4 · Trygghetskriteriet

Två svårtolkade rättsfall

1.I kapitel 2 och 3 har jag givit några exempel på rättsfall där HD utfört culpabedömningen enligt normalitetskriteriet respektive det ekonomiska kriteriet. HD:s praxis innehåller dock betydligt fler fall än de jag har redogjort för. Det finns fall som jag inte har berört där man kan se att HD använt sig av normalitetskriterietoch det finns fall som jag inte har berört där man kan se att det ekonomiska kriteriethar tillämpats. Därutöver finns en lång rad fall där domskälen inte ger någon upplysning om innehållet i den norm som tilllämpats. Det går inte att säga -med någon större säkerhet -att HD tillämpat vare sig normalitetskriteriet, det ekonomiska kriteriet eller något annat culpakriterium. De flesta av dessa fall är sådana att det är tänkbart att HD tillämpat normalitetskriteriet eller det ekonomiska kriteriet, även om det inte går att utläsa ur domskälen. Men i två fall är det mycket svårt att göra en sådan tolkning.s. 4

2.I NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s. 222 talar domskälen och domsluten mot att normalitetskriteriet eller det ekonomiska kriteriet har tillämpats. Det förefaller inte vara möjligt att komma till de domslut som HD meddelat med hjälp av vare sig normalitetskriteriet eller det ekonomiska kriteriet och domskälen ger närmast intrycket att HD därför inte heller har velat tillämpa någon av dessa culpakriterier. HD verkar ha avgjort dessa fall enligt något annat culpakriterium -ett tredje culpakriterium vid sidan om normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet. I det här kapitlet skall jag visa, att om dessa fall skall tillskrivas ett innehåll, så bör de uppfattas som tillämpningar av (vad jag kallar) trygghetskriteriet. Den hypotes som bäst överlever en kritisk prövning är att skadelidanden har utsatts för oacceptabel otrygghet.s. 4

3.Omständigheterna i NJA 1985 s. 269 har jag redogjort för i kapitel 1. Det handlande om en person som fick en glasdörr i ansiktet när han passerade utanför ett affärscentrum. Dörren var konstruerad för att enbart användas i nödfall och hölls stängd av en spärranordning. Vid olyckstillfället hade den blåst upp eftersom spärren -av någon anledning -försatts ur läge. Det var känt att spärranordningen ibland rubbades (bl.a. av barn) och målet gällde huruvida affärscentret var skyldigt att förhindra att detta ledde till den typ av olycka som nu inträffat. HD ansåg att så var fallet och dömde till skadelidandens förmån. Detta går inte att få ihop med en tillämpning av vare sig normalitetskriteriet eller det ekonomiska kriteriet. HD ger inga antydningar om att skadevållaren på något sätt skulle ha avvikit från normal aktsamhet, vilket är lätt att förstå eftersom ett sådant påstående hade framstått som iögonfallande kontrafaktiskt. Det framgår av rättsfallsreferatet att konstruktionen överensstämde med gällande byggnorm och det finns ingen omständighet i målet som talar för att olyckan inte lika väl kunde ha inträffat utanför något annat affärscentrum med dörrar av samma konstruktion.Det framstår inte heller som rimligt att de försiktighetsåtgärder som skadevållaren hade varit tvungen att vidta för att förhindra olyckan skulle ha varit ekonomiskt effektiva. HD framhåller visserligen att olycksrisken (dvs. Rr) inte var "obetydlig" och att det kunde inträffa olyckor av "mera allvarlig natur" (dvs. A var inte liten).Men därefter kräver HD synnerligen omfattande försiktighetsåtgärder av skadevållaren, till synes utan att ha för avsikt att bedöma om de stod i rimlig proportion till den nytta de hade gjort. HD säger uttryckligen att det inte är tillräckligt att skadevållaren vidtar de försiktighetsåtgärder som är "mindre ingripande" om detta inte hjälper för att förhindra den här typen av olyckor. Skadevållaren är också skyldig att vidta mer ingripande åtgärder som att låta "dörrsystemet byggas om".Jag har mycket svårt att se hur en sådan åtgärd skulle kunna vara ekonomiskts. 5

4.59 effektiv. Anta att en olycka av det slag som inträffat i målet inträffar en gång var tionde år och att det kostar 40.000 kr. att bygga om dörrsystemet. Eftersom HD värderade skadan till c:a 6 500 kr.,7 skulle det dröja över 60 år innan åtgärden sparar in sina kostnader och börjar "gå med vinst".Eftersom glasdörren knappast har en livslängd på mer än tjugo år är det uppenbart att det inte vore ekonomiskt effektivt att bygga om den.Det är möjligt att HD inte insett detta -och att det i 1985 års fall trots allt kan röra sig om en tillämpning av det ekonomiska kriteriet -men det förefaller tämligen otroligt.s. 5

