykterhetsvård i stället för alkoholistvård. Alkoholistvårdsutredningen (SOU 1948:23) hade bl a anfört, att missbrukets orsaker var mångskiftande och att samhällets åtgärder måste anordnas på ett sådant sätt att även dessa fick ett så mångskiftande innehåll som möjligt. Detta krävde en utbyggnad av hela den nykterhetsvårdande organisationen. Utredningen underströk vikten av att de medicinska synpunkterna vid alkoholmissbrukares behandling ägnades större uppmärksamhet. Principiellt borde personer som missbrukade alkohol betraktas som fysiskt eller psykiskt alkoholskadade, framför allt medan »alkoholbedövningen» varade och tiden närmast efter dess upphörande. Samtidigt ansågs miljön spela en viktig roll varför även icke medicinska åtgärder befanns vara av största värde vid behandlingen. Till bekämpande av alkoholmissbruket borde därför samhällets åtgärder gå ut på att påverka såväl sjukdoms-och abnormtillstånd som miljöfaktorer. Medicinska, psykologiska och sociala åtgärder ansågs alla värdefulla och borde därför rationellt samordnas. Målet för nykterhetsvården borde sålunda vara, att varje missbruksfall skulle bli föremål för en så utvecklad och individualiserad behandling på flera fronter som möjligt, syftande till att skapa förutsättningar för en helnykter livsföring. För ett bekämpande av missbruket på en bred front erfordrades reformer och förbättringar i flera hänseenden. Förhållandet var sådant, att alkoholmissbrukare i stor utsträckning inte blev föremål för nykterhetsvårdsorganens uppmärksamhet och åtgärder. Inom nämnder där intresset för nykterhetsvården och resurserna varit mindre hade nämnderna många gånger förhållit sig passiv så länge alkoholmissbruket inte fått allvarliga konsekvenser. Därför föreslog Alkoholistvårdsutredningen en utvidgning av lagens tillämpningsområde så att ingripande kunde ske tidigare, på ett ur forbättringssynpunkt gynnsammare stadium av missbruket. Sålunda förstärktes den forebyggande verksamheten och lagen gav möjlighet både till frivilliga hjälpåtgärder och till tvångsåtgärder. För hjälpåtgärder krävdes inte längre hemfallenhet, utan sådana kunde sättas in redan då någon »ej blott tillfälligt» använde alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan (14 §, jfr 1 § andra stycket NvL). Den förebyggande öppna vården skulle vara den primära vårdformen varför hemfallenhet inte krävdes. För tvångsåtgärder, vartill hänfördes övervakning (15 §) och tvångsintagning på nykterhetsvårdsanstalt (18 §) krävdes dock, liksom enligt AlkL, att den enskilde var hemfallen åt alkoholmissbruk. NvL möjliggjorde också frivillig intagning på anstalt med viss kvarhållningsrätt (58 §) och gav även möjlighet till villkorligt anstånd med beslutad intagning, försökspermission, utskrivning med övervakning och lydnadsföreskrifter, samt återintagning efter ett förenklat förfarande.s. 2
2.Syftet med NvL:s åtgärder var att missbrukaren skulle återföras till ett nyktert liv. Om alkoholmissbruk förelåg hade nykterhetsnämnden, även enligt NvL, skyldighet att vidtaga åtgärder vid påföljd att länsnykterhetsnämnden annars kunde ta över handläggningen av ärendet (4 § 3 mom.).s. 28
3.Den tid varunder man enligt NvL kunde kvarhållas på allmän vårdanstalt utgjorde ett år. Hade den enskilde förut varit intagen på en sådan anstalt och ett nytt beslut hade meddelats inom fem år från senaste utskrivningen, var vårdtiden två år (44 § NvL).s. 28
4.Alkoholisvårdsutredningen framhöll, att i fall då åtgärder mot missbruk kommit i fråga, hade dessa inte givit det effektiva skydd mot alkoholmissbrukets sociala skadegörelse som ansågs önskvärd och inte i tillräcklig mån varit ägnade att verkligen bota alkoholskador. För att råda bot på detta ansåg utredningen att staten i avsevärt större utsträckning borde svara för kostnaderna för såväl öppen som sluten vård. Sålunda föreslogs höjda statsbidrag och att vårdkostnaderna på anstalterna i sin helhet skulle täckas av statsmedel. s. 28
5.Förutsättningarna för tvångsåtgärder i NvL var i princip desamma som enligt 1931 och 1938 års AlkL. Det rådde vid den tiden en viss oenighet om huruvida missbruk skulle hänföras till vanart eller sjukdom. En del, som hävdade att missbruk var ett medicinskt problem, var kritiska mot att nykterhetsnämnderna skulle få ökade befogenheter gentemot sjuka människor medan andra hävdade, att nämnderna borde ha rätt att ingripa med tvångsåtgärder även på en rent medicinsk indikation. Ingripanden enbart vid fara for missbrukarens hälsa avvisades dock av Alkoholistvårdsutredningen särskilt med hänsyn till den medicinska sakkunskapens uppfattning, att ett objektivt fastställande av förekomsten av specifika fysiska eller psykiska skador hos missbrukaren själv, framför allt sedan alkoholberusningen upphört, med dåvarande medicinska undersökningsmetoder inte var möjligt annat än i vissa speciella fall. Det befanns förenat med betydande vanskligheter att bestämma graden av medicinskt diagnosticerbara alkoholskador som skulle kunna läggas till grund för ett samhälleligt tvångsingripande. En medicinsk indikation skulle innebära ett lagfästande av en för svensk rättsåskådning främmande grund att beröva en person friheten, nämligen svårbedömbara och i och för sig icke omedelbart livshotande skador, som någon tillfogar sig själv. Ingen, anförde utredningen, skulle ens komma på tanken att tillgripa en lagstiftning av alkoholistlagstiftningens typ för att bekämpa andra former av olämplig livsföring. Ett godkännande i lag av medicinska skäl för tvångsåtgärder beträffande alkoholmissbrukare skulle dessutom kunna medföra att de som önskade söka läkare avhöll sig därifrån, för att inte riskera att bli omhändertagna av nykterhetsnämnden. Även departementschefen framhöll, att de medicinska synpunkterna borde får ökad betydelse. Just därför var det viktigt med tidiga ingripanden och att missbrukaren kom under läkarbehandling innan han helt hemfallit åt missbruk Qfr 14 1 mom. e). Mot bakgrund av vad Alkoholistvårdsutred-s. 28
6.§ ningen anfört infördes dock inte en medicinsk indikation i NvL. Nykterhetsvårdslagen innehöll ingenting om vård av narkotikamissbrukare. Dessa behandlades företrädesvis inom sjukvården, antingen frivilligt enligt sjukvårdslagen eller med tvång, enligt den då gällande lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård (LSPV). I denna lag reglerades möjligheterna att bereda psykiskt sjuka vård mot sin vilja. Förutsättningen var att den enskilde led av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård var oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att vissa särskilda omständigheter, specialindikationer, förelåg. Lagen medgav även vård oberoende av patientens samtycke i fall av narkotikamissbruk som tog sig uttryck som psykisk sjukdom. Den medicinska specialindikationen (a) innebar att den sjuke kunde beredas vård mot sin vilja om han uppenbarligen saknade sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kunde få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den uteblev. Narkomanvårdskommitten (SOU 1967:25) ansåg, att 1966 års LSPV erbjöd tillräckliga möjligheter att på sjukhus med tvång ta in och hälla kvar sådana missbrukare för vilka värd på sjukhus var oundgängligen påkallad. För övriga fall syntes möjlighet att tvängsvis anordna sjukhusvård ej böra finnas. I NvL bevarades den äldre lagstiftningens auktoritära prägel. l ett betänkande som framlades av Nykterhetsvårdsundersökningen (SOU 1967:36) kritiserades nykterhetsvården skarpt. Nykterhetsvårdens åtgärder, menade man, riktade sig främst mot de sämre ställda i samhället, medan andra fick hjälp med sina alkoholproblem inom sjukvården. I betänkandet föreslogs att socialvärdslagarna skulle ses över och att tvängsätgärderna skull avskiljas från socialvården. Nykterhetsvår-s. 2
ra
1.den skulle anpassas till samhällsutvecklingen och till den syn man börjat på alkoholmissbruk och alkoholmissbrukare. Med hänvisning till den ovan nämnda nykterhetsvärdsundersökningen fick en ny utredning -socialutredningen -i uppdrag att överväga i vad mån nykterhetsvården kunde knytas närmare sjukvården. Dåvarande medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitte hade framhållit, att en allmän värdlag skulle kunna medföra bättre samordning och enhetlighet beträffande vården av läkemedelsmissbrukare och dessutom lösa viktiga frågor om ansvaret för denna vård. s. 2
2.I den allmänna debatten som följde under 1960-och 70 talet framhölls att den moderna behandlingsfilosofin vilar på principen om frivillighet och förtroende. Principen skulle ses mot bakgrund av konventionen om mänskliga fri-och rätttigheter och sådana övergripande mål som demokrati och jämlikhet. Den praktiska erfarenheten visade också att samråd och frivillighet i regel leder till avsevärt bättre resultat än åtgärder som vilar på tvång och ensidiga diktat. Det hävdades, att i ett pluralistiskt samhälle som det svenska bör man inte kräva en alltför hög grad av likformighet i värderingar och konventioner. Toleransmarginalerna i fråga om »avvikande beteenden» måste vara relativt vida. Den sociala kontrollen från samhällets sida borde med hänsyn härtill inte drivas för långt. Särskilt borde man vara återhållsam med de former av social kontroll som uppfattas som ingrepp i och kränkningar av den personliga integriteten. Den kombination av frivillighet och tvång som bl a NvL innehöll kritiserades. Tvångsåtgärderna drabbade till övervägande del personer inom socialt och ekonomiskt svaga grupper -NvL upplevdes som en klasslagstiftning. Det hävdades med emfas, att ökade socialvårdande och rehabiliterande insatser avsevärt borde kunna reducera behovet av tvångsåtgärder.s. 30
3.Allmänt ville man rensa ut tvångsbestämmelserna ur sociallagstiftningen, men det framfördes också argument för ett bibehållande därav. Som skäl för att befria socialvården från tvångsinslag anfördes främst behandlingssynpunkter -i första hand förtroendeskäl. Också yrkesetiskt ansågs det stötande att uppgifter som socialvårdaren fått under terapeutiska premisser skull kunna tas till intäkt för tvångsåtgärder. Som argument mot tvång i socialvården anfördes även, att det i komplicerade och påfrestande situationer kunde ligga nära till hands att begagna sig av lagstiftningens bestämmelser om tvång utan att trängande skäl därtill förelåg. Själva existensen av tvångsåtgärder kunde misskreditera hela verksamheten. Som skäl för att bibehålla tvångsinslagen anfördes bl a, att socialvården knappast kunde befrias från att initiera tvångsåtgärder i vissa fall. För att motverka ett misstroende från klienterna krävdes därför att den vård som kom till stånd upplevdes som meningsfull och att socialvården var beredd att solidariskt stödja och hjälpa klienten även i fortsättningen. Socialvården skulle även behöva ha möjlighet att fatta temporära beslut om frihetsberövanden för att kunna avvärja vissa akuta faresituationer. Vidare befanns det inte realistiskt att förvänta sig att alla missbrukare skulle orka befria sig från missbruk genom enbart frivilliga insatser. En sådan förväntan vore, menade man, att frånskriva socialvärden ansvaret för det tyngsta klientelet. Det skulle också innebära att många överlämnades till polis, domstolar och kriminalvård i stället, något som betecknades som förräderi mot klienterna.s. 30
sou
sou
sou
1.I direktiven till socialutredningen 196 7 var frågan om bestämmelser om tvångsingripanden skulle finnas i ett särskilt avsnitt i en allmän lag eller om sådana regler skulle sammanföras i en särskild lag inom socialvårdens ram. En annan fråga var om lämpligheten i att skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från uppgifter av tvångskaraktär. Socialutredningen uttryckte i sitt principbetänkande (SOU 1974 :39), en strävan att skapa sådana samhällsförhållanden att behovet av ingripanden utan den enskildes samtycke starkt skulle minskas. Sociala problem skulle i större utsträckning förebyggas eller lösas innan de utvecklats därhän att tvångsåtgärder behövde aktualiseras. Socialutredningen menade dock, att särskilda åtgärder, tvångsåtgärder, inte helt kunde undvaras då även vuxna människor ibland kan hamna i ett sådant tillstånd att de ej råder över sina handlingar och ej kan ta vård om sig själva. Det ansågs dock grundläggande för samhällets vård-och behandlingsinsatser, att de måste präglas av en erbjudande attityd och respekt för den enskildes integritet. Tanken var att tyngdpunkten för ansvaret av problembearbetning och behandling måste ligga hos den enskilde. Samhällets primära uppgifter i det individuella behandlingsarbetet skulle vara att ge den enskilde stöd och stimulans att frigöra och förstärka den enskildes personliga resurser. Av det övergripande målet för samhällets socialtjänst -demokrati -ansågs följa att den enskilde skall ha rätt att själv bestämma över sin person och därför äga frihet att bedöma om han vill utnyttja den av samhället erbjudna hjälpen. Av ett annat övergripande mål - trygghet -ansågs dock följa, att det måste vara samhällets uppgift att skydda den som av olika skäl ej förmår att styra eller överblicka konsekvenserna av sitt handlande, en allmänt vedertagen grund för samhällets rätt att vidta åtgärder utan samtycke. Även i sådana situationer skulle emellertid den enskildes självbestämmanderätt tillmätas stor betydelse. Ett tvångsomhändertagande skulle också begränsas till att gälla enbart hänsyn till den enskilde själv. Samhällsskyddet fick tillgodoses i andra former. Socialutredningen tog i principbetänkandet inte definitiv ställning till i vilken lag tvångsbestämmelserna skulle regleras. Övervägande skäl lutade dock åt en reglering i socialvårdslagen då omhändertagandetiden skulle ses som ett led i en sammanhållen vårdkedja. Uppenbarligen fann utredningen missbruksproblematik vara i huvudsak ett socialt problemkomplex. Socialutredningen anförde, att sjukvården huvudsakligen använde sig av en medicinsk referensram och var primärt inte inriktad på sociala problemlösningar. Det framstår därför, menade man, som »klart otillfredsställande att socialvården, i skeden som domineras av sociala behandlingsbehov, skulle vara beroende av bedömningar inom sjukvårdssektorn.» Socialutredningen menade emellertid, att det organ som svarade för utredningen inte borde fatta beslut om tvångsåtgärder. Länsrätten skulle bli beslutande organ medan ordföranden, eller annan inom socialnämnden, kunde fatta interimistiska beslut i brådskande fall. Det skulle även ankomma på socialvården att verkställa länsrättens beslut.s. 2
sou
sou
1.Socialutredningen var inte enig. Även remissbehandlingen av förslaget gav vid handen vitt skilda uppfattningar då åtskilliga ville förelägga bestämmelser om tvångsomhändertagande utanför sociallagstiftningen. Andra åter, stödde förslaget eller efterlyste flera grunder för ingripanden. Efter remissbehandlingen av principbetänkandet skulle därför undersökas möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagstiftningen. I slutbetänkandet (SOU 1977:40) »Socialtjänst och socialförsäkringstillägg Lagar och motiv» framlades två förslag. Majoritetsfarslaget utgick från att behövliga vårdinsatser för den som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel kunde ges med stöd av sjuk-s. 32
2.i de situationer det fanns behov av tvångsvård. vårdslagstiftningen (LSPV) Alternativforsl aget innebar, att tvångsvård skulle kunna genomföras med stöd av en särskild social vårdlagstiftning, ett förslag som i sina huvuddrag överensstämde med förslaget i principbetänkandet. Detta gick ut på att en person skulle kunna tvångsomhändertas om han till följd av missbruk av beroendeframkallande medel var i trängande behov av vård. Till skillnad från NvL omfattade förslaget även narkotikamissbrukare. Det förutsattes att missbrukaren var ur stånd att bedöma sitt vårdbehov och att utebliven vård kunde medföra allvarlig fara för hans liv eller hälsa, sålunda en medicinsk indikation, eller leda till andra sociala skadeverkningar for honom. Däremot omfattade förslaget inte någon möjlighet till tvångsomhändertaganden till skydd för annan person.s. 32
3.Remissbehandlingen av slutbetänkandet visade fortfarande starkt divergerande uppfattningar. En särskild arbetsgrupp bildades därför inom regeringskansliet med uppdrag att, på grundval av bl a socialutredningens förslag och remissbehandlingen därav, ge ett underlag för regeringens ställningstagande i frågan om tvångsvård av vuxna missbrukare. Arbetsgruppens förslag redovisades i en rapport (Ds 1978:8) -Vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård.s. 32
4.I propositionen (1979/80:1) om socialtjänsten, som förelades riksdagen 1979 föreslogs, att en ny socialtjänstlag (SoL) skulle ersätta bl a barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård och lagen (1956:2) om socialhjälp. De centrala bestämmelserna på området fördes samman i en socialtjänstlag som dock kompletterades av en lag med särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU) samt vissa ändringar i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård (LSPV). En utgångspunkt i förslaget i rörande SoL var, att insatserna i individuella ärenden skulle präglas av frivillighet och den enskildes rätt till självbestämmande. Lagen innehöll därför inga tvångsåtgärder.s. 32
5.Beträffande vården av barn och unga rådde det i princip enighet om att det inte var möjligt att helt undvara tvångsinslag. De unga måste kunna garanteras nödvändig vård även om det inte går att få samtycke till vården. Detta behov skulle tillgodoses genom LVU.s. 32
6.Frågan om tvångsvård för vuxna missbrukare var emellertid fortfarande omstridd. I flera motioner uttalades tveksamhet till tvångsåtgärder mot missbrukare enbart inom sjukvårdens ram. Riksdagen beslöt sålunda, att anta proposi-s. 32
sou
1.tionens förslag till ny socialvårdslagstiftning -socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) -samt att upphäva socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. Ikraftträdandet bestämdes till den 1 januari 1982. Riksdagen avslog emellertid förslaget till ändringar i LSPV vari ingick bestämmelser om vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare av alkohol och narkotika. Socialutskottetfann det nödvändigt att frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare blev föremål för fortsatt utredning och framhöll därvid vikten av en bred politisk samling i en sådan fråga som kan innebära långtgående ingrepp i den enskildes frihet och integritet. En parlamentarisk beredning hade därför att förutsättningslöst utreda frågan ytterligare. Socialutskottet anförde, att I maj 1980 tillkallade chefen för socialdepartementet en kommitte, som sedermera antog namnet Socialberedningen, med uppdrag att med förtur utarbeta ett lagförslag beträffande vården av vuxna alkohol-och narkotikamissbrukare. Lagstiftningen skulle träda i kraft samtidigt med att då gällande vårdlagar inom social-, nykterhets-och barn-och ungdomsvården ersattes av socialtjänstlagstiftningen i januari 1982. I direktiven till socialberedningen hänvisas bl a till socialutskottets ovan återgivna uttalande. Beredningen överlämnade i januari 1981 ett enhälligt förslag i betänkandet SOU 1981:7 LVM -Lag om vård av missbrukare i vissa fall. Socialberedningen konstaterade en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt material som kan ge besked om värdet av tvångsvård. En självklar utgångspunkt var ändå, att utsikterna till en framgångsrik rehabilitering är bättre om en klient själv vill medverka i vården. Dock, menade man, är det vanskligt att jämföra resultat mellan frivillig vård och tvångsvård. Subjektiva värderingar och slutsatser blir lätt avgörande för dragna slutsatser. Trots olika utgångspunkter och uppfattningar enades beredningen genom öppenhet och kompromissvilja om det framlagda lagförslaget. Det framhölls dock, att lagförslaget inte skulle ses som definitivt. Det skulle ankomma på beredningens kommande utvärdering av socialtjänstreformen att noga studera att de föreslagna reglerna fungerade ändamålsenligt och var ägnade att tillgodose ett behov inom missbrukarvården. LVM trädde i kraft den 1 janu-s. 2
sou
1.ari 1982, samtidigt som socialtjänstsystemet infördesoch den har, från den 1 januari 1989, revideratsdock inte på något genomgripande sätt.s. 34
2.LVM är avsedd att komplettera social(jänstlagen i de fall missbrukare inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga former. Att huvudansvaret för missbrukarna lagts på socialtjänsten betyder emellertid inte att vård inom hälso-och sjukvården inte kan förekomma. Missbrukarna har samma rätt till hälso-och sjukvård som andra medborgare. Tvångsvård med stöd av Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) kan mycket väl komma i fråga även av alkohol-och narkotikamissbrukare, under förutsättning att han lider av allvarlig psykisk störning och att även övriga kriterier för tvångsvård enligt den lagen är uppfyllda.s. 34
sou
Alkohol-och narkotikamissbrukets
utveckling
.1 Alkohol
1.Det finns inte något helt tillförlitligt mått på vilken alkoholkonsumtion som finns i Sverige. Den statistikförda konsumtionen omfattar Systembolagets försäljning och bryggeriernas leveranser av öl och olika distributörers leverans av alkohol till restaurangerna. Därutöver tillkommer konsumtion av hemtillverkat vin, illegalt tillverkad sprit, legalt respektive illegalt införda alkoholdrycker och konsumtion vid utlandsvistelser och även konsumtion av teknisk sprit. Alkoholförsäljningen var under efterkrigstiden ca 4 liter alkohol 100 % per invånare 15 år och däröver. Det sista motboksåret 1954 var den 4,9 liter. Därefter steg försäljningen snabbt. 1956 var den 5,8 liter och 1976 hade den ökat till 7,7 liter, vilket var den högsta försäljningen under 1900-talet. Trots olika alkoholpolitiska åtgärder ligger år 1999 den registrerade konsumtionen på 6,1 liter. Därutöver anses den oregistrerade alkoholkonsumtionen vara av icke obetydlig omfattning. Enligt olika undersökningar uppgår den ej statistikförda konsumtionen till mellan 25-30 % av den totala alkoholkonsumtionen. I TEMO:s vuxenundersökning från 1996 och 1998 uppskattades 24 respektive 27 % av den totala konsumtionen vara oregistrerad dessa år. Den registrerade konsumtionen uppgick då till 6,1 respektive 6,8 liter vilket innebär att den totala alkoholkonsumtionen beräknades till 7,6 respektive 7,9 liter alkohol 100 % per invånare över 15 år. Både bland grundskoleungdomar och ungdomar mellan 16 och 24 år har alkoholkonsumtionen ökat i omfattning. I den senare gruppen utgör alkoholstark cider/alkoläsk, framför allt bland flickor, drygt 20 % av konsumtionen. Undersökningar bland vuxna tyder på en ökad konsumtion bland kvinnor. Sverige har anslutit sig till WHO-målet att till år 2000 minska alkoholkonsumtionen med 25 % jämfört med 1980 års konsumtion (6,74 liter). Utvecklingen hittills synes inte har fört Sverige närmare målet. Såväl totalkonsumtion som dryckesmönster skiljer sig mellan olika länder. I vissa länder domineras alkoholkonsumtionen av vin, medan sprit och/eller öl dominerar i andra. Räknat utifrån alkoholförsäljningen i liter 100 % alkohol per invånare ligger Danmark i topp i Norden. År 1998 var den danska försäljningen ungefär dubbelt så hög (9,5 liter) som den svenska (4,9 liter), norska (4,3 liter) och isländska (4,3 liter). Finland tillhörde, tillsammans med Island och Norge, lågkonsumtionsländerna i mitten av 1960-talet (2,5 liter). I den senare hälften av 1970-talet passerade man dock Sverige och 1998 låg alkoholkonsumtionen på 7, 1 liter. I ett internationellt perspektiv börjar konsumtionsnivåerna att närma sig varandra. Bland EU-länderna ligger Sverige lägst räknat efter försäljningen av alkoholhaltiga drycker. Den högsta försäljningen finner man i Luxemburg, Portugal, Frankrike, Irland, Tyskland och Spanien.s. 3
Narkotika[^80]
1.Narkotikamissbruket etablerades på allvar i Sverige under senare delen av 1960talet. Under denna tid ökade allvarligare former av narkotikamissbruk påtagligt. Enligt en landsomfattande kartläggning som gjordes av Utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO) 1979 uppskattades det totala tunga narkotikamissbruket till mellan 10-14 000 personer. Som tungt missbruk avses, enligt den definition som antogs av UNO,injektionsmissbruk eller dagligt eller så gott som dagligt intag av alla typer av narkotika. Av dessa var 7 500-10 000 injektionsmissbrukare och 1 500-2 000 injicerade dagligen eller så gott som dagligen. Missbruket dominerades av amfetamin, men även heroin utgjorde ett relativt omfattande inslag. Inslaget av cannabis bland injektionsmissbrukarna var påtagligt och få missbrukare, förutom cannabismissbrukarna, syntes hålla sig till ett enda narkotiskt medel.s. 36
2.Under 1992 genomfördes en ny undersökning om det tunga narkotikamissbrukets omfattning. Totalt uppskattades det då finnas 14 000-20 000 personer med tungt narkotikamissbruk. Blandmissbruk var den vanligaste missbruksformen både med kombinationer av olika narkotikapreparat och kombinationer av alkohol och sömnmedel och/e ller lugnande medel. Amfetamin var fortfarande det vanligaste narkotiska preparatet följt av cannabis och heroin. Cirka hälften av missbrukarna hade missbrukat i över 10 år. s. 36
3.Olika indikatorer, såsom antal lagföringar, antal narkotikabeslag, antal utskrivningar från sjukhus med narkomandiagnos och antal dödsfall, tyder på att missbruket ökat i omfattning under 1990-talet. Antal utskrivningar från slutenvård inom hälso-och sjukvården, med narkomani som huvuddiagnos, fördubblades mellan 1987 och 1998 då de uppgick till drygt 7 000. Motsvarande ökningar gäller även för narkotikamissbrukare inom den slutna psykiatrin. Även den narkotikarelaterade dödligheten har ökat kraftigt, från 143 avlidna 1990 till 265 år 1997. En förklaring till ökningarna av sjuk-och dödligheten kan vara en ökande sårbarhet hos en åldrande missbrukspolulation, samtidigt som missbrukarna kan ha kommit att använda allt farligare droger och drogkombinationer. Med tanke på att de yngre missbrukarna ökat i antal synes dessutom en nyrekrytering ha skett. Det Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruks. 36
(ECNN) definierar »problematiskt narkotikamissbruk» som »intravenös eller
1.långvarig/vanemässig användning av opiater, kokain och/eller amfetaminer». Häri ingår inte ecstasy och cannabis eller oregelbunden användning av annan drog. Utbredningen av problematiskt missbruk förefaller vara i Spanien,s. 37
2.högst Italien, Luxemburg och Storbritannien (5-7/1000 invånare mellan 15 och 64 år) och lägst i Belgien, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige (23/1000).s. 37
Sniffning[^88]
1.Sniffning började bli vanligt under 1950-talet främst bland yngre tonåringar. Förr sniffades mest förtunningsmedel eller andra lättflyktiga kolväten, t ex toluen, xylen, trikoretylen, bensen, terpentin, aceton och aerosoler men idag har butanoch propangas, som finns i cigarettändare, fått en ökad användning. Av CAN:s årliga undersökningar om sniffningens omfattning och utveckling bland elever i årskurs 9 och av mönstrande 18-åriga män framgår bl a, att andelen elever som någon gång sniffat var år 1983 8 % bland pojkarna och 6 % bland flickorna. 1995 hade andelen ökat till 12 respektive 7 % och 1999 har andelen ökat ytterligare till 13 respektive 10 %. Kunskapen om förekomsten av sniffning hos vuxna är begränsad. I en undersökning från mitten av 1980-talet framkom att antalet vuxna som bedömdes vara i behov av institutionsvård uppgick till sammanlagt 70 personer. På grund av bortfallet i undersökningen och ett sannolikt mörkertal kan dock uppgiften vara en underskattning av problemet. En undersökning av tvångsvårdade klienters. 37
den 1 november 1998 visar att av dessa utgjorde 1 % missbrukare av lösningsme-
