RegR har senare i den s k Tingsrydsdomen (RÅ 1994 Ref 58) konstaterat, att detta synsätt inte hindrar kommunerna att i sin socialbidragsnorm utesluta viss, i Socialstyrelsens bruttonormer upptagen kostnadspost, om kommunen på objektiva grunder kunde hävda att kostnaden var mindre väl lämpad för den schablonisering som ett inräknande i normen innebär.
Hänvisas från p. 9 (s. 172)
9.I motiven till 1980 års lag framhölls att ett ekonomiskt bistånd ofta kan behöva kombineras med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden, varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst, t ex ekonomisk hjälp, och samtidigt avstå från erbjudanden om andra tjänster tex behandling. Detta innebär inte att socialtjänsten är förhindrad att ställa vissa villkor. Tvärtom förutsätter rätten till bistånd att det föreligger ettf aktiskt behov och att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. DepCh betonade också att det är viktigt att tolkningen av villkoren för bistånd inte blir för restriktiv. Det skulle kunna leda till att den som har kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar medel till försörjning under den närmaste tiden inte i något fall skulle ha rätt till bistånd, vilket inte är meningen. Föreligger en rätt till bistånd är denna sålunda inte avhängig att den biståndssökande underkastar sig olika former av åtgärder. Rätten till bistånd har inte fått göras beroende av att den biståndssökande underkastar sig tex en behandlingsinsats avseende narkotikamissbruk eller att den hjälpsökande deltar i gruppsamtal och i videobandsupptagningar. Socialtjänstlagen anses inte ge utrymme för att neka någon rätt till bistånd enbart därför att den enskilde inte vill ta emot av socialtjänsten erbjudna rehabiliteringsinsatser eller för att man inte iakttager för sådan insats meddelade ordningsföreskrifter (RÅ83 2:70). Blott den omständigheten att missbrukare undergått ett stort antal behandlingshemsvistelser (14 st) utan nämnvärt resultat har inte heller ansetts medföra att denna form av insats inte skulle kunna komma ifråga vid en senare ansökan om sådan biståndsform (RÅ 1991 ref97). Inte heller den omständigheten, att den enskilde bryter upprättad behandlingsplan och därmed blir i behov av ekonomiskt bistånd har ansetts kunna medföra att bistånd skall förvägras honom under hänvisning till att behovet kan tillgodoses på annat sätt, trots att behovet, enligt nämnden hade kunnat tillgodoses om den enskilde fullföljt behandlingshemsvistelsen (RÅ 84 2:86). Genom biståndet skall den enskilde, enligt 6 a §, tillförsäkras en skälig levnadsnivä. Hänsyn måste därvid tas till omständigheterna i det särskilda fallet Qfr RÅ84 2:6, RÅ 1987 Ref 109). Denna bestämmelse, som helt överensstämmer med 6 § 2 st i 1980 års lag, anses vara vägledande för allt bistånd; försörjningsstöd, annat bistånd och även sådant bistånd som får beviljas med stöd av 6 g §. Begreppet »skälig levnadsnivå» ges sin grundläggande betydelse genom portalparagrafen enligt vilken målsättningen för socialtjänstens verksamhet är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Enligt motiven till 1980 års lag skulle den konkreta innebörden bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever varför det måste överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skulle anses skälig. För att motverka alltför stora skillnader i kommunerna förordade DepCh att Socialstyrelsen, efter samråd med Kommunförbundet, utformade allmänna råd (AR). Genom ett bruttonormsystem skulle den enskilde få en viss frihet att disponera biståndet på det sätt som passade honom bäst. Biståndet borde dock allmänt sett ges en forebyggande karaktär så att den enskilde såvitt möjligt själv blev i stånd att försörja sig. Att socialbidraget ytterst bygger på en individuell behovsprövning medför även, att i enskilda fall skulle bidraget kunna utgå med andra belopp och till andra ändamål än vad som gäller enligt fastställda normer. I enlighet med vad som förutsattes i motiven och i 67 § SoL, utformade Socialstyrelsen allmänna råd som ett hjälpmedel vid prövningen av begreppet skälig levnadsnivå. Normen var inte var tänkt att användas som en absolut gräns då den enskildes situation, såsom framhållits i förarbetena, ansågs kunna motivera såväl lägre som högre bidragsbelopp. RegR fastslog sedermera, att råden borde läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat (RÅ 1993 Ref 11). RegR fäste vikt vid 6 7 SoL samt nämnda uttalanden i motiven och hur bruttonormerna utformats. Normerna kunde inte anses som någon överstandard och RegR framhöll En bidragsnorm som låg under Socialstyrelsens norm kunde sålunda normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå. RegR framhöll dock, att det vid jämförelse mellan en viss kommuns normer och Socialstyrelsens normer måste förekommande skillnader vad gäller de kostnader som respektive normer avser att täcka, beaktas.RegR gjorde emellertid ändå en bedömning av huruvida kostnaderna för önskad biståndsform kunde anses rimliga. s. 172