1.Enligt 1917 års lag om barn utom äktenskap kunde ett erkännande av faderskapet ogiltigförklaras om det visades att mannen inte var far, eller 194 om erkännandet avgivits före barnets födelse och varit betingat av vill farelse angående den sannolika tiden för födelsen.256 Det antogs att mannen endast i mycket speciella undantagsfall skulle kunna visa att han inte var far. Som exempel på sådana fall gavs att man nen visade att han på grund av bortovaro eller annan dylik omständighet inte hade kunnat ha samlag med modern under konceptionstiden eller att han inte kunnat avla barnet på grund av impotens (dvs. sterilitet) eller på grund av redan inträtt havandeskap hos modern vid tiden för samaget.257 Om mannen erkänt barnet som sitt före barnets födelse kunde han också få erkännandet ogiltigförklarat, om han visade att han erkänt barnet på grund av ett felaktigt antagande om tiden för barnets födelse. Samtliga dessa fall, således också de som ansågs utgöra situationer där mannen visade att han inte kunde vara far, kan i en mening sägas bygga på vill farelse om den beräknade födelsetiden. Om mannen hade varit bortrest under hela konceptionstiden måste han ha förstått att han inte var far till barnet om han inte givits felaktig information om tiden för barnets födelse. Något hinder mot att han erkände faderskapet fanns dock inte även om han kände till att han inte kunde vara biologisk far. Däremot var han oförhindrad att senare frånträda sitt erkännande med hänvisning till att han varit bortrest under konceptionstiden. Ärvdabalkssakkunniga berörde i sitt förslag till föräldrabalk år 1946 ogiltigförklaring av faderskapserkännande.258 Frågan var om den före slagna ordalydelsen i regeln om fastställande av faderskap genom dom - att mannens faderskap skulle fastställas om det inte framstod som uppen bart osannolikt259 - borde få tillämpning även vid ogiltigförklaring av faderskapserkännande. Departementschefen fann emellertid att starka praktiska skäl talade för ett bibehållande av då gällande regel enligt vilken mannen måste visa att han inte var far för att erkännandet skulle ogiltig förklaras.260 Att hans faderskap framstod som uppenbart osannolikt räckte därför inte för att faderskapet skulle hävas. Regeln om ogiltigförklaring av faderskapserkännande finns kvar oför ändrad och återfinns numera i FB 1:4. Även om regeln inte ändrats - det måste fortfarande visas att mannen inte är biologisk far för att bekräftelsen skall förklaras sakna verkan - har möjligheterna att visa detta radikalt för bättrats genom utvecklingen av den medicinska faderskapsdiagnostiken.s. 28
2.195 Reglerna om blodundersökning begränsar dock i praktiken i vissa fall möjligheterna att häva faderskap. För förordnande om blodundersökning när faderskapet fastställts genom bekräftelse krävs att det efter bekräftel sen framkommit omständigheter som tyder på att modern haft samlag med annan man under konceptionstiden. En omständighet som var känd vid tiden för bekräftelsen kan inte läggas till grund för ett förordnande om blodundersökning, även om det skulle vara mycket sannolikt att den bekräftande mannen inte är biologisk far.261s. 29
3.En faderskapsbekräftelse kan även vara ogiltig på grund av allmänna civilrättsliga regler om rättshandlingars ogiltighet, såsom formfel, man nens sinnesbeskaffenhet, tvång, svek eller dylikt.262 Är mannen inte bio logisk far torde det numera vara enklare att bevisa frånvaron av biologisk släktskap än förekomsten av omständigheter som gör att bekräftelsen kan ogiltigförklaras på nämnda vis. Är mannen biologisk far och har han bekräftat faderskapet under omständigheter som skulle kunna anses utgöra grund för avtalets ogiltighet synes praktisk anledning saknas att undanröja bekräftelsen. Faderskapet måste därefter åter fastställas, genom en ny bekräftelse eller av domstol.s. 30