5.NJA 1987 s. 222 handlade om en olycka som inträffade i en skidbacke, som tillhörde "Trillevallens skidcirkus" -en utförsåkningsanläggning med ett dussin liftar och ett stort antal backar med olika svårighetsgrad. Anläggningen var till största delen belägen på kalfjäll och var mycket utsatt för väder och vind. Det fanns därför en hel del fläckar där snön helt hade blåst bort och blottade barmark. De fläckar som bedömdes kunna utgöra en fara för åkarna markerades med varningskäppar av anläggningshavaren. På det ställe där olyckan inträffade hade anläggningshavaren preparerat en "naturlig nedfart". Han hade markerat den naturliga nedfartens högra ytterkant genom att skapa en snövall med pistmaskinen. Olyckan inträffade när en skidåkare avvek från denna naturliga väg och i hög hastighet åkte över den kant som utgjordes av snövallen. Bakom snövallen dolde sig en mindre barmarksfläck och skidåkaren körde omkull och skadade sig allvarligt. Han menade att anläggningshavaren var ansvarig för det inträffade därför att denne inte hade satt upp några varningskäppar på kanten. Anläggningshavaren menade att han inte hade varit vårdslös. Han hade inte satt upp några käppar därför att han inte kunde tro att någon skulle kunna åka på det sättet. HD hade förståelse för denna invändning men ansåg ändå att anläggningshavaren var skadeståndsskyldig .s. 60

6.... Ulf B [skadevållaren] [har] inte haft anledning [att] räkna med atts. 60

7.en tillbörligt försiktig åkare skulle, såsom Lars A [skadelidanden]s. 60

8.gjorde, åka ut över snökanten och in i olycksområdet ... Ulf B [har]s. 61

9.likväl inte bort lämna ur räkningen att en åkare kunde komma tills. 61

10.allvarlig skada genom att ta den väg som Lars A tog ... De skadeföre-s. 61

11.byggande åtgärder som Ulf B vidtog kan därför inte anses ha varit till-s. 61

12.räckliga ... Denna dom går inte att få ihop med vare sig normalitetskriteriet eller det ekonomiska kriteriet. Enligt normalitetskriteriet skall skadevållarens beteende -som bekant -jämföras med hur en normalt aktsam person hade agerat i motsvarande situation. Hade en normalt aktsam person kunnat göra samma "misstag" som skadevållaren (d vs. inte räknat med att någon skulle bete sig så obetänksamt som skadelidanden)? Så som normalitetskriteriet tillämpas av HD är svaret på denna fråga ja. En normalt aktsam person kalkylerar med att saker som ligger någorlunda inom gränserna för det normala kan inträffa. Det gäller också när det handlar om att kalkylera med hur presumtiva olycksoffer kan komma att bete sig. Normalpersonen kalkylerar med att dessa kan göra vissa felbedömningar och misstag (och vidtar försiktighetsåtgärder därefter), men kalkylerar inte med alla de tänkbara händelseförlopp där presumtiva skadelidande avviker grovt från det normala. När olyckan inträffat pga. att skadelidanden varit osedvanligt oförsiktig går det följaktligen inte att hävda att skadevållaren är ansvarig därför att vederbörande gjort ett misstag som en normalt aktsam person inte hade gjort. Det är möjligt att en normalt aktsam person hade förutsett att en sådan olycka skulle kunna inträffa, men det är också möjligt att vederbörande hade betett sig precis som skadevållaren. s. 61

13.Enligt Jan Hellner har HD tillämpat (vad jag kallar) det ekonomiska kriteriet när man kommit fram till att skidåkaren är berättigad till skadestånd.Detta stöds möjligen av att HD framhäver att den försummade försiktighetsåtgärden (att sätta upp varningskäppar på snökanten) "lätt" hade kunnat utföras.Detta uttalande kan tolkas som att HD gjort en kostnadskalkyl. En sådan tolkning av rättsfallet är dock svår att få ihop med justitierådet Gregows skiljaktiga motivering. Torkel Gregow ansåg att skadevållaren inte hade gjort sig skyldig till vårdslöshet:s. 61

