Stycket

24.agera i enlighet med vad myndigheten anger (jfr t.ex. RÅ 2004 ref. 8).” Så långt följer jag resonemanget utan problem, men sedan kärvar det. I vägledningen angavs vilka åtgärder som markägaren borde vidta med hänsyn till skogsvårdslagen (1979:429). Markägaren uppmanades bl.a. att tillse att skador inte uppstår vid vattendrag och att spara vissa skyddszoner samt att avstå från röjning. Därutöver hade Skogsstyrelsen upplyst markägaren om sina befogenheter i samband med tillsyn, dvs. att meddela förelägganden och förbud samt förena dem med vite (35 §; jfr avsnitt 1.2). Fråga uppkom om denna påverkan var av ”tillräckligt kvalificerat slag” för överklagbarhet. Nej, ansåg HFD. Råden och anvisningarna var visserligen av en ”sådan ingripande karaktär” som krävs, men de var inte utformade så att de var ”ägnade att uppfattas som bindande.” Av vägledningen framgick myndighetens uppfattning om vad markägaren ”bör vidta för åtgärder” (kurs. tillagd), men det kunde inte utläsas annat än att markägaren hade möjlighet att tillgodose naturvårdsintressena även på andra sätt. Med all respekt för HFD menar jag att det är problematiskt när en myndighet som Skogsstyrelsen först uttalar sig i termer av vad en markägare bör göra för att agera i enlighet med lagen, för att sedan redogöra för vilka ingripanden som kan aktualiseras om uttalandena inte realiseras. För gemene man torde ”vägledningen” med all sannolikhet ge intrycket av att de måste agera i enlighet med vad myndigheten uttalar. Jag påminner om registreringsbeslutens brokiga tillkomst (se avsnitt 3.2).s. 561