Talerätt angående ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse
1.Det har aldrig funnits regler för hur talan om ogiltigförklaring av en faderskapsbekräftelse skall föras, i motsats till vad som gällt för hävande av faderskap fastställt genom tillämpning av faderskapspresumtionen.263 IFB 1:4 sägs endast att om det visas att den som lämnat bekräftelsen inte är far till barnet så skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.s. 30
2.Talerätten är inte reglerad genom uttryckliga bestämmelser. Talan anses kunna föras av mannen som lämnat bekräftelsen samt av barnet.264 I analogi med de regler som finns om hävande av faderskapspresumtionen 196 torde de vara de enda taleberättigade. Modern har inte rätt att väcka talan. Frågan om moderns talerätt prövades i följande fall: NJA 1984 s. 319. Faderskapet till ett barn fött år 1978 i Sverige hade fast ställts genom faderskapserkännande. Modern var vid barnets födelse gift med en annan man som var brittisk medborgare. Sedan barnet och modern hade lämnat Sverige väckte modern för egen del talan mot den man som lämnat faderskapserkännandet och yrkade att detta skulle förklaras ogiltigt bl.a. med hänvisning till att hennes make inte godkänt erkännandet. Mannen bestred yrkandet. HD avvisade moderns talan med hänvisning till att talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande på grund av att mannen inte är biologisk far har ansetts kunna föras endast av fadern och barnet, inte modern. Det fanns enligt domstolen inte skäl att göra en annan bedömning av talerätten när talan om ogiltigförklaring fördes på annan grund. HD menade vidare att en självständig talerätt för modern skulle kunna föranleda svårbe mästrade problem, i fall barnet genom behörig ställföreträdare skulle hävda annan mening än modern och anse att faderskaperkännandet borde gälla. I målet gjordes alltså inte gällande att mannen inte var biologisk far till barnet. Enligt HD hade dock detta inte medfört en annan bedömning av talerättsfrågan. Om mannen avlidit efter det att han väckt talan kan hans arvingar full följa hans talan.265 Frågan om mannens arvingar ägde rätt att föra talan om bekräftelsen ogiltighet var föremål för prövning i följande fall: NJA 1988 s. 525. Mannen hade genom faderskapserkännande avgivet år 1950 påtagit sig faderskapet till ett barn fött samma år. Mannen avled år 1982. Mannens hustru väckte år 1986 talan om ogiltigförklaring av fader skapserkännandet. En fråga var om mannens arvingar ägde rätt att föra talan om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse enligt FB 1:4 st. 3, en annan fråga om talerätt förelåg i aktuellt fall. HD fann att det framstod som natur ligt att en talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande när mannen är död skall få väckas av var och en som, frånsett barnet, är berättigad att ta arv efter mannen. HD ansåg dock de skäl som anförts mot en begränsning av arvingars talerätt i mål angående faderskapspresumtionens hävande enligt FB 3:1 st. 2 motiverade motsvarande begränsning i arvingarnas möjlig heter att väcka talan ogiltigförklaring av faderskapserkännande. Eftersom faderskapserkännandet lämnats efter barnets födelse ansågs mannens hustru sakna rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av detsamma.266 Av särskilt betydelse vid bedömningen av arvingarnas möjlighet att väcka talan om ogiltighetsförklaring av faderskapsbekräftelse blir stadgandet is. 30