14.Även om det inte kunde bortses från att vissa åkare skulle fortsättas. 62

15.tvärs över ravinens kant, har Ulf B inte haft anledning räkna med atts. 62

16.sådana åkare skulle fortsätta med ej ringa hastighet innan de kunnats. 62

17.närmare överblicka området nedanför ravinens kant ... [det] föll sigs. 62

18.naturligt att stanna på höjden vid ravinens nedre kant. Mot bak-s. 62

19.grund av det sagda kan det inte läggas Ulf B till last som vårdslöshets. 62

20.att han inte satt ut [varnings]märken ... Det intressanta med denna skiljaktiga motivering är att den visar att majoriteten och minoriteten (Gregow) uppfattat de faktiska förhållandena på samma sätt -skadelidanden har agerat ovanligt oförsiktigt. Majoriteten och minoriteten säger ordagrant samma sak: skidåkarens beteende var så avvikande att anläggningshavaren "inte haft anledning att räkna med" det. Ändå har man kommit till olika slutsatser i ansvarsfrågan. Majoriteten och minoriteten har följaktligen bedömt fallet enligt olika culpakriterier. Majoriteten har avgjort fallet enligt ett culpakriterium som kräver att man även kalkylerar med ovanligt oförsiktiga presumtiva skadelidande och minoriteten har avgjort fallet enligt ett culpakriterium som inte kräver detta. Vilka kriterier kan det vara fråga om? Minoritetens bedömning kan mycket väl uppfattas som en tillämpning av normalitetskriteriet. Men vilket culpakriterium har majoriteten tilllämpat? Det måste vara ett culpakriterium med vilket man kan motivera ett mer omfattande ansvar för ovanliga olyckor. Det ekonomiska kriteriet är inte ett culpakriterium som är ägnat för detta ändamål. Som vi har sett i kapitel 3 är det inte ekonomiskt effektivt att förebygga mer ovanliga typer av olyckor (eftersom de inträffar så sällan är R, -Ra mycket liten).Detta är fallet oavsett om ovanligheten har med skadelidandens agerande att göra, eller beror på någonting helt annat. Min tolkning av 1987 års fall blir därför att (majoriteten i) HO har tillämpat ett annat culpakriterium än normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet: ett culpakriterium med vilket HO ger sig själv möjligheten att skydda även ovanligt oförsiktiga skadelidande.s. 62

21.Vad är det för ett kriterium? Vilket culpakriterium (eller vilka) har HO tillämpat i NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren)? Det är inte så lätt att svara på eftersom domskälen ger så dålig upplysning. De innehåller uttalanden om rättsfakta och rättsföljd, men säger ingenting om den rättsregel (dvs. det culpakriterium) med vilken rättsfakta och rättsföljd knutits samman. HD:s formuleringar är så vaga att den outtalade rättsregeln skulle kunna vara vilket culpakriterium som helst, så länge detta kriterium leder till den uttalade rättsföljden utifrån de rättsfakta som föreligger i målet.s. 63

22.Härigenom förefaller det inte som om vi kommit svaret särskilt mycket närmare. I teorin finns det ju ingen ände på hur många alternativa culpakriterier man skulle kunna formulera, som skulle kunna sammanbinda rättsfakta med rättsföljd i de två rättsfallen. Men om man ser på de culpaargument som förekommer i lagar, rättspraxis, förarbeten och skadeståndsrättslig doktrin, så ser man att det i själva verket bara finns ett fåtal argumentationssätt, vilka kan formuleras som culpakriterier som skulle kunna leda till den rättsföljd HO har kommit fram till i de två fallen. Jag kan endast formulera följande tre hypoteser för vilket culpakriterium som har tillämpats. hl) ansvar föreligger därför att affärscentret/skidbacken är bättres. 63

23.på att sprida kostnader än skadelidanden h2) ansvar föreligger därför att affärscentret/skidbacken är dens. 63

24.som "skördar frukterna" av anläggningen h3) ansvar föreligger därför att affärscentret/skidbacken hade ens. 63

