Stycket

1.EU-domstolen konstaterar i målet C-873/19, Volkswagenmålet, punkt 56, att nationell miljölagstiftning har en omfattande innebörd och inte är begränsad till lagstiftning som har ordet miljö i titeln eller rubrik, utan avgörande är i stället om bestämmelsen på ett eller annat sätt hänför sig till miljön. I promemorian om konventionens införlivande diskuterades MB, men även rätt att föra talan mot tillståndsbeslut enligt väglagen, lagen om byggande av järnväg, lagen om inrättande utvidgning och avlysning av allmän farled och hamn, lagen om kärnteknisk verksamhet, ellagen, luftfartslagen och minerallagen. De senaste åren har talerättens tillämpning utvidgats i domar från såväl HD som MÖD och HFD. Det rör bland annat frågor om avverkning i fjällområde, jaktbeslut, strandskyddsdispens, försiktighetsåtgärder, tillstånd till nybyggnation enligt kulturmiljölagen, och i fallet NJA 2020 s. 190, beslut om bygglov. I det sistnämnda fallet gavs en miljöorganisation talerätt i ett bygglovsärende rörande en fastighet belägen mellan två naturreservat, varav det ena ett Natura-2000 område. Här tolkades 42 § FL och 13 kap. 8 § plan- och bygglagen i ljuset av Århuskonventionens artikel 9.3. Högsta domstolen slog fast att 42 § FL ska ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer har talerätt i fråga om sådana bygglovsbeslut som aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet. Skogsbruk är ett verksamhetsområde där Århuskonventionens regler om talerätt har kommit att tillämpas och inneburit förändrade förutsättningar för driften av verksamheten, och i artikeln använder vi skogsbruk för att exemplifiera och konkretisera konventionens betydelse för de näringar den påverkar. Inom skogsbruk aktualiseras frågor om biotopskydd, Natura 2000-områden, artskydd och MB samtidigt som skogsvårdslagen (1979:429, SVL) är speciallagstiftning. I analysen av hur konventionen påverkar verksamheten fyller begreppet pågående markanvändning en viktig roll. Pågående markanvändning är ett begrepp som inbegriper normala skogsbruksåtgärder och rätten att bedriva pågående markanvändning omfattas av bestämmelsen i 2 kap. 15 § RF. Skogsbruk utgör pågående markanvändning och kräver inte tillstånd men vissa åtgärder, som föryngringsavverkning över en viss storlek, ska anmälas till Skogsstyrelsen. Efter anmälan har Skogsstyrelsen en tid på sig att avgöra ifall ytterligare krav, utöver generella hänsynskrav, ska ställas på utövaren. Om myndigheten inte finner skäl att ställa ytterligare krav (eller förbjuda åtgärden) kan skogsbrukaren gå vidare med sin planerade åtgärd. Myndighetens avstående från att ställa ytterligare krav på skogsbruksåtgärden är ett exempel på det som idag kallas nollbeslut. Att nollbeslut idag anses överklagandebara kan förklaras med att Århuskonventionen, unionsrätten samt MB tolkas på så sätt att myndighets avstående från negativt beslut ibland ses som ett beslut om tillstånd (även när icke-beslutet gäller pågående markanvändning och inte tillståndspliktig verksamhet). De svenska domstolarna har med hänvisning just till rättsutvecklingen på det unionsrättsliga området, givit miljöorganisationer talerätt vid vissa tillsynsbeslut rörande skogsbruk som kan anses ha en koppling till beslut om tillstånd och dispens. Så kallade nollbeslut har vid flera tillfällen ansetts överklagbara med hänvisning till artikel 9.3 i Århuskonventionen. Att miljöorganisationer ges rätt att överklaga såväl myndigheters beslut som deras val att inte fatta beslut i ärenden som rör pågående markanvändning var inte den utveckling som förutsågs i förarbetena vid konventionens införlivande i svensk rätt.s. 391