1.del.s. 38
2.Internationellt sett ligger sniffningen hos skolelever i Sverige relativt högt. I en undersökning från 199 5, omfattande 26 länder, rapporterades högst värden från Storbritannien, Litauen och Malta, där 16-20 % sniffat någon gång. Kroatien redovisade 13 % medan Sverige och Slovenien redovisade 12 %. Såvitt gäller övriga nordiska länder rapporterades mellan 4 och 8 % ha sniffat någon gång.s. 38
15
Dopning
1.Dopning och användningen av dopningspreparat kom under 1990-talet att röna allt mer uppmärksamhet. Det började då bli uppenbart att användningen av sådana medel inte längre var begränsat till idrottsrörelsen utan att det förekom även i andra delar i samhället.s. 38
2.Inom idrottsrörelsen anses problemet vara begränsat till följd av kontroller, sanktioner och ökad kunskap om skadeverkningarna. Sedan mitten av 1980-talet genomförs drygt 2 000 tester årligen och andelen positiva svar har därvid utgjort ca 1-2 %.s. 38
3.Merparten av illegalt dopningsmedel har smugglats in i landet. För polisens del har antalet beslagstillfållen minskat från knappt 3 000 1993 till 200 år 1999. Tullbeslagen har dock ökat succesivt, från 19 till 136 under 1990-talet.s. 38
4.Olika undersökningar ger vid handen, att erfarenheten av anabola steroider är tämligen ovanlig. Åren 1993-1999 svarade omkring 1 % av pojkarna i årskurs 9 respektive mönstrande artonåringar att de någon gång prövat sådana preparat. Lika stor procentandel av de manliga ungdomarna i åldersgruppen 16-24 år uppges ha erfarenhet av anabola steroider. I intervjuer av den vuxna befolkningen (15-75 år) har 0-1 % av n1ännen svarat att de använt sådana n1edel. Vanligen har preparaten använts vid enstaka tillfälle eller som enstaka kur. Erfarenheten av tillväxthormon är än mer begränsad.s. 38
5.Många ungdomar som prövat anabola steroider synes till stor del återfinnas bland dem som allmänt är benägna att använda droger. I olika studier har tydliga samband mellan hormondopningserfarenhet och annan drogerfarenhet framkommit i olika undersökningar. Bland mönstrande uppgick andelen som använt såväl narkotika som anabola steroider till 77 %.s. 38
Alkohol-och narkotikapolitik
Inledning
1.Missbruk av alkohol och/eller narkotika är ett av samhällets allvarligaste sociala och medicinska problem. Det existerar runt om i världen och i princip har varje stat sin syn och sitt sätt att handskas med problemen. Det varierar både vad avser utformningen av vård och behandlingsinsatser och vad gäller kriminalisering av hantering och bruk av narkotika. Det finns än så länge inga entydiga metoder och riktlinjer om hur alkohol-och narkotikamissbruk skall hanteras. Den politik som utvecklats i olika länder bygger i huvudsak på vad man anser vara rätt och riktigt utifrån det relativt magra underlag som hittills finns rörande olika insatser effekt. Internationellt är den svenska alkohol-och narkotikapolitiken omdiskuterad. Inte minst EU-medlemsskapet har, såvitt gäller alkohol, lett till diskussioner om kvoter för införsel och prispolitik. När det gäller narkotika är den svenska framtidssynen ett narkotikafritt samhälle vilket ifrågasatts, inte minst i länder med en mera liberal syn. Både i Sverige och utomlands förs diskussioner om liberalisering av synen på narkotika och narkotikamissbruk. Många ideer florerar. Det kan gälla allt från att släppa narkotikan helt fri till att åtminstone tillåta innehav av droger för eget bruk. Legaliseringstanken innefattar sålunda dels ett frisläppande av alla former av narkotikahantering och dels en mera reglerad men dock laglig hantering. De argument som anförs till förmån for en liberalisering är både av juridisk, ekonomisk och hälsomässig karaktär. Exempelvis anföres straffrättsliga invändningar mot kriminalisering av innehav av narkotika, ekonomiska därför att narkotikan är en bland andra marknader som skall avregleras och hälsomässiga bl a eftersom ett dolt missbruk kan innebära en okontrollerad smittspridning. Argumenten emot en liberalisering är av samma karaktär. Bl a anförs, att kostnader för vård, olyckor och produktionsbortfall skulle öka och en beskattning av drogerna skulle skapa en svart marknad med billiga priser. På grund av att missbrukarna ofta är arbetslösa skulle många, trots en legalisering, finansiera sitt missbruk genom brott. Dessutom tillkommer den aspekten, att missbruksrelaterad brottslighet inte enbart beror på marknadspriserna utan även på drogens effekt. Alkohol och tobak förorsakar årligen tusentals dödsfall just på grund av att de är legala och används av många människor i stor omfattning och de humanitära kostnaderna är omätbara. Liberaliseringstankarna anses kunna vara ett uttryck för en uppgivenhet. Problemet har blivit så ohanterligt att man inte ser någon annan lösning.s. 4
Alkoholpolitiken i Sverige
1.Målet för den svenska alkoholpolitiken är att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. Alkohollagstiftningen präglas av sociala hänsyn och skyddet för ungdomar intar en särskild ställning. Politiken bygger på en balans mellan höga alkoholskatter, detaljhandelsmonopol, restriktioner, information och behandling. Restriktioner av olika slag såsom åldersgränser för inköp och för att bli serverad alkohol, promillegränserför alkoholkoncentration i blodet vid framförande av motorfordon, reklamrestriktioner och skattesatser förekommer i Sverige och i de flesta länder. Men det är framför allt priset på alkohol och detaljhandelsmonopolet (Systembolaget) som på ett mycket direkt sätt anses inverka på den totala alkoholkonsumtionen och förebygga skador förorsakade av alkohol. Sverige har emellertid inte de högsta skattesatserna i Europa. Såvitt gäller skattesatsenpå vin och sprit kommer både Island och Norge före Sverige och när det gäller öl har även Finland och Irland en högre skattesats. Den svenska vinskatten är dock högst i EU.s. 40
2.Allt sedan slutet av 1500-talet har Sverige, genom en införande och upphävande av rad alkoholpolitiska åtgärder, försökt påverka konsumtionen av alkohol antingen av sedlighetsskäl eller för att hejda missbruket. I början på 1900-talet beslutades att all brännvinsförsäljning skulle handhas av särskilda bolag under viss statlig kontroll och 1917 tog AB Vin & Spritcentralen över all partihandel. Två år senare, samtidigt som motbokskontrollen genomfördes till fullo, fick man också monopol på vinförsäljningen.s. 40
3.I samband med Sveriges inträde i EU trädde en ny alkohollag i kraft (SFS 1994:1738) och import-, export-, tillverknings-och partihandelsmonopolen avvecklades. Bibehållandet av detaljhandelsmonopolet, vilket ansetts förenligt med EG-rätten, grundas på övertygelsen att ett statligt detaljhandelsmonopol, utan vinstintresse, är ett av de viktigare medlen för en återhållsam försäljning. Ålderskontrollen anses fungera bäst i detaljhandelsmonopolets regi och bidra till att skjuta upp alkoholdebuten och begränsa alkoholskadornas utveckling. Det anses också viktigt att detaljhandeln med alkoholdrycker sker under ett socialt ansvar utan aktiv marknadsföring. Andra alkoholpolitiska åtgärder som genom tiderna rönt uppmärksamhet är förbudet mot starkölsförsäljningen. Det infördes 1917 och permanentades 1923 men upphävdes 1955, samtidigt som motboken slopades. Därefter (1965) har mellanölet klass IIB införts och åter avskaffats 1977. Beslut om lördagsstängning på Sytembolaget infördes 1982. Riksdagen har emellertid beslutat, att fr o m februari 2000 skall i ett antal län en försöksverksamhet, som skall utvärderas efter ett år, med lördagsöppet på systemet åter införas. EU-medlemsskapet och en ökad internationalisering har medfört ett närmande till andra länder i fråga om attityder och värderingar vilket påverkat förutsättningarna för den svenska alkoholpolitiken, bl a prisinstrumentet. Därför krävs nya metoder för att begränsa alkoholkonsumtionen och minska berusningsdrickandet. Enligt propositionen om den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskadorbehöver samhällets insatser samordnas och effektiviseras bättre än hittills och det är nödvändigt att satsa resurserna där de största behoven finns. Insatser som riktar sig till storkonsumenter och grupper eller situationer där alkoholkonsumtion inte bör förekomma, i exempelvis uppväxt, graviditet, trafik och arbetsliv, måste enligt handlingsplanen kraftigt förstärkas. Inom Regeringskansliet finns en nationell ledningsgrupp för alkohol-och narkotikaförebyggande insatser. Dess uppgift är att bygga upp ett långsiktigt förebyggande arbete som kan kompensera den försvagning som bl a EU-medlemsskapet anses ha medfört på den svenska alkoholpolitiken. Samtidigt arbetar Sverige aktivt inom EU för att utveckla samarbetet på alkoholområdet. Alkoholens betydelse för folkhälsan och dess sociala effekter röner allt mer uppmärksamhet och EU:s hälsoministrar har ställt sig bakom en rapport som slagit fast att alkohol är en av de faktorer som är avgörande för folkhälsan. Därför har Sverige, tillsammans med bl a Frankrike, aktualiserat behovet av en alkoholstrategi på folkhälsoområdet inom EU.s. 40
Narkotikapolitiken i Sverige
1.När narkotikamissbruket började utbredas under 1960-talet fanns ingen samlad narkotikapolitik för att möta problemen. Samhällets reaktion för det tilltagande missbruket bestod främst i repressiva åtgärder i form av tullinsatser, polisingripanden och åtal. Den grupp svårt nergångna narkomaner som redan då fanns vågade av rädsla för repressalier inte söka vård. Därmed började en opinion, som ställde den enskilde och hans behov av vård i förgrunden, att växa fram och det inleddes försöksprojekt med legal förskrivning av narkotika. Tanken var att begränsa skadeverkningarna av missbruket och missbrukarna skulle inte behöva begå kriminella handlingar för att finansiera missbruket. Resultatet blev dock, att de som fick legalt föreskriven narkotika försåg andra med avsevärda mängder preparat och brottsligheten minskade inte utan antalet brott per individ tom ökade något.s. 41
2.Under 1970-talet var den allmänna meningen att narkotikamissbruk var ett symtom på sociala missförhållanden. Narkotikapolitiken borde inriktas på efterfrågedämpande åtgärder, vård och behandling i kombination med allmänna samhällsförbättringar. Straff och andra former av tvångsingripanden sågs som ett hot mot behandlingssystemet, ett synsätt som också kom att prägla narkotikapolitiken. Därför kunde redan i slutet på 1960-talet åtal för innehav en ringa mängd narkotika för eget bruk underlåtas, en möjlighet som ytterligare utökades i början på 1970-talet. s. 42
3.Efter hand som narkotikan fick fotfäste växte emellertid också den opinion som betonade narkotikans beroendeskapande effekter och narkotikamarknadens betydelse för spridningen. I slutet av 1970-talet började vi få en mer restriktiv narkotikapolitik. Praxis för åtalsunderlåtelse skärptes och riksdagen fastslog målet för den svenska narkotikapolitiken -ett narkotika.fritt samhälle -ett mål som är giltigt än idag. Narkotikapolitiska insatser skall syfta till att begränsa tillgången och dämpa efterfrågan på narkotika och de skall bygga på en balans mellan förebyggande insatser, vård och rehabilitering, kontrollåtgärder och ett internationellt samarbete. Det narkotikapolitiska målet siktar högt. Det avses dels ge uttryck för inställningen att narkotika inte kan accepteras i samhället dels att vår strävan är ett samhälle där narkotikamissbruk förblir en marginell företeelse och ett socialt oacceptabelt beteende.s. 42
4.I slutet av 1960-talet infördes Narkotikastrafflagen (NsL).Den omfattade tillverkning, saluhållning, överlåtelse och innehav av narkotika. Därefter har lagen ändrats vid ett flertal tillfällen både i mildrande och i skärpande riktning. I princip all befattning med narkotika är idag förbjuden, även konsumtion.s. 42
5.Enligt NsL är en mängd förfaranden med narkotika straffbelagt. Den som olovligen överlåter narkotika, framställer narkotika som är avsedd för missbruk, förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte, anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika (1 § NsL), döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fångelse i högst tre år. Är brottet, med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter, att anse som ringa döms man enligt 2 § samma lag till böter eller fångelse i högst sex månader. Om å andra sidan, brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lägst två år och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. Även innehav av små mängder narkotika leder i Sverige till påföljd. HD har funnitatt innehav av 8 gram amfetamin var att anse som narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen. HD resonerade enligt följande: När det gäller straffmätningen anses utgångspunkten vara att straffet skall bestämmas till fängelse en månad om innehavet avser fem gram amfetamin och det inte föreligger några försvårande eller förmildrande omständigheter. I det ovan refererade målet ansågs påföljdsbestämningen, 2 månaders fångelse, för den samlade brottsligheten väl avvägd. Sveriges kompromisslösa inställning till narkotika innebär att insatser ägande att minska skadorna av missbruk snarare än att syfta till drogfrihet inte accepteras. För att förebygga blodsmitta finns görs dock undantag för metadonunder-s. 42
6.18 hållsbehandling och sprutbyte vilket bedrivs i väl kontrollerade former.s. 44
7.Olika narkotikapolitiska insatser av förebyggande, rehabiliterande och kontrollerande karaktär syftar till att begränsa tillgång och efterfrågan på narkotika. Även om narkotikaproblematiken tycks vara ett av de största samhällsbekymren anses Sverige ha en relativt begränsad utbredning av narkotika. Från regeringshåll anses detta inte kunna förklaras av någon enskild insats. Dock framhåller man den starka inriktningen på förebyggande insatser för att dämpa efterfrågan på narkotika och att stora satsningar gjorts för att bygga ut och utveckla missbrukarvården.19s. 44
8.Inför 2000-talet ligger det yttersta målet för den svenska narkotikapolitiken fast. Narkotikapolitiska insatser, som skall riktas både mot tillgång och efterfrågan, skall ha som mål att nyrekryteringen till missbruk skall minska, fler missbrukare skall motiveras att upphöra med sitt missbruk och därvid få den hjälp de behöver och tillgången på narkotika skall begränsas. Vård och behandling och andra rehabiliteringsinsatser anses utgöra grunden när det är fråga om att hjälpa missbrukare att komma ifrån ett beroende. Rehabiliteringen skall baseras på effektiva och framgångsrika metoder och den skall bidra till att minska missbrukets konsekvenser för individen, dennes närstående och samhället. Den som behöver stöd och hjälp för att upphöra med sitt missbruk skall ha tillgång tills. 44
9.20 sådant stöd. Narkotikapolitiken skall även inför 2000-talet vara en viktig och väl integrerad del av socialpolitiken. Den skall bygga på alla människors rätt till ett värdigt liv och att inga grupper skall lämnas utanför den samhälleliga gemenskapen. 21s. 44
Alkohol-och narkotikapolitiken i EU
1.Medlemsstaterna i EU har än så länge inte en samordnad och enhetlig alkoholoch narkotikapolitik. Den nationella individualiteten avspeglas i både straffrättsliga åtgärder och i olika former av behandlingsstrategier. Det Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) avses emellertid bidra till framväxten av en europeisk narkotikapolitik. Centrumet håller på att utveckla särskilda instrument för att underlätta analysen av narkotikalagstiftningen, -politiken och -strategierna i samtliga medlemsstater. Därvid används fem harmoniserade epidemiologiska indikatorer på missbruk; undersökningar av befolkningen i allmänhet, uppskattningar av narkotikamissbrukets utbredning, efterfrågan på behandling, narkotikarelaterade dödsfall och narkotikarelaterade infektionssjukdomar. På grundval av dessa indikatorer kommer i framtiden bl a en utvärdering av narkotikapolitikens effekt på missbrukets utbredning att kunna göras. Generellt kan sägasatt den nationella narkotikapolitiken i EU-länderna lägger relativt större vikt vid att minska efterfrågan än vid att minska utbudet av narkotika. Förebyggande åtgärder och en minskning av narkotikans skadeverkningar är de vanligaste inslagen. Samordning på nationell, regional och lokal nivå är grundläggande, och nationella samordnare tar det politiska ansvaret för genomförande av politiken. Missbruksvården integreras allt oftare med hälsovården och social-och straffrättssektorerna. Samarbetet stärks också genom nätverk mellan politiker och verksamma på lokal nivå och mellan nationella, regionala och lokala myndigheter. Alla medlemsstater prioriterar förebyggande åtgärder mot narkotika i skolorna. Förebyggande verksamhet bedrivs t ex också genom att de som arbetar på fritidsinrättningar, danstillställningar, nattklubbar och diskotek utbildas i hur man hanterar drogfrågor. Även Internet används i ökande grad som ett drogförebyggande medium med informativa webbplatser för ungdom, »chatrum» om narkotikafrågor och rådgivning till föräldrar och lärare. För att minska den sociala utslagningen har Irland och Storbritannien infört program för uppsökande verksamhet för att stödja socialt utsatta familjer vilket där är relativt nytt och därför inte utvärderat. Det bedrivs också uppsökande verksamhet genom att fältarbetare och mobila enheter ofta söker upp unga experimenterande problemmissbrukare på de platser där de samlas. I Grekland och Finland har man t ex nattöppna kafeer eller andra mötesplatser för unga människor i riskzonen. ECNN håller på att utarbeta riktlinjer för att kunna utvärdera det uppsökande arbetet. För minskning av de skadliga konsekvenserna av missbruk började, när HIV utbröt på 1980-talet, sprutbytesprogram införas och det finns nu i alla medlemsstater, dock i varierad omfattning. Bruket att dela sprutor synes ha minskat i de flesta länderna i takt med att sprutbyte blir allt vanligare. Dessa program fick högre prioritet i Finland 1999 till följd av en avsevärd ökning av HIV. I Belgien, Spanien och Finland får farmaceuterna specialutbildning i hälsorådgivning i samband med sprututbytesprogram. I exempelvis Spanien och Frankrike spelar apoteken rollen som »lågtröskelcentrum» och distribuerar både sprutor och substitutionsämnen. Utbredningen av hepatit C är hög i Europa. De enda förebyggande åtgärder som för närvarande finns, utöver ett ökat utbyte av kanyler och sprutor, är information. Ett vaccinationsprogram mot hepatit B har dock varit framgångsrikt i vissa länder.s. 44
2.Under den senaste tioårsperioden har uppsökande arbete och lågtröskelinsatser för narkotikamissbrukare som ännu inte, eller inte längre, genomgår behandling införts som ett komplement till konventionella drogbehandlingscentrum. Insatserna syftar till att förhindra att missbrukarnas hälsa och sociala sammanhang försämras och att motivera dem till att söka behandling. Uppsökande mobila enheter tillhandahåller information, rena kanyler och sprutor, första hjälpen, ingripanden och vård vid kriser på de platser där missbrukare träffas eller till speciella målgrupper såsom »sexarbetare».I Frankrike, Irland och Nederländerna kan sådana mobila enheter också tillhandahålla metadon. Lågtröskelinsatserna ökar i alla medlemsstater. Verksamheten kan tillhandahålla mat, dryck, hygienutrymmen, psykosocial och medicinsk hjälp, rena kanyler och sprutor, sovplatser och ibland metadon.s. 46
3.Andra åtgärder för att minska de skadliga konsekvenserna är s k användarrum som erbjuder en omgivning där man kan konsumera narkotika under hygieniska och kontrollerade förhållanden och därmed minska risken för överföring av infektionssjukdomar och dödliga överdoser. Sådana inrättningar har funnits i många år i Nederländerna och det har även blivit lagligt i Tyskland år 2000. Ett injektionsrum skall öppnas i Madrid år 2000 och beslut i samma riktning väntas i Luxemburg och Österrike. Viktiga åtgärder för att minska skadliga konsekvenser är naturligtvis även olika former av behandlingsinsatser och att dessa sätts in på ett tidigt stadium.s. 46
4.I samband med narkotikarelaterade brott väljs i alla medlemsstater helst, när en fängelsedom inte är helt nödvändig, alternativ till fängelsestraff. Samtidigt blir avkriminalisering av narkotikabrott allt vanligare. Som exempel kan nämnas, att enligt ett belgiskt direktiv 1998 skulle innehav av cannabisprodukter för personligt bruk ges lägsta prioritet inom straffrätten. På samma sätt, genom direktiv 1999, rekommenderade den franske justitieministern att åklagarna skulle ge muntliga varningar och förmaningar i stället för att fängsla narkotikamissbrukare som inte hade begått andra narkotikarelaterade brott, särskilt vid sporadisk cannabiskonsumtion. Även i andra länder förs diskussioner om huruvida cannabisanvändning skall vara kriminaliserad eller inte. I t ex Luxemburg föreligger ett lagförslag om att avskaffa fängelsestraff och sänka böterna för konsumtion och innehav av cannabis och derivat liksom att ändra straffskalan för konsumtion och innehav av andra droger. Det är tendenser som anses tyda på en samsyn om att fängelse inte är en lämplig lösning för människor med narkotikaproblem. I stället förefaller behandling vara den åtgärd som föredras även när brottets karaktär gör att fängelsestraff inte kan undvikas. Medlemsstaterna lägger också vikt vid brottsförebyggande åtgärder genom exempelvis ökad kontroll av den illegala handeln vid nationsgränserna, inrättande av brottsförebyggande rådoch ny teknik för infiltrationsuppdrag och teknisk övervakning via telekommunikationssystem. I detta ligger också en ökad uppmärksamhet av narkotikarelaterade företeelser såsom störande av den allmänna ordningen, egendomsbrott, överfall och våld, liksom kontrollen av narkotikatillgången på fängelserna. I elva av EU:s medlemsstater måste de rättsliga myndigheterna, vid åtal för innehav av små mängder heroin eller liknande droger, fastställa om ämnet är avsett för personligt bruk eller inte. Innehav uteslutande för personligt bruk betraktas som mindre allvarligt än innehav av andra skäl. Den genomsnittliga domen varierar från administrativa sanktioner såsom indragning av körkort eller pass till böter eller internering i upp till ett år. I allmänhet leder förstagångsförbrytelser av mindre allvarligt slag, t ex när fråga är om innehav av mycket små mängder för personligt bruk, inte till strängare straff än varning, förmaning och beslagtagande av preparatet. I Danmark kan missbrukare som innehar en enda dos för personligt bruk få behålla den. Tanken är att ett beslagtagande troligen skulle leda till att missbrukaren behöver begå brott för att få en ny dos. Innehav av heroin är ett brott som med stor sannolikhet upprepas p g a preparatets beroendeframkallande egenskaper. I de flesta medlemsstater får återfallsbrottslingar strängare straff såsom skyddstillsyn eller fängelse när brottet gäller »betydande» mängder. Straffen för innehav av narkotika är påfallande olika inom EU. I Danmark kan det t ex vara fråga om böter eller en varning. I Grekland kan innehav av små mängder cannabis i vissa fall straffas strängare än innehav av heroin. Anledningen härtill är att heroin är beroendeframkallande och därför anses missbrukaren har ett större fysiskt behov än den som missbrukar cannabis. I Nederländerna åtalas normalt inte för innehav av små mängder »tunga» droger för personligt bruk. Försäljning av narkotika för att finansiera sitt missbruk är vanligt i hela Europa och betraktas som ett allvarligt brott i samtliga länder. Straffskalorna varierar dock mellan länderna, från böter och kortare fängelsestraff till livstids fängelsestraff i Storbritannien. I de flesta medlemsstater betraktas försäljning endast av små mängder narkotika som en förmildrande omständighet. Den enskildes grad av beroende kan också påverka huruvida behandlingsinriktade åtgärder skall utdömas i stället för straff. Ofta skiljer man mellan de farligare och mer beroendeframkallande drogerna som t ex heroin och sådana som anses mindre skadliga t ex cannabis. I Grekland har man prioriteringsordningar som innebär att man bemöter narkotikahandeln i förhållande till de risker som respektive ämne medför. Heroin anses farligast och det är den drog som är högst prioriterad, följt av kokain, syntetiska droger och cannabis. På liknande sätt håller man på att genomföra lagstiftning i Luxemburg. Upprepad brottslighet är en försvårande omständighet i samtliga medlemsländer. I Danmark kan upprepad försäljning av mycket farliga droger leda till upp till sex års fängelse. Om »betydande» mängder säljs kan straffet öka till maximalt 10 års fängelse. s. 46
5.Det finns fortfarande stora luckor i narkotikaforskningen i samtliga medlemsstater och mer resurser anses behövas på detta område. Vikten av att övervaka narkotikaproblemets utveckling och att fastställa indikatorer på strategiernas resultat och genomslag i praktiken erkänns emellertid i allt högre grad vilket avspeglas bl a i de handlingsplaner som antagits i vissa länder och pågående utvärderingar av den nationella strategin. Det satsas allt mer på utvärderingsforskning och utbildning i hela Europa och formella kvalitetssäkringsrutiner, för att förbättra de drogförebyggande åtgärdernas och behandlingens effektivitet, håller på att införas i flera länder.s. 48
6.Vid Helsingforsmötet i december 1999 antog Europeiska rådet formellt Europeiska unionens narkotikastrategi (2000-2004). Detta dokument innehåller sex mål som skall ha uppnåtts inom perioden. Sålunda skall under loppet av fem år 1) förekomsten av olaglig narkotikaanvändning och nyrekrytering av missbrukare, särskilt bland ungdomar under 18 år, avsevärt minskas liksom 2), förekomsten av narkotikarelaterade hälsoskador (HIV, hepatit B och C, tbc) och antalet narkotikarelaterade dödsfall. Vidare skall 3) antalet missbrukare som genomgått framgångsrik behandling ökas betydligt, 4) tillgången på illegala droger skall minskas betydligt liksom 5) att den narkotikarelaterade brottsligheten skall minskas betydligt. Till sist skall även 6) penningtvätt och illegal handel med prekur-s. 48
sorer minskas betydligt. ECNN har givits i uppdrag att övervaka genomförandet
1.av strategin. s. 48
5
Vård av missbrukare i andra länder -
internationell utblick
Allmänt
1.Som framgått tidigare innebär den svenska narkotikapolitiken att insatser av typ metadonbehandling eller sprutbyte, åtgärder som är ägnade att minska skadorna av missbruk snarare än att syfta till drogfrihet, i princip inte accepteras. Sådan substitutionsbehandling förekommer dock utomlands. Metadonbehandling infördes i EU i slutet av 1960-talet som en motåtgärd mot ett ökat opiatmissbruk. Efterhand som missbruket blivit mer utbrett har substitutionsvården också ökat. Idag har samtliga EU-länder förskrivning av metadon. Arbetsmetoderna, liksom lagstiftningen vad avser sådana insatser, varierar dock avsevärt länderna emellan. I regel används metadonförskrivningen både för avgiftning och underhållsbehandling. Med avgiftning avses en gradvis minskning av drogintaget till noll. Vid underhållsbehandling förses användaren med tillräckliga mängder för att minska riskbeteende och andra skadeverkningar under en längre period. Det är främst heroinmissbrukare ( eller missbrukare av andra opiater) som genomgår underhållsbehandling. Substitutionsämnena är antingen agonister, vilka aktiverar hjärnans receptorer för opiater och skapar samma effekt som vid drogkonsumtion, eller agonister-antagonister, som dessutom begränsar eller eliminerar effekterna av eventuella andra opiater eller opioider som intas. Behandlingen är nästan uteslutande av poliklinisk karaktär. De som genomgår behandlingen är allt från relativt väl fungerande till utstötta missbrukare på gatorna. Generellt råder en brist på kvalitetskontroll, övervakning och utvärdering av enskilda program. En utvärdering av metadonbehandling i Tyskland mellan 1995-1999 visade dock att narkotikakonsumtionen minskade samtidigt som den sociala förmågan och de sociala relationerna förbättrades under perioden.s. 3
