Stycket

6.Konferensen inleddes med att Rune Lavin talade om kompetensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol i ett historiskt perspektiv. Kompetensfördelningsfrågan är ett ämne som har följt Lavin alltsedan han disputerade med doktorsavhandlingen Domstol och administrativ myndighet 1972. Liksom i sin doktorsavhandling tog Lavin i sitt anförande sin utgångspunkt i 10 kap. 26 § i den gamla rättegångsbalken, i 1734 års lag. I den stadgades att de dåvarande allmänna rätterna inte fick befatta sig med vissa måltyper, däribland hushållningsmål och mål rörande kronans ingälder – mål som med dagens terminologi motsvarar förvaltningsmål i allmänhet och skattemål. Bestämmelsen angav alltså en begränsning i de allmänna domstolarnas kompetens i förhållande till de administrativa instanserna. Bestämmelsen i 10 kap. 26 § upphävdes i och med att den nu gällande rättegångsbalken trädde i kraft 1948. I avsaknad av en motsvarande bestämmelse i den nu gällande lagstiftningen har emellertid 10 kap. 26 § kommit att även fortsatt ha visst inflytande på bedömningen av kompetensfördelningsfrågan. Lavin redogjorde för utvecklingen i kompetensfördelningsfrågan under 1900-talet och i slutet av sitt anförande pekade Lavin på vissa tendenser under senare år. Bland annat tyckte han sig skönja en viss kompetensförskjutning från allmän förvaltningsdomstol till allmän domstol. Han hänvisade här till att Högsta domstolen 2016, till viss förvåning, avgjorde ett mervärdesskattemål (NJA 2016 s. 933). Högsta förvaltningsdomstolen, å sin sida, valde 2020 att avvisa ett mål med motiveringen att det tillkom allmän domstol att pröva frågor rörande den av Kammarkollegiet administrerade personskadeförsäkringen för studenter, vilken, framhöll Lavin, i själva verket är en utlöpare till arbets skadeförsäkringen och därför borde räknas som en socialförsäkring.s. 394