NJA 1983 s. 232, s. 237.
Hänvisas från p. 22 (s. 12)
1.följer av denna lag. Man är ansvarig för en skada om man orsakat den "av vårdslöshet". Härigenom har lagstiftaren gjort en negativ bestämning av hur mycket omsorg man måste ta om andra: man har varit "tillräckligt försiktig" så länge man inte varit "vårdslös". Denna definition är dock inte särskilt upplysande. Begreppet "vårdslöshet" är precis lika oklart som "tillräckligt försiktig". Det kräver en precisering.s. 10
2.I många fall finner man preciseringar i lagens förarbeten. Men så är inte fallet med vårdslöshetsrekvisitet. I propositionen till skadeståndslagen uppmärksammas att "culparegeln själv inte ger någon anvisning om vilka aktsamhetsnormer man skall bygga på vid regelns tillämpning". Ändå avstår lagstiftaren uttryckligen från att ge någon som helst vägledning. Departementschefen säger frankt: " ... rättsbildningen har här helt överlämnats åt domstolarna". s. 10
3.För att få reda på vad som menas med "vårdslöshet" måste vi alltså ta reda på innehållet i rättspraxis. Härvidlag är vanligtvis den rättsvetenskapliga litteraturen till stor hjälp. Så är dock tyvärr inte fallet här. Om man läser exempelvis Jan Hellners standardverk "Skadeståndsrätt" får man veta hur HD (och i viss mån hovrätterna) dömt i en lång rad enskilda fall. Någon definition på vårdslöshet får man dock inte. Man får veta i vilka situationer domstolen ansett att någon varit tillräckligt försiktig, men det kriterium domstolen använt för att komma fram till detta förblir oformulerat. Den enda ansats till precisering av vårdslöshetsbegreppets innebörd, som Hellner synes kunna bistå med, består i att några av dess ingående element pekas ut:s. 10
4.... kraven på aktsamhet ofta sker genom en sammanställning av tres. 10
5.faktorer: risken för skada, den sannolika skadans storlek och möjlig-s. 10
6.beten att förekomma skadan. Till dessa bör man lägga en fjärde fak-s. 11
7.tor: den handlandes möjligheter att inse risken för skada. Man gör ens. 11
8.helhetsbedömning och väger de olika omständigheterna, främst des. 11
9.som nu nämnts, mot varandra. Man avgör sedan om dessa omstän-s. 11
10.digheter krävde ett annat handlande än det som förekommit. Detta ger oss tyvärr inte särskilt mycket hjälp. Att identifiera relevanta faktorer är i och för sig viktigt, men är bara ett första steg i preciseringsprocessen. Om innebörden i vårdslöshetsbegreppet skall göras klarare måste man gå vidare och tala om hur de relevanta faktorerna värderas och hur de vägs mot varandra. Detta gör vare sig Hellner eller någon annan uttolkare av svensk skadeståndspraxis. För att få reda på vilket kriterium på vårdslöshet (eller på tillräcklig försiktighet) som domstolen använder blir vi tvungna att själva gå till rättspraxis. Vi måste studera HD:s avgöranden, och ur domskälen försöka vaska fram det kriterium domstolen använder sig av. Detta kommer jag försöka göra i den här avhandlingen och jag börjar med tre HO-avgöranden från början av 1980-talet.s. 11
11.Det första fallet (refererat i NJA 1983 s. 232) handlar om huruvida en hästägare hade inhägnat sina ridhästar tillräckligt väl. Hästarna hade befunnit sig i en beteshage omgärdad av taggtrådsstängsel. Av okänd anledning hade hästarna forcerat en grind i stängslet, och begivit sig ut ur hagen. En av hästarna hade sprungit ut på en närbelägen väg och blivit påkörd av en bil. Bilen skadades och för dessa skador ville bilens ägare ha ersättning av ägaren till ridhästarna. Bilägaren tillstod att hästägaren visat en viss omsorg avseende de risker som hästhagen gav upphov till, men menade att denna omsorg inte varit tillräcklig. Han menade att hästägaren haft en skyldighet att se till att inhägnaden var så kraftig att en häst inte kunde bryta sig genom den. HD biföll inte bilägarens talan och motiverade detta på följande sätt:s. 11