3.197 FB 3:1 att mannens arvingar saknar talerätt i de fall mannen efter barnets födelse bekräftat barnet som sitt. Det innebär att när faderskapet fast ställts genom bekräftelse efter barnets födelse så saknar mannens arvingar talerätt. Ordningen har i ett antal motioner kritiserats med hän visning till rättssäkerheten för den avlidnes änka och barn. I motionerna har också anförts att HD i NJA 1988 s. 525 tillskapat en möjlighet att föra talan om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse som saknar stöd i lag, med följd att rättsläget är oklart.267 Lagutskottet förklarade dock med anledning av motionerna att några skäl för att utvidga talerätten inte framkommit.268 Om mannen avlider innan barnet föds men efter det att han avgivit bekräftelse, föreligger däremot talerätt.269s. 31
4.Talerätten är inte begränsad i tid. I praktiken har begränsningen i möjlig heterna att få faderskapet omprövat istället följt av vad som kunnat visas genom en blodundersökning och möjligheterna att framtvinga en sådan.s. 32
5.Den man som anser sig vara far till barnet har inte talerätt i mål om faderskap enligt svensk rätt.270 Därmed saknas rätt att föra talan om ogiltig förklaring av annan mans faderskapsbekräftelse. Enligt norsk rätt har mannen en sådan talerätt i och med att han alltid kan föra talan om fader skapets fastställande, oavsett om detta redan finns fastställt.271 Talan måste dock väckas senast inom tre år från barnets födelse. En liknande regel har föreslagit i dansk rätt, talan skall dock väckas inom sex måna der från barnets födelse.272s. 32
Giltigheten av utländska faderskapsbekräftelser
1.En särskild fråga av intresse när det gäller möjligheterna att underkänna faderskapsbekräftelser är hur man i svensk rätt ser på bekräftelser gjorda i andra länder. Som huvudregel är en sådan faderskapsfastställelse, enligt lagen om internationella faderskapsfrågor, giltig i Sverige om den är gil tig enligt lagen i den stat där barnet eller den som lämnat bekräftelsen hade hemvist alternativt var medborgare.273 Enligt samma lag gäller dock inte den utländska fastställelsen i Sverige om den är uppenbart oriktig, 198 med vilket enligt förarbetena avses när mannen inte är biologisk far.274 Bakgrunden är att faderskap i vissa andra länder fastställs genom faderskapserkännanden utan kontroll av om den som bekräftar faderskapet också är barnets biologiska far. Faderskapserkännandet kan i vissa rätts ordningar fylla mer begränsade syften än vad som är fallet i svensk rätt, exempelvis avse endast underhållsskyldighet. Det anses att godkännande av utländska faderskapsavgöranden utan kontroll skulle kunna ge möjlig heter att kringgå reglerna för adoption. Ytterst motiveras dock bestäm melsen med hänvisning till ”den vikt som i svensk rätt läggs vid att det rättsligt fastställda faderskapet stämmer med det biologiska”.275 Bestämmelsen innebär att det biologiska faderskapet ges stor betydelse också i internationella sammanhang. Bestämmelsen skall dock tillämpas endast när det är ostridigt mellan parterna att bekräftelsen är oriktig eller det annars är helt klart att den är oriktig.276 Granskningen av om någon omständighet angiven i IFL 8 § st. 2 är för handen synes dock böra ske även om det inte begärs av part. Det torde inte ha någon betydelse om parterna anser att mannen skall vara far trots att han inte är biologisk far. Inte heller har den omständigheten att mannen varit barnets sociala far någon betydelse för om fastställelsen skall godkännas.277 Avgörande är endast om det är uppenbart att mannen inte är biologisk far. Vitsordas detta av parterna skall bekräftelsen inte erkännas i Sverige. Det innebär att faderskapsbekräftelser gjorda i länder där annan grund för rättslig status som faderskap än biologisk släktskap förekommer, t.ex. varaktig samlev nad eller styvföräldraskap av olika slag, inte skall erkännas i Sverige.278 Faderskapsbekräftelser som skett i annat nordiskt land erkänns i Sverige enligt bestämmelserna i lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgörande.279 I lagen finns inte någon bestämmelse om att fader skapsbekräftelser som inte grundas på biologisk släktskap inte skall gälla i Sverige. Däremot stadgas att en bekräftelse inte skall gälla om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rätts ordningen att erkänna bekräftelsen (ordre public).280 Bestämmelsen ärs. 32
