4 · Rättsförhållandet – En civilrättslig och

1.processrättslig resa med komplikationer Rättsförhållandebegreppet inom civilrätten tycks kännetecknas av dels det nära sambandet med idén om rättigheter, dels begreppets sammanlänkande karaktär. Terminologin har varierat; rättsförhållandet har ibland beskrivits i termer av kopplingsbegrepp, funktionsbegrepp, ett framställningstekniskt begrepp eller ett mellanbegrepp. Den gemensamma tanken tycks vara den sammankopplande funktionen. Jacobsson har såvitt avser lagstiftningen uttryckt det med följande metafor: Med processuella termer skulle det placera rättsförhållandet mellan rättsfakta och rättsföljd.s. 71

2.Kravet på att en fastställelsetalan ska avse ett bestämt rättsförhållande fyller processuella funktioner. Men rättsförhållandet och dess koppling till tankegodset om rättigheter ställer också till det när det kommer till fastställelsetalan. En fastställelsetalan kan, och anteciperas också, följas av fullgörelseprocesser som inte skarpt kan avgränsas eller överblickas på förhand. Mellanledet – rättsförhållandet som Station – utgör ett störningsmoment i processen.s. 72

3.Kanske är Stationsmetaforen hjälpsam i civilrätten, men stjälper i processrätten? Låt oss pröva tankegången med ”bättre rätt” som exempel. Stationen fungerar som en länk, ett tankeled, för att slippa definiera alla rättsfakta som konstituerar bättre rätt (eller för den delen utesluter bättre rätt). Spåren representerar alla fång som kan grundlägga bättre rätt – och alla spår leder till la stazione di Roma Termini (bättre rätt i vårt exempel). Från Roms centralstation leder däremot de spår som representerar alla rättsföljder som kan göras gällande på grund av bättre rätt. De civilrättsliga kommunikationsfördelarna med en sådan tankekonstruktion är uppenbara: Rättsförhållandet (rättigheten) fungerar som benämning på Stationen med alla dess ingående och utgående spår.s. 72

4.I den dominerande processrättsliga förståelseramen är det dock rättsfakta och rättsföljder som kommit att betraktas som de relevanta byggstenarna. Idén är att vissa (konkreta och bevisade) rättsfakta, som svarar mot vissa abstrakta rättsfakta (rekvisit), leder till viss rättsföljd. (Konkreta) rättsfakta kan således förstås som betingelserna för den relevanta rättsföljden. Den ordningsskapande Stationen i civilrätten, i form av rättsförhållandet, fungerar i processrätten därför mer som en diffuser, en slags spridare i motsats till en hopsamlare. I fortsättningen benämner jag denna effekt som rättsförhållandets diffuserande verkan. Rättsfakta anländer till Stationen, där spåret förgrenas i en mängd olika tänkbara rättsföljder. För fullgörelsetalan är resan i de flesta fall problemfri – destinationen (rättsföljden) bör ju kunna utläsas av biljetten (genom kärandens yrkande i ljuset av grunden). För fastställelsetalan är saken mer prekär. Yrkandet är ju inte riktat mot en exigibel rättsföljd utan istället formulerat som en begäran om att domstolen ska fastställa att visst rättsförhållande består eller inte består. Den bifallna fastställelsedomen blir en bekräftelse på att Stationen finns där som en möjlighet den dagen käranden önskar resa vidare till någon av de tänkbara destinationerna (de exigibla rättsföljderna).s. 72

5.Även bortsett från rättsförhållandet och dess diffuserande verkan gör processrätten motstånd mot den linjära tanken i Stationsmetaforen. Motståndet riktar sig mot tanken att resan är enkelriktad, med utgångspunkt i rättsfakta, via rättsförhållandet och vidare mot en rättsföljd. Anläggs ett funktionalistiskt förhållningssätt blir det synligt att Stationsmetaforen, och den förenklade resa den försöker åskådliggöra, inte håller för att beskriva en (funktionalistisk processualists) resa mellan rättsfakta och rättsföljd. Istället är en mer träffande bild en resa företagen av en pendlare utan givna koordinater. Det kan förefalla irrationellt att ge sig ut på en sådan strapats utan att på förhand veta varken avreseort eller destination, men ur den funktionalistiska synpunkten är det udda resmönstret fullt logiskt. Lindblom beskriver i Processens arkitektur hur resan ibland måste ske tur och retur flera gånger för att avgöra om ett konkret faktum håller för att läggas till grund för viss rättsföljd på så sätt att det kan subsumeras under det abstrakta rättsfaktum som utlöser rättsföljden.s. 73