12.Enligt det yttrande som inhämtats från lantbruksstyrelsen är ens. 11
13.sådan instängsling att anse som normalt tillfredsställande beträf-s. 11
14.fande ridhästar. Det har i målet inte visats föreligga några särskildas. 11
15.förhållanden ... som skulle kunna ge anledning att uppställa speciellas. 11
16.krav på stängslets konstruktion och beskaffenhet. Vad som inträffades. 11
17.när stängslet raserades har inte kunnat klarläggas, men det ter sigs. 11
18.som mest sannolikt att hästarna av någon anledning blivit skrämdas. 12
19.och rusat på stängslet som givit vika för en sådan onormalt stors. 12
20.påfrestning. Vid angivna förhållanden kan det inte anses att Sten Ls. 12
21.[skadevållaren] har underlåtit att fullgöra vad om ålegat honom närs. 12
22.det gällt att inhägna beteshagen på ett tillfredsställande sätt. HD befriade skadevållaren från ansvar därför att han inte var mindre försiktig än andra hästägare. Olyckan kunde hänt vilken hästägare som helst. De försiktighetsåtgärder man krävt att skadevållaren skall vidta är de (och endast de) som vidtas i den verksamhet denne utövat: "normal försiktighet" har gjorts till kriterium för "tillräcklig försiktighet".s. 12
23.Så långt är allt väl, men det hela blir förbryllande när vi går vidare till nästa rättsfall-NJA 1981 s. 683. Två år tidigare synes det nämligen som om HD tillämpat ett helt annat kriterium. Ett bolag höll på med grävningsarbeten utanför ett hyreshus. Man hade fyllt igen hålen och skulle lägga på ny asfalt när arbetet avbröts för helgledighet. Det fanns fortfarande några mindre nivåskillnader i vägbanan, och för att göra människor uppmärksamma på dessa placerade bolaget ut varningskoner runt arbetsplasten. Dessa flyttades dock av någon obehörig under natten mellan fredag och lördag. En fotgängare som passerade arbetsplatsen under lördag förmiddag såg därför inte en asfaltkant som stack upp c:a 2 cm och snubblade över denna. Fotgängaren ansåg att bolaget var ansvarigt för de skador hon ådrog sig. Hon ansåg att bolaget rutinmässigt borde ha kontrollerat att varningskonerna stod kvar under helgerna. HD biföll inte fotgängarens talan:s. 12
24.Hur omfattande och vidlyftiga skadeförebyggande åtgärder som börs. 12
25.vidtagas av den som genom sin verksamhet har framkallat fara förs. 12
26.olycksfall blir beroende på en avvägning mellan å ena sidan skaderis-s. 12
27.kernas art och omfattning och å andra sidan de kostnader och andras. 12
28.olägenheter som är förbundna med den ena eller andra av de åtgär-s. 12
29.der som kan komma i fråga[ ... ] [B]olaget hade fog för att intes. 12
30.bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga. Bolaget hade ocksås. 12
31.skäl att räkna med att ett eventuellt olycksfall ... inte skulle medföras. 12
32.några mer omfattande skadeverkningar. Under dessa omständigheters. 12
33.... kan bolaget inte anses ha varit skyldigt att vidtaga speciella -s. 12
34.uppenbarligen jämförelsevis tids-och arbetskrävande -åtgärder förs. 13
35.att säkerställa att trafikkonerna stod kvar på platsen ... Här har HD använt sig av ett annat försiktighetskriterium. Man har inte hängt upp ansvaret på vad folk brukar göra. Istället har man jämfört två olägenheter med varandra: den presumtive skadevållarens olägenheter om en ytterligare åtgärd måste vidtas och olägenheter för dem som hotas att drabbas av olyckor om denna åtgärd inte vidtas.s. 13
36.Om de senare olägenheterna uppväger de förra så måste skadevållaren vidta åtgärden. Innebörden i att olägenheterna på detta sätt ställs direkt mot varandra är att den presumtive skadevållaren tvingas värdera andras olägenheter lika högt som sina egna: man måste agera som om man själv fick bära alla konsekvenserna av sin verksamhet. Domstolen utgår ifrån att människor försöker agera ekonomiskt rationellt när de vidtar åtgärder för att förhindra att själva drabbas av skador och kräver nu att de agerar på samma sätt i förhållande till andra.s. 13