2.199 intressant mot bakgrund av den i Danmark föreslagna regeln att en man kan erhålla status som rättslig förälder om han och barnets moder förkla rar att de tillsammans skall tillvarata omsorgen och ansvaret för barnet. I dessa fall krävs inte biologisk släktskap för erhållande av rättslig sta tus.281 Mot bakgrund av den betydelse som i svensk rätt anses böra tillmä tas biologisk släktskap är det mycket som talar för att en sådan bekräf telse inte skall ges giltighet i Sverige. Frågan synes inte ha uppmärksam mats i samband med utarbetandet av det danska lagförslaget.s. 33
Faderskap till barn fött av ogift mor - genom dom
Beviskrav för faderskapsfastställelse genom dom
1.4.6.1.1 Inledning Mannens egen vilja att vara far får i praktiken ofta anses vara av större betydelse än hans biologiska släktskap med barnet vid fastställande och upprätthållande av faderskap genom faderskapspresumtionen och genom bekräftelse. För hävande av rättsligt faderskap har däremot den biolo giska släktskapen stor betydelse. Väcks frågan om hävande av faderska pet när mannen inte är biologisk far skall det rättsliga faderskapet hävas.s. 34
2.När det gäller fastställande av faderskap genom dom har däremot bio logisk släktskap stor betydelse redan vid faderskapets fastställande. Om det inte finns någon man som frivilligt vill bekräfta faderskapet, eller när det finns flera män vars faderskap inte kan uteslutas måste faderskapet om möjligt fastställas av domstol. Målsättningen är att barnets biologiska far skall ges rättslig status som far. Regelsystemet har därför kontinuer ligt anpassats till tekniken för medicinsk faderskapsdiagnostik. Men hur är det egentligen med den biologiska grunden för faderskapet i dessa fall? Är regelsystemet så utformat att det alltid är barnets biologiska fader som får rättslig status som far? Avsnittet inleds med en redogörelse för utvecklingen av beviskravet för fastställande av faderskap genom dom i svensk rätt. Därefter berörs frågan om talerätten i dessa samman hang. Avslutningsvis analyseras grunden för fastställande av faderskap genom dom. 200 4.6.1.2 Beviskravet enligt 1917 års lag om barn utom äktenskap - utretts. 34
3.samlag och ej uppenbart att mannen inte är far Den första regeln för fastställande av faderskap i svensk rätt, 26 § i 1917 års lag om barn utom äktenskap, var en presumtionsregel. Regeln innebar att instämd man skulle anses vara far till barnet om det visades att han hade haft samlag med modern under konceptionstiden och det inte visa des att han uppenbarligen inte hade avlat barnet. Möjligheterna var då mycket små för mannen att bevisa att han uppenbarligen inte var far. Invändningen att modern haft samlag med annan man under koncep tionstiden tillmättes inte någon betydelse, därmed visades ju inte att instämd man inte var far. Den mycket stränga presumtionsregeln infördes, med Lagberedningens ord, av hänsyn till ”barnets och moderns ömmande behov samt det allmännas intresse att icke onödigt belastas med under håll av faderlösa barn”. Dessa hänsyn vägde tyngre än mannens anspråk på att befrias från förpliktelserna eftersom han ändå ”fullbordat vad som enligt naturens ordning kan hava givit upphov åt barnet”. Dessutom, menade Lagberedningen, inskränkte sig rättsföljderna av faderskapet väsentligen till att han blev underhållsskyldig, något som tydligen inte då uppfattades som alltför betungande. Lagberedningen avvisade samtidigt den i Danmark och Norge valda lösningen att ålägga samtliga män som kunde komma ifråga som fäder gemensam underhållsskyldighet med hänvisning till barnets känsloliv och sociala anseende.282 Utgångspunkten var att barnet endast kunde ha en far. 4.6.1.3 Beviskravet enligt 1949 års FB - utrett samlag och ej osannolikts. 35