2.Antalet personer som söker behandling mot missbruk av amfetaminer, kokain och cannabis liksom mot heroinrökning har stigit i hela EU. I samtliga länder är blandmissbruk något som förekommer i allt högre utsträckning. I Danmark använder minst 75 % och i Luxemburg 82 % av »problemmissbrukarna» flera droger. Någon enhetlig strategi om hur man skall möta dessa problem finns inte. Nationella rapporter tyder på att allmän psykosocial och ibland psykiatrisk behandling är den metod som föredras, men inget land tillhandahåller särskilt detaljerad information om metoder och mål för behandlingen. I Grekland, Österrike och Finland har behandlingshemmen blivit fler med ett blandat behandlingsutbud och flera länder planerar en liknande expansion. Över lag synes medlemsstaterna vara överens om att narkotikamissbrukare inte bör sättas i fängelse för sitt beroende. Därför genomförs en mängd alternativ till fängelsestraff i Europa, allt från samhällstjänst till öppen-eller slutenvård och behandlingshem. Visserligen finns i samtliga EU-länder behandling för interner som är missbrukare. Sådana faktorer som överbeläggning, brist på adekvat utbildning och brist på uppföljning efter frigivningen anses dock utgöra hinder för effektiv behandling i fängelserna. s. 50
3.Missbrukare som suttit i fängelse eller genomgått behandling saknar ofta grundutbildning, yrkesutbildning, anställning och bostad. För att hjälpa missbrukarna att återintegreras i samhället har flera länder intensifierat sin ansträngningar i rehabiliteringsprocessen. Flera länder erbjuder både grundutbildning och yrkesinriktade kurser inom hantverk, jordbruk och data och från många länder rapporteras om program med subventioner till de företag som anställer »(före detta)» narkotikamissbrukare, antingen i form av särskilda projekt för att främja integrering på arbetsmarknaden eller som subventionerade anställningssystem. Flera länder utökar också sina insatser för att bereda bostäder till »(före detta)» missbrukare, antingen i servicebostäder, vanliga lägenheter eller hos familjer. Utvärderingen av dessa eftervårdsprogram har fallit väl ut och det uppges förekomma få fall av avhopp. s. 50
4.Frågan om vård och behandling utan den enskildes samtycke har alltid, åtminstone när det gäller vuxna, både i Sverige och utomlands, varit omtvistad. Under 1900-talet har det funnits trender både i riktningen mot minskat och mot ökat tvång. I tider av ökat missbruk har vissa länder använt sig både av kriminalisering och tvångsvård för att kontrollera spridningen. Sedan 1980-talet har det internationella intresset för tvångsvård ökat i försöken att hindra smittspridningen av AIDS. s. 50
5.Hur det förhåller sig med tvångsvård av missbrukare i EU-länderna har inte varit föremål för någon särskild undersökning för avhandlingen. Det är emellertid inget svenskt fenomen. Många länder har en lagstiftning som ger möjlighet till tvångsinsatser även om det skiljer sig beträffande vilket samhällsorgan som har ansvaret och beträffande förutsättningar, mål, behandlingsinnehåll och vårdtid. I WH O:s studie från 1986 befanns 27 av 43 undersökta länder och territorier ha en lagstiftning som medger tvångsvård av alkohol-och/eller narkotikamissbrukare. I vissa länder regleras detta av lagstiftningen rörande psykiatrisk vård i andra av speciallagar rörande alkohol-och/eller narkotikaberoende. Även i Nederländerna har man sedan 1995 pågående projekt innefattande tvångsåtgärder, särskilt inriktade på kriminella missbrukare. Bl a kan narkotikamissbrukare som begått ett flertal brott välja intensivbehandling i stället för fängelse under en period av 20 månader. Avviker man från vården leder detta till omedelbar kriminalvård i stället. De vårdtider för tvångsvård som kan komma i fråga är högst varierande. I exempelvis Australien och Finland kan man vårdas med tvång i sju respektive 5 dagar (i vissa fall 30 dagar) för att klara av det mest akuta vårdbehovet. I andra länder, där syftet med vården såväl är att sörja för individens behandling för sitt kroniska tillstånd som för att kontrollera hotet mot samhället, kan vårdtiden vara betydligt längre. Som exempel kan nämnas att schweizisk lag medger tvångsåtgärder i upp till tre år eller tills en »farlig» missbrukare inte längre utgör en samhällsfara. I Ryssland medges tvångsvård för en period av två och ett halvt år, maximerat till tio år med möjlighet till ett års förlängning. Asiatiska länder, såsom Malaysia, Singapore och Thailand, medger tvångsvård i sex månader med möjlighet till förlängning sex månader i taget.s. 50
Den nordiska lagstiftningen om missbrukarvård
Inledning
1.Som visat sig i den tidigare framställningen förekommer en skiftande alkoholoch narkotikapolitik och en different lagstiftning rörande olika åtgärder för missbrukare i olika länder. Det är alltid intressant att jämföra det egna regleverket med motsvarande konstruktioner i andra länder. Eftersom avhandlingen inte är av komparativ karaktär skulle det emellertid föra för långt att göra en mer genomgripande undersökning av lagstiftningen på missbruksområdet i andra länder. En jämförelse med lagstiftningen i Norge förekommer dock på sina ställen i avhandlingen. I förevarande kapitel ges därför en översiktlig beskrivning av lagstiftningen rörande missbrukarvård i Norge, Finland och Danmark.s. 51
Danmark
1.Frivillighetsprincipen har djupa rötter i Danmark. Den grundläggande principen om individens ansvar för sig själv och för sitt liv har inte ansetts böra modifieras i förhållande till narkotikamissbrukare. Vuxna människor har ansetts kunna välja att inrätta sitt liv på ett självdestruktivt sätt om det kan ske utan fara för andra. Förhållningssättet inverkar dock inte på missbrukarnas rätt till vård, tvärtom.s. 52
2.I början av 1990-talet började man, bl a med anledning av en rapport om långvarig metadonbehandling, diskutera en försiktig användning av tvångsåtgärder inom narkomanvården. Diskussionerna ledde fram till Lov 1992-05-14 nr 349 om tilbageholdelse af stofmisbrugere i behandling.Denna lag innehåller bestämmelser om »frivilligt tvång» och den är baserad på tredubbel frivillighet. För det första är det upp till amtsrådet om det vill använda sig av lagens bestämmelser i amtskommunen. För det andra fattar amtskommunen, i det konkreta fallet, beslut om huruvida det skall erbjudas behandling med möjlighet till kvarhållning på behandlingsinstitutionen. Det föreligger ingen skyldighet för amtskommunen att erbjuda ett dylikt behandlingskontrakt och amtskommunens beslut kan inte överklagas. För det tredje är det också frivilligt för missbrukaren om han vill ingå ett behandlingskontrakt, vilket skall beslutas innan behandlingen påbörjas. Vill han inte har han fortsatt tillgång till övriga existerande behandlingsmöjligheter (§ 3). Behandlingskontraktet förutsätts innehålla en fastlagd behandlingsplan.s. 52
3.Ett kontrakt om behandling med möjlighet till kvarhållning kan ingås för en period icke över ett halvt års varaktighet och missbrukaren kan när som helst säga upp kontraktet(§ 4). Kvarhållning kan dock, enligt§ 5, ske när det finns grundad anledning att anta att missbrukaren kommer att avbryta den avtalade behandlingen och det skulle vara oforsvarligt att inte kvarhålla den enskilde därför att 1) utsikten till att missbruket skulle upphöra eller en betydande och avgörande förbättring av hans tillstånd annars skulle bli väsentligt försämrat eller 2) det föreligger en närliggande och väsentlig fara för missbrukaren själv eller andra. Det krävs sålunda ett noggrant övervägande i varje enskilt fall huruvida kvarhållningsinstitutet kan användas. Det är inte tillräckligt med ett generellt antagande om att narkotikamissbrukare erfarenhetsmässigt avbryter påbörjad behandling och det är inte heller tillräckligt med en vag misstanke. Kvarhållning kan dessutom endast ske om mera lämpliga åtgärder inte är tillräckliga. Om missbrukaren har lämnat institutionen finns ingen möjlighet att hämta tillbaka honom, inte heller med polisens hjälp.s. 52
4.Kvarhållningen skall upphöra när förutsättningarna i § 5 inte längre är uppfyllda(§ 7). I de flesta fall anses det endast nödvändigt att tillämpa kvarhållning i mycket korta perioder till dess missbrukaren fysiskt och psykiskt har blivit is. 52
°
1.stånd till att ta ställning till en fortsatt behandling. Kvarhållning kan, vid varje tillfälle, inte pågå mer än 14 dagar och den samlade kvarhållningen kan inte överstiga två månader inom sexmånadersramen. Lagen skall ses som ett supplement till redan existerande möjligheter till vård. Den skall särskilt hjälpa yngre narkomaner över 18 år som är motiverade för behandling och som ännu inte i större omfattning, till följd av missbruket, kommit i konflikt med strafflagstiftningen. Avsikten är dock inte att utestänga äldre missbrukare från den möjlighet som lagstiftningen erbjuder. Någon särskild reglering avseende alkoholmissbrukare finns inte. Bistandsloven (§ 35) ger samhället möjlighet att beträffande barn och unga med missbruksproblem utan samtycke från föräldrarna, och den unge om han fyllt 15 år, besluta att barnet/den unge skall placeras utanför hemmet. Förutsättningen är att det finns en uppenbar risk för att barnets/den unges hälsa eller utveckling lider allvarlig skada.s. 53
Norge
1.Samhällets insatser för missbrukare regleras i Lov om sosiale tjenester m v (lov av 13 desember 1991 nr. 81). Lagen integrerar omsorgen för missbrukare i den generella kommunala omsorgen. Utgångspunkten är att missbrukares behov för det mesta kan inrymmas inom socialtjänstens generella hjälpåtgärder. Hjälpbehov som anknyter till verkningarna av missbruket sammanfaller med behov som också andra grupper har. Missbrukarna är sålunda en målgrupp för socialtjänstens generella åtgärder vilket regleras i lagens kapitel 3-5. Missbruket anses dock vara ett problem som kräver särskilda hjälpåtgärder, inriktade speciellt på att hjälpa missbrukaren bort från missbruket varför detta reglerats särskilt i lagens kapitel 6. Speciella bestämmelser finns också i kapitel 7 om institutioner för missbrukare och i kapitel 9 rörande processuella frågor. En överordnad princip i socialtjänstlagen är att frivillighet är utgångspunkten i allt arbete med missbrukare. Det råder en bred enighet om att behandlingen svårligen kan lyckas om inte missbrukaren själv är inställd på att göra något åt sitt missbruk. Kapitel 6 innehåller emellertid även bestämmelser om tvångsvård, vilka dock, liksom i den svenska lagstiftningen måste ses som undantagsåtgärder i förhållande till den rådande frivillighetsprincipen. Det är den kommunala socialtjänsten som har huvudansvaret för åtgärderna för missbrukare. Socialtjänsten har, enligt 6-1, skyldighet att genom bl a råd, vägledning och hjälpinsatser hjälpa den enskilde missbrukaren, och hans familj, att komma ifrån missbruk av alkohol och andra rusmedel. Bestämmelsen är ämnad att understryka behovet av att åtgärder sätts in. Primärt skall socialtjänsten försöka hjälpa den enskilde med åtgärder utanför institution och det skall utarbetas en behandlingsplan anpassad efter den enskildes behov. Planen kan innefatta insatser i form av stödkontakt, stöd på arbetsplatsen, kontakt med primärhälsovården eller specialisttjänster. Med det senare avses både akuttjänster och mer långvariga former av specialisttjänster som ges bl a vid socialmedicinska polikliniker, barn-och ungdomspsykiatriska och allmänpsykiatriska kliniker och polikliniska tjänster vid institutioner för missbrukare.s. 53
2.Om hjälpåtgärder utanför institution inte är tillräcklig har socialtjänsten skyldighet att sörja för att den enskilde, utifrån sina behov, bereds plats i en behandlings-eller omsorgsinstitution som motsvarar dessa behov(§ 6-1 3 st). Missbrukaren kant ex ha behov av specialisttjänster som bara kan ges vid vård på institution, eller av speciella tränings-och behandlingsupplägg eller av att komma ifrån sin dagliga miljö. Därvid är det ingen förutsättning att den enskilde själv önskar vårdas på institution. Socialtjänsten har en skyldighet att på eget initiativ sörja för en sådan plats om andra åtgärder inte är tillräckliga. Det är fylkeskommunen som har ansvar för etablering och drift av institutioner(§ 7-1) och fylkeskommunerna kan bistå kommunen med en översikt var det finns platser och med att finna adekvat institution med hänsyn till den enskilde missbrukarens behov.s. 54
3.Socialtjänsten har enligt § 6-1 skyldighet att följa upp klientens behov efter en avslutad institutionsvård. Man bör, i samarbete med institutionen, sätta in sådana åtgärder som är nödvändiga för att tillvarata de resultat som uppnåtts under institutionsvården. Socialtjänsten har emellertid ett ansvar även under institutionsvårdstiden. Det är alltid den kommunala socialtjänsten som har det genomgående och kontinuerliga ansvaret för nödvändiga åtgärder för missbrukarna. Detta ansvar utesluter inte att primärhälsovården, somatiska institutioner, den psykiatriska vården och andra delar av förvaltningen har också ett ansvar. Brister det i andra förvaltningsorgans skyldigheter ankommer det på socialtjänsten att ta upp detta. Vid oklarhet eller oenighet om ansvarsfördelning ankommer det likaså på socialtjänsten att försöka klargöra förhållandet (§ 3-2). När en missbrukare blir intagen på en institution på grundval av eget samtycke, kan institutionen uppställa villkor att missbrukaren skall kunna kvarhållas upp till tre veckor räknat.från intagningen(§ 6-3 1 st). Eftersom frivillig behandling, enligt§ 6-1, är utgångspunkten har missbrukaren möjlighet att välja en annan institution än en sådan som kan ställa dylika villkor. En förutsättning för användning av tvång enligt bestämmelsen är därför, att missbrukaren inte står i en faktisk tvångssituation i den meningen att han för att över huvud taget få en institutionsplats också är tvungen att godta de villkor som kan ställas enligt § 6-3. Om missbrukaren sålunda kräver utskrivning när det t ex gått en vecka från intagningen kan han kvarhållas i institutionen ytterligare två veckor, dvs den tid som ursprungligen var bestämd. Vid vistelse på institution for behandling i minst tre månader kan det, enligt § 6-3 2 st, också ställas villkor att missbrukaren kan kvarhållas upp till tre veckor efter det att samtycket uttryckligen dragits tillbaka. I dessa fall räknas kvarhållningsfristen inte från intagningen utan från den tidpunkt missbrukaren kräver att bli utskriven. Kvarhållning kan bara ske upp till tre gånger under varje institutionsvistelse. Har sålunda missbrukaren hållits kvar under tre veckor och sedan fortsätter behandlingen på frivillig väg och efter ett tag åter kräver att bli utskriven, eller avviker, kan han kvarhållas ytterligare tre veckor vilket kan ske ytterligare en gång. Avviker missbrukaren från institutionen men blir återförd inom tre veckor, räknas kvarhållningsfristen från den tidpunkt han blev återford till institutionen. Har det gått tre veckor innan missbrukaren är återförd till institutionen är det inte längre möjligt att tvinga honom tillbaka. Missbrukaren skall redan vid intagningen på institutionen, ge sitt samtycke till kvarhållning om det uppstår situationer då han vill avbryta behandlingen. Samtycket skall vara skriftligt och det skall lämnas till institutionsledningen senast när vården påbörjas (§ 6-3 3 st). Detta innebär bl. a, att ett samtycke inte är giltigt därest den enskilde frivilligt fortsätter en institutionsbehandling som inletts meds. 54
°
1.tvångsåtgärder enligt§ 6-2. För att samtycket skall vara giltigt skall missbrukaren dessutom, innan samtycket avges, ha informerats om vad samtycket innebär och hur länge han kan kvarhållas på grundval av samtycket. Därest kvarhållning sker med stöd av§ 6-3 2 st krävs det inte ett skriftligt samtycke om kvarhållning för varje gång den enskilde väljer att fortsätta vården efter en kvarhållningsperiod. Det är tillräckligt att samtycket avgavs skriftligen vid intagningen, förutsatt att han då fått verkningarna av samtycket fullständigt klart för sig. Beslut om kvarhållning kan överklagas till fylkesmannen enligt bestämmelserna i förvaltningslagen. Barn över 12 år med missbruksproblem kan tas in på institution på grundval av samtycke från barnet själv och dem som har föräldraansvaret. Samtycke enbart från barnet själv eller enbart från föräldrarna är här inte tillräckligt. Har barnet fyllt 16 år är dock barnets samtycke tillräckligt(§ 6-3 4 st). De institutioner som skall kunna ta emot missbrukare som vårdas med tvång med stöd av§ 6-2 eller med samtycke enligt§ 6-3 skall, enligt§ 6-4, vara särskilt angivna i en av fylkeskommunen avgiven plan. Det är inte nödvändigt att institutionerna är hänförliga till socialtjänstlagstiftningen. Om det är ändamålsenligt kan även institutioner under t ex lagen om psykisk helsevern mycket väl ta emot missbrukare. Det är heller inte något krav att institutionerna har några särskilda säkerhetsanordningar. Däremot krävs att institutionen har kompetens nog att ge den enskilde tillfredsställande hjälp motsvarande syftet med intagningen.s. 55
2.§ 6-3 om kvarhållning på institution på grundval av eget samtycke är huvudregeln för användning av tvång vid behandling av missbrukare. I den mån tvång är nödvändigt är det primärt denna bestämmelse som anses täcka det praktiska behovet. Utgångspunkten för bestämmelsen är att klienten själv önskar institutionsvistelse för behandling av sina missbruksproblem. Tanken är, att behandling som planeras över en viss tid alltid är präglad av faser då missbrukarens motivering att fullfölja är låg och tanken på att avbryta vården är påtaglig. När det uppstår kriser i behandlingsförloppet som gör att klienten vill avbryta vården ger bestämmelsen en möjlighet att under en period hålla kvar klienten i syfte att bearbeta de kriser som uppstår. Det är en förutsättning att institutionen är inställd på att arbeta med klienterna under kvarhållningen och finna ändamålsenliga lösningar på klientens problem. Därför ställs krav inte bara på klienten utan också på personalens professionalitet och behandlingsvilja. Som framgått ovan har socialtjänsten en skyldighet att sörja för att en missbrukare får plats på institution om hjälpinsatser utanför institution inte är tillräckligt (§ 6-1 3 st). Eftersom utgångspunkten är frivillig behandling är det bara i de situationer då missbrukaren erbjudits institutionsvård och han har avböjt detta eller inte är i stånd till att ta ställning till det, som det blir aktuellt att överväga tvångsvård utan eget samtycke. s. 56
3.Tanken är att frivillighet är den bästa utgångspunkten för behandling och att missbrukarens motivering är av avgörande betydelse för rehabiliteringen, antingen man vårdas frivilligt eller med tvång. Å andra sidan behöver missbrukaren ofta hjälp att rehabilitera sig fysiskt, övervinna abstinensproblem och komma i ett sådant tillstånd att det kan sättas igång försök att motivera och planera långsiktiga åtgärder. Tvång anses som ett medel att få igång en sådan process. s. 56
4.§ 6-2 ger möjlighet till kvarhållning på institution utan eget samtycke. Bestämmelsen omfattar först och främst missbrukare som är så nergångna att de svårligen kan ta ställning till sitt vårdbehov. För tvångsvård måste en rad förutsättningar vara uppfyllda. Sålunda stadgas i bestämmelsens första och andra stycke:s. 56
5.Et vedtak etter forste ledd kan bare treffes dersom institusjonen faglig og materielt er i stand til å tilbyvedkommende tilfredsstillende hjelp sett i forhold till formålet med inntaket i institusjonen. Till att börja med kan konstateras att bestämmelsen inte är obligatoriskt tillämplig. Den ger samhället en möjlighet att använda tvång, men om bestämmelsen bör användas eller inte är avhängigt de konkreta omständigheterna i varje enskilt fall. Bestämmelsen är bara avsedd att komma till användning när det finns skäl att tro att åtgärden kan vara inledningen till en mera långvarig behandling. Har man försökt flera gånger tidigare utan att lyckas anses det knappast finnas skäl att försöka på nytt. Dock kan även andra omständigheter har betydelse för bedömningen, tex missbrukarens ålder. Det finns ingenting som hindrar att bestämmelsen kommer till användning flera gånger om det på goda grunder kan antas att ett nytt beslut kan vara inledningen till en längre frivillig institutionsvistelse. Tvångsvården kan pågå upp till tre månader. Det är en yttre ram för vården. Syftet med möjligheten att använda tvång är att det under vårdtiden skall företas en avgiftning och ett klarläggande av den enskildes behov, möjligheter och önskemål i förhållande till uppläggningen av behandlingen. Man skall konkret ta ställning till om tvånget kan vara av kortare varaktighet än tre månader. Räknar man med att syftet kan uppnås på kortare tid skall detta tas med i tvångvårdsbeslutet. Samtliga fem rekvisit i bestämmelsen skall vara uppfyllda för dess tillämpning. För det första skall missbrukaren genom sitt missbruk utsätta sin fysiska eller psykiska hälsa för fara. Det är enbart hänsyn till missbrukaren själv och hans hälsa som kan föranleda tvång, inte närmiljö eller familj. Missbruket skall, för det andra, vara »omfattende og vedvarende» vilket innebär att bestämmelsen tar sikte på de starkt belastade missbrukarna. Kortvarigt och mer sporadiskt missbruk omfattas inte. För det tredje är det dessutom ett villkor att frivilliga hjälpinsatser enligt§ 6-1 inte är tillräckliga. Utifrån en konkret värdering av omständigheterna måste det stå klart att andra insatser än institutionsvård är otillräckliga. Kan vårdbehovet tillgodoses genom öppenvårdsinsatser kan tvång inte användas. Det skall också stå klart att missbrukaren inte frivilligt vill genomföra instituionsvård. Enligt det fjärde rekvisitet kan missbrukaren tvångsvårdas för »unders0kelse og tilretteleggning av behandling». Det innebär, att tvång skall användas för att missbrukaren skall få rehabilitera sig fysiskt, övervinna abstinensproblem och bli i ett sådant tillstånd att motiveringsförsök och långsiktig planering kan komma igång. Tvång skall bara användas när det kommer att ha en positiv inverkan på den enskildes behandlingssituation. Det skall föreligga en konkret grundad anledning att tro att man genom en behandling på upp till tre månader kan klara av att göra något som på sikt har positiv betydelse för klienten. Därför är det också, för det femte, en förutsättning att institutionen har kompetens nog att erbjuda den enskilde tillfredsställande hjälp i förhållande till syftet med intagningen. Möjligheten att placera en missbrukare på institution med tvång innebär en skyldighet för samhället att ge den enskilde tillfredsställande hjälp. Tvångsvård beroende på bristande resurser är inte tillåtet. Tvärtom skärper användningen av tvång kravet på hjälpinsatsens kvalitet. Det ställs krav på hjälpapparaten att missbrukarens situation förändras till det bättre och ansvaret för detta kan inte läggas enbart på klienten. Användningen av tvång innebär ett krav på aktiva insatser och det innebär skärpta kvalitetskrav på behandlingsinstitutionerna. s. 57
6.Bestämmelsen innehåller ingen åldersgräns och tvångsinsatser med stöd av densamma kan komma i fråga även för missbrukare under 18 år. För denna målgrupp kan även tvångsvård med stöd av lagen om barneverntjenester komma i fråga.s. 58
7.Det är fylkesnämnden som fattar beslut om tvångsvård (§ 6-2 3 st). Även om ett sådant beslut föreligger kan socialtjänsten avstå från att verkställa beslutet om förhållandena medger det. Har placering inte skett inom sex veckor upphör beslutet.s. 58
8.Socialtjänsten ges i § 6-2 5 st befogenhet att, undantagsvis, omedelbart omhänderta (forel0pig vedtag) en missbrukare om de intressen som bestämmelsen skall tillvarata blir väsentligt skadelidande om åtgärder inte genomförs omedelbart. Förutsättningarna härför är dessutom att de allmänna villkoren i § 6-2 är uppfyllda. Socialtjänsten kan fatta beslut och verkställa detta utan att fylkesnämnden har behandlat saken. Efter beslut skall emellertid förslag om åtgärder, inom tre veckor, sändas till fylkesnämnden. Som huvudregel skall saken också föreläggas helse-och sosialstyret för uttalande varefter fylkesnämnden fattar beslut i vanlig ordning. Har beslutet inte underställts fylkesnämnden inom tre veckor upphör beslutet. 5.2.3.5 RÄTTIGHETER UNDER VISTELSE PÅ INSTITUTION I 7 kapitlet slås fast vissa centrala frågor för att tillvarata den enskildes rättssäkerhet vid vistelse på institution. Enligt § 7-11 1 st skall en institution eller ett boende med heldygnstjänster drivas så att de boende själv kan bestämma i frågor rörande sina personliga angelägenheter och ha den samvaro med andra som de själv önskar, så långt det är förenligt med syftet med vistelsen och institutionens ansvar för driften, trygghet och trivsel. De boende skall, enligt andra stycket, ha rätt att röra sig både i och utanför institutionen med de begränsningar som institutionen fastställer med hänsyn till behovet av trygghet och trivsel. Är en person placerad i institutionen på grundval av bestämmelserna i § 6-2 eller§ 6-3 kan dock möjligheten att lämna institutionen begränsas i den utsträckning det är nödvändigt med hänsyn till syftet med vistelsen.s. 58
9.I § 7-11 3 st konstateras att det inte är tillåtet att bestraffa en person fysiskt. Det är heller inte tillåtet att använda inlåsning i enrum eller andra tvångsåtgärder eller att kontrollera boendes korrespondens utom i fall då det är tillåtet i föreskrifter så som framgår av fjärde stycket punkterna a och b. Sålunda kan konungen utfärda utfyllande föreskrifter om användning av tvångsmedel, om möjligheten att hindra att missbruksmedel eller »farlige gjenstander» tas in på institutionen och om förvaltningen av de boendes medel. Utfyllande föreskrifter finns i Forskrift til lov om sosiale tjenester m v (forskrift gitt ved Kgl.res. 4. Desember 1992). I denna återfinns bestämmelser om försändelsekontroll, kroppsvisitation, kroppsundersökning, undersökning av de boendes rum m.m. Även om avhandlingen inte har något komparativt syfte kommer dessa regler att i viss mån beröras jämförelsevis under kapitel 14 rörande särskilda befogenheter. När socialtjänstlagen trädde i kraft fanns det inte någon särskild bestämmelse som medgav tvångsvård för en gravid missbrukare. Graviditeten ansågs inte i sig utgöra något självständigt kriterium för tvångsanvändning. Däremot kunde tvångsvård komma i fråga, även för en gravid missbrukare, om förutsättningarna i lagen, så som de beskrivits ovan, var uppfyllda. Den 1 januari 1996 infördes emellertid en ny paragraf i lagen, § 6-2 a, som ger möjlighet att, av hänsyn till det väntade barnet, kvarhålla gravida missbrukare på institution utan eget samtycke under hela graviditeten. Fortfarande gäller dock, att även omsorgen om gravida missbrukare bygger på att frivillig behandling är det primära Qfr § 6-1). Denna grupp missbrukare har ofta en hög motivation för att komma ifrån missbruket och en stark önskan om behandling. Att få en identitet som mor och inte som missbrukare kan vara en stark motivationsfaktor för förändring. Därför är tanken att frivillighet, liksom huvudregeln för användning av tvång,§ 6-3, som bygger på kvarhållning på grundval av eget samtycke, många gånger kan komma till användning i förhållande till gravida missbrukare. Tvångsbestämmelsen i§ 6-2 a är en undantagsbestämmelse som bara skall användas när kvinnan, efter aktivt motivationsarbete från socialtjänsten, inte klarar eller önskar att avsluta eller reducera sitt mittbruk som kan medföra allvarliga skador på barnet. Förutsättningen för kvarhållning utan eget samtycke under hela graviditeten är att missbruket är av en sådan karaktär att det är övervägande sannolikt att barnet kommer att födas med skada och att frivilliga hjälpåtgärder inte är tillräckliga. Tanken är att i princip varje missbruk, oavsett omfång, kan medföra skada på barnet. Eftersom det råder stor osäkerhet beträffande både vilka mängder och vilka preparat som kan medföra skada på fostret krävs det för tvångsingripande övervägande sannolikhet för skada. En »vanlig» sannolikhetsbedömning skulle kunna leda till tvångsvård även då det inte finns förutsättningar för det. Efterhand soms. 58
