Att beslut trots uttryckliga överklagandeförbud ändå kan anses överklagbara har i praxis slagits fast i bl.a. HFD 2016 ref. 49. Beslutet ansågs i målet röra en civil rättighet och överklagbart med stöd av artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Hänvisas från p. 2 (s. 13)
1.Kommunmedlemmarna har enligt 13 kap. 2 § KL möjlighet att överklaga fullmäktiges beslut. Någon uttrycklig möjlighet att överklaga ordförandebeslut anges inte. Normalt utgör detta inte något problem. När ordföranden exempelvis föreslår en propositionsordning kan denna ställas under fullmäktiges prövning. Detta fullmäktigebeslut kan sedan överklaga och därigenom kommer ordförandens agerande att kunna prövas genom en laglighetsprövning.s. 13
2.Ordföranden förutsätts dock ibland kunna fatta beslut som inte kan underställas fullmäktiges prövning. Som nämnts ovan finns kan ordförandens vägran att lägga fram ett beslut med hänvisning till att det inte tillkänna getts korrekt inte underställas fullmäktiges prövning. Ett annat beslut är om ordföranden vägrar att kalla till sammanträde trots att detta begärs av en minoritet. Ett sådant beslut måste tas av ordföranden separat. Frågan är då om det ändock finns en möjlighet att få frågan prövad.s. 13
3.I den juridiska litteraturen menar Ragnemalm att någon rätt att överklaga ordförandens beslut inte finns enligt kommunallagen. Beslutet kan dock ändå tänkas vara överklagbart stött på allmänna förvaltningsrättsliga principer. Ordförandens beslutanderätt är dock vanligtvis endast skenbar. Fullmäktiges beslut kan överklagas med hänvisning till att det inte tillkommit i laga ordning och ordförandens agerande blir då endast ett bevisfaktum i den prövningen. Däremot anser Ragnemalm att vägran att ta en reservation i protokollet innebär en självständig beslutanderätt där det är rimligt att ordföranden tillerkänns beslutanderätt. Björkman/Riberdahl gör samma bedömning som Ragnemalm.s. 13
4.Praxis på området är gammal och spretig. I RÅ Bb-144/82 ansågs exempelvis inte ett beslut av ordförande att vägra ta upp en motion vara överklagbart. I vissa speciella situationer har dock beslut av fullmäktiges ordförande ansetts överklagbara. I RÅ 1952 I 150 vägrades en ledamot att få lämna en skriftlig reservation av ordföranden. Överklagandet avvisades då av länsstyrelsen. Högsta förvaltningsdomstolen fann dock att beslutet kunde överklagas och återförvisade målet för en prövning i sak. I RÅ 1944 ref. 66 ansågs ett beslut av ordförande att utvisa en ledamot inte kunna överklagas, däremot kunde frågan om vägran att införa en reservation prövas.s. 13
5.Det kan konstateras att någon mer nutida praxis eller litteratur inte finns om frågan. Även om Ragnemalms diskussion är av äldre datum får den ändå anses vara av fortsatt relevans för dagens situation. Frågan vilka beslut som är överklagbara avgörs utifrån förvaltningsrättsliga principer (jfr HFD 2024 ref. 14). Enligt min mening finns anledning att anse att vissa ordförandebeslut kan vara överklagbara med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Detta i de fall då ordföranden förutsätts agera självständigt utanför fullmäktigemötena. Det gäller då vägran att ta in reservationer i protokoll, men även beslut att vägra att hålla sammanträden, där lagen förutsätter att ordföranden agerar vid sidan av sammanträdena. Det skulle dock verkligen finnas behov av ett nyare avgörande av Högsta förvaltningsdomstolen för att tydliggöra om så är fallet.s. 14