25.säkerhetsbrist som utsatte skadelidanden för en oacceptabelts. 64

26.stor otrygghet. Enligt den första hypotesen (hl) skulle HD ha tillämpat ett culpakriterium som säger att skadevållaren är ansvarig om detta medför att skadekostnaderna sprids över ett stort antal personer (och en sådan spridningseffekt inte skulle inträffa om skadelidanden får stå för kostnaderna). Iden bakom detta kriterium är att en kostnad medför mindre sammanlagda olägenheter om den bärs av många personer än om den bärs av en person (vilket också är den ekonomiska förklaringen till att människor tecknar försäkringar).Om detta görs till culpakriterium blir skadevållarens ansvarighet inte en fråga om hur försiktig vederbörande har varit, utan en fråga om dennes ekonomi. Att en spridningseffekt kommer inträffa om kostnaderna flyttas över till skadevållaren kan bero på två saker.För det första inträffar en spridningseffekt om skadevållaren har en ansvarsförsäkring som täcker kostnaden. Då sprids skadekostnaden -via skadevållaren och dennes försäkringsbolag -över alla som tecknat motsvarande ansvarsförsäkring. För att detta skall kunna vara ett argument (för att göra skadevållaren ansvarig) får det inte vara så att en spridningseffekt också inträder om skadevållaren inte görs ansvarig, därför att skadelidanden har en olycksfallsförsäkring. För det andra inträffar en spridningseffekt om skadevållaren är ett företag eller det allmänna. Då kommer nämligen skadevållaren att betrakta det utbetalade skadeståndet som en utgift, som måste balanseras av en lika stor intäkt. Om skadevållaren är ett företag åstadkoms detta genom en höjning av priset på den vara eller tjänst som företaget producerar och skadeståndet sprids över företagets kunder. Om skadevållaren är det allmänna åstadkoms detta genom en höjning av skatter och avgifter och skadeståndet sprids över dem som betalar dessa skatter och avgifter. För att detta skall kunna vara ett argument -för att göra skadevållaren ansvarig - måste skadelidanden vara en privatperson, annars inträffar ju motsvarande spridningseffekt även om skadevållaren inte blir skadeståndsskyldig.s. 64

27.Detta kan tyckas märkligt. Skadeståndslagen säger ju att ansvarigheten inträder om skadevållaren har varit "vårdslös". Man är knappast "vårdslös" bara för att man har en ansvarsförsäkring (snarare tvärtom). Icke desto mindre förekommer detta som culpakriterium i den skadeståndsrättsliga diskursen. I två avgöranden har justitieråd velat göra skadevållaren ansvarig med hänvisning till att vederbörande hade ansvarsförsäkring, men överröstades i båda fallen av majoriteten. I NJA 1959 s. 280 ansåg hovrätten att en idrottsförening som arrangerat en ishockeymatch skulle betala skadestånd till en åskådare som fått en puck i ansiktet. Enligt hovrätten hade föreningen en skyldighet:s. 65

28.... att svara för uppkommande skador av förevarande slag som enligts. 65

29.ovan ur principiell synpunkt funnits böra åvila arrangören av is-s. 65

30.hockeymatch, helst som ansvarsförsäkring -som föreningen ocksås. 65

31.tecknat i detta fall -ligger nära till hands för denne. .. HD ändrade hovrättens dom med tillämpning av normalitetskriteriet (man hänvisade till att "säkerhetsanordningarna å föreningens bana voro av gängse beskaffenhet").Två justitieråd var dock av en annan uppfattning. Justitierådet Riben anförde:s. 65

32.Jag-som utgår från att HovR:ns uttalande om kostnaden för ansva-s. 65

33.righetsförsäkringen bör så förstås, att den höjning av premien förs. 65

34.dylik försäkring som för idrottsföreningen och andra arrangörer avs. 65

35.ishockeymatcher kan tänkas följa av att deras skyldighet att ersättas. 65

36.skada av nu ifrågavarande slag blir fastslagen i praxis icke kan bli avs. 65

37.den storlek att vederbörande därigenom oskäligt betungas -prövars. 65

38.rättvist fastställa HovR:ns dom. NJA 1965 s. 474 -som tidigare behandlats i kapitel 2.1 -gällde ansvar för en travkusk som genom en otillåten manöver orsakat en kollision. Fyra justitieråd ansåg att kusken varit vårdslös enligt normalitetskriteriet (se kapitel 2). Justitierådet Conradi ansåg också att kusken skulle betala skadestånd, men motiverade detta med att kusken hade en ansvarsförsäkring:s. 65

39.I målet har upplysts, att vid tiden för olyckan gällde av travsällskapets. 66

40.bekostade ansvarsförsäkringar [. .. J Tillika har upplysts, att sakförsäk-s. 66

