Det bör nämnas att i den debatt som följt efter Klippan-domen har det egentligen bara har förts fram två argument emot min historieuppfattning i denna del; för det första att det ”får förutsättas, att Regeringsrätten är mer skickad till kvalificerade juridiska bedömningar än både Koncessionsnämnden och regeringen.” (Warnling-Nerep i FT 1998 s. 149, på sid. 154), och för det andra att domen togs i plenum efter en ingående analys av rättsläget (Wahlgren i Miljörättslig tidskrift 1996:2, s. 245, på sid. 246). Som jag tidigare har nämnt i kapitel 2, en sådan analys lyste med sin frånvaro 1996 och gör det alltjämt. Såväl Warnling-Nereps, som Wahlgrens argumentation förefaller närmast inriktad på att rättfärdiga Regeringsrättens av- görande utifrån att det är domstolen som finner det rätta eftersom det är den som bestämmer. 1113 Det var här fråga om en kontroversiell vägdragning som berörde Bratteforsåns dalgång på på Västkusten. Beslutet om arbetsplan för vägen togs av Vägverket före det att väglagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning hade börjat att gälla. När regeringen över- prövade ärendet bortsåg den därför från de då gällande bestämmelserna om MKB. Efter ansökan om resning återvisade Regeringsrätten ärendet till regeringen med motiveringen att vid besvär ska samtliga förvaltningsrättsliga föreskrifter – såväl formella som materiella - som gäller vid prövningstillfället tillämpas. (Arbetsplanen godtogs så småningom efter vissa justeringar av vägens utformning). 1114 RÅ 1996 ref. 57, på sid. 245.
Det bör nämnas att i den debatt som följt efter Klippan-domen har det egentligen bara har förts fram två argument emot min historieuppfattning i denna del; för det första att det ”får förutsättas, att Regeringsrätten är mer skickad till kvalificerade juridiska bedömningar än både Koncessionsnämnden och regeringen.” (Warnling-Nerep i FT 1998 s. 149, på sid. 154), och för det andra att domen togs i plenum efter en ingående analys av rättsläget (Wahlgren i Miljörättslig tidskrift 1996:2, s. 245, på sid. 246). Som jag tidigare har nämnt i kapitel 2, en sådan analys lyste med sin frånvaro 1996 och gör det alltjämt. Såväl Warnling-Nereps, som Wahlgrens argumentation förefaller närmast inriktad på att rättfärdiga Regeringsrättens av- görande utifrån att det är domstolen som finner det rätta eftersom det är den som bestämmer. 1113 Det var här fråga om en kontroversiell vägdragning som berörde Bratteforsåns dalgång på på Västkusten. Beslutet om arbetsplan för vägen togs av Vägverket före det att väglagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning hade börjat att gälla. När regeringen över- prövade ärendet bortsåg den därför från de då gällande bestämmelserna om MKB. Efter ansökan om resning återvisade Regeringsrätten ärendet till regeringen med motiveringen att vid besvär ska samtliga förvaltningsrättsliga föreskrifter – såväl formella som materiella - som gäller vid prövningstillfället tillämpas. (Arbetsplanen godtogs så småningom efter vissa justeringar av vägens utformning). 1114 RÅ 1996 ref. 57, på sid. 245.s. 19