4.att mannen är far I takt med utvecklingen inom den medicinska faderskapsdiagnostiken för bättrades möjligheterna att utesluta en mans faderskap. Detta beaktades i den presumtionsregel som togs med i 1949 års FB. Faderskapet skulle enligt denna regel inte fastställas, om det framstod som osannolikt att bar net avlats genom mannens samlag med modern. Ordvalet innebar en anpassning till vad som kunde visas genom blodundersökning.283 En sänk ning av beviskravet framstod som fördelaktig även av andra skäl. En mer allsidig bedömning av faderskapsfrågan ansågs önskvärd då det uppfatta des vara ”ett allmänt intresse att söka utröna sanningen i faderskapsmål”.284 Regeln innebar att det krävdes att den instämda mannens fader-s. 35
5.201 skap framstod som osannolikt för att han inte skulle bindas vid det rätts liga faderskapet. Att en annan man framstod lika eller mer sannolik som far förhindrade inte att den instämde mannen förklarades vara far. ”Med hänsyn till barnets framtid bör faderskapet fastställas, även om viss risk för misstag föreligger, och någon mera ingående motivering för detta ställ ningstagande torde icke vara erforderlig.”, menade Ärvdabalkssakkunniga.285 Hänsynen till barnets intresse av att ha en rättslig far förefaller här ha vägt tyngre än intresset av att denne också är biologisk far.s. 35
6.Eftersom frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt hade kom mit att sammankopplas med frågan om faderskapsavgörandenas överens stämmelse med det biologiska faderskapet fortsatte arbetet med nya regler för faderskapsfastställelse efter tillkomsten av FB år 1949.286 Redan år 1954 lades ett nytt förslag fram.287 Enligt förslaget skulle olika regler tilllämpas beroende på om det fanns en eller flera män inblandade i faderskapsmålet. Den dåvarande presumtionen föreslogs kvarstå som huvud regel, dvs. den man som hade haft samlag med barnets moder under kon ceptionstiden skulle anses vara fader om hans faderskap inte var osannolikt. Därtill föreslogs en tilläggsregel med innebörd att om det blev utrett att modern under konceptionstiden hade haft samlag med två eller flera män, skulle inte någon av dem anses som fader, med mindre det vore en påtagligt större sannolikhet att barnet avlats av en av dem. Lagrådet var i sitt utlåtande över förslaget starkt kritiskt, såväl till den principiella frågan som till de rent praktiska bestämmelserna. Med anled ning av lagrådets uttalanden kom den föreslagna lagändringen inte atts. 36
7.1 200 antas som lag. 4.6.1.4 Beviskravet enligt 1969 års lag - utrett samlag och sannolikt atts. 36
8.mannen är far Det var först år 1969 som reglerna om fastställande av faderskap genom dom reformerades i grunden. En av målsättningarna med 1969 års reform var, som tidigare nämnts, att skapa ett regelsystem som gjorde det möjligt att fastställa det biologiska faderskapet för barn födda utom äktenskap med sådan säkerhet att det skulle vara möjligt att också tillerkänna dessa barn full arvsrätt.289 Departementschefen ansåg därtill att en ändring av 202 reglerna om fastställande av faderskap i sig var en reform av självständigt • 200) intresse. Den realitet som låg bakom den tidigare gällande reglering, dvs. de utomäktenskapliga barnens svåra sociala situation och svårigheten att erhålla medicinsk och biologisk bevisning rörande faderskapet, gjorde sig inte längre gällande på samma sätt som tidigare. Det borde därför, enligt departementschefen, vara möjligt att införa nya regler som tillgo dosåg såväl de utomäktenskapliga barnens intresse av underhåll och av att få en