Stycket

10.Som nämnts ovan har dock JO bibehållit ett mer formalistiskt synsätt på delegation och behörighet, även efter att domstolarna i vissa sammanhang accepterat en mer funktionell bedömning. Detta illustreras bland annat i ett beslut rörande behörigheten att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU. I ärendet kritiserade JO kommunen för att ha delegerat beslutanderätten till ordföranden i ett socialt utskott, trots att delegationsordningen i och för sig speglade kommunens faktiska organisation. Det fanns i kommunen ingen socialnämnd, utan funktionen fullgjordes av nämnda utskott. JO fäste avgörande vikt vid att LVU i sin ordalydelse inte medger delegation till utskottsordförande, utan endast till nämnden som sådan, och godtog inte att kommunens val av intern organisation kunde motivera en mer flexibel behörighetsbedömning. Avgörandet visar att JO i högre grad än domstolarna upprätthåller ett strikt formellt perspektiv på delegation, där lagens uttryckliga delegationskrets ges företräde framför funktionella överväganden om hur beslutsfattandet faktiskt är organiserat. I HFD 2016 ref. 28 klargjorde Högsta förvaltningsdomstolen att delegationsbegränsningen i kommunallagen inte endast tar sikte på vem som formellt får fatta beslut, utan även fungerar som en materiell spärr mot att vissa typer av beslut över huvud taget fattas på delegerad nivå. Med detta avses att även om ett beslut formellt sett kan hänföras till en nämnds kompetensområde, och även om beslutanderätten i praktiken har delegerats till en tjänsteman, kan beslutet ändå vara otillåtet därför att det till sitt innehåll är av sådan principiell beskaffenhet eller annars av större vikt att det enligt 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) ankommer på fullmäktige att fatta.s. 264