41.ringar avseende bl.a. olycksfall, som kunna drabba hästarna, före-s. 66

42.kommer men att den på grund av de höga premierna icke fått någons. 66

43.större utbredning[ ... ] Mot bakgrund av det sagda är det enligt mins. 66

44.mening angeläget, att skadeståndsreglerna på förevarande område ...s. 66

45.utformas så, att reglerna tjäna som lämpligt underlag för ansvarsför-s. 66

46.säkringen [. .. ] Man bör ... utgå från att blivande möjliga skadeli-s. 66

47.dande och blivande möjliga skadevållare äro att finna inom i storts. 66

48.sett samma personkrets, som har intresse av att det försäkringsskydds. 66

49.som ansvarsförsäkringen kan erbjuda blir så omfattande och effektivts. 66

50.som omständigheterna medgiva. Frågan gäller nu om det kan vara detta culpakriterium som avgjort utgången i NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s, 222 (skidåkaren). Det skulle man kunna tänka sig, eftersom det i båda fallen handlar om situationer där en spridningseffekt åstadkoms om kostnaden flyttas över till skadevållaren. I båda fallen är skadevållaren ett företag och skadelidanden en privatperson. I båda fallen skulle ett skadestånd innebära att kostnaden flyttades från en person och spreds över ett stort antal personer (kunderna i affärscentret/de som löser liftkort). Detta går dock inte ihop med domskälen. I båda fallen säger HD att skadevållaren är ansvarig därför att vederbörande försummat en viss försiktighetsåtgärd. HD säger uttryckligen att dörrsystemet borde ha byggts om och att olycksområdet borde ha markerats.Det hade HD inte sagt om man hade ansett att skadevållaren är ansvarig därför att en skadeståndsskyldighet leder till en önskvärd spridning av skadekostnaderna. Om HD hade tillämpat detta som culpakriterium så hade det ju inte spelat någon roll vilka försiktighetsåtgärder skadevållaren hade vidtagit. Skadevållaren är ju alltid bäst på att sprida kostnader och hade följaktligen alltid varit ansvarig. Den första tolkningshypotesen kan sålunda betraktas som synnerligen försvagad av HD:s domskäl.s. 66

51.Enligt den andra hypotesen (h2) skulle HO ha gjort affärscentret och den som drev skidanläggningen ansvariga därför att de "skördade frukterna" av den verksamhet som givit upphov till skadan. Enligt ett culpaargument som i äldre doktrin ibland sammanfattas i sentensen ubi emolumentum ibi onus skall den som njuter profiten av en verksamhet också stå för alla de kostnader som verksamheten för med sig.Detta culpakriterium hade kunnat användas i NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) för att komma till de domslut HO meddelat. Skadevållaren var i båda fallen tveklöst den som tillgodogjorde sig verksamhetens eventuella vinst. Denna tolkningshypotes försvagas på samma sätt som den första hypotesen (hl) av hur HO har uttryckt sig. Oavsett vilka försiktighetsåtgärder vederbörande vidtar, så är ägaren till affärscentret/liftanläggningen den som har den ekonomiska vinningen av den anläggning som givit upphov till skadan. Om HO hade menat att skadevållaren var skadeståndsskyldig av detta skäl hade man inte motiverat ansvaret med att vissa ytterligare försiktighetsåtgärder borde ha vidtagits. Dessutom har jag svårt att tänka mig att HO skulle tillämpa principen att den som har nyttan av en verksamhet skall bära alla dess kostnader. Denna princip har aldrig (så vitt jag kan se) tillämpats i något avgörande som finns refererat i NJA. Och om den skulle tillämpas så skulle den ta död på culparegeln. Den som bedriver en verksamhet har så gott som alltid "nytta" av verksamheten, på ett eller annat sätt (annars skulle vederbörande inte ägna sig åt den). Om detta vore tillräckligt för att vederbörande skulle ansvara för alla skador som verksamheten ger upphov till, skulle ansvaret för "vårdslöshet" förvandlas till ett rent strikt ansvar.s. 67