37.När skadeståndsskyldigheten bedöms på detta sätt kan man tänka sig att skadevållaren blir ansvarig trots att vederbörande betett sig normalt. Så var också fallet i 1981 års avgörande. Tingsrätten gjorde följande bedömning av de försiktighetsåtgärder som bolaget hade vidtagit:s. 13
38.Anledning saknas i och för sig att antaga annat än att åtgärdernas. 13
39.legat inom ramen för vad som vanligen brukat göras vid liknandes. 13
40.arbetsplatser. Om tingsrätten hade ställt samma krav på skadevållarens aktsamhet som HD ställde på skadevållaren i 1983 års fall (ridhästen) så hade detta faktum befriat bolaget från ansvar. Men för tingsrätten hade det inte denna verkan. Man ansåg att bolaget mycket väl kunde vara ersättningsskyldigt ändå. Tingsrätten såg inte saken som avgjord i och med att man konstaterat att skadevållaren agerat normalt. Man gick vidare och gjorde en bedömning av huruvida en försiktighet utöver den normala var motiverad med tanke på den nytta det skulle ha i förhållande till sina kostnader. Därmed krävde man mer av skadevållaren än vad HD krävde av skadevållaren i 1983 års fall. Och -som vi har sett -gjorde HD samma sak som tingsrätten. Som framgår av citatet ovan avgjorde HD inte culpabedömningen i 1981 års fall genom att fråga huruvida skadevållaren agerade normalt, utan frågade huruvida olägenheterna för ytterligare försiktighetsåtgärder hade "vägts upp" av den nytta åtgärderna hade haft.s. 13
41.Detta verkar förbryllande. HD:s dom i 1981 års fall går inte ihop med 1983 års avgörande. I 1983 års fall undgick skadevållaren ansvar just därför att han följt sedvanan. I 1981 års fall utgick HD från att svaranden följt sedvanan, men ansåg inte därmed att ansvar var uteslutet, utan prövade skadevållarens agerande enligt ett annat kriterium. HD synes ha tillämpat två olika regler i de två avgörandena. Och detta trots att fallen rör samma rekvisit ("vårdslöshet"). Dessa två domar tyder på att skadeståndsrätten i detta avseende skulle ha två konkurrerande culpakriterier. Ett kriterium som säger att man varit tillräckligt försiktig när man vidtagit de försiktighetsåtgärder som brukar vidtas, och ett kriterium som säger att man varit tillräckligt försiktig när man vidtagit de försiktighetsåtgärder vars olägenheter uppvägs av den nytta de medför.s. 14
42.Dessa två kriterier kan ibland leda till samma resultat. Men det finns självfallet situationer där de inte gör det. Det innebär att skadeståndsrätten innehåller två culpakriterier som står i ett konkurrensförhållande till varandra -två kriterier som tävlar om att få avgöra skadeståndstvister. Detta låter märkligt. Skadeståndslagen 2 kap. 1 är inte formulerad för att tillämpas så. Den ger tvärtom intrycket att det som är ett tillräckligt försiktigt förhållningssätt för en person (t.ex. att agera normalt) också är tillräckligt försiktigt för någon annan (regeln lyder "var och en som ... "). Och domstolarnas tillämpning av lagen ger samma intryck. Det finns ingenting i domskälen som antyder att det skulle vara fråga om någonting annat än en tillämpning av samma culpakriterium som man tidigare tillämpat i andra situationer. Det hela blir ännu märkligare när vi nu går vidare till det tredje avgörandet. Där synes nämligen HO ha tillämpat ytterligare ett tredje kriterium.s. 14