rättslig far, som det allmänna intresset av rättssäkerhet i domsto larnas avgöranden, dvs. att ”rätt” man fastställs som rättslig far. Eftersom det år 1969 fortfarande saknades möjlighet att med visshet utreda fader skapet ansågs det emellertid nödvändigt att behålla en presumtionsregel för att rättsligt faderskap i tillräckligt många fall skulle kunna fastställas. Den medicinska faderskapsdiagnostiken hade dock kommit så långt att det ansågs möjligt att övergå från en negativ till en positiv bedömning av faderskapssannolikheten. Att, såsom tidigare föreslagits, tillämpa en negativ sannolikhetsbedömning i de s.k. enmansfallen och en positiv sådan i flermansfallen ansåg departementschefen logiskt inte fullt för svarligt och inte heller praktiskt behövligt.291 Regeln, som idag återfinns i FB 1:5, anger att om det utreds att instämd man har haft samlag med modern under konceptionstiden så skall han anses vara far om det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom. Regeln skiljer sig från vanliga presumtionsregler på så sätt att det inte är ett visst faktum som grundar en presumtion. Presumtionsregelns verkan är istället att om samlag bevisas så sänks kravet på bevisning om faderskapet från visat till sannolikt.292 Man förmodade när regeln antogs att det skulle bli något vanligare än tidigare att faderskapet inte kunde fastställas. I dessa fall var det dock rik tigare, ansåg departementschefen, ”att samhället tar på sig en extra kost nad för barnets försörjning genom att utge bidragsförskott än att under hållsskyldigheten läggs på en man som med ganska stor sannolikhet inte har släktskap med barnet”.293 Inte heller från sociala eller psykologiska synpunkter såg departementschefen några större problem294 med en eventu ell minskning av antalet fastställda faderskap. Värdet för barnet att ha en rättslig far måste rimligen vara beroende av om mannen också uppfattars. 36
9.203 sig som far och visar intresse för barnet. Departementschefen var av upp fattningen att de nya reglerna, som gav större säkerhet för riktiga avgö randen, var ägnade att förbättra förhållandena därvidlag.295s. 37
Talerätt i mål om fastställande av faderskap
1.Talan om fastställande av faderskap väcks enligt FB 3:5 av barnet. Bar nets moder kan alltid föra barnets talan, även om hon inte har vårdnaden, liksom särskilt förordnad vårdnadshavare. Socialnämnden har både rätt och skyldighet att föra barnets talan. Det är dock endast barnet som har talerätt angående fastställande av faderskap. Varken barnets moder eller den som anser sig vara far till barnet har denna rätt.s. 38
2.NJA 1970 s. 347.1 målet yrkade en man att bli förklarad far till ett barn fötts. 38
3.utom äktenskap. I målet ansågs 1969 års faderskapslag vara tillämps. 38
4.lig.296 HD konstaterade att lagen inte innehöll någon bestämmelse soms. 38
5.angav att talan om fastställande av faderskap endast kunde föras mot mans. 38
6.nen. Domstolen fann att det i lagens motiv inte i något sammanhang givitss. 38
7.tillkänna att - till skillnad från äldre lag - talerätt skulle medges för påstådds. 38
8.fader. Mot denna bakgrund fick lagens rättegångsbestämmelser sedda soms. 38
9.helhet anses ge uttryck åt grundsatsen att talan om fastställande av faders. 38
10.skap kunde föras endast för barnets räkning. Mannens talan avvisades därs. 38
11.för. JustR Mannerfelt utvecklade sin mening och konstaterade bl.a. att dens. 38
12.talerättsinskränkning som fick anses föreligga enligt faderskapslagen omfats. 38
13.tade endast fall där lagen var tillämplig, dvs. i fall där barnavårdsman vars. 38
14.förordnad. I övriga fall menade Mannerfelt, gällde, enligt ett motivuttas. 38
