Stycket

4.Från år 2011 har talerätten för miljöorganisationer i stor utsträckning utvecklats genom domar från HD, HFD och MÖD. Efter hand har domstolarna blivit alltmer generösa med att ge talerätt i olika frågor med hänvisning till Århuskonventionen och EU-rätten. Då detta initialt främst rörde tillståndspliktiga och offentliga verksamheter, påverkades varken egendomsskyddet eller de gröna näringarna av utvecklingen. Ett exempel är MÖD 2012:47, där en kommuns verksamhet eventuellt ansågs påverka arten åkergroda. Länsstyrelsen hade behandlat frågan som ett 12:6-samråd enligt MB och föreskrivit ett antal försiktighetsåtgärder, vilket överklagades av en förening. Trots hänvisning till tidigare praxis (MÖD 2007:17) med annan bedömning ansåg MÖD att, även om beslut om tillsyn inte omfattas av formuleringen i 16 kap. 13 § MB, var sådana beslut inte heller uttryckligen undantagna. Domstolen anförde att den har ett eget ansvar för att, i den utsträckning det är möjligt, se till att Sveriges unionsrättsliga förpliktelser uppfylls. Mot den bakgrunden gjorde domstolen bedömningen att ärendet var att se som ett tillsynsärende som har en nära koppling till beslut om dispens, som direkt nämns i 16 kap. 13 § MB. Eftersom bestämmelser om artskydd finns i art- och habitatdirektivet som är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i 8 kap. MB och i artskyddsförordningen (2007:845) måste, menade MÖD, målet anses beröra en fråga som regleras i unionsrätten, och som medför både förpliktelser enligt Århuskonventionens bestämmelser om talerätt och en materiell EU-rättslig förpliktelse i enlighet med EU-domstolens dom i mål C-240/09. Vid en tilllämpning av bestämmelsen i 16 kap. 13 § miljöbalken tolkade MÖD därmed bestämmelsen i överensstämmelse med både artikel 9.3 och unionsrätten och slog fast att beslutet i anmälningsärendet skulle ses även som ett beslut om dispens enligt artskyddsförordningen. Föreningen hade därför haft rätt att överklaga länsstyrelsens beslut.s. 387