43.NJA 1985 s. 269 handlar om en olycka som inträffade vid entren till ett affärscentrum. Ingången bestod av glasdörrar som automatiskt gled isär. Vid sidan om dessa fanns ytterligare glasdörrar som var upphängda i gångjärn. Dessa dörrar var endast avsedda att användas i nödsituationer. De hade en spärr som hindrade dem från att öppnas på vanligt sätt, men som gav vika om dörren utsattes för starkt tryck inifrån. Det inträffade ibland att någon av nödutrymningsdörrarna trycktes upp av en besökare. Därför kontrollerade vaktpersonalen då och då att dörrarna var stängda och att spärren var i rätt läge. Vid ett tillfälle -när en dörr inte var riktigt stängd -blåste dörren upp och träffade en man som passerade entren. Mannen slogs omkull och slog huvudet i marken. För de skador han ådrog sig krävde mannen skadestånd av affärscentret. HO biföll hans talan. Domstolen ansåg att tillräcklig omsorg inte vidtagits och motiverade detta på följande sätt:s. 15
44.[Det] måste ... anses ha förelegat en inte obetydlig risk för missödens. 15
45.och även för olycksfall av den mer allvarliga natur som det som drab-s. 15
46.bat Bengt W [skadelidanden] [. .. ] Bolaget [skadevållaren] borde .. .s. 15
47.förstått att andra åtgärder än instruktioner till vaktpersonalen ... vars. 15
48.påkallade. I den mån mindre ingripande men effektiva åtgärder intes. 15
49.stod till buds kunde i alla händelser dörrsystemet byggas om ... Här kräver HO en långtgående aktsamhet från skadevållarens sida. Att bygga om hela entren enbart för att förebygga denna typ av olyckshändelser omfattas knappast av normal försiktighet. HD:s domsmotivering berör inte huruvida skadevållarens omsorg avviker från den som tas på andra liknande affärscentra. Det förefaller dock inte troligt eftersom det konstateras i hovrätten att man följt gällande byggnormer.Målet hade sålunda fått omvänd utgång om det hade bedömts enligt det kriterium som användes i 1983 års fall (ridhästen). HO berör inte heller huruvida undvikandet av sådana olyckor som nu inträffat verkligen skulle innebära en besparing som är större än utgifterna för att bygga om hela dörrsystemet.Detta förefaller inte heller troligt. Målet hade följaktligen fått den omvända utgången om det hade bedömts enligt det kriterium som användes i 1981 års fall (konerna). Följaktligen har skadevållaren i 1985 års fall bedömts enligt ett annat kriterium, som kräver synnerligen omfattande försiktighet. Affärscentret har ålagts ett tungt ansvar för att sörja för besökarnas trygghet.s. 15
50.När jag studerar dessa tre domar har jag svårt att se annat än att HD använt sig av tre olika culpakriterier -tre skilda krav på hur mycket omsorg man måste ta om andra för att undgå skadeståndsskyldighet. I 1983 års fall (hästhagen) verkar domstolen ha tillämpat ett normalitetskriterium. Skadevållaren blir ersättningsskyldig om vederbörande inte gjort som normalt aktsamma personer sedvanligen gör. I 1981 års fall (konerna) verkar HD ha tillämpat ett ekonomiskt kriterium. Skadevållaren blir ersättningsskyldig om vederbörande inte vidtagit de försiktighetsåtgärder som är kostnadseffektiva. Och i 1985 års fall (glasdörren) verkar domstolen ha tillämpat något slags trygghetskriterium. Skadevållaren har gjorts ersättningsskyldig därför att det inneburit en oacceptabel otrygghet att olyckan har kunnat inträffa. Det förefaller handla om tre kriterier som ställer olika långtgående krav på skadevållaren. Normalitetskriteriet är jämförelsevis milt, det ekonomiska kriteriet något mera krävande och trygghetskriteriet avsevärt strängare.s. 16