Jfr
1.praxis och den medicinska vetenskapen utvecklas kommer den närmare innebörden härav att bli klarare avgränsat. s. 60
2.Syftet med intagningen är att hindra eller reducera risken för att barnet kommer att födas med en skada. Under institutionsuppehållet skall kvinna få erbjudande om tillfredsställande hjälp för missbruket och för att vara i stånd till att ta hand om barnet. Dock är hänsynen till det väntade barnet det primära. I värderingen av om tvångsvård skall beslutas är hänsynen till kvinnan inte relevant. Hänsynen till henne tillvaratas genom att institutionsvården används till behandling och rehabilitering. Hjälpen skall vara tillfredsställande, vilket innebär att den skall vara anpassad efter kvinnans motivation och var hon är i behandlingsprocessen. Det är inget villkor för tvångsvård att vården kommer att göra henne i stånd till att själv kunna ta hand om barnet efter förlossningen. s. 60
3.Bestämmelsen medger att kvinnan kan tvångsvårdas under hela havandeskapet. Beslutet innebär en möjlighet för socialtjänsten att tvångsvårda kvinnan, inte en plikt. Eftersom socialtjänsten är ansvarig för insatserna till missbrukare och detta ansvar fortgår även när missbrukaren befinner sig på institution, skall socialtjänsten minst var tredje månad överväga om tvångsvården skall fortsätta. Görs inte detta övervägande inom fristen kan kvinnan inte längre hållas kvar. Kvinnan kan också när som helst kräva att det företas en ny värdering av de omständigheter som föranlett beslutet. s. 60
4.En effektiv användning av lagen förutsätter att ansvariga myndigheter rar kännedom om förhållandena. Detta måste balanseras mot vikten av att skapa ett förtroendefullt förhållande mellan kvinnan och vårdapparaten så att man inte riskerar att gravida missbrukare håller sig borta från mödra-och hälsovården. Utgångspunkten är därför att socialtjänsten eller barnavårdsmyndigheterna inte kan hänvisa gravida till ett annat organ utan samtycke från klienten. Vid införandet av§ 6-2 a ändrades dock lagstiftningen så, att om det finns grund att tro att villkoren för användning av tvång är uppfyllda skall läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och anställda inom barnavårdsmyndigheterna på eget initiativ anmäla detta till socialtjänsten. Det ankommer därefter på socialtjänsten att bedöma om det finns underlag för att ta upp frågan i fylkesnämnden. En förstärkt frivilligvård antas kunna begränsa risken för att kvinnan avstår från att söka nödvändig hjälp och för att kvinnan väljer abort för att undgå tvångsplacering.s. 60
Finland
1.Missbrukarvården regleras i en särskild lag (Lag om missbrukarvård 17.1.1986/ 41) och i förordning (F om missbrukarvård 29.8.1986/653). I lagen regleras såväl frivilliga åtgärder som tvångsåtgärder. Lagen är avsedd att komplettera socialvårdslagen (17.9.1982/710) som är grundläggande på socialvårdsområdet. Det är kommunen som skall sörja för att vården av missbrukare ordnas så att den till sin innebörd och omfattning motsvarar behovet i kommunen (1 kap. 3 § ). Missbrukarvården, både den frivilliga och tvångsmässiga, har som mål att förebygga och minska missbruket av rusmedeloch därmed förknippade sociala olägenheter och men för hälsan. Missbrukarvården skall också främja missbrukarens och honom närstående personers funktionsförmåga och säkerhet (1 kap. 1 §). I lagen ges regler både för socialvården och hälso-och sjukvården. I 1 kap. 6 § stadgas, att servicen inom missbrukarvården skall ordnas genom att den allmänna servicen inom social-och hälsovården utvecklas samt genom särskild, för missbrukarvården avsedd service. Den allmänna servicen skall utvecklas så, att inom ramen för denna service missbrukare av rusmedel kan vårdas i tillräcklig mån samt den som behöver hjälp och stöd efter behov kan anvisas service som är avsedd särskilt för missbrukarvården. Servicen skall i första hand ordnas genom åtgärder inom den öppna vården så att den är lätt åtkomlig, smidig och mångsidig (1 kap. 6 §). I lagen finns inskrivet (1 kap. 9 §) en skyldighet för verksamma myndigheter och samfund inom missbrukarvården att samarbeta med varandra. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas det inbördes samarbetet mellan missbrukarvården å ena sidan och den övriga social-och hälsovården, med flera andra myndigheter, å den andra. Service inom missbrukarvården skall tillhandahållas såväl den som har problem som sammanhänger med missbruk som dennes familj och andra honom närstående personer. Det är missbrukarens, hans familjs och andra närstående personers behov av hjälp, stöd och vård som är styrande för vilken service som skall anordnas (1 kap. 7 §). En central princip är att servicen skall anordnas så att det är möjligt för en klient att anlita den på eget initiativ och så att han ges stöd i att reda sig på egen hand och vården skall vara av konfidentiell karaktär. Det är omsorgen om den enskilde och hans närstående som är primär, inte samhällsskyddet Gfr 1 kap. 8 §). Tvångsvård av missbrukare kallas i Finland för vårdforordnande. En missbrukare kan oberoende av sin vilja förordnas till vård om det visat sig omöjligt att ordna vård och omsorg för honom genom sådan service som bygger på frivillighet, eller om den har visat sig otillräcklig (2 kap. 10 §). Förutsättningarna för vårdförordnande är därutöver att det föreligger en hälsorisk eller våldsamhet. Såvitt gäller hälsorisken kan förordnande ske förutsatt att missbrukaren, om bruket av rusmedel inte avbryts och behövlig vård ges, till följd av sjukdom eller skada som han lider av eller genom sitt bruk av rusmedel omedelbart håller på att ådra sig, är i omedelbar livsfara eller håller på att ådra sig sådan allvarlig skada i fråga om sin hälsa som kräver brådskande vård. Vårdförordnande kan också ske om missbrukaren, till följd av sitt bruk av rusmedel, genom sin våldsamhet allvarligt äventyrar en familjemedlems eller annan persons hälsa, säkerhet eller psykiska utveckling.s. 61
2.Om det föreligger en hälsorisk fattas beslut om vårdförordnande av ansvarig läkare vid hälsovårdscentral eller behörig överläkare vid sjukhus. Förordnande sker med stöd av utlåtande från annan läkare. Vård tiden omfattar högst fem dygn (2 kap. 11 §).s. 62
3.Behörig beslutsfattare när det gäller våldsamhetskriteriet är, som huvudregel, en ledande tjänsteman inom socialvården som utsetts av ett kollegialt organ som i sin tur utsetts av kommunen (2 kap. 12 § lag om missbrukarvård och 6 § socialvårdslagen). Förordnandet gäller intagning under högst fem dygn för avbrytande av bruket av rusmedel. Beslutet skall omedelbart underställas länsrätten för fastställelse (2 kap. 12 §). Visar sig fem dygns vård vara otillräckligt kan länsrätten, på framställning av socialnämnden, besluta om förordnande av vård oberoende av den enskildes vilja under högst 30 dygn. I sistnämnda fall skall läkarutlåtande inhämtas (2 kap. 13 §).s. 62
4.Klienten skall beredas möjlighet att delta i planeringen av vården, valet av åtgärder och vårdsamfundets verksamhet. När klienten är intagen för vård skall hänsyn även tas till behovet av vård och stöd för barn som han har vårdnaden om. Socialnämnden har skyldighet att ge stöd även efter det att vårdförordnandet upphört (2 kap. 16 §). Då fråga är om vård oberoende av klientens vilja skall en rehabiliteringsplan upprättas i varje enskilt fall. I denna skall utredas de centrala omständigheter som man avser att påverka samt medlen härför, liksom den tid inom vilken man strävar att nå målen. Av planen skall också framgå på vilket sätt skötseln av och behovet av stöd för barn har beaktats och det skall ingå en utredning beträffande anordnandet av stöd efter det att vårdförordnandet upphört (F 1 kap. 2 §).s. 62
5.Beslut om förordnande av vård skall verkställas omedelbart trots att underställning skett eller ändring sökts (2 kap. 15 §). Har beslut om femdygnsvård inte kunnat verkställas inom ett dygn upphör beslutet. Ett beslut om 30-dygnsvård upphör om det inte verkställts inom fem dygn (2 kap. 15 § 2 st).s. 62
6.De verksamhetsenheter där vård kan ges skall godkännas av länsstyrelsen (2 kap 18 §). I en sådan verksamhetsenhet inom socialvården skall finnas en vårdgrupp för planering och genomförande av vården (4 kap 24 §). I vårdgruppen skall alltid socialarbetet och hälsovården vara representerade (F 3 kap. 12 §). Vårdgruppen skall se till att klienten ges möjlighet att delta i planeringen av vården, i valet av åtgärder och i vårdsamfundets verksamhet. Man skall också bistås. 62
Jfr
1.socialnämnden vid planeringen av anordnandet av det stöd som erfordras efter genomförandet av vårdförordnandet. I en verksamhetsenhet som lämnar vård efter ett vårdförordnande kan också finnas klientgrupper (4 kap. 25 §). Det är klienterna själva som väljer medlemmar till klientgruppen. Gruppen kan göra framställningar och ta initiativ som gäller enhetens verksamhet. Vid behov skall man också höras i frågor som gäller vårdverksamheten och även annars skall gruppen ges möjlighet att delta i utvecklandet av verksamheten (F 3 kap. 13 §). I 2 kap. 3-9 §§ förordningen om missbrukarvård ges bestämmelser om vilka behörighetsvillkor som ställs på personalen vid verksamhetsenheterna. I 5 § räknas upp vilka former av tjänster som kan finnas vid en verksamhetsenhet, t ex överläkare, föreståndare, ansvarig socialarbetare. Överläkaren skall, enligt 6 §, ha behörighet inom psykiatrins område eller annan för tjänsten lämplig specialistbehörighet, föreståndaren skall ha en för uppgiften lämplig högre högskoleexamen samt sådan förtrogenhet med socialvården som uppgiften förutsätter. En ansvarig socialarbetare skall ha en för uppgiften lämplig högre högskoleexamen och däri ingående eller därjämte förvärvad tillräcklig utbildning på socialarbetets område eller socialvårdsexamen. Den som förordnats vård oberoende av sin vilja kan bli utsatt för ytterligare frihetsinskränkningar. Sålunda kan den intagne isoleras om han är till fara för sig själv eller andra eller om isolering annars är synnerligen motiverad med hänsyn till vården av honom. Isolering får inte utan nytt beslut fortgå i en följd längre tid än 24 timmar och den skall ske under ständig tillsyn (4 kap 26 §). Isoleringen får inte utan särskilda, i förordning angivna, skäl fortsättas omedelbart. Inte heller i detta fall får isoleringstiden överskrida 48 timmar. Innan beslut om fortsatt isolering skall klienten, såvida det inte är uppenbart obehövligt, underkastas läkarundersökning (F 3 kap. 14 §). Vid beslut om isolering skall det samtidigt bestämmas på vem det ankommer att dra försorg om hans säkerhet och hans förhållanden under isoleringen skall ordnas så, att han fortgående får omsorg om sig och tillräcklig vård samt möjlighet att samtala med en arbetstagare (F 3 kap. 14 §). Rusmedel eller tillbehör som är förknippade med bruket av sådana eller medel eller föremål som äventyrar säkerheten skall omhändertas av verksamhetsenheten. Om det finns grundad anledning att misstänka att någon har sådana ämnen, medel eller förmål i sin besittning kan han underkastas kroppsvisitation. Likaså kan, därest det föreligger grundad anledning att misstänka att till någon adresserad post eller annan försändelse innehåller dylika ämnen, medel eller föremål eller annat som äventyrar säkerheten, innehållet i posten eller forsändelsen granskas i den enskildes närvaro och utan att brev läses (4 kap. 27 §). Till vårdtiden räknas också den tid som, efter det att beslutet fattats, åtgår för befordran av klienten till en verksamhetsenhet inom socialvården eller hälsovården (F 3 kap. 10 §). Vården skall avslutas så snart sådant vårdbehov som anges i 10-13 §§ inte längre föreligger (2 kap. 17 §).s. 63
Sammanfattning
1.Generellt kan konstateras att frivillighetsprincipen är grundläggande i alla de nordiska länderna. Bristande förmåga hos missbrukaren att tillgodogöra sig eller kvarstanna i behandling är en grundläggande tanke för tvångsvård oavsett hur lagstiftningen till sist utformats.s. 64
2.I princip bjuder den svenska lagstiftningen längre gående möjligheter till tvångsvård än vad som är möjligt i de andra länderna. I några fa avseenden är dock tvångsvårdmöjligheterna i de övriga nordiska länderna vidare än i Sverige. Så gäller exempelvis i Finland att tvångsvård kan ske bl a då missbrukaren allvarligt äventyrar en familjemedlems eller annan persons hälsa m.m. I Sverige är motsvarande möjlighet begränsat till närstående (4 § p 3). I Norge kan tvångsvård komma i fråga vid fara for missbrukarens fysiska eller psykiska hälsa, medan den svenska hälsoindikationen (4 § p 1 LVM) kräver en allvarlig fara för hälsan. Den norska lagstiftningen går också längre när det gäller vård av gravida missbrukare något som i Sverige inte ensamt är tillåtet. s. 64
Konstitutionellt och europeiskt
rättighets skydd
Inledning
1.Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948 inleds med, att ett erkännande av det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. Enligt förklaringens artikel 1 är alla människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet och ingen får hållas i slaveri eller träldom. Ingen rar heller utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Rättighetsförklaringen grundas på en humanistisk människosyn som utmärks av betonandet av människans värdighet, självständighet och väl.fard i materiell mening. Rättighetsförklaringens människosyn avspeglas i vår grundlag. I regeringsformen (RF) 1:2 stadgas bl. a, att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Även portalstadgandet i SoL, till vilket inledningsparagrafen i LVM hänvisar, är ett uttryck för den humanistiska människosynen. Regeringsformens rättighetskatalog (2 kap) skall ge de enskilda medborgarna ett visst skydd i förhållande till »det allmänna», de organ som handhar rättskipning och förvaltning. Därutöver har Sverige, genom flera internationella överenskommelser, underkastat sig regler om skydd för de mänskliga rättigheterna. Den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) tillkom efter andra världskriget. Genom konventionen åtar sig de fördragsslutande staterna att ge garantier åt var och en som finns inom statens jurisdiktion att han eller hon rar åtnjuta de rätttigheter och friheter som räknas upp i konventionen. Genom lag (1994:1219) gäller konventionen med dess ändringar och tilläggsprotokoll numera också som lag i Sverige. Människovärdet är ett fundamentalt etiskt begrepp som innebär att varje människa har ett värde i sig. Häri ligger också, att alla människor har ett lika värde; samma mänskliga rättigheter och samma rätt att ra dem respekterade, oberoende av fysiska, psykiska eller sociala handikapp. Missbrukare ger ofta uttryck åt att de, i förhållande till såväl myndigheter som andra samhällsindivider, upplever sig inte vara värda något, de syns inte i samhället. De känner sig som ett objekt, något som är »föremål för» åtgärder, ett uttryck som alltför vårdslöst används i många olika sammanhang där samhället är involverat med någon form av arrangemang. Frågor rörande människovärde och människosyn blir sällan skärskådade av t ex JO och JK. Detta torde bero på, menar Wennergren, att de bedöms förknippade mera med övergripande mål än med marknära problem. Icke desto mindre är det emellertid frågor som angår den enskilda människan mycket nära, inte minst den som kommer i kontakt med socialtjänstens verksamhet. Någon rätt att bli behandlad som en människa finns dock inte inskriven varken i FN:s rättighetsförklaring, i konventioner, i grundlagen eller någon annan lag. Men rätten finns där ändå, som en logisk konsekvens av postulaten om alla människors lika värde och människornas frihet och värdighet. s. 6
2.I myndigheternas dagliga verksamhet i arbetet med missbrukare eller andra har man sannolikt aldrig grundlagen eller Europakonventionen framför ögonen som ett omedelbart arbetsmaterial. Först och främst används andra lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som direkt styr verksamheten. Varken grundlagen eller Europakonventionen saknar emellertid betydelse även på ett mera konkret plan. I RF återfinns en rad bestämmelser som är av betydelse för den enskildes rättsskydd och flera av dem verkar bestämmande för den hela den offentliga verksamheten. Regleringen tar ytterst sikte på förhållandet mellan det allmännas verkställande organ och den enskilde. Grundlagsreglerna är direkt normerande för myndigheters möjlighet att i ett konkret fall ingripa mot en enskild person på så sätt att de förbjuder andra ingrepp i fri-och rättigheterna än sådana som är uttryckligen tillåtna genom grundlagsenliga föreskrifter. Sålunda är grundlagsreglerna handlings-och förbudsregler som de offentliga funktionärerna faktiskt har att iaktta i den dagliga verksamheten. s. 68
3.LVM ger samhället befogenhet att på olika sätt inskränka den personliga friheten och en del av de rättigheter som finns uppräknade i RF och i internationella överenskommelser. I förevarande kapitel görs därför en beskrivning av det skydd som är av särskild betydelse främst vid tillämpningen av LVM, men även LVU och socialtjänstlagen. Även andra konventioner, till vilka Sverige anslutit sig till och därmed också är folkrättsligt bundna till, innehåller skydd för olika rättigheter. Dessa lämnas dock i princip utanför denna framställning. Koncentrationen till Europakonventionen är avhängig dess inkorporering i den svenska rätten.s. 68
4.Utöver rättighetskatalogen innehåller RF en del bestämmelser som är av relevans inte minst för socialtjänstverksamheten. Kapitlet inleds därför med några ord om i RF stadgade mål och principer. Därefter följer en allmän beskrivning av fri-och rättighetsskyddet i RF och i Europakonventionen. LVM ger, förutom själva frihetsberövandet, utrymme för en rad tvångsbefogenheter under LVMvården, såsom kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Både RF och Euro-s. 68
sou
1.pakonventionen innehåller bestämmelser om skydd även i sådana situationer. Detta behandlas dock in anslutning till respektive åtgärd i kapitel 14. Ett viktigt syfte med förevarande kapitel är att lyfta fram fri-och rättighetsskyddet och därmed synliggöra grundlagen och konventionen och beskriva dess samband med i första hand LVM, men även i förhållande till SoL och LVU. Ämnesområdet är i och för sig sådant att det skulle vara av intresse att göra en mer ingående analys av ett flertal rättsfall från Europadomstolen. Med hänsyn till att detta inte är huvudföremålet för avhandlingen har jag har dock stannat för att främst studera enstaka rättsfall. I övrigt bygger framställningen i huvudsak på doktrin. s. 69
Viktiga principer i Regeringsformen
Allmänna mål och grundläggande principer
1.Särskilt viktiga principer för samhällsverksamhetens inriktning kommer till uttryck i RF 1:2. I 1 st stadgas, att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilde människans frihet och värdighet. Det är ett allmänt uttalande om förhållandet mellan den offentliga maktutövningen och den enskilda individen. Bestämmelsen riktar sig till såväl normgivande organ som rättstillämpande myndigheter av olika slag och innebär, att den offentliga maktutövningen skall användas så att avvägningarna mellan olika gruppers intressen kan upplevas som rimliga och rättvisa. Enligt RF 1 :2 2 st skall den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. I andra meningen ges den sociala välfärden en närmare innebörd. Sålunda skall det särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning, samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. I motsats till vad som gäller beträffande de klassiska fri-och rättigheterna, som syftar till att erbjuda den enskilde ett skydd mot staten, talas det alltså här om rättigheter som avses bereda den enskilde ett skydd med hjälp av staten. Bestämmelsen kan emellertid inte direkt åberopas som stöd i t ex en ansökan om socialt bistånd. Det är en bestämmelse av målsättningskaraktär och den innehåller inte bindande rättsregler av samma slag som reglerna om grundläggande fri-och rättigheter i 2 kap. Kontrollen av efterlevnaden av dessa principer är främst av politisk karaktär. Dock anses bestämmelsen kunna få rättslig betydelse som underlag för en legali-s. 69
sou
1.tetsprövning i kommunalbesvärsmål och som tolkningsdata vid tillämpningen avs. 70
[^1]°
1.olika rättsregler.Frågan om att föra in sociala rättigheter som bindande rättsregler11 i grundlagen har diskuterats. Samhällets begränsade resurser medför dock att det inte går att fullt ut garantera varje medborgare den sociala services. 70
2.12 som han önskar och som svarar mot hans behov. En grundläggande utgångspunkt för ställningstagandet har ansetts vara, att RF inte skall innehålla andra regler om lagstiftningens innehåll än sådana som är av grundläggande betydelse för den demokratiska styrelseformen eller som i vissa centrala hänseenden ger uttryck för de värderingar beträffande förhållandet mellan samhällets organ och den enskilda individen som är kännetecknande för den demokratiska ideologin. Eftersom den enskildes välfärd är det övergripande målet för den politiska verksamheten ansågs det ändå naturligt att de rättigheter som har ett särskilt nära samband med denna målsättning får komma till uttryck i grundlagen. En viss materiell standard för den enskilda individerna kan vidare ses som en förutsättning för att den demokratiska styrelseformen skall fungera tillfredsställande. Vissa sociala och ekonomiska rättigheter, sägs det i förarbetena, är nödvändiga eller i vart fall mycket betydelsefulla för att ge medborgarna förutsättningar att tas. 70
3.14 del i det politiska arbete och ge dem intresse för demokratins bestånd.s. 70
4.Det åligger, enligt RF 1:2 3 st andra meningen, det allmänna att tillforsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt att värna den enskildes privat-och Jami{jeliv. Jämställdheten mellan könen kommer till klarare uttryck i RF 2:16. Privat-och familjelivet åtnjuter emellertid inte något ytterligare skydd i grundlagen. Med hänsyn till att bl a Europakonventionens artikel 8 innehåller ett sådant skydd hars. 70
5.15 diskussioner förts om motsvarande regler skulle införas i svensk grundlag. Dessa rättigheter har emellertid ansetts oklara till sin innebörd och det har intes. 70
6.16 ansetts möjligt att ge en regel av sådan innebörd ett klart avgränsat innehåll. Rätten till en fredad sektor är emellertid av så väsentlig betydelse i en demokratisk stat att den fått komma till uttryck i målsättningsbestämmelsen. Privatlivet åtnjuter dock ett visst skydd genom bestämmelser i 2 kap RF, rörande bl a husrannsakan och intrång i förtroligt meddelande, varom mera i den senare framställningen.17s. 70
Legalitetsprincipen
1.Den offentliga makten utövas under lagarna. Denna lagbundenhetens princip har slagits fast i grundlagens inledningsstadgande (RF 1:1 3 st) och avses ge uttrycks. 70
2.18 åt att Sverige är en rättsstat. Genom denna allmänna bestämmelse i grundlagens. 70
sou
sou
1.har andra särskilda föreskrifter om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas bundenhet av rättsordningen ansetts onödig. Legalitetsprincipen innebär, att samtliga samhällsorgan, även riksdagen, är underkastade rättsordningens regler. Därvid avses inte enbart lagarna i rent teknisk bemärkelse och andra författningar, utan även sedvanerätt. Principen förstärks ytterligare av RF 2:12 1 st genom föreskriften, att begränsningar i vissa av de grundläggande fri-och rättigheterna endast får ske genom lag. Med hänvisning till den straffrättsliga legalitetsprincipen anför Jareborg, att den utformades i upplysningstidens filosofi för att ge uttryck för krav på begränsning av domstolarnas godtycke. Den fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att ställa sådana krav på lagstiftningen att medborgarna kan forutse när - och i viss mån -hur de kan komma att bli föremål för ett straffrättsligt ingripande. Jareborg menar att legalitetsprincipen även ställer krav på lagstiftningens begriplighet och precision. Förutsebarheten är inte enbart beroende av att vissa gärningstyper är kriminaliserade utan även Även Beyer menar, att med kravets. 71
2.hur. på !egalitet sammanhänger krav på en klar och tydlig lag. Legalitetsgrundsatsen är ovillkorlig. Samhällsorganen är sålunda, vid utövningen av sin beslutanderätt, skyldiga att iakttaga grundlagarnas förskrifter och andra lagbud så länge dessa är gällande. Lag eller förordning kan dock innehålla förbehåll som möjliggör undantag från dessa regler, men i övrigt krävs uttryckligt grundlagsstöd för att avsteg från lagbundenheten skall kunna göras. Principen säger ingenting om lagarnas innehåll. Legalitetsprincipens sakliga betydelse är, att det lägger fast principen om maktutövningens normbundenhet och avvisar godtycke.s. 71
Likhets-och objektivitetsprincipen
1.Likhets-och objektivitetsprincipen, två principer av grundläggande betydelse för en rättsstat och av fundamental betydelse för förvaltningsverksamheten, kommer till uttryck i RF 1 :9. Sålunda sägs, att domstolar och förvaltningsmyndigheter och andrasom fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet skall beakta allas likhet in.for lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Domstolar och förvaltningsmyndigheter är stadgandets adressat, så även regeringen när den uppträder som högsta myndighet inom förvaltningsorganisationen. Däremot riktar sig bestämmelsen inte till riksdagen och regeringen såsom normgivande organ. Här gäller i stället vissa diskrimineringsförbud vilka framgår av RF 2 kap. Kravet på saklighet och opartiskhet har även ansetts gälla kommunala nämnder oberoende av om grunden för verksamheten ytterst skulle ligga på det civilrättsliga planet.s. 72
2.Likhetsprincipen, att de offentliga organen skall beakta allas likhet in.for lagen, innebär att lika fall skall behandlas lika vid tillämpning av lagar, förordningar och andra rättsliga normer. Principen är utformad som en skyldighet och riktar sig till rättstillämparna, inte till lagstiftare och andra regelgivare. Likhetsprincipen innebär alltså inte ett förbud mot särbehandlande lagstiftning. Sådan anses tvärtom vara både önskvärd och nödvändig inom vissa områden, exempelvis vad gäller sociala förmåner.s. 72
3.Likhetsgrundsatsens allmänt hållna formulering ger föga ledning för rättstill-s. 72
°
