Stycket

1.Den 1 januari 2010 trädde flera ändringar i stiftelselagen i kraft. En av ändringarna var att Kammarkollegiets beslut i frågor om tillstånd enligt 6 kap. 1 § – det vill säga tillstånd att ändra, upphäva eller i särskilt fall åsidosätta föreskrifter i ett stiftelseförordnande – skulle kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta medförde egentligen en stor förändring av Kammarkollegiets roll i förfarandet. Från att närmast ha varit det ledande organet på området fick kollegiet fortsättningsvis nöja sig med att vara motpart till enskild klagande eller självt agera klagande i domstolsprocessen. I rättsfallet HFD 2014 ref. 7 har Kammarkollegiet kommit att döma av referatet i årsboken visat ett minst sagt anmärkningsvärt beteende inför domstolarna. I en mycket mästrande ton insinuerar kollegiet att både förvaltningsrätten och kammarrätten skulle ha gjort sig skyldiga till en felaktig rättstillämpning. Stiftelsen hade ansökt om tillstånd att i visst hänseende få ändra sina ändamålsföreskrifter. Stiftelselagen erbjöd två bestämmelser som skulle kunna aktualiseras (6 kap. 1 § 2 st.). För ett bifall till ansökan förutsattes i den ena regeln att föreskrifterna på grund av ändrade förhållanden inte längre kunde följas eller blivit uppenbart onyttiga eller uppenbart stridande mot stiftarens avsikter. Enligt den andra regeln kunde ett bifall också grundas på att det fanns synnerliga skäl. Både förvaltningsrätten och kammarrätten har huvudsakligen använt den sistnämnda regeln vid sin prövning. Kammarkollegiet tycks mena att domstolarna har begått ett allvarligt fel när de inte tillämpat båda reglerna på det sätt som kollegiet gjort i sitt beslut. Skälet till att domstolarna inte närmare berörde den förstnämnda regeln kan emellertid helt enkelt ha varit att förhållandena i fallet inte ansetts vara sådana att denna kunde bli tillämplig. Man kan här lägga märke till att HFD i sitt avgörande redan inledningsvis har avfört den förstnämnda regeln såsom betydelselös i fallet och fortsättningsvis koncentrerat sin bedömning helt på frågan om det föreligger synnerliga skäl att ändra ändamålsföreskrifterna. Om den förstnämnda regeln hade haft någon reell betydelse för utgången, så hade HFD antagligen återförvisat målet med uppmaning att tillämpa regeln. Det kan också påpekas att fallet har publicerats i HFD:s årsbok av just den anledningen att HFD ansett att det fanns synnerliga skäl att ändra ändamålsföreskrifterna. Skälet till detta hade huvudsakligen varit att de föreliggande föreskrifterna inte möjliggjorde för stiftelsen att förvärva eller sälja fastigheter genom bolag, vilket kunde antas försvåra för stiftelsen att göra fastighetsaffärer.s. 499