51.Denna pluralism stämmer dåligt med hur culpabedömningen beskrivs i den rättsvetenskapliga litteraturen. Visserligen framhålls ofta att plikten att ta omsorg om andra tar sig uttryck i olika handlingsregler i olika konkreta situationer. En hästägare skall vidta vissa försiktighetsåtgärder och ett grävningsbolag andra försiktighetsåtgärder. Men alla dessa handlingsregler brukar beskrivas som om de på något sätt vore härledda ur en generell aktsamhetsnorm - en enhetligt tillämpad moralteori om aktsamhet i vilken vårdslöshetsbegreppet ges sitt innehåll. De beskrivs inte som om de följde av konkurrerande culpakriterier (o ch därmed var härledda ur olika ideer om aktsamhet). Hellners framställning av skadeståndsansvaret är ett exempel på detta. Hellner beskriver culpabedömningen på ett sätt som ger intrycket att den alltid sker enligt en och samma aktsamhetsnorm. Han talar alltid i singularis om "culpabedömningen", inte om "flera culpabedömningar".13 Och han säger att sammanvägningen av de relevanta faktorerna "sammanhålles av vissa gemensamma karakteristiska drag" .Sådana formuleringar utesluter inte att det i Hellners föreställningsvärld finns konkurrerande culpakriterier på det sätt jag just beskrivit, men ger intrycket att han uppfattar culpabedömningen som avsevärt mer sammanhållen än så. Hellner talar visserligen inte om någon generell aktsamhetsnorm -han har aldrig försökt formulera hur en sådan skulle se ut (i syfte att sätta fingret på vad det är som "håller samman" culpabedömningen). Men han beskriver hela tiden skadeståndsansvaret som om det fanns en generell norm som verkar i det fördolda varje gång culpabedömningen görs.s. 16
52.Hellners uttalanden om culpabegreppets innehåll är få och knapphändiga. Han säger exempelvis att culpabedömningen "ej [kan] sammanfattas i någon enkel formel".Hur skall detta uppfattas? Personligen tror jag att man skall förstå uttalandet med tonvikten lagd på "enkel". Hellner tar avstånd från att culpabedömningen görs enligt ett grovhugget kriterium som inte tar hänsyn till många aspekter. Hellners föreställning om culpabedömningens innersta väsen är svår att få grepp om eftersom hans utläggning av culpabegreppet är så allmänt hållen. Det verkar dock som om han menar att culpabegreppet har något slags enhetligt normativt innehåll. I vart fall verkar det te sig främmande för honom att bedömningen ibland skulle avgöras enligt ett culpakriterium och ibland enligt ett annat -att vårdslöshet ibland skulle hängas upp på en aspekt av skadevållarens agerande (t.ex. normalitet/sedvana) och i andra fall på någonting helt annat (t.ex. ekonomisk effektivitet). Som vi sett tidigare är det dock precis så HD har gjort i de tre rättsfallen vi just gått igenom. Det är tre olika aktsamhetsnormer som avgjort utgången i de tre fallen.s. 17
53.Att culpabedömningen inrymmer en dylik pluralism har dock inte gått den skadeståndsrättsliga doktrinen helt förbi. Carl Martin Roos uppmärksammar att culpabedömningen kan göras antingen i form av en "normavvägning" (dvs. enligt något som liknar normalitetskriteriet) eller i form av en "riskavvägning" (dvs. enligt något som liknar det ekonomiska kriteriet).Roos uppmärksammar dock inte att dessa alternativa metoder befinner sig i ett konkurrensförhållande med varandra (och utvecklar följaktligen inte heller den problematik detta för med sig). Roos påstår nämligen att riskavvägningskriteriet endast används när det inte går att tillämpa normavvägningskriteriet (därför att det inte finns någon norm som passar till den aktuella situationen).Som vi har sett stämmer detta påstående inte med gällande rätt. I NJA 1981 s. 683 (trafikkonerna) tillämpade HD det ekonomiska kriteriet trots att det mycket väl hade gått att tillämpa normalitetskriteriet (och befria skadevållaren från ansvar med hänvisning till att den efterfrågade försiktighetsåtgärden inte vidtogs på motsvarande arbetsplatser).s. 17
54.I den här avhandlingen kommer jag att beskriva culpabedömningen på ett nytt och otraditionellt sätt. Jag kommer att behandla den som bestående av konkurrerande culpakriterier. Min förhoppning är att läsaren skall finna att detta ökar förståelsen för rättens innehåll, såväl rättsdogmatiskt som rättspolitiskt.s. 18