1.lämparna. För ett mera konkret innehåll krävs att den fylls ut med rättsregler som anger vilka omständigheter som får eller inte får läggas till grund för ett beslut. Såvitt gäller LVM innehåller 4 § de förutsättningar som skall vara uppfyllda för ett beslut om tvångsvård. Redan här kan emellertid förutskickas, att det kan diskuteras om dessa grundläggande rekvisit är utformade med sådan precision att likhetsgrundsatsen kan upprätthållas i praktiken. På samma sätt forhåller det sig med objektivitetsprincipen, principen om myndighetsutövningens normmässighet. Den innebär att förvaltningsorganen i sin verksamhet skall iakttaga saklighet och opartiskhet. Myndigheterna får inte låta sig vägledas av andra intressen än dem de är satta att tillgodose och inte heller grunda sina avgöranden på andra hänsyn än sådana som far beaktas vid prövningen av ett ärende. Detta är av särskild betydelse då rättstillämparen åtnjuter en viss diskretionär prövningsrätt, som tex enligt socialtjänstlagen och/eller LVM. En sådan prövningsrätt skall sålunda användas på ett likformigt och objektivt sätt för att det avsedda ändamålet med lagen skall främjas. Bestämmelsen innefattar ett forbud mot varye form av godtycke. Den innebär också ett förbud mot att vissa personer eller grupper till följd av ovidkommande hänsyn gynnas eller missgynnas (illojal maktanvändning). Likhetsprincipen sträcker sig längre än objektivitetsprincipen. Har myndigheterna utrustats med fri prövningsrätt kan den situationen uppkomma att man har möjlighet att välja mellan olika alternativ utan att något av dem kan sägas strida mot kravet på saklighet och opartiskhet. Likhetsprincipen kommer då att innebära ett krav på konsekvens i myndigheternas beslutande verksamhet. Liksom vad som anförts beträffande legalitetsprincipen, kan ett åsidosättande av tillämplig tvingande lag även komma att strida mot likhets-och objektivitetsgrundsatserna.s. 72
Europakonventionen om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter
Inledning
1.Efter andra världskriget påbörjades inom FN ett arbete syftande till att stärka de mänskliga rättigheterna och en rad konventioner och överenskommelser berör detta område. FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av generalförsamlingen 1948. Det är inte ett för staterna juridiskt bindande instrument, men deklarationen anses ha stor betydelse som ett uttryck för den internationella opinionen och som en moralisk måttstock för de enskilda staterna. 1966 öppnades ytterligare två konventioner för undertecknande, dels den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (SÖ 1971:41) och dels den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rätttigheter (SÖ 1971:42). Dessa konventioner saknar effektiva verkställighetsbestämmelser. Övervakningen av den förra sker enbart genom ett rapportsystem. Enligt den senare övervakar en särskild kommitte konventionen genom granskning av rapporter eller genom att behandla klagomål mot en stat. Kommitten kan emellertid inte fatta några bindande beslut utan endast avge påpekanden gentemot en konventionsstat. Bland övriga FN-konventioner skall blott nämnas 1965 års konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, 1984 års konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och 1989 års barnkonvention (SÖ 1990:20). Inte heller dessa konventioner innehåller effektiva verkställighetsbestämmelser. Även om Sverige förbundit sig att följa konventionerna innebär avsaknaden av sådana naturligtvis en risk att konventionsbestämmelserna inte får något konkret innehåll och inte ger något effektivt skydd.s. 73
2.Annorlunda har det förhållit sig med den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna -Europakonventionen -som öppnades för undertecknande 1950. Genom inrättandet av olika organ som har till uppgift att övervaka konventionens efterlevnad samt att enskilda personer har klagorätt har den konventionen haft en helt annan tyngd. Dessutom anses Europakonventionen ha haft särställning genom att dess tilllämpning bygger på en utpräglat juridisk grund, med prövning i domstol på talan av enskilda.s. 74
Kontrollorgan
1.Som en garanti för att staterna uppfyller sina förpliktelser enligt konventionen föreskrivs i avdelning II artikel 19, att en europeisk domstol för de mänskliga rätttigheterna skall upprättas och att den skall verka på permanent grundval.s. 74
2.Enligt konventionens tidigare lydelse skulle det finnas en europeisk kommission (Europakommissionen) för de mänskliga rättigheterna samt en europeisk domstol (Europadomstolen). Europakommissionen var ett självständigt och fristående internationellt organ som bestod av en medlem från varje medlemsstat. Ledamöterna valdes av ministerkommitten och de inträdde i kommissionen i egenskap av enskilda personer. De var således utsedda på individuell basis och de skulle verka helt opartiskt. Kommissionens uppgift var att pröva påstådda kränkningar av konventionen efter klagomål från en enskild person eller från en stat men man kunde inleda en granskning på eget initiativ. Enskilda personers. 74
3.inte hade endast möjlighet att vända sig till kommissionen. Europadomstolens behörighet omfattade alla tvister rörande tolkningen och tillämpningen av konventionen. Det var dock endast de fördragsslutande parterna och kommissionen som hade rätt att hänskjuta ett mål till domstolen. Även domstolens ledamöter tjänstgjorde i personlig egenskap och fick inte ta emot direktiv från någon regering. s. 74
4.Ministerkommittin är Europarådets högsta beslutande organ. Det är ett politiskt organ, sammansatt av utrikesministrarna eller deras ställföreträdare i samtliga medlemsstater i Europarådet. s. 74
5.Ministerkom mittens roll i övervakningssystemet är begränsat till att övervaka efterlevnaden av domstolens domar och dess egna beslut.s. 74
6.Genom tilläggsprotokoll nr 11 till Europakonventionen, vilket antogs av ministerkommitten 1994, har en ny Europadomstol inrättats. Protokollet har inkorporerats i svensk rätt genom SFS 1998:712. Anledningen till förändringarna var att övervakningssystemet blivit otidsenligt och det stadigt ökade antalet klagomål hade aktualiserat behovet av en reform. Den stora tillströmningen av klagomål torde huvudsakligen bero på att konventionen blivit allt mer känd under senare år. Det beräknades ta mellan fyra och fem år att få ett ärende slutligen avgjort av domstolen eller ministerkommitten. Systemet behövde därför effektiviseras och handläggningstiderna kortas ned och dessutom anpassas till det allt större antalet konventionsstater. Genom tilläggsprotokollet har övervakningssystemet enligt konventionen ändrats. Den europeiska kommissionen och den »gamla» europeiska domstolen har avskaffats och en ny domstol har inrättats. Denna har antagit samma namn som den tidigare, och den är behörig att pröva både mellanstatliga mål (artikel 33) och enskilda klagomål (artikel 34). Till skillnad från den tidigare domstolen, har den nya heltidsanställda ledamöter, lika många som antalet konventionsstater (artikel 20). Ledamöterna väljs, för en tid av sex år, av den parlamentariska församlingen från en lista om tre personer som nominerats av respektive stat (artikel 22 och 23). Domstolen kan sammanträda i kommitteer sammansatta av tre ledamöter, i kamrar sammansatta av sju ledamöter eller i stor sammansättning med sjutton ledamöter -»Grand Chamber» -(artikel 27) samt i plenum (artikel 26).s. 74
Enskilds klagomål
1.Enligt artikel 34 får domstolen ta emot klagomål från enskilda personer, ickestatliga organisationer eller grupper av enskilda personer, som påstår sig ha utsatts för kränkning av fördragsslutande parter av någon av de i konventionen eller i protokollen angivna rättigheterna. De fördragsslutande parterna förbinder sig att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av denna klagorätt. En stat anses dock inte behöva stå till svars inför ett internationellt organ förrän den haft möjlighet att rätta till eventuella felaktigheter genom sitt eget inhemska rättssystem. Därför innehåller artikel 35:1 bestämmelser om att ett mål får anhängiggöras hos domstolen först när alla nationella rättsmedel har uttömts i enlighet med den internationella rättens allmänt erkända regler, och senast sex månader från den dag då det slutgiltiga beslutet meddelades. Enligt artikel 35:2 får domstolen inte ta upp ett enskilt klagomål till behandling som är anonymt eller väsentligen innefattar samma omständigheter som redan prövats av domstolen. Inte heller om klagomålet redan hänskjutits till internationell undersökning eller reglering i annan form och som inte innehåller nya relevanta upplysningar.s. 75
Rätt till ett effektivt rättsmedel
1.Var och en vars fri-och rättigheter enligt konventionen kränkts skall, enligt artikel 13, ha tillgång till en effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Detta gäller även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.s. 75
2.Med ett effektivt rättsmedel avses ett rättsmedel som medger en tillfredsställande prövning av ett klagomål, oavsett om det leder till framgång för klaganden eller inte. Det föreligger dock inget krav på att talan mot kränkningarna skall kunna föras inför domstol utan även administrativa rättsmedel anses tillräckliga. Däremot måste prövningsorganets befogenheter och de garantier som gäller beträffande forfarandet vara av betydelse vid bedömningen av om rättsmedlet skall anses som effektivt. Sålunda måste prövningsrätten i huvudsak sträcka sig lika långt som Europadomstolens egen prövning av om konventionen blivit överträdd. Är klagomålet riktat mot innehållet i inhemsk lag, inte mot dess tillämpning, anses artikel 13 inte vara tillämplig. Europadomstolen har inte ansett att man kan kräva att de fördragsslutande staterna inför ett lagprövningssystem.s. 76
3.I fall av frihetsberövande (artikel 5) och förfaranden som avser fastställande av civila rättigheter och skyldigheter (artikel 6) finns i respektive artikel föreskrivet att det skall finnas rätt till domstolsprövning. Eftersom artikel 13 inte innehåller bestämmelser som ger rätt till domstolsprövning har Europadomstolen ansett, att artikel 5:4 och artikel 6:1 är exklusivt tillämpliga när det gäller avsaknad av rättsmedel inom de där avsedda områdena och garantierna i artikel 13 anses absorberade av ifrågavarande artiklar.s. 76
4.Inför en eventuell inkorporering av Europakonventionen i svensk lag konstaterade Fri-och rättighetskommitten, att då Europadomstolen ansett att kravet på ett inhemskt rättsmedel absorberas av rätten till domstolsprövning enligt artikel 5 och 6 torde, i den mån Sverige uppfyller kravet i de artiklarna, Sverige också uppfylla kravet på tillgång till ett inhemskt rättsmedel enligt artikel 13. Kommitten anförde emellertid, att problem uppstår i de fall det rör sig om fri-och rätttigheter enligt konventionen som inte kan prövas av domstol. Skulle det i ett sådant fall inte finnas någon behörig domstol eller myndighet som kan pröva en fråga om kränkning, torde detta ankomma på allmän domstol. Som exempel, uppgav kommitten det fallet att någon varit kortvarigt frihetsberövad utan rätt att få frihetsberövandet domstolsprövat. Den enskilde skulle då har rätt att i någon instans få prövat om frihetsberövandet var konventionsstridigt. Beträffande frågan om gottgörelse fann kommitten det tveksamt vilka krav konventionen ställer på det enskilda landet eftersom någon egentlig praxis avseende artikel 13 inte finns. Troligtvis, konstaterade man, behövs ett starkare skydd i den svenska lagstiftningen, något som dock skulle utredas närmare . s. 76
Europakonventionens ställning i svensk rätt
1.Genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, inkorporerades konventionen jämte dess tilläggsprotokoll som Sverige ratificerat, den 1 januari 1995 i den svenska lagstiftningen. Dessförinnan var Sverige »enbart» folkrättsligt förpliktat att följa sina åtaganden. Det betyder emellertid inte att konventionen före inkorporeringen inte haft någon betydelse för den svenska lagstiftningen. Principen om fördragskonform lagtolkning, som innebär att svensk lag så långt möjligt bör tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis om konventionernas närmare innebörd som utvecklas av konventionsorganen, har därvid spelat en roll. Lagrådet har också i flera fall uttalat sig om en föreslagen lag utifrån konventionssynpunktoch Europadomstolens avgöranden har föranlett ändringar i den svenska lagstiftningen bl a beträffande LVU och häktningsreglerna i RB. Europakonventionen anses inom EG utgöra en del av de rättsprinciper som gäller inom gemenskaperna. Detta var i direktiven till Fri-och rättighetskommitten ett skäl till att överväga en inkorporering. Ytterligare skäl för en inkorporering anfördes av Fri-och rättighetskommitten. För det första ansågs den dåvarande svenska ordningen ovanlig i ett europeiskt perspektiv. För det andra ansågs en inkorporering markera konventionens betydelse och klargöra dess status inom den inhemska rätten något som, för det tredje, skulle medföra att den enskilde medborgaren skulle få ett starkare skydd för de fri-och rättigheter som regleras i konventionen. Sannolikt, anförde kommitten, skulle också fler mål rörande konventionens fri-och rättigheter komma att slutbehandlas vid svenska myndigheter och domstolar och sålunda inte behöva föras vidare till Europadomstolen. Inkorporeringen av konventionen får inte ge upphov till det felaktiga motsatsslutet att medborgarnas rättigheter därigenom uttömmande reglerats. Självfallet påverkas inte rättsläget beträffande sådana allmänna rättsprinciper som vunnit hävd i svensk rätt, t ex proportionalitetsprincipen, av en inkorporering. Inte heller påverkas den inverkan andra fri-och rättigheteskonventioner kan ha i rättstillämpningen genom fördragskonform tolkning av svenska föreskrifter. Inkorporeringen i svensk rätt har skett genom en särskild lag och har alltså inte erhållit grundlags status. Detta motiverades bl a med, att en dubbelreglering på samma konstitutionella nivå av vissa rättigheter och av hur dessa får inskränkas bör undvikas. Även efter inkorporeringen anses det i forsla hand ankomma på lagstiftaren att löpande se till att den svenska rätten överensstämmer med konventionens bestämmelser. Regeringen menade därvid, att den i vårt demokratiska statsskick grundade balansen mellan den lagstiftande och dömande makten inte borde rubbas varför det är en uppgift för lagstiftaren att bedöma vilka förändringar i inhemsk rätt som kan vara påkallade.s. 76
2.Inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt syftar bl a till att forstärka medborgarnas fri-och rättighetsskydd. Det finns sålunda två regelsystem, utgörande en del av den svenska rätten, som skyddar våra rättigheter. I förhållande till varandra sträcker sig RF:s skydd längre i vissa avseenden och konventionens i andra. För den enskilde medborgaren anses detta innebära att han omfattas såväl av grundlagens som konventionens skydd. Skyddet är kumulativt. Den enskilde kan alltid åberopa den regel som i varje given situation ger det starkaste skyddet. Den kumulativa effekten skulle enligt regeringen också kunna uppstå på de områden där grundlagens och konventionens normer nu uppfattas som gemensamma. Till följd av den dynamiska rättsutvecklingen hos Europakommissionen/domstolen kan en i konventionen given rättighet komma att preciseras så att konventionsskyddet i framtiden går längre än motsvarande bestämmelse i grundlagen. I sådant fall medför den kumulativa effekten att det är konventionens bestämmelser som skall tillämpas. Om sålunda konventionen »nu eller i framtiden» ger ett starkare skydd än vad som följer av RF eller av allmänna rättsprinciper anses det vara konventionens bestämmelser som skall tillämpas. Även om konventionen inkorporerats genom vanlig lag och att det, i förhållande till RF, är fråga om en hierarktiskt underordnad lag, anses regelsystemen komplettera varandra. Lagstiftaren menar, att därför kan någon konflikt mellan 2 kap RF och konventionen inte gärna uppstå. I den mån regelsystemen inte ger samma skydd kommer den regel som går längst att bli avgörande för hur långt skyddet för fri-och rättigheterna sträcker sig.s. 78
3.I samband med inkorporeringen infördes i RF 2:23 en bestämmelse innebärande, att lag eller annan föreskrift ej får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. Genom uttrycket »på grund av» markeras att bestämmelsen även omfattar Sveriges åtaganden enligt de tilläggsprotokoll som vi har ratificerat och som trätt i kraft. Stadgandet riktar sig till lagstiftaren och avses markera den särskilda betydelse som konventionen har och som inkorporeringen syftat till att förstärka. Genom bestämmelsen anses emellertid också domstolar och myndigheter få möjlighet att tillämpa reglerna om lagprövning i RF 11: 14. Om det sålunda skulle inträffa, sägs det i propositionen, att riksdagen i en framtid utformar en lag i uttrycklig strid mot konventionen anses en sådan lagstiftningsakt kunna sättas åt sidan av domstolar och myndigheter.s. 78
Fri-och rättighetsskyddet
Inledning
1.Bindande regler på området för fri-och rättigheter återfinns i 2 kap RF. Därvid träder i förgrunden de positiva respektive negativa opinionsfriheterna (RF 2:13), fundamentala bestämmelser för demokratin. Dessa bestämmelser lämnas dock utanför den följande framställningen. I förevarande kapitel behandlas endast sådana bestämmelser i RF och i konventionen som är av mera övergripande natur men av relevans i tvångsvårdssammanhang. Sålunda skildras här rätten till liv, förbud mot tvångsarbete, förbud mot frihetsberövande och rätt till domstolsprövning. Föreskrifter som värnar den enskildes rörelsefrihet anses också indirekt skydda den enskildes möjligheter att utöva sin yttrandefrihet, demonstrationsfrihet etc. Bestämmelserna har emellertid även en verkan utanför området som avser att skydda demokratin. De ger, heter det i förarbetena, ett uttryck för den respekt for den enskilda individens integritet som är utmärkande förs. 79
2.59 ett rättssamhälle. I anslutning till behandlingen av de administrativa tvångsmedlen tar jag upp förbudet mot tortyr, omänsklig och förnedrande behandling och skyddet för den kroppsliga integriteten.s. 79
Regeringsformens rättighetskatalog
1.Grundlagens skydd för medborgerliga fri-och rättigheter är av väsentlig betydelse för värnandet av demokratin. Särskilt tydligt visar sig detta i förbindelsen demokrati som styrelseform och de rättigheter som utgör grunden för den fria åsiktsbildningen. Grundlagsskyddet kan tänkas ha störst betydelse när den demokratiska samhällsordningen hotas av inre och yttre strömningar. I sådana situationer finns en risk att de demokratiska institutionerna sviktar i omsorg om medborgarfriheterna. Men sociala och ekonomiska rättigheter (RF 1:2), frihet och en okränkbar sfär är av betydelse för att ge medborgarna förutsättningar att verka för demokratins bestånd. Ett nödvändigt inslag i ett demokratiskt samhällssystem är alltså även ett starkt skydd för den enskildes personliga frihet och kroppsliga integritet. Rättighetsreglerna kan även sägas ha en deklaratorisk betydelse i det att de avses markera Sveriges ställning som rättsstat. Den omständigheten att reglerna, till såväl innehåll som existens, är så lite kända hos allmänheten försvagar dock denna betydelse. s. 79
I 1974 års RF[^270]tillförsäkrades medborgarna bl a vissa fri-och rättigheter som
1.ansågs ha särskild betydelse för politisk och liknande verksamhet såsom yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet. Det gavs även ett skydd mot att myndighet utsatte någon för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, husrannsakan, intrång i brev-, post eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning. Genom lag (1976:871) om ändring i regeringsformen förstärktes fri-och rättighetsskyddet och rättighetskatalogen omfattar idag en rad regler. Dessa bestämmelser är av särskild betydelse för dem som blir utsatta för ett tvångsingripande, men även för de aktörer i det allmänna som fattar beslut och direkt är involverade i behandlingen av såväl frivilliga som tvångsomhändertagna klienter.s. 80
2.Regeringsformens regler om grundläggande fri-och rättigheter är rättsligt bindande. Bärare av rättigheterna är envar medborgare. Därmed avses svensk medborgare men utlänning likställes i stor utsträckning enligt RF 2:22. Skyddet i RF gäller inte i förhållande till andra enskilda. Härvid erbjuder lagstiftningen annat skydd, t ex genom brottsbalkens bestämmelser.s. 80
3.Rättighetsregleringen gäller forhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Begreppet »det allmänna» omfattar riksdagen som lagstiftande organ. Normgivaren har, då en ny lag stiftas, att se till att normen inte på någon punkt strider mot RF:s rättighetssystem. Samma förhållande gäller beträffande regeringen vid utövandet av sin förordningsmakt och för myndigheter som har rätt att utfärda föreskrifter. s. 80
4.Det allmänna innefattar också alla rättstillämpande och förvaltande myndigheter, som vid meddelande av beslut eller vidtagande av faktiska åtgärder inte får inkräkta på de tillförsäkrade rättigheterna. Beträffande den kommunala verksamheten gäller fri-och rättighetsskyddet i fråga om beslut såväl av de folkvalda församlingarna som av kommunala förvaltningsorgan. Även privaträttsliga organ inkluderas i begreppet då de handhar offentlig förvaltningsuppgift efter delegation enligt RF 11 :6. RF:s fri-och rättighetsreglering innebär att vissa rättigheter vunnit ett absolut skydd vilket betyder att de inte kan begränsas annat än genom en grundlagsändring. Det gäller bl a förbudet mot dödsstraff, kroppsstraff, tortyr och mot medicinsk påverkan (RF 2:4 och 2:5) liksom rätten till domstolsprövning (RF 2:9). Dessa rättigheter kan alltså inte inskränkas genom lag. Vid införandet av vissa kroppsliga fri-och rättigheter i 1974 års RF anfördes bl. a, att regleringen bör ha ett sådant innehåll att den omöjliggör eller allvarligt försvårar lagstiftning till skydd för väsentliga samhälleliga eller enskilda intressen. Rätten att meddela uppgifter och upplysningar måste kunna begränsas med hänsyn till rikets säkerhet och det måste vara möjligt att göra de inskränkningar i den personliga friheten som erfordras för att man skall kunna förebygga och beivra brott eller för att man i vissa fall skall kunna bereda personer erforderlig vård. RF 2:12 ger därför möjlighet att begränsa vissa av de i rättighetskatalogen skyddade rättigheterna varför dessa brukar benämnas relativa rättigheter. De anses åtnjuta ett skydd genom att grundlagen fastslår deras existens samt anger att de inte får begränsas på annat sätt än genom av riksdagen stiftad lag efter ett särskilt beslutsförfarande. Det starkaste skyddet för de grundläggande fri-och rättigheterna anses utgöras av ett aktivt demokratiskt medvetande hos medborgarna. Kravet på lagfarm av begränsningar av fri-och rättigheter innebär emellertid också ett viktigt skydd. Tanken är att rättighetsbegränsande lagstiftning blir föremål för en grundlig genomlysning och debatt såväl inom som utanför riksdagen. En grundlagsreglering som drar upp gränser för möjligheterna att besluta om rättighetsinskränkande lagar anses också ha ett pedagogiskt värde i det att grundlagen klargör rättighetsregleringens roll i rättsordningen och arten av de avvägningar mellan motstående intressen som måste göras. För att understryka kravet på att lagstiftaren noga redovisar sina syftenstadgas i RF 2:12 2 st, att begränsningar endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle (ändamålsprincipen). Vidare får begränsningen aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.s. 80
Europakonventionens fri-och rättighetsskydd
1.Enligt Europakonventionen artikel 1, skall de fördragsslutande staterna garantera var och en som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri-och rättigheter som anges i avdelning I i konventionen. Flera av konventionens artiklar kan appliceras på en person som kan bli eller redan är underkastad tvängsvärd och är således av direkt relevans i förhållande till LVM och dess tillämpning.s. 82
2.Avdelning I, med artiklarna 2-18, innehåller de materiella reglerna om rättigheter och friheter. Häri inryms bl a bestämmelser om rätt till liv (artikel 2), förbud mot tortyr (artikel 3), förbud mot slaveri och tvängsarbete (artikel 4), rätt till frihet och säkerhet (artikel 5), rätt till en rättvis rättegång (artikel 6), rätt till skydd för privat-och familjeliv (artikel 8), rätt till yttrandefrihet (artikel 10) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13). Enligt artiklarna 15-18 har konventionsstaterna möjlighet att i vissa särskilda situationer göra inskränkningar, s k derogationsrätt, i rättigheterna. Sverige undertecknade konventionen i november 1950 och den har därefter kompletterats med ett flertal tilläggsprotokoll. Av dessa kan särskilt nämnas det första tilläggsprotokollet, som öppnades för undertecknande i mars 1952, vari äganderätten garanteras (artikel 1).s. 82
3.Nyckeln till en förståelse av konventionen är inte dess förarbeten eller en ren bokstavstolkning av konventionstexten utan det viktiga är den praxis som utvecklas. Eftersom konventions bestämmelserna sålunda ständigt är föremål för tolkning kan man inte slå fast innebörden av bestämmelserna som giltiga en gäng för alla. Den följande beskrivningen av fri-och rättighetsskyddet bygger därför på konventionstexten kompletterad med den tolkning därav som hittills framkommit genom Europakommissionens/domstolens praxis. Liksom vad gäller RF behandlas skyddet för den kroppsliga integriteten i kapitlet om särskilda befogenheter. s. 82
Rätt till liv
1.Rätten till liv skall endast kort omnämnas i det här sammanhanget. Det är en av uppenbara skäl primär rättighet och en nödvändig förutsättning för alla övriga rättigheter. Vid en första anblick kanske kopplingen till LVM framstår som något långsökt. Som nedan kommer att framgå finns det dock vissa beröringspunkter. RF:s skydd för den kroppsliga integriteten avser påtvingade ingrepp från det allmännas sida av olika grader och den mest ingripande åtgärden är naturligtvis dödande. RF innehåller därför, i 2:4, ett absolut forbud Gfr RF 2:12) mot dödsstraff. Förbudet avser endast dödande som formligt straff. Regler om polisens rätt att använda skjutvapen eller om livsavbrytande åtgärder inom sjukvården, såsom abort eller dödshjälp, berörs emellertid inte. Enligt Europakonventionens artikel 2:1 skall envars rätt till livet skyddas genom lag. Detta innebär inte enbart att staten skall avhålla sig från att döda enskilda personer utan det åligger även staterna att genom positiva åtgärder se till att medborgarnas liv skyddas. Brottsbalkens bestämmelser om straff för mord och dråp m.m. anses för den svenska lagstiftningens vidkommande medföra att konventionens krav är uppfyllda. I motsats till skyddet i RF är rätten till liv i konventionen inte absolut. I artikel 2:1 andra meningen stadgas, att ingen skall avsiktligen bli berövad livet utom för att verkställa domstols dom i de fall då han dömts for brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff. I artikel 2:2 räknas upp ett antal situationer då berövande av liv inte anses strida mot konventionen. Sålunda sägs, att ingen skall anses ha berövats livet i strid med denna artikel, när det är en följd av våld, som var absolut nödvändigt för att a) försvara någon mot olaglig våldsgärning, b) för att verkställa laglig arrestering eller för att hindra någon som lagligen är berövad friheten att undkomma, och c) för att i laglig ordning stävja upplopp eller uppror. I artikeln sägs ingenting om huruvida bestämmelsen enbart skyddar mot uppsåtligt dödande eller om även oavsiktligt sådant omfattas. Även om det inte finns någon omfattande praxis, menar Danelius därvid, att det knappast skulle vara någon hållbar ståndpunkt att konventionen enbart skulle skydda mot uppsåtligt dödande. Kravet, på att envars rätt till livet skall skyddas genom lag. måste innebära något mera än att staten skall avhålla sig från uppsåtligt dödande. Europakommissionen har funnit att artikel 2:2 förbjuder myndigheterna varje användning av onödigt våld som resulterar i någons död alldeles oberoende av om döden var avsiktlig eller inte. Varje annan tolkning skulle knappast stå i överensstämmelse med konventionens syfte. Utformningen av artikel 2, som helhet, antyder att uppräkningen i artikeln inte primärt definierar situationer där det är tillåtet att uppsåtligen döda en individ. I stället räknas upp situationer där en viss våldsanvändning är tillåten och där döden kan följa som en icke avsedd konsekvens. Användningen av våld måste dock vara absolut nödvändigt och strikt proportionellt med hänsyn till de i artikeln under a-c uppräknade syftesbestämningarna. Att åtgärden skall vara absolut nödvändig (absolutely necessary) indicerar att en strikt och mera övertygande prövning av nödvändigheten av våldsanvändningen måste anläggas. s. 82
