4 · Överklagande av Kammarkollegiets beslut

1.Den 1 januari 2010 trädde flera ändringar i stiftelselagen i kraft. En av ändringarna var att Kammarkollegiets beslut i frågor om tillstånd enligt 6 kap. 1 § – det vill säga tillstånd att ändra, upphäva eller i särskilt fall åsidosätta föreskrifter i ett stiftelseförordnande – skulle kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta medförde egentligen en stor förändring av Kammarkollegiets roll i förfarandet. Från att närmast ha varit det ledande organet på området fick kollegiet fortsättningsvis nöja sig med att vara motpart till enskild klagande eller självt agera klagande i domstolsprocessen. I rättsfallet HFD 2014 ref. 7 har Kammarkollegiet kommit att döma av referatet i årsboken visat ett minst sagt anmärkningsvärt beteende inför domstolarna. I en mycket mästrande ton insinuerar kollegiet att både förvaltningsrätten och kammarrätten skulle ha gjort sig skyldiga till en felaktig rättstillämpning. Stiftelsen hade ansökt om tillstånd att i visst hänseende få ändra sina ändamålsföreskrifter. Stiftelselagen erbjöd två bestämmelser som skulle kunna aktualiseras (6 kap. 1 § 2 st.). För ett bifall till ansökan förutsattes i den ena regeln att föreskrifterna på grund av ändrade förhållanden inte längre kunde följas eller blivit uppenbart onyttiga eller uppenbart stridande mot stiftarens avsikter. Enligt den andra regeln kunde ett bifall också grundas på att det fanns synnerliga skäl. Både förvaltningsrätten och kammarrätten har huvudsakligen använt den sistnämnda regeln vid sin prövning. Kammarkollegiet tycks mena att domstolarna har begått ett allvarligt fel när de inte tillämpat båda reglerna på det sätt som kollegiet gjort i sitt beslut. Skälet till att domstolarna inte närmare berörde den förstnämnda regeln kan emellertid helt enkelt ha varit att förhållandena i fallet inte ansetts vara sådana att denna kunde bli tillämplig. Man kan här lägga märke till att HFD i sitt avgörande redan inledningsvis har avfört den förstnämnda regeln såsom betydelselös i fallet och fortsättningsvis koncentrerat sin bedömning helt på frågan om det föreligger synnerliga skäl att ändra ändamålsföreskrifterna. Om den förstnämnda regeln hade haft någon reell betydelse för utgången, så hade HFD antagligen återförvisat målet med uppmaning att tillämpa regeln. Det kan också påpekas att fallet har publicerats i HFD:s årsbok av just den anledningen att HFD ansett att det fanns synnerliga skäl att ändra ändamålsföreskrifterna. Skälet till detta hade huvudsakligen varit att de föreliggande föreskrifterna inte möjliggjorde för stiftelsen att förvärva eller sälja fastigheter genom bolag, vilket kunde antas försvåra för stiftelsen att göra fastighetsaffärer.s. 499

2.Under beteckningen HFD 2021 ref. 31 redovisas två fall (I och II), i vilka förvaltningsdomstolarna haft att pröva frågan om det förelegat synnerliga skäl för ändring av en stiftelses ändamål. I fall I hade stiftelsen (ett länsmuseum) enligt ändamålsföreskrifterna verksamheten begränsad till det egna länet. Stiftelsen ville ändra i föreskrifterna så att dessa möjliggjorde att stiftelsen skulle kunna konkurrera för uppdrag utanför länet i fråga om byggnadsvård, arkeologi och konservering. Språkligt sett skulle orden ”i huvudsak” föras in i ändamålsföreskrifterna så att det kom att stå att stiftelsens verksamhet i huvudsak skulle bedrivas inom länet. Utan möjligheten att kunna verka utanför länet skulle uppdragsverksamheten på de nämnda områdena få läggas ned med betydande intäktsbortfall för stiftelsen. Både förvaltningsrätten och kammarrätten avslog stiftelsens överklagande. Kammarkollegiet hade redan i kammarrätten byt fot och ansett att överklagandet skulle bifallas och intog samma hållning i HFD. Enligt HFD fick den förändrade situationen anses negativt påverka stiftelsens möjligheter att över huvud kunna bedriva uppdragsverksamhet och därmed följa ändamålet i den del det bestod av att bedriva och främja kulturminnesvård. HFD gick till och med så långt att man förklarade att det framstod som orimligt att behålla ändamålet oförändrat. HFD biföll naturligtvis överklagandet.s. 500

3.Även i fall II tycks ansökan avse ett slags geografisk utvidgning av ändamålsföreskrifterna. Stiftelsen en gång bildad av Krigsmakten (numera Försvarsmakten) hade till ändamål att inom Stockholmsområdet utan enskilt vinstsyfte förvärva, uppföra och förvalta bostadslägenheter. Bostäderna skulle vara avsedda i första hand för elever vid Försvarshögskolan och försvarets skolor i området och i andra hand åt försvarsanställda i området. Genom sin ansökan ville stiftelsen få tillstånd att ändra ändamålet till att avse samtliga garnisonsorter i landet. Skälet till detta var att om ändamålet utvidgades, så skulle försvaret kunna locka till sig den personal som den nya säkerhetspolitiska situationen krävde. Stiftelsen spetsade till det anförda med att det ytterst handlade om att öka Sveriges försvarsförmåga och att ändringen därför låg i nationens intresse. Samtliga domstolar ansåg att det inte förelåg några synnerliga skäl för en ändring av ändamålet och avslog följaktligen stiftelsens respektive överklagande. HFD motiverade sitt avslag med att det saknades stöd för att ändra en stiftelses ändamålsföreskrifter med hänvisning till behov som någon annan än stiftelsen hade.s. 500

4.Skillnaden mellan de två fallen är att stiftelsen i det första fallet var i behov av en ändring av föreskrifterna för att kunna fortsätta sin verksamhet fullt ut, medan stiftelsen i det andra fallet mycket väl kunde följa ändamålsföreskrifterna även om dessa inte ändrades. I det sistnämnda fallet var det således inte stiftelsen som var i behov av en ändring utan det var landets försvar som hade detta behov.s. 501