52.Enligt den tredje tolkningshypotesen (h3) skulle HO ha ansett att culpa förelåg därför att affärscentret/skidbacken hade en säkerhetsbrist som utsatte skadelidanden för en oacceptabelt stor otrygghet. Detta culpakriterium tar inte heller ställning till skadevållarens ansvar genom att undersöka om dennes agerande uppfyller ett visst krav (somt.ex. "normalitet" eller "ekonomisk effektivitet"). Istället bedöms ansvaret utifrån skadelidandens perspektiv. Om anläggningen har en säkerhetsbrist som presumtiva skadelidande inte skall behöva acceptera så är skadevållaren "vårdslös" (även om vederbörande vidtagit alla normala och/eller ekonomiskt effektiva försiktighetsåtgärder). En ansvarsregel med detta innehåll finns i gällande rätt. Enligt produktansvarslagen är tillverkare ansvariga för vissa typer av skador som en produkt orsakar, om produkten "inte är så säker som skäligen kan förväntas" .Detta skulle kunna vara det culpakriterium som HO har använt sig av i NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren). Till skillnad från de två tolkningshypoteser som jag precis har behandlat (hl och h2) är denna hypotes (h3) inte inkoherent med hur HO har motiverat varför affärscentret och anläggningshavaren skall anses vara ansvariga för den inträffade olyckan. Man kan mycket väl tänka sig att HO har menat att det vore oacceptabelt om fotgängare inte kunde gå på allmänna platser, utan att behöva leva med risken att glasdörrar när som helst kan blåsa upp och träffa dem i huvudet. Och att det vore lika oacceptabelt om man inte kunde åka skidor inom det område som tillhör en utförsåkningsanläggning, utan att behöva räkna med att farliga hinder kan dyka upp oväntat.s. 67

53.Det går inte att säga helt säkert att det är detta culpakriterium HO har tillämpat, men det är den enda av mina tolkningshypoteser som inte går kraftigt försvagad ur en kritisk granskning. Man kan diskutera till vilken grad hypotesen skall anses befäst; "oacceptabel otrygghet" är ju tämligen oprecist. Hypotesen är dock i vart fall betydligt mer befäst än alternativa hypoteser. Eftersom jag har testat alla de alternativa culpakriterier jag har kunnat formulera finner jag fog för att anta att det är detta culpakriterium som tillämpats i 1985 och 1987 års fall (till dess rättsutvecklingen och rättsvetenskapen ger anledning att omvärdera denna uppfattning). Som redan framgått i kapitel 1 (och i rubriken till detta kapitel) har jag valt att kalla detta culpakriterium för trygghetskriteriet.s. 68

Oacceptabel otrygghet

1.Enligt trygghetskriteriet har skadevållaren varit vårdslös om dennes verksamhet har en säkerhetsbrist som utsätter presumtiva skadelidande för en oacceptabel otrygghet. Vad innebär det? När är en otrygghet "oacceptabel"? Detta går givetvis inte att svara på med säkerhet (vi kan ju inte ens vara helt säkra på att trygghetskriteriet över huvud taget har tillämpats av HD). Huruvida skadelidandens otrygghet är oacceptabel har dock att göra med följande två faktorer: 1) allvarligheten av den olycka som kan inträffa 2) skadelidandens möjligheter att förhindra olyckan genom egens. 69

2.försiktighet Ju allvarligare olyckor en säkerhetsbrist kan leda till desto större otrygghet medför den för presumtiva skadelidande. Men hur allvarliga måste eventuella olyckor vara för att otryggheten skall anses oacceptabel? Låt oss titta på två fall där man hade kunnat tänka sig att göra skadevållaren ansvarig enligt trygghetskriteriet men HD befriat vederbörande från ansvar.s. 69

3.NJA 1982 s. 386 gällde en olycka som inträffat på en bensinstation. En kund hade tvättat sin vindruta och då använt sig av den hink med vatten som personalen för detta ändamål hade placerat ut vid pumparna. Strax efteråt upptäckte han skador på bilen. Vid de ställen som kommit i beröring med vätskan hade lacken bleknat. Sannolikt hade vattnet förorenats av någon när hinken stod utanför bensinstationen. Bilens ägare menade att bensinstationen var ansvarig för skadan -personalen borde ha hållit bättre uppsikt över vad som skedde vid pumparna. Hans talan avslogs av HD med en kort motivering.s. 69