2.Som närmare kommer att utvecklas i kapitlet om LVM-hemmes särskilda befogenheterkan vissa åtgärder vidtagas för att hindra den intagne från att avvika från vården. En klient som vårdas med stöd av LVM är lagligen berövad sin frihet (artikel 2:2 c). Om, i samband med ett förhindrande av avvikning våld som varit absolut nödvändigt och strikt proportionellt, i värsta fall lett till döden, är det möjligt att detta i vart fall inte anses som ett brott mot förevarande artikel. Artikel 2 innefattar emellertid också ett procedurellt element. Det ankommer på myndigheterna att på ett effektivt sätt söka klarlägga omständigheterna till, genom statens organ, den enskildes död och visa att den enskildes död var ett resultat av legitim våldsanvändning. I annat fall kan det bli fråga om en kränkning av konventionen. s. 84
3.Av intresse för LVM kan även vara frågan om skyddet av ettf aster. Med hänsyn till de skadeverkningar alkohol och andra droger har på ett foster har det diskuteras om LVM skulle kunna användas för att skydda fostret som ett självständigt objekt. Med lagens nuvarande utformning kan emellertid tvångsvård inte komma i fråga till skydd för det väntade barnet utan allvarlig fara för den blivande moderns hälsa måste för ett ingripande kunna påvisas. s. 84
4.Det är inte många avgöranden i Europadomstolen eller i kommissionen som rört abortfrågor eller liknande frågor och det har inte gjorts något klart uttalande huruvida ett ofött barn åtnjuter en självständig rätt. Den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 4, anger att rätten till livet skall skyddas ända från befruktningen. Europakonventionen ger emellertid inget entydigt besked i detta avseende. I fallet Bruggemann och Scheuten hävdade två kvinnor, att begränsningar i rätten att göra abort såsom fara för kvinnans liv eller hälsa, rädslan att barnet led av en obotlig sjukdom eller då graviditeten var ett resultat efter en kriminell handling kränkte deras rätt i förhållande till flera artiklar i konventionen. Ärendet hänfördes främst till artikel 8 och kommissionen berörde frågan i förhållandet till artikel 2 ytterst kortfattat. Kommissionen anförde att man I ett klagomål mot Storbritannien hävdade en man att statens tillåtande av hans hustrus abort i tionde havandeskapsveckan, av medicinska skäl, kränkte barnets rätt till liv enligt artikel 2. Euorpakommissionen diskuterade huruvida artikel 2 skulle tolkas så att den inte alls omfattade fostret, att den skulle omfatta fostrets rätt till liv med särskilda begränsningar eller om artikeln skulle ge fostret en absolut rätt till liv. Slutsatsen blev dock att Artikel 2 inkluderar alltså inte ett foster. I ett fall mot Norge, som har en abortlagstiftning liknande den svenska, anförde emellertid kommissionen, att det inte kan uteslutas att under särskilda omständigheter ett foster kan åtnjuta ett visst skydd under artikel 2, trots att det i de olika fördragsslutande staterna råder olika mening beträffande frågan om och i vilken utsträckning ett ofött liv skall åtnjuta ett skydd. Kommissionen konstaterade också att de fördragsslutande parterna, på ett så känsligt område varom här är fråga, måste åtnjuta en viss handlingsfrihet. Gomien m fl hävdar, att kommissionen synes ha undvikit att göra något uttalande om hur »begreppet liv» skall definieras i frågor om abort eller i vilken utsträckning ett ofött barn kan hävda något skydd under artikel 2. Danelius menar dock, att en lag som skulle innefatta full abortfrihet även under den senare delen av graviditeten knappast skulle vara förenlig med Europakonventionen. Det sagda ger vid handen att det i nuläget inte går att åberopa artikel 2 som argument för tvångsomhändertaganden av gravida missbrukare.s. 84
Förbud mot tvångsarbete eller annat påtvingat arbete
RF [^302]
1.innehåller inget uttryckligt förbud mot tvångsarbete. Arbetsplikt förekommer också i den svenska lagstiftningen, bl a för den som avtjänar ett fängelsestraff. Enligt Fri-och rättighetskommitten torde dessa föreskrifter motsvara vad som är tillåtet enligt Europakonventionen. Enligt artikel 4:2 får ingen tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. Någon definition av begreppet tvångsarbete ges emellertid inte. Däremot räknas i artikel 4:3 upp ett antal situationer vilka inte skall förstås som tvångsarbete eller påtvingat arbete. Sålunda sägs i artikel 4:3 a, som är av störst relevans för LVM-vårdens vidkommande, att med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete förstås inte arbete som vanligtvis utkrävs av den som är frihetsberövad i enlighet med artikel 5 eller som är villkorligt frigiven från sådant frihetsberövande. Detta innebär, att arbete i fängelser och liknande institutioner och även sjukhus inte är förbjudet. Artikel 4:3 anses utgöra ett hjälpmedel vid tolkningen av 4:2 och är inte avsedd att inskränka den rätt som garanteras av 4:2. Vad som avses är snarare en avgränsning av själva innehållet i denna rätt. Artikel 4:3 skall således anses utgöra en helhet tillsammans med 4:2 och anger vad termen tvångsarbete eller påtvingat arbete inte skall inbegripa.s. 85
2.Begreppen tvångsarbete och påtvingat arbete i konventionen karakteriseras enligt Danelius av följande omständigheter; dels att arbetet utförs av den arbetande mot hans vilja dels att kravet på att arbetet skall utföras är orättfardigt eller innefattar ett element av fartryck eller att arbetet innebär en påfrestning (»hardship») som skulle kunna undvikas. Beträffande dem som åläggs att arbeta under straffverkställighet har Europadomstolen, i fallet Van Droogenbroeck mot Belgiens. 86
(Nr 50), konstaterat att arbetet som utkrävdes inte gick utöver vad som var
1.normalt i detta sammanhang eftersom det syftade till att underlätta den dömdes återanpassning i samhället. På samma sätt fann domstolen att arbetsplikt för tvångsintagna lösdrivare var förenligt med artikel 4:3 a. I fallet De Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien 1971 (Nr 12) ansågs själva frihetsberövandet motsvara kraven i artikel 5:1 e och skyldigheten att utföra arbete hade inte gått längre än vad som kunde anses normalt eftersom syftet var attf rämja den intagnas rehabilitering. Dessutom grundade sig arbetsplikten på en allmän standard som hade sin motsvarighet i flera av Europarådets medlemsstater. s. 86
2.Den som är intagen på ett LVM-hem kan delta i olika aktiviteter som personalen ordnar och man hjälper även till, om man vill, med olika sysslor exempelvis gräsklippning, matlagning od. Däremot finns det ingenting i LVM som säger att klienten är tvingad att utföra något arbete även om detta enligt vissa behandlares. 86
sov
1.skulle tjäna ett gott syfte. Klienterna uppbär oftast sjukpenning eller socialt bistånd. Det finns behandlingspersonal som anser att bidragsförsörjningen medför en alltför passiverande tillvaro och att det, ur rehabiliteringssynpunkt, skulle tillföra klienterna mycket om den sociala återanpassningen till samhället startade redan på behandlingshemmet i form av regelbundet arbete. Detta är emellertid en behandlingsideologisk fråga som jag lämnar över till experterna på detta område. En annan fråga är om Europakonventionen lägger något hinder i vägen för att kräva arbete av klienterna. Som kommer att framgå i det följande är ett frihetsberövande på grund av missbruk förenligt med konventionens artikel 5:1 e. Enligt artikel 4:3 a anses det arbete som regelmässigt utkräves av den som är underkastad frihetsförlust i enlighet med artikel 5 inte som tvångsarbete. Ett åläggande att utföra ett visst arbete under tiden man är berövad friheten med stöd av LVM, i syfte att gagna rehabiliteringsprocessen, skulle med stöd av vad som ovan sagts sålunda inte anses som tvångsarbete i konventionens mening. Europakonventionen innehåller inget krav på att frihetsberövande enligt artikel 5: 1 skall beslutas av domstol. Arbetsplikt kan, i enlighet med Europakonventionen, åläggas någon även inom ramen för ett administrativt frihetsberövande om detta är förenligt med bestämmelserna i artikel 5. Detta skulle kunna medföra att en klient som omedelbart omhändertas av polis eller socialnämnd i princip skulle kunna åläggas arbetsplikt redan innan länsrätten har fastställt omhändertagandebeslutet. I händelse av att det skulle bli aktuellt att införa arbetsplikt på LVM-hemmen kan dock diskuteras om det skulle vara tillrådligt,s. 87
inte minst med hänsyn till att LR kan komma att upphäva beslutet efter under-
1.ställning. Man bör naturligtvis också vara observant på att man inte ålägger någon arbetsplikt som uppbär hel förtidspension eller helt sjukbidrag på grund av sjukdom.s. 87
Skydd motf rihetsberövande
En hörnsten i skyddet av den enskilde är RF 2:8 som ger varje medborgare, gen-
1.temot det allmänna, ett skydd mot frihetsberövande. Även i övrigt är man tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Rörelsefriheten infördes som en grundlags stadgad rättighet i 1974 års RF. Enligt dåvarande 2:4 p 7 skulle varje medborgare, gentemot det allmänna, vara tillförsäkrad »rörelsefrihet: frihet att röra sig inom riket och att lämna riket». Tanken bakom bestämmelsen är, att rätten för varje medborgare att röra sig inom riket är ett nödvändigt moment i den politiska friheten och dessutom självklart i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen innebär inte att man har rätt att sätta sig över trafikföreskrifter och liknande bestämmelser. Vad som i första hand åsyftas är »begränsningar som drabbar en viss person eller vissa bestämda personer men inte andra som befinner sig i samma yttre situation.» Sålunda anses bestämmelsen innefatta ett skydd mot tvångsmässigt omhändertagande t ex inom sjukvården och socialvården. Vidare omfattar bestämmelsen sådant som avspärrning eller frihetsberövande i syfte att hindra smittspridning av smittsam sjukdom. Däremot anses det inte vara fråga om begränsningar i grundlagens mening att en brottsplats avspärras under en utredning eller att ett militärt förråds-eller övningsområde hålls avstängt. Avgörande är i första hand om avstängningen mera varaktigt hindrar den som är instängd eller utestängd från att komma i kontakt med andra människor. s. 87
2.1976 infördes i lagens text, utan att någon förändring i sak därmed avsågs, att varje medborgare är skyddad mot frihetsberövande. Begreppet frihetsberövande definieras i förarbetena som »fall då någon är fängslad eller genom inspärrning eller övervakning eller dylikt är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område». Såsom »mindre ingripande frihetsinskränkningar» anges t ex reseförbud i brott-och tvistemål samt förbud att vistas på viss plats av försvarshänsyn eller på grund av smittofara. Utlänning är likställd med svensk medborgare endast vad gäller skyddet mot frihetsberövande, om ej annat stadgas i lag (RF 2:22 2 st p 4).s. 88
3.RF:s skydd mot frihetsberövande är en relativ rättighet som, enligt RF 2:12, får begränsas genom lag. Därvid ger LVM erforderligt lagstöd såvitt gäller omedelbart omhändertagande enligt 13 § och beslut om beredande av vård enligt 4 och 5 §§ LVM.s. 88
4.RÄTT TILL DOMSTOLSPRÖVNING ENLIGTs. 88
5.REGERINGSFORMEN Den som på grund av brott eller misstanke om brott berövats sin frihet skall, enligt RF 2:9 1 st, utan oskäligt dröjsmål kunna få saken prövad av domstol. Bestämmelsen gäller endast i fråga om frihetsberövanden och i fall då annan myndighet än domstol beslutat i frågan.s. 88
6.Har någon blivit omhändertagen tvångsvis av annan anledning än vad som anges i första stycket har han, enligt andra stycket, samma rätt. Här åsyftas administrativa .frihetsberövanden. Utlänningar är likställda med svenska medborgare endast om inget annat följer av föreskrifter i lag (RF 2:22 2 st p 5). Domstolsprövning i gängse mening är emellertid inte obligatorisk i förevarande fall. Soms. 88
fortsättningsvis framgår av RF 2:9 2 st likställs med prövning av domstol pröv-
1.ning av nämnd, om vissa uppräknade krav på nämnden är för handen.s. 88
2.Innebörden av begreppet utan oskäligt dröjsmål är inte närmare definierat. Grundlagsberedningen anförde, att kravet var uppfyllt om det finns en föreskrift av innebörd att beslutet förfaller efter viss kort tid för den händelse att det inte har fattats eller fastställts av domstol. DepCh yttrade i frågan endast, att »Eftersom domstolsprövning inte alltid kan komma till stånd omgående utan kan dröja en viss tid, är det lämpligt att i lagrummet anges att den enskilde i ifrågavarande fall skall ha rätt till domstolsprövning utan oskäligt dröjsmål.» RF:s krav på domstolsprövning av ett frihetsberövande syftar till att ge den enskilde rättsliga garantier mot att han olagligt berövas friheten.Enligt Petren/Ragnemalm syftar bestämmelsen i forsta hand till att möjliggöra ett snabbt. frigivande av den som felaktigt omhändertagits, inte till en efterhandskontroll av frihetsberövandets laglighet. Bestämmelsen framtvingar inte en domstolsprövning i fall där fråga är om ett endast kortvarigt. frihetsberövande, tex hämtning enligt RB 23:7. I motiven anfördes att det inte heller skulle ställas krav på domstolsprövning i fall som avsågs i NvL 13 § 2 mom. 2 st.Sistnämnda bestämmelse innebar, att den som var »föremål för» undersökning av nykterhetsnämnden vid vite kunde kallas att inställa sig inför nämnden. Inställde han sig inte kunde handräckning påkallas för hans hämtande. En bestämmelse som gäller hämtning till domstolsförhandling återfinns även i LVM 39, § 3 st. Med utgångspunkt i det sagda skulle en dylik åtgärd inte vara av sådant slag att domstolsprövning kan påkallas med stöd av grundlagen. RF 2:9 2 st kan endast tillämpas, säger Petren/Ragnemalm, på frihetsberövanden som är av sådan varaktighet att domstolsprövning är praktiskt möjatt ordna innan frihetsberövandet upphör. lig Som kommer att framgå fattas beslut om beredande av vård med stöd av LV M av länsrätt (4 § LVM). Endast i särskilda fall, under förutsättningar som anges i 13 §, far socialnämnden eller polismyndigheten besluta att missbrukaren omedelbart skall omhändertas. LVM ger därvid en viss garanti för att den enskilde inte olagligt skall berövas sin frihet och för ett snabbt frigivande skall kunna komma till stånd. Frågan om huruvida dessa garantier kan anses tillräckliga lämnas tills vidare obesvarad.s. 88
Europakonventionens rätt tillf rihet och personlig säkerhet
1.Artikel 5: 1 ger var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Rätten är emellertid inte absolut. I en uttömmande uppräkning anges i vilka situationer ett frihetsberövande är tillåtet i den ordning som foreskrivs i lag. Artikeln förbjuder frihetsberövanden som inte innefattas av de uppräknade situationerna i 5:1 a-f ävens. 90
2.Eftersom det är fråga om ett undanom det skulle vara tillåtet enligt inhemsk lag. tag från den allmänna rätten till personlig frihet skall dessa undantag från huvudregeln tolkas s. 90
3.restriktivt.s. 90
4.Kravet på lagstöd syftar främst på Innebörden av begreppets. 90
5.skriven lag. »lagligen» (lawful) är dels att frihetsberövandet måste vara tillåtet enligt inhemsk lag och dels att den nationella lagen i sig är laglig. Strider sålunda ett frihetsberövande mot nationell lag anses kravet på laglighet enligt konventionen inte vara uppfyllt.Att en dom till frihetsstraff eller ett beslut om annat frihetsberövande senare ändras efter överklagande eller efter ett resningsförfarande behöver inte innebära att det första beslutet varit olagligt. Inte heller innebär det förhållandet att en häktad person senare blir frikänd eller friges utan åtal att hans häktning måste ha varit olaglig. s. 90
6.Artikeln innehåller enligt dess ordalydelse två rättigheter, rätten till .frihet och rätten till personlig säkerhet. I doktrinen råder delade meningar huruvida detta skall ses som en eller två olika rättigheter. Fawcett menar, att frihet och säkerhet är två sidor av samma mynt. Om frihet innebär en faktisk personlig rörelsefrihet innebär säkerhet att man är berättigad till att erhålla ett lagligt skydd för denna frihet. van Dijk och van Hoof ifrågasätter dock ett sådant förhållningssätt. Skyldigheten att ge lagligt skydd beträffande rätten till frihet och förbud mot godtycklighet vid inskränkningar i denna rätt ligger i artikeln som sådan och i konventionen. Begreppet »security» refererar till mera än rent skydd mot inskränkningar i friheten. I den andra meningen i artikel 5:1 nämns endast rätten till frihet »No one shall be deprived ofhis liberty save in the following cases/ .. ./». Kommissionen har därvid uttalat att Begreppen frihet och säkerhet skall alltså, enligt Europakommissionen, läsas tillsammans och enbart syfta på kroppslig (fysisk) frihet och säkerhet. Med frihet avses frihet från arrest och internering och med personlig säkerhet avses skyddet mot godtyckliga ingrepp i denna frihet. Att syftet med artikeln är att ge skydd mot godtyckliga ingrepp har Europadomstolen framhållit i fallet Bozano 1986 (Nr 111-A). Utgångspunkt för det fysiska skyddet är, att en individ inte är skyldig att inför staten eller samhället redogöra för var han vistas. Man kan välja att stanna hemma eller att befinna sig någon annanstans och man har ingen skyldighet att avlägga rapport om detta, något som anses vara frihet i personlig eller fysisk mening. Artikel 5 är inte tillämplig på restriktioner som generellt riktar sig till befolkningen, t ex trafikregler eller, i särskilda situationer, utegångsförbud. Däremot är artikeln tillämplig på restriktioner som rör en enskild individ, t ex där myndigheterna placerat en individ i fängelse, i en poliscell e d, eller där myndigheterna snävt begränsat den fysiska rörelsefriheten. När anses man då berövad sin frihet och när är det fråga om andra frihetsinskränkningar? Vid ett ingripande eller en propå från en myndighet eller myndighetsperson kan gränsen mellan vad som upplevs som frivilligt och tvångsmässigt vara flytande och oklar. Människor i en beroendeställning kan mycket väl uppfatta att ett uttalande från en myndighet innefattar ett latent hot om sanktioner och därför gå med på olika inskränkningar i sin frihet även om sådana inte har något lagstöd.s. 90
7.Fri-och rättighetskommitten säger i sitt betänkande att »Vad som åsyftas i artikeln (förf.s. 92
8.ärfrihetsberövanden och inte andra inskränkningar i rörelsefriheten De senare behandlas i stället i artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 4 till konventionen.» Kommitten menar, att skillnaden mellan ett frihetsberövande och en inskränkning i rörelsefriheten inte är helt klar, men någon vidare begreppsanalys görs inte i betänkandet. Det påpekas endast att HD, i fallet NJA 1989 s 131, inte ansett att kommunarrest var ett frihetsberövande i konventionens mening. Detta prövades sedermera också av Europakommissionen (No. 13344/87) som inte heller fann att kommunarresten var ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5. Bland annat med hänvisning till tilläggsprotokoll nr 4 , artikel 2, har Europadomstolen också funnit att artikel 5 innebär ett skydd mot berövandet av friheten, inte mot andra inskränkningar i rörelsefriheten. s. 92
9.Beträffande frågan om vad som skall anses som ett frihetsberövande anför Danelius, att det oftast är lätt att avgöra om en person är berövad friheten eller inte, men att det finns svårbedömda gränsfall. Sålunda, menar han, kan det ibland vara osäkert om de restriktioner som ålagts en person är så vittgående att han skall anses ha berövats friheten eller om det endast rör sig om inskränkningar i hans rörelsefrihet. Vid mycket kortvariga ingripanden av polis eller annan myndighet kan det, anför han, emellanåt vara svårt att fastställa om personen i fråga verkligen berövats friheten. Danelius andrager ur Europadomstolens praxiss. 92
fallet Guzzardi mot Italien från 1980 (Nr 39) och fallet Engel m j7 mot Nederlän-
1.derna från 1976 (Nr 22). I det förra ansågs ett frihetsberövande föreligga då klaganden ålagts att vistas på en liten ö utanför Sardinien. Under nätterna var rörelsefriheten begränsad till en byggnad och dagtid till ett mindre område på ön. Det senare fallet, Engel m fl, rörde militärt disciplinstraff där domstolen tog hänsyn till militärlivets speciella förhållanden och menade, att endast sådana inskränkningar i rörelsefriheten som klart avviker från vad som är normalt i den militära tillvaron bör anses som frihetsberövanden. Huruvida det är fråga om ett frihetsberövande eller inte beror på den individuella situationen och på omständigheterna i det särskilda fallet. Vissa inskränkningar i rörelsefriheten fört ex soldater, kan innebära ett frihetsberövande av en enskild person utanför militärlivet. Man zon i mot Italien (d om 1.7.1997) dömdes, efter att ha varit anhållen ett par dagar, till ett villkorligt fängelsestraff. Domstolens förhandling avslutades kl 11.45, men hon fick inte lämna fängelset förrän kl 18.45 samma dag. Domstolen fann bl a, att nödvändiga administrativa åtgärder visserligen kunde utförts snabbare men att det inte förelåg något olaga frihetsberövande. Skiljelinjen mellan vad som avses med ett frihetsberövande och andra frihetsinskränkningar är inte helt skarp. Europadomstolen har uttalat att det är fråga om en gradskillnad snarare än en artskillnad. Om en person soms. 92
2.redan blivit berövad sin frihet blir utsatt för ytterligare frihetsinskränkningar, t ex i form av disciplinärt straff, menar kommissionen dock att artikel 5 inte är tillämplig. Sådant förfarande kan emellertid strida mot andra bestämmelser i konventionen beroende på vilken form av inskränkning det är fråga om. Det kan t ex röra sig om omänsklig eller förnedrande behandling vilket kränker rättigheten i artikel 3 och det kan inkräkta på den enskildes rätt till privat-och familjeliv enligt artikel 8. Skyddet i dessa artiklar behandlas dock i anslutning till LVM-hemmens särskilda befogenheter. Befogenheten att besluta om ett frihetsberövande regleras inte i artikeln. Tydligen behöver inte ett frihetsberövande ha föregåtts av ett domstolsutslag. Huvudsaken är att det finns lagstödf or åtgärden och att det följer av en lagenlig procedur (in accordance with a procedure prescribed by law). I fall av konventionsensliga frihetsberövanden tillförsäkras den enskilde, genom artikel 5:2-5:5, ett visst procedurelit skydd för att förhindra missbruk av bestämmelsen och för att garantera frisläppandet av den som berövats sin frihet på grunder som inte står i överensstämmelse med lag. Därutöver anses förutsättas att rimliga rättssäkerhetskrav har tillgodosetts. Är frihetsberövandet ett resultat av godtycke anses det inte förenligt med artikel 5. Även i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter förbjuds godtyckliga frihetsberövanden. Kommitten för mänskliga rättigheter har därvid framhållit, att begreppet »godtycklig» inte bara betyder i strid mot lagen utan att det också inbegriper element av olämplighet, orättvisa och brist på forutsebarhet. Det i artikel 5:1 som främst är relevant för socialtjänstens och hälso-och sjukvårdens vidkommande är punkterna 1 d och 1 e. LVM och LVU ger samhället rätt att beröva en enskild person hennes frihet. Dessutom innehåller dessa lagar och SoF regler som ger samhället ytterligare befogenheter att inskränka den enskildes rörelsefrihet. På samma sätt ger LPT och LRV samhället sådana befogenheter beträffande den som lider av en allvarlig psykisk störning. Även smittskyddslagen innehåller regler om tillfälligt omhändertagande eller tvångsisolering av personer för att förhindra smittspridning.Närmast följer en redogörelse för den närmare innebörden av artikel 5:1 cl och e, som sålunda reglerar frågor av relevans för såväl socialtjänsten som hälso-och sjukvården. Enligt artikel 5:1 cl är ett frihetsberövande, under förutsättning att det sker i den ordning som lagen föreskriver, tillåtet då en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfastran (for the purpose of educational supervision) eller för att s. 93
3.inställas irifor behörig rättslig myndighet. Med underårig avses i konventionen barn och unga under 18 år. Europadomstolen har dock ansett att underåriga inte har någon självständig rätt under artikel 5.s. 94
4.Frågan om vad som skall förstås med frihetsberövande »för att undergå skyddsuppfostran» prövades i fallet Boumar mot Belgien 1988 (Nr 129). Europadomstolen framhöll därvid, att det av orden »för att» framgår att frihetsberövandet skall vara ett medel for att garantera att personen i fråga ställs under skyddsuppfostran, men att sådan inte behöver anordnas i omedelbar anslutning till frihetsberövandet. En interimistisk förvaring i avvaktan på att skyddsuppfostran kommer till stånd utesluts således inte, men det krävs i så fall att frihetsberövandet snabbt följs av andra lämpliga åtgärder.Fallet Bouamar gällde en marockansk yngling som förde ett asocialt liv i Belgien och som av denna anledning togs om hand av samhället. Myndigheterna hade emellertid svårigheter att placera honom på någon lämplig institution varför han vid flera tillfällen fick vistas is. 94
sou
1.häkte, sammanlagt 119 dagar på mindre än ett år. I häktet var han i det närmaste isolerad och han fick inte någon behandling eller uppfostran som kunde påverka hans levnadssätt något som av Europadomstolen inte ansågs uppfylla kraven i artikel 5: 1 d. Domstolen framhöll: För att anse ett frihetsberövande för skyddsuppfostran lagligt har sålunda samhället skyldighet att ställa resurser till förfogande så att syftet tillgodoses. Ren förvaring av den unge kan inte anses sörja för ett skyddsuppfostrande syfte. Vad gäller begreppet »för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet» har Europakommissionen/domstolen inte, såvitt hittills framgått, haft att ta ställning till innebörden av detta. Dock kan konstateras, att syftet med bestämmelsen är inte att ingripa mot unga som kriminella, utan snarare att ge samhället ett bemyndigande att förflytta de unga från en skadlig miljö. Därför innehåller punkt d heller ingenting om att den unge skall kunna förvaras i arrest. Att placera en ung person anklagad för lagöverträdelser i en sluten institution för observation och for upprättande av ett medicinskt utlåtande har ansetts vara ett lagligt frihetsberövande i konventionens mening. Tanken är, att man skall skydda den unge mot sig själv i syfte att hindra att han glider in i en kriminalitet. Artikel 5:1 e innehåller ett flertal olika situationer då en person konventionsenligt kan berövas sin frihet. Artikel 5:1 andra meningen tillsammans med 5:1 e har följande lydelse: Artikeln är tillämplig på administrativa frihetsberövanden beslutade av hälsovårdsmyndigheter och sociala myndigheter. Det är inte många ärenden som hittills prövats under hänvisning till artikel 5:1 e och innebörden av begreppen »alcoholics or drug addicts» synes inte ha fastställts av Europadomstolen. Det är således oklart huruvida det därmed avses ett fysiskt/psykiskt alkohol-och/eller narkotikaberoende eller om det innefattar också ett annat, vidare missbruksbeteende. Det är inte heller klart om man avser missbrukare av annat än vad som kan definieras som alkohol respektive narkotika, såsom t ex lösningsmedel och anabola stereoider. LVM (4 §) ger möjlighet att tvångsvårda en person till följd av ett fortgående missbruk även av flyktiga lösningsmedel. Huruvida LVM på den punkten skulle kunna kritiseras som stridande mot konventionen, är en fråga som tills vidare får lämnas öppen.s. 95