6.Då har vi således flera moment i bedömningen av om ett fastställelsetema rör ett rättsförhållande:s. 74

7.Tåget är inte självgående. Startpunkten utgörs av parts åberopande av konkreta omständigheter med ett implicit eller explicit påstående om att dessa omständigheter är direkt relevanta för en önskvärd rättsföljd. Vid prövningen av om en fastställelsetalan ska bifallas eller ogillas kommer domstolen även att ta ställning till sakfrågan om de åberopade konkreta omständigheterna är bevisade och i så fall med vilken styrka, eller om de i ett dispositivt tvistemål är erkända. När frågan gäller om en fastställelsetalan överhuvudtaget ska få föras är prövningen dock en annan. Här sker ingen bedömning av sakfrågan utan enbart av om de av käranden åberopade konkreta omständigheterna är sådana att de, om de kan bevisas, kvalificerar sig som konkreta rättsfakta med direkt betydelse för en tänkt rättsföljd. Bedömningen föregår således bedömningen av sakfrågan som i sin tur blir aktuell först sedan det konstaterats att det föreligger processförutsättningar. Om det bedöms finnas processförutsättningar kan en fastställelsedom så småningom meddelas. När fastställelsedomen väl är meddelad har rätten redan passerat Stationen flera gånger i sin bedömning av om fastställelsetemat rörde ett rättsförhållande och av om rättsförhållandet i sådana fall ska bestå eller icke bestå. Resan visade sig således längre än vad Stationsmetaforen inledningsvis gav sken av.s. 74

8.Fastställelsedomen har potential att fungera som en vägledande ficklampa i relation till kommande fullgörelseprocesser. Som det uttrycktes i USA:s representanthus vid framläggande av förslag till lagstiftning om fastställelsetalan: Den upplysande funktionen motverkas dock av rättsförhållandets diffuserande verkan: Ljuset förmår inte alltid sträcka sig ut i alla de tänkbara rättsföljdsspår som Stationen öppnar upp för. Men problemet är kanske främst av teoretisk natur? I rättstillämpningen dämpas rättsförhållandets diffuserande verkan av de krav som uppställs för att en fastställelsetalan ska få föras: Enligt RB 13:2 får talan om fastställelse huruvida ett visst rättsförhållande består tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Bestämmelsen är fakultativ och det krävs att den ifrågavarande fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna framstår som lämplig. Kravet på att ovissheten ska lända käranden till förfång har samband med den stora mängd fastställelseprocesser en kärande annars hypotetiskt skulle ha möjlighet att föra. Processlagberedningen resonerade inför införandet på följande sätt: ”Det skulle innebära, att varje borgenär när som helst kunde instämma sin gäldenär med yrkande om fastställande av gäldsförhållandet, oavsett att gälden ännu icke vore förfallen, och få denna talan upptagen och prövad.” De förfallna anspråk (jfr RB 13:1 st. 1) en kärande skulle kunna tänkas ha är givetvis betydligt färre än de rättsförhållanden vilka samma käranden skulle kunna tänkas ingå i. Det finns fler begränsningar. Rättsförhållanderekvisitet innebär att fastställelsetemat inte enbart kan röra ett sakförhållande och inte heller en ren rättsfråga. En fastställelsetalan enligt RB 13:2 kan endast avse ett civilrättsligt rättsförhållande. Talerätt av typen actio popularis, som skulle kunna ge upphov till en påtaglig ökning av potentiella rättsföljdsspår, tycks heller inte medges.s. 74

9.Slutligen är en förutsättning för att fastställelsetalan ska tillåtas att talan anknyter till minst en rättsföljd och att yrkandet om viss rättsföljd har en tillräckligt tydlig koppling till de konkreta omständigheter som åberopas som grund. Det fokus som läggs vid rättsföljderna sammanhänger bland annat med svarandens intresse av att kunna prognosticera potentiella konsekvenser av att medge eller bestrida kärandens talan. Det är ett centralt krav för att en fastställelsetalan ska kunna prövas att rättsförhållandet är så preciserat att verkan av att det fastställs bestå eller inte bestå kan överblickas. Sålunda har rättsförhållandets diffuserande verkan på olika sätt parerats.s. 75