4.När en bensinstation tillhandahåller tvättvatten på det sätt som angi-s. 69

5.vits, finns inte praktiska möjligheter för den personal, som finns pås. 69

6.stationen och har till uppgift att bemanna kassan, att hålla fortlö-s. 69

7.pande uppsikt över hela stationsområdet. Denna motivering är oklar. Förmodligen menar HD att olägenheterna av att ständigt övervaka hinken hade varit allt för stora, och sannolikt har man då haft i åtanke att faran för att vattnet skulle förorenas var jämförelsevis liten. Detta skulle i så fall innebära att man använt sig av det ekonomiska kriteriet. Men det spelar ingen större roll vilket culpakriterium HD har tillämpat. Det intressanta med 1982 års fall är att man hade kunnat tänka sig att göra bensinstationen ansvarig enligt trygghetskriteriet. Man skulle ju kunna hävda att en person som använder en vattenhink på en bensinstation för att göra rent sin vindruta inte skall behöva räkna med att detta kan komma att skada lacken på bilen. Vederbörande har inga möjligheter att skydda sig från sådana händelser, utan är tvungen att förlita sig på att bensinstationen tillhandahåller vatten som inte är förorenat. Så har dock uppenbarligen HD inte resonerat eftersom man befriat bensinstationen från ansvar. Detta kan ha två möjliga orsaker. Antingen anser domstolen att trygghetskriteriet över huvud taget inte är tillämpligt i den här situationen, dvs. att bensinstationen inte har en lika omfattande skyldighet att skydda kunder (från den typ av olycka som inträffat) som affärscentret hade i NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och ägaren av liftcirkusen hade i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren). Eller så anser HD att vårdslöshet inte förelåg enligt trygghetskriteriet i 1982 års fall, eftersom den aktuella säkerhetsbristen (det förorenade vattnet i hinken) bara kunde ge upphov till sakskador. Detta skulle i så fall innebära att "oacceptabel otrygghet" innehåller ett krav på att det skall föreligga en risk för personskador.s. 69

8.Oacceptabel otrygghet föreligger dock knappast i alla situationer där det finns risk för något slags fysisk skada. HD:s dom i NJA 1981 s. 683 (konerna) tyder på att det inte är tillräckligt att det kan inträffa en personskada. Det måste föreligga en risk för en allvarlig personskada. 1981 års fall har behandlats tidigare.Här bestod säkerhetsbristen i en sten som stack upp i en annars jämn gångväg. Skadevållaren hade placerat ut varningskoner men dessa hade flyttats av någon. Skadelidanden hävdade att skadevållaren borde ha kontrollerat att konerna stod kvar, men HD ansåg (med tillämpning av det ekonomiska kriteriet) att skadevållaren ansträngt sig tillräckligt för att förhindra olyckor. Domstolen hade kunnat hävda -på motsvarande sätt som i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) -att presumtiva skadelidande inte skall behöva räkna med att hinder kan dyka upp utan förvarning och gjort skadevållaren ansvarig enligt trygghetskriteriet. Men HD valde att inte göra detta. Detta skulle på samma sätt som i NJA 1982 s. 386 (hinken) kunna bero antingen på att domstolen inte ansåg trygghetskriteriet tillämpligt i den föreliggande situationen eller på att domstolen inte ansåg att vårdslöshet förelåg enligt trygghetskriteriet eftersom säkerhetsbristen -till skillnad från säkerhetsbristen i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) -inte kunde ge upphov till mer allvarliga personskador. Jag tror på det senare. Det finns inget skäl till varför skadevållaren i 1981 års fall inte skall åläggas motsvarande generella aktsamhetsplikt som skadevållaren i 1987 års fall. I kapitel 6 kommer vi att behandla förekomsten av "metakriterier" som gör trygghetskriteriet tillämpligt i vissa situationer men inte i andra. De omständigheter vi då kommer att finna kan användas för att ålägga en strängare aktsamhetsplikt i vissa situationer (att skadevållaren bedrivit en organiserad verksamhet eller att det inträffat en personskada) föreligger i både NJA 1981 s. 683 (konerna) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren).Detta skulle innebära att "oacceptabel otrygghet" innehåller ett krav på att det skall föreligga en risk för personskador av mer allvarligt slag. Personskador som på ett ingripande och varaktigt sätt stör skadelidandens fortsatta livsföring.s. 70

9.Detta stämmer med de fall vi analyserat i föregående avsnitt. I NJA 1985 s. 269 (glasdörren) förelåg risk för skallskador och i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) förelåg en risk för flera typer av allvarliga skador, bl.a. den ögonskada som inträffat. Det stämmer också med två fall som vi ännu inte har hunnit titta på. I NJA 1979 s. 129 tilllämpade HD trygghetskriteriet i ett fall där skadelidanden brutit nacken och invalidiserats.I NJA 1984 s. 323 synes HD ha varit beredd att göra skadevållaren ansvarig för en allvarlig personskada som mycket väl hade kunnat leda till invalidisering.s. 71