2.En förutsättning för frihetsberövande i respektive fall är att detsamma sker i den ordning som lagen foreskriver (with a procedure prescribed by law) och att det är lagligt (the lawful detention). Legalitetsaspekten är dels relaterad till proceduren och dels till materiella bestämmelser. Beslutet måste ha fattats i enlighet med procedurregler föreskrivna i lag och det måste också vara materiellt riktigt. I övrigt innehåller konventionstexten inga förutsättningar för att ett frihetsberövande skall få ske. Som tidigare framgått syftar ordet lag inte enbart på skriven lag utan även på oskriven sådan. Dessutom måste lagen vara tillgänglig. Medborgarna måste ha en möjlighet att bedöma vilka regler som gäller efter omständigheterna i det särskilda fallet. Lagen måste också vara utformad med tillräcklig precision som gör det möjligt för medborgarna att reglera sina förehavanden. s. 96
3.Europakommissionen/domstolen har funnit att vissa begrepp i konventionen har en autonom innebörd och den nationella lagen används endast som utgångspunkt. Huruvida en person är psykiskt sjuk, missbrukare eller lösdrivare kan dock vara svårt att fastslå i ett internationellt förfarande. Därför är det nödvändigt för de internationella organen att till stor del förlita sig på vittnesuppgifter, expertutlåtanden och den nationella utredningen, men man förbehåller sig ändå rätten att självständigt ompröva det nationella beslutet. I fallet De Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien 1971 (Nr 12) fann exempelvis domstolen definitionen av begreppet lösdrivare i Belgisk lag -utan fast hemvist, utan avsikt att försörja sig och utan regelbundet arbete eller yrke -förenlig med begreppet lösdrivare i konventionen. s. 96
4.Europadomstolen har främst, beträffande 5:1 e, haft att ta ställning till om frihetsberövande avseende psykiskt sjuka (sinnessjuka personer enligt den tidigare lydelsen) varit konventionsenligt och därvid utvecklat vissa vägledande principer. Sålunda har man beträffande »begreppet sinnessjukdom» framhållit att detta är ett oprecist begrepp vars innebörd kan växla över tid. Under inga förhållande får dock en person anses sinnessjuk därför att hans åsikter eller uppförande avviker från vad som anses normalt. För att en person skall få berövas friheten på grund av sinnessjukdom måste det krävas att personen på ett til!forlitligt sätt och med stöd av objektiv medicinsk sakkunskap visas lida av sådan sjukdom. Den själsliga störningen måste också vara av sådan art och grad att den motiverar ett frihetsberövande. Vidare får frihetsberövandet endast fortsätta så länge som en sådan själslig störning består. Myndigheterna anses dock åtnjuta en viss frihet att uppställa villkor i samband med utskrivning i syfte att följa hur den enskilde återanpassas i samhället och för att undvika återfall. Utskrivningen får dock inte skjutas upp hur länge som helst. I brådskande fall anses ett frihetsberövande kunna få ske utan att medicinsk utredning hunnit inhämtas, men ett sådant får endast vara av kort varaktighet. Europakommissionen/domstolen har sökt skapa en garanti mot alltför extensiv tolkning och tillämpning av de olika kategorierna som finns omnämnda under 5: 1 e. I några fall som prövats av Europakommissionen/d omstolen har det varit fråga om huruvida de inhemska procedurreglerna respekterats och om dessa regler uppfyllt konventionens krav på rättssäkerhet. I fallet Van der Leer mot Nederländerna 1990 (Nr 170-A) hade klaganden tagits in på mentalsjukhus utan att först ha blivit hörd av domstolen. Eftersom detta stred mot nederländsk rätt ansågs också ett konventionsbrott föreligga. Gomien m fl anser att fokus i många klagomål har flyttats från artikel 5:1 e och i stället koncentrerats på artikel 5:4, varom mera nedan. Detta skulle innebära att i praktiken är det processuella skyddet mer effektivt än kontrollen av de materiella kraven för ett frihetsberövande. Det är enklare att övertyga Europadomstolen att den nationella processen inte erbjuder tillfredsställande garantier än att få dem att uttala sig om förutsättningarna för ett frihetsberövande. Den personliga friheten som skyddas i artikel 5 är inte forhandlingsbar. Även då en patient/klient i ett kontrakt frivilligt gått med på att han får kvarhållas på en institution skyddas han av konventionen i händelse av att han senare ångrar sig. I det tidigare omnämnda lösdrivarfallet De Wilde, Ooms och Versyp uttalade domstolen, att En viktig fråga är huruvida ett frihetsberövande, i som avses i 5:1 e, måste erbjuda någon form av behandling av en patient eller missbrukare. Vissa klagomål har gått ut på att en person endast »flyttats från» samhället utan att det allmänna erbjudit någon faktisk hjälp. I artikeln sägs endast att ett frihetsberövande är tilllåtet »därför att han är psykiskt sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare». Ordalydelsen, vilken man dock, med hänsyn till Europadomstolens case-law-system inte kan tillmäta någon absolut relevans, ger intryck av att man kan berövas friheten endast av den orsaken att man är alkoholmissbrukare eller missbrukare av droger. Artikel 5:1 d rörande underåriga innehåller en lite annorlunda formulering som Europadomstolen fäst vikt vid. Av denna bestämmelse framgår, att ett frihetsberövande av en ung människa är tillåtet »för att» den unge skall undergå skyddsuppfostran. Enbart en förvaring av den unge utan någon form av behandling eller uppfostran som kunde påverka hans levnadssätt har ju, just med hänvisning till skrivningen »för att», ansetts strida mot konventionen.s. 96
5.Gomien m fl anlägger en individuell men även en samhällsskyddsaspekt på frågan. Man anför, att utifrån skälet för sådana frihetsberövanden kan den enskilde individen ha ett legitimt anspråk i detta avseende. Men det finns fall när faran för samhället måste accepteras som huvudsaklig orsak till frihetsberövandet, även om det inte finns något hopp att bota den enskilde. I fallets. 98
6.Winterwerp menade klaganden bl a att ett frihetsberövande enligt artikel 5: 1 e medfört en rätt till ändamålsenlig behandling för att garantera att den enskilde inte är berövad sin frihet längre än absolut nödvändigt. En sådan tolkning förkastades emellertid av domstolen. I fallet Ashingdane utvecklades detta. Domstolen menade därvid, att lagligheten av ett frihetsberövande rör inte bara den frihetsberövande åtgärden utan också verkställigheten. Frihetsberövandet måste sålunda inte bara vara i överensstämmelse med inhemsk lag utan det 1nåste också stå i samklang med .iyftet med restriktionerna i artikel 5:1. Detta följer också av artikel 18 där det framgår att de inskränkningar som medgivits i konventionen inte rar vidtagas annat än i de syften med hänsyn till vilka de tillåtits. Därför, menade domstolen att det måste finnass. 98
7.»some relationship between the ground of permitted deprivation ofliberty relied on ands. 98
8.the place and conditions of detention». Europadomstolen har alltså framhållit att det måste finnas något samband mellan grunderna för ett tillåtet frihetsberövande och platsen och villkoren för kvarhållandet. Bortsett från detta samband anses artikel 5:1 e inte innefatta någonting om lämplig behandling eller andra villkor. Av det ovan sagda skulle man alltså kunna dra slutsatsen att enbart en förvaring av en missbrukare utan något syfte, den enskildes väl eller samhällsskyddet, skulle kunna strida mot artikel 5: 1. LVM-vården skall, enligt 3 §, syfta till att motivera missbrukaren så att han blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Vilka behandlingsformer som därvid skall tillämpas regleras inte av lagen. Den tvångsomhändertagne placeras i allmänhet initialt på en institution vars verksamhet går ut på att uppfylla LVM-lagens syfte. Så långt överensstämmer LVM med konventionen. En annan fråga är om de behandlings/ motivationsmetoder som används är av sådan art och kvalitet att det inte faktiskt bara blir fråga om en förvaring, vilket dock lämnas utanför denna framställning. Sammanfattningsvis är det klart, att ett frihetsberövande på grund av missbruk skall ha stöd i lag och det måste ske i den ordning som föreskrivs i lag. Det förutsätts vidare, att rimliga rättssäkerhetskrav tillgodoses. Är frihetsberövandet ett resultat av godtycke anses det inte stå i samklang med konventionen. Lagen skall vara utformad med tillräcklig precision så att besluten blir förutsebara och lagen skall vara tillgänglig. Även verkställigheten av ett beslut om frihetsberövande omfattas av artikeln. Det måste finnas något samband mellan grunderna för frihetsberövandet och platsen för verkställighet och den behandling/vård som ges där. En ren förvaring, utan något hjälpsyfte, skulle möjligen kunna ses som icke konventionsenligt. Förutsättningarna för tvångsvård kommer längre fram att bli föremål för en genomgripande analys. Därvid kommer särskilt att sättas i fokus huruvida lagen i allmänhet och rekvisiten i synnerhet har sådan utformning att besluten är förutsebara för de enskilda missbrukarna. 6.4.7.4 UNDERRÄTTELSE OM SKÄLEN FÖR FRIHETSBERÖVANDET Enligt artikel 5:2 skall envar som arresterats utan dröjsmål och på ett språk som han förstår, underrättas om skälen for åtgärden och om varje anklagelse mot honom. Ordalydelsen i artikeln för närmast tanken till att bestämmelsen endast skulle ta sikte på personer som berövats friheten på grund av misstanke om brott. Europadomstolen har emellertid i fallet Van der Leer 1990 (Nr 170-A), som rörde intagning på mentalsjukhus, framhållit att kravet på underrättelse om skälen för åtgärden gäller alla som berövatsf riheten. Även underåriga och, för att använda den tidigare svenska konventionstextens terminologi, sinnessjuka, har rätt till sådan underrättelse. Underlåter beslutande myndighet att underrätta den frihetsberövade om skälen anses frihetsberövandet olagligt, även om det faller in under de situationer som räknas upp i artikel 5: 1. lnnehåller inhemsk lag striktare regler på denna punkt anses ett brott mot sådana bestämmelser dock inte likvärdigt med ett konventionsbrott. Underrättelsen behöver enligt konventionstexten inte lämnas i någon särskild form, huvudsaken är att den lämnas på ett språk som den enskilde forstår. Är den frihetsberövade av utländsk härkomst och inte förstår språket i det land där han berövas friheten måste tolk tillhandahållas snarast möjligt och är han av andra orsaker oförmögen att förstå måste en ställforeträdare erhålla ifrågavarande information. Bestämmelsen anses dock inte innefatta några garantier om rätt att kontakta advokat. s. 98
9.I fallet X mot Storbritanninen 1981 (Nr 46) framhöll domstolen det starka sambandet mellan artikel 5:2 och 5:4 som gäller rätten till domstolsprövning av frihetsberövandets laglighet. En person kan inte effektivisera sina rättigheter i det senare stadgandet om han inte får adekvat information enligt det förra. Artikel 5:2 gäller i princip det initiala frihetsberövandet. Om emellertid det blir fråga om ett fortsatt frihetsberövande på andra grunder eller nytillkomna omständigheter är bestämmelsen också tillämplig. s. 100
10.Underrättelsen skall ske utan dröjsmål (promtly). En fördröjning på några få timmar mellan frihetsberövandet och tillhandahållandet av information anses dock inte strida mot konventionen.s. 100
11.Underrättelsen behöver till en början inte vara särskilt detaljerad men den måste omfatta de viktigaste rättsliga och faktiska grunderna för frihetsberövandet så att den enskilde kan angripa sin frihetsförlust med rättsliga medel. Europadomstolen har i fallet Van der Leer, som rörde konvertering från frivillig psykiatrisk vård till tvångsmässig sådan, uttalat att det även föreligger en skyldighet att lämna underrättelse om att en person faktiskt berövats friheten. Van der Leer hade inte underrättats om att hon från en viss dag var tvångsvis intagen på sjukhuset utan det var forst efter en tid som hon märkte att hon inte varf ri att lämna detta som hon ville. Underlåtenheten att informera henne ansågs strida mot artikels. 100
5:2.171
1.Ärenden som rör tvångsomhändertaganden är att betrakta som myndighetsutövning. Myndigheterna är därvid skyldiga att iaktta förvaltningslagens bestämmelser. Förvaltningslagens allmänna regler kompletteras av vissa procedurella regler i LVM. Genom dessa regler torde kraven i artikel 5:2, förutsatt att bestämmelserna iakttas, vara uppfyllda. Europakonventionen innehåller inget förbud mot att en administrativ myndighet fattar beslut om ett frihetsberövande, men det krävs att beslutets laglighet skall kunna prövas av en domstol. Enligt artikel 5:4 har var och en som berövats sin frihet, av vilket skäl det vara må, rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.s. 100
2.Artikeln är en självständig bestämmelse av generell karaktär. Rättigheten är alltså inte beroende av anledningen till frihetsberövandet. Artikelns oavhängighet innebär, att en individ kan klaga på en kränkning av hans rätt enligt 5:4 även om han lagligen blivit berövad sin frihet av skäl som inryms under artikel 5:1. Det betyder också, att man kan framföra klagomål på en kränkning av rättigheterna i 5:4 om man blivit berövad friheten på grunder som inte går att hänföra under 5:1, vilket i så fall även innebär en kränkning av den senare bestämmelsen.Bestämmelsen är dock inte tillämplig sedan frihetsberövandet upphört. I sådana fall kan artikel 5:4 endast åberopas med hänvisning till att beslutet om frisläppandet inte prövades »snabbt». Bestämmelsens självständiga ställning innebär också, att även om Europadomstolen funnit att någon kränkning av artikel 5:1 inte skett skall man pröva huruvida det föreligger en kränkning av artikel 5:4. I detta ligger, att även om Europadomstolen finner att frihetsberövandet var lagligt, måste man göra en bedömning av om den enskilde vid tiden för frihetsberövandet hade möjlighet att få lagligheten prövad av inhemsk domstol. Därvid är det, åtminstone enligt Europakommissionen, inte bara den formella hanteringen som är av intresse utan även huruvida de materiella forutsättningarna är uppfyllda. Artikel 5:4 ger den enskilde rätt att få prövat lagligheten av frihetsberövandet av domstol. Med domstol åsyftas här, enligt Europadomstolen, ett organ som ger vissa grundläggande processuella garantier genom att tillämpa ett förfarande avpassat efter den typ av frihetsberövande som saken gäller.Även organ som enligt inhemsk rätt inte betraktas som en domstol kan godtas som en sådan under förutsättning att kraven på oberoende och judiciellt forfarande är uppfyllda. Enbart ett rådgivande organ kan däremot inte anses uppfylla bestämmelsens krav.En domstolsprövning som sker direkt enligtf oreskrift i lag-alltså utan ansökan av den som berövats friheten -anses uppfylla kraven i bestämmelsen. Rättigheten i 5:4 är av processuell karaktär där man garanteras tillträde till domstol i syfte att vidta rättsliga åtgärder. I detta avseende företer bestämmelsen vissa likheter med artikel 6:1 vilken garanterar en opartisk rättegång (fair hearing). Även om det förra stadgandet omfattar en prövning av lagligheten av ett frihetsberövande och det senare avser en prövning av civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse för brott, är vissa principer tillämpliga på båda artiklarna. I fallet Winterwerp 1979 (Nr 33) uttalade domstolen Fundamentala garantier som omfattas av artikel 5:4 är således att en enskild som berövats sin frihet har rätt att få tillträde till domstol samt rätt att bli hörd antingen personligen eller genom ombud. Undantag har emellertid ansetts kunna göras för det fall att frihetsberövandet endast varar kortare tid. I fallet Fax, Campbell och Hartley mot Storbritannien 1990 (Nr 182) frigavs de gripna efter 44 respektive 30 timmar. Europadomstolen ansåg sig då inte böra pröva om det faktiskt hades. 100
3.179 funnits en möjlighet till prövning inför domstol.s. 102
4.I vissa fall har Europadomstolen funnit att medverkan av advokat varit nödvändigt för att 5:4 skulle anses uppfylld. Det rörde sig dels om ett fall där en yngling som berövats friheten hade svårigheter att själv framfora sina synpunkter inför den inhemska domstolen och dels ett fall som gällde intagning på sinnessjukhus.180 I fallet Megyeri mot Tyskland 1992 (Nr 237-A) saknade klaganden, i ett förfarande som gällde utskrivning från ett mentalsjukhus, advokat eller biträde. I det aktuella fallet gällde det att ta ställning till om det fanns risk för fortsatt brottslighet. Europadomstolen framhöll, att rättsligt biträde bör förordnas i sådana fall om det inte föreligger särskilda skäl att avstå därifrån. Megyeri led av schizofrenisk psykos med tecken till paranoia och det kunde betvivlas om han hade förmåga att själv framlägga sin sak på ett adekvat sätt och att argumentera i den juridiska frågan om proportionaliteten av frihetsberövandet. En advokats. 102
5.181 borde därför ha utsetts, även om klaganden inte uttryckligen begärt detta. Danelius menar dock, att det vore förhastat att dra slutsatsen att artikel 5:4 generellt kräver bistånd av advokat. Detta måste avgöras i ljuset av omständigheterna i varje särskilt fall, varvid det är av särskild betydelse om den som berövats frihetens. 102
6.182 har reella möjligheter att själv lägga fram sin sak för domstolen. Det kan dock vara nödvändigt för den enskilde att han åtnjuter någon form av representation under rättegången. Den enskilde kan ju i avsaknad av juridisk sakkunskap och praktisk förmåga vara oförmögen att ta tillvara sina intressen, något som är sär-s. 102
7.183 skilt viktigt då det gäller barn, psykiskt sjuka, lösdrivare och missbrukare. I fallet Winterwerp framhöll Kommissionen, att ett minimivillkor för proceduren är att en person som berövats friheten i enlighet med artikel 5: 1 e har möjlighet att framlägga sina synpunkter själv eller genom ombud för att kunna vederlägga de medicinska och sociala argument som ligger till grund for frihetsberövande!. I fallet Moudefa underströk Europakommissionen, att även om artikel 5:4 -till skillnad från artikel 6:3 -inte uttryckligen ger den enskilde rätt till juridiskt ombud, måste en person som skall berövas/är berövad sin frihet komma i åtnjutande av de mest fundamentala processuella garantierna. Kommissionen fann, att klagandens överklagande till inhemsk domstol hade prövats av domstolen utan någon delaktighet av advokat varför den enskilde inte kunde framlägga sin sak på ett tillfredsstäl-s. 102
sou
1.lande sätt. En fundamental processuell rättighet enligt artikel 5:4 ansågs därför inte respekterad. En viktig princip som innefattas av såväl artikel 5:4 som artikel 6:1 är principen om »equality of arms»; parterna skall vara likställda i processen.Europadomstolen fann en kränkning av artikel 5:4 föreligga i fallet Kampanis, där den inhemska domstolen vägrat en fånge permission för att inställa sig inför domstolen i syfte att framlägga argument för ett frisläppande medan åklagaren hörts och fått argumentera emot ett frigivande. Noteras bör, att artikeln inte ger den enskilde någon rätt att kräva att få vara fysiskt närvarande i domstolen, vilket skiljer sig i förhållande till artikel 5:3 och även 6:3. Har det ursprungliga beslutet om frihetsberövande fattats av domstol anses 5:4 inte medföra en rätt till omprövning vid ytterligare en domstol. Den domstolskontroll som artikeln är avsedd att åstadkomma är, enligt Europadomstolen, i ett sådant fall inkorporerad i det ursprungliga beslutet och bestämmelsen ger inte rätt till ytterligare domstolsprövning. En förutsättning är dock att det förfarande som föregick det ursprungliga beslutet uppfyllde artikelns krav. I annat fall skall den frihetsberövade ha rätt till överprövning med iakttagande av de procedurgarantier som innefattas i artikel 5:4 dvs att förfarandet innefattar rimliga rättssäkerhetskrav, bl a att den som prövar frågan skall ha en så oberoende ställning att han kan anses som domstol och att den som utsätts för ett frihetsberövande bereds möjlighet att få ge sin syn på saken. I artikeln finns inget krav på att processen måste vara muntlig eller ojfentlig. För att proceduren skall kunna godtas som judiciell anses däremot ett villkor vara att den är kontradiktorisk. Det har ansetts oförenligt med artikel 5:4 att klagandena inte fått del av och fått tillfälle att kommentera ett yttrande av en myndighet vilket ingick i processmaterialet, liksom i fall då hela materialet inte gjorts tillgängligt för klaganden. I fall som avsett frihetsberövanden som varit obestämda till sin varaktighet och där det blir beroende av den fortsatta utvecklingen hur länge frihetsberövandet skall fortgå har Europadomstolen fastslagit principen, att det i sådana fall skall finnas en rätt till ny domstolsprövning med skäliga mellanrum (at reasonable intervals). I fallet X mot Storbritannien 1981 (Nr 46) fastslog domstolen att den som är intagen på mentalsjukhus på obestämd tid är berättigad att, i vart fall när det inte finns någon automatisk periodisk domstolsprövning, med skäliga mellanrum få till stånd en domstolsprövning av lagligheten av det fortsatta frihetsberövandet. Domstolen uttalade sålunda:s. 103
2.»By virtue of Article 5 para. a person of unsound mind compulsorily confined in a psy-s. 104
3.chiatric institution for an indefinite or lengthy period is thus in principle entitled, at anys. 104
4.rate where ther is no automatic periodic review of a judician character, to take proceed-s. 104
5.ings at reasonable intervals before a court to put in issue the »lawfulness» ... ofhis deten-s. 104
6.tion, whether that detention was ordered by a civil or criminal court or by some others. 104
7.authority.» Vissa klagomål till Europakommissionen/d omstolen har handlat om bristande möjligheter att regelbundet få omprövat frihetsberövande som verkställts i psykiatriska inrättningar. Har det ursprungliga beslutet om frihetsberövande fattats i enlighet med 5:4 och de materiella grunderna omfattas av artikel 5:1 har den enskilde inga möjligheter att driva ett effektivt klagomål mot det beslutet. Personer som berövats friheten på grund av psykisk instabilitet är emellertid ofta föremål för dramatiska förändringar i såväl hälsotillstånd som förmåga att fatta beslut. Förutsättningarna för ett frihetsberövande av en psykiskt sjuk person kan förändras och förlora sin kraft om patienten inte längre kan anses sjuk. I så fall anses det inte tillräckligt att det ursprungliga beslutet är förenligt med artikel 5:4. Omhändertagandets natur kräver en omprövning med skäliga mellanrum av att kravet på laglighet är uppfyllt.I fallet Herczegfalvy mot Österrike 1992 (Nr 244) hade dessa mellanrum eller intervaller vid två tillfallen uppgått till 15 månader respektive två år. Detta ansågs av Europadomstolen inte motsvara kraven i artikel 5:4.I fallet Luberti mot Italien 1984 (Nr 75) har Europadomstolen även klargjort att rätten till domstolsprövning också skall gälla det fall att en intagen först.frigetts på prov och sedan berövats.friheten på nytt. Även Europakommissionen har, i fallet Weeks 1987, menat att artikel 5:4 inte enbart innefattar en rätt att få till stånd domstolsprövning med skäliga mellanrum utan också »at the moment ofs. 104
8.to detention after being in liberty». (förf. kurs) any returns. 104
9.Domstolsprövningen enligt 5:4 skall omfatta lagligheten av frihetsberövandet, vilket anses innebära att inte endast de materiella och processuella bestämmelserna i inhemsk lag skall beaktas, utan också sådana allmänna rättssäkerhetsgarantier som kan anses inbegripna i artikel skall respekteras. Enligt vad Europadomstolen uttalat i fallet Van Droogenbroeck mot Belgien 1982 (Nr 50), behöver domstolskontrollen inte omfatta rena lämplighetsfrågor, men den måste inbegripa alla des. 104
10.för att frihetsberövandet skall anses lagligt. villkor som är väsentliga Domstolsprövningen skall enligt 5:4 ske snabbt. Särskild skyndsamhet anses därvid vara påkallad i fall då någon är anhållen eller häktad som misstänkt för brott. Vad som skall anses som »snabbt» har prövats av Europadomstolen, men någon enhetlig och klar princip för innebörden av skyndsamhetskravet anses inte kunna konkluderas av avgjorda mål. Som exempel andrager Danelius fallet De jong, Baljet och Van den Brink mot Nederländerna 1984 (Nr 77). För de arresterade fanns inte någon möjlighet att begära frigivning förrän målet hänskjutits till militärdomstol, vilket skedde sju, elva respektive sex dagar efter det att klagandena gripits, något som ansågs strida mot artikeln i fråga. Enligt Danelius kan man, när det gäller personer som intagits för längre tid på institutioner som mentalsjukhus eller anstalter för internering av vaneförbrytare, inte ställa lika stränga krav på skyndsam behandling. En period om 18 månader för att få beslut i två instanser, ansågs emellertid, i fallet Luberti mot Italien 1984 (Nr 75), inte förenlig med artikel 5:4. Inte heller har, i fallet Van der Leer mot Nederländerna 1990 (Nr 170-A), en period om cirka sex månader innan domstol fattat beslut om utskrivning från sinnessjukhus ansetts uppfylla kraven på snabb prövning. I det sistnämnda fallet ansåg Europadomstolen att hela perioden skulle beaktas trots att klaganden under en del av tiden faktiskt inte varit berövad friheten, eftersom hon hade avvikit från sjukhuset. I fallet Emot Norge 1990 (Nr 181-A) hade ett domstolsförfarande med anledning av att klaganden begärt överprövning av ett administrativt beslut om hans vistelse på anstalt tagit omkring åtta veckor. Enligt Europadomstolens mening var detta en allt.for lång tid. Utanför tillämpningsområdet för artikel 5:4 faller frågor som avser placering på s. 104
11.viss anstalt. Enligt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter artikel 9:4, har den som berövats sin frihet, genom arrestering eller annars, rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas om åtgärden ej är laglig. Innebörden av detta har även prövats av kommitten för de mänskliga rättigheterna. Sålunda har man, i fallet Torres mot Finland 1990, funnit att skyndsamhetskravet inte var uppfyllt när möjlighet att till domstol överklaga ett administrativt beslut om frihetsberövande inte förelåg förrän en vecka efter det att frihetsberövandet tagit sin början. Saknas över huvud möjlighet till domstolsprövning av ett frihetsberövande anses detta som ett brott mot konventionen. LVM innehåller i 37 ett krav på skyndsam handläggning av mål och ärenden. Länsrätten prövar en fråga om beredande av vård och domstolsprövningen finns sålunda inbyggd i lagstiftningen. Har den enskilde inte varit omedelbart omhändertagen efter ett myndighetsbeslut, före ansökan om beredande av vård, torde det rent principiellt inte ha någon betydelse hur snabbt rätten tar upp ärendet till prövning. En annan sak är att den enskildes behov av vård kan vara sådant att vård är omedelbart påkallad. Den enskilde skall heller inte under en längre tid behöva vara osäker på om tvångsvård skall ske eller inte. En annan fråga är, vilket kommer att visas, om LVM:s konstruktion kan anses uppfylla kravet på snabbhet då det gäller omedelbara omhändertaganden. Vad som också kan diskuteras är om LVM, som på ett sätt innebär ett tidsobestämt frihetsberövande, skall ge rätt till domstolsprövning av frihetsberövandet med jämna mellanrum. Till dessa frågor finns sålunda anledning att återkomma. Den som arresterats eller annars berövats sin frihet i strid mot bestämmelserna i artikel har, enligt artikel 5:5, rätt till skadestånd. Artikeln riktar sig till de fördragsslutande staterna att vidta åtgärder i den inhemska lagstiftningen för att kunna kompensera den vars rättigheter kränkts.s. 105
