Som exempelvis HFD 2017 ref. 64 (Konsumentverkets ingripande) och HFD 2018 ref. 65 (en kommuns saluförbud stod helt i strid med EU-rätten). Se Warnling Conradson, Tillsyn s. 113 f. För en allmän redogörelse se von Essen, Förvaltningsrättens grunder s. 93 ff.
Hänvisas från p. 15 (s. 544)
15.Ett överklagande är således bättre för den som är missnöjd med ett förvaltningsbeslut än en talan i allmän domstol. På så sätt kan ju beslutet i bästa fall komma att ändras. Fast säg den ”sanning” som är hundraprocentig. I vårt fall med skogsägarna torde en överprövning i HFD knappast ha varit meningsfull förutom att ge makarna en slags moralisk upprättelse: ”Ni hade rätt och staten gjorde fel”. Stora delar av skogen var redan förstörd, uppäten av granbarkborrar. Ett överklagande kunde såtillvida vara ett s.k. otjänligt rättsmedel och en skadeståndsprocess i realiteten en bättre metod (se HFD 2020 ref. 26 i avsnitt 2). Legalitetsprincipen är fastslagen i vår grundlag och uttrycks så att offentlig makt ska ”utövas under lagarna” (1 kap. 1 § st. 2 RF). I 5 § FL finns en vagare formulering: De åtgärder som myndigheterna vidtar ska ha ”stöd i rättsordningen”. Enligt lagmotiven förutsätts ”någon form av normmässig förankring för all typ av verksamhet som en myndighet bedriver.” Legalitetsprincipen torde normalt ställa krav på ett författningsstöd sådant det förstås enligt 8 kap. 1 § RF och kan innebära att en lag är nödvändig (se nedan). Principen brukar uppfattas som utmärkande för en rättsstat och är avsedd att göra maktutövning förutsägbar. Dess betydelse har förstärkts till följd av europeiseringen av svensk rätt, vilket flera prejudikat utvisar. Myndigheten kan anses ha överskridit sin kompetens och beslut har undanröjts eller upphävts för att författningsstöd har saknats. HFD uttalade sig inte särskilt om legalitetsprincipen och dess betydelse i HFD 2024 ref. 1, vilket de båda underrätterna däremot gjorde. Förvaltningsrätten i Linköping (dom den 16 november 2021, mål 6136-20) och Kammarrätten i Jönköping (dom den 7 december 2022, mål 4139-21) såg till betydelsen av kompetens och legalitet, varvid registreringarna i fråga undanröjdes. Dessa båda domar kom alltså HFD att undanröja. Skogsstyrelsens registreringar av nyckelbiotoper var problematisk i så måtto att de helt saknade ett författningsstöd (HFD p. 21, det fanns ”inte någon författningsreglering överhuvud taget”). Den enda förklaring som jag kan se till detta ”laglösa” tillstånd är att registreringarna inleddes som en oreglerad försöksverksamhet som med tiden övergick i något annat och mer (se avsnitt 3.2). Verksamheten i fråga har visserligen upphört bl.a. av rättssäkerhetsskäl, men effekterna kan som ska redovisas kvarstå. Finns det något annat stöd i ”rättsordningen” (jfr 5 § FL)? Skogsstyrelsen ansåg sig ha ett ”rättsligt stöd” genom regleringsbrev och särskilda regeringsbeslut under tiden före den 27 juni 2019 (se avsnitt 3.2.2). Jag menar att detta stöd var otillräckligt trots de motivuttalanden som finns (se nedan). Skogsstyrelsen kan tvärtom befaras ha gått utanför sin kompetens och registreringsbesluten borde ha undanröjts i den mån de hade ansetts som överklagbara.s. 544