10.En annan förutsättning för att presumtiva skadelidande skall anses vara utsatta för oacceptabel otrygghet, bör rimligtvis vara att det inte är alltför enkelt för dem att skydda sig själva från olyckor. Om en säkerhetsbrist bara kan leda till en olycka om skadelidanden agerar utan minsta eftertanke och försiktighet, kan skadelidanden knappast hävda att situationen är oacceptabel. Mot bakgrund av att skadelidanden fick ersättning i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) kan detta dock inte innebära att oacceptabel otrygghet bara kan föreligga om skadelidanden inte hade någon som helst möjlighet att förhindra olyckan. Oacceptabel otrygghet kan föreligga då någon drabbas av en allvarlig skada därför att han eller hon gjort ett misstag eller en felbedömning som ligger någorlunda inom ramarna för hur folk brukar bete sig.s. 71

11.Att oacceptabel otrygghet föreligger även om olyckan är en följd av att skadelidandens försiktighet om sig själv avvikit grovt från det normala motsägs dock av NJA 1984 s. 323. Skadelidanden var en turist som befann sig på semester på Gotland. Det var kväll och han cyklade tillsammans med sina vänner på en stig genom ett grönområde. Han hade kommit lite efter de andra, men han hade sett dem cykla in i en port i Visby ringmur. Öppningen var mörk och han kunde inte se sina vänner längre. Vad han inte visste var att stigen inte fortsatte på andra sidan porten, utan övergick i en brant stentrappa. För att komma i fatt de andra drog han upp farten och cyklade igenom porten. Han störtade handlöst ned för trappan och skadades allvarligt. Han krävde skadestånd av Gotlands kommun med hänvisning till att kommunen borde ha satt upp en varningsskylt vid sidan om porten. Stigen var visserligen ingen cykelbana (e ller någon anlagd väg av något annat slag) men användes för den allmänna samfärdseln. Kommunen hade därför en skyldighet att ta omsorg om dem som trafikerade stigen. HD förefaller ha varit beredd att göra kommunen ansvarig enligt trygghetskriteriet, eftersom HD inte ansett det tillräckligt att skadevållaren vidtar de försiktighetsåtgärder som skyddar presumtiva skadelidande som agerar med normal försiktighet.s. 72

12.Kommunens skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder måstes. 72

13.... bedömas med utgångspunkt i att kommunen har att räkna med ens. 72

14.viss grad av oförsiktighet från trafikanternas sida . Trots att HD därmed ålade kommunen en omfattande aktsamhetsplikt erhöll cyklisten inget skadestånd. HD ansåg nämligen att cyklistens oförsiktighet avvek allt för mycket från det normala.s. 72

15.Sannolikheten för att ens en föga förtänksam person skulle på cykels. 73

16.ge sig ut på stigen genom Palissadporten och därvid färdas som oms. 73

17.det inte fanns någon risk för uppdykande hinder måste bedömas soms. 73

18.ringa. Att Erik L [skadelidanden] ... likväl misstog sig härutinnans. 73

19.torde delvis ha berott på speciella omständigheter ... Erik L ... kans. 73

20.antas ha haft en viss brådska för att hinna i fatt [sina kamrater] ... Om det är korrekt uppfattat att HD varit beredd att göra kommunen ansvarig enligt trygghetskriteriet, är det svårt att tolka HD på något annat sätt än att den säkerhetsbrist som förelåg inte var oacceptabel, därför att en presumtiv skadelidande genom ett minimum av egen försiktighet kunde se till att den inte utgjorde något hot över huvud taget. Vad som gör HD:s motivering förvirrande är att man talar om "sannolikheten" för att någon skulle bete sig som skadelidanden. Detta tyder på att man sett på situationen ur skadevållarens perspektiv och bedömt dennes möjlighet att förutse att olyckan kunde inträffa. Ett sådant sätt att resonera hör hemma i normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet, men inte i trygghetskriteriet. Jan Hellner synes tolka 1984 års fall som en tillämpning av (vad jag kallar) det ekonomiska kriteriet, men ger ingen förklaring till sin tolkning. Ett gott skäl att uppfatta fallet på detta sätt är just att HD talar om sannolikhet. Å andra sidan går en sådan tolkning -som nyss konstaterats -dåligt ihop med att HD kräver att skadevållaren också skall sörja för de oförsiktigas trygghet. För egen del ser jag NJA 1984 s. 323 (Visby ringmur) såväl som NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren), som fall där HD tagit in argument i culpabedömningen som ligger utanför normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet, men inte lyckats inordna dessa argument i ett nytt culpakriterium (trygghetskriteriet) utan blandat ihop dem med argument ur de gamla kriterierna (normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet). Dessa fall utgör därför en utmärkt illustration av värdet med vad denna avhandling försöker åstadkomma: tankereda i culpabedömningen.s. 73