12.En förutsättning för rätt till skadestånd är att det föreligger ett brott mot någon av bestämmelserna i artikel 5: 1-5. Rättigheten omfattar både materiell och ideell skada.I fallet Brogan m fl mot Storbritannien 1988 (Nr 145-B) anförde den brittiska regeringen, att rätten till skadestånd förutsatte att ett frihetsberövande stred mot artikel 5:1. Ett brott mot artikel 5:2-5:4 skulle enligt den brittiska regeringens mening inte kunna grunda rätt till skadestånd. Ett sådant synsätt accepterades dock inte av Europadomstolen. Även i fallet Wassink mot Nederländerna 1990 (nr 185-A) klargjorde Europadomstolen att brott mot samtliga punkter, 5:1-5:5, kan grunda rätt till ersättning enligt 5:5.s. 106
13.Även en kränkning av artikel 5:5 självt kan grunda rätt till skadestånd. Europadomstolen fann, i fallet Brogan, ett brott mot artikel 5 :5 föreligga när brittisk lag inte gav någon rätt till skadestånd efter brott mot artikel 5:3.Om emellertid ett frihetsberövande inte strider mot artikel 5: 1 föreligger heller inget brott mot artikel 5: 5, även i fall då klaganden saknat rätt till skadestånd enligt inhemsk rätt. Av intresse kan det också vara att nämna fallet mot Italien 1989 (Nrs. 106
14.Ciulla 148). Italienska regeringen gjorde gällande, att eftersom konventionen var en del av den italienska rätten skulle en rätt till ersättning kunna grundas direkt på artikel 5:5 vid italiensk domstol. Europadomstolen fann emellertid inget belägg för att italiensk domstol verkligen kunde förväntas utdöma skadestånd i ett sådant fall och ansåg det föreligga ett brott mot artikel :5. Svensk rätt ger, enligt 5 § Lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (LEF), den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. I så måtto uppfyller sålunda den svenska rätten konventionens krav. s. 106
Civila rättigheter och skyldigheter
1.6.4.8.1 ALLMÄNT En basal garanti för rättssäkerheten är att det finns tillgång till en oavhängig och opartisk domstol i det rättsliga systemet. Som framgått tidigare innehåller artikel 5 vissa sådana garantier, men huvudreglerna återfinns i artikel 6. Syftet med denna artikel är att säkerställa rättvisa Qustice) genom vissa s. 107
2.procedurregler. Sålunda gäller enligt 6:1, att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom for brott, vara berättigad till en rättvis och o.ffentligforhandling inom skälig tid och in.for en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Enligt samma bestämmelse skall domen avkunnas offentligt. Pressen och allmänheten rar dock utestängas från förhandlingen, eller en del därav, av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver och även i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle skada rättvisans intresse. Artikel 6:1 innehåller generella procedurregler som omfattar både civilmål och brottmål. Det är enbart en processuell bestämmelse och syftar således inte till att skapa några nya materiella rättigheter. Artikel 6:2-6:3 ger ytterligare minimigarantier endast i fråga om brottmål. Europakommissionen/domstolen har gett artikel 6:1 en vidsträckt tolkning därför att garantierna i bestämmelsen anses vara av fundamental vikt för demokratin. I fallet Delcourt mot Belgien 1970 (Nr 11) uttalade domstolen att Begreppet »determination» i den engelska konventionstexten anses innehålla två principiella element. För det första krävs det att någon form av juridisk prövning måste finnas tillgänglig för den enskilde i frågor som faller in under bestämmelsen. För det andra måste det organ som prövar frågan ha kompetens att avge ett slutligt bindande beslut. Artikel 6 tvingar dock inte konventionsstaterna att inrätta apellationsdomstolar, men om sådana finns, skall garantierna i bestämmelsen också gälla förfarandet där. Artikeln har inte ansetts tillämplig på prövningstillståndsförfarandet i de högsta instanserna och inte heller vid prövning av resningsansökningar eller liknande extraordinära förfaranden. s. 107
3.Vid en första anblick kanske det inte ter sig alldeles självklart att LVM och dess tillämpning har något att göra med artikel 6. LVM innehåller dock regler som skulle kunna inkräkta på den enskildes civila rättigheter och därmed ge honom rätt till domstolsprövning. Artikeln är t ex tillämplig i frågor som rör äganderätten, anspråk på skadestånd i anledning av frihetsberövande och vid felaktiga myndighetsbeslut. Artikeln innehåller också bestämmelser av relevans för socialtjänstverksamheten i övrigt varför jag ansett det värdefullt att redogöra för dess innebörd. Begreppet civila rättigheter och skyldigheter för närmast tanken till att bestämmelsen endast skulle vara tillämplig i renodlat civilrättsliga frågor. Genom åren har det emellertid förekommit en omfattande praxis som visat på en annan tolkning.s. 108
4.Europadomstolen har fastslagit att bestämmelsen är tillämplig under förutsättning att det föreligger en verklig tvist mellan en enskild person och någon annan person eller en myndighet, att tvisten gäller en rättighet/skyldighet som har sin grund i den nationella rätten, och att denna rättighet/skyldighet kan karakteriseras som en civil eller medborgerlig sådan. s. 108
5.Europakommissionen/domstolen har emellertid inte försett begreppet »civila rättigheter och skyldigheter» med någon generell definition. Däremot har fastslagits, att avgörande för artikelns tillämplighet är inte om en rättighet/skyldighet regleras i privat-eller offentligrättslig lagstiftning utan begreppet måste ges en autonom tolkning. Det har heller inte ansetts nödvändigt att begränsa tillämpligheten endast till tvister mellan enskilda. Formuleringen i artikeln anses vara betydligt mera vidsträckt och skall därför omfatta vatje forfarande vari utgången är avgörande for rättigheter och skyldigheter av privat natur. Det anses därför av ringa betydelse vilket slags lag som reglerar avgörandet av frågan och vilken slags myndighet som är behörig att pröva densamma. Det är rättighetens/skyldighetens materiella innehåll i nationell rätt snarare än dess klassificering som är viktig.s. 108
6.Innebörden av begreppet »civila rättigheter och skyldigheter» har fått en vidsträckt tolkning och artikeln har ansetts applicerbar på ett antal olika situationer. Sålunda har Europadomstolen funnit bestämmelsen tillämplig på förfaranden som haft betydelse för enskilda personers äganderätt, antingen det varit fråga om rätten att förvärva egendom eller att behålla eller använda den. Som civila rätttigheter/skyldigheter har också bedömts frågor som avser rätten att bedriva viss ekonomisk verksamhet eller näringsverksamhet. Här har det exempelvis varit fråga om disciplinärt förfarande vad gäller att fastställa klagandens civila rätt att utöva sitt yrke, återkallelse av tillstånd att utöva ett yrke, eller rätten att vinna inträde i en advokatorganisation. En annan grupp av rättigheter som betraktats som civila är de fall där klagandena ansett sig ha anspråk på skadestånd oavsett om detta riktat sig mot staten, en myndighet eller en tjänsteman och oavsett om de bakomliggande förhållandena gällde civila rättigheter. I fallet mot Portugal 1987 (Nr 122) var dets. 108
7.Baraona exempelvis fråga om ett skadeståndskrav gentemot staten på grund av ett frihetsberövande, och i fallet Neves e Si/va mot Portugal 1989 (Nr 153-A) om skadeståndskrav, också det gentemot staten, på grund av tjänstemans handlande. I det senare fallet påstods en tjänsteman genom bedrägligt och olagligt handlande ha orsakat klaganden en materiell skada. I fallet Baraona ansågs det av Europadomstolen inte vara avgörande att ett sådant anspråk mot staten var underkastat särskilda offentligrättsliga regler, utan rätten till skadestånd var, eftersom den baserats på intressen hänjorliga till klagandens person och egendom, att anse som en civil rätttighet med krav på domstolsprövning. Skadeståndskrav har också riktats mot det allmänna på grund av felaktig läkarbehandling och, i fallet Editions Periscope mot Frankrike 1992 (Nr 234-A), gentemot staten på grund av ett felaktigt myndighets-s. 109
8.I fallet mot Sverige 1991 (Nr 212 A) fann Europadomstolen att beslut. Helmers också rätten att åtnjuta ett gott rykte var att anse som en civil rättighet. Rätten till umgänge med barn har ansetts vara att hänföra till civila rättigheter. I flera fall mot Storbritannien har det varit fråga om föräldrars rätt till umgänge med barn som omhändertagits for samhällsvård. Föräldrarna klagade över att de inte kunnat få sina anspråk på rätt till umgänge med barnen prövade av domstol. Enligt engelsk rätt förelåg inte någon rätt till umgänge, men de lokala myndigheterna kunde efter en diskretionär prövning tillerkänna föräldrarna umgängesrätt. Europadomstolen ansåg att klagandena på rimliga grunder kunde hävda en rättighet och fann att artikel 6:1 var tillämplig.Domstolen fann också, att ett omhändertagande av ett barn inte meqfarde ettf ullständigt utslocknande av foräldrarnas rättigheter. Det återstod i vart fall vissa rättigheter, såsom att lämna eller vägra medgivande till adoption och att begära hävande av ett tvångsomhändertagande. Europadomstolen fann vidare att en rättighet också ansågs föreligga när en förälder gjorde gällande att deras umgänge med barnet skulle vara i barnets intresse. Ett totalt utslocknande av föräldrarnas rättigheter ansågs knappast heller förenligt med artikel 8 som skyddar familjelivet. Sverige har fällts för kränkning av artikel 6 i målen Eriksson (dom 1989-06-22, Ser. A No.156) och Olsson II (dom 1992-11-27, Ser. A No. 250) vilka bl a rörde begränsningar i umgängesrätten med barn som varit fosterhemsplacerade. s. 109
9.Beträffande har det tidigare ansetts avgörande för artikelnss. 110
10.sociala formåner2 tillämplighet om förmånerna utgör en ensidig prestation från det allmännas sida eller om de ingår i ett försäkringsliknande system där förmånerna svarar mot inbetalade premier. På senare tid har Europadomstolen emellertid funnit artikel 6 tillämplig även på sociala förmåner som saknar egentliga privaträttsliga inslag. Detta dock under förutsättning att det enligt gällande lag finns en verklig rättighet för individen att under vissa angivna forutsättningar komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. I fallet Salesi mot Italien 1993 (Nr 257 E) fann domstolen att rätten till ren socialhjälp, utan varje anknytning till ett försäkringssystem vara en civil rättighet eftersom det var fråga om en individuell ekonomisk rättighet soms. 110
11.i Europadomstolen har också avgjort fall rörande återbetalning reglerades lag. av invaliditetsersättning, frågor om huruvida pension beräknats på ett felaktigt sättsamt frågor om ersättning i form av livränta till följd av fysisk skada. Att en rättighet är skyddad av konventionen betyder inte automatiskt att den skall ses som en civil rättighet. Europadomstolen har t ex lämnat frågan öppen om rättens. 110
12.i artikel 5: 1 skall anses som en civil rättighet. till personlig.frihets. 110
13.Begreppet »tvist» skall inte tolkas alltför »tekniskt» utan skall ges en materiell snarare än en formell innebörd. Begreppet avser vars resultat ärs. 110
14.alla forfaranden avgörande för rättigheten. En tvist om en rättighet kan föreligga även då, enligt inhemsk rätt, en förvaltningsmyndighet åtnjuter ett vittgående administrativt skön. Tvisten måste vara reell och seriös och det skall gälla en rättighet eller skyldighet enligt inhemsk rätt. Den som gör gällande en rättighet behöver emellertid inte faktiskt ha ett välgrundat anspråk. Det räcker att han, som Danelius uttrycker det, »på rimliga grunder» kan göra gällande en sådan. Är det däremot fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk anses en verklig tvist om en rättighet inte föreligga. Prövningen av någons civila rättigheter och skyldigheter skall omfatta både rättifrågor och sakfrågor och tvisten kan gälla såväl existensen av en rättighet som rättighetens omjang och sättet att utöva den. Europaorganen har genom en omfattande praxis visat att begreppet »civila rättigheter och skyldigheter» kan sträcka sig över ett antal olika situationer. Vid tillämpningen av artikeln, som ju är en processuell regel, tar Europaorganen, som ett första led, ställning till om artikel 6:1 är tillämplig på förfarandet, dvs om detta avser bestämmandet av civila rättigheter och skyldigheter. Anses så vara fallet har europaorganen att gå vidare och pröva huruvida de i artikeln garanterade processuella reglerna iakttagits. I artikel 6:1 sägs ingenting om rätt att få tillträde till domstol. Det är emellertid en grundläggande förutsättning för att garantierna i artikeln skall kunna effektiviseras. Kravet på att domstolsförfarandet skall vara rättvist, offentligt och bedrivas skyndsamt är inte av något värde om inget domstolsförfarande kan komma till stånd. Rätt till tillträde till domstol utgör sålunda ett element som ingår i den av artikel 6:1 garanterade rättigheten. I detta ligger också, att den enskilde på ett klart och tydligt sätt kan skaffa sig kännedom om tillgängliga rättsmedel och vilkas. 110
15.ett användande av dess medför för honom. Om det endast är konsekvenser lagens innehåll som angrips och inte dess tillämpning föreligger dock inte någon rätt till domstolsprövning. Om således, i en fråga som faller in under artikel 6:1, domstols behörighet är utesluten enligt nationell rätt anses ett brott mot konventionen föreligga. I en rad mål rörande Sverige har kränkningen bestått i att rättigheterna inte kunnat prövas av domstol utan endast av förvaltningsmyndighet. Det finns också fall där det visserligen funnits rätt till domstolsprövning men där denna ansetts alltfor begränsad för att uppfylla kraven i artikeln. Rätten till tillträde till en domstol är emellertid inte absolut. Begränsningar kan förekomma men dessa får inte reducera tillträdet till domstol sådan utsträckning att det centrala i rättigheten urholkas. Begränsningarna måste också tjäna ett legitimt ändamål och stå i rimlig proportion till detta. I fallet Winterwerp mot Nederländerna 1979 (Nr 33), hade klaganden till följd av intagning på mentalsjukhus förlorat rätten att förfoga över egendom och ansågs därför ha rätt till domstolsprövning. Europadomstolen framhöll, att sinnessjukdom kunde vara ett legitimt skäl att begränsa rätten att föra talan vid domstol men att den, genom artikel 6:1, inte totalt får uteslutas. Tillträde till domstol kan forsvåras eller hindras av rent faktiska omständigheter. Ett sådant hinder kan vara att rättshjälp vägras t ex därför att möjligheterna att vinna framgång med processen är små eller obefintliga. Begränsningar av möjligheterna att erhålla rättshjälp anses i allmänhet inte strida mot artikel 6:1, men det finns exempel på sådana fall. I fallet Airey mot Irland 1979 (Nr 32) önskade en kvinna laglig separation från sin make men hon hade inte råd att själv bekostas. 111
ra
1.en rättegång och hon hade inte heller möjlighet att rättshjälp. Europadomstolen fann, att vägran att ge henne rättshjälp innebar att hon forvägrats tillträde till domstol i strid med artikel 6:1. Även i fallet Golder mot Storbritannien 1975 (Nr18), där en fånge forvägrats möjligheten att konsultera advokat vilket fått till följd att han berövats sin rätt till domstolsprövning, ansågs brott mot artikel 6 föreligga.s. 112
2.Tillträde till domstol kan också försvåras genom formella regler om tidsfrister för väckande av talan, överklagande, delgivning m. m. Därvid anses kunna krävas att tidsfristerna är rimliga och tydligt angivna. de Geou.ffre de la Pradelle mot Frankrike 1992 (Nr 253-B) ägde mark som skulle ingå i ett naturskyddsområde. Klaganden underrättades inte om beslutet förrän efter ett par månader vilket innebar att överklagande.fristen löpt ut. Europadomstolen fann reglerna om hur överklagandefristen skulle beräknas vara otydliga. Klaganden hade, enligt domstolens mening, haft anledning att räkna med att beslutet skulle delges honom personligen och att han inte skulle vara hänvisad till att läsa den officiella publikation vari dylika beslutet publicerades. Han hade därför inte beretts praktisk och effektivs. 112
3.att få tillträde till domstol och artikel 6:1 hade inte respekterats. möjlighet I den svenska konventionstexten anges i artikel 6:1 att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentligforhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Enligt den engelska konventionstexten »everyone is entitled to a fair andp ublic hearing»,s. 112
ra
1.anses i begreppet »Jair hearing» ligga , att den som är part måste möjlighet att på ett uttömmande sätt framlägga sin sak inför domstolen och förfarandet måste uppfylla högt ställda krav på rättssäkerhet och rättvisa. Enligt Danelius, utgör de mera detaljerade bestämmelserna i artikel 6:3, då det gäller brottmål, speciella garantier som i princip innefattas i den allmänna garantin i punkt 1. Praxis rörande artikel 6:3 är därför av intresse även för tillämpningen av artikel 6: 1. s. 112
2.Begreppet »fair hearing» anses inbegripa rätten att höra och matförhöra vittnen, ta del av utredningen, yttra sig över utredningen, få tillgång till tolk och översättning, införskaffa bevisning i form av sakkunnigutlåtanden m. m. Begreppet anses också innefatta att den enskilde skall delges stämning och kallelse till rättegångsamt i målet relevanta handlingar.s. 112
3.Utmärkande för en rättvis rättegång är att parterna är likställda i processen och att ingen gynnas procedurmässigt på den andres bekostnad, principen om equality oj Europadomstolen har funnit kränkningar av artikel 6: 1 föreligga i en arms. rad mål just med hänvisning till denna princip. Begreppet »rättvis rättegång» anses även innefatta ett krav på ett kontradiktoriskt forfarande. Domstolen får inte till nackdel för part grunda sitt avgörande på bevisning eller annat som den enskilde inte fått del av eller inte fått tillfälla att bemöta. Kränkningar har sålunda befunnits föreligga i exempelvis ett sjukförsäkringsärende där klaganden eller dennes ombud inte getts til!:folle att ta del av ochs. 112
4.Det anses inte vara förenligt med principerna bemöta myndighetens utredning. för ett kontradiktoriskt förfarande att den enskilde förvägras tillgång till ett yttrande eller liknande. Parterna skall få kännedom om och tillfälle att kommentera all bevisning och alla skrifter som inges i syfte att påverka avgörandet i målet. Begreppet »ojfentligforhandling» (offentlig rättegång i tidigare lydelse) anses innefatta dels att parterna skall få framträda direkt in.for en domstol och muntligen få framlägga sin sak och dels att rättegången skall vara tillgänglig.for allmänheten. Begreppet »hearing» samt kravet på offentlighet, menar Danelius, tyder närmast på muntligt förfarande även om detta inte direkt anges i konventionstexten. Muntlighet som huvudregel befästs också i Europadomstolens praxis. Alla mål anses dock inte behöva avgöras efter ett muntligt förfarande. Den enskilde kan ju t ex avstå från sin rätt att begära muntlig förhandling explicit eller implicit. Underlåter man att begära ett muntligt förfarande då sådan möjlighet finns har domstolen ansett att man på ett otvetydigt sätt avstått från sin rätt. Vad gäller frågan om rätt till ett muntligt förfarande även i överinstanserna finns det inget generellt svar. Är det fråga om en procedur där prövningen i den högre instansen är begränsad till vissa rent rättsliga aspekter av ett mål anses det inte föreligga någon rätt till en ny muntlig förhandling. Svensk hovrätts vägran, i fallet Ekbatani 1988 (Nr 134), att hålla huvudförhandling i ett bötesmål har däremot ansetts strida mot artikel 6:1. Hovrätten hade att ompröva målet i dess helhet. Skuldfrågan, som var huvudfrågan i målet, kunde enligt domstolens mening inte bedömas på ett korrekt sätt utan att rätten på nytt hörde såväl honom som målsäganden. I fallen Andersson och Fejde mot Sverige 1991 (Nr 212-B och C) intog däremot Europadomstolen motsatt ståndpunkt. Där var det inte fråga om bevisprövning eller att välja mellan motstridiga uppgifter eller att ta ställning till den tilltalades trovärdighet. Frågan var i stället vilken rättslig relevans som skulle tillmätas vissa invändningar mot åtalen och då ansågs avsaknaden av huvudförhandling i hovrätten inte strida mot artikel 6: 1. Muntlig förhandling har också ansetts nödvändig då målsägandens argumentering varit tämligen invecklad och delvis innehöll frågor som inte berörts i de lägre instanserna. s. 113
5.Enligt konventionstexten kan allmänheten utestängas från rättegången med hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen, den nationella säkerheten, då hänsynen till minderåriga eller till parternas privatliv så kräver eller i fall då domstolen finner det strängt nödvändigt då offentlighet, på grund av särskilda omständigheter, skulle lända till skada för rättvisans intresse. Principen om offentlig rättegång måste respekteras eftersom den är tänkt att vara i parternas intresse. Endast de uppräknade undantagen motiverar en förhandling inom stängda dörrar. Rättegången behöver dock inte kungöras. Det är tillräckligt att allmänheten faktiskt tillåts närvara. I målet mot Frankrike ( doms. 114
6.Diennet 26.9.1995) anklagades Diennet, i ett disciplinärt förfarande, för att han handlat i strid mot medicinsk etik, något som resulterade i att han först berövades sin läkarlegitimation. Efter överklagande beslöt en överordnad disciplinnämnd att suspendera läkarlegitimationen för en tid av tre år i en förhandling som hölls inom stängda dörrar. Europadomstolen fann att det inte funnits någon godtagbar grund enligt artikel 6: 1 att hålla förhandlingen inom stängda dörrar. s. 114
7.En viktig fråga är vilken betydelse det har att den enskilde inte är närvarande vid en rättegång mot honom, något som Europakommissionen/domstolen haft att ta ställning till i en rad brottmål. I fallet Botten mot Norge ( dom 19.2.1996) fann Europadomstolen att artikel 6:1 inte hade respekteras. I rättegången inför Höyesterett hade Botten inte kallats att inställa sig och han var inte heller närvarande vid förhandlingen. Även om Höyesterett varit bunden av de fakta som fastställts i byretten hade man att avgöra om dessa fakta utgjorde en tillräcklig grund för fällande dom. I målet uppkom också frågor där en värdering av Bottens person och karaktär kunde vara av betydelse för bedömningen. Med hänsyn till målets betydelse för Bottens fortsatta karriär och därmed den betydelse målet hade för honom, borde Höyesteretts bedömning grundats på en direkt värdering av vad Botten själv hade att säga. Att Bottens försvarare inställde sig till förhandlingen föranledde ingen annan bedömning. I fallet Colozza mot Italien 1985 (Nr 89) hade klaganden i sin frånvaro dömts till ett fängelsestraff efter en rättegång som han inte hade någon kännedom om. Enligt italiensk rätt hade han ingen möjlighet att få till stånd en ny rättegång varför han tvingades avtjäna ett fängelsestraff utan att ha fått tillfälle att försvara sig inför domstol. Förfarandet ansågs av Europadomstolen strida mot artikel 6:1.Europadomstolen har också ansett en kränkning av artikel 6: 1 föreligga då delgivning av stämning och kallelse till rättegång inte skett på ett sådant sätt att det stått klart att klaganden fått kännedom om rättegången, eller då vederbörande dömts utan att över huvud taget vara kallad till rättegång. Även i fall då klaganden varit medveten om att ett brottmålsförfarande pågick mot honom, men där han inte delgivits någon kallelse till rättegång har en kränkning ansetts föreligga. Har man således inte blivit vederbörligen kallad till ett domstolsförfarande, eller om man inte har någon som helst kännedom om att ett sådant pågår anses detta strida mot artikel 6:1. Har man däremot kallats till rättegång på ett korrekt sätt men själv valt att inte inställa sig har den enskilde ansetts själv avstå från sin rätt att försvara sig vid en muntlig förhandling. Den opartiska och offentliga rättegången skall hållas inom »skälig tid». Begreppet i artikel 6:1 anses inte innebära detsamma som i konventionens artikel 5:3. I det senare fallet är det fråga om en person som redan berövats sin frihet, varför särskild varsamhet måste iakttas. Syftet med den bestämmelsen är att begränsa tiden för frihetsberövandet varför den tid som kan tolereras måste vara kortare än vad gäller tidsfristen i artikel 6. Artikel 6:1 är däremot tillämplig på alla parter i en rättegång och dess syfte är att skydda dem mot en alltför långsam handläggning. Särskilt i brottmål syftar bestämmelsen också till att undvika att en anklagad alltför länge behöver sväva i ovisshet om sin framtid. Kontentan av detta är, att en handläggningstid som inte anses kränka artikel 6: 1 mycket väl kan strida mot artikel 5:3 därför att strängare krav på skyndsamhet bör gälla vid frihetsberövanden. Vid bedömningen av innebörden av begreppet »skälig tid» har Europadomstolen uppställt ett antal vägledande kriterier. Faktorer som därvid, i civila tvister, tillerkänns relevans är målets komplexitet, hur parterna agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter handlagt målet eller ärendet. Mycket komplicerade mål eller om parterna genom framställningar om uppskov eller genom försumlig processföring bidragit till att förfarandet dragit ut på tiden talar för att en viss förlängning av tiden är acceptabel. Kan det å andra sidan påvisas att domstolen bidragit till att förlänga förfarandet genom att inte sätta ut målet till förhandling inom skälig tid eller genom att dröja med att vidta erforderliga förberedande åtgärder talar detta emot att målet avgjorts inom skälig tid. Även dröjsmål med att meddela dom efter domstolens beslut har vägts in i bedömningen.I fallet Paccione mot Italien (dom 27.4.1995) hade Paccione överklagat ett beslut om kommunal pension. Förfarandet i domstolen pågick i drygt sju år innan domstolen slutligen avvisade överklagandet på grund av ett farmfel. Europadomstolen faste särskild vikt vid detta förhållande och menade att ett sådant fel borde ha kunnat konstateras tidigare utan någon utredning om sakförhållandena i målet. Med hänsyn till detta hade inte artikel 6: 1 respekterats. s. 114
8.Såväl de enskilda parterna som domstolar och myndigheter har ett ansvar för att aktivt verka för att målet drivs framåt. Även om parterna enligt inhemskt rättssystem skulle har ett visst eget ansvar för att målet förs fram till avgörande, anses dock inte domstolarna helt befriade från ansvaret för att målen handläggs med rimlig skyndsamhet, även i dispositiva tvistemål. I sådana mål anser dock Europadomstolen att det måste ankomma på parterna att ta initiativ när det gäller att få förfarandet att avancera. Har ett förfarande försenats på grund av att domstolen förordnat sakkunnig har Europadomstolen framhållit, att en sådan sakkunnig står under tillsyn av den domstol som förordnat honom varför det åligger denna att vidta lämpliga åtgärder så att utredningen inte onödigt försenar målets handläggning.s. 116
9.Hänsyn måste också tas till målets karaktär och den betydelse frågan har för den enskilde. Särskilt skyndsam handläggning anses t ex påkallad i mål som rör familjerättsliga forhållanden eller frågor om arbetsanställning. I vissa mål, t ex i frågor om vårdnad om eller umgänge med barn, kan en utdragen process i värsta fall leda till orimliga konsekvenser där det blir omöjligt att ändra på rådande förhållanden. Som exempel andrager Danelius fallet X mot Frankrike 1992 (Nr 234 C). Klaganden hade efter en blodtransfusion drabbats av AIDS och drev därför en skadeståndsprocess. Europadomstolen ansåg att i detta speciella fall även relativt måttliga fördröjningar av förfarandet medförde att målet inte avgjorts inom skälig tid. s. 116