2 · Plattformsarbete – en liten del av nya former av arbete på

1.den flexibla arbetsmarknaden Plattformsarbete i Sverige är ett relativt marginellt fenomen på arbetsmarknaden, men omfattningen av det är svår att uppskatta på grund av avsaknad av pålitlig statistik. I arbetskraftsundersökningen som SCB genomför går det inte att särskilja arbete som utförs specifikt via digitala plattformar utan dessa personer i arbetskraften hamnar med stor sannolikhet i den kategori som klassas som atypiska anställningar. Det finns några studier som bidrar med uppskattningar, men resultaten i dessa studier varierar och eftersom de är konstruerade på olika sätt är det svårt att jämföra dem och dra slutsatser i fråga om den nu rådande situationen. Vad som går att utröna är dock att plattformsarbete utgör en liten del av den svenska arbetsmarknaden. Få av de personer som utför plattformsarbete förefaller göra så i syfte att ha det som sin huvudsakliga sysselsättning och de är dessutom en relativt heterogen grupp som verkar inom olika yrken och branscher.s. 5

2.Precis som framkommer i ISF:s rapport utförs plattformsarbete inom ramen för olika modeller av arbetsorganisering. Plattformsarbetare kan vara anställda för kortare eller längre tid, de kan vara egenföretagare eller anlitade via ett egenanställningsföretag som då sköter fakturering av kunder och utbetalning av lön för utfört arbete. Egenanställningsföretag bedriver verksamhet som är snarlik bemanningsföretags verksamhet, men med den stora skillnaden att det är arbetstagarna själva som hittar uppdrag och tar initiativ till en anställning. Under det att uppdraget pågår åtar sig egenanställningsföretaget arbetsgivaransvar, betalar ut lön och hanterar betalning av skatter och sociala avgifter. Enligt Egenanställningsföretagens branschorganisation kräver detta att personer som använder egenanställning har en så pass hög grad av självständighet och kompetens att ett naturligt nästa steg vore att starta ett eget företag för att fortsätta med verksamheten. På detta sätt bör till exempel personer som arbetar som cykelbud eller budförare och får uppdrag tilldelade sig utifrån en webbapplikation där de blir helt beroende av den digitala plattformen för att kunna få uppdrag, inte kunna anses vara egenanställda utifrån branschorganisationens beskrivning. I det uppmärksammade Foodoramålet, konstaterade Arbetsdomstolen också att konstruktionen med den uthyrande arbetsgivarparten, som hade anställningsavtal med budet och ett avtal om uthyrning av arbetskraft med Foodora, innebar att detta företag var att betrakta som ett bemanningsföretag. Domstolen tog i sin analys fasta på ordalydelsen i avtalsformuleringarna, vilka var förhållandevis klara och tydliga i fallet. Vad rättsläget är i det fall avtalsformuleringarna inte uttryckligen tar sikte på uthyrning av arbetskraft är mer oklart, inte minst som det handlar om en definition sprungen ur ett EU-direktiv och en begäran om förhandsavgörande i sådant fall vore önskvärd.s. 6

3.Värt att notera i fråga om egenanställningar är att denna form av arbetsorganisering inte är unik för företag som verkar via digitala plattformar. Istället förekommer detta inom olika branscher såsom till exempel kulturbranschen och hantverksyrken där de som utför arbetet får in sina uppdrag på olika sätt och inte nödvändigtvis via någon digital plattform för förmedling av tjänster. Det samma gäller för egenföretagare, vilket knappast kan anses vara ett nytt fenomen på svensk arbetsmarknad i och med plattformsföretagens inträde. Likaså förekommer intermittenta anställningar spritt inom olika branscher på svensk arbetsmarknad och har gått från att vara en ovanlig form av tidsbegränsad anställning i början av 1990-talet till att bli den mest vanliga formen av tidsbegränsad anställning från mitten av 2000-talet och framåt. Bruket av tidsbegränsade anställningsformer i Sverige har legat relativt stabilt runt 15 procent av arbetskraften ända sedan mitten av 1990-talet, men karaktären på de tidsbegränsade anställningarna har förändrats över tid till att i allt högre grad karaktäriseras av intermittenta kontrakt med låg grad av trygghet och hög grad av flexibilitet. Förekomsten av dessa mer flexibla former av arbetsorganisering är med andra ord snarare att tolka som en ökad flexibilisering av arbetsmarknaden i stort än fenomen som har uppkommit till följd av plattformsarbetets inträde på svensk arbetsmarknad. I fråga om plattformsarbete är de digitala inslagen något nytt som uppkommit till följd av teknikutveckling, men de relativt otrygga former av arbetsorganisering som tillämpas är inte nya utan de utgör etablerade strukturer på svensk arbetsmarknad. Att socialförsäkringssystemet är konstruerat utifrån en mer traditionell syn på arbete där tillsvidareanställning med tjänstgöring på heltid utgör normen medför därför problem, inte bara för plattformsarbetare utan för många av de som sysselsätts i flexibla arbetsformer.s. 7