15.lande, de allmänna reglerna för fastställelsetalan enligt RB. Bestämmelsen i FB 3:5 om att talan om fastställande av faderskap väcks av barnet, infördes för att markera att en man som anser sig vara barnets far inte har rätt att väcka talan om faderskapsfastställelse.297 Den möjlig het som hänvisats mannen i denna situation är att anmäla till socialnämnd att han anser sig vara far. Socialnämnden har att utreda frågan om fader skapet till barn födda av ogift mor och kan därför undersöka mannens uppgifter. I fall modern inte godkänner mannens faderskapsbekräftelse, kan socialnämnden som ställföreträdare för barnet enligt FB 3:5 väcka talan mot denne för fastställande av faderskap.s. 38
16.Även om mannens möjlighet att anmäla till socialnämnden att han anser sig vara far har stor praktisk betydelse, innebär hans avsaknad av talerätt ett hinder mot att det biologiska faderskapet utreds i så många fall 204 som möjligt. Mot bakgrund av den betydelse som klarhet angående det biologiska faderskapet i andra sammanhang ansetts ha, inte minst av hän syn till barnets intresse av sitt ursprung, framstår talerättsbegränsningen som svårförklarad. Några skäl för att den som anser sig vara biologisk far till ett barn skall sakna talerätt har inte redovisats.298 Ovan under 4.3.6.3 diskuterades om den biologiske faderns avsaknad av talerätt kan förkla ras med hänvisning till skyddet för barnets familjeliv. En utomstående mans avsaknad av talerätt angående faderskapets hävande i de fall det fastställts genom faderskapspresumtionen eller bekräftelse skulle kunna ses som ett skydd för barnets faktiska familjeliv, således ett skydd för ett tänkt socialt faderskap. Sådana argument borde dock sakna betydelse i de fall något faderskap för barnet inte finns fastställt. Trots detta saknar den biologiska fadern talerätt på grund av FB 3:5 även i de fall faderskapet inte finns fastställt. Frågan om avsaknaden av talerätt för en man som anser sig vara far till ett barn kan också ses mot bakgrund av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och dess artikel 8 som stadgar skydd åt envar för sitt familjeliv.299 Frågeställningen berördes i RH 1995:85.300 En man hade väckt talan om fastställande av faderskap. Hovrätten fann bland annat med hänvisning till ordalydelsen i FB 3:5 att mannen inte hade talerätt. Mannens avsaknad av talerätt i faderskapsfrågan kunde enligt hovrätten också prövas mot bakgrund av vad som föreskrivits i Europakonventionen. Hovrätten ansåg emellertid att det i avsaknad av auktoritativa uttalanden från domstolen inte fanns grund för slutsatsen att talerättsreglerna i FB uppenbart skulle stå i konflikt med konventionens artikel 8. I konventionens artikel 8 stadgas att ”envar har rätt till skydd för sitt för sitt privat- och familjeliv”. Innebörden av detta stadgande har varit föremål för Europadomstolens bedömning i olika sammanhang, också vad gäller frågan om mannens avsaknad av talerätt rörande fastställande av faderskap.301 Domstolens praxis anger att den ogifte faderns förhål lande till sitt barn kan utgöra familjeliv i konventionens mening, och att en avsaknad av talerätt därmed kan ses som en kränkning av mannens,s. 38
17.205 dvs. den biologiske fadern, rätt till skydd för sitt familjeliv. Praxis är dock inte entydig. Skyddet för ett existerande socialt faderskap synes i vissa fall gå före skyddet för ett familjeliv grundat enbart på biologisk släktskap.302s. 39
18.I detta sammanhang kan erinras om att enligt norsk rätt har en man som anser sig vara biologisk far till ett barn rätt att väcka talan om fast ställande av faderskap, oavsett om faderskapet finns fastställt eller inte. Talerätten är dock begränsad i tid.303 Också enligt ett danskt förslag skall den som anser sig vara biologisk far till ett barn kunna få faderskapet prövat.3041 finsk och isländsk rätt saknar däremot mannen egen talerätt, i likhet med vad som gäller i svensk rätt.s. 40